Ny bok: Sex läsvärda texter av Jan Sjunnesson

Livsvatten är titeln på Jan Sjunnessons senaste bok. Foto: Tommy Hansson

Livsvatten – så heter Jan Sjunnessons senaste bok (Stockholm 2017, 193 sidor). Boktiteln har hämtats från den inledande berättelsen om de fiktiva personerna Johan Trädgård och dennes dotter Birgitta med underrubriken ”En berättelse om alkohål (sic!)” och deras relation till alkoholhaltiga drycker.

De övriga fem texterna är ”Vargen kommer – en monolog”, ”Det filosofiska begreppet Den Andre”, ”Utlänningar om svenskarna”, ”Språket hos Orwell och Martinsson” samt ”Ola Larsmos Sverigeovänliga författarskap”. Man kan nog sammanfattningsvis påstå att bokens sex texter spretar åt alla håll, men det gör dem enligt min uppfattning inte mindre läsvärda!

När Jan Sjunnesson, född i Linköping 1958, gjorde entré i Sverige-vänliga sammanhang så blev han nästan över en natt känd i vida kretsar. Och sedan han 2014 utsetts till chefredaktör och ansvarig utgivare för Sverigedemokraternas nättidning Samtiden blev han en ofta förekommande gäst i diverse TV-soffor och debattprogram. https://sv.wikipedia.org/wiki/Samtiden_(webbtidning)

När Sjunnesson sedan året därpå avpolletterades på initiativ av den i Budapest häckande, avsuttne riksdagsmannen Erik Almqvist blev det en förstasidesnyhet i svenska medier. 2016 utsågs den tidigare centerpartistiske skribenten Dick Erixon till ny chefredaktör och ansvarig utgivare för Samtiden. Almqvist tycks numera dessbättre vara ett minne blott vad beträffar Samtiden och andra SD-sammanhang.

Jan Sjunnesson må ha försvunnit från den officiella SD-scenen men kämpar på som så kallat Sverige-vänlig skribent och debattör. Som sådan har han, om jag förstått saken rätt, varit verksam sedan han i ett inlägg på den nu avsomnade debattsajten Newsmill ställde den i Sverige närmast tabubelagda frågan: ”Vad kostar invandringen i indirekta kostnader?” https://sv.wikipedia.org/wiki/Jan_Sjunnesson

På 1970- och 1980-talet var Jan Sjunnesson bland annat engagerad i Vänsterpartiet kommunisterna och dess ungdomsförbund Ung vänster. Han kände varmt för företeelser som internationell solidaritet och flyktingars situation. Efterhand blev det akademiska examina i filosofi och pedagogik i Uppsala, Södertörn och Linköping samt anställningar som skolledare – exempelvis biträdande rektor vid Fryshusets gymnasium. Den tiden är nu förbi för Sjunnesson, vars politiska övertygelse medfört att han i praktiken drabbats av yrkesförbud inom skolvärlden.

Jan Sjunnesson på besök hos SD Vallentuna. Foto: SD

Skrivit, det har Sjunnesson gjort sedan han började som journalist i början på 1980-talet. För några år sedan utkom han med den egenartade, politiska romanen Framtidsmannen med motiv från Sverige och Indien (där Sjunnesson också varit verksam). Jag skrev då en recension som kan läsas via denna länk: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/09/folkbildningsmannens-roman-om-framtidsmannen/

Berättelsen ”Livsvatten” i boken med samma namn tar sig an det icke helt okomplicerade ämnet alkohol, som alla människor har något slags relation till. Huvudpersonerna, Johan Trädgård och hans dotter Birgitta (som är anställd vid Systembolaget), är båda alkoholkonsumenter men Johan oroar sig över dotterns ymniga drickande. Birgitta sammanfattar svenskarnas inställning till alkohol på följande sätt (sidan 45):

Vad jag lärt mig från att jobba på Bolaget är att svenskarna smusslar med flaskorna och vill samtidigt vara lite tuffa. De ser sig som rebeller när de köper ut. Inte som att köpa ut till andra utan till sig själva. Det är lite sorgligt men så är vi. Vi kan inte bli som fransmän eller britter. Alkohol är ett livsvatten för oss. PS. För övrigt anser jag att Systembolaget borde ha söndagsöppet.

Texten ”Vargen kommer” har formen av en scenisk monolog där aktören kreerar rollen som en desperat man som tröttnat på det politiska klimatet i Sverige och därför hotar tända eld på sig själv som protest mot regimen. Precis som Jan Palach gjorde i Prag 1969 och Mohammed Bouazizi i Tunis 2011. Det monologpersonen och Palach/Bouazizi har gemensamt är att de är djupt kritiska mot rådande regimer, även om dessa är milt sagt olika.

