Om vargens vara eller inte vara

 Vargbeståndet uppgår i skrivande stund till omkring 500 djur.

Jägarnas riksförbund (JRF), som har närmare 38 000 medlemmar, är enligt stämmobeslut motståndare till frilevande varg i Sverige. Förbundsordförande Solveig Larsson utvecklar i en ledare med rubriken ”Vargfrågan förstärker vintermörkret” i förbundsorganet Jakt & Jägare den 11 januari hur hon ser på den ständigt kontroversiella vargfrågan: http://www.jaktojagare.se/kategorier/ledare/vargfragan-forstarker-vintermorkret-20160111/

I ledartexten riktar Larsson stark kritik mot såväl Naturvårdsverket som länsstyrelsen i Stockholms län:

Förtroendet hos Naturvårdsverket hos dem som myndigheten borde ha lyft fram i den socioekonomiska analysen, nämligen de som bor och verkar där  vargar finns, har varit låg och nu nått nya bottennivåer/…/Även länsstyrelsen i Stockholm visar på bristande empati och stor oförståelse för djurägares situation när de fortsätter förföljelsen av ägarna till fårgården Molstaberg.

Solveig Larsson sätter enligt mitt förmenande fingret på den ömma punkt som det officiella Sveriges absurda inställning till varg utgör, där praktiskt taget all empati koncentreras till vargen och minimal medkänsla slösas på fårhållare och hundägare som är de kategorier människor vilka i främsta rummet drabbas av vargens härjningar. Enligt riksdagsbeslut 2013 skall målsättningen vara att uppnå och bibehålla en ”gynnsam bevarandestatus” avseende rovdjuren varg, björn, järv, lo och kungsörn, detta i enlighet med EUs direktiv i frågan. http://www.riksdagen.se/sv/Dokument-Lagar/Utskottens-dokument/Betankanden/Arenden/201314/MJU7/

 Offer på Molstaberg efter sjunde vargattacken.

Solveig Larsson riktar alltså skarp kritik mot länsstyrelsen för dess märkliga vendetta mot fårgården Molstaberg utanför Gnesta, som ligger på Stockholms-sidan nära länsgränsen mellan Stockholm och Södermanland. 47 av gårdens besättning om cirka 900 får revs under sju angrepp ihjäl av varg, en verksamhet som inte upphörde förrän en så kallad alfatik från det närliggande Sjundareviret sköts till döds under ett hundangrepp i slutet av september under hänvisning till paragraf 28 i jaktförordningen, som stadgar att det är tillåtet att skjuta en varg som angriper tamdjur. http://svenskjakt.se/Start/Nyheter/2015/11/sjunde-vargangreppet-pa-molstaberg/

Länsstyrelsen har fortsatt sina trakasserier mot Molstabergs ägare även sedan åklagaren lagt ner åtalet mot den jägare som sköt ihjäl alfatiken med motiveringen, att fårgårdens ägare inte gjort tillräckligt för att skydda sina djur mot vargangrepp. Solveig Larsson kommenterar: ”Hur ska vi kunna producera svenska livsmedel som samtidigt skapar mångfald i vår natur, med denna myndighetsinställning? Jägarnas Riksförbunds stämmobeslut om nej till frilevande varg blir alltmer den rätta vägen för vargpolitiken.” http://ekuriren.se/nyheter/sormland/1.3591847-molstaberg-polisanmals-av-lansstyrelsen

Att Molstabergs-vargen tilldragit sig ett stort allmänt intresse framgår av, att lokalrevyerna i såväl Gnesta som Södertälje haft den på programmet i årets revyupplagor. Jag har själv sett Täljerevyns föreställning ”Vargatider” och kunde konstatera, att varginslaget var mycket välgjort – frågan är dock om de närmast drabbade på Molstaberg fann det särskilt roligt.

