Prima Victoria: SDs förste ordförande skriver historia

Anders Klarströms memoarbok Prima Victoria omspänner tidsperioden 1965-2000.

Det har spridits talrika myter om Sverigedemokraternas tidiga historia i allmänhet och om dess förste ordförande Anders Klarström i synnerhet. I syfte att ge sin personliga bild av hur det egentligen förhöll sig har Klarström givit ut en memoarbok i tegelstensformat kallad Prima Victoria (2018, 511 sidor). Jag skulle vilja påstå att boken är oumbärlig för den som vill ta del av hur det var på den tiden det begav sig. Boken börjar med Klarströms födelse i Göteborg den 17 december 1965 och slutar med att han flyttar till England 2000.

Vad boken handlar om framgår av denna video innehållande glimtar från Anders Klarströms tal och debattinsatser, manifestationer av olika slag och icke minst de våldsamma angrepp SD-pionjärerna utsattes för från vänsterhåll: https://www.youtube.com/watch?v=MGsMD-6iZGE

Anders Klarström föddes i Högsbo i Göteborg 1965 som den yngsta av tre bröder. Föräldrarna hette Bengt och Gunbritt Klarström. Morfadern Uno Rådlund representerade i många år Socialdemokraterna i Göteborgs stadsfullmäktige. Pappan, som var yrkesofficer, var fackligt aktiv och medlem i Moderata samlingspartiet.

Det stora intresset för Anders Klarström innan han kom att intressera sig för politik var musik. Det var ett intresse som höll i sig även efter det att den politiska banan inletts, och länge drömde unge Anders om en framtid som konsertpianist. Efter att ha misslyckats med att komma in på Musikhögskolan ett antal gånger skrinlades dessa planer – dock kom han genom åren att spela i olika pop/rockband.

Musikaliteten har Sverigedemokraternas förste partiledare gemensamt med den nuvarande ledaren Jimmie Åkesson, vilken som bekant stundom spelar piano i gruppen Bedårande barn. Anders och Jimmie har även en annan sak gemensamt: faiblessen för det svenska folkhemmet.

Tidig SD-propaganda.

Innan Anders Klarström som 22-åring valdes till SDs förste partiledare 1988 var Leif Zeilon (sedermera Ericsson) partiets förste talesperson. Zeilon och Jerker Magnusson var de tongivande aktivisterna under partiets första tid. Enligt Klarström var det dessa två som i huvudsak drev partiet på en daglig basis, även om exempelvis Johan Rinderheim fanns med i bilden. Såväl Zeilon som Magnusson hade varit initiativtagare till den invandringskritiska grupperingen Bevara Sverige Svenskt (BSS).

Om Leif Zeilon, som i likhet med denna bloggare i början av 1970-talet var med i den antikommunistiska och proamerikanska organisationen Demokratisk Allians, skriver Klarström i sin bok bland annat följande (sidan 68); ”Leif var på sätt och vis den som ´upptäckte´mig politiskt. Det var han som föreslog att jag skulle bli talesman. Under åren 1988-91 hade vi en mycket bra relation och jag fick många värdefulla tips från Leif, både inför tv-sändningar såväl som när det gällde partiarbetet i övrigt.”

Enligt Klarström var det även Leif Zeilon som förde in folkhemstanken, den idé som Per Albin Hansson (S) tagit över och utvecklat från den konservative ideologen Rudolf Kjellén, i partiet. Klarström brukade själv i olika sammanhang nämna Hanssons efterträdare som S-ledare och statsminister, Tage Erlander, som ett politiskt föredöme. Zeilon övergav efter några år Sverigedemokraterna och bildade det nationalromantiskt betonade Hembygdspartiet, ett projekt vilket dock snart rann ut i sanden.

Personer jag talat med som fanns med i SD-bilden under de inledande åren har städse framhållit Anders Klarströms talanger som talare och debattör. Att de har rätt blir uppenbart när man tar del av några av Klarströms insatser, exempelvis på den film som länkas till här ovan. Han redogör i boken för åtskilliga av dessa insatser på ett stundom mycket självkritiskt och alltid ärligt sätt.

Jag kan inte bedöma om allt det som Klarström skriver i Prima Victoria är sant och riktigt, men att han är brutalt uppriktig när det gäller de händelser och skeenden han var involverad i såsom han uppfattade dem  tror jag inte att någon behöver tveka om. Det särskiljer honom från nästan alla andra memoarförfattare. Personlig blir författaren när han skriver ingående om sin familj, särskilt det varma förhållandet till fadern. Klarström avslöjar dessutom – taram-taram-taram – att han gillar potatischips och mjölk.

Den numera 53-årige Anders Klarström var en god talare och debattör.

Så är han djupt självkritisk över att han i en intervju i Göteborgs-Posten strax efter slutet av sin karriär som SD-ledare markerade avstånd till såväl Sverigedemokraterna som nationalismen – han behandlar detta ämne i kapitlet ”Sveket” i slutet av sin bok. Det är således sitt eget svek han avser.

Som en röd tråd genom Anders Klarströms skildring av sina år som SD-ledare löper det våld och den åsiktsförföljelse partiet och dess företrädare drabbades av. Det var vanligt att partiets medlemmar och anhängare under sina demonstrationer och manifestationer blev utsatta för grov misshandel , stenkastning och påhopp av olika slag. Detta fortsatte i åtskilliga år också efter Klarströms ordförandetid och är något som även jag, om än i relativt blygsam skala, råkat ut för.

I Göteborg den 9 oktober 1993 slog motdemonstranter utrustade med gatstenar och påkar sönder fönsterrutor för 100 000-tals kronor i centrala Göteborg, ett slags förövning för de våldsamma kravallerna i samband med EU-toppmötet i Göteborg 2000. I Växjö bedriver motdemonstranter den 14 maj 1994 ett veritabelt gatukrig som varar i över fyra timmar. Vänsterpöbeln slår sönder fönster och skadar både SDare och åskådare.

Vidare genomförde vänsteraktivister i samband med firandet av Carl XIIs dödsdag den 30 november våldsamma upplopp i Stockholm 1991, 1992 och 1993. Samma sak inträffar i Lund. Sverigedemokraterna, det måste kraftigt framhållas, har aldrig varit skyldiga till våld och upplopp eller såvitt jag vet ens motdemonstrationer. Partiet har alltid respekterat andras åsikter och deras demokratiska rätt att framföra dessa i form av olika typer av fredliga manifestationer.

Vänsterinriktade historierevisionister har sökt framställa SD som ett ”rasistiskt parti med nazistiska rötter” med bakgrund i ”vit makt-rörelsen”. Inget av detta är sant. SD bildades 1988 av personer vilka företrädesvis kom från Sverigepartiet, Framstegspartiet och Bevara Sverige Svenskt (BSS). Dessa var förvisso alla missnöjesbetonade och invandringskritiska samt ibland tämligen råbarkade i sin retorik men varken nazister, fascister eller rasister.

Sverigedemokraternas Engelbrekts-manifestation i Stockholm 1991. I bakgrunden syns det kungliga slottet.

Vad beträffar påståendena om ”vit makt” är dessa helt gripna ur luften. Den gruppering som åsyftas är sannolikt Vitt ariskt motstånd (VAM), som bildades flera år efter SDs tillkomst. Dock förmådde det dåtida SD inte alltid att hålla vit makt-typer och skinnskallar utanför partiet borta från sina demonstrationer, vilket givetvis är att beklaga.

Anders Klarström framhåller (sidan15):

Det har många gånger talats om SD.s ´rötter´ med en ständig ´guilt by association´ taktik. Personer som innan de kom med i SD, hade sökt sig till odemokratiska partier och rörelser, används  som exempel för att misstänkliggöra SD gång på gång. Men om människor ändrar sina värderingar, tänker om och lämnar odemokratiska rörelser och istället går med i ett demokratiskt parti som SD, har inte partiet då gjort en god samhällsinsats?

Klarström jämför med ledande socialdemokrater som inledde sina politiska gärningar i kommunistiska revolutionssekter. Om sådana exempel talas det tyst eller inte alls. Ett par exempel härvidlag är Anna-Greta Leijon och Marita Ulvskog, vilka båda en gång i tiden var anslutna till KFML som hade väpnad revolution på programmet enligt maoistisk förebild.

För övrigt är Socialdemokraterna, som fram till den ryska revolutionen 1917 tillhörde samma partibildning som kommunisterna, det enda parti i Sverige som faktiskt samarbetat med riktiga nazister, nämligen Tredje rikets regering. Det var en socialdemokratisk regering som 1938 av naziregimen i Berlin krävde att den skulle stämpla ”J” i tyska judars pass. Och det var en socialdemokratiskt dominerad samlingsregering som under kriget genomförde en rad eftergifter gentemot samma regim och bland annat lät beslagta tyskkritiska tidningar.