”Jag tjänar inte denna förrädarregim längre”, citeras monologpersonen. ”Jag är ingen arbetande person som betalar skatt till detta ruttnande lik till nation. Jag vägrar att låta mig bli som er, hellre är jag hemlös, en fredlös och statslös varg. En flamma i natten. med en dunk fotogen och en tändare kan man slå ett riksdagshus med häpnad.”

Hur den sceniska framställningen slutar skall inte avslöjas här, men Sjunnessons text är onekligen väldigt stark!

Återstående fyra texter är, till skillnad från de två inledande, inte fiktiva utan resonerar kring ämnen som uppenbarligen intresserar författaren. Av dessa vill jag särskilt rekommendera genomgången av kritiska Sverige-skildringar från Susan Sontag 1969 till makarna Pegkul 2014. Min personliga favorit bland dessa skildringar är den brittiske journalisten Roland Huntfords Det blinda Sverige (The New Totalitarians) från 1971, som tecknar en bild av ett land som har mer gemensamt med Sovjetunionen än med det övriga demokratiska Europa.

Harry Martinson tilldelades nobelpriset i litteratur 1974 tillsammans med Eyvind Johnson.

I Sjunnessons näst sista text gör författaren en intressant jämförelse mellan den engelske framtidsskildraren George Orwell (som egentligen hette Eric Blair), mest känd för dystopierna 1984 och Grisfarmen, och den svenske skalden och nobelpristagaren Harry Martinson i dennes rymdepos Aniara som komponisten Karl-Birger Blomdahl gjorde en mycket avancerad opera av 1958.

Skall jag framföra något kritiskt blir det att Sjunnesson nog kunde ha bekvämat sig med att stava Harry Martinsons efternamn korrekt och inte med två s!

Jag bekänner gärna att jag hade ett betydande utbyte av Jan Sjunnessons läsvärda texter och rekommenderar dem med stort nöje!

Trots kyla och yrsnö – valtemperaturen stiger

 Den nyvalda styrelsen i SD Södertälje/Nykvarn. Från vänster syns Joachim Hagström, Urban Hjärne, David Lång, Nina Johansson, Kristian Kawecki, Beata Kuniewicz, Tommy Blomqvist, Ingrid Hult och Tommy Hansson. (Saknas på bilden gör Hans Eriksson). Foto: Christofer Johnsson

Ute yr snön i skrivande stund i kalla februarivindar. Det hindrar inte att valtemperaturen stadigt stiger detta så kallade supervalår 2014. På Hagabergs folkhögskola här i Södertälje, ett par stenkast ifrån var jag bor, har man redan gått igång med att bjuda in lokala partiföreträdare för att presentera respektive partiers politik.

I dag var det min tur att i egenskap av gruppledare i fullmäktige för Sverigedemokraterna (SD) berätta litet om var partiet står i väsentliga frågor. Så värst ingående kan det ju inte bli på de 20-25 minuter jag hade till mitt förfogande, men det går alltid att komplettera under den efterföljande, lika långa frågestunden. Det var närmare 23 år sedan jag presenterade ett annat partis politik på samma plats, men då var förvisso många av åhörarna denna dag ännu inte födda!

Med mig hade jag den ännu skäggigare partivännen och styrelseledamoten i SD Södertälje/Nykvarn, Kristian Kawecki. Vi hade med oss foldrar och flygblad och vårt sedvanliga goda humör till studenternas båtnad. När vi träffades på parkeringsplatsen vid Erik Dahlbergsgatan strax före klockan 9, då mötet skulle börja, var vi litet fundersamma. Jag hade i slutet av förra veckan på Systembolaget approcherats av en ung man med budskapet, att de vänstervridna eleverna på skolan nog skulle göra allt för att klämma åt mig – jag anmanades därför vara rejält påläst.

Eftersom jag tror mig om att vara generellt hyfsat påläst om partiets politik i olika frågor och ”har varit med förr” kan jag inte säga att jag blev särdeles orolig. Men man vet ju aldrig…jag kom i alla fall hyggligt förberedd med ett manus i portföljen som jag räknade med skulle ta precis den utmätta tiden i anspråk att presentera. Sedan jag och Kristian hälsats välkomna av läraren Johan Andersson ställdes jag inför ett ganska talrikt auditorium som lyssnade snällt under föreläsningen.

Efteråt blev frågorna många och i en del fall rätt knepiga. Alla som hade frågor om SDs politik var dock normalt trevliga, och inte någon verkade ha kommit dit enkom för att ”sätta dit” oss. Några föreföll bli genuint överraskade över att vi inte ville slänga ut alla invandrare och att sådana till och med var välkomna i SD om de delade partiets grundläggande värderingar. Det fanns en hög grad av nyfikenhet bland de intresserade åhörarna, och någon hade till och med koll på mina ställningstaganden under min tid som Ny Demokrati-politiker på 1990-talet.

