Posted tagged ‘Tegnérlunden’

Stasi-övervakat skolprojekt skulle göra Sverige mer ”DDR”-vänligt

11 juli, 2016

gdr-stasi-hq-berlin-2010-1

En av världens mest hatade byggnader: Stasi-högkvarteret i Östberlin.

När Sverige diplomatiskt erkände den kommunistiska diktaturstaten Östtyskland (”DDR”) 1972 innebar det startskottet för ett omfattande östtyskt-svenskt samarbete över Östersjön. Ett särskilt propagandaprojekt med Sverige som mål gällde skolan. Detta projekt leddes och övervakades av det beryktade östtyska säkerhets- och spionorganet Stasi.

I Sverige fanns starka sympatier för den så kallade Tyska demokratiska republiken (Deutsche Demokratische Republik, ”DDR”) inom främst Socialdemokratiska arbetarepartiet (SAP) och Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) men också på sina håll inom de borgerliga partierna.

Carl Bildt, som i tidernas fullbordan skulle bli borgerlig stats- och utrikesminister, pläderade i tidskriften Svensk Linje i början på 1970-talet för ett svenskt erkännande av Östtyskland och medverkade under sin tid som styrelseledamot i Stockholms studentkårs internationella utskott till goda kontakter med Östtyskland men också med andra öststater som Polen, Tjeckoslovakien och Ungern. (Se Lars Lundberg: Bilder av Bildt. Legus förlag 1994, sidan 39).

CARL+BILDT+OCH+GÖSTA+BOHMAN
Studentpolitikern Carl Bildt (på bilden med M-ledaren och ett tag svärfadern Gösta Bohman) stödde Sveriges erkännande av den så kallade Tyska demokratiska republiken.

I en skrift utgiven av Frivärld (Stockholm Free World Forum) med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt (2015) analyserar professor emeritus Anders Törnvall, Mälardalens universitet i Västerås, det östtyska av Stasi ledda skolprojektet vilket administrerades av Herder-institutet /Fotnot/  vilket var en del av Marx-Engels Universität i Leipzig.

”Den röda linjen” ”Herder-lärarna var beroende av ministerierna och Stasi”, konstaterar Törnvall inledningsvis (sidan 2). ”Att inte följa den så kallade ’röda linjen’, alltså partiets ideologi och politik, kunde straffa sig. Man måste alltid ta hänsyn till detta i ämbetsutövningen.”

Det sammanlagda antalet svenska lärare som efter 1972 deltog i utbildningen vid Herder-institutet uppges av direktorn Erhard Hexelschneider ha varit 600. Samma år som Sverige erkände Östtyskland, alltså 1972, tog utbildningen – eller snarare indoktrineringen i östtysk socialistisk ideologi – fart. I Sverige var högsta skolmyndigheten, Skolöverstyrelsen (SÖ), i högsta grad med på noterna, och dess generaldirektör Jonas Orring bjöd gärna in delegationer från det tyska socialistriket som han menade hade väsentligt mer att erbjuda Sverige än det ”bakåtsträvande och konservativa Västtyskland”. (Törnvall, sidan 2).

alex-radler
Aleksander Radler – kyrkoherde i Burträsk och mångårig Stasi-spion.

Anders Törnvall har tidigare svarat för ett uppmärksammat TV-reportage om Stasi-spionen Aleksander Radler, som arbetade åt Stasi i 25 år. När han avslöjades för några år sedan hade han skapat sig en plattform som kyrkoherde i Burträsk i Västerbotten, där han bodde med sin hustru Bettina. Radler hade systematiskt rapporterat om sina vänner och kontakter till Stasi vilket i en del fall resulterat i att de fängslades som statsfiender och fick sina liv förstörda. http://www.expressen.se/nyheter/dokument/spionprasten-som-vagrar-gora-avbon/

Den svenska grundskolans dödgrävare Det Stasi-ledda skolprojektet var mycket ambitiöst upplagt, vilket var naturligt – via de svenska skolorna skulle ju en fördelaktig bild av det socialistiska experimentlandet ”DDR” kolporteras ut i Sverige.  Törnvall beskriver hur rekryteringsprocessen gick till (sidan 2):

Rekrytering till kurserna skedde främst genom information från fortbildningsavdelningarna vid universiteten och lärarhögskolorna och genom skolpressen, t ex Skolvärlden. Vänskapsförbundet Sverige-DDR (1956-1991) var mycket engagerat i rekryteringsprocessen främst genom rektorn, riksdagsmannen (S) och mångårige ordföranden Stellan Arvidsson /sic!/  och hans hustru, skoldirektören Britta Stenholm, sekreterare i den statliga lärarutbildningskommittén och ordförande i en lärobokskommitté, som i mitten av 1970-talet granskade allsidigheten i svenska läroböcker.