Vad beträffar Anders Klarström själv har det tjatats om att han tidigare tillhörde det nationalsocialistiska Nordiska rikspartiet (NRP). Det är sant att han var med där under några månader innan han kom på att detta inte var något för honom och tackade för sig. Klarström hade dock ungefär lika mycket att göra med Europeiska Arbetarpartiet (EAP och Moderaterna, men det har av någon anledning aldrig nämnts beträffande Klarströms förflutna. Han förnekar dock att han varit socialdemokrat, vilket ibland har hävdats.

Till höger på bilden SDs förste partitalesman Leif Zeilon (Ericsson). Bredvid honom Ola Sundberg, som var partiets presstalesman i början på 1990-talet och till professionen jonglör.

Jag skulle aldrig ha kunnat tänka mig att gå med i Sverigedemokraterna vid dess tillblivelse, icke minst på grund av dess rätt socialistiskt betonade politik såsom till exempel kravet på bankernas förstatligande. Retoriken var också i radikalaste laget för mig då Anders Klarström var i farten och dessutom upplevde jag, som är klart konservativ och borgerligt sinnad, att betoningen på nationalism var alldeles för accentuerad och aggressiv. På 1990-talet var jag istället med i först Ny Demokrati och därefter det lokala Täljepartiet, vilka jag representerade i fullmäktige och nämnder i Södertälje kommun.

Med detta sagt menar jag ändå det finns god anledning för dagens sverigedemokrater att med viss tacksamhet minnas pionjärer som Anders Klarström och Leif Zeilon utan vilkas insatser partiet aldrig blivit vad det är i dag. Vi behöver inte nödvändigtvis gilla och applådera allt de gjorde och stod för, men vi behöver heller inte acceptera den nidbild av dem som systemmedia trumpetat ut. Klarström var också med och utvecklade SDs första partiprogram och även partiets Europa-politik.

1988, det första året Anders Klarström var partiledare, lyckades SD endast skrapa ihop 1118 röster och kom inte in i någon politisk församling någonstans. De första politiska mandaten tillföll partiet i kommunerna Höör i Skåne och Dals-Ed i Dalsland 1991 – båda besattes för övrigt av kvinnor. 1994, i slutet av Klarströms tid som partiordförande, fick SD 13 954 riksdagsröster och ytterligare kommunal representation. 1995 valdes Mikael Jansson till ny SD-ordförande. Jimmie Åkesson tog över den rollen 2005.

Anders Klarströms bok Prima Victoria är ett viktigt dokument för envar som vill bilda sig en uppfattning om Sverigedemokraternas tidiga historia. Författarens text håller kanske inte Nobelpris-klass och skulle nog ha behövt en opartisk översyn innan den kom i tryck, men Klarström skriver inte desto mindre såväl engagerat som flyhänt. Det rikhaltiga bildmaterialet gör definitivt inte boken sämre.

Slutligen kan jag inte låta bli att undra litet över, varför Anders Klarström valt en latinsk titel för sin bok. Prima Victoria blir i svensk översättning ungefär ”den första segern”. Det kan nämnas att hårdrockbandet Sabatons debutalbum hette Primo Victoria – kan titelvalet ha haft med det att göra? Klarström kan möjligen, om jag får spekulera litet, ha inspirerats av Jimmie Åkessons memoarbok Satis polito. Dessutom blir det liksom litet ”finare” med en latinsk titel.

 

Täljepartiet gick i bräschen för Södertäljekringlorna

Så här kunde det se ut när kringelgummorna försålde sina bakverk vid Södertälje tågstation.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna…

Det kan väl vara lämpligt att inleda denna lilla betraktelse kretsande kring en stadssymbol med ovanstående rader ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner.Södertälje blev allmänt känd som ”Kringelstaden” redan i början på 1800-talet. 1837 var 26 kringelförsäljare skattskrivna i staden i en befolkning på 1250 personer.https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4ljekringla

Kringelruljansen flöt på mycket bra de kommande 100 åren, då det strategiskt belägna Södertälje – som ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren – var en omtyckt badortsstad med havsbad, ett antal övriga utom- och inomhusbad samt ett rikt florerande societetsliv omkring det idylliska grönområde som kallas Badparken.

Försäljningen av bakverken var dock inte alltid oproblematisk. De så kallade kringelgummorna utvecklade med tiden en tämligen aggressiv försäljningsstil och var inte alltid så noga med språk och hyfs. Detta ledde till att de under perioder var förbjudna att idka försäljning på stadens gator och torg.

Rockslagsmärke med Täljeparti-symbol. Samtliga färgfoton: Tommy Hansson

Nu har kommunstyrelsen, där denna bloggare är ersättare för SD, beslutat återlansera kringlan som symbol för den goda staden Södertälje i en brett upplagd marknadsföringskampanj.

Ett lyckat beslut, tycker jag, som vid KS-sammanträdet i går den 25 maj passade på att erinra närvarande mötesdeltagare om att det sedan länge avsomnade Täljepartiet (TÄP) under sin tid i fullmäktige 1994-98 gick i bräschen för Södertäljekringlan genom att bruka den som partisymbol.

Detta föranledde KS-ordföranden Boel Godner (S) att i dagens Länstidningen mer eller mindre ge TÄP skulden för att det sedan dess inte satsats kommunalt på en lansering av kringlan som kommunsymbol.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3907144-nu-blir-sodertalje-kringelstan-igen Litet dålig stil – tvärtom borde väl TÄP ges en eloge för att ha insett kringlans potential som Södertälje-symbol!

Häfte med Täljepartiets väl genomtänkta politiska program.

Men det är ju så det brukar vara med självtillräckliga sursossar – aldrig benägna att erkänna att andra partier kan ha gjort något bra och alltid redo att stjäla idéer från andra och hävda att det är deras egna. Som i fallet med Björn Borg-promenaden, som invigdes år 2000. Förslaget att namnge en gata efter stadens store son kom dock först från Ny demokrati och fortsatte drivas av Täljepartiet. Och typiskt nog fick Borg alltså endast en ”promenad” där folk brukar rasta sina hundar, inte en riktig gata.

Nu har därtill det lilla lokala Realistpartiets gruppledare Joakim Granberg kommit med ett förslag om att hylla Björn Borg med en staty i centrala Södertälje. En utmärkt idé – men också här var Täljepartiet först; vi tänkte oss en staty som komplement till en gata alternativt plats till Borgs ära.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3791327-forslag-hedra-bjorn-borg-med-en-staty

Tänkte passa på tillfället att här berätta litet om Täljepartiet, som var en avknoppning av Ny demokrati som satt i fullmäktige 1991-94 i enlighet med dåtidens treåriga mandatperioder. Vi var en handfull nydemokrater som tröttnade på det alltmer urartade moderpartiet och bildade Täljepartiet.

Något som inte var helt oproblematiskt – den rätt lyxiga partilokalen högst upp på den prestigefyllda adressen Storgatan 1, med bar och allt, ockuperades under stort mediauppbåd av några missnöjda nydemokrater. Det blev rättssak av det hela, och till slut kunde Svea hovrätt hösten 1995, ett år efter ockupationen, fastslå att vi hade haft rätten på vår sida när vi bildade det nya partiet.

Täljepartiet bestod noga taget av sex personer – er förtrogne, Håkan W. Jyde, Rikard Österman, Carl Gustaf Carpel, Margareta Gamma och Bo Widerberg och bedrev enligt förutsättningarna (två ordinarie KF-mandat och en ersättarplats) en mycket aktiv högerborgerlig oppositionspolitik i fullmäktige, nämnnder och genom otaliga debattinlägg och insändare i lokala media.

TÄP gav då och då ut den lilla skriften Kringlan.

Jag minns med glädje dessa fyra år, vilka såvitt jag minns i stora drag saknade tendenser till splittring i partiet – något ganska unikt i partisammanhang, skulle jag vilja hävda. Undantaget är Bo Widerberg, som lämnade partiet efter ett politiskt utspel av mig som han inte kunde förlika sig med.

När det blev dags för val 1998 ville Håkan och Rikard ta en paus från politiken, vilket ledde till att Täljepartiet upphörde vara aktivt (de återkom senare för en begränsad tid i Moderaterna). Nu framlidne Carl Gustaf Carpel blev gruppledare för Kristdemokraterna i Nykvarn (han satt själv på det enda KF-mandatet). Jag hade varit beredd att fortsätta i TÄP, men som ensam partiföreträdare fanns ju inte mycket att göra.

