Birgitta Dahl: S-märkt lögnerska och samhällsdestruktör

Att en person med Birgitta Dahls bakgrund kunde utses till riksdagens talman var varken mer eller mindre än en skandal.

1994 valdes den då 57-åriga socialdemokraten Birgitta Dahl till riksdagens talman. Hon efterträdde Moderaternas Ingegerd Troedsson (1929-2012) på posten, ett av Sveriges högsta ämbeten. Hon omvaldes 1998. Valet av Dahl måste anses vara en av de större skandalerna i svensk politik i modern tid.

Detta framgår på intet sätt i Henrik von Sydows okritiska hyllningsdokumentär med den något pretentiösa titeln ”Birgitta Dahls heliga vrede” som visades i SVT den 11 augusti och därefter körts i repris ett antal gånger. Det visar sig nu att filmen är behäftad med flera sakfel. https://www.varldenidag.se/nyheter/lyfte-fram-fel-i-svt-dokumentar-om-s-ikon-censurerades/repuhq!m9EAZjcLYfU4vlZNatMqrA/?fbclid=IwAR22UmKqPtNzUirwy0yqJkMh8KygfVGTZz4Xcr3ajI6XYX49zA-uEvDx-HA

När Per Ewert, direktor för Claphaminstitutet, påpekade felen i kommentarer på SVTs Facebook-sida blev han censurerad. Birgitta Dahl påstår i dokumentären att hon bidrog till att Sveriges riksdag antog lagar om förbud mot barnaga samt våldtäkt inom äktenskapet.

Det verkliga förhållandet, påpekar Ewert, är att agaförbudet klubbades av riksdagen redan 1957, tolv år innan Dahl blev riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Det förtydligades sedan 1979 under Thorbjörn Fälldins (C) tid som statsminister.

Vidare hävdade Dahl att det fanns riksdagsledamöter som sågade hennes initiativ genom att vidhålla att ”det var en fin gammal svensk sed att slå sitt barn och våldta sin hustru”. Per Ewert har gått igenom de aktuella riksdagsprotokollen men kunnat konstatera att några sådana uttalanden inte förekommit. Birgitta Dahl har helt enkelt ljugit.

Birgitta Dahl föddes i Härryda 1937. Hon föddes in i en folkpartistisk och helnykteristisk familj där fadern, Sven Dahl, var folkhögskolerektor och modern, Anna-Brita Dahl, var hushållslärarinna. Hon gifte sig i Uppsala med reservofficeren och folkpartisten Bengt Kettner med vilken hon fick dottern Anna 1961. Bengt studerade matematik medan Birgitta först läste nordiska språk och sedan statskunskap.

Hans O. Sjöström, som 1987 publicerade sitt personliga uppslagsverk Klassens ljus över den socialdemokratiska maktelitens medlemmar, skriver så här om Birgitta Kettner-Dahl: ”Birgitta var ett barn av de svenska borgerliga folkrörelserna. Hon var också en produkt av folkbildning och folkhögskola, av tron på förnuftets seger över dumhet, dryckenskap, krig och elände.”

Efter det kortvariga äktenskapet med den fem år äldre Bengt Kettner flyttade Birgitta ihop med den jämnårige socialdemokratiske partigängaren och skribenten Enn Kokk (1937-2014), som kommit med sin familj till Sverige som flykting från Estland 1944. Kokk intresserade sig bland annat för socialistiska visor och kampsånger. Också Birgitta Dahl blev nu socialdemokrat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Enn_Kokk

Dahl kom att bli engagerad i det socialdemokratiska studentförbundet Laboremus samt också i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH). I början av 1960-talet genomgår socialdemokratin en utrikespolitisk radikalisering och börjar se positivt på och aktivt stödja marxist-leninistiska revolutionsrörelser i Tredje världen. Birgitta Dahl tillhör de sossar som tidigt dras med.

Birgitta Dahl hos marxistgerillan PAIGC i Guinea-Bissau 1971.

Efter att blivit filosofie kandidat i Uppsala 1960 – en av rätt få moderna politiker som faktiskt utexaminerats från högskola eller universitet – får Dahl jobb som kursassistent vid det mycket vänsterinriktade Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Efter ett par år anställs hon som byrådirektör vid biståndsorganet SIDA och arbetar där 1965-82. 1971 reser hon till västafrikanska Guinea-Bissau (Portugisiska Guinea), som då ännu var en portugisisk koloni, och ger ut boken Guinea Bissau tillsammans med fotografen Kurt Andreasson. Hon hyllar här den marxistiska upprorsrörelsen PAIGC som tog över makten ett par år senare.