3438229_2048_1152
Den svenska grundskolans dödgrävare. ”DDR”-vännen, socialisten och ateisten Stellan Arvidson.

Stellan Arvidson (1902-97) var en socialdemokrat på vänsterkanten och verksam som litteraturhistoriker, skolman och författare. Övertygad marxist och ateist var han sekreterare i Skolkommissionen 1946-53, vilken upprättade fundamentet till den svenska grundskolereformen. Arvidson har därför kallats ”den svenska grundskolans fader”, eller kanske mer korrekt ”dödgrävare”. Stellan Arvidson är en av de personer jag beskriver som en samhällsdestruktör i boken Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige  (Contra förlag, 2008). http://www.contra.nu/c012prov.html

Alla svenska högskolor inbjöds att medverka i seminarier och konferenser i Sverige kring utbildningen i Östtyskland tidsperioden 1980-90. Det sista evenemanget som hölls ingående i denna verksamhet hade som tema utvecklingen i ”DDR” – trots att detta land var under avveckling!

”DDR var en bra stat” Professor Anders Törnvall har gjort en djupintervju med Erhard Hexelschneider, direktor och lärare vid Herder-institutet, inför arbetet med den nu föreliggande skriften om svensklärarprojektet. Hexelschneider var en ideologiskt medveten socialist, vilken än i dag tycker det var riktigt att uppföra Berlinmuren som ett bålverk mot den anstormande kapitalismen från väst och alltjämt kallar sig ”övertygad kommunist”.

Han anser att den undervisning de svenska lärarna fick var förstklassig och citeras på följande sätt av Törnvall (sidan 3): ”Vi gav en mycket bra undervisning för svenskarna, den bästa vi kunde leverera, därför att DDR var en bra stat. Jag led inte av att jag inte fick ta del av viss litteratur och forskning som var förbjuden i vår stat. Jag led inte heller av att jag inte kunde resa till kapitalistiska länder eller att jag inte hade villa och bil.”

phpU9RCan20081210140128Herder-institutet i Leipzig.

Törnvall låter i sin skrift flera av lärarna vid Herder-institutet komma till tals, och de uttrycker ungefär samma ståndpunkter som direktor Hexelschneider: att det var viktigt att i undervisningen följa ”den röda tråden”; att Berlinmuren var nödvändig; att socialismen ideologiskt är överlägsen kapitalismen.

Jochen Schröder, som var lärare och ställföreträdande ledare för institutets internationella kurser, deklarerar utan omsvep (sidan 4):  ”Jag uppfattade mig som en övertygad kommunist och en engagerad medarbetare i det propagandistiska, ideologiska systemet som arrangerade svenskkurserna. Viktigt för oss var att för svenskarna upprepa på ett sofistikerat sätt motsättningarna mellan ett socialistiskt samhällssystem och ett kapitalistiskt system som representerades av Västtyskland.”

Svenskkurserna framgångsrika Irene Zoch, som var lektor vid Herder-institutet, menar att utbytet mellan det östtyska propagandainstitutet och det svenska skolväsendet fungerade bra. ”Svenskarna var verkligen intresserade av DDR”, understryker hon i en intervju med Anders Törnvall. ”Det fanns vissa som var skeptiska, men de var inte många.”

Zoch minns dock att det kunde vara jobbigt för östtyskarna när de genom svenskarna konfronterades med ett samhällsskick med större frihet och bättre levnadsförhållanden än vad som var rådande i deras eget socialistiska lyckorike (sidan 4): ”Det var svårt för oss när vi betraktade svenskarnas frihet att resa vart de ville i världen. Stasis kontroll av oss och svenskarna försökte vi förtränga. Och inte heller svenskarna förstod och såg. De greps också av propagandan och kritiken av väst, framförallt Västtyskland, vår huvudfiende.”

En vanlig fråga svenskarna ofta ville veta mer om gällde kyrkans ställning i Östtyskland. Jochen Schröder hävdar att den socialistiska staten var ”mycket generös” gentemot (den protestantiska) kyrkan beroende på dess diakoni och engagemang för freden. ”Vi tvingades dock spela med i Sovjets kampanj att kyrkan skulle krossas”, förklarar Schröder för Törnvall och fortsätter:
760

Olof Palme på besök i Östtyskland med partichefen Erich Honecker (närmast kameran).