Tio år senare gjorde jag come-back i partipolitiken i Sverigedemokraterna och resten vet ni.

Glädjen stod högt i tak då vi i TÄP invaldes i fullmäktige 1994.

Till sist bör sägas att kringlan hela tiden funnits levande i Södertälje, kanske främst genom varuhuset Kringlan i stadens hjärta samt även Kringlaskolan. Själva bakverken tror jag man kan få tag på endast på Torekällberget – ”Södertäljes Skansen” – men vem som helst kan naturligtvis använda sig av ett gammalt recept på äkta Södertäljekringlor och sätta igång med bakningen!

Varför inte försöka med detta:http://www.matklubben.nu/recept/lanskapsbr%F6d_s%F6dermanland_s%F6dert%E4ljekringlor_13587.html#.V0bAUb7SqgY

Mina prylar (22): Gammal Levin-gitarr

 Levingitarren. Foto: Tommy Hansson

En av de gamla prylar i mitt hem jag haft mest glädje av genom åren är en liten gitarr som ursprungligen kommer från min mormors hem i Södertälje. När min fru i början på 1980-talet lämnade in den för reparation i Stockholm fick hon av reparatören veta, att det faktiskt var ett instrument av det goda märket Levin.http://www.gitarr.org/gitarrer/levin.html

Historien om hur min mormor, fru Teresia Pettersson, född Lindblom (hon hette Emma också, men det namnet ville hon inte kännas vid), fick gitarren i fråga är rätt bra. Hon hade en halvbror som hette Manne Lindblom och som var sjöman. När han var på fyllan, vilket tydligen var rätt ofta, hade han för vana att vara frikostig med presenter som han, sedan han nyktrat till, tog tillbaka. Han var alltså en indian giver med ett engelskt/amerikanskt uttryck.

Den här gitarren fick dock min mormor av någon anledning behålla. Den hängde på en vägg i vardagsrummet (vilket också var det enda rummet) i hennes lägenhet på Gula gården i Södertälje, beläget på Doktor Martinsgatan 4 intill den nuvarande Oxbacksleden. När jag var liten brukade mormor rätt ofta passa mig när mina föräldrar skulle gå bort, och då hände det att hon plockade ner gitarren från väggen och drog en liten trudelutt.

 Min mormor som flicka och hennes mor. Fotot bör vara taget kring sekelskiftet 1900.

Vad jag minns var hon rätt duktig på att spela och sjunga; en sång jag minns att hon framförde för den lille dottersonen var visan om Amanda Lundbom samt en sång om en mormor som var gammal och grå. Jag minns min mormor med glädje, hon var en enkel kvinna och en stor personlighet, dotter till en ensamstående sömmerska från Visby och den drivande  kraften i familjen om två vuxna och fyra barn.

Hon föddes 1889 och dog 1975 och var gift med den enbente målaren Emanuel Pettersson, född 1883 och död 1958. Jag minns att jag ibland var litet rädd för morfar, som var en mycket snäll man, på grund av hans benprotes.

I min barndom åkte vi in till Södertälje – jag är uppväxt på en lantgård en mil utanför stan – varje lördag och hälsade på henne (och min morfar, när han levde). Ofta bjöd hon på köttbullar till middag, de godaste jag någonsin smakat. Färden företogs i min fars lastbil, först senare skaffade han personbil. Vi tillbringade varje julafton till och med 197o hos henne. Hon bjöd mig ofta på så kallade negerkyssar, små runda, vita mintplattor med en klick choklad i, samt Kungen av Danmarks söta bröstkarameller. Det hände även att hon bjöd på små punschflaskor av choklad.

 Mormor med mig och min kusin Ann-Marie på landet vid mitt barndomshem. Troligen sommaren 1954.

Om negerkyssar, se här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Negerkyssar

Gitarren har jag själv mången gång spelat på, både privat och så att säga offentligt. Inför valet 1994 framträdde jag således som valtrubadur på Gågatan i Södertälje, dels med den av mig skrivna låten ”Täljepartivisan”, dels med traditionella irländska sånger. Ja, jag fick rentav fördelaktiga recensioner i Länstidningen för min sång!

Det gick förhållandevis bra i valet också – Täljepartiet fick typ 2,25 procent av rösterna, vilket räckte till två ordinarie mandat och en ersättarplats i fullmäktige.

 Mina sånginsatser för Täljepartiet gav eko i lokalpressen.

Nu var det ett antal år sedan jag senast spelade på mormors gamla gitarr, använder mestadels en gitarr jag ärvt från min framlidna hustru Marika när jag någon gång får för mig att försöka sjunga och spela något. Det blir tyvärr alltför sällan och det låter därefter också.

Två killar, en tjej – och en låt

Det händer ibland att jag vaknar med en låt ringande i öronen. I dag var en sådan dag, och låten i fråga var ”Helena” med musik av Ted Gärdestad och text av hans broder Kenneth. Fråga mig inte varför. Lyssna via länken ovan!

 Ett klassiskt skivomslag.

”Helena” fanns med på Teds sensationella debut-LP Undringar från 1972 med landsplågan ”Jag vill ha en egen måne” som huvudnummer. Ted Gärdestad var ett musikaliskt underbarn samt också i sin ungdom en mycket lovande tennisspelare, som konkurrerade med vännen Björn Borg om att vara bäst i Sverige i sin åldersklass. Inte nog därmed – killarna konkurrerade också om samma flicka.

”Helena” tillägnades således Helena Anliot, vilken i likhet med Gärdestad och Borg var född 1956. Det blev den senare som avgick med segern i dragkampen om sagda Helena, som han dejtade ett par år i början på 1970-talet. Både Ted och Björn blev med tiden involverade i rätt vidlyftiga kvinnoaffärer inklusive ett flertal äktenskap. Att Gärdestad hyste ömma känslor för Anliot är inte att ta fel på. Sångtexten inleds på följande sätt:

När jag ser dig, då slutar jag tänka
När jag hör dig, då hettar min kind
Kanske vill du, att jag ska få längta
När du försvinner, som en sommarvind

Ni känner nog, kära läsare, till det mesta om Ted Gärdestad och Björn Borg. Jag har träffat, eller kanske snarare stött ihop med, båda. Björn vid Badparkens tennisbanor i Södertälje 1969, Ted när vi båda medverkade i ett TV-program sommaren 1992 (jag intervjuades av Claes Malmberg om dödsstraff, Ted uppträdde tillsammans med Harpo och Orup).

De tre – Helena Anliot, Ted Gärdestad och Björn Borg – gick mycket olika levnadsbanor till mötes.

Efter genombrottet med ”Undringar” 1972 fortsatte Ted sin framgångsrika musikkarriär. Han deltog i Melodifestvalen fyra gånger och vann med ”Satellit” 1979. Vid Eurovision Song Contest i Israel samma år gick det dock inte så bra – det blev en sjuttondeplats med bara åtta poäng.

 Ted Gärdestad blev 41 år gammal.

I mitten på 1980-talet drabbades Ted av den mycket svåra psykiska sjukdomen schizofreni. Han valde att avsluta sitt liv genom att ställa sig framför ett tåg vid Sollentuna pendeltågsstation 1997. Ted Gärdestad var gift två gånger och hade utöver detta ett flertal andra förhållanden. Han efterlämnade en son och en dotter.

Den som vill kan läsa mer om Teds sjukdom här:

http://www.expressen.se/noje/teds-vag-mot-sjalvmord/

Samma år som Ted Gärdestad slog igenom som artist gjorde Björn Borg debut i Davis Cup mot Nya Zeeland i Båstad, blott 15 år gammal. Han slog i inledningsmatchen den rutinerade Onny Parun.

Alla gladdes åt påläggskalven Borgs fina debut i de större sammanhangen, men få trodde väl då att specerihandlarsonen från Kringelstan skulle bli en av tidernas tennisgiganter med bland annat fem titlar i Wimbledon, sex i Franska öppna och en Davis Cup-seger med Sverige 1975. 2000 utsågs han jämväl till 1900-talets främste svenske idrottsman, närmast före Ingemar Stenmark och Ingemar Johansson.

 Björn Borg: 1900-talets främste svenske idrottsman.

Det ledde till att han fick ett promenadstråk i hemstaden Södertälje uppkallat efter sig. Jag hade som politiker i först Ny demokrati och sedan Täljepartiet kämpat för just en sådan hedersbevisning (fast i litet större skala, en ”promenad” tycks mig i futtigaste laget), men först 2000 ansåg alltså de styrande sossepamparna att den kunde förverkligas. Och naturligtvis nämndes varken jag eller mina partier i sammanhanget.

That´s politics for you.

