Posted tagged ‘Telgekuriren’

Våra institutioner krackelerar: kommer Sverige att gå under?

28 mars, 2016

bigOriginal DÖ-nickar på väg mot undergång? Stefan Löfven (S) och Anna Kinberg Batra (M).

En nation är för sin fortlevnad beroende av att dess centrala institutioner fungerar. När vi tittar på hur det är ställt med några av de institutioner och organisationer vi så länge kunnat förlita oss på i Sverige finns det därför varje anledning att hissa varningsflagg. Vårt land fungerar inte längre som det skall och borde göra, och om det inte blir en förändring till det bättre kan det välordnade Sverige som vi hittills känt det vara på väg att gå under.

Jag vill understryka att jag inte är den som kastar in handduken i första taget, och det tänker jag inte göra nu heller. Snarare är jag en obotlig optimist som hyllar tesen att det alltid finns hopp hur mörkt läget än ter sig. Även en boren optimist som jag blir emellertid betänksam när jag kastar en, låt vara hastig, blick på den utveckling, eller snarare tillbakagång, vårt samhälle undergått sedan Fredrik Reinfeldt och den så kallade borgerliga alliansen tog över regeringsmakten för snart tio år sedan.

Reinfeldts ministär initierade en samhällelig regression som inte blivit bättre – snarare har regressionen fortsatt i ökande takt – sedan minoritetsregeringen Löfven flyttade in i Rosenbad för halvtannat år sedan och snart därpå initierade den så kallade Decemberöverenskommelsen (DÖ) för att neutralisera Sverigedemokraterna. Dock har S-MP-regeringen skärpt upp asyl- och flyktingpolitiken, vilket får räknas till dess fördel.

Nedan följer en rapsodisk men likväl ganska skrämmande genomgång som visar hur några av samhällets bärande institutioner och organisationer fortlöpande krackelerar och förfaller.

POLISVÄSENDET

Det blir mer och mer uppenbart att den kraftigt underbetalda polisen inte klarar av sina uppgifter. Detta medför bland annat, att de för närvarande 55 utsatta områden i Sverige som ibland brukar betecknas som ”no go-zoner” är vita fläckar för polisen som i likhet med räddningstjänst och brandkår regelmässigt utsätts för hot, våld och stenkastning och även raketbeskjutning i den mån den alls vågar visa sig där.

Till dessa nära på förbjudna områden, där djungelns eller åtminstone de kriminella invandrarnas lag råder, får förmodligen också räknas många asylboenden där knivslagsmål inklusive mord, hot mot personal samt sexuella övergrepp tillhör den normala ordningen.

Till följd av den utbredda politiska korrektheten anser sig den så kallade ordningsmakten vidare förhindrad att ingripa mot eller offentliggöra brottslighet som begås av personer med invandrarbakgrund, det så kallade moment 291. Polisen till och med underlåter att skicka ut signalement värda namnet av samma skäl. Representanter för polismakten har även uttryckt skepsis mot sin förmåga att ta sig an brottslighet knuten till terrorism: ”Som att skickas ut på lejonjakt med ett ärtrör och en overall gjord av zebraskinn.” http://nyheter24.se/debatt/836252-polisen-carina-vi-skulle-inte-kunna-hantera-ett-terrordad-i-sverige

Krissituationen accentueras ytterligare på grund av att den leds av en man, förre socialdemokratiske statssekreteraren Dan Eliasson, utan tidigare polisiär erfarenhet som tidigare misslyckats i befattningar som chef för Försäkringskassan och Invandrarverket. Denne har genomfört en tvivelaktig omorganisation av polisväsendet som skapat sådan oro och förvirring, att ett allt större antal poliser valt att sluta.

Att polisen skulle mäkta att sköta utvisningen av cirka 80 000 illegala invandrare, som inrikesminister Anders Ygeman förutskickat skulle komma att behöva göras inom det närmaste året, får nog anses vara helt uteslutet.

svfm_strf9040_mek Inga pengar att modifiera Stridsfordon 90 för.

FÖRSVARSMAKTEN

Sveriges försvarsmakt har hög svansföring i en del avseenden. Så var försvaret tidigt ute med att rekrytera kvinnor, och sedan tiotalet år tillbaka har det varit ett stående inslag vid de årliga så kallade Pride-festivalerna i Stockholm i syfte att locka till sig HBTQ-personer. Svensk trupp har även deltagit i internationella insatser i exempelvis Afghanistan och nu senast i Mali och Sveriges regering har gjort aktningsvärda försök att sälja planet JAS 39 Gripen utomlands..

När det gäller den forna krigsmaktens centrala uppgift – att skydda vårt land och dess gränser – är det betydligt sämre beställt, och för något år sedan deklarerade den dåvarande överbefälhavaren Sverker Göransson att det inte fanns resurser att försvara Sverige mer än en vecka vid ett fientligt angrepp och då bara begränsade delar av landet. Sedan dess har läget förvärrats ytterligare, och kritiker anser att det är så illa att endast Stockholm skulle kunna försvaras under några timmars tid. Gotland kan vi sannolikt glömma.

Försvarsmakten har hos regering och riksdag vidare begärt 20 miljarder kronor för att kunna genomföra en planerad förmågeförstärkning under perioden 2016-202o men fick endast 10,2 miljarder – litet drygt hälften – av de äskade medlen efter en uppgörelse mellan S-MP-regeringen och allianspartierna. Det innebär bland annat att man inte kan modifiera och uppgradera Stridsfordon 90 som tänkt var. http://cornucopia.cornubot.se/2016/03/pengarna-slut-for-forsvaret-renovering.html

Riksrevisionen har i sina rapporter om försvarets tillstånd varit minst sagt kritisk: ”Sveriges försvar saknar planer, material och personal för att klara av de insatser riksdagen beslutat om.” https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/18/riksrevisionens-rapport-erbarmligt-tillstand-for-forsvaret/

Ansvaret för det erbarmliga tillståndet i försvaret får både de borgerliga och socialdemokratiska regeringarna ta på sig. Detta är naturligtvis särskilt allvarligt i en tid, då arvfienden Ryssland rustat febrilt de senaste tio åren samt trappat upp sina kränkningar mot länder i närområdet.

SVENSKA KYRKAN

Sedan Andra världskrigets slut har Svenska kyrkan, den samhällsinstitution som har till uppgift att sörja för befolkningens andliga välfärd, varit föremål för en fortgående politisering. Under ärkebiskop Gunnar Hultgrens tid inleddes ett, låt vara kortlivat, ”social-etiskt” projekt i syfte att få industriarbetare intresserade av kyrkans budskap, men det verkliga genombrottet för vänsterpolitiseringen kom med den så kallade kristna vänsterns framträdande som en del av ”68-vänstern”.

Jesus Kristus började nu ses som en kommunistisk revolutionär, och prästen Per Frostin hävdade exempelvis i pamfletten Kampen för rättfärdighet (1975) att Jesus sannolikt skulle gå i FNL-demonstrationer och protestera mot USAs krig i Vietnam om han kom tillbaka till jorden, och att de kommunistiska diktatorerna Ho Chi Minh, Fidél Castro och Mao Tse-tung nog kunde ses som Guds redskap. I Båstad ledde kyrkoherde Ingemar Simonsson 1968 en våldsam demonstration mot en Davis Cup-match i tennis mellan Sverige och Rhodesia.

minsanning_kg_hammar_992 K. G. Hammar: ställde ut bögbilder i domkyrkan.

Sedan dessa turbulenta dagar har Svenska kyrkans politisering och sekularisering rullat på ohejdat, och 1999 lät ärkebiskopen K. G. Hammar fotografen Elisabeth Ohlson Wallin ställa ut sina beryktade bilder – Ecce Homo – om Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter i Uppsala domkyrka. I dag har vår forna stats- och folkkyrka urartat till att bli en kamporganisation mot Israel och för islam och klimatalarmismen.

