Posted tagged ‘Ted Ekeroth’

Sverigedemokraternas konservatism

7 januari, 2011

SD är bland annat ett proisraeliskt parti. På bilden firar fr. v. Krister Maconi, Björn Söder och Ted Ekeroth Israels 60-årsdag.

Etablerade konservativa – det vill säga främst sådana med anknytning till Kristdemokraterna och Moderaterna – brukar med den drucknes envishet hävda att Sverigedemokraterna (SD) är ett populistiskt parti renons på en seriös konservativ agenda. I egenskap av konservativ såväl som aktiv sverigedemokrat tillbakavisar jag naturligtvis med bestämdhet sådana påståenden.

Innan jag går närmare in på frågan om SDs konservatism skall jag något redogöra för min egen variation av denna ideologi. Den sträcker sig tillbaka till den tidpunkt då jag inledde mitt politiska engagemang i den ungdomsbetonade organisationen Demokratisk Allians i maj 1972. Såsom DA-aktivist kom jag snart att uppskatta  de konservativa skribenterna Gunnar Unger och Tage Lindbom, vilkas tankar och formuleringskonst kommit att påverka mitt eget engagemang. Jag har även tagit intryck av skribenter såsom Leif Carlsson, Thede Palm och Christopher Jolin.

Om man vill sätta en etikett på min personliga konservativa övertygelse så kan man lämpligen kalla den ”Reagan-konservatism” efter president Ronald Reagan (1911-2004, USAs president 1981-89). Jag bekänner mig således till en konservatism som med fördel kan uppdelas i tre delar: 1. Stöd för traditionella värden grundade i den religion som främst påverkat den demokratiska västvärlden, alltså kristendomen; 2. Övertygelsen att individuell frihet avseende politik, ekonomi och religion är en omistlig del i ett samhälle som vill kalla sig civiliserat; 3. Medvetandet om att inget land kan existera isolerat från omvärlden utan måste samarbeta med andra länder för att överleva.

Jag är motståndare till den inskränkta konservatism av isolationistiskt/ nationalistiskt slag som överordnar den egna nationen allting annat. Den inställningen bär ett tungt ansvar för de båda världskrig som skakade världen under 1900-talet. Min egen konservatism är den västerländskt frihetliga varianten.

Därmed inte sagt att en sund fosterlandskärlek är av ondo. Alldeles tvärtom; efter vänsterextremismens marxistiska och leninistiska härjningar med början ungefär i medio av 1960-talet menar jag att svenskarnas känsla för och uppskattning av det egna landet måste genomgå en renässans. Marxisterna och leninisterna lärde vad som populärt kommit att kallas 68-generationen att Sverige med dess nattståndet kristna arv var en liten men hungrig imperialistisk/kapitalistisk makt som det skulle spottas och våmeras på. I stället ställdes den socialistiska och kommunistiska klasskampen upp som det högsta goda.

 Den invandrade näringsidkaren Louis De Geer berikade den svenska nationen.

Det är egentligen först i våra dagar, bortåt ett halvsekel efter det att extremvänsterns flåbusar inledde sitt härnadståg mot vett, etikett och sunt förnuft, som en grundläggande omprövning av klasskampsidealet tycks vara på väg. Ett paradigmskifte, då 68-generationens gamla värderingar ter sig mindre sakrosankta än tidigare,  har inträtt. Ett pregnant uttryck härför var Sverigedemokraternas inträde i Sveriges riksdag i höstas.

Sverigedemokraterna gör anspråk på att vara ett så kallat socialkonservativt parti; själv brukar jag nöja mig med att beteckna mig såsom rätt och slätt konservativ, eftersom jag stundom har svårt att skilja det ena slaget av konservatism från det andra. Som en röd tråd genom det sverigedemokratiska budskapet går kravet på en kraftig begränsning av immigrationen till vårt land, detta av både ideologiska och pragmatiska skäl.