Vid denna tid hade Birgitta Dahl hunnit bli en etablerad politiker. 1964 hade hon valts in i Uppsala stadsfullmäktige och 1968 i riksdagens andra kammare i den dåvarande tvåkammarriksdagen. Det utrikespolitiska engagemanget kom nu till övervägande del att fokuseras på konflikten i Indokina. 1968 efterträdde hon veteranen Gunnar Myrdal (1898-1987) som ordförande i den socialdemokratiskt dominerade Svenska kommittén för Vietnam.

Det rådde då närmast inbördeskrig mellan kommittén och de av maoister styrda De förenade FNL-grupperna (DFFG), som använde kriget som en hävstång i kampen för en revolutionär utveckling i Sverige. Båda dessa grupperingar stödde den kommunistiska Viet Cong-gerillan (FNL) i Sydvietnam. Omedelbart efter de kommunistiska maktövertagandena i Vietnam och Kambodja påbörjades i båda länderna brutala utrensningskampanjer i samhällsomvandlingens tjänst.

Värst var det i Kambodja, som döpts om till Demokratiska Kampuchea av gerillarörelsen de Röda khmererna och dess galne ledare Pol Pot (Saloth Sar) (1925-98). Rörelsen tömde de stora städerna på folk och skickade ut alla att med primitiva metoder bruka jorden på landsbygden. Det beräknas att under åren 1976-79 dog runt två miljoner kambodjaner genom massmord, tortyr, svält och sjukdomar – en femtedel av landets befolkning. Det har berättats att i princip alla som bar glasögon avrättades emedan de då betraktades som intellektuella och därmed provästliga. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_khmererna

I takt med att de oerhörda grymheterna avslöjades, bland annat genom flyktingarnas vittnesmål, fick Birgitta Dahl och hennes svenska Indokina-vänner uppenbara problem att förklara sitt tidigare oförbehållsamma stöd till Pol Pot och dennes slaktarrörelse. De var naturligtvis medvetna om att hela världen förskräckts över Röda khmerernas folkmord på den egna befolkningen, åskådliggjort av exempelvis filmen The Killing Fields (Dödens fält, 1984)), byggd på en bok skriven av en kambodjansk flykting.

Birgitta Dahl försvarade länge obotfärdigt sin inställning och fortsatte att hävda, att det hade varit helt nödvändigt för Röda khmererna att evakuera den kambodjanska huvudstaden Pnom Penh. Alla försök att upplysa om efterkrigsterrorn i Indokina avfärdades som ”förtalskampanjer”, även om Dahl och andra möjligen kunde medge att vissa ”problem” nog kunde förekomma.

När Dahl blev talman i riksdagen 1994 ansattes hon upprepade gånger om sin inställning i Kambodja-frågan. Hon vägrade dock medge att hon hade gjort något fel. Till slut trillade i alla fall polletten ner, och Dahl tvingades i en debattartikel i Dagens Nyheter mer eller mindre ”under galgen” erkänna att hon ”inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter…Vi trodde – felaktigt – att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts. Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant.”

Bättre sent än aldrig, kan tyckas. Verkligt intressant är emellertid bakgrunden till att Dahl till slut ansåg sig tvungen att krypa till korset. Dagen efter sitt uttalande i DN lät Dahl nämligen förstå, att hon beslutat ta bladet från munnen därför att författaren och förre FP-ledaren Per Ahlmark under flera års tid hade utsatt henne för vad hon kallade en ”partipolitisk kampanj”. Det var alltså inte på grund av sanningen bakom de kommunistiska hemskheterna som fick henne att tala ut utan den politiska press hon utsatts för av bland andra Per Ahlmark.

Birgitta Dahls kanske mest destruktiva insats i inhemsk svensk politik skedde under hennes tid som energiminister. Hon invaldes 1975 i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och belönades 1980-81 med en plats i FN-delegationen i New York som tack för gjorda insatser. 1982 återkom sossarna efter sex års borgerligt styre till regeringsmakten. Birgitta Dahl utsågs, efter viss tveksamhet från statsminister Olof Palme som understundom upplevde henne som jobbig, till statsråd i industridepartementet med särskilt ansvar för energifrågor – hon kunde nu titulera sig energi- och miljöminister.

Olof Palme och Birgitta Dahl – förhållandet mellan dem var tidvis spänt.