Allt detta har medfört att folk lämnar kyrkan i en allt snabbare takt. Sedan kyrkan skiljdes från staten 2000 – dock betalas den årliga kyrkoavgiften fortfarande in via skattsedeln – beräknas kyrkan ha förlorat omkring en miljon medlemmar (däribland artikelförfattaren). Prästen, professor emeritus Eva Hamberg, tackade för sig med motiveringen, att kyrkan genomgått en oacceptabel inre sekularisering.

Droppen var att endast en av kandidaterna vid ärkebiskopsvalet för något år sedan på en fråga svarade att Jesus gav en bättre bild av Gud än Mohammed: ”Bara att de fick frågan om hurivida Jesus gav en bättre bild av Gud än Muhammed och inte kan svara tydligt på den frågan, utan svävar på målet.” https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

REGERINGEN

Den allra viktigaste institutionen i ett samhälle är dess regering. Dess viktigaste och egentligen enda uppgift är värna om och tillvarata det svenska folkets intressen och säkerställa dess välstånd. Jag vågar påstå att den uppgiften har samtliga svenska regeringar från och med 1975 skändligen misslyckats med att uppfylla, enkannerligen från och med regeringarna Reinfeldts och Löfvens tillträden 2006 respektive 2014.

1975 är ett centralt årtal i sammanhanget, emedan det var detta år som riksdagen enhälligt antog regeringsproposition 1975:26, undertecknad av Olof Palme och Anna-Greta Leijon med rubriken ”Regeringsproposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken.” Det hade tidigare varit självklart att immigranter skulle assimileras in i den svenska kulturen. De skulle helt enkelt ta seden dit de kom. Nu skulle den politiken överges: ”Invandrarna och minoriteterna bör ges möjlighet att välja i vilken mån de vill gå upp i en svensk kulturell identitet eller bibehålla och utveckla den ursprungliga identiteten.” https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/31/sa-blev-vansterns-utopia-en-svensk-mardrom/

Med antagandet av detta regeringsförslag var mångkulturen upphöjd till högsta norm i samhällsbygget, och det är anmärkningsvärt att inget borgerligt parti protesterade mot detta i högsta grad utopiska regeringsförslag (S) utan passivt eller aktivt stödde detsamma. Den officiellt knäsatta mångkulturalismen har lett till att Sverige segregerats svårt med olösliga sociala och religiösa problem som följd och att slussportarna öppnats för en massinvandring som saknar motstycke. En av många följder av denna katastrofala utveckling har blivit en drastiskt ökad och utifrån importerad antisemitism.

Reinfeldt_1366 Fredrik Reinfeldt lutar åt vänster och personifierar det svenska debaclet.

Mångkulturalismen går hand i hand med en utpräglad oikofobi, rädslan för det egna: immigranterna favoriseras, de egna medborgarna negligeras. Detta blev särskilt tydligt i fallet Reinfeldt, som enligt min mening kanske mer än någon annan svensk ledare sedan Palmes dagar personifierar det svenska debaclet: denne menade i en TV4-intervju på juldagen 2014, då han inte längre var regeringschef, att Sverige tillhör invandrarna snarare än de infödda svenskarna och att våra gränser är ”påhittade”: https://www.youtube.com/watch?v=d5pPmcYUHVU

I skrivande stund styrs Sverige av en minoritetsregering som utgörs av ett socialdemokratiskt parti som är en skugga av sitt forna jag och ett extremistiskt miljöparti. S-MP-regeringens första åtgärd var att erkänna det så kallade Palestina, en ”stat” som aldrig existerat som självständig nation och vars enda mål tycks vara att utplåna den judiska staten Israel.

Lägg därtill att samma regering till betydande del består av ett rövargäng där vi till statsminister har en man med svetsarbakgrund och talfel, en utrikesminister helt i avsaknad av diplomatiska talanger, en miljöminister som gjort sig skyldig till miljöbrott, en skolminister som gripits i Israel för brott mot terrorlagstiftningen i detta land, en kulturminister som visat tuttarna i en herrtidning och lett ett barnprogram i TV, en bostadsminister som är islamist samt en framtidsminister som menar sig ha blivit mördad i ett tidigare liv.

Det är sant att regeringen sedan slutet av förra året, oerhört sent påkommet och i ren självbevarelsedrift, skärpt asyl- och flyktingpolitiken. Även från den borgerliga oppositionen och främst Moderaterna har hörts liknande tongångar, med påföljd att Sverigedemokraterna tappat något i de senaste opinionsmätningarna. Hur länge denna politik kommer att tillämpas kan nog dock sägas stå skrivet i stjärnorna.

BANKVÄSENDET

Banker som det inte går att ta ut pengar från.

För bara tio år sedan skulle jag ha trott att en sådan företeelse inte var möjlig. Under de senaste åren har emellertid allt fler banker bannlyst kontanthanteringen, officiellt på grund av rånrisken och av påstådda miljöskäl där det skylls på utsläppen från de fordon som transporterar sedlarna och mynten till bankerna. Detta är sannolikt endast svepskäl.

I verkligheten, kan man misstänka, vill de giriga bankerna snåla in ytterligare genom att minska på personalen för att kunna ge sina högre chefer ökade bonusar och lönepåslag. Den minskande personalstyrkan vill dessutom slippa den ökande kontanthantering som man märkte blev följden av försvinnandet av många bankomater – kring 1000 sådana har försvunnit spårlöst under de senaste åren.

image Forex bank – fortfarande med kontanter.

Utvecklingen bort från penninghanteringen har gjort att endast Tjeckien i dag av alla länder i Europa erbjuder sämre möjligheter att få tillgång till reda pengar än Sverige. Såvitt jag känner till är det väl endast Forex av banker i Sverige som alltfort satsar på kontanthantering.

Riksbankschefen Stefan Ingves har dock nyligen protesterat mot trenden med minskade uttagsmöjligheter och skrev i en debattartikel på DN Debatt den 16 mars 2016 bland annat: ”Bankerna måste ansvara för bankernas kontantbehov”. Alla, menar Ingves, måste beredas möjlighet att sköta sina in- och utbetalningar på det sätt som passar dem bäst. http://www.dn.se/debatt/bankerna-maste-ansvara-for-kundernas-kontantbehov/

POSTVÄSENDET

Även inom postväsendet, som i Sverige har anor sedan 1636, märks en tydlig tendens till ständigt försämrad service för gemene man. Den stora revolutionen inleddes år 2000, då det beslutades om att samtliga omkring 900 postkonor i landet skulle läggas ned. Postservicen skulle i stället tillhandahållas av exempelvis matvarubutiker och bensinmackar.

”Nedskärningar har präglat verksamheten i decennier”, konstateras i en redogörelse. De postanställda inom postens alla olika grenar var som flest i mitten av 1980-talet; därefter har omorganisationerna, rationaliseringarna och nedskärningarna avlöst varandra och bidragit till såväl sämre service till allmänheten som ständigt ökade påfrestningar för de anställda. http://www.publikt.se/artikel/tusentals-kan-tvingas-lamna-posten-16590

TK 001 Min artikel i Telgekuriren som Postens jurister ville censurera.

Den forna lördagsutdelningen är ett minne blott, liksom den tid då man kunde räkna med att posten damp ner i brevlådan någon gång på förmiddagen. Det tillhör i dag inte ovanligheterna att den kommer på sena eftermiddagen och ibland rentav fram emot kvällningen. Någon skillnad sedan 2009, då svenska Posten fusionerades med den danska motsvarigheten till PostNord med ”samordningsvinst” som motivering, har i alla fall jag inte märkt. Dock har säkert konkurrensen från före detta CityMail, numera Brings, gjort att Posten tvingats skärpa sig något.

