Posted tagged ‘Taelghia’

Södertäljeprofiler (V): Lars Peter Couse och Kusens backe

23 januari, 2018

Smedsmästare Lars Peter Couse huserade i vad som är känt som Kullmanska huset, nu på Torekällberget. Foto: Tommy Hansson

Centralt i vår vackra stad Södertälje finns ett skogsområde som heter Kusens backe, beläget strax öster om Kanalen. Det heter så efter en smedsmästare vid namn Lars Peter Couse som sägs vara begravd i området. Den 6 augusti 1825 utspelades dramatiska händelser kring denne Couse som fått återverkningar in i vår tid.

Lars Peter Couse var född under senare hälften av 1700-talet och av namnet att döma av vallonsk släkt. Han var en i hela staden känd person, allmänt kallad ”Kusen”, vars omfattande konsumtion av starka drycker inte gynnade hans yrkesgärning.

Denna fick sig ytterligare en knäck då en ung hovslagarlärling vid namn David Joakim Ekenberg flyttade in från Nyköping och fick många av Couses gamla kunder att i stället anlita honom. Detta var desto pinsammare för smedsmästaren Couse, eftersom den unge Ekenberg inte hade burskap i staden utan var vad som benämndes ”bönhas”.

”Grubblande och melankolisk”. Icke desto mindre beslutade sig Lars Peter Couse att sälja sina arbetsredskap till Ekenberg och hyra ut sin rörelse åt denne. Han kom dock snart att ångra sig, möjligen beroende på att han ansett sig ha fått för litet betalt för sin rörelse.

David Joakim Ekenberg överlevde ”Kusens” mordförsök och lade senare grunden till dagens Scania AB.

Enligt grannarna blev ”Kusen” ”grubblande och melankolisk” och uppgavs ha övervägt att stämma Ekenberg inför stadens rådhusrätt på grund av att han kände sig vara lurad av den unge lärlingen. När så Couse underrättades om att Ekenberg snart skulle gifta sig ökade den förres ressentiment mot den unge och framgångsrike konkurrenten.

När det var dags för Ekenberg att ingå äktenskap skall Couse ha yttrat följande förtäckta hot för en borgare i staden: ”Ekenberg lär ha bråttom, han skall fara och stå brudgum. Men få se, om han hinner fram till kvällen.”

Dessa ord yttrades av Lars Peter Couse den 6 augusti 1825. Senare samma dag tog Couse fram sin bössa och avlossade ett skott mot Ekenberg från fönstret i sin bostad – den senare befann sig på gatan utanför Couses hus, känt som Kullmans hus efter kontraktsprosten Johan Petter Kullman och som nu finns i Torekällbergets friluftsmuseum. Couse sägs stundom spöka där.

I bildens fond syns skogspartiet Kusens backe, egentligen Engelbrektsbacken. I förgrunden en del av yttre Maren. Foto: Tommy Hansson

Ekenberg sköts – men dog inte. Den legendariske Jakob Pettersson, som var borgmästare i Södertälje 1896-1946, beskriver i sin bok Södertäljeprofiler under adertonhundratalet (första utgåva 1949) händelseutvecklingen efter ”Kusens” skott mot Ekenberg:

Ekenberg träffades av skottet i ryggen och halsen och föll med ett skrik framstupa på gatan. Couse, som fick den uppfattningen att Ekenberg blivit dödligt skadad, grep omedelbart därefter en pistol och sköt sig härmed i munnen, med påföljd att han genast avled. Ekenbergs skador visade sig däremot icke vara dödliga.

Begravdes i ”Kusens backe”. Det blev nu rådhusrättens uppgift att besluta om hur man skulle förfara med Lars Peter Couses döda kropp. Efter att ha hört vittnesmål från 13 personer – Couses dotter, pigan Carolina Couse, var så uppskakad att hon inte förmådde inställa sig i rätten – kom rätten fram till att Couse med berått mod hade sökt beröva David Joakim Ekenberg livet och att inga förmildrande omständigheter förelåg.

Gustaf Erikssons åkvagn från 1897. Foto: Scania museum

Genom sitt självmord hade han ”velat undvika det straff, som med hans brott var förenat”. Rådhusrätten beslutade därför att Couses kropp i enlighet med vederbörlig lagparagraf skulle ”av skarprättaren till skogs föras och i jord grävas”.