Här en kort resumé över Björn Borgs enastående idrottskarriär:

http://www.rf.se/Distrikt/StockholmsIdrottsforbund/OmStockholmsidrotten/StockholmsIdrottshistoriskaForening/Idrottshistoriskaartiklar/BjornBorg-Sodertaljesonensomblev1900-taletsbasteidrottsman/

Helena Anliot föddes i Svärdsjö i Dalarna men är numera bosatt i Nässjö. Hon rankades som Sverige-etta första gången 1975 och vann sammanlagt 16 svenska mästerskap i singel, dubbel och mixed.

 Helena Anliot blev bland annat Australien-bäst.

Främsta individuella meriten som proffsspelare var seger i australiensiska hardcourt-mästerskapen 1974, då hon spöade världsfemman Olga Morozova i finalen. Hon vann även en Stockholm Open-titel 1976 samt amerikanska grusmästerskapen i dubbel tillsammans med danskan Helle Sparre 1978. Något år därefter lade hon racketen på hyllan. Senare har hon sagt att hon lade av med topptennisen för tidigt.

Anliot flyttade sedan till Australien där hon arbetade som tennistränare. Hon har även varit gift och fått barn. I början av 1990-talet drabbades Helena av hälsoproblem som tolkades såsom amalgamförgiftning, överkänslighet mot elektricitet samt fibromyalgi. Hennes sjukdomshistoria kan studeras via denna länk:

http://www.amalgamskadefonden.se/Till_slut_forstod_Helena_Anliot_.shtml

Helena Anliot är numera verksam som konstnärinna och personlig assistent. Genom Ted Gärdestads sång ”Helena” är hon garanterad en plats i evigheten.

Litet om SVT: intervju om avhopp samt mingel

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/sodertalje/ledamot-hoppar-av-sd-diktatoriskt

För er som missade mitt framträdande i SVTs regionalnyheter ABC den 9 april bifogas överst en länk. Jag kommenterar i ett par minuters inslag Lennart Johanssons avhopp från Sverigedemokraterna och beslut att bli ”politisk vilde”. I inslaget även en interiör från vår föreningslokal samt några sekvenser från valrörelsen på Gågatan.

Eftersom jag inte vill bidra till ytterligare polarisering och käbbel inom SD Södertälje tänker jag här inte utveckla saken vidare.

 Reportern Lisa och fotografen Håkan från SVT, som gjorde reportaget med mig. Foto: Tommy Hansson

Däremot kan jag gärna säga några ord om SVTs stora satsning på regional nyhetsförmedling, vilken har lett till nyanställning av 60 personer. De gamla regionala nyhetsprogrammen, däribland ABC som omfattar Stockholms stad, Stockholms län och Uppsala län, byter skepnad och nya redaktioner upprättas. Således invigdes i dag, den 10 april 2015, SVTs nya redaktionslokaler på Södertälje kommuns troligen mest prestigeladdade adress – det vill säga Storgatan 1.

På denna adress har tidigare huserat den sedan många är tillbaka avsomnade Radio Södertälje samt även Ny Demokrati och dess avlösare inom lokalpolitiken, Täljepartiet. Vi höll till i husets antagligen tjusigaste lägenhet högst upp i byggnaden och höll oss till och med under NyD-tiden med en bar, om vilken dåtidens ABC-Nytt gjorde ett reportage. Även Moderaterna fanns inrymda i byggnaden, och minns jag inte helt fel ägde partiet också denna.

Man kan nog säga att de liberala dryckessederna var det enda som förenade nydemokraterna mot slutet av detta partis korta och stormiga historia.

          

Tommy Blomqvist i samspråk med en SVT-medarbetare (övre bilden). På undre bilden Tommy Hansson i förgrunden medan SVTs regionchef Christina Ågren intervjuas i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson/Tommy Blomqvist

SVT-redaktionen är belägen på andra våningen med utsikt mot innersta Maren och området däromkring. Jag och SDs gruppledare i fullmäktige, Tommy Blomqvist, hade möjlighet att närmare bekanta oss med dessa lokaler, då vi var inbjuda till det så kallade mingel varmed SVT valt att hålla dagen till ära.

Här kunde vi vimla tillsammans med andra kommunalpolitiska profiler såsom kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S), oppositionsrådet Marita Lärnestad (M) och kommunalrådet Staffan Norberg (V). Av någon anledning försvann nästan alla av våra kommunalpolitiska kolleger när vi trädde innanför dörrarna.

 Från vänster SVT-reportern Hampus Rundgren, kollegan Klara Klintbo Skilje samt statsvetaren Jenny Madestam. Foto: Tommy Hansson

Även representanter för de konkurrerande mediaföretagen Länstidningen och Södertäljeposten fanns på plats, liksom Scanias presschef Hans-Åke Danielsson. Kul att träffa den senare efter 30 år – så länge var det sedan vi båda arbetade som journalister på tidningen Idrottsbladet i Södertälje. Tyvärr tvingades vi konstatera, att de flesta av våra gamla arbetskamrater lämnat detta jordiska.

Naturligtvis gavs också rikliga möjligheter att bekanta oss med de nya SVT-medarbetarna, som föreföll brinna av iver att ta sig an sina nya arbetsuppgifter med officiell start på söndag den 12 april. Självaste chefen för SVTs regionsatsning, Christina Ågren, fanns på plats. Tommy Blomqvist fick sig ett ingående snack med henne och passade på att ge några goda råd om hur lokalbevakningen skall gå till.

 Den klassiska adressen Storgatan 1 i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Måste slutligen ge en blomma till SVT för den goda mingelmaten i form av sandwichar med olika slags pålägg, bland annat biff samt räkor, samt läskande och alkoholfri cider.

Händelser och tankar under veckan som varit: en antagen motion, intervju med Euronews och gruppledarval

 Den vackra, blivande Zacharias Anthelius park vid Katolska kyrkan nära Kanalen. Foto: Tommy Hansson

Jag tar, som sig bör, det roligaste och först inträffade först.

Under sista fullmäktigesammanträdet med den utgående församlingen den 29 september fick jag och SD Södertälje sin första motion antagen. Det var mitt förslag om att uppkalla en offentlig plats efter stadens förste så kallade litterate – det vill säga för ämbetet utbildade – borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624).

Den här motionen har en speciell förhistoria. Jag började forska om Anthelius, bland annat på Riksarkivet och Kungliga biblioteket, efter att ha läst en artikel om denne i en kommuntidning 1995. Där fick jag veta att mäster Anthelius utnämndes till borgmästare i Söder Tällije i maj 1623 av ingen mindre än konung Gustaf II Adolf.

Det blev bråda dagar för den nye borgmästaren, som tidigare tjänstgjort hos hertig Carl Filip i Nyköping och efter dennes död i hans mors, änkedrottning Kristina (som även var mor till kungen), kansli på Gripsholm i Mariefred. Södertälje var nämligen en stad i kris och stod på ruinens brant, men Anthelius tycks verkligen ha gjort skillnad och omtalas i uppskattande ordalag av samtida källor.

 Södertälje under 1600-talet. Ur Erik Dahlberg: Suecia Antiqua et Hodierna.

Vad som däremot inte uppskattades var den religion Anthelius i hemlighet under sina studieår på kontinenten konverterat till: den romerska katolicismen. Det blev stor skandal när det avslöjades vid påsktiden 1624 att Anthelius ingick i en katolsk gruppering som inbjudit en jesuitisk missionär att i lönndom ta sig in i landet. Slutet på den sorgliga historien blev att den 41-årige Zacharias Anthelius och ett par av hans trosfränder dömdes till döden och avrättades med svärd på Stockholms torg (numera Stortorget i Gamla stan) den 11 september 1624.

1996 författade jag som fullmäktigeledamot för dåvarande Täljepartiet en motion där jag yrkade på att en gata eller offentlig plats i Södertälje skulle uppkallas efter den avrättade borgmästaren, offer för den protestantiska inkvisitionen men alltså en mycket duglig ämbetsman som dessutom var representant för borgarståndet i den dåvarande riksdagen. Motionen bifölls i alla instanser men blev ändå resultatlös – Anthelius fick aldrig någon gata eller plats vid denna tid.

Självklart var jag inte nöjd med detta, och när jag valdes in i fullmäktige för Sverigedemokraterna 2010 tänkte jag följa upp mitt tidigare engagemang och skrev därför 2013 en ny motion med samma yrkande: uppkalla gata eller offentlig plats efter Zacharias Anthelius. Detta bar således frukt i fullmäktige den 29 september sedan motionen bifallits överallt.