Också SD inser att ett tokstopp för invandringen inte skulle vara av godo för vårt land. Som jag påpekade ovan kan inget land förhålla sig avvisande till alla utifrån kommande impulser. Detta gäller givetvis också Sverige, vilket en mycket kort titt i backspegeln bekräftar – utan ett vid skilda tidpunkter förekommande inflöde av exempelvis militärt folk, industrialister och industriarbetare skulle vårt land knappast ens ha överlevt som nation.

Vad vi nu upplever när det gäller invandring går emellertid utanpå allting annat som tidigare förekommit i historien. Vi upplever nu, med start i höjd med Olof Palmes makttillträde 1970, en massinvandring som ursprungligen innebar att praktiskt taget alla personer som kom till Sverige under förebärande av flyktingskäl fick stanna. Av någon anledning utvecklades kring denna massinvandring ett slags politiskt korrekthet som mycket länge förlamade all fri debatt: att ifrågasätta invandringen till Sverige, eller ens delar därav, ansågs vara synonymt med rasism och nazism. Förre socialministern och senare Röda Kors-myglaren Bengt Westerberg gick i bräschen för ett sådant synsätt.

Bengt-W Massinvandringsvännen Bengt Westerberg (FP).

Det är sant att SD i vissa kretsar alltfort avfärdas som ett rasistbetonat enfrågeparti, och epitetet ”främlingsfientligt” är utan tvekan det som främst brukar avhöras i sammanhanget. Kanske särskilt så från representanter för riksdagspartier som verkar stå farligt nära sin egen utplåning (läs: Kristdemokraterna och Centerpartiet). Ändå är jag övertygad om att de politiskt korrekta flosklernas makt  avseende invandringskritik är på väg att släppa sitt grepp över folkflertalet. Detta kan förklara inte bara SDs riksdagsinträde utan även partiets framgångar efter valet.

Faktum är nämligen att SD, trots märkbara försök från de stora medierna att undanhålla mediekonsumenterna detta faktum, i dag har större framgångar i opionsmätningarna än någonsin tillförne. Snittet beträffande väljarsympatierna utslaget på de större mätningsinstituten ligger således när detta skrivs på 6,3 procent.

Se länken nedan:

http://status.st/

Jag tror detta beror på att väljarna nu blivit i stånd att konstatera att Sverigedemokraterna faktiskt inte är det fradgatuggande extremistparti som det politiska och medierelaterade etablissemanget vill få folk att tro. SDs agerande i riksdagen, där man med hjälp av endera maktblocket faktiskt fått igenom några förslag – jag tänker exempelvis på bantningen av regeringskansliets budget och stoppandet av höjningen av Öresunds-avgifterna – har desslikes visat att partiet faktiskt är tämligen normalt i de flesta avseenden.

Detta räcker dock inte för att den konservatism som menar sig vara litet ”finare”, icke minst med anknytning till sajten Tradition & Fason (T & F) vars ofta kostym- och slipsklädda klientel envisas med att vilja beteckna SD som ett populistiskt enfrågeparti av litet vulgärare slag. Det var därför i mitt tycke uppfriskande att se ett blogginlägg från den välrenommerade och stundom T & F-medarbetande konservative tänkaren Jan Olof Bengtsson nyligen:

http://janolofbengtsson.wordpress.com/

Bengtsson avvisar här tesen om Sverigedemokraterna som ett i uteslutande negativ mening högerpopulistiskt enfrågeparti och för i övrigt ett väl nyanserat resonemang kring partiet som borde mana till efterföljd. Det är dags att erkänna SD som ett seriöst parti på konservativ grund!

 Den konservative debattören Jan Olof Bengtsson.

Som aktiv sverigedemokrat – jag har varit chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren och ledare för SDs fullmäktigegrupp i Södertälje samt är ersättare i kommunstyrelsen – talar jag som alla förstår i egen sak men försöker samtidigt, efter bästa förmåga, bibehålla ett så objektivt perspektiv som möjligt. Min samlade bedömning blir då att SDs mångåriga projekt  i syfte att höja nationalkänslan  i högsta grad också är ett vällovligt konservativt arbete.

