Palestinska myndigheten tar tillbaka erkännande av Israel – anklagas för systematisk tortyr

Palestinska centralrådet har röstat för att ta tillbaka sitt erkännande av Israel.

Samtidigt som den Palestinska myndigheten (PA) trappar upp sin krigföring gentemot Israel riskerar den sin egen undergång. Den senaste åtgärden från palestinaaraberna är att ta tillbaka alla erkännanden och eftergifter som gjorts gentemot den av dem så hatade judiska staten inklusive Oslo-avtalet från 1993. https://www.aljazeera.com/news/2018/10/top-palestinian-body-calls-suspension-israel-recognition-181030053457580.html

När det Palestinska centralrådet (PCC) nyligen höll möte i två dagar i Ramallah röstade man för att avsluta alla åtaganden paraplyorganisationen PLO någonsin gjort visavi Israel. Även för ”palestinierna”  vitala överenskommelser som säkerhetskoordination med Israel och delaktighet i Paris Economic Protocols överges. Problemet, som man nu tydligen struntar i, är att dessa åtgärder riskerar äventyra hela den Palestinska myndighetens existens.

Först när Israel erkänner de gränser som fanns innan landet av säkerhetsskäl annekterade den så kallade Västbanken och östra delen av Jerusalem efter Sexdagarskriget 1967 kan PA under Mahmoud Abbas (Abu Mazen) skakiga ledning tänka sig att avstå från nämnda åtgärder. Sanningen är dock att den icke existerande staten ”Palestina” aldrig funnits inom några allmänt erkända gränser.

Under de 19 år som föregick den för Israel segerrika utgången av Sexdagarskriget var området ockuperat av det hashemitiska kungadömet Jordanien, tidigare kallat Transjordanien, som egenmäktigt lade beslag på det efter avslutningen av det första Arabisk-israeliska kriget 1948. ”Västbanken” omfattar de bibliska områdena Judéen och Samarien och är väsentliga för Israels historiska identitet. I dag administreras området av Israel respektive PA, men något avgörande avtal om områdets status har ännu icke ingåtts. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken

Parallellt med Abbas vapenskrammel offentliggjorde människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) en rapport, vilken konstaterar att såväl Palestinska myndigheten som dess rival Hamas ägnar sig åt systematisk tortyr av det mest vedervärdiga slag av personer som fängslats för oliktänkande. HRW uppmanar the International Criminal Court (ICC) i Haag att pröva de båda regimernas tortyr som krigsbrott. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Human-Rights-Watch-issues-special-report-about-PA-Hamas-torture-570056

Palestinaarabisk fånge i ett fängelse i Gaza City.

Rapporten bygger på intervjuer med 147 vittnen samt tidigare intagna och anhöriga till fängslade personer. Omar Shakir, chef för HRWs avdelning för Israel och Palestina, citeras på följande sätt i SVT Nyheter: ”Palestinska ledare reser jorden runt för att prata om palestiniers rättigheter samtidigt som de leder ett maskineri av förtryck för att krossa oliktänkande.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/systematisk-tortyr-i-palestinska-fangelser

Palestinska myndighetens ”president”, den nu 83-årige Mahmoud Abbas, är en av den svenska socialdemokratins mest omhuldade utländska ledare. Han vägrar hårdnackat, trots omfattande internationell kritik, att stoppa utbetalningarna av ersättning med miljardbelopp till familjerna till palestinaarabiska terrorister vilka dömts och fängslats för mord och terror i Israel. Detta är för Abbas långt viktigare än att kunna erbjuda en ordnad skolgång för barnen och en fungerande sjukvård för de egna invånarna.

I ett tal nyligen kallade Abbas de fängslade terroristerna för ”martyrer” och försäkrade auditoriet att utbetalningarna var en ”sacred issue” (helig fråga) som han aldrig skulle göra avkall på. Om det så bara fanns några ören kvar i den ”palestinska” skattekistan – och om han avbryter det ekonomiska samarbetet med Israel är risken överhängande att så blir fallet – skulle dessa gå till ”martyrernas” familjer. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/248636

Abbas passade också på att ge en känga till USA och särskilt då Trump-administrationens ansträngningar att sy ihop någon form av fredsöverenkommelse mellan israeler och palestinaaraber. PA har således vägrat sammanträffa med president Donald Trumps chefsrådgivare Jared Kushner och Mellanöstern-sändebud Jason Greenblatt. I grunden ligger USAs överflyttning av sin Israel-ambassad till Jerusalem, vilken våldsamt förargat palestinaaraberna men inte alls lett till den katastrof som olyckskorparna förutspådde. https://foreignpolicy.com/2017/12/07/moving-the-us-embassy-to-jerusalem-is-not-a-disaster/

Frågan är när Socialdemokraterna kommer att bryta med den barbariska Palestinska myndigheten och sluta upp med att förse den med skattepengar som kan användas för stöd till terroristernas familjer och utveckling av tortyrmetoder i fängelserna. Om vi någon gång får en anständig regering i det här landet så bör en av dess första åtgärder bli att ta tillbaka det olycksaliga erkännandet av ”Palestina”.

22 år efter ambassadlagens antagande: USA erkänner Jerusalem som Israels huvudstad

President Donald J. Trump undertecknar beslutet som officiellt erkänner Jerusalem som Israels huvudstad.

Så kom beskedet jag och många med mig otåligt väntat på sedan Donald J. Trump tillträdde som amerikansk president för nästan ett år sedan: att Trump skulle infria sitt vallöfte och erkänna Jerusalem som Israels rättmätiga huvudstad. Som en konsekvens härav har USAs 45e president även instruerat State Department (utrikesdepartementet) att vidtaga mått och steg i syfte att flytta ambassaden från Tel Aviv till huvudstaden. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/12/06/donald-trump-gives-speech-recognising-jerusalem-israels-capital/

Jerusalem har varit Israels officiella huvudstad och säte för den judiska staten Israels regering sedan 1950. Här finns även parlamentet Knesset, Högsta domstolen och flertalet av landets regeringsdepartement samt kulturella och sociala institutioner. Jerusalem är även centrum för judendomen sedan runt 3000 år tillbaka och anses vara en helig stad också inom kristendomen och islam. Israel har åtagit sig att beskydda alla heliga platser oavsett religion.

1967 valde Jordanien trots varningar från Israels sida att inleda vad som skulle bli känt som Sexdagarskriget genom att bomba Jerusalem. Israel försvarade sig synnerligen effektivt och annekterade som en säkerhetsåtgärd östra Jerusalem, som dittills kontrollerats av Jordanien, liksom området väster om floden Jordan, den så kallade Västbanken där de bibliska områdena Judéen och Samarien är belägna. Annekteringen innebar att judarna för första gången sedan historisk tid fick tillgång till sin allra heligaste plats, Västra tempelmuren.

Västra tempelmuren i östra Jerusalem – ”Klagomuren” – är det enda som i dag återstår av det heliga judiska templet. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/15/vastra-tempelmuren-judarnas-heligaste-plats/ Foto: Tommy Hansson

Därmed är Israels närvaro i den östra (den gamla) delen av Jerusalem fullt legitim och legal i enlighet med internationella lagar rörande väpnade konflikter. Att betydande delar av det internationella samfundet, liksom en rad FN-organ, därefter har vägrat godkänna Israels övertagande av östra Jerusalem ändrar inte detta faktum.

