Bannlys dessa ord och uttryck!

Kalle Strokirk ser på samtida floskler.

Jag vet inte hur det är med er, kära läsare, men jag tillhör dem som retar upp sig på hopplösa ord och uttryck. Båda allmänna sådana, typiska modeuttryck och sådana med politiskt korrekta konnotationer.

Jag har därför (o)roat mig med att lista några av de i mitt tycke värsta – sådana som helst bör bannlysas och/eller utmönstras ur ärans och hjältarnas språk. Det rör sig naturligtvis om mina högst privata domar och fördomar (jag har inget särskilt emot fördomar, särskilt inte sådana jag delar).

Håll till godo!

Agile.

Ett ord som poppat upp i dessa allra yttersta av tider och som används i de mest disparata sammanhang. Det betyder ”lättrörlighet”, förmåga att anpassa sig till olika förhållanden och omständigheter. Jämför med hundsporten agility.

Flygskam.

Ett uttryck som förutsätter att det är skamligt att flyga på grund av klimatutsläpp. Används ofta av miljöaktivister innanför eller utanför Miljöpsykopaterna (MP) för att brännmärka andra som flyger – det är givetvis tillåtet för dem själva.

Formula.

Används företrädesvis i reklam för skönhets- och rengöringsmedel för att antyda ett mått av vetenskaplighet. Det adekvata mer svenska ordet är naturligtvis formel (som i Formel 1-racing).

Framkant.

Att ”ligga i framkant” betyder att vara bra eller helst bäst på något. Så simpelt får man dock inte uttrycka sig i ordbajseriets Sverige – pretentiöst skall det vara!

Grymt.

När någon använde ordet ”grymt” tidigare syftade det på omänskliga handlingar som begåtts av exempelvis torterare eller sadister. Numera betyder det företrädesvis att något är fantastisk bra. En minst sagt uppseendeväckande betydelseförskjutning.

Hållbarhet.

Ett glas kan givetvis vara hållbart – som det i Radio Nord-reklamen förekommande Duralex i början på 1960-talet – men kan en metod eller ett sätt att odla vara det? Jag ställer mig tveksam. Ett alternativ vore kanske ”ändamålsenlig”.

Inspel.

En ursprungligen sportrelaterad term som förirrat sig in på politikens domäner. Du uppmanas till exempel att noga läsa igenom ett dokument för att i bästa fall kunna göra inspel, det vill säga föreslå förbättringar eller tillägg.

Klimatavtryck.

I dag kan nära nog allting – från att resa, äta och sova till att gå på dass – anses avsätta klimatavtryck. Trams i kvadrat, säger jag.

Klimathotet.

Det talas ofta om ”klimathotet” som om det vore en självklarhet: den globala uppvärmningen kommer enligt antal förståsigpåare att leda till jordens undergång inom ett specificerat antal år, ofta tio. Detta oavsett om det är badväder eller vi måste skotta bort meterdjup snö för att komma utanför dörren.

Klimatsmart.

Glöm inte, bäste Svensson, att du på dygnets alla timmar måste vara klimatsmart: du måste inhandla rätt sorts disk- och tvättmedel, klä dig i rätt sorts kläder, framföra rätt sorts fordon och bre dina smörgåsar med rätt sorts margarin. Annars är du, ve och fasa, en klimatbov!

Mångfald.

Ett alltigenom positivt värdeladdat ord: the more the merrier, som de engelsktalande säger. Jag skulle hellre säga ”ju fler kockar, desto sämre soppa”. Allt blir inte bättre bara för att det blir fler immigranter, kulturer eller idioter. Då kan mångfald lätt leda till enfald.

Patriarkatet.

Föreställningen om männens strukturella dominans i samhället som odlats sedan Grupp 8 slängde behåarna på 1960-talet. Tvärtemot att hylla kvinnornas viktiga roll i samhället – uttrycket ”bakom varje framgångsrik man finns en kvinna” föll i glömska – var det ack så synd om kvinnorna. I dag dominerar ett matriarkat bestående av batikhäxor viktiga samhällsfunktioner.

Perfekt storm.

