Stormakterna är dåliga på att ockupera

Tibetaner världen över har inte givit upp sitt motstånd mot den kinesiska ockupationen av deras hemland.

”Ockupation är inte stormakternas paradgren”, konstaterar Dagens PS den 7 april. Det verkar inte så, nej. Men undantag finns. https://www.dagensps.se/investerardygnet/ockupation-ar-inte-stormakternas-paradgren/

Det krävs inget strategiskt snille för att inse att Rysslands invasionsplaner avseende Ukraina har gått om intet. Ryska generaler hade ett koncept om att landet skulle kunna tvingas på knä inom 72 timmar och lyckades tuta i Vladimir Putin att detta skulle kunna lyckas, men när invasionen – som inleddes den 24 februari – nu har pågått i halvannan månad syns fortfarande inget slut på kriget.

Sovjetunionen/Ryssland. Dagens PS skribent fastslår vidare att Ryssland har ett uselt facit när det gäller militära utlandsoperationer i modern tid. När sovjetiska styrkor invaderade det otillgängliga Afghanistan på julafton 1979 i syfte att backa upp en skakig kommunistregim hade man inte räknat med att tvingas lämna landet med svansen mellan benen, vilket skedde den 15 februari 1989. https://sv.wikipedia.org/wiki/Afghansk-sovjetiska_kriget

Efter Sovjetunionens sammanbrott den 31 december 1991 tog det inte många månader innan regimen, ledd av president Muhammed Najibullah, tvingades avgå. För motståndet svarade den afghanska motståndsrörelsen Mujaheddin, vilken i sin tur fick kraftigt ekonomiskt och militärt stöd från USA, som med all rätt såg konflikten som en del i det Kalla kriget. Efter fyra års inbördeskrig kom talibanerna till makten 1996 varvid Najibullah avrättades. Det sovjetisk-afghanska kriget kostade 1,5 miljoner människor livet, varav 90 procent var civila offer.

Enligt militärexperten Anthony James Joes kan den sovjetiska ockupationen av Afghanistan ses som en ”textbook study of how a major power kan fail to win a war against guerillas.”

Inte heller de två krigen i Tjetjenien 1994-96 respektive 1999-2000 blev någon större succé för ryssarna. De lyckades visserligen få tjetjenerna på knä till slut, men det krävdes alltså två krig under fyra års tid att betvinga ett land lika stort som Värmland med 1,3 miljoner invånare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andra_Tjetjenienkriget

USA. De båda ovannämnda exemplen visar att Sovjet/Ryssland förlitade sig mer på våld än på diplomati, vilket naturligtvis även angreppet på Ukraina visar. Sak samma kan sägas om USAs ageranden i Sydvietnam och de övriga indokinesiska länderna Laos och Kambodja under åren 1960-75. USAs syftemål var att hindra kommunisterna från att ta makten.

Det var den så kallade dominoteorin som var vägledande för de amerikanska insatserna i Indokina. Den gick ut på att om kommunismen upprättas i ett land så kommer övriga länder i samma region att falla som dominobrickor. Oavsett teorins riktighet var det tvivelsutan en ädel uppgift att ta itu med kommunisterna, men dessvärre begick amerikanerna under processen alla fel som var möjliga att begå.

Konflikten i Indokina blev ett historiskt fiasko för Förenta staterna, som beräknas ha förlorat 58 230 soldater enbart i Vietnam. Som mest fanns vid samma tillfälle omkring 580 000 amerikanska soldater i Vietnam 1968. Totalt varierar uppskattningen av antalet dödsoffer i civila och militära offer mellan 2 och 5 miljoner. I slutändan stod USA som förlorare, vilket var första gången USA förlorat ett krig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vietnamkriget

Storbritannien. Om bara viljan hade funnits hade såväl ryssar som amerikanare kunnat lära sig ett och annat av den brittiske fältmarskalken Gerald Templer, som av Winston Churchill utnämndes till högkommissionär i the Federation of Malaya (Malaysia) sedan den kommunistiska MNLA-gerillan i västra delen av landet mördat hans företrädare Henry Gurney i ett bakhåll 1951. Templer hade tidigare deltagit i de båda världskrigen samt slagit ner det arabiska upproret i det brittiska Palestina-mandatet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gerald_Templer

Templer uttryckte sin strategi för gerillabekämpning på följande sätt: ”The answer to the uprising lies not in pouring more troops into the jungle, but in the hearts and minds of the people.” Oroligheterna i Malaysia inleddes 1948 och när Templer lämnade landet 1954 hade det lugnat ner sig betydligt. 1960 hade britternas kontrarevolution slutligen segrat på alla fronter.

Storbritannien var emellertid inte lika skickligt på att hantera ockuperade områden överallt som i Malaysia och några andra områden av typ Oman och Grekland. Ett eklatant exempel på det är Brittiska Indien, den så kallade juvelen i kronan i det brittiska imperiet. Ett ökänt exempel härpå är massakern i parken Jallianwala Bagh i sikhernas heliga stad Amritsar den 13 april 1919. https://sv.wikipedia.org/wiki/Brittiska_Indien

General Reginald Dyer gav här sina soldater order om att beskjuta en fredlig demonstration tills ammunitionen tog slut. När krutröken skingrats hade 379 dödats och 1100 sårats enligt officiell brittisk statistik, men andra källor nämner att så många som 1526 personer kan ha massakrerats till döds. Följden blev att Mohandas Gandhi fick vind i seglen i sin självständighetskamp och 1947 fick britterna lämna Indien som också omfattade Pakistan, Bangladesh, Myanmar och Sri Lanka. https://sv.wikipedia.org/wiki/Amritsarmassakern

Kina. Tibet har varit en kommunistkinesisk koloni sedan 1950 med den officiella beteckningen ”självstyrande region”. Redan på 600-talet var Tibet ett starkt kungadöme med buddhistisk prägel vilket dock erövrades av de mongoliska horderna på 1200-talet. På 1800-talet hamnade landet så i konflikt med Ryssland och Kina.

Efter det kinesiska kejsardömets fall fördrevs de kinesiska trupperna i Tibet 1912. De återkom emellertid 1950 efter Mao Tse-tungs kommunistiska revolution och inledde en radikal omdaning av det traditionella tibetanska samhället. Det ledde till att landets andliga och världsliga överhuvud, Dalai lama, och hans anhängare 1959 flydde och upprättade ett exiltibetanskt högkvarter i Dharamsala i norra Indien. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tibet

Den kinesiska ockupationsmakten har betett sig ytterst brutalt och bland annat mördat munkar och våldtagit nunnor i syfte att krossa den speciella variant av buddhism som genomsyrar det tibetanska samhället. Detta har, 72 år efter den kinesiska invasionen, ännu inte lyckats – tibetaner i Tibet och utlandet har inte givit upp sitt motstånd mot ockupanterna.

.

Den moderna ikonoklasmens historielöshet: statyer rivs ner på löpande band

Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.

Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.

Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.

När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.

Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push

Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis

Virginias guvernör Ralph Northam, partikamrat med Pelosi, dekreterade i förra veckan att den berömda ryttarstatyn föreställande general Robert E. Lee skulle avlägsnas från sin plats på Monument Avenue i Richmond ”så snart som möjligt”. En Lee-staty har redan nedmonterats i New Orleans. https://www.wtvr.com/news/local-news/new-developments-in-richmond-lawsuit-over-removal-of-robert-e-lee-statue

Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.

Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…

Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.

Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:

Människor har i alla tider levt med historien. Den har aldrig varit blid och rättfärdig. Men den finns där. Mångskiftande, skitig, full av nyanser och ytterligheter, dumheter och genidrag, övergrepp och hjältedåd. https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/borde-man-inte-jamna-hela-goteborg-med-marken/

Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.

Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston

Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet

Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.

Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.

Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.

Aktivisten Lovette Jallow: ”Jag vet att Carl von Linné-statyerna i Sverige skakar”

Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump

Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm

Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.

Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)

Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen

Terrorforskaren Magnus Norell: ”Försvars- och säkerhetssamarbete inom EU dömt att misslyckas”

Magnus Norell förhöll sig skeptisk till säkerhets- och försvarssamarbete inom ramen för EU. Foto: Tommy Hansson

”Frågan om säkerhetssamarbete inom EU är problematisk eftersom det gäller känslig information”, framhöll den välkände terrorism- och säkerhetsexperten Magnus Norell då han den 30 oktober 2019 talade på temat ”EU, terrorism och säkerhetssamarbeten i Europa” i Södertälje stadshus. Han fortsatte: ”Idén om försvars- och säkerhetssamarbete är dömd att misslyckas, och ju mer ambitiöst det blir desto svårare blir det att genomföra.”

”Många länder är redan med i NATO eller i det NATO-anknutna partnerskapet, det blir kaka på kaka med en EU-anknuten försvarspolitik som inte tillför något nytt”, menade Magnus Norell. Med andra ord: det behövs ingenting utöver NATO-samarbetet. Enligt Norell hade det varit lyckligast om EU hållit fast vid den ursprungliga Kol- och stålunionens grundtanke och begränsat sig till samarbete inom ekonomi och handel.

Magnus Norell, född i Eskilstuna 1958 och filosofie doktor i statsvetenskap, är en av våra mest respekterade forskare och experter avseende frågor som rör terrorism, politiskt våld, demokratifrågor samt säkerhetspolitik i Mellanöstern och Centralasien. Det var därför självklart för denna bloggare att ta del av Norells orientering  i hemstaden den 30 oktober 2019.

Norell påpekade att Europa i hög grad påverkas av det som händer i Mellanöstern, exempelvis USAs tillbakadragande från Syrien och IS-ledaren Abu Bakr al-Baghdadis död den 27 oktober. Vidare kan avtalet med NATO-landet Turkiet ställa till med avsevärda problem: ”EU sitter i en rävsax då Turkiets ledare Erdogan kan öppna ventilerna för flyktingar till Europa när han vill.”

Det faktum att Islamiska statens (IS) fysiska så kallade kalifat är ett avslutat kapitel innebär inte att vi kan avskriva IS som ett hot mot vår civilisation. Magnus Norell: ”Alla IS-krigare finns kvar, och ingen skall inbilla mig att Turkiet kommer att ingripa. Det kommer att påverka Europa. Sverige gör ingenting – vi är sämst i klassen.”

Magnus Norell är kritisk till vad han beskriver som amerikanernas reträtt från Mellanöstern: ”När USA lämnar området lämnas fältet fritt för talibanerna och Ryssland. EU har agerat tafatt, och i Sverige använder vi oss inte av de lagliga möjligheter som finns att lagföra IS-återvändare. Vi gör som vi gjorde med de som slogs för SS under Andra världskriget.” (Det vill säga ingenting, bloggarens anmärkning).

Det har talats om att sätta upp en FN-tribunal för att döma IS-terroristerna. Detta skulle, deklarerade Magnus Norell, inte fungera eftersom Ryssland alltid kommer att inlägga ett veto däremot i säkerhetsrådet. ”Ett annat problem gäller IS kvinnor och barn. Det finns inget gemensamt tänk kring detta. EU har till och med svårt att enas om hur bananer och gurkor skall se ut…”

Den så kallade kalifen Abu Bakr al-Baghdadi är död – men IS finns kvar.

Norell har vidare inte mycket till övers för hur USAs president Donald Trump har hanterat situationen i Syrien: ”Det är otroligt illa skött från USAs sida. Absolut ingen som är insatt i problematiken tycker att Trump agerat på rätt sätt. Trump bryr sig inte om utrikespolitik och nu lämnas ett tomrum som fylls av Turkiet och Ryssland, som fattat avtal om Syrien utan att Damaskus tillfrågats.”

Magnus Norell jämförde i sin föreläsning ”rolexshejken” al-Baghdadis frånfälle med al-Qaida-ledaren Usama bin Ladins död. ”Han hade tappat greppet efter kalifatets fall och hans död nu får inga praktiska konsekvenser. Det går inte att få ett stabilt, enat Syrien. Iran och Ryssland är inte intresserade av detta. En konfederativ lösning vore bättre.”

I Norells perspektiv är det inget som sker i Mellanöstern och Nordafrika som stannar där.  Det påverkar den övriga världen vare sig man är medveten om det eller inte. ”Det spelar ingen roll om man som Trump säger att ´nu skiter vi i det här.´ Statsbildningar i Mellanöstern är inte som i Europa.” (Undantagandes Israel, bloggarens anmärkning).

Magnus Norell avslutade sin informativa presentation med att inskärpa, att religion och politik med nödvändighet måste skiljas åt: ”Annars går det åt pipsvängen. Det är besvärande med arabiska regimers försök att påverka opinionen i väst genom att finansiera moskébyggen.”

På min fråga om det praktiskt sett är möjligt att skilja religion och politik åt i den heltäckande ideologin islam svarade Norell att det är möjligt: ”Det finns reformvänliga rörelser i den muslimska världen som vill separera religion från politik.” Jag tillåter mig dock att förbli skeptisk.

 

 

Ett misstag av Trump att dumpa NSC-chefen John Bolton – men Iran applåderar

John Bolton hyllades vid sin avgång som en hjälte av Republican Jewish Coalition.

Den 10 september deklarerade USAs president Donald J. Trump på Twitter att han hade avskedat sin nationelle säkerhetsrådgivare, John Bolton, på grund av allvarliga meningsskiljaktigheter om den amerikanska utrikespolitiken, främst i Iran-frågan. 20 minuter senare twittrade Bolton att han inte alls fått sparken utan avgått självmant. Oavsett hur det nu var försvinner med Bolton en regeringsmedlem som hade kunnat dämpa Trumps isolationistiska tendenser. https://www.aljazeera.com/news/2019/09/bolton-fired-disagreeing-trump-iran-report-190912080326471.html

Den 70-årige John Bolton var bland mycket annat en varm Israel-vän. Det är därför inte konstigt att Moshe Ya´ alon, som var Israels försvarsminister 2013-16, uttryckt som sin mening att Boltons avgång som chef för USAs National Security Council (NSC), är ”dåliga nyheter för Israel”. I likhet med Bolton förordar Ya´alon en tuff attityd mot Mellanöstern-regionens skurkstat nummer 1, mullornas Iran. Det är betecknande att Trump kort tid efter Boltons avgång förklarade sig villig att villkorslöst träffa den iranske presidenten Hassan Rouhani. https://www.timesofisrael.com/what-does-john-boltons-departure-mean-for-israel/

John Bolton var huvudarkitekt bakom handelsmötet i Bahrain i juni i år syftande till att belysa den ekonomiska delen av möjligheterna att få ett slut på konflikten mellan Israel och de palestinaarabiska enheterna. Bolton var starkt kritisk till att de senare bojkottade mötet på grund av USAs roll; dock deltog på privat basis en grupp palestinaarabiska affärsmän i mötet.

Innan John Bolton i april 2018 utsågs till NSC-chef uttryckte han sitt helhjärtade stöd för Trump-administrationens beslut att erkänna Israels huvudstad Jerusalem som just huvudstad och flyttningen av den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Jerusalem. Vid sin hastiga avgång hyllades Bolton av Republican Jewish Coalition (RJC) och andra judiska organisationer i USA för sina insatser.

