Riksrättsåtalet: demokraterna skjuter sig själva i foten med sitt Trump-hat

Donald Trump: ”En sorglig dag för USA.”

Det har väl inte undgått någon att en majoritet av det amerikanska representanthuset röstat för att ställa den republikanske presidenten Donald J. Trump inför riksrätt. Röstningen följde i stort partilinjerna, där dock två demokrater röstade mot riksrätt. Rättegången kommer att inledas i senaten i januari. https://www.telegraph.co.uk/news/2019/12/19/next-impeachment-senate-decide-removing-donald-trump-january/

Riksrättsförhandlingarna kommer att ledas av Högsta domstolens chefsdomare, John Roberts, som utsågs till sitt ämbete av president George W. Bush. Medan det blott krävs enkel majoritet i representanthuset för att ställa någon inför riksrätt, fordras det två tredjedels majoritet i senaten för att döma och avsätta den åtalade.

Det innebär att 67 av senatens 100 ledamöter måste rösta för att president Trump skall avsättas. Emedan endast 47 av senatorerna är demokrater behöver 20 republikaner rösta för att avsätta presidenten. Var och en med någorlunda normal fattningsförmåga inser att detta inte kommer att ske. Det inser naturligtvis även företrädarna för det Demokratiska partiet, men det spelar ingen roll – det enda dessa är intresserade av är att djävlas så mycket som möjligt med Trump, som de hatar bortom all besinning, inför presidentvalet i november 2020.

Bland de senatorer vilka det i egenskap av jury åligger att fria eller fälla Trump märks fem vilka alla jagar det Demokratiska partiets nominering inför valet om knappt ett år: Bernie Sanders, Elizabeth Warren, Amy Klobuchar, Cory Booker och Michael Bennet.

Trump ställs officiellt inför riksrätt för vad som påstås vara ”maktmissbruk” för att i ett telefonsamtal med Ukrainas president Volodymyr Zelenskij ha bett denne se till, att en utredning skulle startas angående korruption som USAs förre vicepresident Joe Biden och dennes son Hunter Biden eventuellt kan ha gjort sig skyldiga till under affärsverksamhet i Ukraina. Trump skulle även, om en sådan utredning inte skedde, ha hotat hålla inne med förmåner Ukraina eljest skulle komma i åtnjutande av.

Det hela är dock väldigt luddigt. Zelenskij tycks inte ha visat något större intresse för att tillmötesgå sin amerikanske kollega, och inga verkliga försök har gjorts från Vita husets sida för att klämma åt Ukraina. Det hela rann helt enkelt ut i sanden, och det vet demokraterna. Trumps verkliga brott i deras ögon är att ha dragit ner brallorna på vänstern och dess politiska korrekthet och dessutom fått snurr på USAs ekonomi och minskat arbetslösheten efter den misslyckade Obama-administrationen.

Bill Riley-Smith, USA-korrespondent för brittiska Telegraph, framhåller den 19 december: ”But Mr Trump has one advantage – it is the Republicans who hold the majority in the Senate and so call the shots providing their senators go along with the party leadership.”

Så här långt har mig veterligen ingen republikansk senator sagt sig vilja avsätta Trump. Rättegången startar i januari och kan pågå allt från två veckor till ett par månader. Republikanernas majoritetsledare i senaten, Mitch McConnell, sägs vilja ha en kort rättegång på två veckor utan att några vittnen kallas. Den amerikanska opinionen kan sägas vara delad: ungefär lika många är för respektive emot riksrätt för Trump. Bland de republikanska väljarna är dock en stor majoritet upprörda över beslutet.

Bill Clinton: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.”

Donald Trump blir den tredje amerikanske president att genomgå ett riksrättsförförande. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/har-ar-presidenterna-som-stallts-infor-riksratt

Först ut var Andrew Johnson (president 1865-69), vilken i sin egenskap av vicepresident hade efterträtt den mördade Abraham Lincoln. Johnson var demokrat men hade ändå utsetts till vicepresident av republikanen Lincoln. Johnson åtalades av den övervägande republikanska kongressen för att ha brutit mot en nystiftad lag, då han avskedade krigsministern Edwin Stanton. Efter tio veckors förhandlingar i senaten undgick Johnson att avsättas med en enda rösts marginal. Han blev emellertid inte nominerad som demokratisk presidentkandidat i valet 1870.

Det dröjde sedan över ett sekel innan demokraten Bill Clinton ställdes inför riksrätt 1998 sedan han avslöjats ha ljugit under ed. Tillfrågad om sin relation med den unga Vita hus-praktikanten Monica Lewinsky svarade Clinton med ett yttrande som blivit episkt: ”I did not have sexual relations with that woman, Ms. Lewinsky.” Vilket alltså var en blatant lögn. https://www.youtube.com/watch?v=PrpYaaWyWhs

Varken Johnson eller Clinton medverkade personligen vid rättegångarna och det väntas inte heller Trump göra.

Demokraterna var snabbt ute med att, redan före presidentvalet 2016, leda i bevis att Donald Trumps valkampanj olagligen tagit emot understöd från Ryssland.Till den ändan anlitades den Obama-kontrollerade federala polisen FBI under ledning av James Comey att genomföra avlyssningar riktade mot Trump-medarbetare.

Trump hudflängdes av den vänsterliberala pressen och demokratiska politiker när han 2017 avskedade Comey, men det står nu klart att Trump gjorde rätt: det har visats att FBI med Comey som högst ansvarig bröt mot lagen 17 gånger när man avlyssnade Trumps kampanjmedarbetare utan att hitta några bevis för otillbörlig rysk hjälp..