Media överflödar i dessa dagar av referenser till den till synes massiva kritiken mot president Trumps Jerusalem-beslut. Några timmar innan Trump som väntat klargjorde att han betraktar Jerusalem som Israels huvudstad och att han har instruerat State Department att flytta ambassaden från Tel Aviv, uttalade påven Franciskus som sin önskan att ”status quo” bevaras i Jerusalem. Påven uppgavs även ha haft telefonkontakt med ”presidenten” för den Palestinska myndigheten, Mahmud Abbas. http://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Respect-status-quo-of-Jerusalem-says-Pope-in-response-to-Trump-move-517173

Bland övriga dignitärer som fördömt Trumps modiga beslut märks (vad hade ni väntat er?) Sveriges funktionsstörda utrikesminister Margot Wallström, vilken som bekant parkerade på plats åtta på Wiesenthalcentrets lista över prominenta antisemiter för ett år sedan och är den enda av EUs 28 utrikesministrar som är persona non grata i Israel. Wallström har även berömt sig av att ha sammankallat ett extra möte i FNs säkerhetsråd i anledning av ambassadbeslutet. http://norran.se/nyheter/wallstrom-beklagar-djupt-jerusalem-beslut-940030

Påven Franciskus i ett hjärtligt möte med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmud Abbas 2014.

Donald J. Trumps förklaring till sitt historiska beslut visar enligt min uppfattning att han är helt rätt ute. Han har helt enkelt insett att för de militanta palestinaaraberna spelar det ingen som helst roll hur USA och omvärlden ser på Jerusalem: de kommer att fortsätta sin väpnade terror och sitt hat mot alla judar oavsett vilket genom så kallade intifador och alla upptänkliga former av terror. Det nu fattade beslutet gör varken från eller till:

We cannot solve our problems by making the same failed assuptions and repeat the same failed strategies of the past. It is time to officially recognise Jerusalem as the capital of Israel. http://jihadimalmo.blogspot.se/2017/12/antligen.html

Det har sagts att Trumps Jerusalem-beslut är ett hot mot den så kallade tvåstatslösningen – ett judiskt Israel och ett arabiskt ”Palestina” fredligt sida vid sida – och att det rentav öppnar ”helvetets portar” i Mellanöstern. Jag är övertygad om att detta är grova överdrifter, särskilt det senare. Sedan är det en annan sak att palestinaaraberna med sin förkärlek för våld terror och sin oförmåga att styra ens de små territorier de genom Hamas och Fatahs dysfunktionella styre nu förfogar över är ljusår ifrån att kvalificera sig som statsbyggare. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu skulle prisa Trumps beslut var naturligvis väntat. En stor majoritet av alla israeler inklusive lejonparten av den politiska oppositionen är också positiva till beslutet. https://unitedwithisrael.org/watch-israelis-unanimously-declare-jerusalem-is-my-capital/

Man kan tycka att det inte borde vara alltför kontroversiellt att världens mäktigaste land väljer att erkänna ett lands huvudstad som dess – tja, huvudstad. Hur skulle exempelvis vi svenskar, inklusive Margot Wallström, reagera om det internationella samfundet valde att betrakta Göteborg och inte Stockholm som Sveriges huvudstad? Inte alltför nådigt, misstänker jag.

USAs ambassad i Tel Aviv kommer att flyttas över till Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Israel har dock, speciellt sedan den tidigare slagpåsen Sydafrika fick majoritetsstyre i början på 1990-talet, valts ut som jordklotets paria och betraktas med helt andra måttstockar jämfört med resten av världen. Så får Israel inte försvara sig genom att av säkerhetsskäl besätta fientligt territorium trots att internationella lagar tillåter detta – då heter det att man är ”ockupant”. Israel får heller inte försvara sig genom att eliminera terrorister – då kan man anklagas för ”utomrättsliga avrättningar”. Israels folk får inte ens självt ha vilken huvudstad det vill.

Nu är inte president Donald Trumps beslut fullt så kontroversiellt som det kan tyckas vid ett hastigt påseende. Den 23 oktober 1995 antog Förenta staternas 104e kongress lagen Jerusalem Embassy Act, som deklarerade att Jerusalem skulle betraktas som Israels huvudstad och att USA i konsekvens härmed skulle överflytta sin ambassad till Jerusalem (där landet redan har ett konsulat). https://en.wikipedia.org/wiki/Jerusalem_Embassy_Act

Efter nämnda datum har presidenterna Bill Clinton, George W. Bush samt Barack Obama valt att punktligt varje halvår avblåsa ambassadflytten. Även Donald Trump gjorde samma sak för ett halvår sedan eftersom han ansåg att tiden ännu ej var mogen. Ett par dagar före den historiska deklarationen den 6 december 2017 skulle Trump egentligen på nytt ha gjort samma sak genom att underteckna aktuellt dokument, men den här gången satte han i stället den 22 år gamla ambassadlagen i kraft.

USAs erkännande av Jerusalem kan mycket väl leda till att andra länder följer efter: Sydsudan har deklarerat att landet har för avsikt att etablera sin Israel-ambassad i Jerusalem, och även länder som Tjeckien och Ryssland har klargjort att de betraktar Jerusalem som den judiska statens huvudstad.

Israels och USAs flaggor på Västra tempelmuren den 6 december 2017.

President Donald J. Trump har, till internationella medias förtret, haft vad man kan kalla flyt på senare tid. Kort tid innan Jerusalem-beslutet hade han således nöjet se de omdiskuterade inreserestriktionerna mot medborgare från Tchad, Iran, Somalia, Jemen, Libyen och Syrien godkännas av Högsta domstolen med röstsiffrorna 9-2. Fler rättsliga prövningar kommer att följa, men HD-beslutet är en viktig delseger för Trump-administrationen. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6835619

Därtill fick Trump igenom sin skattereform – den mest omfattande i USA sedan Reagans dagar i Vita huset för runt 30 år sedan – i den amerikanska senaten, låt vara med knappast tänkbara marginal (51-49). Följden blev en markant uppgång på USA-börsen. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/6njkjO/senaten-rostade-igenom-trumps-skattereform

Donald Trump framstår för denna bloggare alltmer som en av Förenta staternas mest kraftfulla och modiga presidenter någonsin. Om han fortsätter i samma stil kan han rentav komma upp i samma klass som Ronald Reagan.

 

 

 

 

Mona Walter hos SD i Stockholm: ”Islam strider mot allt jag tror på”

Mona Walter berättade i ord och bild om islam. Foto: Tommy Hansson

När Sverigedemokraterna i Stockholms stad skulle bjuda in såväl muslimska imamer som kristna präster till en diskussion om islam med Mona Walter blev det kalla handen. Ingen var intresserad av att samtala med henne. Därför ändrades programmet till att bli en föreläsning med Walter, därtill en mycket givande och välbesökt sådan.