Matt Brooks, executive director för RJC, twittrade följande: ”Ambassador Bolton, thank you for your longstanding friendship, moral clarity and passionate defense of America and our allies, especially Israel.”

John Robert Bolton föddes i Baltimore i den amerikanska delstaten Maryland den 20 november 1948. Hans far var brandman och ett föredöme för sonen John med sin pliktkänsla. Boltons förakt för den etablerade eliten växte under hans tid som juridikstudent vid Yale-universiteten. Han var vid denna studentvänsterns förlovade tid något så exotiskt som en konservativ försvarare av USAs engagemang i Vietnam och Indokina. Bolton kom dock aldrig att tjänstgöra i Vietnam utan nöjde sig med att, i likhet med den senare presidenten George W. Bush, ansluta sig till Nationalgardet. https://en.wikipedia.org/wiki/John_R._Bolton

Under sin tid som Yale-student hann John Bolton med att under sommaren 1972 vara praktikant hos vicepresident Spiro Agnew. Efter sin examen 1974 anslöt sig Bolton till advokatfirman Covington & Burling i Washington, D. C. där han hade sin arbetsplats 1974-81 samt 1983-85. 1993-99 var han partner hos Lerner, Reed, Bolton & McManus. Han hade vidare en rad befattningar inom såväl Reagan- som Bush-administrationerna och var skyddsling till den konservative senatorn Jesse Helms (1921-2008) från North Carolina. https://en.wikipedia.org/wiki/Jesse_Helms

Sommaren 1972 praktiserade John Bolton hos vicepresident Spiro Agnew.

2001-05 var Bolton Under Secretary of State for Arms Control and International Security innan han av president George W. Bush utsågs till USAs FN-ambassadör som efterträdare till Anne Patterson. Att den utrikespolitiske ”höken” John Bolton var ett kontroversiellt val framgår av att Bush utnämnde honom under en period då kongressen hade uppehåll och det inte var möjligt för senaten att underkänna hans kandidatur. När sedan demokraterna segrade i mellanårsvalet till kongressen 2006 avsattes Bolton och avgick formellt den 31 december 2006.

Efter sin tid som FN-ambassadör kom Bolton bland annat att fungera som kommentator i den konservativt betonade Fox News Channel. Han var också utrikespolitisk rådgivare åt senator Mitt Romney då denne 2012 var republikanernas kandidat i ett val som vanns av demokraternas Barack Obama. Innan Bolton av Donald Trump utnämndes till nationell säkerhetsrådgivare var han bland annat 2013-18 ordförande i den konservativa och islamkritiska tankesmedjan Gatestone Institute. https://en.wikipedia.org/wiki/Gatestone_Institute

John Bolton har med rätta kallats såväl konservativ som en utrikespolitisk hök som menar att Förenta staterna bör ha en aktiv roll på den globala arenan och gripa in militärt där så kan anses befogat. Däremot förnekar han att han skulle vara neokonservativ, vilket ofta påstås. Såvitt jag kan se har han alldeles rätt i det.

Den neokonservativa ideologiska inriktningen har sitt ursprung i 1960-talets USA, då en rad tidigare vänsterinriktade ”hökar” bröt med det demokratiska partiet på grund av vad de uppfattade som dettas växande pacifism och i stället blev konservativa republikaner. Då John Bolton aldrig varit vare sig demokrat eller vänsterinriktad stämmer han inte in på definitionen av vad en neoconservative är. https://en.wikipedia.org/wiki/Neoconservatism

Orsaken till att Trump 2018 utsåg John Bolton att efterträda NSC-chefen H. R. McMaster var enligt uppgift att han sett och hört Bolton som kommentator på Fox News och låtit sig vederbörligen imponeras, låt vara att Trump skall ha irriterat sig på Boltons karaktäristiskt buskiga mustasch. Följaktligen togs Bolton med på Trump-skutan trots att det fanns klara ideologiska och filosofiska skiljelinjer mellan de båda männen.

Trump kan knappast ha varit omedveten om att Bolton under flera decennier upprepade gånger pläderat för att USA skulle ingripa militärt på olika håll i världen såsom i Irak 2003. Bolton har städse förordat en mer offensiv amerikansk hållning i exempelvis Iran, Nordkorea, Libyen och Syrien under det att Trump velat trappa ner USAs internationella åtaganden också i områden och länder där amerikanerna har en lång tradition av engagemang av typ Europa och Korea.

När det gäller Korea har Bolton citerats på följande sätt: ”It´s important to stand behind our South Korean allies, but if we pay heed to the lesson of history, talking to North Korea would be fruitless.” Det kan råda liten tvekan om att Bolton här har alldeles rätt – Nordkorea har alltid varvat en försonlig attityd med krigiska tongångar och upprepade gånger lurat skjortan av naiva amerikanska och sydkoreanska statsmän som Jimmy Carter och Kim Dae-jung. Det finns en viss risk att Donald Trump utan Bolton som rådgivare kommer att sälla sig till denna skara.

John Bolton sammanträffade  med Mongoliets president Khaltmaagiin Battulga i Ulaanbaatar den 1 juli 2019.

I början av sin ämbetstid använde Trump ofta hårda ord mot ”raketmannen” Kim Jong-un i Nordkorea och underströk att han hade en mycket större kärnvapenknapp än denne. Efter hand har han blivit mer försonlig och skrev historia då han tog en promenad tillsammans med den nordkoreanske diktatorn i den demilitariserade zonen mellan Nord- och Sydkorea den 30 juni i år. Samtidigt var Bolton på diplomatiskt uppdrag i Mongoliet  – en inte fullt lika uppmärksammad internationell händelse. https://www.straitstimes.com/asia/east-asia/trump-proposed-dmz-meeting-in-letter-to-north-koreas-kim-jong-un-before-visit-asahi

Ytterligare en central utrikespolitisk fråga där Bolton och Trump har haft divergerande synsätt är Ryssland. Bolton, som är skarpt kritisk till Rysslands president  Vladimir Putin, menade att de ryska försöken att påverka den amerikanska inrikespolitiken i samband med det senaste presidentvalet varit liktydiga med ”an act of war”. Han var också en betydelsefull aktör bakom den amerikanska administrationens beslut att säga upp 1987 års avtal med det dåvarande Sovjetunionen om begränsning av nukleära medeldistansrobotar.

Andra särskiljande frågor har varit Afghanistan, där Bolton varit emot förhandlingar med talibanerna; Venezuela, där Bolton till skillnad från Trump velat störta den socialistiske diktatorn Nicolas Maduro; Iran där Trump tycks ha mjuknat avsevärt vilket som framgått ovan märkbart oroar Israel. Bolton har vidare aldrig varit någon större vän av FN: i ett uttalande 1994, långt innan han blev FN-ambassadör, menade Bolton att om FN-skrapan i New York skulle mista tio våningar skulle det inte göra ”a bit of difference”.

Donald Trump var redan när han välkomnade John Bolton i sin administration väl medveten om att det fanns tydliga skillnader mellan Boltons och presidentens och Trump-gängets synsätt i olika frågor. I maj i år pekade Trump i ett uttalande på dessa skillnader men sade samtidigt att detta var OK och att de balanserade varandra. Till slut blev dock olikheterna uppenbarligen för många och stora, enkannerligen när det gäller Iran, och Bolton utestängdes från viktiga möten inom administrationen innan han slutligen tvingades bort. Det återstår att se vem som blir Boltons efterträdare. https://www.malaymail.com/news/world/2019/09/11/john-bolton-warrior-in-white-house-goes-out-swinging/1789283

Till slut skar det sig mellan Trump och Bolton.