”Vi ville liksom statsminister Palme skapa en atomvapenfri zon. Men vi var en del av det kalla krigets politik. Man måste betänka att det fanns 500 000 sovjetiska soldater i DDR, vilket gjorde oss beroende av Sovjet.” (Sidan 4) Om Olof Palmes väl dokumenterade beundran för ”DDR”-staten och hans stöd för sovjetisk ”fredspolitik” kan mer läsas på Dick Erixons blogg här: http://erixon.com/blogg/2009/11/olof-palme-lovordade-ddr/

Enligt Schröder var svenskkurserna framgångsrika, eftersom de gav ”mänskliga möten där västs propaganda kunde bemötas”.

Olika svensktyper kartlades
Kursarrangörerna vid Herder-institutet delade in de svenska deltagarna i olika kategorier (sidan 4):

    – De som var starkt positiva till ”DDR”-staten och dess socialistiska politik.
   – De mer pragmatiska som hade uppfattningen, att det östtyska samhällsskicket representerade en bra variant av socialismen.
   – De som på ett personligt plan var intresserade av det östtyska systemet.
   – De som var kritiska mot Östtyskland och det totalitärt socialistiska samhället.
   – De som var stolta över att vara svenskar och såg svagheter i den östtyska staten.
  

När de östtyska lärarna besökte Sverige kunde de konstatera, att ordningen inte alltid var så bra i de svenska klassrummen. Den östtyska staten hade här en mer konservativ hållning som krävde ordning och disciplin. Det hörde också till att när östtysk skolpersonal besökte Sverige fick de en eller flera övervakare, vilka noga kontrollerade att inga ideologiska avvikelser gjordes eller att någon hoppade av och sökte politisk asyl.

Att förlöjliga Stasi kunde leda till svåra konsekvenser. Diktaturer har aldrig haft mycket till övers för humor. Törnvall ger i sin skrift exempel på lärare som föll i onåd och skickades hem från Sverige därför att de ansågs ha tagit alltför djupa intryck av den frihetliga demokrati de mötte.

ConradSchuhmann

En av det Kalla krigets mest berömda bilder. Den östtyske soldaten Conrad Schumann flyr över gränsen till Västberlin den 15 augusti 1961 då muren höll på att byggas. Schumanns öde blev tragiskt: han begick självmord 1998.

För doktor Bernd Landmann, lärare och kursledare för svenskarna, utgjorde undervisningen av de svenska kursdeltagarna höjdpunkten i hans lärarkarriär. Anders Törnvall sammanfattar så (sidan 5):

”Svenskarna fann han mycket olika; de flesta var praktiskt intresserade, färre av språkteorier. De var glada och förväntansfulla, men hade ingen aning om hur DDR-diktaturen och dess långa arm verkligen fungerade. De förstod inte att de alla var övervakade hela tiden även när de bodde hos värdfamiljer, som ju var speciellt utvalda och intrimmade i rollen de skulle spela gentemot svenskarna.”

Stasi övervakade allt De lärare professor Törnvall intervjuat bekräftar att Stasi vakade noggrant över att de östtyska målen med svenskundervisningen uppfylldes. Varje kurs förbereddes sorgfälligt. Målen och riktlinjerna var som följer (sidan 7):

* Svenskarna skall få större förståelse för och accepterande av det socialistiska kollektivet, bort från svenskarnas individualism. * Det socialistiska samhället är alltid överlägset det kapitalistiska västsamhället. * Undervisningens påverkan på svenska ungdomar ansågs särskilt viktig. * DDRs utrikespolitik är alltid fredlig och modellen för denna fredspolitik är Sovjetunionen. * Helsingfors-deklarationen från 1975 är ett stöd för den östtyska utrikespolitiken. * Warszawapakten är en garanti för ”DDRs” utrikespolitiska framgångar. *Berlinmuren är en ”freds- och frihetsmur” för att skydda västs försök att förstöra ”DDR”.

Det övergripande viktigaste målet var att få den svenska Skolöverstyrelsen (SÖ) och ytterst den svenska regeringen att inta en stödjande roll i skolsamarbetet Sverige-Östtyskland, något som också skedde. Svenska skolbyråkraters genomgående uppfattning – med SÖ-chefen Jonas Orring i spetsen – var att Östtyskland hade mer att lära svenskarna än Västtyskland.