Perfect storm är ett amerikanskt-engelskt uttryck som ordagrant betyder just perfekt storm (eller möjligen oväder). Är det bara jag som tycker att uttrycket låter avigt på svenska? Kan en storm eller ett oväder verkligen vara ”perfekt”? En rasande storm eller kraftigt oväder tycker jag personligen låter betydligt bättre.

Planeten.

Ibland får vi höra att vi måste vara rädda om planeten – eller för den delen rädda planeten – och motsvarande. Därmed är underförstått att planeten Tellus (ty det är ju inte Mars, Venus eller kanske Uranus som avses) är en bräcklig entitet som vi helst bör linda in i bomull. Inget kunde vara mer felaktigt. vår jord har under årmiljarderna bevisat sig ytterligt motståndskraftig eller kanske rentav…hållbar.

Sjukt.

Hur många gånger har vi inte hört en idrottsutövare uttrycka glädje över en prestation genom att påstå att den eller det var helt sjuk eller sjukt? Jag förundras varje gång. En betydelseförskjutning som kan jämföras med ”grymt” (se ovan).

Spetskompetens.

Jämför med ”framkant” ovan. Används om någon eller några som anses ha viktiga specialkunskaper inom något område. Så rakt på sak får man dock inte uttrycka sig i tillgjorda kretsar.

Styrkekram.

Härmed avses närmast en handfast omfamning av typiskt maskulint slag. ”Björnkram” brukade man säga förr i tiden. Förekommer i reklam för Apoteket Hjärtat i syfte att antyda att en styrkekram är bra för hälsan. Dock bör man nog inte vara alltför skraltig för att stå pall för en kraftfull styrkekram.

Ultimat.

Det här ordet har tagit över allt mer av det språkbruk som är ägnat att beteckna något som tidigare gick under benämningar som slutgiltigt, ytterst och definitivt. Sistnämnda termer har ledsamt nog nästan försvunnit till förmån för det svengelska ”ultimata”.

Urstark.

Nej, det är inte ett välsorterat urmakeri som avses här. Det talas i politiska sammanhang om att ekonomin i ett land eller kanske en kommun är ”urstark”. Ett onödigt superlativ om ni frågar mig. Stark, svag eller möjligen fungerande räcker gott enligt min ringa mening.

Var/vart.

Ett signifikativt karaktäristikum för vår tids språkförbistring är oförmågan på sina håll att skilja mellan ”var” och ”vart”. Så här är det: var betecknar läge, vart riktning. Alltså ”var bor du” respektive ”vart skall du gå”.

Värdegrund.

Ett av de mest tvivelaktiga av de flitigast använda begreppen i vår tid är som jag ser det värdegrund, som började användas i slutet av 1990-talet. Motsvarigheter förekommer inte i några andra länder utom möjligen i Norge. Ofta används det för att försvara uteslutandet av vissa individer ur en viss gemenskap: ”som sverigedemokrat delar han inte vår värdegrund”. Det är ett löjligt högtravande och samtidigt luddigt uttryck.

Nu tycker ni förstås att jag ägnar mig åt att vad man kallar märka ord. Ja, varför inte? Det finns i dagens förflackade och degenererade samhälle onekligen en hel del ord att anmärka på!

MPs klimatbusar vässar retoriken: ”Vi har fem år på oss”

Panikmånglarna Alice Bah Kuhnke och Pär ”Snön kommer att försvinna” Holmgren toppar MPs EP-vallista.

Den 30 mars 2019 inträffade den tolfte upplagan av den så kallade Earth Hour. Den dag då miljömedvetna personer anmanades släcka lamporna mellan klockan 20.30 och 21.20 ”för jordens skull”. Jag och många med mig gjorde tvärtom – vi slog på alla lampor för livets och ljusets skull. Samma dag publicerade Expressen en debattext av klimatbusarna Alice Bah Kuhnke, Pär Holmgren och Rebecka Le Moine (MP). https://www.expressen.se/debatt/vi-har-fem-ar-pa-oss-for-att-undvika-katastrofen/

…insatsen vi gör under de kommande fem åren är helt avgörande för planetens framtid.