Sedan såväl föreläsning som frågestund var avverkade och jag och Kristian blivit avtackade var det några elever som kom fram till talarstolen och ville veta mer. Det blev prat om bland annat svenska försvarets framtid – försvarsfrågan var för övrigt den politiska fråga som fick mig att gå med i SD – och GMO-behandlade grödor, som vi önskade vi hade vetat mer om. Men vad kan man begära av ett par enkla kommunpolitiker? Kristian försåg dem med flygblad och foldrar.

 Hagabergs kapell.

Både Kristian och jag var nöjda när vi traskade därifrån. Hagabergs folkhögskola ägs av Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS), som sorterar under Svenska kyrkan och ägnar sig mycket åt mission. Tilläggas kan att båda mina barn är döpta i eller i anslutning till det lilla fina träkapellet på skolområdet.

Valrörelsen har som sagt sparkat igång och jag har en känsla av att inte så få inom etablissemanget ser framtiden an med viss oro eller möjligen rentav  fruktan. Kanske särskilt inom partierna som hänger på den symboliska gärdesgården – C och KD – men också inom storebror M, som nyligen i mätinstitutet Sentio rasade ner till sin lägsta nivå sedan 2008. SD fick solida 13,3 procent.

Jag tror inte jag är alldeles fel ute om jag dessutom gissar att en del av den nämnda fruktan gäller hur bra det kommer att gå för SD. Under alla omständigheter kommer kommunföreningen i Södertälje/Nykvarn att vara väl förberedd, nu närmast med att göra vårt dagsverke för att valet till Europaparlamentet den 25 maj skall bli en framgång. Liksom i riksdagsvalet gäller en spärr på fyra procent för inträde.

 Sentio februari 2014: SD får 13,3 procent, M rasar ner till 22,5.

Hanssons lilla brännvinsguide (XIII)

PIRATENS BESK

Här under är askan av en man som hade vanan att skjuta allt till morgondagen. Dock bättrades han på sitt yttersta och dog verkligen den 31 januari 1972.

Så lyder texten på den slagfärdige författaren och advokaten Fritiof Nilsson Piratens (1895-1972) gravsten på Ravlunda kyrkogård i Skåne.

Piraten har kallats ”den svenska skrönans mästare” och slog igenom med dunder och brak med romanen Bombi Bitt och jag 1932. Andra välbekanta Piraten-verk är Bock i Örtagård (1933), Bokhandlaren som slutade bada (1937) och Flickan med bibelspråken (1959).

Jag kände inte Piraten, men däremot en person som hade gjort det – reklammannen Tore Möller, medarbetare i tidskriften Svenskt Skytte som jag var redaktör för 1987-92.

Spritproducenten Saturnus i Malmö har givit upphov till ett brännvin som görs i Piratens anda – han lär själv ha uppskattat den här typen av dryck – som kallas Piratens Besk. Det är ett malörtskryddat brännvin som håller 32 procents alkoholstyrka och som kan inhandlas på Systembolaget. Det ingår också i samlingen ”Skärgårdssnapsar” om tio femcentiliters-flaskor.

Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972): den svenska skrönans mästare.

Malörten bör plockas i den ljumma Barolomeinatten, det vill säga mellan den 24 och 25 augusti. Växtens kvistar samlas i små buketter och torkas på en vädrande plats, vilket tar några veckor i anspråk. En bukett stoppas ner i en flaska brännvin och får stå precis ett dygn. Därefter vidtar silning innan drycken kan avnjutas på bästa Österlen-vis.

Piratens Besk har en fin och ren arom med lång eftersmak och möjligen inslag av pomerans.

Den egenhändigt producerade snapsvisan har denna gång politiskt motiv:

Islamisten
(Melodi: Gubben Noak)

Islamisten, terroristen
är en nykterist.
Med de andra skäggen
i den gröna dräggen,
liknar han väl, liknar han väl
mest en kommunist!

Islamisten, terroristen
tycks dock få ett slut.
Ty Bush och Rumsfeld, Cheney
säger: ”Hörni, nej ni”,
nu så bombar, nu så bombar
vi er utan prut!

Drick ansvarsfullt!

Hanssons lilla brännvinsguide (XI)

PORSBRÄNNVIN

Pors är en anrik krydda när det gäller alkoholhaltiga drycker. Redan de gamla vikingarna lär ha kryddat sitt mjöd med denna ört. Ett annat namn för pors är skogshumle.

Pors växer över hela landet, i första hand i kärr, vid stränder och eljest där det är fuktigt. Det är bladen, som doftar harts, som ger brännvinet en fyllig och blommig smak. Denna innehåller, paradoxalt nog, såväl bitterhet som sötma.

På Systembolaget kan man inhandla en halvliters flaska Reimersholms porsbrännvin för strax under 200 kronor. Varumärket finns även med i förpackningen Svenska nubbar, vilken omfattar tio 5-centilitersflaskor kryddade brännvinssorter. Den pors som kommer till användning vid kryddningen handplockas i Dalarna om somrarna.