Jag har alltid uppskattat John Boltons offensivt utrikespolitiska hållning och tror att det var ett misstag av Trump, som jag likaledes uppskattar, att dumpa honom. Risken är nu att Trump kommer att omge sig med idel ja-sägande nickedockor som inte har kraft eller vilja att informera honom om när han är på väg att fatta mindre lyckade eller rentav katastrofala beslut. Verkligt illavarslande är att Iran applåderat Boltons avgång. https://www.youtube.com/watch?v=3JVggumOoFk

 

 

 

 

Islamistterrorn förvärras av västs oförmåga

Dödsoffer som en följd av islamisk terrorism har skjutit i höjden över hela världen med 774 procent sedan 2011, detta enligt en analys av flera databaser företagen av USA-baserade the Investigative Project of Terrorism (IPT).   

Sålunda konstateras i en artikel av Barbara Hollingsworth på sajten CNS News den 29 mars 2016: ”Forskning från ITP fann att genomsnittligen 3284 människor dog i islamistiska terrorattacker för bara fem år sedan. I dag är detta genomsnitt 28 708 per år.” http://www.cnsnews.com/news/article/barbara-hollingsworth/report-islamist-terror-fatalities-skyrocketed-774-worldwide-past

Minst 10 780 terrorrelaterade dödsfall sedan 2013 har enligt IPT-studien kunnat knytas till Islamiska staten i Irak och Syrien (ISIS). Situationen har förvärrats på grund av den misslyckade taktik som tillämpats av USA och dess allierade i syfte att minska det islamistiska hotet – ett hot som kan vara mycket värre än vad man tidigare föreställt sig.

Det kan enligt IPT-studien finnas exempel på isolerade framgångar i bekämpandet av jihadistiska grupper, men fortfarande finns ingen brett baserad, effektiv strategi för att hålla dessa grupper tillbaka eller besegra dem. Slutsatsen blir att väst är på väg att förlora detta krig mot terrorn.

 Islamistiska mördarbandet Boko Haram från Nigeria.

När det gäller dödsoffrens fördelning på olika länder så toppar Irak statistiken med 8134. Därefter följer Nigeria med 7520 och Afghanistan med 4207. De fem länder där USA varit militärt inblandat – Irak, Afghanistan, Syrien, Libyen och Jemen – står enligt IPTs statistik för 55 procent av alla terrorrelaterade dödsoffer.

Statistiken visar på en allt mer geografiskt utbredd islamistisk terror. Under perioden 2001-2006 utövades denna i huvudsakligen tio länder inklusive USA och Ryssland. 2014-15 slog jihadisterna till i främst 18 länder med tyngdpunkten förlagd till Afrika och Mellanöstern. IPT kalkylerar med att terroristdåden kommer att öka och dödstalen skjuta i höjden ännu mer under de närmaste åren.

Pete Hoekstra, tidigare ordförande för representanthusets säkerhetskommitté i USA representerande Republikanerna och numera chefsforskare vid ITP, ger följande kommentar till CNS News:

För det första attraheras skurkarna av misslyckade stater. Misslyckade stater ger också upphov till skurkar. Så platser som Irak, Syrien, Jemen, Libyen, Afghanistan, misslyckade stater, föder dem verkligen /…/ Men för det andra börjar man kunna se att de är ett slags växthus varifrån radikala jihadister sprider sig genom hela regionen. 

Med andra ord finns det två tendenser vad beträffar terroristerna och deras spridning: dels utgör de uppräknade ”misslyckade staterna” ett epicentrum dit skurkarna dras, dels blir dessa stater ett drivhus för skurkar varifrån terrorismen kan expandera globalt.

 ISIS-folk skär halsarna av en grupp kristna.

Hoekstra menar vidare att ISIS lärt sig bemästra sociala media för propaganda och rekrytering. Han förutspår att terrorattackerna kommer att öka i antal under de närmaste tre åren i Europa, Afrika och Asien: ”De kommer att fokusera på Europa och andra världsdelar /…/ USA kommer att bli möjligheternas marknad.”

Om Förenta staternas och resten av västvärldens oförmåga att bemöta och bekämpa islamterrorns hot har Pete Hoekstra följande att säga: ”Väst har visat en förmåga att avlägsna regimer relativt lätt, men man har saknat en förmåga att åstadkomma en övergång till stabila regeringar som kan vidmakthålla ordning och stabilitet inom sina egna gränser.”

Vad Hoekstra efterlyser från USAs och den övriga västvärldens sida är en kompetens att utveckla gemensamma lösningar, vilka kan förminska och eliminera det svällande hotet från radikal jihadism.

Den nu av CNS News presenterade undersökningen av islamistisk terrorism stämmer väl överens med de forskningsrön som presenterades i en artikel av Henrik Höjer i Forskning & Framsteg den 18 november 2015, där artikelrubriken lyder ”Allt fler döda i terrordåd”.

Höjer inleder artikeln på följande sätt: ”Terrorismens tid är nu. Det framgår av Global terrorism index, som konstaterar att 2014 års siffror är de värsta på många år. Av de 32 000 människor som dödades i terrordåd förra året föll merparten offer för islamistiska grupper som Boko Haram, Islamiska staten eller talibaner.”   

Av Forskning & Framstegs genomgång framgår att islamistterrorn i Nigeria ökat mest medan motsvarande aktiviteter i Pakistan uppvisat den största minskningen. Antalet länder med minst 500 terroroffer mer än fördubblades 2013-2014. http://fof.se/tidning/2016/1/artikel/allt-fler-doda-i-terrordad    ”Dagens terrorism”, konstaterar Höjer i sin artikel, ”har ett starkt samband med pågående konflikt och politisk instabilitet. Däremot korrelerar terror inte alls till fattigdom.”   

Sistnämnda konsterande kontrasterar starkt mot den i västvärlden vanliga teorin, att fattigdomsbekämpning är ett mäktigt vapen mot den internationella terrorismen som har betydligt mer att göra med vänsterinriktad Tredje världen-romantik än handfasta realiteter.

Tredje världskriget? Hallå, vi är mitt inne i det fjärde!

Titt som tätt varnas det i dessa ominösa dagar för något som kallas ”det tredje världskriget”, en konflikt som kan förväntas komma eller eventuellt redan är här i form av kriget mot terrorismen. Professorn i underrättelseanalys vid Lunds universitet, Wilhelm Agrell, tillhör de röster som på senaste tiden varnat för en sådan konflikt:

http://www.sydsvenskan.se/varlden/forskare-tredje-varldskriget-igang/

Det är till att vara efter sin tid. Jag skulle nämligen vilja påstå att det Tredje världskriget tillhör förflutenheten och att vi nu är mitt uppe i det Fjärde världskriget sedan åtskillig tid tillbaka. Detta beskrivs i korta drag i senare delen av denna text.

Låt oss börja med att definiera ordet ”världskrig”. Vad sägs om ”global konflikt med väpnade inslag”? Jag tror få har mycket att erinra mot den definitionen. Nå, då gäller följande. Först en rekapitulation av de tre första världskrigen.

 Det tröstlösa skyttegravskriget på västfronten i Första världskriget.

Första världskriget. Den första globala världskonflikten triggades igång med de så kallade skotten i Sarajevo den 28 juni 1914, då den fanatiske serbiske nationalisten Gavrilo Princip (1894-1918) sköt ihjäl den österrikiske tronföljaren Franz Ferdinand och dennes gemål Sophie von Chotek då paret färdades i en öppen bil i Bosnien-Hercegovinas huvudstad Sarajevo.