Trump hade rätt: FBI-chefen bröt mot lagen

President Trump har kommenterat representanthusets beslut att inleda riksrättsförhandlingar mot honom med att bland annat hävda att demokraterna ”förklarat krig mot den amerikanska demokratin” och att det är ”en sorglig dag för USA”: ”Om man inte har gjort något fel och sedan ställs inför riksrätt, då är det något för historieböckerna.” https://www.vt.se/nyheter/trump-hojer-blicken-efter-riksrattsbeslut-om6434395.aspx

Donald Trump och Benjamin Netanyahu står varandra nära.

Den kände amerikanske juristen Alan M. Dershowitz – som Trump-administrationen överväger att anlita för riksrättsförfarandet – menar att såväl Trump som Israels premiärminister Benjamin Netanyahu utreds för handlingar som enligt lagstiftningen inte är uttalat kriminella. Trump, som måste anses vara USAs mest pro-israeliske president någonsin efter att ha beslutat flytta USAs ambassad från Tel Aviv till Jerusalem,  och Netanyahu står för övrigt varandra nära på ett personligt plan. https://sv.gatestoneinstitute.org/15275/trump-netanyahu-pahittade-brott

Demokraternas förhoppningar är att, även om presidenten inte blir fälld, vingklippa honom inför valet 2020. Det är dock betydligt mer sannolikt att man skjuter sig själva i foten med sitt hat. Ett troligt scenario är att Trumps popularitet – som legat stadigt på något över 40 procent genom all uppståndelse kring riksrätten – kommer att öka och att han därmed kan ro hem en jordskredsseger över den demokratiska kandidaten, vilken denna än blir.

Om Donald Trump mot all förmodan skulle fällas och tvingas avgå som ett resultat av riksrättsförhandlingarna tar vicepresidenten Mike Pence över hans ämbete.

 

 

 

Marine Le Pen: en modern Jeanne d´Arc med skavanker

Marine Le Pen – Frankrikes nästa president?

Franska opinionsmätningar ger Front Nationals (FN) ledare, Marine Le Pen, född 1968, goda chanser att ta sig vidare till andra omgången i det franska presidentvalet i vår om ingen av kandidaterna når 50 procent av rösterna i den första (vilket är mindre troligt att någon gör). Och även om den allmänna klokskapen menar att hon troligen är chanslös i en andra omgång, så vet man aldrig – allt kan hända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen

Minns så att Hillary Clinton ansågs så gott som bombsäker vinnare i USAs presidentval den 8 november 2016. Spelbolaget Unibet räknade exempelvis ut att Hillary med 79 procents säkerhet skulle ta hem spelet mot Donald Trump. Chocken blev desto större när valresultaten började strömma in, och ansiktena på de svenska TV-kommentatorerna såg till slut ut som fiollådor. http://www.di.se/nyheter/spelarna-sager-sitt-hillary-clinton-vinner-valet/

Vi får se hur det går i Frankrike. Uppenbart är under alla omständigheter att många så kallade Sverige-vänner – dit jag räknar mig – hoppas på Le Pen. Frågan är dock om vi verkligen borde välkomna Marine Le Pen som ny fransk president, i så fall den första kvinnliga statschefen någonsin i detta en smula märkliga och självtillräckliga land. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/09/vad-ar-det-for-fel-pa-frankrike/

De Gaulle på stadshusbalkongen i Montreal 1967: ”Vive Québec libre (Leve det fria Québec)!”

Charles de Gaulle (1890-1970), president 1959-69, är den ledare som i modern tid främst har personifierat den franska nationalandan. Milt vansinnig och definitivt storhetsvansinnig styrde den nästan två meter långe de Gaulle bort Frankrike från det militära deltagandet i NATO till förmån för en aktivistisk fransk utrikespolitik. När han besökte Kanada sommaren 1967 och från en balkong till stadshuset i  Montreal, till publikens jubel, pläderade för självständighet för provinsen Québec var måttet dock rågat. http://www.theunion4ever.com/various-lunatics/charles-de-gaulle/

Den då 76-årige De Gaulles tal innebar en präktig internationell skandal och betraktades allmänt som ett missbruk av Kanadas gästfrihet. Två år senare tvingades de Gaulle bort från presidentposten på grund av sin oförmåga att handskas med den franska studentrevolten. Han efterträddes av den tidigare premiärministern Georges Pompidou (1911-74). Här en länk till en kort filmsekvens från de Gaulles tal till de jublande Montreal-borna: https://www.youtube.com/watch?v=XasQu5YQFUM

Ingen fransk statschef har av naturliga skäl kunnat leva upp till Charles de Gaulles färgstarkhet och personliga karisma och det tror jag inte heller Marine Le Pen förmår göra om hon väljs till fransk president. Även om jag sympatiserar med exempelvis Le Pens islamkritiska budskap och hennes motstånd mot EU-byråkratin finns det annat i hennes uppsättning politiska idéer och uttalanden jag finner mindre tilltalande.

Marine Le Pen förtjänar beröm för att hon på ett förtjänstfullt sätt gjort sitt parti FN mer rumsrent. 2015 uteslöt hon till och med sin egen far, FN-grundaren Jean-Marie Le Pen, ur partiet sedan han återigen upprepat sitt mantra om att (de nazistiska) ”gaskamrarna var en detalj i historien” och därmed bagatelliserade Förintelsen. Sådant är straffbart i Frankrike, och Jean-Marie Le Pen har flera gånger bötfällts för liknande uttalanden.

Här är det inga sura miner mellan far och dotter…

Trots Marines ansträngningar är antisemitismen långt ifrån utrotad ur FN och den är inte heller begränsad till den äldre Le Pen. Undersökningar har visat att antisemitiska stämningar och känslor är mer utbredda inom fronten och dess väljarunderlag än hos andra politiska partier och deras sympatisörer. https://www.euractiv.com/section/eu-elections-2014/news/french-national-front-plagued-by-anti-semitism/

Dagens Frankrike är svårt plågat av islamisk extremism och aktiv islamism och har skakats av flera spektakulära terrordåd som tillsammans skördat omkring 200 människors liv. Många i det franska elektoratet sätter därför sitt hopp till Marine Le Pen och hennes motstånd mot denna form av extremism, som hotar icke minst Frankrikes judar. Jag önskar henne och Frankrike all lycka i det viktiga arbetet att rensa upp i det islamistiska träsket.