 Vargattacker – roligt revyämne? Foto: Tommy Hansson

Vargförespråkarna påpekar frekvent att vargen praktiskt taget aldrig angriper människor. Det är en sanning med viss modifikation. De senaste 300 åren beräknas 94 människor ha dött i samband med vargangrepp i Skandinavien, där det senaste fallet av död via varg inträffade så sent som den 17 juni 2012 då en 30-årig kvinnlig anställd vid Kolmårdens djurpark i Östergötland revs ihjäl av vargar – som tidigare ansetts ofarliga –  då hon vistades i deras hägn.

I april 2011 attackerades vidare en barnfamilj som var ute på söndagspromenad i Bergashamra vid Norrtälje i Uppland med ett litet barn i barnvagn samt en hund av rasen wachtel av två vargar. Den ena vargen släpade iväg hunden, Tajson, i nackskinnet i riktning mot ett skogsparti under det att den andra började springa mot barnvagnen. Kvinnan i familjen sprang då skrikande snabbt därifrån, varvid vargen avbröt sitt angrepp. Resterna efter Tajson återfanns senare. Dessa vargar har kallats Riala-vargarna efter ett vargrevir i närheten.  http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12895096.ab

Under 1700-talet, då vargstammen i landet var avsevärt mycket större än de cirka 500 vargar som för närvarande finns i landet, har det fastställts att ett relativt stort antal människor revs ihjäl av vargar som oftast gav sig på de svagaste bytena i form av barn. Detta skedde uteslutande i de vargrika gränstrakterna mellan Dalsland och Värmland.

 Det moderna Gysinge herrgård i Sandvikens kommun.

1821-22 drabbades invånarna i bruksorten Gysinge i Gästrikland, som ligger i nuvarande Sandvikens kommun, av en fruktansvärd serie om 31 vargattacker vilka skördade nio dödsoffer och 15 skadefall. Alla dödsoffer utom en 18-årig yngling var minderåriga barn. Bakgrunden var att tre vargungar tagits om hand på Gysinge herrgård och därvid blivit vana vid människor. Två av dem avlivades sedan de blivit för stora för att vara lekkamrater åt barnen, men den tredje släpptes fri och inledde således tre år senare sina attacker. Den sköts ihjäl den 27 april 1821.

Brittiska TV-bolaget BBC gjorde för några år sedan en mycket välgjord dramadokumentär, ingående i en serie om tre delar på temat ”Människoätare”, om Gysinge-dramat som visades av SVT 2007.http://www.unt.se/uppland/heby/dramadokumentar-om-gysingevargen-443563.aspx

Efter tragedin med Gysinge-vargen var vargen verkligen, ursäkta uttrycket, ”varg i veum” /Fotnot/ i Sverige och utsattes för en skoningslös utrotningspolitik. Bara mellan 1827 och 1839 dödades 6790 vargar. Först kring mitten på 1960-talet, då antalet vargar i landet uppskattades till ett tiotal, började det åter diskuteras om att tillåta en mer omfattande vargstam att etablera sig i vårt land och 1966 fridlystes vargen. Mer om vargattacker mot människor här: http://www.wikiwand.com/sv/Vargattacker_mot_m%C3%A4nniskor

Frågan är då vilka fördelar som finns med att tillåta vargstammen att växa sig stark eller ”hållbar”, enligt den terminologi som riksdagen anger. Bortsett från luddiga och irrationella argument om att vargen ”har rätt” att vistas i Sverige, som vi kan lämna därhän, talas det något mer seriöst om att vargen – och andra rovdjur – bidrar till ett ”rikare växt- och djurliv” och medverkar till balans i naturen. http://www.gp.se/nyheter/debatt/1.611890-vargen-bidrar-till-ett-rikare-vaxt-och-djurliv

Må så vara. Men är det pris får- och hundägare tvingas betala för denna ”mångfald” och denna ”balans” acceptabelt (och då bortser jag ändå från den lilla men dock risk som föreligger för oss människor; Riala-vargarnas attack 2011 kunde gått mycket värre än vad som nu skedde)? En  som uppenbarligen inte anser det är Per Roine Johansson i en debattartikel i Svensk Jakt, organ för Svenska jägareförbundet, den 4 februari 2015.