Beslutet verkställdes så att stadens bödel grävde ner Couses lik i skogsområdet öster om norra delen av Kanalen. Detta skedde därför att det inte vid denna tid var tillåtligt att begrava självmördare i så kallad vigd jord. Skogsområdet blev efter dessa dramatiska händelser kallat Kusens backe.

Dryga 100 år efteråt motionerade en ledamot i stadsfullmäktige om att det vackra skogspartiet där Lars Peter Couse begravts officiellt skulle ges namnet Engelbrektsbacken i syfte att hedra frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, som ju hade velat bygga en kanal genom dåtidens Taelghia . Motionen bifölls av fullmäktige och fastställdes av magistraten.

Kullmanska huset på plats i Södertälje centrum på den tid det begav sig. Härifrån avlossade Couse skottet mot Ekenberg.

Ekenberg lade grunden till Scania. Få om ens några av dagens Södertälje-bor – mer än de inbitna lokalhistorikerna- torde emellertid känna till skogsområdets stadfästa namn. Det kallas alltid Kusens backe och ingenting annat och så lär det förbli.

David Joakim Ekenberg (1802-74) överlevde alltså ”Kusens” mordattentat och inte bara det. Han startade 1836 en egen vagnfabrik vilken i tidernas fullbordan blev till Vagnsaktiebolaget i Södertälje (Vabis), som bildades 1891. Vabis slogs 1911 samman med Scania i Malmö och blev således Scania-Vabis. Vid Vabis konstruerade Gustaf Erikson 1897 Sveriges första bil, kallad Gustaf Eriksons åkvagn.

I dag heter företaget enbart Scania AB, som numera ägs nästan uteslutande av tyska Volkswagen AG men med huvudkontoret alltjämt beläget i Södertälje. Scania har (2016) 46 243 anställda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Scania

 

Södertäljeprofiler (I): den helige Ansgar

8 juni, 2017


Aposteln och helgonet Ansgar står staty i Hamburg i Tyskland.

I den första av en planerad serie artiklar om bemärkta Södertälje-profiler skriver jag här om Nordens apostel, Sankt Ansgar. Denne var naturligtvis inte från Södertälje men har ändå i viss mån präglat vår stad, varför jag tycker det kan vara befogat att inleda artikelserien med just honom.

Ansgar föddes i Fouilloy nära Amiens i vad som nu är Frankrike 801 och avled i en sjukdom i Hamburg 865. Han blev i ungdomen munk i Benediktinerorden och i tidernas fullbordan ärkebiskop i stiftet Hamburg-Bremen. Det sägs att Ansgar sörjde över att nödgas dö ”sotdöden” – han hade mycket hellre velat avsluta sin levnadsbana som en martyr för Kristus. Han helgonförklarades efter sin död.

Vi vet förhållandevis mycket om den helige Ansgar tack vare den handskrivna biografi – Vita Anskarii (Ansgars liv)- som författades av hans lärjunge Rimbert efter apostelns död. Rimbert medföljde Ansgar på dennes missionerande till svearna och efterträdde honom också som ärkebiskop i Hamburg-Bremen 865. http://popularhistoria.se/artiklar/ansgar-kristnade-birka/

Vikingaattack. Innan Ansgar anlände till Birka på ön Björkö i Mälaren (som i dag tillhör Ekerö kommun) under tidsperioden 829-831 hade han på inbjudan av den kristne danske konungen Harald Klak gjort en icke fullbordad missionsresa i riktning mot Danmark. Klak och kristendomen hade dock svagt stöd i Danmark och Ansgar föredrog att stanna söder om Elbe på tyskt område, där han inrättade en skola för danska gossar.

Några år därefter var det så dags för Ansgar och hans följeslagare att bege sig till svearnas rike och dess huvudort Birka. Med honom på den strapatsrika resan var Rimbert samt munken Witmar. Ungefär halvvägs utsattes dock ressällskapet, som förutom av missionärerna utgjordes av köpmän, för en attack av pirater i form av vikingar. De vilda nordmännen lade beslag på såväl skepp som ägodelar inklusive 40 böcker avsedda för gudstjänstbruk.