Johann_Gottfried_Herder_2
Johann Gottfried Herder (1744-1803). https://sv.wikipedia.org/wiki/Johann_Gottfried_Herder

Östtyskarna lämnade intet åt slumpen, utan lärarna vid Herder-institutet förbereddes för sina propagandistiska insatser vid Nordiska institutet i Greifswald, en stad belägen i Pommern  med anor från den tid då stormakten Sverige hade besittningar på tyskt område. Här hade även Stellan Arvidson haft en lektorstjänst på 1930-talet. Universitetet i Greifswald, grundat 1456, har kallats ”Sveriges äldsta universitet”. http://popularhistoria.se/artiklar/det-gamla-sverige-i-det-nya-tyskland/

””Ett djävulskt system” Det östtysk-svenska samarbetet på skolans område medförde omfattande researrangemang, som Johanna Tegelström var ansvarig för på svensk sida. Hon var född i Tyskland och hade som barn tvingats uppleva den nationalsocialistiska diktaturen under Hitler. Tegelström hade erfarenhet av invandrarundervisning i Göteborg.

Tegelström utsattes yttermera för ett värvningsförsök av Stasi. Hon var dock väl förberedd på något sådant och föll inte till föga. Tegelström såg klara likheter mellan ”DDR”-diktaturen och den nazidiktatur hon upplevt som barn.  ”Ju mer hon reste med grupper i DDR”, skriver Anders Törnvall, ”desto mer tyckte hon att det var hemskt att leva i en diktatur. Det var samma system som i hennes barndoms Nazityskland. Värst var slagordet att ’Freden skulle försvaras med vapen’, som motiverade den starka offensiva Nationella folkarmén, (NVA).” Johanna Tegelströms sammanfattande intryck av Östtyskland är, skriver Törnvall (sidan 9), att det representerar ”ett djävulskt system”.

Östtysklands popularitet i Sverige, framhåller Törnvall, berodde till en del på den vänstervåg som hade rullat igång på allvar studentrevoltåret 1968. Allt fler lärare och skolboksförfattare kom att intressera sig för ”DDR”, varifrån ett stort antal föreläsare bjöds in. Även inbjudna västtyska lärare hade ofta en positiv inställning till det Tyskland som fanns på andra sidan järnridån.

DDRs kulturcentrum i Stockholm, beläget på Upplandsgatan nära Tegnérlunden, hade som målsättning att utkonkurrera det västtyska Goethe-institutet. Det kan nog sägas att östtyskarna här hade ett försprång tack vare den geografiska anknytningen till tidigare svenska stödjepunkter på nuvarande östtyskt territorium. Icke minst odlade man arvet efter den store reformatorn Martin Luther.

2006-07-24-se060721appeal_sthlm1
Kina är enligt SÄPO en av de diktaturstater som är aktivast i Sverige. På bilden en fridsam protest mot kommunistregimens brutala förföljelse mot meditationsrörelsen Falun Gong.

Kina, Ryssland och Iran aktivast i dag Anders Törnvall lyckas på ett begränsat utrymme få med en mängd intressant information om det östtysk-svenska skolprojekt varmed ”DDR”-staten ville indoktrinera det svenska samhället i socialist- och kommunistvänlig riktning. Det genomgående intryck jag får när jag läser professor Törnvalls avhandling är att Stasi och Herder-institutet i Leipzig skötte detta värv på ett proffsigt, skickligt och icke minst noggrant sätt. Även om en del uppmärksamma svenska deltagare som Johanna Tegelström utan svårighet genomskådade propagandan.
  
En annan av de svenska deltagare Törnvall genomfört intervjuer med, adjunkt Anita Ottenbrant i Mjölby, omtalar att hon blev illa behandlad av kursledarna när hon en gång påpekade att den information som gavs om Östtyskland inte stämde med verkligheten. Ottenbrants uppfattning var att ”DDR”-medborgarna inte levde i frihet utan jämförde dem med ”djur i ett zoo” (sidan 17). I samhället härskade ”ett slags förföljelsemani” som gjorde att Stasi tilldelades uppgiften att övervaka allt och alla.
  
Den lärdom som kan dras av det Stasi-ledda skolprojekt som här beskrivits är enligt Anders Törnvall (sidan 19) följande: ”Alla diktaturer infiltrerar olika länder i stort sett på samma sätt. De använder sig av en blandning av ekonomisk samverkan, kultursamverkan, utbildningssamverkan och politisk samverkan.” De diktaturer som enligt SÄPO i dag är mest aktiva i Sverige är Kina, Ryssland och Iran.
  
Professor Törnvall avrundar med följande tänkvärda ord (sidan 20): ”Vi kan alltså lära oss av DDR:s verksamhet vid svenska skolor och lärosäten att undvika samverkan med diktaturer. DDR gick under, men inte alla gör det efter bara 50 år.”