Det franska parlamentet antog redan 2010 en lag som förbjöd ansiktsmaskering på offentliga platser inklusive heltäckande slöjor av typ burqa och niqab. Senare har även Österrike infört en liknande lagstiftning. https://en.wikipedia.org/wiki/French_ban_on_face_covering Nu vill emellertid Marine Le Pen gå längre och även bannlysa all offentlig exponering av religiösa symboler såsom den manliga judiska huvudbonaden kippa och kristna kors, detta med motiveringen att det på så sätt skulle vara lättare att bekämpa radikal islam.

”Kanske kan de nöja sig med en vanlig hatt”, har Le Pen citerats med adress Frankrikes manliga judar, ”men det skulle vara ett steg i ansträngningarna att utplåna radikal islam i Frankrike”.

Islamistiskt terrordåd i Paris – men vad hjälper kippa- och korsförbud?

Det utpräglat sekulära Frankrikes religionsfrihet är redan hårt beskuren för att vara i ett västland, och ett kippa- och korsförbud skulle inte göra saken bättre. På vad sätt en sådan åtgärd skulle göra att det lättare att motverka islamismen har åtminstone denna bloggare mycket svårt att förstå – varför skall kristna och judar straffas för det islamistiska barbariet?

Jag spekulerar friskt nu, men möjligtvis är Le Pens tal om kippaförbud en blinkning åt FNs antisemiter att hon trots allt inte helt övergivit dem. Dessutom tror jag Le Pen, och jag medger att jag spekulerar igen, utifrån sitt utpräglat sekulära synsätt inte riktigt begriper sig på religion och vad den betyder för de olika trosbekännarna. Något som i mina ögon definitivt inte är en tillgång. http://forward.com/fast-forward/362315/marine-le-pen-says-jews-should-sacrifice-kippah-to-fight-radical-islam/

FNs frontfigur menar vidare att Frankrikes judar inte längre skall kunna äga medborgarskap i både Frankrike och Israel, även om hon har sagt att hon inte tänker sparka ut dem med dubbla medborgarskap som vägrar välja. Inga fransmän, anser Le Pen, skall kunna vara medborgare i ett land utanför EU inklusive USA. Undantag gör Le Pen dock för Ryssland, som Le Pen favoriserar på ett rätt uppseendeväckande sätt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/10/french-jews-will-have-give-dual-israeli-citizenship-marine-le/

Le Pen har fått mothugg av bland andra den judiske franske parlamentarikern Meyer Habib, som framfört att ”Israel är en livförsäkring” för franska judar om situationen för dem i Frankrike skulle bli olidlig och att dessa inte kommer att avsäga sig sitt franska medborgarskap. Habib underströk vidare att Le Pens parti fortfarande är antisemitiskt präglat och att alla typer av extremism är farliga för Frankrike. http://www.jpost.com/Diaspora/French-MP-pans-Le-Pens-pledged-dual-citizenship-ban-Israel-life-insurance-for-Jews-481320?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Le Pen deklarerade nyligen i ett tal i Lyon att två typer av ”totalitarianism” hotar Frankrike: den så kallade globalismen och den islamistiska fanatismen. Därtill vill hon, om hon blir vald, under sina första sex månader vid makten utlysa en folkomröstning om franskt utträde ur EU (”Frexit”) samt även verka för att Frankrike lämnar NATOs integrerade militärkommando för att i stället helt fokusera på att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga hemmavid. http://abcnews.go.com/International/wireStory/latest-le-pen-twin-totalitarianisms-threaten-france-45280332

Marine Le Pen flankeras på bilden av Matteo Salvini från italienska Lega Nord och Geert Wilders från nederländska Frihetspartiet under ”populistmötet” i Koblenz.

Om man skall döma efter Le Pens hittillsvarande utrikespolitiska instinkter torde detta försvar inte i första hand inriktas på att försvara Frankrike mot ett tänkbart angrepp från arvfienden i öster. Att hon uttryckt åsikten att ”Krim alltid har varit ryskt” kan jag köpa; det är, oavsett allting annat, ett faktum vilket jag själv kunde konstatera under mitt Krim-besök 2004. Detta är dock inget hållbart argument för att ryssarna och deras allierade kan bete sig  efter gottfinnande på halvön. Att Le Pen därtill beskrivit maktförändringen i Ukraina 2014 som en ”statskupp” är inte heller fel.

Hennes sätt att till synes entusiastiskt sluta upp bakom president Vladimir Putin, som på goda grunder av bland andra oppositionspolitikern och förre schackvärldsmästaren, numera New York-baserade Garri Kasparov, beskrivits som en maffiaboss tyder dock som jag ser det på en oförblommerad naivitet som passar föga för en eventuellt blivande fransk president. Dessutom har hon kallat de västliga sanktionerna mot ryska makthavare för ”komplett idiotiska”, vilket jag inte alls håller med om. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-front-national-russian-kremlin-putin-invasion-annexation-crimea-ukraine-2014-a7566196.html

Marine borde kanske lära av USAs nye president Donald Trump, som hon såvitt jag förstår är en stor beundrare av. Trump talade väl om Putin och Ryssland före valet men har, väl på plats i Vita huset och troligen under intryck av förnuftiga medarbetare, anslagit en mer försiktig ton avseende ett eventuellt upphävande av sanktionerna.

Donald Trump lugnade Julia Tymosjenko.