Värst av allt var kanske dock att piraterna även tillägnade sig de dyrbara gåvor munkarna/missionärerna medförde från den tysk-romerske kejsaren Ludvig den fromme i syfte att inte komma tomhänta till mötet med potentaterna i Birka.

Efter det föga vänskapliga mötet med vikingarna nådde det fromma sällskapet omsider Björkö och Birka sedan man tvingats tillryggalägga betydande avstånd till fots och, när man stötte på vattendrag, nyttja de båttransporter som stod till buds. Avsaknaden av gåvor till trots blev de kristna förkunnarna med Ansgar i spetsen vänligt mottagna av sveakonungen Björn. Först hade de besökt Hovgården på grannön Adelsö för att inhämta formellt tillstånd att besöka Birka.


”Den helige Ansgar av Hamburg” som ikonbild.

Ärkebiskop och påvligt sändebud. Vi kan läsa följande i den nyöversättning av Rimberts skildring som utgavs 1986:

När kungen hade fått reda på deras uppdrag, diskuterade han saken med sina män och gav dem sedan med allas bifall tillstånd att vistas där och predika Kristi evangelium.

Efter halvtannat år återvände Ansgar till tyskt område och kunde då till kejsar Ludvig överlämna ett brev från sveakungen Björn, enligt uppgift av Rimbert ”skrivet på svenskarnas speciella sätt” (det vill säga sannolikt med runor). Kejsaren beslöt nu att instifta ett nytt ärkestift norr om floden Elbe med säte i Hamburg. Ansgar utsågs 834 av påven Gregorius IV till ärkebiskop tillika påvligt sändebud i den dåtida världens norra utmarker, ett för kristna missionärer livsfarligt område där de beryktade vikingarna med sin hedniska tro på asagudarna inte brukade lägga fingrarna emellan.

Nådens år 845 blev skickelsedigert för Ansgars hemstad Hamburg i norra Tyskland. En stor vikingaflotta angrep då staden och lade den i grus och aska. Kyrkan och dess boksamling tillspillogavs, men Ansgar lyckades rädda kyrkans heliga reliker undan förödelsens styggelse.

Flerhundraårig process. I Birka jagades efter några års verksamhet de kristna predikanterna på flykten. Det hjälpte inte att militärbefälhavaren i staden, Hergeir,  låtit döpa sig – den hedniska reaktionen var för stark. Ansgar beslöt sig i detta läge för att återvända till Birka för att om möjligt åter få fart på den kristna missionen. Detta skedde i början på 850-talet, då Ansgar var en mogen man i dryga 50-årsåldern.

Ansgar mottogs med glädje av sveakonungen, men i övrigt var opinionen inte särskilt vänligt stämd gentemot anhängarna av Vite Krist. Frågan om de kristna skulle få tillåtelse att föra ut sitt budskap i Birka fick avgöras genom officiell lottning, den första kända i svensk historia. Lotten utföll till de kristnas fördel och Erimbert blev ny präst i Birka medan Ansgar återvände till sitt ärkebiskopsdöme där Bremen 864, året före Ansgars död, utsågs till ny ärkestiftsstad.
Inte heller denna gång lyckades kristendomen bita sig fast i Birka. När ärkebiskopen Unni besökte Birka 935 fanns inte ett spår kvar av den kristna tiden.

Kristnandeprocessen i dåtidens Sverige tog flera hundra år i anspråk. Den förste kungen som lät döpa sig var Erik Segersäll, men han avföll efter en tid till hedendomen. Eriks son, Olof Skötkonung, blev den förste svenske monarken att döpa sig och hålla fast vid den kristna tron. Dopet skedde enligt traditionen vid Husaby källa i Västergötland år 1008. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_kristnande


Ansgarsmonumentet i form av ett keltiskt kors på Borgberget i Birka på Björkö invigdes 1834.

Ansgar och Södertälje. Hur var det då med Ansgars anknytning till Södertälje, det dåtida Taelghia?

Att Nordens apostel verkligen passerade förbi här är mer än troligt eftersom den dåvarande vikingatida bosättningen var belägen längs den närmaste vägen mellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Trafiken på denna vattenled var viktig för de centrala orterna Helgö (400-700-talen), Birka (700-900-talen) samt Sigtuna (900-talet och framåt).