Då hade även stadsbyggnadsnämnden förordat att parken utanför Katolska kyrkan – hitintills kallad Kanalparken – lämpligen skulle byta namn till Zacharias Anthelius park, något som även den katolske kyrkoherden godkänt. Det kan nämnas att stadsbyggnadsnämndens ordförande, kommunalrådet Staffan Norberg (V), yrkade bifall på motionen från fullmäktiges talarstol.

Mina forskningsrön framlade jag 2011 i boken Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Söder Tällije och hans trosfränder. Contra förlag, 215 sidor.

På tisdagen väntade en intervju med det för mig tidigare okända TV-bolaget Euronews med huvudkontor i franska Lyon. Ämne: den syriska flyktinginvandringen till Södertälje. Jag hade i egenskap av partiets gruppledare kommit överens med Euronews Päivi Suhonen om att träffas i Stadshusets foajé, där jag även fick träffa den tyske reportern Hans von der Brelie samt en filmfotograf och en ljudtekniker. Dagen innan hade man grillat kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) på den ganska pampiga stadshusbyggnadens tak.

Vi åkte upp till plan 3, där samhällsbyggnadskontoret håller till. Själva intervjun, som utfördes på engelska, tyckte jag inte beredde några större svårigheter (vi får väl se hur det blir då reportaget sänds). Jag har genomfört nästan identiskt likartade intervjuer med utländska media ett antal gånger i samband med senaste valrörelsen.

Euronews ville dock även att jag skulle gå omkring litet i stadshuskorridorerna  för att kunna lägga in detta i det samlade reportaget, så det blev en hel del gående innan kameramannen var nöjd. Det dryga åtta minuter långa reportaget skall enligt uppgift sändas nu på fredag och visas därefter under en hel vecka vid olika tidpunkter – på 13 språk! Så har jag inte varit internationell kändis tidigare så lär jag väl bli det nu…

 Bloggaren med ryggen mot kameran grillad av teamet från Euronews med reportern Hans von der Brelie i mitten. Håll med om att jag är rätt snygg i håret! Foto: Euronews

Jag hoppar nu till söndagen, eftersom ingenting av större vikt inträffade onsdag till lördag. Mer än att jag vaknade, skrev – bland annat en debattartikel om det organiserade tiggeriet till lokala media –  lyssnade till musik samt i vanlig ordning filosoferade kring diverse av mänsklighetens ödesfrågor. Eftersom min son som vanligt hälsade på åt vi tillsammans en god middag på fredagkvällen.

Jag hade eljest tänkt åka in till Betlehemskyrkans Israelgrupp i Stockholm fredag afton för att avhöra ett föredrag om de etiopiska judarna, men jag orkade helt enkelt inte utan föredrog samvaro i familjens så kallade sköte. Söndagen den 5 oktober – för övrigt min namnsdag, då jag har Bror (efter min far) som binamn – kände jag det emellertid som min plikt att närvara vid ett historiskt möte med SD Stockholm/Stockholms län landstingsgrupp.

Sverigededemokraterna lyckades i valet 2014 för första gången ta sig in i Stockholms landsting (därtill som vågmästare) med nio ordinarie mandat och utöver det ett antal ersättare, däribland denna bloggare som var tredjenamn på valsedeln för Stockholms län sydvästra valkrets. SD Södertäljes eminenta Ingrid Hult som etta med ett stort antal personkryss blev ordinarie. Den viktigaste punkten på programmet vid mötet var att välja en gruppledare, som i absolut gynnsammaste fall – om än inte särskilt troligt – även kommer att kunna titulera sig landstingsråd.

 Dan Kareliusson som nyvald gruppledare för SD i Stockholms läns landsting. Foto: Tommy Hansson

Klar segrare i den personröstning som följde blev Dan Kareliusson från Stockholms stad, vilken med sin breda erfarenhet från en rad sektorer i samhället måste anses vara ett utomordentligt gott val. Till sin närmaste hjälp i sitt kommande värv får Dan nu Per Carlberg, SD Tyresö och Arnold Boström, SD Huddinge, två goda och brett uppskattade partikamrater.

Dan har redan lyckats ordna så att vårt parti får ett eget hus intill landstingsbyggnaden till vårt förfogande. Det skall bli mycket intressant att följa fortsättningen. Första mötet med det nyvalda landstingsfullmäktige sker den 21 oktober.

I går var det så dags för vår nyvalda fullmäktigegrupp att välja ny gruppledare, där de nio ordinarie invalda hade rösträtt. Mötesordförande nu, liksom vid landstingsmötet dagen före, var  ingen mindre än riksdagsledamoten David Lång som också är ordförande i vår kommunförening. Jag utmanades i omröstningen av Tommy Blomqvist, föreningens vice ordförande, medlemsansvarig, ersättare i kommunstyrelsen och ledamot/ersättare i flera nämnder.

Det blev utmanaren som avgick med segern med 5 röster mot 4. I ytterligare en omröstning valdes jag till vice gruppledare. Med 617 personkryss och gedigen kommunalpolitisk rutin såväl som mediaerfarenhet i bagaget – och med ett förnämligt valresultat där vi så gott som dubblade såväl procent- som mandattal – hade jag trott mig om att kunna göra ett bra jobb som gruppledare också under de kommande fyra åren. En majoritet ville dock annorlunda i god demokratisk ordning, varför jag gratulerar min partivän ”Blomman” till sin nya och ansvarspåliggande position!

 Här syns min efterträdare som gruppledare, Tommy Blomqvist, i direktkontakt med väljarna på Gågatan i Södertälje under den gångna valrörelsen. Foto: Tommy Hansson

Vi har haft ett fruktbart samarbete tidigare, och inget tyder väl på att det kommer att bli sämre framöver. Jag har heller aldrig haft som mål i politiken – eller livet i stort för den delen -att göra vad man kallar karriär, utan mer sett mig som en ”arbetare i vingården” som rycker in där det behövs och i övrigt gör vad jag gör för att det är roligt och/eller nödvändigt. Efter en pionjärinsats som gruppledare 2010 – 2104 under stundom ganska turbulenta förhållanden, med bland annat irakiskt massavhopp, skall det faktiskt bli rätt skönt att slippa att alltid vara partiets ansikte utåt och den det skylls på när det någon enstaka gång går åt pipan.

Som jag ser det bör SD Södertäljes målsättning vid valet 2018 bli att springa om Moderaterna och bli kommunens näst största parti (tror inte riktigt på att vi kan rå på sossarna, men osvuret är som alltid bäst). Om vi håller ihop och ger järnet skall det kunna gå!

Vår kommunförening heter ju SD Södertälje/Nykvarn, och för Nykvarns del utsågs 19-årige John Hult till gruppledare att jämte ungefär jämnårige Patrick Claesson företräda Sverigedemokraterna i fullmäktige på denna ort med knappt 10 000 invånare. Lycka till, grabbar!

 I mitten SDs nyblivne gruppledare i Nykvarn, John Hult, omgiven av Patrick Claesson till vänster samt bloggaren. Foto: Sveriges radio

 

 

 

 

 

 

Stressig – men rolig – vecka i valrörelsen

 Intervju med ABC utanför valstugan. Foto: Kristian Kawecki

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2601808-sverigedemokraterna

Det är söndag efter en stressig men rolig vecka i valrörelsen. Äntligen tid över att skriva ett inlägg på min älskade blogg igen. Tänkte i all enkelhet berätta i ord och bild om vad som sig tilldragit i smått och litet större.

Jag börjar med tisdagen den 26 augusti. Då blev jag intervjuad av den utmärkta danska tidningen Jyllands-Posten, vilket skedde i ett av de så kallade tysta rummen på kommunalrådskansliet i Stadshuset där jag har min kommunala arbetsplats. Intervjuaren var en ung dansk som hette Lasse, vilken lyckligtvis talade en fullt förståelig danska.

Frågorna kretsade, föga oväntat, kring Södertäljes identitet som invandrarstad och den tilltagande strömmen av syriska immigranter. Precis som då JP intervjuade mig i vintras. Fick också en del frågor om varför jag valt att engagera mig i Sverigedemokraterna – många tycks av någon anledning vara intresserade av detta, varom mer nedan – vilket skedde på grund av mitt engagemang i försvarsfrågan.

Ett par timmar senare var det dags för höstens första möte med stadsbyggnadsnämnden, och därefter följde deltagande i en debatt anordnad av fackförbundet Kommunal vilket emellertid lyckats uppbåda endast vid pass ett 20-tal åhörare i den stora sammanträdessalen Demokratin, där fullmäktige håller sina möten. Det såg onekligen aningen ödsligt ut.