Ett självupplevt exempel när det gäller förhållandet Posten-Brings: När SD Södertälje inför valet 2014 gav ut ett valnummer av tidningen Telgekuriren, skrev jag en artikel som handlade om lagstiftningen kring ”hets mot folkgrupp”, som jag och SD anser bör avskaffas. Postens juridiska expertis menade att artikeln var alltför kontroversiell och borde lyftas ut ur tidningen, annars kunde inte Posten åta sig att distribuera den. En form av statlig censur, alltså. Vi vände oss då till Brings, som inte hade några problem med att distribuera tidningen och dessutom gjorde det billigare än Posten, även om det tog marginellt längre tid än det skulle ha gjort med Posten.

SKOLOR OCH UTBILDNING

Den svenska grundskolan har sedan Andra världskrigets slut 1945 utmärkts av en ständig ström av olika typer av experiment för att i de yttersta av dessa dagar leda till en nära nog total urartning. Ett mycket tungt ansvar för denna ”utveckling” åvilar den man som kallats ”den svenska grundskolans fader” (jag skulle hellre säga dödgrävare), Stellan Arvidson (1902-97), en marxist och socialdemokrat på vänsterkanten som utsågs till sekreterare i 1946 års skolkommission.

Målsättningen med grundskolan var att den skulle utgöra basen för skapandet av ett sant demokratiskt samhälle genom avvecklingen av det gamla klassamhället, en till det yttre onekligen nobel målsättning. Det var bara det att Arvidson var en marxist och samtidigt fanatisk ateist som hade det kommunistiska Östtyskland som idealland; bland annat strävade han efter att utradera allt kristet innehåll i den svenska skolan, något som väl var det enda som lyckades över förväntan beträffande skolutvecklingen.

Inte bara det – Arvidson var under många år ordförande i Föreningen Sverige-DDR. Jag skrev följande om Stellan Arvidson och hans insatser på skolans område i tidskriften Contra för några år sedan: http://www.contra.nu/c012prov.html

3438229_2048_1152 DDR-vännen Stellan Arvidson. Den svenska skolans dödgrävare.

Ett projekt som var helt i Arvidsons smak var ett utbyte på skolans område mellan Sverige och Östtyskland, som pågick under hela 1980-talet och slutade först med Berlinmurens fall 1989. Projektet, som hade de svenska skolmyndigheternas oreserverade stöd, gick ut på att bibrínga svenska lärare en positiv uppfattning om det socialistiska systemet i Östtyskland och övervakades noga av den tyska underrättelsetjänsten Stasi. Docenten Anders Törnvall har sammanfattat projektet i ett kompendium med titeln Svensklärarna i DDR – en studie av ett Stasiprojekt, som givits ut av tankesmedjan Frivärld.

Sett mot ovanstående bakgrund är det minst av allt någon sensation, att den nuvarande situationen för den svenska grundskolan måste betecknas som katastrofal. Svenska elever har i de vart tredje år återkommande PISA-undersökningarna (PISA=Programme for International Student Assessment i regi av OECD) noterats för ständigt sjunkande resultat sedan undersökningarna inleddes 2006. Det är elevernas kunskaper och färdigheter i matematik, naturvetenskap, läsförståelse och problemlösning som är föremål för OECDs intresse.

Förutom den nämnda socialistiska bakgrunden och de ständiga reformerna, som skapat en otrygg situation för både lärare och elever, är den accelererande invandringen en tung faktor när det gäller att förklara de undermåliga svenska resultaten. Det menar exempelvis skolforskaren Gabriel Heller Sahlgren: ”Invandring har bidragit till sämre Pisaresultat.” http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=3993&artikel=6221834

Med tanke på den kroniska krisen för den svenska grundskolan är det givetvis långt ifrån överraskande, att problemen sedan fortplantas först i gymnasiekolan och därefter med den akademiska utbildningens fortgående urartning.

DOMSTOLSVÄSENDET

För att ett land skall kunna erbjuda sina medborgare rättssäkerhet krävs att domstolarna fungerar på avsett sätt. Detta är långt ifrån någon självklarhet i dag, vilket icke minst har att göra med den svenska domarkårens bristande kompetens från tingsrätterna till Högsta domstolen. Det hävdade Mats Lönnerblad, ordförande i Bankrättsföreningen, i en debattartikel redan 2000:

”Det är således inte tingsrätterna som behöver skyddas genom någon lagstiftning. Det är den enskilde individen, som inte får sin sak prövad ordentligt av svenska domstolar. /…/ Svagheten i systemet beror på att svenska domare inte fått den kompetensutveckling de borde ha rätt till. Dessutom slarvar sig svenska domare igenom tvistemål, på ett sätt som jag inte trodde kunde vara möjligt.” http://www.bankrattsforeningen.org.se/ledaren7.html

Domstolskrisen beror således, menar debattören, på domarna själva ”och att kompetensen inom domstolsväsendet minskat dramatiskt under de sista 50 åren i Sverige”.

Många domare känner sig i dag hotade, något som bland annat lett till att de tenderar att skylla rättsväsendets brister på lekmannadomarna, det vill säga nämndemännen i tingsrätter och hovrätter. När någon nämndeman läcker detaljer i ett mål till media eller råkar nicka till under en domstolsförhandling blir det svarta rubriker i pressen, men när någon yrkesjurist blamerar sig nöjer sig media i regel med notiser.

3601933_2152_1211 Hovrättspresidenten Fredrik Wersäll kostade de svenska skattebetalarna miljardbelopp.

Ett exempel på en domare som vidtagit extrema åtgärder i sin personliga vendetta mot nämndemännen är presidenten i Svea hovrätt, Fredrik Wersäll, som godtyckligt beslutade om att den första uppmärksammade ”gangsterrättegången” mot företrädare för maffiabrottsligheten i Södertälje måste tas om därför att en nämndeman (M) i tingsrätten skulle ha varit jävig på grund av medlemskap i den lokala polisnämnden.

Ett exakt likadant fall inträffade i Malmö tingsrätt i samband med rättegången mot mördaren Peter Mangs, men där bedömde den ansvarige domaren att nämndemannen inte var jävig så målet behövde inte repriseras. Omtagningen av målet mot Södertäljenätverket beräknas ha kostat skattebetalarna cirka 1,5 miljarder kronor. Om allt detta skrev jag i en artikel i SD-Kuriren # 102 i december 2012.

BRANDFÖRSVAR OCH RÄDDNINGSTJÄNST

Brandförsvarets/räddningstjänstens bekymmer kommer från två håll – dels inifrån, dels utifrån. Internt har politisk korrekt kvotering baserad på kön och etnisk tillhörighet lett till en verklighet som många brandmän och ambulansförare upplever som skrämmande.

Sajten Avpixlat skriver följande den 12 december 2015 utifrån en granskning utfärd av en oberoende grupp granskare som arbetar under rubriceringen Samhällsmagasinet: ”Det har ansetts viktigare med ’mångfald’ än kompetens och för att få en jämn könsfördelning och ökad mångetnisk och religiös representation bland de utbildade och anställda har kraven på att faktiskt kunna utföra jobbet fått stryka på foten.” http://avpixlat.info/2015/12/12/den-sonderkvoterade-raddningstjansten-och-brandkaren-granskad/

Parallellt härmed har ambulans- och brandförsvarspersonalen fått vidkännas allt tuffare arbetsförhållanden genom att företeelser såsom hot, stenkastning, våld och till och med raketbeskjutning blivit allt vanligare i de segregerade utanförskapsområden som blivit en följd av den svenska mångkulturalismens härjningar. Även polismakten har samma typ av problem – politisk korrekt kvotering samt angrepp i utanförskapsområden.

Sverigedemokraterna har lagt en riksdagsmotion om att förbjuda kvotering och kampanjer syftande till könskvotering och etnisk kvotering.

svensk-aldrevard Svensk äldrevård lämnar en hel del övrigt att önska.