Båtfärder mellan Östersjön och Mälaren var möjliga tack vare det vid den tiden högre vattenståndet. När markhöjningen började göra sig gällande gick det att släpa skeppen över de grundare partierna. På 1000-talet hade det blivit alltför grunt för släpning, men detta gick att avhjälpa genom att farkosterna då rullades på stockar. Under Ansgars tid var det troligen släpning som gällde.

Ursprunget till den nuvarande Södertälje kanal stod klart 1819 under Carl XIV Johans regenttid. Bygget hade påbörjats 13 år tidigare och till betydande del utförts av ryska krigsfångar. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4lje_kanal

Om Ansgar och hans medresenärer stannade till i Taelghia känner vi inte till, men att platsen var bebyggd vid den aktuella tiden vet vi genom arkeologiska undersökningar. Däremot vet vi att Sankt Ansgars katolska församling och den karaktäristiska vita kyrkan med anor sedan 1966 strax öster om kanalen är uppkallad efter honom. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ansgar

1834 restes på Borgberget i Birka, beläget innanför den gamla borganläggningen, det så kallade Ansgarsmonumentet för att markera 1000-årsminnet av Ansgars första missionsresa.

Fotnot: Artiklarna om Södertälje-profiler publiceras även på https://sodertalje.sd.se/.

 

Finns det något positivt med Södertälje?

30 juni, 2012

Polisen i aktion för att stoppa den grova brottsligheten i Södertälje.

Rubrikfrågan är inte obefogad. Min hem- och födelsestad Södertälje omnämns ofta i mindre smickrande ordalag i media. Orsakerna är tämligen uppenbara: den vittförgrenade, organiserade brottsligheten har gjort att Södertälje stundom kallas ”Sveriges Chigaco”.

Detta öknamn torde också bottna i den socialdemokratiska makthegemonin, som för tankarna till det demokratiska partiets – ibland påfallande korrupta – dominans i den amerikanska förlagan Chicago i Illinois. Borgmästarsläkten Daley är ökänd i sammanhanget. Det är ett  faktum att det var denna maktapparat som genom valfusk gav segern till John F. Kennedy i det oerhört jämna presidentvalet mellan Kennedy och republikanen Richard M. Nixon 1960.

I egenskap av infödd södertäljebo – jag föddes på stadens sjukhus för drygt 60 år sedan – lider jag varje gång staden presenteras i sådana sammanhang. När jag växte upp på 1950-talet kan man nog säga att Södertälje alltjämt var något av en idyll med kanske 20 000 invånare. Min barndom tillbringades till största delen på föräldragården mellan Högantorp och Ladvik i närheten av Mälaren omkring en mil utanför staden. Jag vistades dock ibland hos min mormor som bodde på Gula gården i närheten av Badparken och inte långt från Torekällberget.

 Badparkens tennisbanor där Björn Borg – och min pappa – spelade. 

Min mormor, fru Theresia Pettersson, tog mig stundom med på långa promenader varvid vi ofta passerade Badparken i samband med att vi gick ner till Stadsparken och Maren med dess trivsamma doft av bräckt vatten. I Badparken med dess tennisbanor – där Björn Borg inledde sin unika karriär och där även min pappa Bror Hansson brukade spela med min morbror Gösta Pettersson – fanns ännu en kvardröjande atmosfär från en svunnen badortsidyll dit stockholmssocieteten gärna sökte sig.

Möjligen kan den som är känslig för stämningar alltjämt erfara en fläkt av denna tid då Punsch, Fosterlandet och Gud stod i centrum (och i precis den ordningen).

Något av den forna idyllen hade dock börjat naggas i kanten redan under min barndom på 1950-talet. Södertälje var redan en betydande industri- och hamnstad med dåvarande Scania Vabis och Astra i spetsen. Forna storheter såsom Microverktyg och Baltic fanns också med i bilden. Och de första invandrarströmmarna hade redan anlänt med gästarbetare från exempelvis Finland, Jugoslavien, Grekland och Italien. Jag minns att min mormor ibland muttrade något om dessa nya – låt vara ofta tillfälliga – södertäljebor.