Man kan dock på ett synnerligen enkelt sätt göra sitt eget porsbrännvin. Man tar då en flaska okryddat brännvin/vodka och stoppar i en kvist pors. Därefter vänder man flaskan upp och ner några gånger. Efter ett dygn är det sålunda förfärdigade porsbrännvinet drickklart – observera att porsen först skall silas bort! Vill man ha en litet sötare smak kan man tillsätta en aning honung.

Mors, pors!

Den som ger sig ut för att plocka pors bör vara noga med att inte ta fel och i stället ta skvattram, som är en giftig växt. TV-profilen Ernst Kirchsteiger råkade i ett TV-inslag ha med just skvattram i stället för pors vilket fick en professor att tända till:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article11964580.ab

Dock har skvattram historiskt använts i stället för pors både vid öl- och brännvinsframställning. Då denna ört har en narkotisk effekt är svår huvudvärk en otrevlig efterverkning. Och visst ja, man kan också dö i värsta fall.

Ni vet väl förresten att alkohol dödar långsamt. Men å andra sidan – vem fan har bråttom?

Så till snapsvisan, som vanligt egenproducerad:

Jag är en liten taliban från Skåne
(Melodi: ”Jag är en liten gåsapåg från Skåne”)

Jag är en liten taliban från Skåne,
jag tar det väldigt lugnt med alkohol.
Ty när man efter kalifatet tråne,
då duger det ej alls att säga skål!

Bin Ladin tar ej ens en snaps till mört-sill,
Profeten han var lika nykter med.
Så var även Hitlers sed,
men ni måste hålla med:
Det är bättre ta en whisky såsom Churchill!

Drick ansvarfullt!

Hanssons lilla brännvinsguide (IX)

GAMMEL DANSK

Och kan ni tänka er, när han tog sig en dram inne hos mig för bröstets skull, så tyckte han, att han gjorde så ondt och orätt, att han alldeles tyckte, som om han stal. (August Strindberg: Svenska öden och äfventyr)

Jag fortsätter botanisera bland brännvinsdryckerna och söker mig denna gång utanför Sverige och närmare bestämt till den lilla orten Dalby på Själland. Här har nämligen De Danske Spritfabrikker A/S en anläggning som är nästan lika stor som orten, och här tillverkas bland annat Gammel Dansk.

Drycken kan dock betecknas som åtminstone delvis svensk, eftersom Vin & Sprit AB köpte De Danske Spritfabrikker 1999. Vin & Sprit köptes i sin tur av franska Pernod Ricard 2008 för 55 miljarder kronor.

Gammel Dansk brukar anges vara en ”bitter dram”. Dram, det betyder helt enkelt ”sup” med ett språkbruk som var mer hemtamt för Strindberg – se citatet ovan – än det är för oss i dag. I de danska hävderna omtalas, att kong Frederik II redan på 1500-talet lärde känna en alkoholhaltig spritdryck med bitter smak i ett möte med kurfurstinnan Anna av Sachsen.

Fullt så gammal är nu inte Gammel Dansk.  Det var nämligen 1961 som dåvarande produktionschefen för De Danske Spritfabrikker i Roskilde, J. K. Asmund, beordrades framställa en bitter. Det fanns tre krav: det skulle vara en dram och den skulle vara mjuk men likväl med bitter smak. Efter tre års rannsakande av gamla skrifter och utprovning av olika örtkombinationer hade man fått fram den rätta blandningen – Gammel Dansk var född. 1964 fanns den ute i butikerna.

Den största byggnaden på Danske Spritfabrikkers område i sydsjälländska Dalby. Förutom Gammel Dansk tillverkas här bland annat fruktlikörer.

När jag och min hustru gjorde en studieresa till De Danske Spritfabrikker i Dalby för en hel del år sedan var det mycket hysch-hysch kring receptet på Gammel Dansk. Det bestod av si och så många sorters örter och var givetvis strängt hemligt.

Enligt uppgift skall det endast finnas tre nu levande personer som är underkunniga om det exakta receptet. Vad tillverkaren avslöjat är att receptet räknar 29 olika kryddor, örter och blomster och att grundplåten är rönnbär. Även den bittersöta – och nyttiga – ensianroten lär finnas med i bilden. I Systembolagets beskrivning heter det om Gammel Dansk: ”Påtagligt kryddig smak med inslag av malört, lakrits, kanel, ingefära och pomerans.”

Gammel Dansk räknas i dag som Danmarks populäraste bitter dram och även i Sverige har den 38-procentiga drycken gjort succé. Den kan drickas rumstempererad som aperitif eller digestif men givetvis även som kyld snaps. Nyligen har sortimentet utökats med Gammeldansk Citrus och Gammeldansk Asmund Special.