Morden i Sarajevo gav upphov till en okontrollerad kedjereaktion, vilken slutligen resulterade i vad samtiden kallade ”Det stora kriget”; sedan Andra världskriget utbrutit 25 år senare kallades den första stora konflikten Första världskriget. Den var den första konflikt i världshistorien där många miljoner vanliga medborgare deltog som inkallade eller frivilliga soldater i striderna, där särskilt skyttegravskrigets fasor på västfronten gått till eftervärlden.

Ett vanligt omdöme om Första världskriget är att det var helt meningslöst. Jag håller inte med om detta. Om vi skall försöka uppspåra en vidare mening med den första världsomspännande konflikten, så består den i att kriget definitivt innebar det oåterkalleliga slutet  för den auktoritära-militaristiska ordning som hade förlorarnationerna det wilhelminska-kejserliga Tyskland, kejsardömet Österrike-Ungern och i någon mån det Ottomanska riket som sina främsta exponenter. En centralgestalt på den förlorande sidan var Tysklands bisarre kejsare Wilhelm II.

Omedelbart efter kriget talades det mycket om att det fruktansvärda ”stora kriget” hade varit kriget som, med alla sina hemskheter och runt tio miljoner dödsoffer, gjorde slut på alla krig. Så blev det dessvärre inte.

 Tyska soldater under det judiska upproret i Warszawa 1943.

Andra världskriget. Den andra stora världskonflikten i 20e århundradet bröt ut med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939 men hade, liksom fallet var med den första kriget, föregåtts av en illavarslande utveckling som inbegriper Japans aggression mot Kina och det fascistiska Italiens brutala anfallskrig mot Etiopien (Abessinien) där giftgas användes. Detta alldeles bortsett från Tysklands ockupation av Sudetlandet, inmarsch i Tjeckoslovakien och Anschluss av Österrike.

Under det att besluten som startade Första världskriget fattades inom ett par av Centraleuropas monarkier, och då inom den militariserade överklassen, var det individer inom medel- och underklassen som var missnöjda med krigsutgången 1918 och fredsslutet 1919 som i Tyskland drev fram utvecklingen som ledde till Andra världskriget.

Den tyske führern Adolf Hitler, som var son till en brutal tullinspektör, hade själv tjänat i det stora kriget och var besatt av att återge Tyskland dess forna glans och mycket mer än så. Efter att ha insupit en grundläggande antisemitism i Wien under ungdomsåren skyllde han Tysklands alla motgångar på judarna, och det är fullt möjligt att se det andra stora kriget som en förevändning för att utplåna den europeiska judenheten. Judarna gjorde dock tappert motstånd på en del håll, exempelvis i Warszawas ghetto 1943.

Hitler underskattade dock gravt demokratiernas motståndskraft, och precis som knappt 30 år tidigare blev USA tungan på den våg som välte krigshetsarna i det nazistiska Tyskland, det fascistiska Italien och det militaristiska Japan över ända och fick ett slut på kriget 1945. Då hade två atombomber fallit över Hiroshima och Nagasaki i Japan.

 Början till slutet för sovjetväldet: uttåget ur Afghanistan 1989.

Tredje världskriget. Nu var det inte endast världens ledande demokratier – USA, Storbritannien och i ringa mån Frankrike – som lyckades besegra de totalitära aggressorerna i den andra stora världskonflikten. Utan pakten med det kommunistiska Sovjetunionen under Josef Stalin hade det med all säkerhet inte gått.

Med segrarmakterna Sovjetunionen och Förenta staterna som ideologiska motpoler efter 1945 var det förutbestämt att en ny konflikt måste till. Den segerrike brittiske premiärministern Winston Churchill talade, då som oppositionspolitiker, vid ett tal i Fulton i Missouri i USA 1946 om en ”järnridå” – en term hämtad från scenens värld – som sänkt sig ned mitt i Europa och som separerade den demokratiska och den kommunistiska världen från varandra.

Följden blev det Kalla kriget, som lika gärna skulle kunna kallas Tredje världskriget – vilket jag alltså gör här. Det kan vara lämpligt att fastställa den tredje globala konfliktens start till 1948, då kommunisterna i Tjeckoslovakien med massiv sovjetisk uppbackning tillskansade sig makten. Därmed hade Moskva säkrat hegemoni i Öst- och delar av Centraleuropa.

Det delade Europa sågs länge som nära nog en oomkullrunkelig institution, och personer som under det Kalla kriget dryftade möjligheten att befria det förslavade Östeuropa – och andra delar av den kommunistiska världen – marginaliserades som extremister och fascister. Detta icke minst i Sverige, där de styrande socialdemokraterna hade intima band med Moskva.

Se gärna min bloggtext i detta ämne här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

USA och den västliga världen var i Kalla krigets initialskede mer inne på att ”innesluta” (contain) Sovjetunionen och kommunismen, men med Ronald Reagans tillträde som USAs president 1981 kom ett paradigmskifte till stånd: nu skulle ”ondskans imperium” besegras i grunden, varför Reagan såg till att bygga upp en slagkraftig militärmakt. Sovjetunionen förmådde med sin svaga planekonomi inte mäta sig med USA utan halkade hopplöst efter i kapprustningen. Med Berlinmurens fall 1989 och Sovjets implosion 1991 hade den fria världen besegrat kommunismen.

Det bör understrykas att Kalla kriget hade en rad ”varma” inslag såsom Koreakriget, Suezkrisen, Vietnamkriget, kriget i Angola med flera samt ett antal väpnade revolutioner.

Kommunismen lever visserligen vidare i främst Kina, Nordkorea, Indokina och på ett par andra ställen men hotar inte längre friheten i världen på samma sätt som under den tredje stora världskonflikten.

 En av höjdpunkterna i kriget mot terrorismen eller Fjärde världskriget: eliminerandet av al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin.

Fjärde världskriget. Den fjärde globala världskonflikten i vår tid är naturligtvis det som USAs 43e president, George W. Bush,valde att benämna ”kriget mot terrorismen”, noga taget islamismens kraftutveckling med utgångspunkt i revolutionen i Iran 1979. Shah Reza Pahlavi störtades då av en revolutionär koalition bestående av shiamuslimska radikaler, kommunister och liberaler vilket lämnade fältet fritt för ayatollah Khomeinis skräckvälde.

Hur detta gick till kan ni läsa mer om här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

Det egendomliga inträffade alltså att det Fjärde världskriget kan sägas ha startat ett decennium innan det tredje hade hunnit avslutas. Kort efter Khomeinis makttillträde ockuperades USAs ambassad i Teheran av revolutionära studenter, varefter 52 ambassadtjänstemän och diplomater hölls som gisslan i 444 dagar mellan den 4 november 1979 och den 20 januari 1981.

De frigavs bara minuter efter det att Ronald Reagan svurit presidenteden i Washington, D. C. Det var uppenbart att revolutionärerna i Teheran var ute efter att förödmjuka Reagans företrädare, Jimmy Carter, vilket kan tyckas otacksamt handlat mot den man som säkrat den iranska revolutionens seger genom att dra in det amerikanska stödet till shahens regering.

Islamisterna stärkte sina aktier i världen genom att, kraftigt uppbackade av USA som bland annat försåg dem med Stinger-robotar med bärbara avskjutningsanordningar, göra det till synes omöjliga: tvinga Sovjetunionen till reträtt i Afghanistan. Härefter vände emellertid de afghanska talibanerna och andra radikala islamkämpar vapnen mot sin välgörare.

Den 26 februari 1993 detonerade en bomb i garaget till det norra tornet ingående i World Trade Center (WTC) i New York. Målsättningen, att det norra tornet skulle välta över det södra och därmed rasera hela WCT-komplexet med 10 000-tals dödsoffer som följd, realiserades dessbättre aldrig. Sex människor och ett ofött spädbarn dödades emellertid och 1042 skadades.