 Dekorativt landmärke i Södertälje vackra stadspark: skulptur uthuggen ur blixtdrabbad trädstam med skyddshelgonet Sankta Ragnhild överst. Foto: Tommy Hansson

Jag skall inte neka till att jag varit en smula nervös inför denna debatt mellan de åtta kommunstyrelsepartiernas gruppledare, eftersom min erfarenhet av denna typ av evenemang är begränsad. Tyckte dock det gick rätt bra – kände mig skärpt men ej nervös, när jag satt där på podiet, och tror inte jag gjorde bort mig alltför mycket.

På onsdagen hölls sedvanlig gruppledarträff inför kommunstyrelsesammanträdet nästa vecka i ett av Stadshusets mindre sammanträdesrum. Det stora för min del var punkt 13: Förslag om namnsättning av park till Zacharias Anthelius minne. Bakgrunden är att jag 1996 (såsom representant för dåvarande Täljepartiet) i en motion föreslagit, att en offentlig plats skulle uppkallas efter Södertäljes förste ”litterate” (för ämbetet utbildade) borgmästare vid namn Zacharias Anthelius.

Denne utnämndes i sitt ämbete av konung Gustaf II Adolf i maj 1623 men hann bara vara verksam i ett knappt år. Vid påsktid 1624 rullades nämligen en ”katolsk komplott” upp: Antehlius jämte några andra avslöjades  vara hemliga katoliker, något som var belagt med dödsstraff enligt dåtidens hårda religionslagar. I den rättsprocess som följde dömdes Anthelius och två trosfränder att mista livet genom halshuggning, något som skedde den 11 september samma år.

Bättre sent än aldrig, något som kan sägas gälla både den hedersbetygelse mäster Zacharias vederfars nu 390 år efter sitt frånfälle samt denna motionär. 18 år (!) efter det att den ursprungliga motionen skrevs ser den nu alltså ut att gå igenom – endast beslut i fullmäktige återstår – i form av att Kanalparken utanför Katolska kyrkan föreslås byta namn till Zacharias Anthelius park. Tilläggas bör att jag i fjol, nu som sverigedemokrat, skrev ännu en motion i ämnet, vilken kan läsas här:

Klicka för att komma åt Uppkalla-gata-eller-offentlig-plats-till-Zacharias-Anthelius-minne.pdf

Ni som vill läsa om min bok Religionsfrihetens martyrer: Borgmästaren i Söder Tällije och hans katolska trosfränder (Contra förlag 2011, 216 sidor) och kanske även beställa boken kan göra det via den här länken:

https://tommyhansson.wordpress.com/2012/04/10/ny-bok-religionsfrihetens-martyrer/

Senare samma dag var det så dags för nytt debattdeltagande, nu i regi av Pensionärernas riksorganisation (PRO). Anslutningen var denna gång ett 50-tal åhörare, och jag gjorde självfallet mitt bästa för att lyfta fram SDs positiva syn på våra (eller rättare sagt ”oss”) äldre, låt vara att jag ännu har ett par år kvar till ålderspensionsstrecket.

Länstidningen hade följande inslag om den debatten, där som synes jag tillhör de deltagare som apostroferas:

http://lt.se/nyheter/val2014/val2014/1.2610922–utred-aldrevardens-behov-sa-snabbt-som-mojligt-

På torsdagen besökte jag Sophiahemmet i Stockholm för att hämta ut mätutrustning för behandlingen av min sömnapné och hade därefter ursprungligen avsett deltaga i ett möte med SDs landstingsgrupp i Stockholms län. Skam till sägandes erfor jag dock ett visst behov av återhämtning och kände, att jag inte orkade vänta i Stockholm fyra-fem timmar innan mötet skulle sparka igång.

 Mikrofonutrustningen monteras på. Foto: Kristian Kawecki

Så i fredags kom ännu en intervjuinsats. ABC bad om en intervju med mig om SD Södertälje i anledning av att vår förening var den, som nådde det bästa valresultatet av samtliga SD-avdelningar i Stockholms län vid valet 2010 med 7,3 procent. Nu ville ABC veta hur vi såg på den gångna mandatperioden samt vad vi ville för Södertäljes del framgent. Inslaget gjordes vid vår valstuga på Gågatan och resultat lär komma på måndag kväll. Och ja, även ABC var nyfikna på varför jag gick med i SD för sex år sedan.

Jag fortsatte från Gågatan ner till pendeltågsstationen för vidare befordran via Slussen i Stockholm ut till Saltarö med buss för traditionellt umgänge över en bit mat, några öl och en skvätt whisky med min gode vän och partibroder, musiksnillet Eric Hallberg. Som vanligt somnade jag på bussen på hemresan men anlände likväl lyckligt och väl hemmavid strax före midnatt.

I går lördag var det åter dags att bemanna valstugan tillsammans med Mariusz Kawecki och Ingrid Hult. Gråmulet väder men gott om intresserade och positiva personer!

 

 Eric lägger ut texten…Foto: Tommy Hansson

I början av veckan lade Länstidningens webbsajt ut enminutssnuttar med de åtta gruppledarna, där dessa – inklusive mig – får sammanfatta sitt partis ståndpunkter i kommunalpolitiken på denna komprimerade tid. Avsnittet med mig kan avnjutas överst i bloggtexten.

Jag känner mig slutligen på gott humör efter den gångna, mycket aktiva veckan och avslutar i dur med sången ”Du borde skaffa dig en tyrolerhatt” med Östen Warnerbring. Någon hade klickat på länken till denna sång på min blogg för att muntra upp sig själv och kanske även mig, vilket givetvis i så fall uppskattas:

Fast jag behöver faktiskt inte skaffa mig hatt av nämnt slag, eftersom jag passade på att inhandla en sådan under mitt och sonens besök i Österrike/Tyskland nyligen.

  I väljarnas tjänst: på plats i valstugan av containermodell. Foto: Kristian Kawecki

Den stora begivenheten ur partiperspektiv den kommande veckan blir givetvis Jimmie Åkessons besök på Politikertorget i Södertälje torsdagen den 4 september klockan 12.30. Väl mött!

 

 

 

 

 

Kulturpolitik i Södertälje: Skandalen Oktober fortsätter

 

 Garvade kulturbolsjeviken Ninne Olsson, mångårig konstnärlig ledare på Oktoberteatern/Musikteatergruppen Oktober.

I Södertälje kommun finns en vänsterpolitisk teatergrupp kallad Oktoberteatern. Den har varit anställd av kommunen sedan 1978 efter att tidigare ha sparkats ut från socialdemokratiskt styrda Malmö på grund av oförblommerad propagandaverksamhet.

Musikteatergruppen Oktober, som gruppen tidigare hette, hämtade sitt namn efter akademiledamoten Lars Forssells verk Oktoberdikter, vilket förhärligade V. I. Lenins kommunistiskt-bolsjevikiska statskupp mot den spirande demokratin i Ryssland 1917.

Oktober gjorde vid denna tid ingen hemlighet av, att dess viktigaste uppgift var att bidraga till en socialistisk samhällsomvandling i Sverige. Det revolutionära syftet är måhända inte lika uttalat i dag, utan den politiska målsättningen kan väl snarast beskrivas som politiskt korrekt-mångkulturalistisk.

I morgon den 1 maj, lämpligt nog, upplåter teatern exempelvis premiärvis sin scen åt den tidigare medlemmen Tomas Norström, som håller monolog på temat ”Jag heter Mikael” där skådespelaren gestaltar en mer eller mindre efterbliven person som tagit till sig av den påstådda ”främlingsfientligheten”. Ett valmanifest riktat mot Sverigedemokraterna, med andra ord.

 Politisk propaganda med kommunpengar.

Särskilt viktigt anser Oktoberteatern det är att propagera detta budskap bland barn och ungdomar, vilkas påtvingade konsumtion av teaterns alster subventioneras av Södertälje kommun.

Den som vill ta del av en väl genomarbetad och väldokumenterad historik och analys över Oktobers verksamhet i Södertälje, och vilka alternativ som fanns när kommunens vänsterinriktade politiker och tjänstemän  beslutade anställa gruppen, bör läsa skriften Tommy Hansson: Skandalen Oktober. 55 sidor. Ny Demokrati Södertälje 1991.

Jag återger nedan en reservation jag för SD:s räkning ingivit till kultur- och fritidsnämnden mot ett förslag (som givetvis godkändes av övriga partier) som går ut på att den framtida teaterverksamheten i Södertälje skall bygga vidare på Oktoberteatern. Skandalen Oktober fortsätter ned andra ord och bara SD går mot strömmen.

 

Kultur- och fritidsnämnden

Ärende 10

RESERVATION

Jag reserverar mig härmed på detta sätt mot majoritetsbeslutet att godkänna utredningsrapporten ”Vår redan i oktober – En utredning om framtiden för teaterverksamhet i Södertälje” samt arbetet med att ”utveckla, bredda och fördjupa teaterverksamheten i Södertälje, i enlighet med utredningens förslag”.