Ta gärna del av föreläsningen via denna länk:https://www.youtube.com/watch?v=iO19M-1RqJ4&feature=youtu.be

Det hade dock varit intressant att höra vad imamer och präster hade haft att anföra i anledning av den svidande islamkritik som Mona Walter, vilken konverterat från islam till kristendomen, levererade. Mona föddes i Mogadishu i den dåvarande socialistiska staten Somalia 1973 och flydde till Sverige 1994. Några år in i sin svenska exil omvände hon sig till kristendomen då hon tröttnat på islams totalitarism.

Enligt islam kan en sådan omvändelse föranleda dödsstraff, så att säga att Mona Walter är en kontroversiell figur i muslimska sammanhang är en skrattretande underdrift. Kristenheten i Sverige har, med få undantag, inte gjort särskilt mycket för att stötta henne.

För den som vill ta del av hennes islamkritik direkt från källan, det vill säga Mona Walter själv, finns det möjlighet att göra detta via denna länk till hennes blogg: http://monawalter.com/

Sveriges mest hatade kvinna? Foto: Tommy Hansson

Mona Walter inledde sin föreläsning genom att beskriva sig själv som ”Sveriges kanske mest hatade kvinna” på grund av sin kristna omvändelse och aktiva informationskampanj om islam. Och hon har förvisso blivit förtalad, bespottad och även fysiskt angripen; när hon hösten 2015 promenerade genom Rinkeby med ett team från SVT blev hon attackerad av muslimska ungdomar och kallad ”hora”.

Walter fortsatte sitt framträdande i en föreläsningssal på ett av de bättre hotellen på Södermalm i Stockholm med en nostalgisk återblick i ord och bild på Somalia innan landet islamiserades och upphörde att fungera som statsbildning. Det säger ganska mycket om den katastrofala utvecklingen, att den dåvarande socialistiska/marxistiska diktaturen Somalia kan framstå i ett förklarat skimmer där en kristen kyrka och en muslimsk moské kunde stå bredvid varandra i huvudstaden Mogadishu.

Somalia blev självständigt 1960 och var formellt demokratiskt, tills den demokratiskt valde ledaren Abdirashid Sharmarke mördades dagen före sin 50-årsdag i en statskupp den 15 oktober 1969 ledd av den övertygade marxistiske militären Mohammed Siad Barre (1919-95). Barre lät upplösa nationalförsamlingen, förbjöd alla politiska partier utom sitt eget kommunistiska och satte ett revolutionsråd med sig själv i spetsen att styra landet. Nära förbindelser upprättades med Sovjetunionen, som emellertid lämnade regimen åt sitt öde i slutet av 1970-talet.

Sedan han störtats från makten 1991 gick Barre i landsflykt i Nigeria, i vars huvudstad Lagos han avled fyra år senare. Somalia har sedan dess varit en så kallad failed state (misslyckad stat) där regionala krigsherrar och islamistiska extremister gjort tillvaron outhärdlig för befolkningen, varav de som har råd och lägenhet flyr landet – icke minst till Sverige.

Mohammed Siad Barre, Somalias kommunistiske diktator 1969.91.

– Jag upptäckte allt när jag kom till Göteborg, där jag träffade islamistiska somalier som krävde att alla kvinnor skulle bära heltäckande klädsel, berättade Mona Walter. Jag försökte anpassa mig men fick problem. I islam betraktas muslimer som herrefolket, överlägsna de så kallade månggudadyrkarna, judarna och de kristna. Kristna anklagas för att dyrka tre gudar på grund av treenighetsdogmen.

Nu görs, fortsatte Walter, försök inom islam att framställa religionen som tolerant och fredlig varför man samlat alla ”snälla” citat ur Koranen och haditherna i en volym. I slutändan går det dock inte att förneka att muslimerna ser på sig själva som överlägsna judar och kristna, som i ett muslimskt styrt samhälle har tre val – att omvända sig till islam, att betala skatt till de styrande muslimerna eller att bli dödade. Ateister har bara två möjligheter: omvändelse eller döden.

Mona Walter sammanfattade profeten Mohammeds (570-632) livsgärning på följande sätt:

År 622 flyttade Muhammed till Medina med sin svåger Abu Bakr al-Siddiq sedan motståndet mot honom blivit för stort i Mekka. Medina kallades då Yathrib, som senare döptes om till Medina (”Staden”). Mohammed blev efter hand alltmer hatisk och våldsbenägen gentemot judar och kristna som förkastade honom och blev en mäktig krigsherre. Han gifte sig med en nioåring men kom med tiden att tillämpa månggifte. Under den här tiden formulerades Koranens (sura 9:5) budskap om att ”Döda mushrikeen /de orena/ var helst ni finner dem”. Icke-muslimerna fick fyra månader på sig att omvända sig till islam, annars skulle de dödas. Vid ett tillfälle lät Muhammed halshugga upp till 1000 judar. Profeten gjorde vad som helst för att hans anhängare skulle hata alla andra. Att ifrågasätta Muhammed eller islam medförde dödsstraff

Efter Muhammeds död 632 tog Abu Bakr över hans roll som krigsherre i grandios skala. Islam skulle nu spridas genom tvångsislamisering med svärdets hjälp, först i närområdet och sedan i allt vidare cirklar för att slutligen omfatta hela världen. På Petterssons Blogg finns följande detaljerade historik över de muhammedanska erövringstågen efter Muhammeds död: https://petterssonsblogg.se/2014/09/08/islam-nagra-av-de-fredligas-krig-sedan-muhammeds-dagar

Islams inställning till den individuella friheten som Mona Walter ser det.

– Jag kunde inte vara muslim eftersom islam strider mot allt vad jag tror på, förklarade Mona Walter. Det funkade inte. 1994 kom en lag i Sverige där det står att tvång inte kan accepteras. Islam bryter mot denna lag, eftersom det är dödsstraff på att lämna islam. Någon jämlikhet mellan könen finns inte, då männen bestämmer över kvinnorna enligt texten i sura 4:34: ”Männen har gjorts ansvariga för kvinnorna.”

Enligt Mona Walter har muslimer inte de rättigheter som alla andra har. En muslim har vidare enligt islam rätt att ljuga om det gagnar saken, därför bör media enligt henne aldrig lita på vad en imam säger.

När man talar om islam i dag går det knappast att undvika ämnet terrorism. ”Terrorismen har ingenting med islam att göra”, har blivit ett lika tröttsamt som felaktigt mantra för muslimska apologeter såväl som för naiva västerlänningar som ju så gärna vill tro de invandrande muslimerna och deras troskoncept om gott.

Bevis för att islam har väl så mycket med terror och terrorism att göra finns i Koranens sura 9:111: ”Allah har köpt de troendes liv och tillgångar i utbyte mot paradiset. De dödar och blir dödade för Allah.” I sura 8:12 heter det: ”Jag kommer att sätta skräck i hjärtat på de icke troende. Ni får slå dem ovanför halsarna, ni får till och med slå vartenda finger.”