Bah Kuhnke och Holmgren är toppnamn på MPs EP-valsedel under det att Le Moine är riksdagsledmot och MPs talesperson för biologisk mångfald. De hävdar i sitt inlägg att det tid vi har kvar om vi vill, som det brukar heta,”rädda planeten” är fem år. Det är ett strå vassare än det tioårsperspektiv som de flesta andra domedagsprofeter tenderar att hänvisa till.

Således menade den dåvarande biträdande generalsekreteraren i FN, kanadensaren Maurice Strong, 1972 att det var tio år som gällde. Fixade vi inte det skulle katastrofen vara ett faktum. Dock fanns planeten av någon anledning kvar 1982, så jag förmodar att vi måste ha skött oss rätt bra. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/01/25/domedagshysteri-i-davos-och-det-ar-alltid-tio-ar-vi-har-pa-oss/

Det hindrade inte amerikanen Noel Brown, vid tillfället chef för FNs miljöprogram, från att 1989 upprepa tesen om ett tioårigt tidsfönster för att hindra jordens hotande undergång. Vilken som vi alla vet aldrig inträffade. Men vad vore miljöextremismen utan domedagsretorik? NASA-forskaren James Hansen drog 2006 till med, att under de kommande åren skulle Manhattan sjunka i havet och hälften av jordens arter utrotas.

James Hansen 2006: ”Manhattan kommer att sjunka i havet och hälften av jordens arter utplånas.”

Men, katten också, något som liknade jordens undergång behagade även denna gång lysa med sin frånvaro. Skam den som ger sig tänkte nog den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore när han 2007 – i samband med att han 2007 mottog Nobels fredspris, som han tilldelats av de tydligtvis svårt senila ledamöterna i den norska nobelpriskommittén – förutspådde Nordpolens nedsmältning inom sju år.

En av de senaste mer prominenta domedagsförkunnarna är Johan Rockström, professor i miljövetenskap vid Stockholms universitet, som 2018 menade att vi har ”mindre än tio år på oss” innan vi är rökta. Rockström tycks emellertid ha kommit på andra tankar, eftersom han tidigare i år i en debattartikel i Svenska Dagbladet hävdade att domedagsprofeterna har fel.

Professor Rockström är mig veterligt därmed den enda domedagsprofet som gått ut och tagit avstånd från sig själv. http://klimatsans.com/2019/02/24/rockstrom-backar/

För Pär Holmgren, Alice Bah Kuhnke och Rebecka Le Moine räcker det alltså inte med att profetera om jordens undergång och arternas utplåning i ett tioårigt perspektiv. Nu vässar de retoriken och påstår är det fem år som gäller. Allt för att tillsammans med Greta Thunberg och andra klimatbusar skrämma upp folk maximalt. Holmgren är beryktad för att tidigare ha förutspått att snön skulle försvinna och att det första han skulle göra om han blev statsminister vore att införa en klimatdiktatur.

Det avgörande misstaget Holmgren och hans kolleger bland panikmånglarna gör är att betrakta jorden som skör som vi människor måste linda in i bomull för att den inte skall kapsejsa och dö en kvalfull död tillsammans med oss arma jordbor. Detta synsätt har inte mycket med verkligheten att göra. Vår planet kan liknas vid en motståndskraftig organism som anpassar sig efter de mest skiftande förutsättningar och omständigheter. https://www.nsd.se/nyheter/jorden-overlever-med-eller-utan-manniskan-3679596.aspx

Jorden – en motståndskraftig organism.

Planeten Tellus har genom årmiljarderna överlevt de våldsammaste temperatursvängningar och naturkatastrofer. Jag vågar påstå att den, mänskligt att döma, kommer att överleva också det som väntar i framtiden ända tills solen slocknar och därmed omintetgör alla förutsättningar för liv på jorden. Därmed inte sagt att vi inte skall sträva efter att vårda vår natur och vår omgivning.

Klimatbusar, domedagsförkunnare och skräckmånglare kan vi dock vara utan.

Klimatmytologi, jesuitpolitik och pseudoreligion

 Jesuitpolitiker lika mycket som helig fader – påven Franciskus.