Hjärnan bakom det första WCT-attentatet, Khalid Sheik Mohammed, utsågs knappt tio år senare av den beryktade Usama bin Ladin att lägga upp ritningarna till flygplansattackerna mot WCT, Pentagon och troligen Vita huset den 11 september 2001. I WCT dog runt 3000 människor. Följden blev att president Bush drog igång en motoffensiv mot islamisterna genom att attackera talibanernas Afghanistan i ett försök att få tag på och oskadliggöra bin Ladin, vilket dock först Obama lyckades med i Pakistan den 2 maj 2011.

 Bilder av den här typen har framkallat avsky över hela den civiliserade världen gentemot barbarerna  i Islamiska staten (IS).

Under det att bin Ladins terrornätverk al-Qaida, som fortfarande i hög grad är verksamt, är det numera sedan några år tillbaka den så kallade Islamiska staten (IS,ISIS,ISIL,DAESH) eller Kalifatet som tilldrar sig uppmärksamhet genom exempellöst barbari i Irak och Syrien samt spektakulära terrorangrepp utförda av ett fåtal personer, av den typ som det som nu senast inträffade i Paris.

Här följer en komprimerad översikt över IS historia:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/23/liten-historik-om-is-islam-och-valdet/

Där står vi i dag, mitt i det Fjärde världskriget. Hur lång tid det kommer att ta för den fria världen att besegra islamismen kan jag, lika litet som någon annan, säga. Ett vet jag: den kommer att besegras. Det är enligt mitt sätt att se en himmelsk/andlig lag att det onda till sist tvingas stryka på foten. Värt att notera är att ondskan, som i de tre första globala konflikterna arbetade genom de sekulära ideologierna wilhelmism, nationalsocialism/fascism samt kommunism, i Fjärde världskriget använder sig av en religion, islam.

Eller rättare sagt en extremistisk/fundamentalistisk variant av islam. Islam behöver inte tolkas på det sätt den skett/sker av Khomeini, bin Ladin eller IS. Mer verserade muslimer anser att Koranens blodtörstiga passager bör ignoreras till förmån för sådana som betonar barmhärtighet och goda gärningar, ty sådana finns. Låt mig därför avsluta denna betraktelse över de fyra världskrigen genom att fastslå, att den fria världen inte befinner sig i krig med islam utan med islamismen eller radikal islam. Islam väntar dock fortfarande på en genomgripande reformation.

För den som vill läsa mer om de tre första av de här nämnda konflikterna rekommenderas varmt min bok Ondskans imperier (Contra 2002, 403 sidor). Kan beställas via Contra, Box 8052, 104 20 Stockholm eller genom hänvändelse direkt till bloggaren.

 

 

Obamas fiasko: en desertör för fem terrorister

 Terrorns ansikten: de fem frigivna talibanledarna med Mohammad Fazl i mitten.

Den 31 maj lät den amerikanska Obama-administrationen frisläppa fem av de fångar som gripits under Kriget mot terrorn. Så skedde sedan en uppgörelse träffats efter förhandlingar med talibanerna i Afghanistan – med emir Tamim bin Hamad Al Thani av Qatar som mellanhand – om frigivningen av den amerikanske talibanfången Bowe Bergdahl. Utfallet av dessa förhandlingar måste betecknas som en diplomatisk triumf av stora mått för talibanrörelsen.

Frigivningen av de fem gravt  belastade terroristerna har rört upp en virvelstorm av kritik och ifrågasättanden i USA. Att frige fem hårdföra talibaner i utbyte mot en amerikansk soldat, vilken av några av dem som tjänstgjorde tillsammans med honom har betecknats som en desertör från den amerikanska armén, är inget som gör den redan hårt trängda  Obama-administrationen mer uppskattad i oppositionella kretsar.

De fem frigivna Guantanamo-fångarna är Mullah Mohammad Fazl, Mullah Norullah Noori, Abdul Haq Wasiq, Khairullah Khairkhwah och Mohammed Nabi Omari. Om dessa avger den amerikanska sajten The Daily Beast följande omdöme:

 Även om de inte är lika välkända som fångar som hjärnan bakom attackerna den 11 september Khalid Sheikh Mohammed, var talibanfemman några av de värsta förbrytarna i USAs krig mot terrorn.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.thedailybeast.com/articles/2014/05/31/us-pays-high-price-for-last-pow-in-afghanistan.html

Mest notorisk av de fem nu frigivna fångarna förefaller Mullah Mohammad Fazl vara. Han är efterlyst av FN för sin roll i massakrer riktade mot Afghanistans shi’itiska befolkning. Fazl har ett förflutet som stabschef för talibanernas armé och har även varit biträdande försvarsminister i talibanregimen. Den 10 september 2001, det vill säga en dag före terrorattackerna mot USA, var Fazl verksam med att koordinera en militär offensiv mot talibanernas fiender.

Terrorgurun Usama bin Ladin betraktade denna offensiv som en viktig del i 11 september-planen. När därför senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain, Arizona, i ett utspel i samband med frigivningen, kallade de fem frigivna fångarna för ”de hårdaste i den hårdaste kärnan” överdrev han knappast.

 Obama med Bowe Bergdahls föräldrar Jami och Bob.

President Obama å sin sida har sagt att han ”absolut inte ber om ursäkt” för fångavtalet med talibanerna, samtidigt som han erkänner att de fem mycket väl snart kan vara tillbaka på slagfältet i Afghanistan.

Centralfigur i det här dramat är Bowe Bergdahl, född 1986 i Sun Valley, Idaho och med både svenska och norska anor, som 2009 tillfångatogs av talibanstyrkor nära Sharan i Paktika-provinsen i östra Afghanistan, där hans militära förband var stationerat.

Bergdahl tillhörde 1. bataljonen i fallskärmsjägarnas 501. infanteriregemente och dök inte upp vid uppropet den 30 juni sedan han gått av sin vakttjänst dagen innan. Medsoldater har vittnat om att han för dem uttryckt en önskan om att desertera och vandra från stridsområdet i Paktia-provinsen och in i angränsande Indien.

Nathan Bradley Bethea, som tillhörde samma regemente som Bergdahl, skriver följande om fångutväxlingen och Bergdahls roll på sajten The Burning Platform den 2 juni:

Obama har inte bara satt ett prejudikat att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kommer vi att förhandla med dig, utan han förhandlade för att få tillbaka en desertör vilken kostade dussintals soldater livet under deras uppgift att finna honom.

Mer här:

http://www.theburningplatform.com/2014/06/02/obama-traded-five-terrorists-for-a-deserter/

 Menige Bergdahl i fångenskap hos talibanerna.

Liknande åsikter har även framförts av ledande republikanska politiker såsom senator Ted Cruz, Texas, som enligt brittiska Guardian den 1 juni uttryckte sig så: ”Vad talar detta om för terroristerna? För det första att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kan du sälja denna soldat för fem terrorister? Detta är ett mycket farligt prejudikat.”

En sak är klar, och det är att den kontroversiella fångutväxlingen för att få tillbaka en trolig amerikansk desertör genom att frige fem brutala talibanledare inte har gynnat president Barack Obama och hans administration, som nu är nere i den absoluta botten opinionsmässigt sett.    Washington Examiner refererar den 18 juni till en opinionsmätning företagen av The Wall Street Journal och NBC News vilken visar, att en majoritet amerikaner misstycker till Obamas sätt att hantera utrikespolitiska frågor.