Hela sura (kapitel) 8 i Koranen, konstaterade Mona Walter, handlar om krigsbyte, där exempelvis företeelser som sexslavar och våldtäkter avhandlas. Islam blev efter Muhammeds överflyttning till Medina en krigs- och erövringsreligion med tvångsislamisering som främsta syssla. Därför handlar så mycket i islam om våld, dödande och terror.

Mona Walter vid bokbordet med islamlitteratur. Foto: Tommy Hansson

Det är ingen överdrift att säga att islam hyllar döden. I islam betyder ett människoliv ingenting och döden ses för den troende som ett sätt att komma till det hägrande paradiset. För Muhammed var det en naturlig sak att låta mörda såväl individer som grupper som han upplevde stod i vägen för spridandet av islam.

Sålunda mördades omkring år 624 i Medina den 100-årige judiske poeten Abu Afak, som inte tvekade att offentliggöra sin kritik av kameldrivaren och den numera till profet upphöjde Muhammed. Abu Afak blev skoningslöst mördad i sömnen, liksom poetissan Asma bint Marwan. Flera exempel på sådana religiöst-politiska mord finns.

Via denna länk en detaljerad analys av Muhammeds inställning till våldet: http://www.katoliknu.se/html/rel_islam_krig.htm

– Islam bygger på tvång och är en människofientlig ideologi, fastslog Mona Walter. Kristna vill följa Jesus, muslimer vill följa Muhammed. Det sistnämnda alternativet leder till katastrof. Visst är det möjligt för en muslim att inte lyda allt som står i Koranen, precis som sekulariserade kristna inte lyder Bibelns alla bud. Men det finns vissa speciella människor som är onda i hjärtat, det är de som blir självmordsbombare.

Sverigedemokraterna i Stockholms stad skall ha all heder av arrangemanget med Mona Walter. Att både imamer och präster tackade nej till att diskutera islam med henne visar om något att de är paniskt förskräckta för att ta del av något som strider mot de trosföreställningar de själva invaggat sig i. Egentligen skulle hela svenska folket behöva ta del av Mona Walters budskap, som har en särskild tyngd genom hennes egna smärtsamma erfarenheter av krigets och intoleransens ideologi: islam.

Med tanke på den muslimska massinvandringen till Sverige och Europa finns det de som räknat fram att kontinenten ungefär i höjd med 2050 rent demografiskt sett kommer att ha muslimsk översikt. Vi kommer enligt denna tes då att leva i en region som kan kallas Eurabia.

-Vi måste förhålla oss till ett framtida muslimskt folkflertal, menade SDs Mikael Strandman. Foto: Tommy Hansson

– Oavsett om man tycker detta är bra eller dåligt är detta en verklighet vi måste förhålla oss till, menade Mikael Strandman, en av SDs riksombudsmän som arbetat aktivt med förberedelserna till mötet med Mona Walter.

 

 

EUs utrikeschef: ”Islam har en plats i Europa”

 Federica Mogherini är minst lika glad som den iranska delegationen sedan kärnvapenavtalet med skurkstaten Iran förhandlats fram.

När IS-terrorister mördade ett 30-tal personer i Bryssel nyligen befann sig den Europeiska unionens ”höga representant för utrikesfrågor och säkerhetspolitik” – i dagligt tal ”EUs utrikesminister” – Federica Mogherini på en pressträff i Jordaniens huvudstad Amman.

Efter att kort tid före pressträffen ha ha fått beskedet om massakrerna i Bryssel tvingades Mogherini avbryta sitt framträdande tillsammans med Jordaniens utrikesminister Nasser Joudeh – hon föll i gråt, gav Joudeh en kort kram och sprang därefter ut från pressträffen: http://www.jpost.com/International/VIDEO-EU-foreign-policy-chief-Mogherini-breaks-down-over-Brussels-attacks-448879

En mänsklig reaktion som inte bör ligga Mogherini till last, kan tyckas. Skall inte politiker också få visa känslor? Det är bara det att EUs italienska ”utrikesminister” förefaller ha ett tämligen selektivt känsloliv.

När människor dör i hjärtat av Europa som en följd av islamistisk terror går det bra att låta tårarna flöda, men när samma typ av krafter mördar israeler på måfå – som skett i en våg av blodiga attentat i Israel sedan i höstas – trillar inga tårar nerför Mogherinis kinder. På sin höjd uppmanar hon då ”båda sidor” att iakttaga ”återhållsamhet och lugn” och att inte vidtaga några ”oproportionerliga” aktioner. Vi har hört samma banala klyschor förut, bland annat från vår egen utrikesminister Margot Wallström.  http://eeas.europa.eu/statements-eeas/2015/151011_02_en.htm

Federica Mogherini, född 1973, hade varit Italiens utrikesminister i knappt ett år när hon efterträdde baronsessan Cathrine Ashton av Uppholland i Hertfordshire som EUs utrikes- och säkerhetspolitiskt ansvariga den 31 oktober 2014. Ashton i sin tur hade tillträtt denna genom Lissabonfördraget nyskapade post i december 2009.

 Mogherini på samma bild som bland andra sin företräderska, lady Ashton, och Sveriges Carl Bildt.

Ashton, med ett förflutet i Tony Blairs Labour-ministär och i det brittiska överhuset och som för övrigt är gift med det brittiska opinionsinstitutet You Govs president Peter Kellner, fick under sin femårsperiod i EU-ämbetet vidkännas såväl ris som ros. Ett omdöme löd så: ”Frånvarande. Och även när hon är närvarande finns där en känsla av frånvaro.” http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/10971640/Farewell-Lady-Ashton-EUs-absent-foreign-minister-prepares-to-leave-for-good.html

Den 17 år yngre Federica Mogherini inledde sin aktiva bana inom politiken genom medlemskap i den italienska Kommunistiska ungdomsfederationen 1988-96 och gick över till Vänsterungdom efter kommunistpartiets upplösning och omvandling till ett socialdemokratiskt parti.

Utbildad statvetare var Mogherini från 2000-talets början sysselsatt med internationella frågor och anslöt sig till det italienska Demokratiska partiet (DP) vid dess bildande 2007. Hon kom då att ingå i partigrundaren Walter Veltronis stab. Så småningom blev hon parlamentariker och den 22 februari 2014 således utrikesminister i Matteo Renzis center-vänsterregering.

Som så många andra vänsteranhängare i vår tid har Federica Mogherini sedan ungdomen sympatiserat med palestinaaraberna i konflikten med Mellanösterns enda demokrati, den judiska staten Israel. En tidig idol var PLO-ledaren och terrorstrategen Yassir Arafat.

När Mogherini kort efter sitt tillträde som EUs högsta utrikesansvariga besökte FN-faciliteter i Gaza i november 2014 strax efter det senaste kriget mellan Israel och den islamistiska terrorrörelsen Hamas – som kostade 2140 människor livet – utlät hon sig på följande sätt: ”Vi behöver en palestinsk stat – det är det slutliga målet och det är hela den Europeiska unionens position.”   

 Fatahungdomar, sedan barnsben hjärntvättade att hata judar, gör hitlerhälsning.