Det var i denna befattning Dahl gick i bräschen för den så kallade tankeförbudslagen. Bakgrunden skall ha varit att hon under ett besök vid kärnkraftverket i Oskarshamn fått syn på en skylt med den humoritiska texten ”Oskarshamn 4” (det fanns bara tre aggregat i Oskarshamn). Den omvittnat humorbefriade Dahl uppges då ha kokat av ilska och vidtog omsider åtgärder som ledde fram till tankeförbudslagen. Denna lagstiftning innebar att att blev förbjudet att verka för, en vidareutveckling av Sveriges kärnkraft. Efter beslut i riksdagen avskaffades denna lag 2006. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tankef%C3%B6rbudet

Birgitta Dahls och Bengt Kettners dotter, Anna Kettner, blev också hon socialdemokratisk politiker i Stockholm samt landstingsråd med ansvar för trafik- och regionfrågor. 1987 utsågs hon till pastor i Missionskyrkan och var även 1999-2005 ordförande i Broderskapsrörelsen, sedan 2011 Socialdemokrater för tro och solidaritet med stark muslimsk slagsida.

Modern hade i en artikel i den socialdemokratiska studenttidningen Libertas 1962 i flåshurtig jämställdhetsanda uttryckt önskemålet, att den då tvååriga Anna skulle bli bilmekaniker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Kettner

Birgitta Dahl har som 83-årig pensionär begränsade möjligheter att åstadkomma mer skada i den svenska samhällskroppen än hon redan gjort. Det hon åstadkommit måste dock sägas både räcka till och bli över.

Fotnot: Birgitta Dahl är en av dem som porträtteras i min bok Destruktörerna: hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag 2008, 169 sidor.

Den destruktiva vindkraften

Vindkraften är en energikälla som till lika delar oförtjänt och ansvarslöst upphaussats till att framstå som lösningen på Sveriges energiproblem ända sedan kärnkraftsomröstningen 1980 beslutade om, att svensk kärnkraft skulle på sikt fasas ut och ersättas med, som det så vackert hette, ”alternativa energikällor.”

Att ifrågasätta vindkraftens påstådda välsignelser är inte tillrådligt, ty då blir man lätt varg i veum och utsatt för glåpord och spottloskor från klimatfanatikernas – det vill säga de som är så stenhårt övertygade om att mänsklig påverkan leder till långtgående klimatförändringar att de stänger ögon och öron för argument som skulle kunna kullkasta deras övertygelse – sida.

Jonny Fagerström, Svenskt Landskapsskydd.

Detta har inte minst Föreningen Svenskt Landskapsskydd (SLS) och dess företrädare Jonny Fagerström, som även är en av initiativtagarna till Stockholmsinitiativet vilket ställer sig skeptiskt till teorin om långtgående mänsklig klimatpåverkan, i hög grad råkat ut för. I ett inlägg i Länstidningen (Södertälje) den 26/3 – dagen för ”klimatmanifestationen” Earth Hour –  varnar så centerpartisterna Gustav Andersson och Tage Gripenstam för SLS, Stockholmsinitiativet och sagde Fagerström. I inlägget kräver man: Sätt ljus på klimatförnekarna.

Just det – det har nu gått så långt att klimatalarmisterna satt etiketten ”klimatförnekare”  på alla oss som ifrågasätter teorin – för det är faktiskt ingenting mer än en teori – om att mänskliga aktiviteter leder till en djupgående klimatförändring på jorden. (Eljest borde ju termen ”klimatförnekare” implicera att en sådan individ är någon som förnekar förekomsten av ett klimat över huvud taget). Det är inte svårt att se den cyniska tanken bakom termen i fråga: kritikerna av klimatalarmismen skall jämställas med förintelseförnekare och därmed bli omöjliggjorda i varje form av civiliserad debatt.

Hittills har klimatfanatikerna emellertid inte lyckats fullt ut i sin föresats. Oliktänkande hörs och ses fortfarande utmana klimatalarmismens politiska korrekthet, och det stundom med besked. Detta gäller i hög grad Jonny Fagerström, vars förening Svenskt Landskapsskydd håller en presskonferens i Stockholm nästa vecka. Mer härom på denna länk:

http://www.landskapsskydd.se/

I mina ögon kan det inte råda någon som helst tvekan om att de tusentals plåtschabrak, som i allt högre utsträckning tillåts förfula och förrycka den svenska landskapsbilden – och detta till utomordentligt tveksam nytta – är ett trist sidospår i den svenska energiproduktionen. Kommer därtill de tusentals fåglar som intet ont anande massakreras av de groteska vindsnurrorna varje år.

 Jag kan hålla med om att elproduktion medelst vindkraften bör få tjäna som ett marginellt komplement till exempelvis kärnkraft och vattenkraft, men alla idéer om att den på sikt skall kunna ersätta nämnda kraftkällor är mer än lovligt idiotiska.