VÅRD OCH OMSORG

Svensk vård och omsorg har länge ansetts vara bland de bästa i världen och står sig fortfarande jämförelsevis väl vid en internationell jämförelse. Vi kommer dock inte ifrån att larmrapporterna har duggat tätt under senare år, och även om somligt troligen överdrivits finns mycket som är tillräckligt alarmerande för att varningsflagg bör hissas.

Bland de mest uppmärksammade vårdområdena finns äldrevård och vård i livets slutskede, där verkligheten lämnar mycket övrigt att önska när det gäller vården och tillsynen över medlemmar i de generationer som bidragit till att bygga upp vårt land och vår välfärd.

Det går här inte att säga med säkerhet om offentliga eller privata vårdalternativ är att föredra, trots att tillskyndarna till den så kallade Carema-skandalen för några år sedan – främst Dagens Nyheter samt socialdemokratiska och vänsterpartistiska politiker – ville ställa Carema vid den symboliska skampålen och slå fast att offentligvården var bättre och att privata alternativ helst borde förbjudas.

Sanningen har visat sig vara en helt annan, heter det på Politikfaktas sajt den 15 februari 2013: ”På punkt efter punkt har det visat sig att Carema förbättrat livet för de äldre och förbättrat arbetsmiljön för deras personal.” http://politikfakta.se/2013/02/sanningen-bakom-dagens-nyheters-och-vansterns-caremaskandal/

Det finns problem för all slags vård i Sverige, offentligt som privat: sjukvård, äldrevård, vård i livets slutskede, psykiatri och tandvård. Genomgående är brist på utbildad personal, överbeläggning och stundom orimligt långa väntetider. Det överdimensionerade tillflödet av asylsökande av olika slag ställer stora och ökande krav på den under landstingen lydande vårdsektorn, och självklart väcker det kritik när de utifrån kommande kan åtnjuta samma behandling hos tandläkare som andra patienter för bara en femtilapp. Samtidigt har fattigpensionärer över huvud taget inte råd att uppsöka tandläkare när ett besök kan kosta tusentals kronor.

Även om som sagt mycket kunde vara bättre i dag kan det komma att bli etter värre framöver. I tider då medicinska framsteg gör alltfler sjukdomar behandlingsbara, när de äldres antal hela tiden ökar med påföljd att demensåkommor också gör det och befolkningen i landet snart är uppe i tio miljoner, kommer de samlade kostnaderna för vårdsektorn att öka med 30 procent fram till 2050 enligt en rapport från Sveriges kommuner och landsting (SKL). Om ”den ständiga vårdkrisen” hade det numera nedlagda magasinet Neo 2013 följande artikel: http://magasinetneo.se/artiklar/den-standiga-vardkrisen/

Finns det då inga institutioner och organisationer av grundläggande betydelse för vårt land som fungerar någorlunda tillfredsställande längre? Jo, det gör det. Dessa två är, skulle jag vilja påstå, monarkin och idrottsrörelsen, även om det säkert finns saker också där som skulle kunna utsättas för kritisk granskning.

imagesGBGY0XRP Monarkin – här i form av kung Carl XVI Gustaf och prinsessan Estelle – är en svensk institution som fungerar!

Annonser

När polisen blir ett hot mot rättssamhället

30 juni, 2015

untitled Dan Park med plakat. Polisanmäld av – polisen.

http://m.bohuslaningen.se/nyheter/sverige/1.4104089-dan-park-polisanmald

Gatukonstnären Dan Park har blivit polisanmäld för ”hets mot folkgrupp”. Igen. Det skedde under Pegidas demonstration på Stortorget i Malmö mot islamiseringen av Sverige lördagen den 26 juni. Park höll bland annat upp plakat med texten ”Islam=fascism”.

Park har flera gånger tidigare blivit dömd till fängelse för samma brott, senast sommaren 2014 då utkommenderad polis stövlade in på Galleri Rönnquist & Rönnquist i Malmö och beslagtog flera Park-tavlor vilka senare förstördes (”destruerades” på byråkratiska) på grund av deras förmenta samhällsvådlighet. Galleristen Henrik Rönnquist dömdes villkorligt för samma brott.

Dan Park, född Appelblad i Tavelsjö i Västerbotten 1968, är en gatukonstnär. Det vill säga han skapar sin konst för att klistra upp den på elskåp och andra tillgängliga ytor på stadens (läs: Malmö) gator. Ändå kallas han ”den så kallade gatukonstnären” i presentationen av texten i Bohusläningen (länken ovan) som behandlar anmälan. Man får den obehagliga känslan av att författaren till dessa rader lika väl hade kunnat skriva ”den så kallade människan” om Dan Park.

Ty i det extrema samhälle som Sverige blivit anses kompromisslösa och politiskt högeligen inkorrekta artister och provokatörer av Dan Parks snitt nätt och jämnt ha ett människovärde. De kan kallas vad som helst och behandlas hur som helst, också av lagvårdande institutioner som polis och domstolar. De och deras konst kan diskuteras i TV utan att de själva får komma till tals. Detta till skillnad från dyngspridare på vänsterkanten som Carl Johan De Geer som alltid hyllats av etablissemanget.

Pegida-manifestation i Linkšping 150302

Pegida-manifestation i Linkšping 150302

På bilden Dan Park (till vänster) och Henrik Rönnquist i Linköping i vintras. Dock ingen polisanmälan då.

Av referatet från polisanmälan mot Dan Park (se ovan) framgår nämligen att det rör sig just om en – polisanmälan. Det är alltså polis på plats på Stortorget i Malmö där Pegida höll sin demonstration – en handfull personer mot kanske 1000 skränande motdemonstranter varav fyra omhändertogs – som gjort en anmälan. Som polisens presstalesman Ewa-Gun Westford citeras i Bohusläningen:

Det stämmer. I kommenderingen här så har polisen upprättat anmälan om hets mot folkgrupp.

Polisen i nära samverkan med extremvänstern. Det är alltså vad vi får uppleva i Malmö när det gäller att klämma åt mannen som uppenbarligen anses vara Samhällets fiende nummer 1, den så kallade männi…förlåt gatukonstnären Dan Park. Låt de inflyttande ligorna ödelägga staden (tack för att ni valde Sverige) och de muslimska antisemiterna jaga ut judarna, bara vi kan sätta dit Dan Park. Det verkar vara så Röda Polisen i Malmö resonerar. 

I tidningsreferatet finner vi även denna formulering: ”Den islamfientliga rörelsen Pegida protesterar mot en påstådd islamisering av västvärlden.” Påstådd islamisering? Du behöver bara slå litet i den anrika Sveriges almanacka för 2015 för att inse att nämnda islamisering är allt annan än ”påstådd”. På sidan 29 vid datumet 18 juni anges här således ” 1 Ramadan”.

Dan Park 003 Ramadan i Sveriges almanacka.

Den  primitiva muslimska fastemånaden ramadan, där man fastar dagtid men tillåts vräka i sig hur mycket mat som helst efter solnedgången, har därmed blivit en del av vår inhemska kultur. Det är ingen ”påstådd” islamisering utan en lika reell som beklaglig verklighet. Dan Park anmäldes av Malmöpolisen för att han hållit upp plakat där religionen islam jämställs med den politiska ideologin fascism. Det är inte alls någon orimlig liknelse. Man bör nog helst vara både blind och döv, eller kanske lida av viss sinnesslöhet, för att inte inse hur jämförelsen kan göras.

Islam är inte bara en religion utan i lika hög grad en totalitär politisk ideologi som syftar till totalt herravälde. Precis som fascismen. Varje aspekt av samhället skall kontrolleras. Privatliv får inte förekomma. Demokratin föraktas. Islam som företeelse i världshistorien har överallt där den är stats- och samhällsbärande ideologi kommit till makten genom erövringskrig och grymheter som trotsar all beskrivning. Därmed är islam värre än fascismen, som hur avskyvärd den än är röstades fram på formellt demokratisk väg i såväl Italien och Tyskland på 1900-talet.