Johansson deklarerar inledningsvis:

Jag har länge frågat mig vad som är bra med varg i skogen. Vargen är inte utrotningshotad. Den är ett hot mot landsbygden genom att den dödar tamboskap och hundar.

Debattören konstaterar att Sverige var så gott som vargfritt i 150 år i kölvattnet av Gysinge-vargens härjningar. Sedan blev den fridlyst och lyckades med myndigheternas hjälp åter etablera en närvaro i Sverige. Icke minst skogsbolagen och de större skogsägarna, menar Per Roine Johansson, vill ha en livskraftig vargstam för att reducera älgbeståndet och därmed hålla betesskadorna nere.

Vargmotståndet är som störst dels i renskötselområdet, dels på landsbygden med flest vargar. Det är där människorna tvingas leva med vargen inpå husknuten, en upplevelse som naturligtvis känns främmande för storstädernas många romantiska vargkramare vilka brukar vara snabba med att ta heder och ära av boskapsägare som inte inhägnar sina djur med typ fyra meter höga elstängsel och hundägare som ibland låter sina hundar röra sig i okopplat tillstånd.

Johansson framhåller vidare, att om vargbeståndet ökar så kommer skogarna med tiden att rensas på vargarnas naturliga villebråd med påföljd att dessa i sin jakt på föda tvingas söka sig till bebyggda områden.

Hela debattartikeln här: http://svenskjakt.se/opinion/debatt/inga-fordelar-med-varg-i-svenska-faunan/

Vargen är ett fruktat, mytomspunnet och givetvis stiligt djur. Att romantisera, idealisera och gulla med det som så många tenderar att göra i dag är emellertid ingen god idé. Därför säger också denna bloggare nej till frilevande vargar i Sverige och ja till fri vargjakt. Skall vi ha vargar i Sverige skall vi ha dem i inhägnat område och givetvis inte tillåta dumheter som att låta allmänheten gå in och krama dem, som skedde i Kolmården före det tragiska dödsfallet 2012. Vi får inte glömma att det är fråga om en varelse som under vissa omständigheter efter sin natur är en mördarmaskin.

Fotnot: Det fornnordiska uttrycket ”varg i veum” avsåg ursprungligen fredlösa personer vilka vem som helst fick döda. Varg kom sedan att bli ett noaord (omskrivning) för den fruktade ulven, som vargen tidigare kallades. Numera betyder varg i veum snarast en oönskad/avskydd person, en persona non grata.

 

 

 

 

 

 

Om en revy, ett årsmöte och litet konst

 Affisch för 2016 års Täljerevy. Foto: Tommy Hansson

Tänkte jag skulle orientera mina läsare litet om vad jag haft för mig på senaste tiden. Mer än att ha författat en och annan bloggtext, vill säga.

Låt mig börja med det senaste. I går lördagen den 6 februari var jag och sonen och såg 2016 års upplaga av Täljerevyn, i år kallad ”Vargatider – en rivig revy”. Titeln syftar på en varg som härjat i kommunens utkanter och rivit ihjäl ett försvarligt antal får i enlighet med sin natur, det vill säga för sitt höga nöjes skull. Vilket som vanligt lett till diskussioner mellan vargkramare och mer realistiska personer.

Precis som i fjol var också SD Södertälje med på ett hörn, givetvis på mindre smickrande sätt. Noga taget var det Tommy Blomqvist, Beata Kuniewicz samt denna bloggare som hängdes ut, samtliga gruppledare i fullmäktige vid olika tidpunkter (jag 2010-15). Avgjort mindre smickrande, som sagt, men å andra sidan är det en fjäder i hatten att över huvud taget bli föremål för lokalrevyns intresse.