Påven Franciskus har i ett omdiskuterat utspel uppmanat internationella aktörer att ta ansvar för ”nya sätt att hantera produktion, distribution och konsumtion”. Allt i syfte att bekämpa den så kallade globala uppvärmningen genom att bland annat minska konsumtionen av fossila bränslen. Dessutom anklagar han användare av modern teknologi för att vara ”naturens fiender” som inte tar hänsyn till vare sig ansvar eller etik.

Påvens utspel är ganska genomskinligt – uppenbarligen vill han ge påvedömet och romersk-katolska kyrkan en politiskt medveten image som en kyrka som hänger med sin tid och tar ställning i de brännande frågorna. Det betänkliga är att detta sker helt på den politiska korrekthetens villkor utan varje tillstymmelse till originalitet eller eftertanke. http://www.telegraph.co.uk/comment/11688994/The-Pope-joins-the-EU-in-a-sad-world-of-make-believe.html

Påven, som tillhör jesuitorden, tycks ha blivit mer en dussinpolitiker än den katolska världens andlige ledare. Eller också har den helige fadern gjort som den nyss avsuttne, indiske IPCC-chefen Rajendra Pachauri och införlivat klimatmytologin med sin egen religion. Inte alla är dock imponerande av den påvliga retoriken, som vi skall se i slutet av denna artikel.

I själva verket finns det mycket som talar för att den globala uppvärmningen – det vill säga påståendet att det sker en fortlöpande mänsklig påverkan på klimatet genom utsläpp av främst koldioxid från exempelvis industrier och bilar – är en myt som odlas av den klimatologiska korrektheten. Det menade i alla fall tre debattörer i en debattartikel i Dagens Nyheter för något år sedan: http://www.dn.se/debatt/domedagsindustrin-har-blivit-en-sjalvgaende-maskin/.

Författaren och journalisten Svenolof Karlsson, filosofie doktorn och universitetslektorn Jacob Nordangård och professor Marian Radetzki uttrycker här åsikten, att vad de kallar ”domedagsinsdustrin” har blivit en självgående maskin: ”Klimathotet har blivit vår tids onda fiende och därmed en fråga som alla kan exploatera. En självgående maskin har skapats, och få verkar vilja stoppa den. Klimathotet har blivit så viktigt som födkrok och ideologiskt argument att fakta i målet inte längre räknas.” Fakta som att det enligt senare forskning inte har skett någon global uppvärmning på närmare 19 år: http://wattsupwiththat.com/2014/10/02/its-official-no-global-warming-for-18-years-1-month/

 I Kevin Costners praktpekoral Waterworld  (1995) har världen förvandlats till vatten på grund av klimatförändringarna,

Men vad betyder det så länge den datorframställda tesen om den globala uppvärmningen, framkallad av människan, förmår generera röster till politiker och politiska partier, anslag och publiceringsmöjligheter för forskare och meteorologer samt ämnen för Hollywood-produktioner och dokumentärfilmare? Sanningen framstår i det perspektivet i bästa fall som jobbig, i värsta fall som hotfull.

En svensk forskare som starkt ifrågasätter tesen om den människoframkallade globala uppvärmningen är eurogeologen Robert Liljequist, baserad i sydspanska Estepona, som i en artikel i den exilsvenska publikationen Svenska Magasinet skriver följande: ”Senare tids överdrivna tro på att en växthuseffekt – orsakad av människans utsläpp av koldioxid – leder till ökad temperatur kan starkt ifrågasättas. Termiterna producerar mer än dubbelt så mycket metangaser som den aktuella förbränningen av fossila bränslen.” (Metan är en mer än 23 gånger effektivare växthusgas än koldioxid). http://www.svenskamagasinet.nu/article.2143.html

De tre största luftföroreningarna på jorden, framhåller Robert Liljequist i sin artikel, är enligt uppgifter från det amerikanska rymdorganet NASA saltpartiklar från världshaven, svaveldioxid från vulkanerna samt finfördelad sand från de stora ökenområdena.