Fotnot: Herder-institutet är uppkallat efter den tyske filosofen, historikern, författaren och pedagogen Johann Gottfried Herder (1744-1803).

Mina prylar (15): Swedenborgs lusthus

30 november, 2015

Swedenborgs lusthus 001 Min porslinsmodell av Swedenborgs lusthus…

I min ägo finns en miniatyrmodell i porslin med färgerna gulockra, brunt och grått som föreställer det så kallade Swedenborgs lusthus.

Det tillhörde den svenske naturvetenskapsmannen och siaren/profeten Emanuel Swedenborg (1688-1772) och var beläget i anslutning till dennes malmgård, som uppfördes längst upp på Hornsgatan i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Swedenborg bodde här från 1743 och framåt under de perioder han vistades i Sverige. Han avled vid 84 års ålder i London.

Jag har köpt modellen i Swedenborgs minneskyrka vid Tegnérlunden i Stockholm. Miniatyrhuset är öppet nedtill och försett med en liten lerkopp, i vilken man kan placera ett värmeljus. Originalhuset flyttades 1896 till Skansens friluftsmuseum i Stockholm.

Intill huset växer några av den berömde svenskens älsklingsblommor såsom riddarsporre, violer, berglin samt löjtnantshjärta. I husets inre finna möbler från Swedenborgs tid samt en liten orgel som var i hans ägo. En kopia i mindre skala är placerad strax intill Swedenborgs minneskyrka. Mer om lusthuset via denna länk:

http://www.skansen.se/sv/artikel/swedenborgs-lusthus

untitled…och kopian i mindre skala vid Swedenborgs minneskyrka. Foto: Tommy Hansson

Till Swedenborgs malmgård hörde paviljonger, en ambitiöst anlagd trädgård och alltså nämnda lusthus. Swedenborg var en högt ansedd naturvetenskapsman, uppfinnare, matematiker och mekaniker som under 1740-talet genomgick ett slags religiös väckelse som ledde till att han omprövade hela sin livshållning.

Efter ett personligt möte med Jesus Kristus började han få andliga uppenbarelser och menade sig kunna umgås med personer som avlidit och övergått till den andliga tillvaron efter döden.

Swedenborg skrev en mängd verk på latin där han framlade sina andliga och religiösa rön och iakttagelser. En av de mest kända volymerna är Himmel och helvete. Swedenborg representerade adelsståndet i den svenska ståndsriksdagen och tillhörde det konservativa och ryskfientliga hattpartiet.

Vill du veta mer om Swedenborg? Klicka då på länken här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/05/24/allt-du-behover-veta-om-swedenborg/

Poeten Hjalmar Gullberg (1898-1961) skrev 1941 en dikt om Swedenborgs lusthus varav en vers lyder så:

En mäktig forskare, en stor profet
har haft min enkla hydda till sitt hem
Härinne såg han himlars härlighet
här skapades ett nytt Jerusalem

Allt du behöver veta om Swedenborg!

24 maj, 2015

http://www.slottsfrun.se/DensvenskeprofetenSwedenborg.htm

Jag har tidigare i olika sammanhang skrivit om Emanuel Swedenborg (1688-1772), som var något så unikt som en svensk naturvetenskapsman OCH vad man kan kalla en religiös profet och siare. Se länken ovan, som går till en artikel på sajten Slottsfrun där jag sammanfattar Swedenborgs livsgärning.

Swedenborg 002 Professor David Dunér berättade med inlevelse om Emanuel Swedenborgs liv och verk. Foto: Tommy Hansson

Den 19 maj besökte jag Skandinaviska Swedenborgsällskapets årsmöte, vilket avhölls i Swedenborgs minneskyrka i Tegnérlunden i Stockholm. Efter årsmötesförhandlingarna höll David Dunér, sedan 2012 professor i idé- och lärdomshistoria vid Lunds universitet, en föreläsning på temat ”Allt du behöver veta om Swedenborg”. Denna introduktion till Emanuel Swedenborgs liv och verk hölls med utgångspunkt från Dunérs artikel om Swedenborg – som jag personligen menar vara vår genom tiderna störste svensk – avsedd att publiceras i Svenskt biografiskt lexikon (SBL).

SBL, som numera ges ut av Riksarkivet, har från begynnelseåret 1917 fram till 2013 utkommit med 33 band från ”A” till ”Stålhammar”. Verket är en generalinventering, utgående från förstahandskällor, av personer vilka bedömts vara viktiga för den svenska samhällsutvecklingen. Det kan råda liten tvekan om att David Dunér är exakt rätt person att författa avsnittet om Swedenborg, som han nyligen tillställt SBL-redaktionen för publicering: Dunér är en av våra främsta Swedenborg-auktoriteter och disputerade 2004 på en avhandling om den svenske giganten med titeln Världsmaskinen.