Detta var vad den nye presidenten kommunicerade i samband med en så kallad bönefrukost med den ukrainska oppositionspolitikern, förra premiärministern Julia Tymosjenko, nyligen. Den senare sade sig efter mötet med Trump ha känt sig ”lugnare” vad beträffar Trumps avsikter: http://www.politico.com/story/2017/02/trump-ukraine-russia-sanctions-234631

Marine Le Pen måste nog med sina fel och förtjänster betraktas som den viktigaste av de politiker som brukar räknas som ledargestalter för den nya ”högerpopulismen” i Europa och som, förutom Le Pen, omfattar exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Frauke Petry i Tyskland, Nigel Farage i Storbritannien (även om UKIPs partiledare numera heter Paul Nutall), Norbert Hofer i Österrike och Matteo Salvini i Italien.

Med tanke på den fortgående immigrationskrisen i Europa och det växande missnöjet med EU skulle det förvåna i alla fall mig om inte dessa ledare och deras partier har framtiden för sig. I slutet av januari samlades  de till ett möte i tyska Koblenz i syfte att ventilera sina gemensamma intressen. https://www.washingtonpost.com/world/europe/europes-right-wing-populist-leaders-to-confer-in-germany/2017/01/19/356a056e-dd95-11e6-8902-610fe486791c_story.html?utm_term=.35e0e8d99c1c

Jungfrun från Orléans förevigad på miniatyrmålning från medeltiden.

Man må tycka vad man vill om Marine Le Pen, men att hon för tillfället har vind i seglen och undan för undan kommit att prägla den politiska debatten i Frankrike och i någon mån i det övriga Europa är ostridigt. I många anhängares ögon framstår hon som en modern Jeanne d`Arc (1412-31), även kallad jungfrun från Orléans, som trots att hon var en enkel bondflicka och analfabet utsågs till överbefälhavare för den franska här som slogs mot det engelska inflytandet under Hundraårskriget (1337-1453) mellan Frankrike och England.

Hon hade redan som 12-åring kristet färgade visioner som gick ut på att hon skulle bibehålla sin kyskhet och viga sitt liv åt att rädda Frankrikes självständighet. Hon föll i burgundernas händer, såldes till engelsmännen och brändes slutligen på bål som häxa och utövare av trolldom 1431. Dödsdomen upphävdes sedan 1465 av påven Calixtus III. 1920 helgonförklarade Jeanne d`Arc av påven Benedictus XV. Hon är Frankrikes skyddshelgon och dessutom särskilt helgon för soldater. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d’Arc

Marine Le Pen är en skild trebarnsmamma och moster till parlamentsledamoten Marion Maréchal-Le Pen, född 1989. Hon är inget helgon och knappast kristen så det stör, och inte heller lär hon bli bränd på bål (annat än bildligt talat i PK-media), men att hon i vida kretsar betraktas som Frankrikes räddare undan globalism och islamism är inte att ta fel på. Som framgått ovan menar jag dock att hon är en modern Jeanne d`Arc med vissa skavanker.

Marine som Jeanne d´Arc – Frankrikes frälsare.

Därför skall vi inte samarbeta med Kinas diktatur!

 Kinas politiska liv domineras sedan 1949 av det kommunistiska partiet med president Xi Jinping i ledningen.

Kommunstyrelsen (KS) i Södertälje kommer vid sitt sammanträde den 27 november, som en av punkterna på dagordningen, att besluta om förnyelse av det så kallade Sister City-avtal (vänortsavtal) som först ingicks mellan Södertälje och den kinesiska staden Wuxi 2007 och förnyades 2011. /Se fotnot/.  

Enligt en artikel i Länstidningen den 14 november avser V-representanten Staffan Norberg att rösta nej till fortsatt ”systerskap” med Wuxi. ”Det saknas fortfarande demokrati i Wuxi”, citeras Norberg och i detta är naturligtvis bara att instämma. Följaktligen kommer även Sverigedemokraterna (SD) att rösta nej till fortsatt systerskapsavtal, precis som vi gjorde då avtalet skulle förnyas 2011.

Kina är som alla vet en kommunistisk diktaturstat och har så varit sedan Folkrepubliken Kina utropades av Mao Tse-tung på Himmelska fridens torg i Peking den 1 oktober 1949. Sedan dess har näringslivet liberaliserats samtidigt som det totalitära godtycket lättat något, men det är alltjämt ett faktum att kommunistpartiet håller landet i ett järngrepp med påföljd att fria val är ett okänt fenomen samt att oliktänkande förtrycks och förföljs.

 AstraZenecas anläggning i Wuxi.

Att den farmakologiska storkoncernen AstraZeneca med bas i Södertälje bedriver verksamhet i Wuxi, som är en stad på cirka 1,5 miljoner invånare och med stark ekonomisk tillväxt i Jianju-provinsen vid kusten mot Gula havet, är en sak. Det finns dock absolut ingenting som säger att det är en tvingande nödvändighet att Södertälje kommun därför måste bedriva samverkan med samma stad. AstraZeneca klarar sig förmodligen minst lika bra utan som med Södertälje kommuns assistans.

Om AstraZenecas verksamhet i Wuxi kan läsas i följande reportage i brittiska Telegraph:

http://www.telegraph.co.uk/finance/newsbysector/pharmaceuticalsandchemicals/7807002/AstraZeneca-is-well-placed-for-the-Chinese-boom.html

Enligt handlingarna från kommunstyrelsen skall samarbetet under den tilltänkta nya avtalsperioden 2016-2020 fokusera på utbildning, utveckling av hållbar miljö och klimat, kommunala demokratiprocesser samt näringslivsutveckling.

 Gigantisk Buddha-staty i anslutning till tempelområde nära Wuxi.

Beträffande demokratiutveckling brukar det som ett huvudargument för demokratiers kontakter med diktaturer hävdas, att genom sådana kontakter kan diktaturlandet bibringas viktiga impulser i riktning mot ökad demokrati. Det låter bestickande men fungerar aldrig i praktiken. I stället tenderar diktaturen, i detta fall Kina, att tolka samarbetet som bevis för att demokratin accepterar det egna systemet.