Till de värsta luftföroreningarna måste även läggas sotpartiklar från stora skogsbränder, ansamlingar vilka stundom sänker sig ned över stora städer och ger upphov till allergier och retningar i luftvägarna. Den aktiva vulkanen Holuhraun på Island släppte i samband med ett utbrott nyligen ut 60 000 ton svaveldioxid varje dygn samt även koldioxid och vatten. Som en jämförelse kan nämnas att Sveriges årliga utsläpp uppgår till 28 000 ton. http://www.islandsbloggen.com/2015/02/utbrottet-vid-holuhraun-kan-paga-till.html

Liljequist konstaterar, att utbytet av koldioxid mellan jordens hav, landmassa och atmosfär äger rum kontinuerligt och att det mänskliga bidraget är otroligt litet vid en jämförelse: ”En ynklig förändring av balansen mellan hav och luft skulle orsaka betydligt större klimatförändringar än någonting som människan är i stånd att producera. Den lilla höjning vi sett av luftens salt från 0,03 procent till 0,04 procent har varit gynnsam för mänskligheten. Öknarna har minskat, skördarna ökat och Jorden har blivit cirka 10 procent grönare.”   

 Robert Liljequist är starkt kritisk gentemot IPCC.

Eurogeologen Liljequist passar också på att ge en känga åt IPCC, the Intergovernmental Panel on Climate Change (även kallat FNs klimatpanel), vars påstående att det är till 95 procent säkert att den antropocena (människoframställda) koldioxiden har orsakat minst hälften av temperaturökningarna enligt Liljequist är grundlöst: ”En minskning av molnmängden med två procent, skulle vara tillräckligt för att förklara hela temperaturökningen sedan 1870-talet.”   

IPPCs förre ledare, den 74-årige indiern Rajendra Pachauri som tvingades avgå tidigare i år efter anklagelser om sexuella trakasserier riktade mot en 29-årig kvinnlig tjänsteman vid IPCC, avslöjade i ett brev till FNs generalsekreterare Ban Ki-moon i samband med sin avgång att hans miljöengagemang är av religiös eller kanske snarare pseudoreligiös natur. Han citeras på följande sätt av den amerikanska dagstidningen The Washington Times:  ”For me the protection of Planet Earth, the survival of all species and sustainability of our ecosystems are more than a mission. It is my religion and my dharma.   

Pachauri tilldelades Nobels fredspris 2007 tillsammans med den tidigare amerikanske vicepresidenten och miljöfanatikern Al Gore.

Enligt ett flertal forskare är den troligaste klimatförändring mänskligheten står inför på sikt att vi går in i en ny istid. Det är inte alls osannolikt, menar Robert Liljequist, att en markant temperatursänkning kommer att inträda inom de närmaste 200 åren: ”Följderna blir i så fall ödesdigra för de tempererade och högt industrialiserade områdena på jorden”, fastslår Liljequist.

 Förre IPCC-chefen Pachauri har förvandlat klimatforskningen till pseudoreligion.

Under de senaste 400 000 åren har fyra större istider omfattande vardera omkring 85 000 år inträffat. Dessa har interfolierats av varmare, interglaciala perioder om 8000 – 12 000 år. Den senaste istiden upphörde för litet drygt 10 000 år sedan. Atlanten var då 10 grader kallare än i dag och havsytan 120 meter lägre.

Under de senaste århundradena har forskare påvisat, att istiderna och jordens klimat i allmänhet påverkas av planeten Tellus (alltså jorden) bana genom rymden samt variationer i jordaxelns lutning. Lutningen växlar mellan 22 och 24 grader under cykler omfattande 41 000 år. När lutningen är som minst blir vintrarna mildare och somrarna svalare. Därtill ”kränger” jordaxeln beroende på de andra planeterna i vårt solsystem, något som påverkar årstidernas längd.

Diagrammet ovan visar den globala temperaturen de senaste 420 000 åren rekonstruerad från borrkärnor tagna av landisen på Antarktis. Här anges den så kallade anomalin, det vill säga avvikelsen från dagens temperatur i form av en streckad linje vid 0 grader. Blå fält markerar istider, röda varma perioder.

Robert Liljequist: ”En bidragande orsak till att en istid inträffar har visat sig vara variationerna i styrka hos de solstrålar som träffar jordytan. Solens eruptioner och solfläckarna har en direkt påverkan av klimatet på vår jord. Solstrålningen är jordens primära energikälla, och därmed huvudorsaken till vårt klimat.”