Ty ingen nation på denna jord torde kunna fungera effektivt eller i ett längre tidsperspektiv ens kunna bestå utan att dess medborgare har en kollektivt positiv uppfattning om landet i fråga, dess särart och traditioner. Jag menar till och med att den som inte inser att detta är en konservativ förstahandsuppgift knappast själv kan göra anspråk på att kallas konservativ!

Jag tänker på detta begänsade utrymme inte gå vidare med att göra någon omfattande analys av Sverigedemokraternas partiprogram men vill avslutningsvis ändå peka på att partiet också i andra avseenden än ovan nämnda gjort ställningstaganden som understryker den konservativa identiteten.  (Nedanstående exempel på frågor som kan anses vara särskilt väsentliga för partiet är inte rangordnade inbördes):

SD sluter exempelvis upp bakom kärnfamiljen och avvisar allt tvång för kyrkor och samfund att ”viga” samkönade par;

SD inser att abort är en negativ företeelse som bör bergänsas så mycket som möjligt och har därför den mest restriktiva policyn av alla riksdagspartier med en gräns vid tolfte graviditetsveckan;

SD inser vidare att ett starkt och funktionsdugligt militärt försvar är en nationell livsnödvändighet som kräver helt andra satsningar än de som för närvarande görs;

SD ser den allt grövre brottsligheten omfattande bland annat maffialiknande verksamhet och brutala överfallsvåldtäkter mot kvinnor som ett hot mot vårt samhälles fortbestånd och vill i sammanhanget se en uppskärpning av straffskalorna och en ökad satsning på rättsvårdande institutioner, företrädesvis polismakten;

SD betraktar den kraftiga invandringen från muslimska länder av typ Afghanistan och Somalia som ett hot mot såväl landets säkerhet  som kristna arv, något som terrorismrelaterade händelser på senaste tid synes bekräfta;

SD anser att det är alldeles otillständigt att våra äldre samhällsmedborgare har bland de absolut sämsta pensionerna i Europa – människor som hjälpt till att bygga upp vårt land och skapa dess välstånd skall inte behöva leva på eller under fattigdomsstrecket;

 Semlan – exempel på svensk kultur värd att bevara.

SD vill skapa en svensk kulturkanon (riksdagsman Mattias Karlsson har väckt en sådan motion) i syfte att fastställa vilka kulturyttringar som kan anses vara särskilt värdefulla och därmed skyddsvärda;

SD erkänner monarkins viktiga roll när det gäller att återknyta till en tusenårig tradition av oskattbart värde och därmed stärka den svenska identiteten.

Den som inte er beredd att erkänna att dessa ställningstaganden är förenliga med en respektabel konservativ ideologisk inriktning deltar enligt min mening inte i en seriös diskussion.

Demonstration mot terror, möte för fred

16 november, 2010

Söndagen den 14 november ägnade jag till stor del åt religion. Typ. Först deltog jag i en mäktig demonstration mot de blodiga våldsdåden riktade mot kristna i Irak. Därefter var jag med vid ett interreligiöst möte ägnat åt jämförelser mellan judendomens och islams eventuella fredlighet.

Bakom demonstrationen stod ett stort antal organisationer, kyrkor och samfund med irakisk och assyrisk/syriansk anknytning. Där fanns även koptiska inslag. Deltagarna samlades i anslutning till Mynttorget mellan riksdagshuset och Kungliga slottet i Stockholm och tågade därefter ner till Kungsträdgården där det hölls tal och bjöds underhållning. Jag har inte sett en så stor demonstration sedan de prokommunistiska FNL-demonstrationerna i början på 1970-talet, med den skillnaden att demonstrationen den här gången – som måste ha samlat ett par tusen deltagare – hölls för ett värdigt syfte och inte gick ut på att hylla en våldsideologi.

1,c=0,h=558_bild En alltför vanlig syn i Bagdad.