Eller har Södertälje kommun några handfasta belägg för att Wuxi har blivit mer demokratiskt sedan vänortssamarbetet inleddes för åtta år sedan? I så fall skulle det vara av mycket stort intresse att ta del av dessa belägg vid det kommande KS-mötet!

Det kan förmodas att Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna kommer att bli de enda av kommunstyrelsens åtta partier som kommer att säga nej till fortsatt systerskapsavtal med Wuxi. Övriga partiers representanter är sannolikt blott alltför angelägna om att även fortsättningsvis vid ett par tillfällen kunna tillbringa några angenäma dagar i det forna Mittens rike under den kommande fyraårsperioden.

Men bevisa gärna den 27 november att vi har fel, S, MP, M, FP, C och KD. Ni talar ofta om ”alla människors lika värde” – demonstrera då att ni tillmäter också de förtryckta Wuxi-invånarna ett sådant värde genom att rösta nej till avtalet!

           Fotnot: Ovanstående debattartikel, undertecknad av SD Södertäljes gruppledare i fullmäktige och ledamot i kommunstyrelsen, Beata Kuniewicz, och denna bloggare i egenskap av vice gruppledare och ersättare i kommunstyrelsen, var införd i Länstidningen, Södertälje den 19 november 2015. Några mindre ändringar har gjorts i bloggtexten och därtill har en länk och några bilder tillfogats.

Ukraina: Bildt och EU mörkar oppositionens nazistiska inslag

 Carl Bildt och EU ställer sig bakom den ukrainska oppositionen och låtsas inte om att den drivs på av extremnationalister och rena nazister.

Sveriges utrikesminister Carl Bildt har genom hela gaturabaldret i Kiev stött demonstranterna med entusiastiska tillrop på Twitter och givit president Viktor Janukovytj hela skulden för de hundratals dödsoffer och ännu fler skadade personer de våldsamma demonstrationerna lett till. Det enda som verkar betyda något för Bildt och hans meningsfränder är att EU får så mycket makt som möjligt i Ukraina. Det faktum att det är det extremnationalistiska partiet Svoboda som drivit på gatukriget är inget som denna gruppering över huvud taget tycks ha brytt sig om.

Svobodas och dess antisemitiske ledare Oleh Tyahnyboks roller i den ukrainska resningen är mycket sparsamt belysta av etablerade svenska medier. Några har dock tagit upp den. Dit hör Alliansfritt Sverige, som skriver:

Högst delaktiga är det nationalistiska partiet Svoboda, som har intagit byggnaden för Kievs lagstiftande församling och uppger att de tillsvidare kommer att stanna där, rapporterar TT-Interfax. Det nazistiska partiet Svoboda har nära kopplingar till det svenska nazistiska partiet Svenskarnas parti, i våras deltog till exempel Svoboda på Vision Europa som Svenskarnas parti arrangerade.

Länk till Alliansfritt Sverige här:

http://alliansfrittsverige.nu/aktuellt/2013/12/bildt-hyllar-demonstrationerna-i-ukraina-trots-att-de-drivs-pa-av-ett-nazistiskt-parti

Kopplingen Svoboda-Svenskarnas parti (SvP) bekräftas på det sistnämnda partiets hemsida, där SvP ger sitt stöd till Svoboda och hoppas att det ukrainska systerpartiet, liksom nazistgrupperingen Högersektorn, får stort inflytande över händelseutvecklingen i landet. En annan nazistliknande svensk gruppering som stöder Svoboda är Nordisk ungdom (tidigare Nationalsocialistisk arbetarungdom), som enligt nyhetssajten Nyheter Idag haft tre representanter på plats i Kiev och planerar åka dit igen.

 En talande bild från gatukrigets Kiev.

Nordisk ungdoms Patrik Forsén citeras på följande sätt av Nyheter Idag: ”Vi ville visa att vårt stöd till revolutionärerna var allvarligt menat och samtidigt knyta kontakter på plats.” Enligt Nordisk ungdoms internationella kontaktperson Fredrik Hagberg hade demonstranterna inte bara ockuperat en enskild byggnad utan en hel stadsdel. Demonstranterna hade enligt Hagberg därtill byggt ”tre stora murar” runt Självständighetstorget i Kiev, murar som försetts med vakttorn.

Länk till Nyheter Idags text om Ukraina:

http://nyheteridag.se/svenska-radikala-ultranationalister-pa-plats-i-ukraina/

Även Kommunistiska partiets tidning Proletären har frågat sig varför det är så tyst om ”fascisternas” roll i Ukraina. I en artikel den 28 januari redogör tidningens medarbetare Patrik Paulov för Svobodas inställning och konstaterar, att partiet anser att ”en moskovitisk-judisk konspiration” under ledning av president Viktor Janukovytj styrt landet.

”Under protesternas gång har Svobodas ledare Oleh Tyahnybok gång på gång”, hävdar Proletären, ”synts sida vid sida med Vitali Klitscko och Arseniy Yatsenyuk, som är ledare för de två andra stora oppositionspartierna i Ukraina.”  Tidningen erinrar även om att bland andra EU:s utrikeschef Cathrine Ashton och USA-senatorn John McCain inte tvekat att träffa den ukrainske nationalisten på plats i Kiev.

Det finns ännu extremare grupper i Ukraina som tycker att Svoboda är alldeles för mesigt. Dit hör oförblommerat nationalsocialistiska Pravy sektor, Högersektorn, som motsätter sig oppositionens närmande till EU, samt UNAUNSO, vars ledare Igor Mazur talat om gruppen som ”oppositionens knutna näve”. UNAUNSO har nära förbindelser med det tyska nazistpartiet NDP.