Sådana uttalanden river naturligtvis ner applådåskor från det hopplöst anti-israeliska FN och den svenska S-MP-regeringen med dess bagage från Palme-åren. Däremot är de illavarslande för alla som är bekymrade över att det enda som den Palestinska myndigheten och den papperskonstruktion som skall föreställa en palestinsk enhetsregering verkligen tycks behärska någorlunda väl är våld och terror i form av exempelvis raketbeskjutningar och bestialiska knivdåd riktade huvudsakligen mot den israeliska civilbefolkningen. http://www.dw.com/en/eu-foreign-affairs-chief-mogherini-calls-for-palestinian-state/a-18048838

Mogherini har vidare varit en av de pådrivande krafterna när det gällt att säkra kärnvapenavtalet mellan den islamistiska skurkstaten Iran och de fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd (USA, Ryssland, Kina, Frankrike och Storbritannien) samt Tyskland och EU, som började implementeras den 16 januari i år i form av hävda Iran-sanktioner.

När Iran satte igång med robottester som icke minst upprörde Israel, hävdade Mogherini att testerna, trots att hon erkände att de kunde framkalla spänningar i regionen, inte bröt mot det nyss ingångna kärnvapenavtalet. http://theiranproject.com/blog/2016/03/15/iran-missile-tests-dont-violate-nuclear-agreement-eu-says/

Iranavtalet har hälsats med stor tillfredsställelse av den EU-byråkrati som Federica Mogherini är en hög representant för men emottagits betydligt mer skeptiskt i Israel, där premiärminister Benjamin Netanyahu menar att det utgör ”ett historiskt misstag”. Avtalsskeptikerna anser att Iran mycket väl kan framställa kärnvapen trots avtalet, även om det kanske tar aningen längre tid. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/17/darfor-blir-varlden-farligare-efter-iran-avtalet/

Det som går som en röd tråd i Mogherinis internationella utsyn är hennes grundläggande känslomässiga sympatier för islam och för dess påstådda plats i den europeiska historien: ”Islam håller en plats i våra västerländska källor. Islam tillhör Europa. Det håller en plats i Europas historia, i vår kultur, i vår mat och – vad som betyder mest – i Europas samtid och framtid. Tyck om det eller inte, detta är verkligheten.”   

David Pryce-Jones, kolumnist i National Reviews nätupplaga, håller inte med om detta. Han träffar huvudet på spiken när han framhåller: ”I sobra fakta har islams tillbakahållande, från slaget vid Tours och Konstantinopels fall ända fram till 9/11, under århundraden varit en stående aspekt av västerländsk historia. Och exakt vilken är islams plats i vår kultur? http://www.nationalreview.com/corner/421060/eu-official-idea-clash-between-islam-and-west-has-misled-our-policies-david-pryce

 Mogherini anser att islam har en plats i väst.

Detta är onekligen en berättigad fråga, som jag inte kan se att Federica Mogherini har tillstymmelsen till svar på. Det faktum att några av våra maträtter bär arabisk prägel kan under alla omständigheter knappast vara skäl nog att välkomna underkastelsens ideologi (islam betyder som bekant just ”underkastelse”) med de öppna armar Mogherini förespråkar. Än mindre dess förnedrande kvinnosyn, dess barbariska sharialagstiftning och dess massiva intolerans.

Det är slutligen upprörande att Mogherini kan tala om ”hela den Europeiska unionens position” när hon som ovan berör det föregivna behovet av en palestinsk stat, trots att en sådan aldrig existerat i världshistorien och trots palestinaarabernas oförmåga att kontrollera sina gränser.

EU består av 28 nationer vilka var och en har en egen utrikespolitik, och det är ingenting annat än hybris – om EUs utrikestaleskvinna är bekant med denna term från den europeiska civilisationens vagga – att tala om en gemensam utrikespolitik för EU. Framförallt vore det upprörande om ett samlat Europa skulle fördöma Islamiska statens islamistiska terror i Bryssel och på andra platser men ursäktar samma slags terror när den utövas av palestinaaraberna mot Mellanösterns enda demokrati.

Wallström vårt största internationella problem

 Margot Wallström: icke önskvärd i Israel.

Margot Wallström (S) har under det dryga år hon tjänat som landets utrikesminister blivit Sveriges största internationella problem. Så fort hon öppnar munnen skulle man, utan att göra sig skyldig till någon alltför stor överdrift, kunna säga att hon ger upphov till en diplomatisk kris.

Tisdagen den 12 januari krävde hon i riksdagen, att en internationell undersökning skulle utreda frågan hurivida Israel gjort sig skyldig till ”utomrättsliga avsrättningar” – ett tema Wallström varit inne på tidigare – i sin kamp mot palestinaarbiska våldsverkare. Det tog naturligtvis hus i helsike i Israel, vars biträdande utrikesminister Tzipi Hotovely hotade att inte bara bannlysa Wallström utan alla officiella svenska besökare från att komma in i Israel. http://forward.com/news/breaking-news/329913/swedens-questioning-of-israeli-killings-of-palestinians-draws-rage/

Hotovely citerade bland annat enligt följande:

På tydligast möjliga sätt förmedlar staten Israel ett mycket skarpt budskap till Sverige som lyder: ni stödjer terror, ni ger ISIS medvind att operera i hela Europa. I Bryssel. I Paris. Vi såg det igår i Istanbul.

 Hotovely om Wallströms uttalanden: ”En dålig mix av idioti och diplomatisk dumhet.”

Hotovely betonade att Israel befinner sig i frontlinjen i kampen mot terrorismen. Hon benämnde Wallström anti-israeliska anklagelser ”en dålig mix av idioti och diplomatisk dumhet” och förklarade att Israel skulle ”stänga sina dörrar” för alla officiella besök från det fientliga Sverige. Det har dock rapporteras att den israeliske premiärministern Benjamin Netanyahu, som också är utrikesminister, inte godkänner en sådan åtgärd utan väljer att inskränka besöksförbudet till Margot Wallström personligen.

Den biträdande utrikesministern försäkrade vidare att Israel inte hade någon som helst avsikt att avveckla sin närvaro i de bibliska områdena Judéen och Samarien – den så kallade Västbanken – vilken Israel ofta felaktigt påstås ockupera – korrekt är att området är omstritt. Tzipi Hotovely menade att området är västs frontlinje i kampen mot den regionala islamiska terrorn.

Hela spektrat i israelisk politik, från vänster till höger, har varit enigt i sitt fördömande av Wallströms förlöpningar vilka skedde fyra månader efter starten av de knivattacker som till dags dato tagit 27 människors liv. Den tidigare utrikesministern Avigdor Liberman har varit fränast och menat, att ”det enda den svenska utrikesministern inte har gjort är att fysiskt ansluta sig till de palestinska terroristerna och knivhugga judar. Med tanke på hennes uppförande så här långt är det bäst att hoppas att detta inte sker.”

 Arbetarepartiets Herzog undrar hur vi svenskar reagerar när terrorn drabbar oss.

Inte heller Isaac Herzog, ledare för Wallströms partis israeliska motsvarighet, Arbetarepartiet, har varit nådig i sin kritik av den förra EU-kommissionären. Han menade att det var ”intressant att Sverige inte reagerade på samma sätt när Paris-polisen dödade terroristerna” (vilka sköts ihjäl av polis i samband med en attack mot en polisstation). Herzog frågar sig också hur svenskarna kommer att reagera då terrorn drabbar dem själva (det vill säga oss) – kommer vi att klappa terroristerna på huvudet och beklaga deras dåliga barndom?