Om några borde bli förtörnade över likställandet mellan islam och fascism så borde det faktiskt vara fascisterna, eftersom de muslimer som erövrat en stor del av världen varit betydligt värre i de flesta avseenden än fascisterna. Påståendet på Parks plakat kan alltså mycket väl försvaras och Malmöpolisen gör sig till åtlöje genom att anmäla honom för brott mot pajaslagstiftningen ”hets mot folkgrupp”.

Lagen antogs 1948 med syftet att förhindra spridandet av antisemitism, vilket givetvis var ett lovvärt syfte. Numera används den mest, genom verkliga åtal eller hot om sådana, för att klämma åt kritiker av homosexualitet och HBTQ-beteende samt islamkritiker. Området kring hetslagstiftningen kan nog sägas vara minerad mark. Jag är litet förvånad att jag själv inte drabbats av åtal eller åtminstone anmälan, trots att jag flera gånger hotats därav av yttrandefrihetens fiender.

Dan Park 001 Artikeln som fick Posten att vilja tillgripa censur.

Dock vägrade Posten distribuera september/valnumret 2014 av Telgekuriren, en SD närstående publikation i Södertälje, om vi inte lyfte ur en artikel av mig om lagen ”hets mot folkgrupp”. Där tog jag upp bland annat exemplet Dan Park och hävdade att lagen borde avskaffas. Vi föll naturligtvis inte undan för Postens censurkrav utan skickade ut tidningen via ett privat distributionsföretag. Väsentligt billigare än Postens pris dessutom.

Så här håller det på. Ett Sverige där ledande institutioner såsom Polisen och Posten går i extremvänsterns och den politiska korrekthetens ledband kan enligt mitt förmenande inte längre kallas fullt demokratiskt.

IOGT-NTO: unken människosyn, mytomani och gammal nazism

27 november, 2014

untitledPierre Andersson, chefredaktör för Accent.

http://www.accentmagasin.se/opinion/insandare-varfor-inte-sverigedemokraterna/

I nykterhetsrörelsen IOGT-NTOs stadgar kan man läsa följande: ”IOGT-NTO-rörelsens förbund är religiöst och partipolitiskt obundet.”

Rörelsen är dock inte mer partipolitiskt ”obunden” än att den gör skillnad på människor utgående från vilken partitillhörighet dessa har. Det är en ofrånkomlig slutsats för den som läser vad Pierre Andersson,  chefredaktör för IOGT-NTOs organ Accent, svarar på en förfrågan från en av sina läsare.

Mer via länken överst!

SDaren Arne O. Berglund ställer följande fråga i Accent den 14 oktober 2014: ”Hej, läste i Accent om hur partierna tycker om alkoholfrågor. Men mitt parti SD var inte med. Jag vill veta varför.”

Pierre Andersson kan i sitt svar inte avhålla sig från att ta till de verkligt moraliska brösttonerna. Man kan nästan se hur han stramar upp sig i redaktionsstolen  i ett akut anfall av godhet och ädelmod när han inleder sitt svar med: ”SD är inte som andra partier”.

Skillnaden mellan Sveriges tredje största parti, som ungefär 800 000 människor röstade på i senaste riksdagsvalet, och övriga partier förklaras av Andersson ligga i ”synen på människans lika rätt och värde”. För sagde Andersson är det nämligen ”tydligt att Sverigedemokraterna är ett parti som har såväl sina rötter som sin livsluft i rasismen”.

images Rasbiologiska frågor var på 1900-talet mycket gångbara bland de etablerade partierna.

Det är dock på visst, och för SD onekligen smickrande, sätt sant att SD inte är ”som andra partier”. Kanske är det för mycket begärt att Pierre Andersson skall känna till de flesta andra partiers uppslutande bakom etablerandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala 1922 och S-partiets omhuldande av en steriliseringspolitik gentemot svaga och utsatta människor, som ägde bestånd ända in på 1970-talet. Det är endast SD och MP bland nutida riksdagspartier som inte befläckas av denna skam.

Beslutet att inte låta Sverigedemokraterna delta i Accents presentation av partiernas nykterhetspolitik förklarar Andersson med att ”Det är ingen rättighet att få sin politik framförd och publicerad i Accent”. Han uppmanar sedan intresserade läsare att ”enkelt hitta informationen ändå”.

Så pösigt självgod, arrogant och intolerant kan man alltså vara om man är chefredaktör för en publikation som är officiellt organ för en organisation som gör anspråk på att vara en folkrörelse vilken därtill – uppenbart felaktigt – påstås vara ”partipolitiskt obunden”.

Chefredaktör Andersson häver sedan i sin praktfulla gudsnådelighet ur sig att ”Sverigedemokraternas människosyn” (där kom det magiska ordet!) står i ”uppenbar…konflikt” med IOGT-NTOs upphöjda människosyn. Vilken dock, som alla som läser detta säkert förstår, inte är noblare än att sverigedemokrater inte anses vara fullt lika mycket värda som andra människor.

Nu skall det i ärlighetens namn erkännas, att det inom IOGT-NTO-rörelsen finns personer som inte tycks dela Pierre Anderssons unkna människosyn. Dit hör Boris Gabrielsson, ordförande i lokalföreningen Leon Gambetta (fotnot) i Varberg, som inkluderade SD-företrädaren Erik Hellsborn bland de lokalpolitiker som inbjöds till information om alkohol- och drogpolitik i våras.

Mer via denna länk.

http://www.accentmagasin.se/nykterhet/iogt-nto-varberg-bjod-in-sverigedemokraterna/

Gabrielsson motiverar sitt inom IOGT-NTO kontroversiella beslut att bjuda in SD så här:

Finns det ett demokratiskt invalt parti som bortåt tio procent av svenska folket röstar på ser jag ingen anledning att inte bjuda in dem. När man bjuder in till ett möte om nykterhet är alla välkomna oavsett partifärg.

untitledTatuerad förbundsordförande: Anna Carlstedt.

Boris Gabrielsson får dock bassning av självaste förbundsordförande Anna Carlstedt, som käckt klämmer i med: ”Det är ett fascistiskt parti…som gärna tar organisationer som ‘gisslan’ genom att exempelvis låta sig fotograferas framför roll-uper och logotyper. Sedan går de ut med att de samarbetar med den organisationen, vilket är mycket olyckligt.”

Man kan i bästa fall möjligen ursäkta Carlstedts fullständigt grundlösa lögner med att hon eventuellt lider av höggradig mytomani, vilket är ett sjukligt tillstånd.

När nu ledande IOGT-NTO-profiler tar till orda om Sverigedemokraternas imaginära ”rasism” och ”fascism” kan det kanske vara av intresse, att något botanisera i rörelsens förflutna.  På 1930-taet sökte sig talrika nationalsocialister till organisationen. Gunnar Henriksson anför i Telgekuriren (juni 2012) följande:

Flertalet kända medlemmar hade stort utbyte med Hitler-Tyskland och kollaborerade friskt med Gestapo-avdelningen i Stockholm. Några medlemmar var även knutna till sällskap kring Canaris spionring i Trosa, vilket både den kände kriminalreportern Börje Heed och Air Force Major Robert Miller och tidigare SÄPO-chefen P. G. Vinge omvittnat.

untitled Den tyske spionchefen Wilhelm Canaris, med kopplingar till IOGT.

Enligt Henrikssons uppgifter gömde IOGT efter kriget flyende nazister, av vilka en vid en gårdsfest i IOGT-huset på Torekällgatan i Södertälje så sent som 2005 öppet skall ha hyllat Adolf Hitler.

Det vore kanske på sin plats att dagens IOGT-NTO gör upp med sitt mörka förflutna innan man anklagar demokratiska partier i Sveriges riksdag för rasism och fascism?