Chuck Todd från NBC News gör denna analys:   

Denna undersökning är en katastrof för presidenten. Här gäller det presidentämbetet. Lägsta jobbomdömet, delat lägsta, lägsta omdöme när det gäller utrikespolitik. Hans administration ses som mindre kompetent än Bush-administrationen efter (orkanen) Katrina…När det gäller frågan om du tror att han fortfarande kan leda? En majoritet tror inte det. Vad allmänheten egentligen säger är att ditt presidentskap är över.

   Mer här:

http://washingtonexaminer.com/about-that-wall-street-journal-poll-is-the-public-saying-obamas-presidency-is-over/article/2549878

 Bowe Bergdahl före och efter fångenskapen.

Således inga roliga nyheter för president Barack Obama, som för många i den övriga västvärlden framstod som något av en frälsare efter sin valseger i november 2008. Det gick som bekant så långt att den norska nobelkommittén i ett bisarrt beslut utsåg Obama till fredspristagare året därpå utan att han hunnit göra ett dyft för fredens sak. Något han knappast gjort därefter heller.

 

Välkommen till Sverige, herr president!

Välkommen, president Obama!

http://www.expressen.se/nyheter/har-laddar-obama-infor-sitt-sverigebesok/

Som framgår av länken till Expressen ovan har USAs president Barack Obama och hans familj semester. Den 4 – 5 september genomför Obama sedan ett statsbesök i Sverige, där presidenten träffar bland andra statsministern, konungen och utrikesministern. Det har sagts att Sverige-besöket skall uppfattas som en ersättning för ett planerat besök i Putins Ryssland.

Det kanske kommer som en överraskning för många att jag nu på detta hjärtliga vis hälsar Obama välkommen till Sverige. Detta därför att jag i ett antal tidigare inlägg här stundom riktat tämligen skarp kritik mot honom. Barack Hussein Obama är USAs förste öppet socialistiske president någonsin, vilket eftertryckligt avspeglas i hans politik.

Jag har bland annat framhållit att han länge höll Egyptens islamistiska Mursi-regering under armarna, att hans Mellanöstern-politik lämnar mycket övrigt att önska, att han genom utnämningen av en rad vänsterradikala så kallade tsarer (czars) öppnat upp för en sorgligt politiskt korrekt vänsterpolitik inom en rad områden. Med mera, med mera. Obama tillhör alltså mycket långt ifrån mina favoritpolitiker.

Vad som i det här sammanhanget räknas i mina ögon är emellertid det faktum, att Barack Obama är folkvald statschef för den fria världens ledande nation: Amerikas Förenta stater (USA). Detta har inte ändrats efter det Kalla krigets slut. Det finns förvisso anledning att på en rad punkter rikta kritik mot USA och dess politik, icke minst utrikespolitiskt. Kriget mot terrorn blev långt ifrån den succé jag och många andra hoppats på.

Otaliga amerikaner har givit sina liv för världens frihet.

Talibanerna är således fortfarande en kraft att räkna med i Afghanistan och Pakistan, och i Irak fortsätter olika muslimska grupper att bekriga och lemlästa varandra samtidigt som de försäkrar att islam är ”fredens religion”. Amerikanska och andra västerländska installationer och institutioner utsätts alltjämt för jihadistisk terror. Länder som Iran och Nordkorea fortsätter att utveckla sin nukleära kapacitet och hota världsfreden.

Världen är med andra ord långt ifrån säker för demokratin. Den hopplöst gaggiga norska nobelkommitténs beslut att för några år sedan utdela Fredspriset till Obama måste vidare betecknas som en ren skandal.

Låt oss dock inte glömma att USA trots allt lyckades med att eliminera tre av världens mest motbjudande ledargestalter, massmördarna Saddam Hussein, Muammar Khadaffi och Usama bin Laden. Världen hade varit en ännu osäkrare plats om de hade fått hållas. Den äran får George W. Bush och Barack Obama dela på.

När jag blev politiskt aktiv i början på 1970-talet var det för mig självklart att stödja USA som ledarnation för den fria världen i kampen mot den globala kommunismen, precis som USA tidigare ställt upp i både Första och Andra världskriget för att slå tillbaka falska auktoritära läror och makter såsom wilhelmismen och nationalsocialismen. Och precis som då gick USA och den fria västvärlden segrande ur det Kalla kriget tack vare Ronald Reagans offensiva hållning gentemot Sovjetunionen, som till slut ovanligt välförtjänt hamnade på historiens sopptipp.

Nu befinner vi oss mitt i en ny kraftmätning mellan den totalitära/auktoritära islamismen och den västerländska demokratin. Den fria världens ledarnation är och förblir USA, som inte kan kosta på sig att dra sig tillbaka i något slags splendid isolation. USA är inte en nation bland andra. Med ställningen som världens ledande makt och viktigaste demokrati följer ett internationellt ansvar man varken kan eller får dra sig undan.

Den dag USA bestämmer sig för att strunta i vad som händer utanför dess gränser och nöjer sig med att slicka de egna såren är det också början till slutet för USAs unikt särpräglade ställning i världen.

Så jag säger: välkommen till Sverige, herr presiden! Merparten av oss svenskar är stolta och glada över att ni bestämt er för att besöka vårt land. Därför rullar vi ut röda mattan, låter Stjärnbaneret fladdra för vinden och klämmer i med både ”Star Spangled Banner” och ”Hail to the Chief” när ni kommer! Leve Amerikas Förenta stater!

”Star Spangled Banner”:

http://www.youtube.com/watch?v=i426pbQJZ_

”Hail to the Chief”:

http://www.youtube.com/watch?v=hwJvxY7uENM

Två USA-symboler: Stjärnbaneret och den vithövdade örnen.

Detta blev väl i somligas tycke övermåttan känslosamt. Kommunister, islamister, toknationalister och paleolibertarianer må gnissla tänderna och protestera hur mycket de vill. Vem bryr sig?

Och visst, jag ÄR en känslosam person, jag blir rörd och glad när ledaren för världens viktigaste nation kommer till mitt land. Jag är och förblir proamerikan samtidigt som jag är svensk patriot. Det skäms jag inte ett dugg för. Obama har rätt att förvänta sig ett artigt mottagande, även om vi är många som inte i allt delar hans värderingar och politik.

Detta hindrar naturligtvis inte att jag efter presidentens besök säkerligen kommer att återkomma med min kritik mot Obama-administrationens politik såväl utrikes som inrikes.

Tre al-Qaida-flugor i en smäll

Som framgått av medierapporteringen har CIA lyckats eliminera al Qaida-operatören, imam Anwar al-Awlaki. Den fordonskolonn i Jemen som al-Awlaki färdades i angreps av ett så kallat drönarplan fjärrstyrt av den amerikanska underrättelse- och spionorganisationen CIA.

Al-Awlaki var det viktigaste bytet vid drönarattacken i Jemen.

Al-Awlaki, som var amerikansk medborgare och född i Las Cruces i delstaten New Mexico 1971, var andlig ledare för al-Qaidas engelskspråkiga kommunitet och även organisatör av vissa al-Qaidas operationer.

Al-Awlaki var den förste amerikanske medborgare som ansågs vara en legitim måltavla för det USA-ledda Kriget mot terrorismen. President Barack Obama betecknade hans död som a major blow för al Qaidas verksamhet på den Arabiska halvön och det största bytet sedan Usama bin Ladins död tidigare i år.

Obama gratulerades av amerikanska politiker sedan al-Awlakis död bekräftats, även av den ledande republikanske medtävlaren om presidentämbetet, Texas-guvernören Rick Perry.

Al-Qaida-propagandisten Samir Khan eliminerades också.