Ofir Akunis, israelisk vetenskaps- och teknologiminister, har å sin sida begärt att Israel skall hemkalla sin ambassadör i Stockholm, vilken för närvarande heter Isaac Bachman.

Margit Wallström har sökt släta över sin katastrofala insats genom att påstå, att Sverige är vän till såväl Israel som Palestina och att båda dessa har rätt att vara stater. Detta trots att ”Palestina” inte har kontroll över sina gränser och dess regering utgörs av två parter – varav den ena (Hamas) är en islamistisk terrororganisation och den andra (Fatah) är en sekulär rörelse som historiskt sett har mycket mer blod på sina händer än Hamas – vilka båda vill utplåna Israel från jordens yta. Båda lär kommande generationer palestinaaraber från spädaste barnaålder att hata judar.

 För Fatahs Abu Mazen/Mahmoud Abbas är alla palestinska terrorister frihetshjältar.

Vad Socialdemokraternas ”kära systerparti” beträffar leds det av en man – Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen – som förnekar Förintelsens historiska omfattning och inte en enda gång fördömt de senaste knivdåden. Alldeles tvärtom – Abbas och Fatahs ledarskap hyllar rutinmässigt alla palestinaarabiska terrorister som frihetshjältar, även om det rör sig om personer som krossat judiska spädbarns skallar mot en vägg.

Om Margot Wallström eller någon annan svensk socialdemokrat tagit avstånd från sådana handlingar och krävt deras upphörande så har det i alla fall undgått denna bloggare. Stefan Löfven förnekade till och med rätt nyligen, att de palestinaarabiska knivdåden konstituerar terrorism.http://www.vk.se/1590788/lofven-attackerna-ar-inte-terrorism

Här ytterligare information om vad det så kallade Palestina sysslar med dagligdags: http://palwatch.org/main.aspx?fi=448

I Sverige har Jan Björklund (L) kritiserat Wallström för att ha en alltför ensidig bild av Israel och att den israeliska reaktionen är ”förståelig”: http://www.svd.se/jan-bjorklund-israels-reaktion-forstaelig En mer genomtänkt och omfattande kritik har levererats av moderate Europa-parlamentarikern Gunnar Hökmark, som på sin blogg framför tanken att det inte är utrikesministerns enskilda uttalanden som är problemet utan hennes politik:

I en del av världen präglad av hårdföra diktaturer utpekar Sveriges utrikesminister Israel som den aktör som bryter mot mänskliga fri- och rättigheter. Det är en världssyn som underminerar både Sveriges förmåga att bidra till demokratisk utveckling och att bidra till fred i Mellersta Östern.

Hökmark anser att Wallströms piruetter emanerar ur ”ett socialdemokratiskt 70-talsperspektiv” då den tredje världen skulle vara Sveriges allierade mellan öst och väst och då begrepp som demokrati, frihet och marknadsekonomi ansågs mindre viktiga. Det viktiga var att Sverige skulle stå på de marxistiska ”befrielserörelsernas” (i realiteten ofta nog renodlade terrorrörelser) sida i kampen mot ”imperialism” och ”kolonialism”.

 Hökmark erinrar om sossarnas 70-talsperspektiv.

Det var under denna tid som Olof Palme och Sten Andersson snickrade ihop Sveriges Israel-fientliga hållning och hoppade i säng med PLO och Arafat samt såg till att det israeliska Arbetarepartiet uteslöts ur Socialistinternationalen. Tyvärr har vare sig Hökmarks parti Moderaterna eller andra borgerliga partier förmått att i något väsentligt avseende fjärma sig från denna tingens ordning. http://hokmark.eu/det-ar-inte-wallstroms-enskilda-uttalanden-som-ar-problemet/

Inte heller Carl Bildt, som under studentåren var en varm Palestina-anhängare, var under sin tid som utrikesminister välsedd i Israel. Han var alltför beryktad för sin arrogans och okänslighet gentemot Israels utsatta position och därav följande behov av nationell säkerhet. Här skriver Per Gudmundsson i Svenska Dagbladet 2009 om den israeliska synen på Bildt:http://www.svd.se/darfor-driver-carl-bildt-israelerna-till-vansinne

Konflikt Hamas – Palestinska myndigheten om palestinsk stat: terrorn fortsätter

http://news.xinhuanet.com/english/world/2014-12/23/c_133874574.htm

Medan den Palestinska myndigheten (PM) fortsätter sina ansträngningar att få ”Palestina” erkänt som en självständig stat med FNs godkännande, lyckas man inte dölja att det råder djup oenighet mellan dess båda huvuddelar, det islamistiska Hamas och det sekulära Fatah.

 Hamas Sami Abu Zuhn kräver att Abbas drar tillbaka förslaget om palestinsk stat.

Strax före jul uppmanade Hamas talesman i Gaza, Sami Abu Zuhn, den Palestinska myndigheten och dess ledare Mahmoud Abbas (Abu Mazen) att dra tillbaka det resolutionsutkast som kräver att Israel drar sig tillbaka från Judéen och Samarien (”Västbanken”) till i slutet av 2017.

Palestinska myndighetens plan är att överlämna resolutionsförslaget till FNs säkerhetsråd i slutet av 2014. Nu hävdar dock Hamas enligt den kinesiska nyhetsbyrån Xinhua att förslaget ”inte representerar ett konsensus bland det palestinska folket”.

Se länken överst för mer information.

Att terrorrörelsen Hamas är oense med Fatah i frågan är ingen nyhet. Hamas, som styrt Gazaremsan med järnhand sedan 2006 efter det att området av Israel på initiativ av dåvarande premiärministern Arel Sharon överlämnats till palestinaaraberna i slutet av föregående år, har som målsättning att utplåna Israel från kartan och är inte intresserat av att fastställa några gränser mellan Israel och ”Palestina”.

Palestinaarabernas kommunistiska fraktion, the Democratic Front for the Liberation of Palestine (DFLP), instämmer i Hamas motstånd mot den Palestinska myndighetens förslag i både dess ursprungliga och korrigerade form, då organisationen anser att det ger en ”förvirrande bild” av situationen. DFLP kräver vidare att PM inbjuder samtliga palestinaarabiska fraktioner att diskutera frågan.

 Bilden ljuger. Det knakar i själva verket rejält i fogarna i relationen mellan Hamas Ismail Haniyeh och Fatahs Mahmoud Abbas.

PM-ledaren Mahmoud Abbas hotade i sin tur under ett besök i Algeriet att om inte resolutionen föreläggs FNs säkerhetsråd för omröstning som planerat, kommer ”palestinierna att tvingas till nödvändiga politiska och legala beslut”. Abbas hotade också att inte återuppta de diplomatiska förbindelserna med Israel om den aktuella resolutionen faller i FN: ”Vi kommer inte längre att förhandla med den israeliska regeringen som då kommer att tvingas uppfylla sitt ansvar som en ockupationsmakt.”