Fotnot: Leon Gambetta (1838-82) var en fransk revolutionär som deltog i den blodiga Pariskommunens upprättande 1871.

 

Min debut som Radio SD-pratare

24 november, 2014

http://radiosd.se/

Den 22 november gjorde jag, vilket jag tidigare informerat mina läsare om, min debut som medverkande i Radio SD, det vill säga Sverigedemokratenas röst i etern i Stockholms närradio på 88,0 MHZ.

Den som vill avnjuta det aktuella programmet med mig och SD Huddinges Arnold Boström, från valet 2014 oppositionsråd i Huddinge kommun, kan göra det via länken överst. Klicka på länken för programmet den 22 november när Radio SDs hemsida kommer upp!

Först några inledande ord av Arnold Boström med redovisning av SDs valresultat i Stockholms län i allmänhet och Södertälje/Nykvarn  i synnerhet – Södertälje var här enda kommunen bland 25 i Stockholms län, där kommunalvalet gick bättre än riksdagsvalet för SDs del. I Nykvarn fick vårt parti därtill flest röster i riksdagsvalet i hela länet.

21 november 001 Eder förtrogne i inspelningsstudion. Foto: Arnold Boström

Därefter ankom det på mig att under några minuter presentera min person för de lyssnare som inte är så bekanta med denna, och sedan följde det första musikinslaget med Ensemble Pechlin, ”Alla mänskors lika värde” (tyvärr är musiken inte med i programuppspelningarna på nätet).

Min nästa insats gällde en motion jag fått antagen i kommunfullmäktige om att uppkalla en offentlig plats till minne av Södertäljes förste litterate borgmästare, Zacharias Anthelius, vilken blev halshuggen som ”arg papist” (det vill säga katolik) anno 1624.

Jag citerade en artikel i ämnet ur SD Södertäljes eminenta tidning Telgekuriren samt läste upp ett saftigt avsnitt ur min bok Religionsfrihetens martyrer om hur det kunde gå till, när katoliker torterades och avrättades i den protestantiska militärdiktaturens Sverige. Inget för er med svaga nerver, precis!

Efter en ny låt med Ensemble Pechlin, ”Micke bolsjevik” om vänstertrubaduren Mikael Wiehe, pratar jag och Arnold organiserat tiggeri där jag citerar ett debattinlägg jag skrivit i Länstidningen.

Så småningom blev det dags att avsluta denna Radio SD-debut för min del, och jag kan bara konstatera att den gav mersmak. Arnold och jag hade riktigt kul under inspelningen. Avslutande musik blev ”Huttan sjuttan” med Ensemble Pechlin.

Radio SD sänds lördagar klockan 14.00-15.00 samt repriseras söndagar 09.00-10.00 samt torsdagar 20.30-21.30.

Litet om hur och varför jag blev journalist

23 november, 2014

Jag har varit verksam som publicerad skribent sedan 1969.

Mitt uppdrag den gången bestod i att, för sportredaktionen på Länstidningen i Södertälje, göra sammanställningar om division VII-fotbollen. Det tillgick så att jag varje söndag ringde runt till lagledare och tränare och hörde mig för hur det hade gått i helgens matcher: vilka som gjort mål, vilka som varit bäst, om domaren varit bra och så vidare Ett ganska styvt jobb. Resultatet publicerades sedan på måndagen i en ruta där signaturen ”Tom” angavs som författare.

När fotbollssäsongen var slut var det dags att ge sig på division IV-serierna i ishockey och bandy (ja, den riktiga bandy som spelas på is med ett lackrött garnnystan). Samma tillvägagångssätt där. När manuset var färdigt fick jag skjuts av min pappa in till tidingsredaktionen, som på den tiden var inrymd i gamla Tobaksmonopolet intill Kanalen, för att lämna in det jag knackat ner på min skrivmaskin.

untitled Min chef på LT-sporten, Richard Dahl.

Chef för LT-sporten var gamle europamästaren i höjdhopp från 1958, skåningen Richard Dahl. Det var för övrigt min pappas bekantskap med Dahl som ledde till att jag fick jobbet som sportskrivare på deltid (jag gick sista ring i gymnasiet). Förutom nämnda lagsporter skrev jag även om friiidrottstävlingar där jag i regel själv tävlade för min klubb, IFK Södertälje.

När jag nu bläddrar i de gamla urklippen slår det mig att  jag, trots unga år, hade ett tämligen moget och idiomatiskt korrekt skriftspråk som jag inte behöver skämmas för omkring 45 år senare. Inga ”vart” i stället för var, inga ”dem” i stället för de, inga ”till” i stället för och efter ordet ”mellan”. Det tackar jag mina gamla modersmålslärare för.

Tyvärr hade Länstidningen anställningsstopp på sportredaktionen vid denna tid, annars hade jag kunnat tänka mig en yrkesbana som sportjournalist direkt efter gymnasiet. I stället blev det universitetsstudier utmynnande i en filosofie kandidat-examen samt politiskt engagemang i Demokratisk Allians (DA) i Stockholm. Skrev gjorde jag likafullt, nu som författare av engagerade debattinlägg och insändare.

imagesUWBP54K6

Allt eftersom blev det även medarbetarskap i en ganska lång rad tidningar och tidskrifter med början i Försvarsfrämjandets tidskrift Fritt Militärt Forum: moderata idéorganet Svensk Tidskrift, Tidsspegel (organ för Medborgarskolan), Svensk Linje, Heimdal, Smålandsposten, Norrköpings Tidningar, Katrineholms-Kuriren, Sydsvenska Dagbladet, Vimmerby Tidning, Upsala Nya Tidning, Göteborgs Handels- och Sjöfartstidning med flera.

De hundralappar jag kunde få för en artikel – jag skrev mest om utrikespolitik och ideologi – räckte inte för min försörjning, varför jag vid denna tid hade anställningar av mer eller mindre tillfällig karaktär såsom pressbyråbiträde, tillförordnad amanuens vid Armémuseum, telefonannonsmottagare vid Svenska Dagbladet och väktare vid bevakningsföretaget ABAB.

Jag hade dock en insiktsfull vän och kollega i den politiska kampen som föreslog att jag skulle genomgå journalistutbildning och satsa på en yrkesbana som journalist. Tanken var att jag på så sätt skulle komma in i media som en motvikt till all vänsterjournalistik som redan då plågade landet. Jag tyckte idén var god och sökte därför in till en kurs i dagspressjournalistik på Poppius journalistskola, då inrymd i dåvarande Svenska Dagbladet-huset i Marieberg i Stockholm.

Sigge1 Min Poppius-lärare Sigge Ågren.

Jag blev i en ålder av 26 år således antagen som elev på Poppius hösten 1978-våren 1979 och måste säga att jag lärde mig oerhört mycket på dessa två terminer. Huvudläraren hette duga: det var den gamle Expressen-legendaren Sigfrid ”Sigge” Ågren (1910-89), en institution i dåtidens medievärld som både rökte och svor som en borstbindare. Han hade som devis: ”Skriv kort, helst inte alls” och inpräntade ständigt, att det skulle skrivas enkelt och lättfattligt så att läsarna begrep det som skrevs.

Mer om Sigge, inklusive hans ”Skrivarens tio budord” här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sigge_%C3%85gren

Jag hade klart för mig att Sigge Ågren var en engagerad vänstermänniska och innehavare av partibok för Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och undrade litet över, om man nu på lektionerna skulle översköljas av vänsterpropaganda. Jag hade inte behövt oroa mig: under min tid som elev på Poppius kan jag inte minnas ett enda fall av politisk indoktrinering i vänstervridningens tecken.