 ”Fredliga demonstranter” i farten i Kiev…

Länk till Proletärens sammanfattning av läget i Ukraina:

http://www.proletaren.se/utrikes-europa/varfor-sa-tyst-om-fascisternas-roll-i-ukraina

Inte heller internationellt har extremnationalisternas och de rena nationalsocialisternas roll i det ukrainska upproret uppmärksammats särskilt mycket. Dock har Tim Stanley, en amerikansk historiker, på sin blogg i brittiska Telegraph konstaterat: ”Ukraine: the opposition aren´t all angels. Some of them are neo-Nazis.”

Stanley gör följande tänkvärda sammanfattning av det uppkomna läget och vad västvärlden bör tänka på när det gäller Ukraina:

The blodshed in Kiev is disturbing, and Moscow deserves a fair portion of blame. It was Putin´s putsch that forced the government of President Yanukovych to spurn the EU and turn East – and since then there has been authoritarianism, chaos and the slaughter of innocents. But the situation is complex and the West needs to acknowledge that the opposition isn´t 100 per cent morally pure. Most of it is composed of liberals and reasonable pro-Western nationalists. Some of it, however, is made up of alleged neo-Nazis.

Tim Stanley påminner om Svoboda-ledaren Tyahnyboks utfall mot ”den moskovitiska-judiska maffian” i ett tal 2004 samt det faktum att Tyahnybok 2005 skrev ett öppet brev till den dåvarande president Viktor Jusjenko och krävde, att denne skulle beivra ”den organiserade judenhetens kriminella aktiviteter”. Trots detta har Svoboda-ledaren försäkrat att han inte är antisemit utan enbart ”proukrainare”. Svoboda har förbindelser med franska Front National, brittiska British National Party och ungerska Jobbik.

Att Ukrainas judar ser allvarligt på antisemitismen i landet – denna folkgrupp har knappast något annat val – framgår av, att rabbinen Moshe Reuven Azman uppmanat judarna att fly från Kiev och, om möjligt, hela Ukraina. Azman fruktar att judarna kan komma att bli en lämplig syndabock för kaoset i Ukraina, liksom hänt så många gånger tidigare i historien. 

 Svoboda-ledaren Oleh Tyahnybok ser judiska konspirationer överallt.

På Svobodas program står bland annat att förstatliga jordbruksmark och dela ut denna till människor att inneha på ”ärftlig bas”, att ingen som inte är född i Ukraina kan bli ukrainsk medborgare, att ingen utlänning får adoptera ukrainska barn.

Läs mer här:

http://blogs.telegraph.co.uk/news/timstanley/100260665/ukraine-the-opposition-arent-all-angels-some-are-neo-nazis/

Nästan tio år har passerat sedan den så kallade orangea revolutionen vände upp och ner på Ukraina. Den orangea halsduken blev en symbol för denna omvälvning, som fick många sympatier från omvärlden. Det hela började med att Moskvas man Viktor Janukovytj besegrade västanhängaren Viktor Jusjenko i ett presidentval som sedan ogiltigförklarades. I omvalet segrade Jusjenko, vars ansikte var svullet och fullt av ärr efter ett förgiftningsförsök med ämnet dioxin, med 52 procent av rösterna och kunde installeras i sitt ämbete den 23 januari 2005.

Många förväntade sig nu att Ukraina skulle utvecklas till en modern demokrati och nära samarbeta med västvärlden. Riktigt så blev det inte, eftersom båda blocken – de ryskvänliga vänstergrupperna respektive de västvänliga nationalisterna – var ungefär jämnstarka, vilket lett till att den politiska balansen skiftat upprepade gånger. 2010 vann således Janukovytj presidentvalet, vilket fick den orangea revolutionens landvinningar att te sig efemära eller rentav meningslösa.

De olika oppositionella styrkornas seger i Kiev – om man nu kan kalla det som hänt för seger – bör absolut inte förväxlas med en seger för demokratin. I en demokrati tar man inte till vapen mot en lagligen vald regering därför att man är missnöjd med dess beslut. I en demokrati röstar man om saken i parlamentet och bildar opinion för sin sak med demokratiska medel. Det är mycket märkligt att Sveriges utrikesminister icke tycks inse detta.

När detta skrivs ter sig läget i den forna sovjetrepubliken högst osäkert och labilt. Från den provisoriska regeringen med parlamentets talman Oleksandr Turtjynov som tillförordnad president meddelas, att Janukovytj nu är efterlyst och misstänkt för massmord på vad som betecknas som ”fredliga demonstranter”. Alla hans egendomar skall ha beslagtagits.

Samtidigt har EU erkänt Turtjynov som statsöverhuvud under det att Rysslands premiärminister Dmitrij Medvedev uttalat sin misstro mot denne och menat, att det är ”ett misstag” att erkänna den provisoriska regeringen. Ryssland känner sina intressen hotade varför ett ryskt ingripande i någon form inte ter sig orealistiskt.

 Viktor Jusjenko, det orangea revolutionens segerherre och president i Ukraina 2005-2010.

I så fall förestår en storkonflikt mellan Ryssland och Europeiska Unionen där Sverige, om detta skulle ske, kommer att bli djupt involverat. Inte heller USA lär ställa sig passivt utan kommer högst sannolikt att backa upp den minst sagt mångfasetterade oppositionen. Liksom EU kommer amerikanerna förmodligen att försöka att inte låtsas om de oppositionellas extremnationalistiska och nazistiska inslag.

Om slutligen den nyligen frisläppta och av sjukdom plågade före detta premiärministern Julia Tymosjenko kommer att ha någon roll att spela i det som Ukraina nu står inför är en öppen fråga. Presidentval är utannonserat till den 25 maj, men det förefaller i nuläget osannolikt att någon kandidat som kan ena det splittrade landet kommer att utkristallisera sig.

Detta har inte hänt på tio år och att så nu skulle ske med tre månader kvar till valet är knappast sannolikt.