Följande av mig nyskrivna – jag totade ihop den för en timme sedan – snapsvisa handlar om Gammel Dansk, en dryck  jag personligen tycker är en höjdare:

Gammel Dansk
(Melodi: ”Älskliga blommor små”)

Älskliga Gammel Dansk
sin arom nu har frigjort vid vårt bord,
den är alls inte fransk,
nej, den kommer från Höga Nord!

Vi har nu hela dan
längtat efter dig som släcker ut vår törst,
kram på dig, bittra dram
dig vill vi dricka sist som först! 

Drick ansvarsfullt!

Hanssons lilla brännvinsguide (VIII)

RÅNÄS BRÄNNVIN

En av de trevligare brännvinssorterna i Systembolagets sortiment är i mitt tycke Rånäs Brännvin med en alkoholhalt på 38 procent. Det emanerar från Rånäs bruk i Roslagen i Uppland. Det var familjen Reuterskiöld vid Rånäs slott som inledde brännvinstillverkningen på 1800-talet.

Huvudkrydda var redan från början pomerans som odlats i slottets fantastiska orangerier och som ger detta kryddade brännvin en frisk citrussmak. Där finns även smak av kanel samt inslag av cognac och lakrits. Rånäs Brännvin blev populärt inte bara i Uppland utan även i andra delar av landet.

Den så kallade brännvinskungen Lars Olsson Smith blev så förtjust i brännvinet, att han köpte receptet och flyttade över tillverkningen till Reimersholme i Stockholm. Produktionen fortsatte till Andra världskrigets utbrott 1939 då sockerransonering infördes. 1994 återlanserades Rånäs Brännvin som julsnaps, jämt 100 år efter nedläggningen av det ursprungliga bränneriet vid Rånäs slott. Tillverkningen sker numera med så kallade ekologiska råvaror utan bekämpningsmedel och konstgödning. Brännvinet görs på vete.

Det har visat sig att kryddningen med pomerans fungerar även vid osttillverkning, och i Rånäs slotts sortiment ingår därför även Rånäs brännvinsost som finns att tillgå på slottet, icke minst i samband med det traditionella julbordet. Osten ingår även i Väddö gårdsbutiks sortiment.

Pomerans är en citrusfrukt snarlik apelsin men med kryddigare och bittrare smak som gör den närmast oätlig i sig. Däremot är den som sagt utmärkt som krydda, och vid brännvinskryddning är det fruktens torra, rivna skal som används.

Rånäs slott är numera en modern konferensanläggning – bland de fasta gästerna märks tre spöken.

Rånäs slott har anor sedan 1300-talet men uppfördes i sin nuvarande skepnad 1833-44. Initiativtagare till slottsbygget var friherren och hovmarskalken Axel Didrik Reuterskiöld (1779-1834) som var gift två gånger – först med Maria Gustava Le Febure (1785-1813) och sedan med Juliana Vilhelmina Kjerrmansköld (1786-1822). Slottet förblev under släkten Reuterskiölds inflytande till 1928, då den stora ekonomiska depressionen ledde till att man förlorade såväl pengar som slott. Slottet övergick i Stockholms stads ägo och kom från 1931 att användas som behandlingshem för psykiskt sjuka.

Slottet restaurerades 1999 och förvandlades till en modern hotell- och konferensanläggning med egna spöken och allt. Det lär finnas tre spöken: en man vid namn Carl, slottsfrun Gustava Le Febure samt en flicka på 10-12 år. Hur dessa ställer sig till det klimat- och miljö-mumbo-jumbo som präglar verksamheten i dag må vara osagt.

Ett fint brännvin är det under alla omständigheter och ingår, liksom de flesta av de i denna artikelserie skildrade sorterna, i Systemets sortiment med miniflaskor om fem centiliter, ”Svenska nubbar”.

Den av mig författade snapsvisan har denna gång ett allmänt innehåll:

Jag har lite kvar
(Melodi: Min soldat)

Min taffel är tarvlig
och min lön är får låg,
så jag kan nog inte
ta semester i år.

Men det gör detsamma
för jag har litet kvar,
någonstans i skåpet!

Drick ansvarsfullt! 

Hanssons lilla brännvinsguide (V)

HALLANDS FLÄDER

Första gången jag smakade Hallands Fläder var kring decennieskiftet 1990. Det skedde, om jag minns rätt, på en officersmäss i Halmstad i samband med en sammankomst i anslutning till en skyttetävling.

Jag var vid denna tid redaktör för Frivilliga Skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte, och jungfrusupen intogs på inrådan av FSR:s dåvarande generalsekreterare, den legendariske förstagradsöversten Lennart Löfgrén. Sedan dess har den halländska specialiteten varit en av mina snapsfavoriter.