Tvärtom var Ågren, som jag uppfattade det i alla fall, skeptisk gentemot politisk kampanjjournalistik. Jag minns att en elev en gång yttrade något om att han med sitt skrivande vill göra en insats för ”de svaga och utsatta i samhället” eller något liknande. Sigge muttrade något till svar som gick ut på att det borde han nog inte alls göra.

untitled

Jag är för egen del glad över att kunna säga, att Sigge Ågren uppskattade mig som elev. ”Du är bra, Tommy”, sa han vid ett tillfälle och det är nog det finaste omdöme om mitt skrivande jag någon gång fått. Fast jag har inte alltid, Gud förlåte mig, följt Sigges råd om att skriva kort och/eller begripligt. Jag försvarar mig med att han också sa att när man väl en gång lärt sig skrivandets fundamenta, kunde man skriva hur man ville.

I sammanhanget måste jag även nämna en annan lärare och journalistveteran, gentlemannen Erik Björnsson, som undervisade i redigeringens ädla konst. Det här var mitt emellan blyepoken och datoriseringen vid våra svenska tidningar, då redigeraren på speciella ark skulle göra en uppskattning av vilket utrymme textinnehåll och bilder skulle ta i anspråk. Det redskap man därvidlag hade till sitt förfogande kallades typometer, en stållinjal som man mätte och donade med. Sedan monterades de satta texterna upp på ark innan dessa gick till trycket.

Erik hade även en hel uppsättning historier på lager om forna tiders journalister, särskilt de som befolkade de gamla Klarakvarteren i Stockholm och som föreföll tillbringa minst lika mycket av arbetstiderna på närbelägna näringsställen som på redaktionerna. Bland annat bibringades vi elever kunskapen, att uttrycket ”matsedel” som benämning på ett A4-ark med text härrörde från praxisen att skriva texter (detta var innan skrivmaskinernas genombrott) på baksidan av restaurangmatsedlar.

Mer om Poppius via denna länk:

http://www.poppius.se/index.phtml?kategori=1&underkategori=66

Parallellt med studierna på Poppius arbetade jag som väktare vid ABAB, där jag hade räknat med att jobba typ ett par år i alla fall. I stället fick jag redan innan jag avslutat kursen på Poppius anställning på den ärevördiga tidningen Idrottsbladet, som överflyttat från huvudstaden till Södertälje sedan den inköpts från Torsten Tegnér av förre chefen på Länstidningen, Robert Schützer. Eftersom Schützers företag Kerrob även ägde andra tidningar fick jag under IB-tiden 1979-86 även tillfälle att arbeta vid veckobladen Södertälje Allehanda, Trosa Tidning och gratisutdelade reklamtidningen Södertälje Handelsnyheter.

untitled

Robert Schützer var väl egentligen mer affärsman än tidningsutgivare och inte alldeles lätt att samarbeta med, för att uttrycka sig försiktigt. Förbluffande dåligt omdöme visade han genom att i början av 1980-talet anställa en stalinist som hette Janne Bengtsson, vilken förvandlade IB till ett propagandaorgan för Sovjetunionen. Bengtsson gick senare till Svenska Dagbladet (!). 1986 hade jag fått nog och sade upp mig på egen begäran. Efter ett års tid fick jag anställning som redaktör vid Frivilliga skytterörelsens (FSR) tidskrift Svenskt Skytte.

Jag sticker här emellan med att omtala, att jag under sommaren 1980 arbetade som praktikant på dagstidningen The News World i New York, en tidning som jag senare var korrespondent för i Sverige ett par år i slutet på 1980-talet; då hade tidningen bytt namn till The New York City Tribune.

FSR var en frivillig försvarsorganisation som bedrev tävlingsverksamhet – ban- och fältskytte – vilket passade mig perfekt. Nu fick jag utlopp både för mitt försvarsengagemang och idrottsintresse och reste land och rike runt, bokstavligen från Ystad till Haparanda, för att skriva om olika skyttetävlingar. Efter fem år och mitt i en landsomfattande ekonomisk kris ansåg sig dock FSR tvungen att skära ned på tjänsterna varför jag fick sluta. Min förste chef var FSRs generalsekreterare, överste 1. Lennart Löfgrén, som jag minns med stor värme.

Efter något år som arbetssökande övergick jag i slutet av 1993 till talboksinläsning på ett företag i Sundbyberg, men skrivandet fortsatte jag förstås med. Bland annat 1994-2009 som (oavlönad) ansvarig utgivare och redaktör för den oberoende borgerliga tidskriften Contra, som drevs av mina gamla kompisar från Demokratisk Allians-tiden, C. G. Holm och Géza Molnár. Efter Contra (som jag fortfarande medarbetar i) utsågs jag till chefredaktör för SD-Kuriren med Richard Jomshof som ansvarig utgivare.

imagesVHNNJQIA

Sedan Paula Bieler tog över min tjänst 2013 och SD-Kuriren fått ett glättat magasinsutförande (inte riktigt i min smak, det måste jag i ärlighetens namn bekänna) är jag numera chefredaktör och ansvarig utgivare för lokala SD-tidningen Telgekuriren i Södertälje och då och då medarbetare i nättidningen Dispatch International med underbart orädda Ingrid Carlqvist som chefredaktör.

Så där ser min journalistbana ut i runda svängar. Förutom ovannämnda tidningar och tidskrifter har jag medarbetat i och ibland även varit redaktör för ett antal andra publikationer såsom Aktuellt om Korea, Nytt Hopp samt Morgonposten (Göteborg). Detta bortsett från ett otal debattinlägg i massor av medier, mest frekvent i Länstidningen i min hemstad (där jag i egenskap av SD-politiker även har det stundom tvivelaktiga nöjet att vara nyhetsmaterial).

Jag bör väl även tillägga att jag hunnit med att skriva tio böcker: från Slaveri i vår tid 1989 till Religionsfrihetens martyrer 2011, båda på Contra förlag.

anthelius230

Därmed kan väl cirkeln sägas vara sluten: från sportskrivare i Länstidningen till debattör och mer eller mindre hett  nyhetsstoff i samma tidning!

Två dagar kvar…

12 september, 2014

 

Björn 005 Björn och Paula hade med sig hunden Jurij till Politikertorget i Södertälje. Foto: Tommy Hansson

Två dagar kvar till valet den 14 september. Jag har tippat 13,6 procent till Sverigedemokatena i riksdagsvalet och några procent till i Södertäljes kommunalval. Ser ingen anledning ändra på det tipset.

I förrgår (10 september) fick Södertälje fint besök av partisekreterare Björn Söder och riksdagskandidat Paula Bieler. Inte riktigt lika mycket ståhej som då Jimmie Åkesson och Jörgen Fogelklou hälsade på den 4 september men likväl ett lyckat möte.

Björn och Paula var imponerande samstämmiga och presenterade allehanda statistik över arbetslöshet, jobbskapande, pensionärsskatter, invandring, flyktinghjälp på plats etcetera så det stod härliga till, låt  vara att det inte alltid var så lätt att hänga med i svängarna. Ett fåtal personer som vände ryggen åt det fria ordet, däribland toppsossen Anna Bohman, kunde noteras.

Björn 004 Ingrid, Beata, Alex, Janos och Robert med ”Heja Björn”-skyltar. Foto: Tommy Hansson

Tidigare samma dag tog jag del i en kommunalpolitisk presentation i Hagabergs folkhögskola tillsammans med övriga gruppledare. Dels fick vi tillfälle att själva presentera våra viktigaste frågor, dels blev det till att svara på frågor från det fullsatta auditoriet. Det flöt på bra för min del, om jag får säga det själv (och vem skall hindra mig?).

Med tanke på att vänstersympatierna var legio – Vänsterpartiet noterades för 18 (!) procent i ”valet” som hölls efter debatten – är jag rätt nöjd med att SD faktiskt fick 4 procent.

Samma dag blev jag intervjuad av en ung journslist från den nederländska tidningen De Volkskrant, som enligt Wikipedia står till ”vänster om mitten” politiskt. Han hade även en kvinnlig fotograf i släptåg. Jag lyckades yttermera ordna så att han fick en intervju med den jäktade Björn efter mötet.