– Hur skriver man om Swedenborg? – Vad borde vi veta mer om avseende Swedenborg? – Vad finns kvar att forska om kring Swedenborg?

Detta var viktiga utgångspunkter för professor Dunér när han antog utmaningen att författa avsnittet om Emanuel Swedenborg till SBL. Swedenborg, eller Swedberg som han hette då, föddes i Sankt Jakobs församling i Stockholm den 29 januari 1688 som son till ärkebiskopen, universitetsrektorn, språkforskaren, psalmförfattaren med mera Jesper Swedberg (1653-1735), vilken vid Emanuels födelse var pastor vid Livregementet till häst samt hovpredikant då Carl XI var kung. Modern var Sara Albrechtsdotter Behm, faderns första hustru (han gifte om sig ytterligare två gånger), som avled 1696.

4da588d63a07f Emanuel Swedenborg som ung man.

Jespers och Saras barn adlades med namnet Swedenborg av drottning Ulrika Eleonora den yngre i samband med hennes bror Carl XIIs död 1718. Emanuels syster Anna gifte sig med ärkebiskop Erik Benzelius den yngre och systern Hedvig med dennes bror Lars Benzelstierna. Med denna släktbakgrund tillhörde Emanuel Swedenborg i allra högsta grad det svenska samhällets elitskikt. Enligt professor Dunér var särskilt svågern Erik Benzelius en viktig person för Swedenborg; denne uppmuntrade den unge Emanuel med glada tillrop om att han hade alla förutsättningar att bli en framstående vetenskapsman.

Fram till 1744 utspelade sig Emanuel Swedenborgs levnad helt och hållet i naturvetenskapernas och de matematiska övningarnas tecken. Emanuel inskrevs redan som elvaåring 1699 i Uppsala universitet och avslutade 1709 sina studier med att försvara en egen avhandling. 1710 anträdde Emanuel den för dåtidens intellektuella elit obligatoriska så kallade bildningsresan. Han ställde således kosan till Nederländerna, Frankrike och Tyskland innan han slutligen hamnade i London, där han stannade i fyra år.

1715 återkom Swedenborg till fosterjorden och träffade i Lund konung Carl XII (1682-1718), som återkommit till Sverige närmast från Bender i Turkiet efter att ha varit utomlands och krigat i mer än tio år, samt även den berömde uppfinnaren Christopher Polhem (1661-1751) som kallats ”den svenska mekanikens fader”. Dunér informerade i sammanhanget om att kungen – som Swedenborg först hade en mycket hög uppfattning om men småningom kom att avsky – lekte med tanken på att inrätta ett nytt talsystem med 64 som bas. Kungen utsåg 1716 Swedenborg till assessor i Bergskollegium.

Swedenborg blev snart en nära medarbetare till Polhem och kom mest att syssla med militärtekniska projekt. Han blev desslikes 1716 djupt och oåterkalleligt förälskad i dennes dotter Emerentia Polhem (1703-60): han var 28 år och hon blott 13. Ett kontrakt upprättades mellan Swedenborg, Polhem och unga fröken Polhem om att äktenskap skulle ingås mellan de båda när flickan blivit litet äldre.

Problemet var bara att Emerentia inte besvarade den äldre mannens känslor. Hon gruvade sig väldeliga inför det tilltänkta äktenskapet, och slutligen valde Swedenborg att avsäga sig alla anspråk på Emerentia som senare bildade familj med en häradshövding i Hedemora. Swedenborg glömde emellertid aldrig sin första kärlek och förblev ogift. Han menade sig yttermera ha en blivande maka väntande på sig i andevärlden.

emerentia Emerentia Polhem (1703-60).

Mer om relationen Emanuel Swedenborg-Emerentia Polhem – som inte berördes av professor David Dunér utan är en utvikning gjord av bloggaren – här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Emerentia_Polhem

Kärleksbesvikelsen tycks inte ha inverkat menligt på Emanuel Swedenborgs mekanistiska och vetenskapliga verksamhet. Han förblev efter vanligheten sysselsatt med en rad projekt och utförde 1716 bland annat en skiss med titeln Machine at flyga i wädret, det vill säga vad som var tänkt bli en flygmaskin. Efter Carl XIIs död 1718 försvann Swedenborg på Bergskollegii uppdrag ut på en resa till Ungern och Sachsen och återkom först 1722 till gamla Sverige.