Mormor hade knappast uppskattat den utveckling Södertälje har undergått sedan hon avled  i hög ålder 1975. Begreppet gästarbetare känns avlägset i en tid då närmare hälften av Södertäljes befolkning utgörs av personer med utrikisk bakgrund. Kommunen har tagit emot avsevärt fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Assyrier/syrianer utgör en av stadens mest betydande etniska grupper och är i hög grad verksamma inom exempelvis näringsliv och idrott. Cirka 80 olika språk talas i kommunen.

Till Södertälje anländer allt fler muslimska invandrare från exempelvis Somalia och Afghanistan.

Som företrädare för Sverigedemokraterna är det självklart att jag inte ser odelat positivt på Södertäljes status som invandrarstad par prefence, även om jag inser att en viss inflyttning förmår skapa värdefulla influenser och bidrar till att Södertälje blir en mer dynamisk kommun. Ett helsvenskt Södertälje ligger mycket långt från det realistiskas gräns. Jag tror dock inte det är särskilt kontroversiellt att hävda att det gått för långt. Alldeles på tok för långt till och med.

Ständigt nya invandrargrupper – det kommer allt fler från länder som Somalia och Afghanistan samtidigt som irakierna hela tiden blir allt talrikare – bidrar till att sätta ett orimligt tryck på kommunens kostnader för försörjningsstöd, och det är svårt att se något slut på detta sakernas tillstånd. De kommunala nämnder som har att hantera frågan går bildligt talat på på knäna med stora ekonomiska underskott.

Det behövs vidare knappast något överdrivet mått av fantasi för att inse att den ökande strömmen av muslimer kan bädda för kommande turbulens med de kristna invandrargrupperingarna.

SDs Kent Ekeroth, Björn Söder, Louise Erixon samt Tommy Hansson på Politikertorget i Södertälje i maj 2012. I bakgrunden till vänster syns Tobias Karlsson, SD Gnesta.

Jag vet inte om just detta problem kommer att ventileras särskilt ingående när Södertälje kommun satsar på att kampanja i Almedalen kommande vecka. 13 man inklusive gruppledarna för partierna i kommunstyrelsen kommer att vara närvarande under hela eller delar av Almedals-veckan. Det är femte året kommunen är på plats i Almedalen, vars program blir yvigare för varje år som går. Södertäljes största evenemang detta år blir seminariet ”Spinn nätet – Riv pyramiden”.

Seminariet är tänkt att presentera samarbetet mellan kommunen och polisen i syfte att dels krossa den organiserade brottsligheten i kommunen, dels hindra ungdomar från att sugas upp av de kriminella nätverken. Samarbetet, som har pågått sedan 2009, tycks så här långt ha varit till största delen framgångsrikt. Ännu är det kanske alltför tidigt att utropa den definitiva segern över maffiagrupperna, men att man är på god väg tycks det råda enighet om.

 Telge Basket – svenska mästare 2011 och 2012. 

Så visst finns det, för att återvända till frågan i rubriken, något positivt med Södertälje. Till andra positiva faktorer kan läggas att Södertälje är en av landets bättre idrottsstäder där exempelvis damlaget Telge Basket nyligen blev svenska mästare för andra året i rad. Den syriansk/assyriska närvaron har även bidragit till att Södertälje numera har ett allsvenskt fotbollslag i Syrianska samt ett lag i superettan i forna allsvenskarna Assyriska. Också hockeyklassikern Södertälje SK kämpar på trots mindre gynnsamma odds. Och namnet Björn Borg är givetvis för alltid förknippat med Södertälje.

Södertälje var en av landets viktigaste hamnstäder redan under Carl IXs (tidigare hertig Carl) egid. Det bottnar naturligtvis i att Södertälje ligger där det ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Det är troligt att aposteln Ansgar passerade genom dåvarande Taelghia då han besökte Svearikets huvudstad Birka på Björkön i Mälaren på vikingatiden i syfte att banka liten kristen kärlek i hedningarnas skallar…

 Carl IX (hertig Carl) gynnade Södertälje och dess viktiga hamn. 

På så vis kan man med fog säga att Södertälje alltid varit en internationell stad. Kommunstyret försöker i dag lansera uttrycket ”Sveriges internationella huvudstad” om Södertälje. Jag tycker inte det är så fel.

Väl mött på Södertäljes aktiviteter i Almedalen – vi kanske ses där!

Tennislegendaren Björn Borg: södertäljeprofil nummer 1!

.