995639_692218394201793_4451555628276470783_n Ett väl samspelt kampanjpar. Foto: Beata Kuniewicz

I går var jag som vanligt vid valstugan, där vi hade en bunt med Telgekurirens valspecial (tidningen har senaste dagarna delats ut till Södertäljes och Nykvarns hushåll). Det var på vippen att vi inte fick ut den, eftersom Postens jurister bestämt att den inte fick delas ut med vanlig postutdelning på grund av enligt dem delvis olämpligt innehåll (läs: en artikel om den barocka lagstiftningen avseende ”hets mot folkgrupp” av denna bloggare).

Vi lyckades dock i elfte timmen ordna med alternativ utdelning och således sätta P för Postens oblyga försök att sabotera ett viktigt inslag i SD Södertälje/Nykvarns valrörelse. Foldern med vår lokala valinformation inklusive röstsedlar har dock delats ut som planerat var. För er som vill ta en titt på Telgekurirens innehåll kan det göras här:

TK 3-14 (slutlig).pdf

10696272_692252174198415_2799479599435984726_n SD Södertäljes kommunala valsedel: ett vinnande team. Kryssa gärna översta namnet…Foto: Joachim Hagström

För övrigt har väl ingen kunnat undgå att notera den bullrande uppmärksamheten kring Expressens uthängande av ett mindre antal SDares anonyma och beklagliga nätkommentarer. Det framgick mer än väl av debatten mellan tidningens chefredaktör Thomas Matsson och SDs Mattias Karlsson i går, att den förstnämnde är såväl rabiat som desperat i det allt överskuggande syftet att ”sätta dit” SD och därmed minska röstetalet i valet på söndag.

Den tidning som uppger sig ha ”sting” har nu av allt att döma stungit sig själv i foten. Dels drar man sig inte för att anlita den vänsterextrema så kallade Researchgruppen med flera brottsdömda medarbetare samt kopplingar till AFA, dels har man stora problem med lönsamheten och tvingades nyligen varsla 70 redaktionella medarbetare om uppsägning. Thomas Mattsson borde veta att brott inte lönar sig…

Det behöver nog inte särskilt påpekas, att Sveriges skandalblaska numro ett inte lagt två strån i kors i syfte att nagelfara övriga partier som man gjort med SD.

Litet anmärkningsvärt är det att den folkpartistiske kandidaten Oscar Schau, medarbetare på den rabiata vänstersajten Inte rasist men (IRM), för några år sedan av kameran fångades då han utförde en Hitler-hälsning. Endast alternativa nyhetssajter har mig veterligt uppsnappat detta:

safe_image IRM-medarbetaren Oscar Schau gör historisk hälsning. Inga problem för Folkpartiet eller Expressen, dock.

 

Tankar och erfarenheter en varm augustikväll i Södertälje

4 augusti, 2014

jimmie_akessonJimmie Åkesson i Sölvesborg 2014 i sitt kanske bästa tal någonsin.

Tänkte jag skulle berätta litet om mina tankar och erfarenheter från denna – återigen nätt och jämnt uthärdliga – varma dag den 4 augusti 2014.

Det är två dagar efter Jimmie Åkessons storartade sommartal i Sölvesborgs småbåtshamn. Känner mig som sverigedemokrat glad och stolt över att vår partiledare, som hunnit bli 35 år och stadgad familjefar vid det här laget, tog upp ett par mycket viktiga frågor i talet: den till synes alltmer våldsbenägna islamismen och den blodiga förföljelsen av kristna i Syrien och Irak.

Jag har tidigare här skrivit om de kristna som vår tids mest förföljda och utsatta grupp, dels i muslimskt styrda stater men även i kommunistiska diktaturer såsom Nordkorea och Kina. Det var med allt fog Jimmie talade om islamismen – märk väl icke om islam i allmänhet utan om dess extrema variant islamism och jihadism – som vår tids nazism och kommunism.

Läs gärna min bloggtext om de förföljda kristna och Svenska kyrkans tystnad i ämnet här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/22/kristna-varldens-mest-forfoljda-religiosa-grupp-svenska-kyrkan-svarar-med-tystnad/

BuCDcSsIMAEpOyq Fler åhörare än någonsin hade kommit för att lyssna till Åkessons sommartal 2014. Foto: Robert Stenkvist

Åkesson är den ende partiledare som helt öppet vågar beröra det hemska som sker i islams och Allahs namn. Alla andra är räddhågat försiktiga därför att de är rädda för att bli pådyvlade epitet av typen ”islamofob” och ”rasist”. Typiskt nog försökte en statsvetare efter Åkessons tal göra gällande, att SD nu får svårt att komma undan etiketten ”rasister” (precis som om muslimer skulle vara en ”ras”).

Det här är ingenting annat än en av blatant okunskap präglad ankdammsdebatt färgad av den patologiska politiska korrekthet, som utmärker stora delar av det som förskönande brukar kallas ”det offentliga samtalet”.

Tidigare ikväll hade vi i SD Södertälje/Nykvarn ett mycket välbesökt medlemsmöte i vår partilokal. Bland annat lade vi upp ritningarna för hur vi kommer att bemanna den valstuga som anländer den 14 augusti, utformningen av annonsering av våra kommunalpolitiska budskap i lokalpressen, innehållet i det kommande valnumret av vår egen tidning Telgekuriren med mera. Våra politiska motståndare kommer knappast att få en lugn stund…

Till mötet anslöt en medlem med bakgrund från Mellanöstern. Han var i egenskap av kristen mycket glad över att Jimmie Åkesson tagit upp den islamistiska förföljelsen av kristna trosbekännare och förutspådde, att detta skulle kunna generera ett försvarligt antal röster från kristna med samma bakgrund som han själv: kristna som upplevt islamism/jihadism på nära håll och vet vad det är fråga om.

Vår medlem trodde att det som händer i delar av Mellanöstern nu i värsta fall kan upprepas på våra breddgrader inom en tidrymd av kanske 50 – 60 år, då det i så fall (vilket Gud förbjude) drabbar våra barn och barnbarn.

Södertälje hamn 1 aug 002 Södertälje gästhamn med Kusens backe i fonden. Foto: Tommy Hansson

På hemväg efter mötet, då temperaturen fallit något, blickade jag ut över gästhamnen i yttre Maren och vårt stora skogs- och grönområde Kusens backe därbortom och undrade, vad det skall bli av vår arma och hårt prövade stad. Här promenerade jag ofta som liten gosse med min mormor i  mitten av 1950-talet och insöp då den säregna doften av bräckt vatten, som man också nu kan förnimma.

Mycket annat är sig inte likt. För omkring 50 år sedan var Södertälje alltjämt en ganska idyllisk liten stad på  omkring 20 000 invånare. Invandringen hade just kommit igång med ankomsten av gästarbetare till industrin (främst Scania Vabis) från dels Sydeuropa, dels de nordiska länderna med Finland i spetsen. En del av dessa stannade och blev naturaliserade svenskar, men de flesta valde att återvända till sina hemländer sedan deras kontrakt löpt ut.

Därefter har invandringsvågorna sköljt över oss slag i slag, och numera är Södertälje en beryktat problemfylld stad med snart uppåt 100 000 invånare och med en tilltagande ström av i första hand kristna immigranter från krigens Syrien och Irak, men även muslimer från länder som Afghanistan och Somalia. Min mormor, som muttrade redan över arbetskraftsinvandringen under hennes egen tid, hade inte uppskattat detta.

Södertälje hamn 1 aug 004 Maren med utsikt över det anrika ångfartyget Ejdern. Foto: Tommy Hansson

Nu arbetar jag så att svetten lackar med att försöka få klart mina åligganden innan jag försvinner med min son till det fagra Österrike för en vecka. Jag återkommer naturligtvis med en rapport i ord och bild vid hemkomsten!