Om Abbas uttalanden se nedanstående länk:

http://www.jta.org/2014/12/23/news-opinion/israel-middle-east/abbas-palestinians-wont-deal-with-israel-if-statehood-resolution-falls

”Vi accepterar inte några ultimatum”, har Israels premiärminister Benyamin Netanyahu klargjort samtidigt som han kritiserat den Palestinska myndighetens militanta hållning visavi FN som Netanyahu menar skadar Israels säkerhet och inte främjar en verklig fred:

I den verklighet där islamsk terror når jordens alla hörn, kommer vi att avvisa varje försök som skulle placera terrorismen inuti vårt hem, inom staten Israel.

Samtidigt fortsätter den palestinaarabiska terrorismen att plåga israeliska medborgare, som fått vidkännas såväl raketanfall från Gazaremsan in i södra Israel som personagrepp.

 I den här bilen, som brandbombades av terrorister, satt 11-åriga Ayala Shapira som fick svåra brännskador.

Arabiska terrorister slängde nyligen en molotovcocktail på en bil som en 11-årig flicka och hennes pappa färdades i mellan städerna Ma´ale Shomron och El Matan i Samarien, varvid flickan – Ayala Shapira – ådrog sig tredje gradens brännskador. Hon ligger för tillfället medvetslös i respirator och svävar mellan liv och död. Hennes pappa klarade sig med mindre brännskador.

Dagen efter detta illdåd knivhöggs två gränspoliser i Jerusalems gamla stad efter morgonbönen i Al-Aqsa-moskén. Poliserna fick lyckligtvis endast lättare skador. Polisen letar fortfarande efter knivmannen.

Wejryd träffade terrorledare i Gaza

 

 Anders Wejryd hälsar på Hamas-ledaren Ismail Haniyeh.

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hamasledare-vill-ha-svenskt-stod_4060377.svd

Den 28 oktober begav sig ärkebiskop emeritus Anders Wejryd (född 1948) till det av terrororganisationen Hamas styrda Gaza. Wejryd, som var svensk ärkebiskop 2006-2014, hade från Sverige med sig Jakob von Uexkull, grundare och ordförande av/i Right Livelihood Award samt Agneta Johansson, biträdande director för International Legal Assistance Consortium (ILAC) tillika styrelsemedlem i Right Livelihood Award, som ibland brukar betecknas som ett alternativt Nobelpris.

Enligt ett pressmeddelande från Gaza, som sändes ut den 30 oktober 2014 – samma dag som den socialdemokratiska/miljöpartistiska regeringen formellt erkände ”Palestina” som en självständig stat – var delegationen i Gaza ”för att visa sin solidaritet” med Raji Sourani och dennes organisation Palestinian Centre for Human Rights. Sourani och hans organisation erhöll 2013 Right Livelihood Award.

Sourani gjorde följande uttalande i anledning av S-MP-regeringens erkännande av ”Palestina”:

Det svenska beslutet att idag formellt erkänna Palestina är unikt och mycket viktigt. Det är ett konkret bevis på den svenska utrikespolitikens självständighet, integritet, trovärdighet och neutralitet och att den är baserad på internationell humanitär rätt och grundläggande mänskliga rättigheter.

I uttalanden från Gaza-besöket orerades det väldeliga om hur den israeliska krigföringen vid konflikten i somras raserat stora delar av Gaza och att det nu behövdes svensk hjälp för att bygga upp området.

 Hamasterrorister avrättade under den senaste konflikten Gaza-bor som anklagades för att spionera åt Israel.

Mycket talades även om den israeliska så kallade blockaden av Gaza, som emellertid inte var allvarligare än att israeliska lastbilar gick i skytteltrafik in och ut ur området med förnödenheter till den lidande befolkningen. Därtill hade Israel i området ett fältsjukhus som vårdade skadade Gaza-bor, vilka riskerade avrättning av Hamas om de påkoms med att låta sig vårdas av israelisk personal.

Det monumentala hyckleriet inom Hamas dokumenteras av att organisationens medlemmar har för vana att låta sjuka anhöriga vårdas på högklassiga sjukhus i Israel.

Såvitt jag kunnat utröna nämnde den svenska delegationen dock inte med ett enda ord att konflikten emanerade ur det faktum, att Hamas dagligen överöste civila områden i Israel med raketer och då och då genomförde terrorattentat genom att ta sig in i Israel genom specialbyggda tunnlar.

Hamasterroristerna begärde föga oväntat svenskt stöd i syfte att få till stånd en fungerande samlingsregering med det på den så kallade Västbanken (de bibliska områdena Judéen och Samarien) inför kommande val: se länk överst. De har blivit rikligen bönhörda.

 En skiss av en Hamas-byggd infiltrationstunnel.

Den svenska regeringen har således nyligen ”med kraftigt ökat stöd till palestinsk statsbyggnad” plussat på det skattefinansierade biståndet från 500 miljoner till 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden. Detta har skett mitt under en palestinaarabisk terrorvåg i Jerusalem och på andra platser vilken skördat ett betydande antal oskyldiga civila liv:

http://www.varldenidag.se/ledare/2014/11/18/Lukas-Berggren-Moraliskt-och-ekonomiskt-stod-till-terrorhyllningar/

Det faktum att EU-domstolens första instans nu beslutat häva den terrorstämpel som Hamas försågs med 2001, således fyra år innan rörelsen tog kontrollen över Gaza, innebär föga i sak. Hamas har visat och fortsätter eftertryckligt att visa att man bekänner sig till terrorn som medel i politiken. Domstolsbeslutet innebär inte heller att det är fritt fram för Hamas att verka i EU-länderna. EU har nu tre månader på sig att visa att  finns fog för terrorstämpeln.

http://www.dn.se/nyheter/varlden/eu-domstolen-upphaver-beslutet-att-terrorstampla-hamas/

Svenskt stöd till den ”palestinska” saken via regering, kyrka och så kallade humanitära organisationer är ett uttryck för den kompakta Israel-fientlighet som härskar i det officiella Sverige och som initierades av Olof Palme i början på 1980-talet.

Den nuvarande regeringen innehåller en bostadsminister, Mehmet Kaplan, som är islamist och en skolminister, Gustav Fridolin, som för drygt tio år sedan greps av israeliska säkerhetsstyrkor när han bröt mot Israels terroristlagar och sattes på ett plan tillbaka till Sverige.

 Islamisten Mehmet Kaplan har deltagit i Hamas-jippot Ship to Gaza.

Nära maktens tinnar finns de inflytelserika socialdemokraterna partisekreteraren Carin Jämtin, riksdagsledamoten Veronica Palm och dennas kollega Hillevi Larsson, som nyligen glatt lät sig fotograferas med en kartbild hon fått i pris av en palestinsk förening där den judiska staten Israel raderats bort. Samtliga dessa är, i likhet med förra partiledaren Mona Sahlin, entusiastiska propalestinier och Israel-hatare.

När socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg före senaste valet kritiserade sitt parti för den fortgående islamisering som pågår, ströks hon helt sonika från riksdagslistan.