Liljequist påpekar jämväl att vi har gott om is. Arktis återhämtar sig och Antarktis har slagit isrekord. Avsmältningen av glaciärerna i Antarktis beror på geotermisk värme (det vill säga aktiva vulkaner under isarna): ”De smälter underifrån vilket har ingenting att göra med IPCCs felaktiga påstående om ett samband med ökad halt av koldioxid i atmosfären. Delar av kusten på Grönland har höjt sig 120 m efter det att den sista nedisningsperioden avtog. För 4 miljoner år sedan var Grönland isfritt.”

Eurogeologen Liljequist avrundar med följande: ”Motståndet mot den rådande uppfattningen att människans utsläpp av koldioxid leder till ökande temperaturer står inte i motsats till inställningen att vi bör värna om miljö, minska onödiga utsläpp och framförallt se till att våra tropiska skogar inte skövlas.”

 Vad som händer på solens yta har en avgörande betydelse för jordens klimat.

Anhängarna av den alltmer vacklande tesen om den människoframkallade globala uppvärmningen har dock inte för avsikt att kasta in handduken så lätt. Klimatretoriken står alltjämt som spön i backen bland etablerade politiker, forskare som inte vill se sina anslag indragna samt födoproducenter och andra företagare/producenter som vill tjäna pengar på det klimatalarmistiska domedagsstuket.

Inte ens förfalskande och ändrande av data är något som stoppar de aktörer som till varje pris vill få rätt om klimatsituationen på jorden. Dr. H. Sterling Burnett vid det Chicago-baserade The Heartland Institute i USA påpekar enligt den amerikanska tidskriften Newsmax att Australien, Paraguay och Schweiz har ändrat sina officiella data avseende jordens klimat i syfte att bevisa, att den människoframkallade uppvärmningen är verklig. Sterling Burnetts rön redovisas här av Morgonbladet: http://www.morgonbladet.nu/news.php?name=2015093611

Med andra ord: när verkligheten inte stämmer med de hallstämplade teorierna ändrar man verkligheten genom att justera historiskt uppmätta temperaturer. Newsmax noterar: ”Citing a report from Swiss science journalist Markus Schär, Burnett writes that Switzerland altered its weather data and now it shows a ’doubling of the temperature trend.¨”

Vidare: “Schär notes there has been an 18-year pause in rising temperatures, even with data tampering. As a result, Schär calls the adjustments a ´propaganda trick, and not a valid trend.´”   

Även regeringsanställda klimatforskare i USA förfalskar data med syftet att underbygga påståendet beträffande den människoframkallade uppvärmningen. I mars rapporterades således att väderdata ofta ändras, officiellt i syfte att korrigera för ofullkomliga testmetoder. Kritiker menar att det verkliga syftet dock är att påvisa en uppvärmningstrend även när en sådan inte bevisas av tillgängliga data.

 H. Sterling Burnett avfärdar påvens klimatutspel.

För att återvända till påvens klimatologiska politiserande, särskilt hans kritik av användandet av fossila bränslen, som inledde denna artikel så sågas det enligt sajten Junk Science jäms med fotknölarna av H. Sterling Burnett: ”With all due respect to the holy Father, the pope is just plain wrong on this matter. Restricting or ending fossil fuel use, not climate change, is the real recipe for disaster. It would set human civilization back centuries, ringing a true death knell for present and future generations.” http://junkscience.com/2015/05/01/dr-sterling-burnett-exposes-the-popenut-warming-project/

Vetenskapen närmar sig Gud – eller?

http://www.wsj.com/articles/eric-metaxas-science-increasingly-makes-the-case-for-god-1419544568

Vetetenskap och religion brukar ofta anges som varandras motsatser. Men måste det vara så? Inte om man får tro Eric Metaxas i en artikel i The Wall Street Journal den 25 december 2014. Läs och begrunda hela artikeln via länken överst.

 Nietzsche hade fel: Gud lever och har hälsan.

Artikeln, med rubriceringen ”Science Increasingly Makes the Case for God”, inleder med att hänvisa till en huvudartikel i den amerikanska tidskriften Time i maj 1966 med rubriken ”Is God Dead?” Sistnämnda mening hänsyftar på ett känt citat av den tyske filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) ur dennes verk Also sprach Zarathustra; Nietzsche avskydde den ”veka” kristendomen och hyllade övermänniskoidealet, varför han var Nazitysklands favoritfilosof.