Den Hallands Fläder som kan inhandlas på Systembolaget tillverkas enligt uppgift i enlighet med ett äldre, halländsk recept. Fläder (sambucus) som snapskrydda är en sydsvensk tradition som ger en frisk, fruktbemängd smak. Varning: vanlig fläder får ej förväxlas med de giftiga arterna sommarfläder och druvfläder.

Smaken harmonierar  utmärkt väl med midsommarbordets variationer men går naturligtvis väl ihop med såväl kräftor, sill och andra fiskanrättningar som med kyckling.

Systemets Hallands Fläder har, i likhet med andra kryddade snapsdrycker, epitetet ”Reimersholm” framför namnet. Förutom av fläder finns inslag av kummin och enbär. Det tillverkas hos finskägda Altia, som sorterar under Pernod Ricard. Den som botaniserar på ”nätet” kommer dessutom att hitta diverse mer eller mindre hemgjorda kryddrecept. Förutom som snaps kan man exempelvis dricka Hallands Fläder som apéritif med en skiva lime och ett par isbitar i.

Flädern blommar i juni-juli.

Etiketten pryds av brigantinen ”Frida” som under kapten N. J. Mobergs befäl gick i skeppsfart längs den svenska västkusten i slutet av 1800-talet. Jag har läst mig till att en brigantin var ett mindre segelfartyg med två master med ett råsegel på förliga och ett gaffelsegel på aktre masten (som den landkrabba jag är har jag svårt att av egen kraft skilja reling från bog).

Däremot är jag bra på att skriva. Snapsvisan ur egen fatabur lyder denna gång så:

Hallands Fläder slå i glaset!
(Melodi: ´Tis the Season to be Jolly)

Hallands Fläder slå i glaset!
Fa la la la la la la la la
Räddar hela kräftkalaset
Fa la la la la la la la la
Gott du mår,
bror, gutår
när du Hallands Fläder får!
Hallands Fläder slå i glaset!
Fa la la la la la la la la

Drick ansvarsfullt! 

Hanssons lilla brännvinsguide (III)

RENAT BRÄNNVIN

Forna dagars brännvin både smakade och luktade oftast vedervärdigt på grund av den finkelolja – en biprodukt av mäskjäsning – som uppstod vid framställning av drickbar sprit. När det så gott som finkelfria Renat Brännvin lanserades i slutet av 1800-talet blev det därför en omedelbar succé genom sin rena smak och avsaknad av finkelstank.

Hemligheten bakom den nya typen av rent brännvin var destillationsprocessen. Dagens Renat, innehållande 37,5 procents alkohol, renas hundratals gånger i en process som kallas kontinuerlig destillation vilken ger en vodka eller ett brännvin – brännvin är i princip samma sak som vodka – en neutral smak.

I dag tillverkas Renat Brännvin av samma företag som gör den världsberömda Absolut Vodka (The Absolut Company). Renat framställs av höstvete från Västergötland med en metod som påminner mycket om den som introducerades av ”brännvinskungen” Lars Olsson Smith i slutet av 1800-talet.

Lars Olsson (L. O.) Smith (1836-1913) föddes i Kristianstads län och upprättade 1858 en agentur för brännvin i Skåne och Blekinge. Brännvinskung blev han dock i Stockholm, där han anlade en spritfabrik på Reimersholme.

Platsen valdes därför att Smith ville komma undan Stockholms stads jurisdiktion – Reimersholme låg i Brännkyrka landskommun – eftersom Stockholms stad inte såg med blida ögon på att Smiths högklassiga brännvin konkurrerade ut de lokala medtävlarnas finkelstinna varianter. Smiths brännvin såldes sedan på Fjäderholmarna, som tillhörde Lidingö kommun.

Lars Olsson (L. O.) Smith (1836-1913).

L. O. Smith var en socialt medveten herre som ville att de samtida spritkonsumenterna skulle slippa behöva riskera hälsan mer än nödvändigt genom att tvingas inmundiga dåliga varor. Han försökte också förbättra kroppsarbetarnas situation genom kooperativ och ångkök. Smith satt 1885-91 i riksdagens första kammare på ett mandat från Blekinge läns landsting.

Renat har förvisso behållit sin  ställning som ett ledande svenskt brännvin. Såväl 2005 som 2006 kammade Renat således hem förstaplatsen i International Wine and Spirit Competition i England i kategorin vodka. Enligt tävlingsjuryns motivering besitter Renat en ”mjuk, mogen smak, rund och ren” samt har en ”lätt kornig avrundning.”

Renats position i svenskt alkoholliv markeras av att märket har nr. 1 i Systembolagets sortiment. Eftersom priset är knappt 200 kronor kan det sägas vara osedvanligt prisvärt. En given vinnare på kräftbordet!