Därför är president Obama på väg mot katastrof

När Barack Obama valdes till USAs president i november 2008 var det som om en rockstjärna utsetts att bekläda detta världens mest inflytelserika politiska ämbete. Obama hade imponerat stort på den amerikanska nationen redan då han som färsk senator höll ett tal vid Demokratiska partiets konvent 2004 och sågs fyra år senare av många som den amerikanska nationens frälsare. Mindre än två år senare synes Obamas presidentskap vara på väg mot katastrof.

 Barack Obama, med status av rockstjärna, hyllades vid sitt tillträde av hippa innemagasinet Rolling Stone.

Från att ha förväntats ordna upp alla USAs överhängande problem kan det i dag noteras att Barack Obama inte lyckats särskilt väl med någonting han företagit sig. Frågan om byggandet av ett islamiskt center inklusive moské  två kvarter från Ground Zero i New York ger en intressant fallstudie. Det började med att presidenten tog bladet från munnen fredagen den 13 augusti. Han deklarerade då (citerat ur Expressen 16/6):

Jag anser – som medborgare och president – att muslimer har samma rätt att praktisera sin religion överallt i detta land. Och det inkluderar rätten att bygga en böneplats och ett kulturcenter på privat mark på nedre Manhatan i enlighet med lokala lagar och förordningar. Jag förstår de känslor som denna fråga väcker. Ground Zero är verkligen helig mark. Men detta är Amerika och vårt stöd till religionsfriheten får inte rubbas.

Man kan dock verkligen fråga sig om Obama verkligen förstår känslorna i samband med vad som hände i New York den 11 september 2001. Reaktionen blev också våldsam efter presidentens uttalande. New York Post hade rubriken ”Allah right by me” på förstasidan och en rad republikanska politiker reagerade med bestörtning. Newt Gingrich, före detta talman i representanthuset, anklagade exempelvis Obama för att ”flirta med radikal islam” medan New York-politikern Peter King menade att Obama ”gav vika för politisk korrekthet.”

Presidenten blev uppenbart tagen av all kritik, ty redan inom ett dygn var han igång med stora dementimaskinen. Hans inställning var nu att han endast uttalat sig prinicipiellt och ingalunda förordat ett moskébygge på nedre Manhattan. ”Jag kommenterar inte, och kommer inte att kommentera”, hävdade han, ”huruvida det är klokt att fatta beslut om att bygga en moské där. Jag kommenterade mycket specifikt om den rätt som människor har och som går tillbaka till grundandet av vår nation.”

Vad som är helt klart är att Obama ställt till det ordentligt för sina demokratiska partikolleger inför ”halvtidsvalet” i höst, då mången förhoppningsfull kandidat kommer att distansera sig från sin president och partikamrat.

Barack Obamas motsägande utsagor om det  planerade moskébygget i New York är bara en av de senaste av de händelser som fått hans tidigare himlastormande popularitet att dala. Den politiske kommentatorn David Pryce-Jones skrev följande på sin blogg David Calling den 14/8 (min översättning):

Varför finner han det nödvändigt att vara en apologetiker för islam? Han började med detta i sitt tal i Kairo för ett par år sedan, vilket också innehöll delar som var rätt och slätt läskiga. Nu rättfärdigar han byggandet av en moské på Ground Zero därför att muslimer här har samma rätt att praktisera religion som vem som helst. Detta är uppenbarligen sant, men en moské på en plats för ett massmord begånget av muslimer handlar inte om frihet för tillbedjan, det är ett uttalande om överhöghet och erövring.

Pryce-Jones konstaterar vidare att religionsfriheten i västvärlden inte har någon motsvarighet i den muslimska delen av världen – icke-muslimer har exempelvis ingen rätt till tillbedjan i Saudiarabien och tillåts inte ens vistas inom en radie av flera engelska mil runt städerna Mekka och Medina. Samma skribent ifrågasätter vidare Obamas tes att terrornätverket al-Qaida inte främjar islam: ”Det är en motbjudande förvrängning av islam”, som Obama hävdat.

David Pryce-Jones ställer frågan: ”Varför denna försvarsbenägenhet? Det finns åtskilliga passager i Koranen och haditherna vilka al-Qaida kan citera och verkligen citerar i syfte att skänka dem religiöst rättfärdigande för deras våld.”

Det finns de som påstår att det mest närliggande svaret på Pryce-Jones fråga är att president Barack Obama faktiskt är muslim själv. Se videon till nedanstående länk och gör en egen bedömning om det kan ligga något i detta:

http://www.youtube.com/watch?v=tCAffMSWSzY

Alldeles bortsett från frågan om Barack Obamas förhållande till islam – att religionen i fråga utövade ett starkt inflytande på honom under hans uppväxt är det ingen som bestrider – står det allt klarare att hans presidentskap är utsatt för starka påfrestningar. En opinionsmätning i regi av USA Today/Gallup visade nyligen att bara 41 procent av antalet tillfrågade amerikaner ger presidenten godkänt betyg medan 53 procent ger honom underkänt. Nile Gardiner i London-tidningen Telegraph skriver den 12/8 följande: ”Amerikanerna avvisar i allt högre utsträckning Barack Obamas storstatliga lösningar på Amerikas ekonomiska problem, vilka många fruktar kommer att leda till att USA får dela samma öde som Grekland.” Enligt Gardiner gäller kritiken mot Obama hans bristfälliga hanterande av såväl ekonomin, välfärden och invandringen som utrikespolitiken och det misslyckade ledarskapet.

Nile Gardiner anger tio skäl varför Barack Obama är på god väg att bli en av USAs mest impoplära presidenter någonsin:

1. Obamas presidentskap är i otakt med det amerikanska folket.

”Obamas presidentskap liknar i ökande grad en modern variant av ancien régime”, menar Gardiner. Det vill säga presidentens maktutövning utmärks av extravagans, manipulerande och bristande förståelse för de vanliga människornas behov. Hustrun Michelle Obamas lyxresa till Spanien och hennes exempellösa personliga slöseri anges vara exempel härpå.