”Ändå visar det sig att ryktena om Guds död var förhastade”, menar Metaxas. ”Det är mer förvånande att några av de senaste beläggen för hans existens kommer från en överraskande plats – själva vetenskapen.”

1966 vidhöll den amerikanske astronomen och författaren Carl Sagan (1934-96) att det existerade två kriterier för att en planet skulle kunna ha liv. Dessa var 1) att planeten i fråga måste ha anknytning till ”rätt” sorts stjärna; och 2) att avståndet till denna stjärna måste vara det ”rätta”. Emedan det beräknas finnas omkring en oktiljon (en etta med 24 nollor efter sig) planeter samt en septiljon (en etta med 21 nollor) stjärnor så kunde man kanske tycka att chanserna att finna intelligent liv i universum borde vara förhållandevis goda.

 Carl Sagan: omtalad astronom som trodde på möjligheten av intelligens i universum.

Det kunde antas att projektet the Search for Extraterrestial Intelligence (SETI), innefattande ett stort antal både privata och offentliga delprojekt som drogs igång på 1960-talet, med nämnda förutsättningar hade goda chanser att hitta något som kunde indikera intelligent liv i universum. Bland annat lyssnades på möjliga signaler tydande på kodade former av intellligens.

I filmen Contact i regi av Robert Zemeckis från 1997 lyckas forskaren Ellie Arroway, gestaltad av Jodie Foster, uppfatta radiosignaler som ger övertygande bevis för intelligenta utomjordningar. Carl Sagan skrev för övrigt både romanen och manuset som filmen bygger på. Tyvärr har inte SETI-projektet varit lika lyckosamt. Tystnaden från yttre rymden har således varit massiv – inte ett enda litet pip.

Sedan Sagan angav att det fanns två nödvändiga förutsättningar för intelligent liv i universum, har forskningen hela tiden upptäckt att det i själva verket finns många fler. Parametrarna växte till tio, sedan till 20 och därefter till 50. Antalet planeter med möjligt liv krympte hastigt ner till ett par tusen planeter och färre.

Även SETI-anhängarna har insett problemet. Peter Schenkel, en pensionerad samhällsvetenskaplig forskare som skrivit mycket om möjligheten att hitta intelligent liv i vår galax, skriver följande som inledning till en artikel i tidskriften Skeptical Enquirer 2006:

SETIs tidiga ansträngningar utmärktes av överoptimistiska beräkningar av det möjliga antalet utomjordiska civilisationer i vår galax. I ljuset av nya rön och insikter förefaller det rimligt att låta överdriven eufori komma till ro och inta ett mer jordnära synsätt. Jorden kan vara mer speciell, och intelligens mer sällsynt, i universum än vad som tidigare tänkts.

 Jodie Foster får kontakt.

Antalet möjliga planeter med intelligent liv har efterhand som studierna fortsatt noga taget minskat till precis 0 (noll): Metaxas:”Med andra ord har oddsen vänt sig mot möjligheten att finna någon planet i universum som kan frambringa liv, inklusive denna. Det troliga är att inte heller vi borde vara här.”

Schenkels artikel kan läsas i sin helhet här:

http://www.csicop.org/si/show/seti_requires_a_skeptical_reappraisal

Forskningen har numera kommit fram till att det finns 200 parametrar som måste vara tillfinnandes för att liv skall kunna uppstå. Varje faktor måste finnas där, annars faller allt samman. Om exempelvis vår planet, Tellus, inte hade skyddats av jätteplaneten Jupiters dragningskraft skulle den ha överösts av tusentals asterioder som skulle utplåna allt liv hos oss. Eric Metaxas framhåller att oddsen för liv i universum är förbluffande små.

 Egentigen borde vi inte finnas på jorden alls.