1724 blev han erbjuden professuren i matematik vid Uppsala universitet men avböjde med hänvisning till sin stamning; han menade sig inte kunna undervisa offentligt på grund av detta talfel. Han blev vidare invald i Kungliga Vetenskaps-Societeten i Uppsala 1729, Kejserliga ryska vetenskapsakademien i Sankt Petersburg 1734 samt som en av de tidiga medlemmarna i Kungliga vetenskapsakademien i Stockholm 1740.

Under loppet av 1730-talet började Emanuel Swedenborg alltmer intressera sig för ämnen som hade med andliga och själsliga ting att göra, särskilt då dessas förhållande till det kroppsliga och fysiska. 1735 gav han således i Leipzig ut verket Opera philosophica et mineralis i tre volymer, där förhållandet mellan mineralerna och filosofin avhandlas. Han intresserade sig också för hjärnans funktioner och dess samband med det andliga. Swedenborg gav även ut skriften Om darrningar, som återutgavs 2007 med inledning och kommentarer av David Dunér. Enligt Swedenborg var det darrningar som gjorde att vi lever.

Descartes Swedenborg påverkades av den franske filosofen René Descartes (1596-1650).

Under den här perioden av sitt liv studerade Swedenborg de viktigaste filosoferna ända från de gamla grekerna och framåt. Den som enligt professor Dunér hade störst  betydelse för honom var fransmannen René Descartes (Cartesius) (1596-1650), vilken som bekant avled i sviterna efter en svår förkylning vid drottning Christinas hov i Stockholm.

Åren 1743-45 blev en avgörande tid för Swedenborg. Han råkade då in i en svår själslig och religiös kris som kom att revolutionera hans liv och ge det en helt ny riktning. Under en period då han befann sig i Nederländerna hade han en rad märkliga drömmar, varav några mycket behagliga, andra djupt obehagliga och inte så få av erotisk karaktär, vilka resulterade i Drömboken. Den gavs ut posthumt 1859. En för Swedenborgs kommande verksamhet grundläggande andlig upplevelse inträffade medan han uppehöll sig i Nederländerna. Den har av Olle Hjern beskrivits på följande sätt:

Den avgörande punkten i Emanuel Swedenborgs liv inträffade natten mellan den 6 och 7 april 1744 i Haag. Då hade han en syn som fick honom att sluta med större delen av sitt naturvetenskapliga arbete för att i stället ägna sig åt uppgiften att till människorna förmedla det budskap som han fått motta direkt från Jesus Kristus. Han såg i en syn Jesu ansikte och upplevde hans närvaro.

Hela Hjerns text om Swedenborgs budskap här:

http://www.swedenborgsbiblioteket.se/index.php?option=com_content&task=view&id=18&Itemid=34

Emmanuel-Swedenborg-Stamp-276x300Ett 10-öres frimärke gavs ut i Sverige i anledning av 250-årsjubiléet av siarens födelse 1938.

En annan betydelsefull vision vid denna tid hade Swedenborg då han satt på en taverna i London. Plötsligt uppenbarade sig för honom en man som satt i ett hörn och som sade: ”Ät inte för mycket.” Swedenborg upplevde detta som ett möte med Gud. Svensken författade under de återstående 28 åren av sin levnad 18 teologiska verk, varav det mest kända torde vara Himmel och helvete från 1758. Efter sin religiösa väckelse ansåg sig Swedenborg helt fritt kunna umgås och tala med döda människors själar i den andliga världens olika skikt – eller änglavärlden, som Swedenborg kallade den.

David Dunér berörde under sin föreläsning även Swedenborgs siarförmåga, som förbluffade dem som kom i beröring med den. Det mest kända exemplet gäller en brand i Stockholm som Swedenborg varseblev den 29 juli 1759 klockan 18.00 medan han befann sig på en middag i Göteborg. Två timmar senare meddelade han lättat sitt sällskap, att branden hade stannat av två hus från hans egen bostad i kvarteret Mullvaden på Södermalm i Stockholm. Senare bekräftades att det hade skett precis som Swedenborg sagt.

En annan episod gällde ett möte mellan Swedenborg och drottning Lovisa Ulrika av Preussen (mor till Gustaf III), som bad Swedenborg berätta något om hennes bror Friedrich II av Preussen. Swedenborg berättade sedan något om brodern som hon inte själv kände till, men som Swedenborg uppgav sig ha fått veta av fursten direkt från andevärlden. Vid ytterligare ett tillfälle hjälpte Swedenborg en dam att återfå saknade dokument genom andliga kontakter.