Den direkta orsaken till demonstrationen i söndags var gisslantagningen och sprängdådet mot Syriansk-katolska kyrkan i Bagdad den 31 oktober, då 52 människor inklusive män (några av dessa var präster), kvinnor och barn dödades och 67 skadades. Det behöver knappast  tilläggas att detta bestialiska illdåd utfördes av islamistiska terrorister som kallar sig Islamiska staten. Ett pressmeddelande från organisatörerna av demonstrationen anklagade också den muslimska irakiska regeringen för att inte göra något åt den terror, som under en följd av år har riktats mot Iraks krympande andel kristna trosbekännare.

Fältropet för den mäktiga demonstrationen löd ”Sluta döda kristna i Irak” och det är en uppmaning som även den svenska regeringen, och inte minst den ofta alltför diskrete utrikesministern Carl Bildt, måste rikta till regeringen i Bagdad. Eller åtminstone kräva att regeringen tar i med hårdhandskarna mot terroristerna och inte mörkar – som nu uppenbarligen skett – vad som egentligen hände den svarta söndagen i den irakiska huvudstaden.

Från Kungsträdgården begav jag mig till Östermalms föreningsråd i Fältöversten vid Karlaplan för att övervara Sveriges interreligiösa fredsråds möte på temat ”Religion och fred. Den unga generationens perspektiv enligt islam och judendom.” Fredsrådet strävar efter att skapa en mötesplats för människor från olika religioner och trossamfund och hade denna gång bjudit in Benjamin Gerber, judisk församlingspedagog i Göteborg, och Fazeela Selberg Zaib, så kallad fredsagent och aktiv i Svenska muslimer för fred och rättvisa (SMFR).

Sammankomsten inleddes med några ord av fredsrådsföreträdaren (och bowlingskribenten!) Hans Karlsson. Benjamin Gerber började därefter sitt anförande  med att förklara att han kommit fram till att varken judendom eller islam egentligen kan kallas fredliga religioner. I båda religionernas främsta urkunder – Torahn respektive Koranen – förekommer talrika uppmaningar till våldsdåd mot företrädare för andra trosinriktningar och folkslag, uppmaningar som dessutom har följts tämligen samvetsgrant genom århundradena. Exempelvis tillhölls judarna att utplåna de förhatliga amalekiterna, som angripit det utvalda folket sedan detta tagit sig torrskott genom Röda havet, till sista person.

Striden mot amalekiterna enligt en konstnärs syn.

Gerber drog slutsatsen, att ingen religion är enbart fredlig eller krigisk utan att det hänger på vilka slutsatser de respektive trosbekännarna drar: liknelsen vid en yxa, som kan användas till att hugga ved men också att slå ihjäl folk med, är ganska träffande. Gerber illstrerade med rikhaltiga citat ur Torahn, det vill säga de fem Moseböckerna, och förklarade hur människor som utmanade Moses auktoritet under ökenvandringen slukades av jorden och råkade ut för andra hemskheter.

Om Benjamin Gerber var välgörande uppriktig i beskrivningen av den egna religionen så var Fazeela Selberg Zaib i mitt tycke mer undanglidande och ville nog egentligen inte gå med på att islam kan vara en krigisk religion, bortsett då från vad ett litet antal ”extremister” kan tänkas hitta på och förvisso också har hittat på. Terrordåd som Elfte september, blodiga inslag i sharialagen såsom stenande av äktenskapsbrytare, dödsstraff genom halshuggning, avhuggande av händer och fötter på tjuvar, piskning etcetera, allt tillskrevs i stort ”det härskande patriarkatet”.

Ändå kunde hon ju inte förneka att ovannämnda extrema bestraffningar faktiskt exekveras regelbundet i muslimska länder såsom Saudiarabien, Iran, Sudan och Somalia, oavsett vad nu detta beror på. Hon tycktes däremot inte medveten om att det ”patriarkat” hon med all rätt kritiserade faktiskt är en integrerad del av religionen islam och har så varit sedan profeten Muhammeds dagar. Männen bestämmer i princip allting.