Ändå kan det inte förnekas att vi människor faktiskt existerar på jorden här och nu tillsammans med djur och växter. Varför är det så? Kan var och en av de parametrar som möjliggör detta ha tillkommit av en slump? Metaxas frågar sig:

Medför inte antagandet att en intelligens skapade dessa perfekta förhållanden att det krävs betydligt mindre tro än att förmoda att en livsframbringande jord av en händelse råkade besegra de hopplösa oddsen för att kunna materialiseras?

Vidare kan man fråga sig hur det kommer sig att universum över huvud taget kan finnas till. För detta krävs givetvis oändligen mycket mera än att en planet skall kunna frambringa liv. Astrofysikerna vet att de fyra grundläggande krafternas finstämda värden – dragningskraften, den elektromagnetiska kraften samt de starka och svaga nukleära krafterna – bestämdes under mindre än en miljondels sekund efter Big Bang i tidernas begynnelse. Förutan dessa krafter skulle universum inte kunna existera.

Påståendet att det ”bara hände” är i det sammanhanget helt meningslöst. Som om någon singlat slant och denna landat med kronan uppåt tio kvintiljoner gånger i rad. Fred Hoyle, den brittiske atstonomen och science-fiction-författaren som 1949 i en intervju med BBC myntade uttrycket Big Bang, sade en gång att hans ateistiska synsätt fått sig en ”rejäl törn” sedan han tagit del av sådana fakta.

 John Lennox: hypotesen att det finns en Skapare vinner trovärdighet.

Den kände teoretiske fysikern Paul Davies å sin sida har framhållit att ”förekomsten av design är överväldigande”. Den irländske Oxford-professorn John Lennox, en av förespråkarna för synsättet att religion och vetenskap bör närma sig varandra, menar att ”desto mer vi får veta om universum, desto mer vinner hypotesen att det finns en Skapare trovärdighet som den bästa förklaringen till varför vi är här.”

Slutsatsen av ovanstående bör vara att tillkomsten av vårt universum är det största miraklet någonsin. Och det tycks faktiskt som om det med varje ny upptäckt som görs om detta framstår som allt troligare att det måste finnas en intelligent Skapare bakom allting.

Alla är emellertid inte förtjusta i närmandet mellan religion och vetenskap. Dit hör den amerikanske rabbinen Geoffrey A. Mitelman, som i en artikel i Huff Post/Religion med rubriken ”Sorry, Science Doesn´t Make the Case for God. But That´s OK” den 29 december 2014 svarar Eric Metaxas.

Mitelmans huvudargument i polemiken mot Metaxas är att det hela tiden dyker upp nya vetenskapliga rön som kan kullkasta de gamla – kanske någon kommer på att det inte behövs lika många parametrar för att liv skall kunna frambringas som tidigare troddes – samt att vetenskap och religion har två olika sätt att betrakta verkligheten. Religion, menar rabbi Mitelman, är så mycket mer än att bevisa vem som skapade universum – det handlar också om etik, om vad som är gott och ont inte bara sant, det handlar om kärlek och ett rikt böneliv:

…religion behöver inte vetenskap för att bevisa Guds existens, därför att frågan om Gud inte är vetenskaplig. I stället vägleds jag av rabbinen Abraham Joshua Heschels ord: ”Bara att vara till är en välsignelse. Bara att leva är heligt.”

Mitelmans text här:

http://www.huffingtonpost.com/rabbi-geoffrey-a-mitelman/sorry-science-doesnt-make_b_6392000.html

 Spindelnätet bär vittne om Gud.

Personligen behöver jag inga vetenskapliga bevis eller matematiska formler för att jag skall veta att Gud existerar. Jag VET att så är fallet därför att jag intuitivt känner det i hjärtat och genom talrika bönesvar. Vill jag ha andra gudsbevis behöver jag bara blicka upp mot stjärnhimlen en stjärnklar natt, studera en myrstacks uppbyggnad eller en snöflingas underbara mönster eller kanske spindelnätets underverk. Dessa företeelser kräver helt enkelt en Skapare.

Ändå är jag inte helt överens med rabbi Mitelman. Vetenskapens strävan efter sanning och klarhet bör och skall enligt mitt förmenande inte stå i motsatsställning till religionens sökande efter det rätta och det goda. Båda kan var och en på sitt sätt vittna om den Skapare eller Ordnare vi kan kalla Gud eller något annat.