Bakgrunden till vår reservation är följande:

Sverigedemokraterna avvisar utredaren Per Lysanders förslag om att bygga den framtida teaterverksamheten i Södertälje på Oktoberteaterns verksamhet eftersom SD i sin senaste – och alla tidigare – budgetreservation förordar, att alla kommunala anslag till teatern i fråga slopas.

När Musikteatergruppen Oktober anställdes av Södertälje kommun 1978 var den en socialistisk kampgrupp som inledningsvis i sitt kulturpolitiska handlingsprogram deklarerade:

”Vi vill använda vårt teaterarbete som ett av instrumenten i en process som avser att förändra det nuvarande samhället till ett socialistiskt samhälle.”

Eftersom kommunen då, liksom nu, hade en röd politisk majoritet var det en målsättning som inte riskerade stöta på patrull i kommunstyrelse och kommunfullmäktige. Inte heller under tiden med borgerligt styre 1988-91 ifrågasattes Oktobers socialistiska indoktrineringsverksamhet på allvar av den svaga och splittrade oppositionen.

Som utredaren påpekar drevs motståndet mot Oktobers fortsatta engagemang i kommunen under 1990-talet av först Ny Demokrati och därefter Täljepartiet. Undertecknad författade 1991 en genomarbetad skrift med titeln Skandalen Oktober som av utredare Lysander något oegentligt kallas ”pamflett”. Denna ledde till en omfattande debatt i kommunen om Oktobers engagemang samt uppmärksamhet även i regionala och riksomfattande medier såsom ABC-Nytt och Expressen. Skriften inköptes även som kurslitteratur av Lunds universitet.

När vi nu skriver 2014 är Oktoberteatern visserligen inte längre en lika doktrinärt socialistiskt präglad propagandaensemble som tidigare. Jag noterar ändå att gruppen valt att behålla namnet Oktober, som hämtats från Lars Forssells verk Oktoberdikter vilket förhärligar V. I. Lenins kommunistiska statskupp i Ryssland 1917.

Oktoberteatern markerar med den fortsatta användningen av det ursprungliga namnet sin vänsterprofil, låt vara att den politiska hållningen i dag snarare är mångkulturalistisk-politiskt korrekt med särskild inriktning mot barn och ungdom än revolutionärt socialistisk. Karaktären av vänsterpolitisk propagandagrupp består i alla händelser.

Sverigedemokraterna i Södertälje finner ingen som helst anledning för kommunen att fortsätta pumpa in pengar till en teatergrupp vars främsta syfte är att sprida ett politiskt budskap som SD eftertryckligt avvisar. Särskilt betänklig är enligt vår mening målsättningen att propagera detta budskap bland barn och ungdom.

Södertälje den 30 april 2014

Tommy Hansson ledamot i kultur- och fritidsnämnden (SD)

Min skrift Skandalen Oktober beställes enklast till det blygsamma priset 50:- genom hänvändelse till mig på:

tommy.hansson@sverigedemokraterna.se

Apropå fallet Lambertz: några exempel på samtida rättshaverister och deras tänkande

Ordet ”rättshaverist” för att beteckna en person är belagt i Sverige sedan åtminstone 1948. Det går tillbaka på det tyska ordet Rechtshaberei som är känt sedan 1852. I dag används ordet rättshaverist i nedsättande syfte som beteckning på en ”person som påstridigt hävdar sin rätt” (Svenska akademiens ordlista).

 Rättshaverist I: Göran Lambertz.

GÖRAN LAMBERTZ: Ett närmast övertydligt exempel på en modern rättshaverist är justitierådet Göran Lambertz, synnerligen aktuell i dessa dagar. Denne föddes i Kisa i Östergötland 1950 och var 2001 till 2009 justitiekansler. Som sådan kom han fram till slutsatsen, att det rättsförfarande som ledde fram till att Thomas Quick, senare Sture Bergwall, dömdes skyldig till åtta mord inte behövde bli föremål för granskning utan var helt i sin ordning.
  
Granskning blev det emellertid, och resultatet blev att Quick/Bergwall i efterhand friades för samtliga de mord han påstods ha begått och själv erkänt. För envar med de normala förståndsgåvorna någorlunda i behåll synes det uppenbart att Thomas Quick/Sture Bergwall var oskyldig till de mord han dömdes för, icke minst i beaktande av de djuplodande studier som gjorts i ämnet av journalisterna Hannes Råstam (dokumentären Thomas Quick – att skapa en seriemördare, 2010) samt Dan Josefsson (boken Mannen som slutade ljuga, 2013).

Göran Lambertz håller emellertid med den drucknes envishet fast vid att han hade rätt och att domarna mot Quick/Bergwall och de bedömningar som ledde fram till dem var riktiga. Dan Josefsson har kunnat visa hur Lambertz hela tiden varit i nära kontakt med den tidigare hopplöst inkompetente åklagaren Christer van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen, den beryktade journalisten Gubb Jan Stigson (som av sin tidning Dalademokraten belagts med yttrandeförbud i Quick-fallet), Quick/Bergwalls tidigare oduglige försvarare Claes Borgström samt lärjungar till den psykoanalytiker, charlatanen Margit Norell, som anses ha ”skapat” monstret Thomas Quick med sitt ovetenskapliga mumbo-jumbo om förträngda minnen etcetera. Fallet Lambertz framstår mot denna bakgrund ej endast som ett exempel på rättshaveri utan även som en allvarlig form av korruption inom rättsväsendet.

Det är enligt min mening övertydligt uppenbart att Göran Lambertz anser att han är oförmögen att ha fel. Han har rätt även om alla bevis och indicier entydigt visar att han har fel. Han är inte bara ”obekväm”, som några hävdar. Lambertz framstår i stället som den klassiske rättshaveristen, vilket är något väsentligt annorlunda.

 Rättshaverist II: John Bouvin.

JOHN BOUVIN: Vi har väl alla litet till mans stött på respektive råkat ut för rättshaverister av olika slag. Dessa är blott alltför vanliga inom politiken. Det kortlivade partiet Ny Demokrati drog till sig ett försvarligt antal av dessa stundom underhållande, men alltid i grunden mer eller mindre destruktiva, personligheter. Det mest eklatanta exemplet på nydemokratiska rättshaverister var Halmstads-bon John Bouvin, född 1947, en utbildad tandläkare, grävskopemaskinist och biståndsarbetare som hamnade på andra plats på partiets riksdagslista inför valet 1991 och följaktligen var riksdagsledamot 1991-94.

Bouvin gjorde sig strax efter det för Ny Demokrati så lyckade riksdagsvalet 1991 herostratiskt ryktbar genom att kritisera det svenska biståndet till Afrika, vilket enligt Bouvin var förkastligt därför att det enligt honom ledde till minskad barnadödlighet och därmed en icke önskvärd befolkningsökning. Bouvin menade att det var bättre förr, då bland annat lejonens framfart i de afrikanska byarna ledde till mindre barnkullar.

Som aktiv nydemokrat i Södertälje kommun kan jag vittna om att det var en sällsam upplevelse att höra och se John Bouvin i aktion. Han höll bland annat föredrag på temat ”Viking Spirit” där han framstod som mer vild än tam. 1997 gav Bouvin ut den bisarra boken Riksdagen kan dra åt helvete som ett slags äreminne över sin tid i det svenska parlamentet. Ny Demokrati fortsatte existera trots valfiaskot 1994 och John Bouvin var partiets ordförande 1997-98. Året därpå uteslöts han sedan han på eget bevåg slagit samman partiet med det toknationalistiska så kallade Konservativa partiet. Bouvin omhändertogs av polis i samband med en tillståndslös demonstration den 1 maj 1998.

I Södertälje var vi några nydemokrater som fick nog av moderpartiet och strax före valet 1994 bröt oss loss och bildade det lokala Täljepartiet, som invaldes i fullmäktige samma år. Dessförinnan hade ett gäng bestående av uppenbara rättshaverister och allmänna dårfinkar, i tron att de utgjorde det riktiga partiet, ockuperat partilokalen för att protestera mot att vi i god demokratisk ordning fattat beslut om partiskiftet. Vi täljepartister kunde omgående återvända till lokalen med polisens hjälp och fick ett år efter den märkliga ockupationen – som utspelades inför surrande TV-kameror och annan form av närvarande media – rätt i hovrätten.