Slutligen en av bloggaren författad snapsvisa:

Renat förgyller
(Melodi: Blåsippan ute i backarna står)

Brännvinet står uti spetsiga glas,
niger och säger att nu ska den tas:
snapsen till kräftan så dillig och röd,
Renat ger kinderna starkare glöd

 När som så sällskapet tagit en klar
sprider sig trevnad hos alla och var:
dags att förtära de kräftorna små
Renat förgyller det nykterhetsgrå!

Drick ansvarsfullt!

En fanatiker (MP)

Kathrine Hepburn (1907-2003) njuter av ett bloss.

Den antikommunistiske trubaduren Carl Anders Dexter – pseudonym för Anders Fjällström – skrev en gång en låt som hette ”En fanatiker”. Texten beskrev en troende vänsterextremist. Men det finns olika typer av fanatiker.

Jag kom således osökt att tänka på Dexters låt när jag av en  händelse fick syn på ett debattinlägg i den kristna tidningen Världen idag 5/4. Under rubriken ”Tobaksförsäljningen bör på sikt stoppas” inledde debattören sin text sålunda:

Regeringen bör fastslå målsättningen att förbjuda rökning i Sverige senast 2020. Ett första steg är att begränsa cigarr- och cigarettförsäljningen till Systembolaget redan under denna mandatperiod. Därefter bör cigarettförsäljningen flyttas till apoteken, enbart för de personer som kan visa läkarintyg på att de är rökare. Vid varje förnyat läkarintyg bör rökaren erbjudas avvänjningsprogram och hjälpmedel. Större resurser bör läggas på ungdomar eftersom de är lättare att hjälpa. Unga rökare bör få förnya läkartyget (sic) varje år medan äldre inte behöver göra det lika ofta.

Insändarskribenten fortsätter:

Att förbjuda cigaretter i affärer minskar tillgängligheten och därmed nyrekryteringen av tonårsrökare. Det blir också betydligt svårare att i smyg sälja smuggelcigaretter.

Vem är då personen bakom denna bredsida mot den förkättrade tobaksrökningen? Han lystrar till namnet Jonas Paulsson, är snart 40 år och relativt nyfrälst miljöaktivist. 2008 lämnade han Moderaterna efter att ha fått upp ögonen för klimathotet och gick med i Miljöpartiet i Täby, där han nu är verksam som kommunalpolitiker: ”Herregud, vad jag älskar miljöpartiet”, skriver han i en presentation av sig själv:

http://jpaulsson.se.loopiadns.com/?page_id=257

Ändå uppges Paulsson – som förutom att vara medlem i Miljöpartiet även är ansluten till Greenpeace och ett antal andra obskyra gröna aktivistgrupper – ha varit måttligt road då endast tre partikamrater hakade på riksdagsman Jens Holms (V) förslag om att införa ”köttfria måndagar”. Ty Paulsson är, förutom att vara antirökfanatiker, även militant antiköttaktivist åt det vegana hållet.

Det slår mig att Jonas Paulsson (MP) skulle kunna vara direkt hämtad ur persongalleriet i min satiriska framtidsskildring Det gröna Sverige (Contra förlag 1998, 176 sidor) där ett framtida Sverige styrt av ett alltmer diktatoriskt Miljöparti skildras. I min föga tilltalande bild av ett kommande grönt Sverige har bland annat rökningen totalförbjudits; obotfärdiga rökare placeras i så kallade uppfostringsläger långt borta från ära och redlighet.

Rökare kläms åt i framtidsskildringen Det gröna Sverige.

Jag ber att få citera ett avsnitt med rökmotiv (sidan 140):

”Max fnös:
-Ingenting förvånar mig längre, sa han bittert. Absolut ingenting. Det tvingades jag konstatera redan när syrrans barn blev omhändertagna av samhället därför att hon och hennes man rökte. Barnen skulle skyddas från ‘allergiframkallande föroreningar’, hette det officiellt. De skulle ha fått tillbaka barnen när de hade slutat röka och sanerat bostaden, försäkrade man. Ingen var ute efter att förstöra deras familj. Men ingenting hände trots att de med råge uppfyllde kraven. Det hittades ständigt på nya ursäkter. Till sist sas det rent ut att den som rökte inte hade någon moralisk rätt att vara förälder. Nu vet dom inte ens barnen finns. Du säger att du inte vill vara konspiratorisk. Men hela det här landet är ju en enda stor konspiration mot oss som fortfarande har förnuftet i behåll.”

Paulsson är missnöjd med att ”Arbetet med att minska tobaksanvändningen går framåt men i allt för (sic) långsam takt…Nu är det hög tid för regeringen att fastslå ett slutdatum för rökning i Sverige, samt vidta de åtgärder som krävs.”