Det torde förhålla sig som Jonny Fagerström framhåller i sitt svar på Gripenstams och Anderssons debattartikel i LT 29/3:

Centerns lobbyister vet mycket väl att vindkraften inte bidrar till sänkta koldioxidutsläpp. Svensk elproduktion är redan koldioxidfri: vindkraftssatsningen är i stället en skamlös förmögenhetsöverföring från vanliga svenska löntagare via elräkningar till rika markägare. En verksamhet som centerlobbyisterna och LRF ligger bakom. LRF gör i braskande annonser reklam för att arrendera ut mark till vindkraft och retoriskt frågar man sina markägare: ”Vill du tjäna 150 000/år utan arbetsinsats?” 

Det finns storslagna planer på att bygga ut vindkraften i bland annat Piteå.

Om Sverige skulle välja den väg som Centerpartiet anvisar, menar Fagerström – det vill säga att subventionera en utbyggnad av vindkraften till 30 TWh (terawatt-timmar) – kommer stödet för utbyggnaden att kosta elkunderna i runda tal 300 miljarder kronor fram till år 2035. Vilket befäster mig i min uppfattning om Centern som ett av Sveriges stora destruktörspartier i modern tid med avstamp i den kärnkraftsalarmism, som förde fram till den olycksaliga kärnkraftsomröstningen 1980 och därefter till dåvarande energiminister Birgitta Dahls (S) famösa ”tankeförbudslag”, som förbjöd varje form av strävan att utveckla kärnkraften.

Den groteska satsningen på en överdimensionerad svensk vindkraft har redan lett till tragedier för svenska jord- och skogsbrukare. Nyligen fick jag i min hand ett brev från ett förtvivlat par i Glommersträsk som skrev följande:

”Arvidsjaurs kommun sålt byar till Kraftö

Företaget, känt från viss brottslighet, har fått löfte av Arvidsjaurs kommun att bygga vindkraftverk i vissa småbyar utan samråd med markägare och fast boende. Kraftös handgångne man i bygden, mest känd som fd reservofficer som har haft som profession att åka land och rike runt och avskeda folk, har uppträtt hotfullt tillsammans med Kraftös presstalesman.

I vår by, Stöverberg, har vi inte hunnit lika långt ännu. Vi har vetat om att vi är sålda av kommunen och att vi inte kommer att kunna bo kvar när de har byggt sina 18-25 vindkraftverk mindre än 300 m från vår by och runt vår gård! Samt att vi inte kommer att kunna få någon ersättning. Vi har ett småskaligt skogsbruk med all miljöhänsyn som tänkas kan, hästar och hundar. Vi stör ingen människa och har lagfart på marken. Vi har 2 bostadshus, varav det äldsta till viss del är kommunens äldsta byggnad, två 1700-talsbodar och resterande 12 ekonomibyggnader helrenoverade eller nybyggda mellan 1980 och 2000, nu har kommunen tänkt att vi ska lämna allt utan ersättning!

Vi är 4e generationen på marken och hade hoppats på att bli minst en till, men så lär det inte bli om vi inte får hjälp någonstans ifrån. Vi vet att vi, enligt lag, ska räknas som sakägare men vår kommun vägrar erkänna sakägare. De har inhämtat företagarnas åsikter, samebyarnas, de markägare som är för – men inte våra åsikter. Alla dessa nämnda har hållit tyst, ända sedan 2009! Nu säger både kommunen och länsstyrelsen att vi borde protesterat då, när vi inte visste!

Vi har skrivit till Justitiekanslern och påtalat att kommunen inte vill svara. Länsstyrelsen har besvarat vårt brev med andemeningen ja, det får gå till så här, nej ni behöver inte bli informerade förrän grävskoporna står utanför huset. Tidningarna får inte skriva om vår situation, vårt enda hopp står till obundna media, hjälp oss någon!

Inger och Sixten Almström, Stöverberg 1, 930 81 Glommersträsk” 

Så kan det uppenbarligen gå till i ett Sverige där den politiska korrektheten och de affärsintressen som vet att betjäna sig därav får råda. Centern, och kanske särskilt Thorbjörn Fälldin som satte bollen i rullning, borde skämmas för sin destruktiva insats i sammanhanget.

Thorbjörn Fälldin (C) – mannen som förstörde den svenska energipolitiken.

Fotnot 1: LRF = Lantmännens Riksförbund.

Fotnot 2: Om miljardföretaget Kraftös satsning på vindkraft, se mer här:

http://www.krafto.se/

Fotnot 3: Sedan brevet från makarna Almström kom har Piteå-Tidningen skrivit om vindkraftssatsningen i Glommersträsk:

http://www.pitea-tidningen.se/arvidsjaur/artikel.aspx?ArticleId=5997438