Offentlig halshuggning i Saudiarabien enligt sharialagen.

Ändå måste jag säga att jag uppskattar unga Fazeelas och SMFRs så vitt jag kan bedöma uppriktiga vilja att skapa förutsättningar för en mer fredlig tillämpning av islam i Sverige och omvärlden – enligt henne har verksamheten i Sverige inspirerat till liknande aktiviteter på andra håll i Europa. Läs gärna hennes blogg ”Inlänning”:

http://inlanning.blogspot.com/

Lite information om SMFR hämtad från Ted Ekeroths hemsida: organisationen grundades av konvertiten Anna Waara från Umeå och har sitt ursprung i rörelsen Fredsagenterna samt drivs av studieförbundet Ibn Rushd. Fredsagenterna har givit ut boken Salam vilken redigerats av Donald Boström, tyvärr journalisten som skrev den beryktade och alldeles uppenbart antisemitiska artikeln i Aftonbladet om påstådda men obestyrkta organstölder som israeliska soldater sades ha ägnat sig åt under konflikten med militanta palestinier.

 Stalinisten och Israel-hataren Henry Ascher.

Om nu fredsagenterna och SMRF vill arbeta för verklig fred och förståelse visavi den judiska kommuniteten bör man naturligtvis  inte låta djupt komprometterade extremister av typ Boström bidraga till verksamheten. Det gäller även patenterade Israel-hatare såsom Jan Guillou, Mattias Gardell, Dror Feiler och Henry Ascher, vilka samtliga medverkar i boken Salam. Visst, de båda sistnämnda är judar men avfälliga sådana: Ascher är en barnläkare i Göteborg och aktiv i Kommunistiska partiet, Feiler vill inte Judiska församlingen i Stockholm ta i med tång sedan han deltagit i en rad anitisraeliska upptåg.

Med vänner som dessa behöver fredsagenterna och SMFR inga fiender.

Jag välkomnar emellertid som antytts ovan alla försök till reformering av islam – även trevande sådana – som ju inte genomgått någon reformation av den typ som både judendom och kristendom gjort. Om denna reformering kan tänkas komma från Sverige och SMFR, så inte mig emot.

Benjamin Gerber gjorde under sin presentation en humoristisk anspelning på den kristna tendensen att se på det så kallade Gamla testamentet (Torahn och de profetiska skrifterna) som den blodddrypande, mörka delen av Bibeln innefattande en hämndlysten Gud, medan Nya testamentet (evangelierna, epistlarna och uppenbarelseboken) anses ha en mer ljus prägel och torgför en ”trevligare” Gud. Ändå kommer vi inte ifrån att det var från de judiska urkunderna Jesus hämtade grundvalarna för sitt budskap.

Och att också den milde Jesus kunde vara rätt svavelosande ibland: som då han rensade Herodes tempel från månglare; som då han röt åt sin mor Maria att ”gå bort ifrån mig, kvinna” då han fann henne alltför påträngande; som då han förkunnade att den som tar till svärd skall med svärd förgås; som då han utbrast att han inte kommit med fredens budskap utan med svärd; som då han uppmanade sina anhängare att ta avstånd från far och mor, släkt och vänner om de ville vara värdiga efterföljare; som då han bryskt ombad representanterna för samtidens religiösa etablissemang att dra dit pepparn växer; som då han uppmanade folk att riva ut ögon eller hugga av sig armar om dessa kroppsdelar var dem till förförelse. Med mera, med mera.

Jesus går hårt fram bland månglarna i templet.

Jesus var förvisso en fridsfurste – men inte en menlös sådan. Det finns gott om meningar som tillskrivits mannen från Nasaret som bildat underlag för de fanatiker och krigshetsare som tolkat Jesu ord ”som Fan läser Bibeln”. Korståg, judeförföljelser och inkvisition är några exempel härpå.

Allt hänger egentligen på sinnesförfattningen hos den som tolkar skrifterna, något som gäller alla religioner. Det var den visdom jag tog med mig från Sveriges interreligiösa fredsråds möte.