Just så. Diktatoriska, för att inte säga fascistiska, medel skall tillgripas i syfte att bekämpa dessa untermenschen som framhärdar i njutningsmedlet tobaksrökning. För visst finns det fördelar med rökning, som sedan urminnes tider är en del av den mänskliga odlingen: att röka en cigarrett är nära nog den perfekta avkopplingen. Det lugnar och skärper till äventyrs koncentrationen, icke minst viktigt för oss skrivande svenner. Det ger gemenskap med andra rökare. Somliga tycker det ser ganska läckert ut. Och framför allt: vi som av olika skäl föredrar att röka gör det därför att vi är i vår fulla rätt därtill, åtminstone så länge  fanatiker som Jonas Paulsson inte får sin oförfalskade vilja fram.

Förvisso är det inte särskilt nyttigt med tobaks- eller för den delen annan rökning. Framförallt riskerar den leda till lungcancer samt hjärt-, kärl- och lungsjukdomar. Jag uppmuntrar absolut inte någon att börja röka. Däremot torde allergiaspekten vara klart överdriven, emedan allergiproblemen i vårt samhälle faktiskt hela tiden ökar i ungefär samma takt som rökningen minskar.

Men ändå: sann frihet innebär också frihet att välja sådant som inte är nyttigt eller kanske rentav skadligt. För oss rökare uppväger den njutning vi erfar de skadeverkningar vi riskerar. Vi anser kanske att det finns väsentligare saker att uppnå i livet än att leva några få extra år.

Med detta sagt vill jag ändå inte utesluta att jag kommer att sluta röka tobak. Detta främst av tre skäl: det är dyrt; det kan, som sagt, vara hälsovådligt; det känns inte enbart angenämt att vara beroende av en till last gränsande vana, oavsett vilken denna än må vara. Dessutom ser det inte snyggt ut med alla cigarrettfimpar – eller för den delen portionspåsar med snus – som ligger och skräpar överallt i stadsmiljön. Ett sätt att komma åt detta problem vore att fler offentliga askkoppar sattes upp.

Flugfiskaren och piprökaren Bengt Öste (1927-2004).

När jag tar del av vad Jonas Paulsson och andra antirökfascister har att torgföra, känner jag mig dock – och säkert många med mig – snarast benägen att stålsätta mig och fortsätta på den inslagna vägen i rent trots gentemot ett oblygt förmynderi. Rökning som frihetshandling. Ett respektfullt umgänge mellan rökare och ickerökare borde vara möjligt. Eller är vi rökare mindre värda än andra mänskliga varelser? För ett antal år sedan bildades organisationen Smokepeace av TV-personligheten Bengt Öste och med förre statsministern Thorbjörn Fälldin som prominent medlem, men den tycks ha självdött.

Jonas Paulssons inlägg är bitvis rätt dråpligt. Förslaget att apoteket, som ju tillhandahåller läkemedel, skulle börja erbjuda en vara som definitivt inte befrämjar hälsan är snurrigt. Och varför skulle just läkare vara bäst lämpade att intyga att en person är rökare? Och hur har Paulsson tänkt sig bekosta den väldiga byråkrati och det övervakningssamhälle som måste  till för att ett totalförbud skulle kunna efterlevas? Inser han alls de risker för demokratin sådant skulle kunna medföra?

Alla förslag om att totalförbjuda tobaksrökning faller dock till syvende og sidst på det förfärande exemplet med alkoholförbudet i USA på 1920-talet, vilket medförde att den organiserade maffiabrottsligheten fick fotfäste i landet genom att de försåg alkoholbrukare med smuggelsprit. Det ursprungligen välmenta alkoholförbudet den gången har lett till våld, korruption och oräkneliga människors förtidiga död.

Maffiamassaker a là Al Capone i förbudstidens USA.

På liknande sätt skulle det med hundraprocentig säkerhet gå om rökningen skulle totalförbjudas: cigarrettsmugglande maffiabossar skulle gnugga händerna av förtjusning. Och till skillnad från vad Paulsson och andra verklighetsfrämmande alarmister tror, så skulle det sannolikt bli lättare än någonsin att få tag på den förbjudna varan.

Den bästa lösningen för alla berörda parter, rökare som icke-rökare, är säkerligen att det sker en avdramatisering av tobaksbruket. Vanan får då inte i lika hög grad som förut den förbjudnas tjusning. Inte ens ökad information i skolorna har lett till någon nedgång bland landets unga: tvärtom synes det ha fått motsatt effekt.

Kort sagt till Jonas Paulsson och hans meningsfränder: stoppa upp era förbudsnojor någonstans och låt vuxna människor sköta sig själva.

Det undandrar sig slutligen mitt bedömande varför Jonas Paulsson tydligen vill undanta piptobak från sina initiala förbudsåtgärder. Under alla omständigheter bekräftar han bilden av MP som vårt värsta knäppskalleparti.

Fotnot: Såväl Dexter-samlingen Dexter ilsknar till igen som Tommy Hanssons bok Det gröna Sverige kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm. Tel 08-720 01 45.