2. De flesta amerikaner hyser inte förtroende för presidentens ledarskap.

Gardiner hänvisar här till en undersökning företagen av Washington Post/ABC News enligt vilken sex av tio väljare sade att de saknar tilltro till Obamas förmåga att fatta rätt beslut för landet. Två tredjedelar sade att de var desillusionerade eller arga över det sätt på vilket den federala regeringen verkar. 58 procent visade sig sakna förtroende för presidentens beslutsfattande jämfört med endast 42 procent som hade ett sådant förtroende.

Inte så muntra miner längre.

3. Obama misslyckas med att inspirera.

Till skillnad från hur det var då Obama höll sitt inspirerande tal vid det demokratiska partikonventet i Boston 2004 – som imponerade på miljoner TV-tittare – låter sig numera de flesta amerikaner inte ryckas med av presidentens talekonst, som enligt många kännetecknas av monotoni, tråkighet och beroende av en teleprompter. ”Till och med Jimmy Carter berörde fler”, skriver Gardiner.

4. USA drunknar i skulder.

”Kongressens budgetkontors långsiktiga budgetperspektiv erbjuder en skrämmande bild av storleken på Amerikas nationella skuld”, konstaterar Nile Gardiner. Således kan den amerikanska statsskulden komma att stiga till 87 procent av bruttonationalprodukten 2010, 109 procent 2025 samt 185 procent 2035. Under det att många europeiska nationer – däribland Storbritannien och Tyskland – på ett aggressivt sätt söker kapa sina underskott, tycks Obama-administrationen vara ute efter att aktivt förmera USAs statsskuld, något som skulle kunna leda till en grekisk situation.

5. Obamas budskap om en stark regering är ett misslyckande.

”Det oavlåtliga betonandet av vikten att hålla bankerna under armarna med statliga medel och spenderande av pengar i stimulerande syfte”, framhåller Gardiner, ”har inte gjort mycket för att påskynda den ekonomiska tillväxten eller skapa jobb…men har åstadkommit mycket för att stärka den federala regeringsmakten.” Och det har inte varit en populär politik.

6. Obamas stöd för en socialistisk sjukvård är ett stort politiskt misstag.

Nile Gardiner går så långt som att  kalla Obamas mastodontlika sjukvårdsreform ”en extraordinär handling av politisk harakiri.” Den är kontroversiell, impopulär och verkar splittrande. Kostnaden beräknas till ofattbara 940 miljarder dollar. Resultatet blir ständigt ökade kostnader, högre skatter och ökad byråkrati samtidigt som statens makt såväl som inflytandet över den enskilde amerikanen ökar.

7. Obamas hanterande av det stora oljeutsläppet har varit inkonsekvent och obeslutsamt.

Gardiner anser att Vita husets handläggning av BPs omfattande oljeutsläpp längs delar av USAs kust har skadat administrationen på ett sätt som blir svårt att reparera. I stället för att visa handfast ledarskap har presidenten inskränkt sig  till att kritisera BP utan att ta sig för något konkret. En opinionsmätning i Louisiana gav president George W. Bush mer beröm för dennes agerande i samband med orkanen Katrinas efterskörd än Obama för dennes insatser efter oljekatastrofen.

8. USAs utrikespolitik är en förödmjukande röra under Obama-administrationen.

”Det är svårt att komma på en enda utrikespolitisk framgång under Obama”, skriver Gardiner, ”däremot har det funnits gott om misslyckanden som har försvagat den amerikanska globala makten.” Skribenten nämner som exempel eftergifter gentemot Ryssland gällande robotavtal, misslyckandet att sätta hårt mot hårt mot Iran i fråga om dess nukleära aspirationer, felbeslutet att stödja de störtade marxisterna i Honduras samt det virriga hanterandet av Mellanöstern-konflikten. Summan av kardemumman är att USA har försvagats medan dess fiender stärkts.

9. President Obama är oklar och förvirrad om den nationella säkerheten.

Gardiner menar: ”Från krigen i Afghanistan och Irak till Kriget mot terrorn har president Obamas ledarskap ofta varit oklart och förvirrat.” När det gäller Afghanistan fattade presidenten exempelvis först det korrekta beslutet att förstärka truppnärvaron med tiotusentals man, bara för att därefter tillkännage ett amerikanskt tillbakadragande till juli 2011. Något som Nile gardiner betraktar som en direkt invit till talibanerna att ta makten. Obama har desslikes gjort liknande utfästelser avseende Irak trots att terroraktiviteterna ökat sista tiden och utan att inhemsk polis och militär är redo att ta över ansvaret. Enligt Gardiner har Obama i praktiken övergivit konceptet ”War on Terror.”

Är Obamas Afghanistan-politik på väg att ge talibanerna makten?

10. Obama tror inte på Amerikas storhet.

Den kanske allvarligaste bristen hos president Barack Obama är att han utifrån sin vänsterståndpunkt – han kan sannolikt bäst jämföras med en europeisk socialdemokrat på vänsterflygeln – inte har någon vision om eller känsla för USAs storhet och unika position i världen. I stället har han, likt tidigare exempelvis Bill Clinton, ägnat sig åt att be om ursäkt för USAs förflutna, ja nästan för dess existens. Bland annat har han deklarerat att ”ingen nation skall eller bör försöka dominera någon annan nation.”

Nile Gardiner sammanfattar sina synpunkter på Obama-administrationens tillkortakommanden med följande ord:

Det finns en distinkt Titanic-liknande känsla när det gäller Obamas presidentskap…(Obama är) den mest vänsterinriktade presidenten i modern amerikansk historia.