Så kunde det gå till i Ny Demokrati, ett parti som hade litet av Vilda Västern över sig. Att en figur som John Bouvin kunde komma in i riksdagen berodde på att partiledaren Ian Wachtmeister – som själv tröttnade efter tre år – behövde någon ur det så kallade ”verklighetens folk” (ja, uttrycket myntades av Wachtmeister varefter det plagierades av KD:s Göran Hägglund 20 år senare) att visa upp i partitoppen.

 Rättshaverist III: Pierre Schori.

PIERRE SCHORI: Så till den i mitt tycke likaledes uppenbare, men betydligt mer polerade, rättshaveristen Pierre Schori, född i Norrköping 1938 men i sin dialekt präglad av uppväxten i Skåne. När Schori anställdes i den socialdemokratiska partistyrelsen i början av 1960-talet var S-partiet fortfarande en stabilt antikommunistisk organisation. Skiljelinjen mellan kommunism och reformism började emellertid luckras upp kring mitten av 1960-talet, och Pierre Schori var en av dem som gick i bräschen för denna ur demokratisk synvinkel problematiska utveckling.

Schori höll hårt på ”de fattiga folkens” rätt att med vapenmakt befria sig från vad som sades vara kolonialismens och imperialismens ok och kom därför att favorisera revolutionsrörelser som exempelvis Viet Cong (FNL) i Vietnam, MPLA i Angola och Sandinisterna i Nicaragua. Den omvittnat stora idolen var Kubas diktator Fidél Castr0. Han var 1968-71 Socialdemokraternas internationelle sekreterare och blev därefter bland annat kabinettssekreterare i UD, biståndsminister, riksdagsman, EU-parlamentariker och FN-ambassadör.

Pierre Schori har genom åren nämnts som en tänkbar agent för den sovjetiska spion- och underrättelseorganisationen KGB, och klart är att han hade mycket vänskapliga förbindelser med organisationen som en gång var Sovjetunionens ”svärd och sköld”. Schori ingick i den krets framstående socialdemokrater som enligt förre chefen för SÄPO:s kontraspionage, Olof Frånstedt, i den nyutkomna boken Spionjägaren regelbundet sammanträffade med KGB:s högste representant i Sverige, förste ambassadsekreterare Mikhail Streltsov. Övriga medlemmar i denna krets var försvarsministern och FN-ambassadören Anders Thunborg samt partisekretetaren, socialministern och utrikesministern Sten Andersson.

Dessa regelbundna möten skedde för att stämma av de socialdemokratiska/svenska och sovjetiska intressena och hade fullt stöd av Tage Erlander och dennes efterträdare som statsminister, Olof Palme. Palme yttrade en gång: ”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism”. Frånstedt anger i en intervju i Dagens Nyheter den 27 augusti 2013 att han tyckte det var både märkligt och oroande med dessa möten mellan företrädare för svensk demokrati och sovjetisk diktatur, som inrapporterades till den socialdemokratiskt styrda underrättelsetjänsten IB.

Intressant är att notera Schoris försök i DN att revidera den historiska betydelsen av dessa möten: ”Vi ville underminera kommunismen med kontakter i stället för att bygga murar.” Detta sagt av en man som av den avhoppade KGB-mannen Oleg Gordievsky i en intervju i tidskriften Contra nummer 2/1999 utnämndes till KGB:s viktigaste kontaktperson i Sverige. Schori ljuger sig blå.

Här en länk till DN-artikeln om Olof Frånstedts bok:

http://www.dn.se/nyheter/sverige/svenska-folket-har-ratt-att-fa-veta/

Nej, Pierre Schoris sent påkomna antikommunism övertygar inte. För mig står det klart att han tillhör den typ av personer som aldrig kan tänka sig ha fel. I sin bok Dokument inifrån (1992) gör Schori tappra men föga övertygande försök att ställa sig på rätt sida om historien. Särskilt vämjeligt blir det när han framställer sig som de baltiska folkens välgörare, när det är väl belagt att han före frigörelsen inför de berörda ländernas ledare gjorde vad han kunde för att avkonterfeja baltiska frihetssträvanden som närmast fascistiska.

Att Schori kan betecknas som en historierevisionistisk rättshaverist blir tydligt, när han i samma bok söker göra gällande att det var ”duvorna” med Olof Palme och den av honom dominerade Socialistinternationalen som i själva verket vann det Kalla kriget mot den kommunistiska totalitarismen. För alla med analysförmågan intakt  är det uppenbart att Kalla krigets verkliga segrare var den hökaktiga Reagan-administrationens USA, vars militära och ekonomiska upprustning slutligen knäckte ryggen på det ineffektiva och vanstyrda Sovjetunionen.

 Rättshaverist IV: Fredrik Reinfeldt.

FREDRIK REINFELDT: Som sista exempel på sentida rättshaverister vill jag här nämna statsminister Fredrik Reinfeldt. Det är närmare bestämt då han kommer in på ämnet Sverigedemokraterna (SD) han har en tendens att tappa sin vanligen så påtagliga behärskning och i stället fara ut i föga genomtänkta och känslomässiga tirader.

Detta stod särskilt klart vid statsministern tal i Almedalen i somras, då Reinfeldt lovade att göra allt som stod i hans makt  för att hindra Sverigedemokraterna – i de flesta opinionsmätningar Sveriges tredje största parti – från att nå påtagligt inflytande i Sveriges riksdag. Reinfeldt sade sig till och med prioritera denna målsättning framför regeringsmakten.

Det är väl känt att orsaken till Reinfeldts fanatiskt negativa inställning till SD står att finna i statsministerns egen internationellt brokiga  släktbakgrund. Namnet Reinfeldt stammar från Lettland, och i övrigt finns bland Fredriks förfäder inslag från Italien, Finland, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även en färgad cirkusdirektör från USA eller möjligen Indonesien som hette John Hood och var Fredriks farfars farfar. Denne uppehöll sig i Sverige under 1880-talet och hade tidigare bland annat varit ormtjusare i Norge.

I Sverige träffade mulatten Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt med lettisk bakgrund och resultatet av denna allians blev sonen John Reinfeldt, som föddes på Allmänna BB i Stockholm. 1889 ingick Emma Dorothea äktenskap med järnarbetaren Andreas Carlsson som även var karusell- och skjutbaneägare. Ett par generationer senare inträder den italienska damen Anne-Marie Dominique i den reinfeldtska släkten. Hon kom från en italiensk artistfamilj vars mest kända representanter i Sverige i våra dagar är musikerna Carl-Axel och Monica Dominique. Carl-Axel är fyrmänning med Fredriks far Bruno Reinfeldt.

När Fredrik Reinfeldt intervjuas av Niklas Orrenius i Sydsvenskan den 19 november 2011 visar det sig att han är mycket medveten om sin brokiga släktbakgrund och precis av den anledningen tycker sig ha anledning att ha en särskild aversion mot SD. Intervjun inleds så:

”Medan andra ledare i Europa varnar för invandring blir statsministerns avsky för Sverigedemokraterna allt tydligare. Nu berättar Fredrik Reinfeldt om orsakerna: ´Min farfars farfar var svart´, säger statsministern, som längtar efter Mona Sahlins antirasistiska glöd…”

Hela intervjun kan läsas via denna länk:

http://www.sydsvenskan.se/malmo/statsministerns-avsky-mot-sd/

Utifrån sin egen brokiga bakgrund målar Fredrik Reinfeldt upp en känslomässigt färgad bild av SD som ett parti som delar upp Sverige i ”vi och dom” och som menar, att allt som har kommit utifrån till Sverige är dåligt. Reinfeldt själv vänder ju på steken och menar att ”ursvenskt är bara barbariet”, något han framhöll under ett besök i problemstadsdelen Hovsjö i Södertälje efter valet 2006. Att detta är en väldigt irrationell bild av SD som har föga eller ingenting med verkligheten att göra bekymrar inte Fredrik Reinfeldt ett spår.

Med den typiske rättshaveristens patos i detta avseende vet ju statsministern att han har rätt och att alla som hävdar motsatsen har fel och sannolikt är svårartat rasistiska och främlingsfientliga.

Låt mig slutligen understryka att varje form av ärlig övertygelse givetvis inte är fel. Tvärtom skulle man önska att betydligt fler politiskt och på annat sätt verksamma personer hyste en sådan övertygelse än vad fallet är i dag. En person som har en övertygelse av sådant slag är emellertid medveten om att det finns andra åsikter än den egna, och att den senare måste kunna försvaras mot de förra inom ramen för en fri och öppen debatt.

Detta klarar dock inte den typiske rättshaveristen som tenderar att bli emotionellt berörd bortom det rationella. Vederbörande vet ju, på ett sätt som gränsar till och ibland överskrider det patologiska, att han/hon har rätt. Självklart blir då han eller hon upprörd över att folk kan tycka annorlunda.