Mest avhånades dock, som sig bör, kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) som en svärande satkärring. Inte alltför långt från sanningen, alltså…

 Så här tar sig Beata och jag ut i Täljerevyns tappning – kanske inte så smickrande, men kul ändå! Foto: Tommy Hansson

Framträdande kommunpolitiker såsom Staffan Norberg (V) och Mats Siljebrand (L) framställdes som teletubfigur respektive marionettdocka med auberginefärgat hår, vi SDare sågs alla i helfigur gestaltade av revyaktörer. Låt vara att jag fått alldeles för långt skägg och för stor mage i revyn, men det får man väl leva med – vore ju skräp om man inte kunde skratta åt sig själv eller kanske rättare sagt hur andra ser på en!

Det var i alla fall ett par trevliga timmar som tillbringades på stadsscenen Estrad i Stadshuset. Efteråt gick vi ut och åt på en utmärkt asiatkrog i närheten.

För en vecka sedan inträffade vidare SD Södertälje/Nykvarns årsmöte, också det avhållet i vårt vackra stadshus. Under det att förra årsmötet blev en långkörare, avverkades 2016 års upplaga på dryga två timmar. Två styrelselistor förelåg, dels valberedningens, dels en alternativ lista. Eftersom jag förekom på båda kunde jag sitta ganska lugnt i båten. Valberedningens variant gick igenom ograverad.

 Ledamöter och suppleanter i den nyvalda styrelsen för SD Södertälje/Nykvarn. Från vänster Robert Olsson, Kristian Kawecki, Patrick Claesson, Beata Kuniewicz, Joachim Hagström, Robert Stenkvist, Tommy Hansson, Tony Skillinghaug och Mauri Voittonen. Saknas på bilden gör Håkan Borg. Foto: David Lång

Personligen hade jag ställt mig bakom alternativlistan, men ibland blir det inte helt som man hoppats eller tänkt sig. Eftersom valet försiggick i oantastlig demokratisk ordning är det emellertid bara att acceptera utfallet och arbeta vidare för partiets suveräna politik och föreningens  bästa!

Helt nöjd är jag med att ha beprövade Robert Stenkvist som ordförande och Håkan Borg som vice. Robban och jag har tidigare suttit i samma styrelse både i SD Västra Södertörn och i Stockholms län.

 Närmast kameran årsmötesordföranden Joakim Larsson och avgående ordföranden David Lång. Längst bort mötessekreteraren Michael Rubbestad. Foto: Tommy Hansson

Vad har jag mer gjort? Litet kultur har det blivit på så sätt att jag hämtat det konstverk, ”Het palett” med afrikanskt motiv, jag passade på teckna mig för i samband med att jag i egenskap av ledamot i kultur- och fritidsnämnden invigde Solweig Gunnarssons utställning i IOGT-NTO-huset i slutet av november.

Det är nog inte fel att säga att jag är något av en kulturnörd med fil.kand.-examen i konstvetenskap, etnologi och arkeologi; hade jag fötts som kvinna hade jag säkerligen blivit en typisk så kallad kulturtant.

 ”Het palett” av Solweig Gunnarsson, numera i min ägo. Foto: Tommy Hansson

Ytterligare en minnesvärd händelse var att jag för några dagar sedan intervjuades per telefon av en medarbetare i The Washington Times, USAs tveklöst viktigaste konservativa dagstidning. Intervjuare var min gamle vän Doug Burton som ville veta mer om de senaste händelserna i Sverige med mord på asylboende, massofredanden av kvinnor och allmänt immigrationskaos.

Jag har ju tidigare intervjuats av ett stort antal utländska media inklusive BBC, Frankfurter Allgemeine, Jyllands-Posten med flera om immigrantströmmen i Sverige i allmänhet och Södertälje i synnerhet. Så onekligen har jag vanan inne.

Slutligen till något mindre angenämt, nämligen mina tandläkarbesök som ännu inte är avslutade. Någon tandläkarskräck lider jag lyckligtvis inte av, men någon njutning är det inte att laga, rotfylla och dra ut angripna tänder. Ändå borstar jag tänderna efter konstens alla regler, tycker jag själv i alla fall, men det hjälper tydligen inte. Förmodar att det är åldern som tar ut sin rätt.