Vad som inte framgått av rapporteringen i våra vanligaste medier var att CIA även lyckades slå ut en annan viktig al-Qaida operatör ur brädet vid den aktuella drönarattacken, nämligen Samir Khan. Denne var i likhet med al-Awlaki amerikansk medborgare, född i saudiarabiska Riyadh 1986 men i unga år inflyttad till New York City med sin familj. Hans senaste amerikanska adress var Charlotte i North Carolina.

Khan förklarade sig vid ett tillfälle vara proud to be an American traitor (stolt över att vara en amerikansk förrädare).

Samir Khan var mest sysselsatt med propaganda och var i likhet med den 15 år äldre Anwar al-Awlaki med och grundade al-Qaidas engelskspråkiga tidning Inspire.

Ibrahim Hassan al-Asiri var bombexpert.

Även en tredje eftersökt al-Qaida-förbrytare skall ha strukit med i den framgångsrika CIA-attacken i Jemen: bombtillverkaren Ibrahim Hassan al-Asiri, en saudiarab som bland annat skall ha förfärdigat den misslyckade så kallade kalsongbombarens sprängladdning.

Från NATO-källor rapporteras slutligen att en toppledare i den afghanska, talibananknutna terrorgrupperingen Haqqani, Haji Mali Khan, skall ha tillfångatagits i Afghanistan.

Haqqaniledaren Haji Mali Khan har gripits.

Läs mer om de senaste amerikanska framgångarna i Kriget mot terrorn  här:

http://www.washingtontimes.com/news/2011/oct/1/underwear-bomb-maker-believed-dead-yemen-strike/

Visst går det att segra i Afghanistan!

Det brukar alltsomoftast hävdas att det är omöjligt för invaderande arméer att segra i Afghanistan. Det otillgängliga landet skulle i det perspektivet utgöra något av ”imperiernas begravningsplats.” Slutsatsen av sådana påståenden blir då att dagens utländska styrkor bör utrymma Afghanistan och det illa kvickt.

Påståendena om det omöjliga i att segra i Afghanistan är, hävdar Thomas Barfield, Boston University i boken Afghanistan: A Cultural and Political History, emellertid ingenting annat än en myt:

For 2500 years (Afghanistan) was always part of somebody´s empire, beginning with the Persian Empire in the fifth century B.C.

Alexander den store passerade bara igenom Afghanistan på väg till Indien.

Afghanerna framställs ofta som ett primitivt men segt och obändigt folk som har givit stora imperier på tafsen ända sedan Alexander den stores tid omkring 300 år före vår tideräknings början – perser, mongoler, moguler, ryssar, britter och sovjeter, alla förklaras ha fått ordentligt med smörj av de vilda klankrigarna. Verkligheten ter sig dock något annorlunda. Det hävdas i alla fall i en artikel av Andrew Roberts i den amerikanska tidskriften National Review (20 september 2010) vilken utgår från Barfields bok.

I fallet Alexander, skriver Roberts, fanns det ingen anledning för den makedonske härföraren att stanna någon längre tid i Afghanistan eftersom han endast passerade området på väg till Indien:

Afghanistan had already been conquered by the Median and Persian Empires beforehand, and afterwards it was conquered by the Seleucids, the Indo-Greeks, the Turks, and the Mongols….When Genghis Khan attacked it in 1219, he exterminated every human being in Herat and Balkh, turning Afghanistan back into an agrarian society. Mongol conqueror Tamerlane treated it scarcely better. The Moghuls held Afghanistan peaceably during the reign of Akbar the Great, and for well over a century afterwards.

Roberts konstaterar vidare att praktiskt taget inget av de forna imperier som lade Afghanistan under sig var intresserat av att införa centraliserat direktstyre, utan tillät i stor utsträckning provinsiell autonomi till följd av landets geografiska och stamrelaterade natur. Något annat hade varit helt orealistiskt före de moderna kommunikationernas ankomst.

Den afghanska befolkningen var ändå helt i händerna på de respektive imperiemakterna, och det faktum att det var först 1747 som Afghanistan blev en igenkännbar suverän stat under Ahmad Shah Durrani visar, menar Andrew Roberts (och Thomas Barfield), att idén om det okuvliga afghanska oberoendet bara är en myt eller en kliché utan motsvarighet i verkligheten. Det är det faktum att de utländska intressenterna av praktiska skäl i stort sett låtit de inhemska stammarna och klanerna sköta sig själva och fortsätta utöva sina seder och bruk som förvillat många bedömare att tro, att utlänningarna inte kunnat ”rå på” afghanerna.

 Sir Frederick Roberts, segraren vid Kandahar.

Vad imperierna i fråga var intresserade av var att säkerställa att det afghanistanska territoriet inte användes som en bas för angrepp mot dem själva, i Storbritanniens fall av Tsarryssland under vad som benämndes ”Det stora spelet.” Det är visserligen sant att det Första Afghankriget blev ett veritabelt  misslyckande  för britterna, låt vara att den militära katastrofen våldsamt överdrivits. Det Andra Afghankriget vanns däremot av general Frederick Roberts genom slaget vid Kandahar 1880. De blandade brittiska erfarenheterna har sammanfattningsvis, menar Andrew Roberts i sin artikel, ingenting att lära dagens NATO-styrkor.

 Beträffande dagens situation skriver Roberts följande:

NATO is not demanding that much more today, merely a modicum of human rights, especially for women. Had the Taliban not hosted and protected al-Qaeda while it masterminded the 9/11 attacks, Afghanistan would almost certainly have been left alone entirely. Today, NATO is simply trying to help the majority – as we discover from recent polling, the large majority – of Afghans ”to prevent a cancer from once again spreading through that country”, in the words of President Obama.

Inte heller, förklarar Roberts, är islamsk fundamentalism något historiskt väletablerat fenomen i Afghanistan. NATO anklagas ofta av vänsterkrafter för att försöka tvinga på afghanerna västerländska värderingar, men faktum är att det var den inhemske konungen Amanullah Khan (1892-1960)  som genomförde en modernisering i landet efter mönster från Kemal Atatürks Turkiet redan 1928. Amanullah sökte då införa exempelvis monogami, västerländsk klädedräkt och slöjförbud. I själva verket är det talibanerna som är intresserade av att tvinga på det afghanska folket en främmande kultur.

Konung Amanullah Khan sökte modernisera Afghanistan.

Om den sovjetiska närvaron i Afghanistan 1979-89 skriver Andrew Roberts att invasionen genomfördes, inte av sovjetiska elitstyrkor utan av soldater från sovjetrepublikerna i Afghanistans geografiska närhet, detta för att invasionen skulle kunna hävdas vara en lokalt begränsad operation. De rekryter med en tjänstgöringstid om två år det var fråga om var ofta berusade eller gick på opium. Sovjet förlorade sammanlagt 15 000 man i Afghanistan, det vill säga mer än tio gånger fler än USA under jämförbar tidsperiod.

Sovjetryssarna tvekade inte att låta tungt bestyckade helikoptrar förstöra ett betydande antal civila byar och var därtill ojämförligt mycket värre än amerikanerna i fråga om moral, disciplin och träning. Och medan tusentals ryssar deserterade till fienden under denna tid är siffran för de USA-ledda NATO-styrkorna två under jämförbar tidsperiod. Att utifrån det sovjetiska nederlaget påstå att det är omöjligt att segra i Afghanistan låter sig därför svårligen göras.

Att tillförsäkra det afghanska folket ett någorlunda demokratiskt statsskick och grundläggande mänskliga rättigheter borde enligt min uppfattning vara en viktig angelägenhet för hela den demokratiska delen av världen. Även för Sverige. Talibanerna kan och kommer besegras om väststyrkorna  demonstrerar tillräcklig konsekvens och tillräckligt tålamod.