Swedenborg 006                  Swedenborg 007

Överst den modell i mindre skala av Swedenborgs lusthus från kvarteret Mullvaden, som placerats i anslutning till trädgården utanför Swedenborgs minneskyrka. Därunder en liten änglaskulptur i samma trädgård. Foto: Tommy Hansson

Emanuel Swedenborg upplevde starkt att han av Gud tilldelats uppgiften att avslöja dittills förborgade ting för mänskligheten. 1747 sade han upp sig från Bergskollegium för att kunna ägna sig åt denna uppgift på heltid. Enligt David Dunér råder det inga tvivel om att den svenske märkesmannen var hundraprocentigt övertygad om att allt det han framförde, inklusive tillståndet i den andliga världen, var helt sanningsenligt. Alltså även att det fanns människoliknande varelser på Månen och andra himlakroppar; något som vi nu vet inte stämmer. Olof Lagercrantz menar i sin sista bok, Dikten om livet på den andra sidan (1999), att Swedenborg var en diktare som medvetet fantiserat ihop en hel del av det han skrev. Vilket enligt Dunérs analys alltså inte stämmer.

Emanuel Swedenborg fortsatte sitt outtröttliga arbete in i det sista. Han bodde omväxlande i Stockholm, Nederländerna och London. När han var i Stockholm deltog han i riksdagens förhandlingar i Riddarhuset; Swedenborg representerade det konservativa Hattpartiet. Han sista stora verk skulle bli Vera christiana religio (Den sanna kristna religionen) vilken utkom 1771, året före författarens död. Swedenborgs huvudtes avseende Bibeln, uttryckt i hans så kallade korrespondenslära, är att det finns en  mening bakom Bibelns budskap. Varje ord korresponderar med en djupare innebörd.

Swedenborg 005 Professor Dunér och en del av publiken i Stjärnsalen i minneskyrkan. Foto: Tommy Hansson

Sverige var under Swedenborgs levnad långt ifrån någon demokrati, och religionsfrågor omfattades inte av tryckfrihetsförordningen. Därför tvingades Swedenborg trycka och ge ut samtliga filosofiska och religiösa verk utomlands. Av den etablerade kyrkligheten sågs han som en svårartad kättare och irrlärare och av många, såsom skalden Johan Henrik Kellgren, hölls han för att vara galen. Det hindrade inte att hans skrifter och de tankar dessa gav uttryck för spreds över världen och även resulterade i kyrkor byggda på de swedenborgska idealen. I Sverige finns två församlingar ägnade åt att föra ut Swedenborgs religiösa lära och teser.

Swedenborg avled i London den 29 mars 1772 i en ålder av 84 år. Kistan med hans jordiska kvarlevor återkom först 1908 till Sverige och Uppsala. Kraniet var dock kvar i London ytterligare ett antal år, innan det 1978 inköptes för 1650 brittiska pund av Kungliga vetenskapsakademien från auktionsfirman Sotheby´s och fördes till Swedenborgs gravplats i Uppsala domkyrka för att återförenas med resten av den världsberömde svenskens stoft.

Emanuel Swedenborg var privat känd som en blid och älskvärd man, och kanske är det därför jag alltid erfar en känsla av ro och harmoni när jag ägnar mig åt swedenborgiana. Jag vill inte påstå att jag har några andliga utförsgåvor att tala om, men jag är känslig för stämningar och atmosfärer. Slutligen skulle jag vilja lyfta fram en egenskap som  var utmärkande för Swedenborg och många andra forskare och kulturpersonligheter under hans tid: nyttotänkandet.

220px-Svedberg_Jesper Jesper Swedberg, Emanuel Swedenborgs berömde fader, var en av våra flitigaste psalmförfattare.

Allting skulle förenas med nyttan. Därför var Swedenborg precis lika pedantiskt noggrann när han förklarade tillståndet i den andliga världen som när han redogjorde för någon matematisk princip. Religionen var för Swedenborg inte någon abstrakt, teoretisk företeelse utan snarare lika mycket vetenskap som det han ägnat sig åt före den stora omvändelsen i mitten på 1740-talet. Det var självklart att religionen skulle tjäna nyttan i lika hög grad som naturvetenskapen.

Signifikativt är därför det Swedenborg-citat som finns inom glas och ram i Swedenborgs minneskyrkas Stjärnsal, där professor David Dunérs föreläsning hölls:

Kärlek och vishet är ingenting värt om de inte omsätts i handlingar, de är bara fantasier och blir inte verkliga förrän de gör nytta.