En grundsten i den socialdemokratiska preferensen för islam samt den palestinaarabiska saken är organisationen Socialdemokrater för tro och solidaritet, den tidigare kristna Broderskapsrörelsen, som under Peter Weideruds ledning antagit en avskyvärd antisemitisk identitet vilket påtalats av den liberala Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA):

http://skma.se/socialdemokrater-for-tro-och-solidaritet-spar-pa-oklarhet-om-antisemitisk-ledare/

När det gäller Svenska kyrkan har denna under en lång följd av år ensidigt kritiserat Israel, varför Wejedryds varma handslag med Hamas-ledaren Ismail Haniyeh  i höstas förvånar ingen (se bilden överst). Att Hamas har som måsättning att utplåna Israel och döda alla judar är uppenbarligen inga som helst problem för Wejryd.

I en debattartikel i Aftonbladet den 31 oktober 2012 krävde dåvarande ärkebiskopen Wejryd och Strängnäs-biskopen Hans-Erik Nordin en särskild märkning av produkter från ”illegala” israeliska bosättningar:

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/varlden/article15694328.ab

 Två arabiska folkförstörare trivs tillsammans: Bashar Al-Assad och Muammar Khadaffi.

Två år dessförinnan hade Wejryd jämte presidiet för Sveriges kristna råd och två syrisk-ortodoxa ärkebiskopar från Södertälje besökt Syrien och hyllat landets dokumenterat hänsynslöse diktator Bashar Al-Assad:

http://gulanavci.blogspot.se/2010/03/vad-haller-arkebiskopen-anders-wejryd.html

I sina hyllningar till Al-Assad, som med sin oförsonliga politik mot politiska meningsmotståndare där mord, misshandel och fängslanden var vardagsmat triggade igång det blodiga syriska inbördeskriget, sade Wejryd bland annat: ”Och jag vill gärna säga att Bashar Al-Assad är en på många sätt imponerande person.”

 

 

 

 

Är Löfven lögnaktig, okunnig eller bara korkad?

 Statsminister Stefan Löfven har ett problematiskt partibagage att släpa på och far därför ut i otidigheter mot andra partier.

http://www.aftonbladet.se/debatt/debattamnen/politik/article12049791.ab

I riksdagens partiledardebatt onsdagen den 8 oktober for nye statsministern Stefan Löfven ut i obehärskat salvelsefulla ordalag mot Sverigedemokraterna i allmänhet och dess partiledare Jimmie Åkesson i synnerhet med bland annat dessa ord:

Du ser en del av de svenska medborgarna, ibland några av mina partikamrater, mina vänner, som ett hot jämförbart med Hitlers terror.

Åkesson bemötte med bravur denna oseriösa och ovärdiga tirad i riksdagens kammare, men jag skall här ändå söka reda ut begreppen och bakgrunden till lösmynte Löfvens otidigheter.

Det var i en debattartikel i Aftonbladet den 19 oktober 2009 som Jimmie Åkesson skrev om det hot mot Sverige och dess demokrati och kultur, som han och SD menar att massinvandringen av muslimer och den därav följande islamiseringen medför. Aftonbladets debattredaktion försåg på eget bevåg artikeln med rubriceringen ”Muslimerna är vårt största utländska hot”, detta trots att detta ingenstans står att läsa i debattexten. Något som Löfven säkerligen är väl medveten om.

Artikeln kan läsas i sin helhet via länken överst.

Däremot menade Åkesson, och detta med full rätt enligt min mening, att den tilltagande islamiseringen är ett sådant hot. Islam är trots allt ett religiöst-ideologiskt komplex som hittills visat sig vara oförenligt med demokrati, jämställdhet mellan könen och ett humant rättssystem, för att ta några exempel, och som därtill lett till några av de värsta terrorexcesserna i mänsklighetens historia inklusive det pågående barbariet i Irak och Syrien.

Det var mot den bakgrunden med allt skäl Åkesson i AB-artikeln fastslog:

Som sverigedemokrat ser jag detta som vårt största hot sedan andra världskriget och kommer att göra allt som står i min makt för att vända trenden när vi går till val nästa år.

Löfven  väljer dock att, på sätt som anges ovan, misstolka SD-ledarens budskap för fem år sedan. Syftet är naturligtvis att bättra på den djävulsmålning av SD sjuklöverpartierna rutinmässigt ägnar sig åt. Det är nämligen en avgörande skillnad mellan att hävda att ”muslimerna” respektive ”den muslimska massinvandringen och islamiseringen” utgör det största hotet mot Sverige på drygt ett halvt sekel.

 Jimmie Åkesson varnade med all rätt för islamiseringen.

Att sedan den lika svagsinta som illa informerade vänsterextremsajten Inte rasist men har ett annat synsätt är naturligtvis ingenting som vettigt folk ens avlägset behöver bry sig om:

http://www.interasistmen.se/dumheter/nu-slar-vi-hal-pa-akessons-logn-en-gang-alla/

Att skriva ”muslimerna” i sammanhanget skulle ha inneburit en obehaglig generalisering av en hel folkgrupp, och av alla gånger jag haft förmånen att få lyssna på Jimmie Åkesson har han aldrig uttryckt sig på det sättet. Han har tvärtom gjort skillnad mellan fredliga och kanske sekulariserade muslimer och de islamistiska fanatiker som spränger folk i luften och, styrkta av Koranens ord, ägnar sig åt halshuggning.

 Svenska moskéer fungerar i värsta fall som centraler för spridande av antisemitiskt propagandamaterial och jihadrekrytering.

Och det är exakt det Stefan Löfven är medveten om. Han vill att människor skall få intrycket att SD just ägnar sig åt denna typ av generalisering. På samma sätt som han i riksdagsdebatten hävdar att SD på 1990-talet hade hakkors i sina demonstrationståg, detta trots att svenska nationalsocialister – dit SD aldrig någonsin hört – veterligt aldrig använt den gamla nazisymbolen i några sammanhang. Inte ens patenterat nazistiska Nordiska rikspariet (NRP) gjorde detta utan brukade det så kallade solkorset.

De svenska Socialdemokraterna har verkligen inte särskilt bra på fötterna för att kunna anklaga andra partier för att vara nazistanstuckna. En partibildning som varit pådrivande vid inrättandet av Statens institut för rasbiologi då Hjalmar Branting (S) var statsminister, förespråkat sterilisering riktade mot ”mindervärdiga” element delvis ur ett rashygienistiskt perspektiv och under Per Albin Hanssons statsministertid lät Nazityskland frakta både permittenter, vapen och stridande trupp genom Sverige mitt under brinnande världskrig skall nog företrädesvis hålla käften angående nazistanklagelser.

 Den byggnad i Uppsala i vilken Statens institut för rasbiologi var inrymt.

Vidare är det helt felaktigt att, som Löfven gör, förknippa tesen om ”det största hotet sedan Andra världskriget” med Hitlers terror. Jag skulle till och med, och med visst fog, kunna hävda att den nuvarande så kallade regeringen med inslag av islamistvänner, new age-tokar, utvikningsbrudar, skattesmitare och miljögalningar utgör det största (inhemska) hotet mot Sverige sedan sagda krig. Utan att för den skull implicera att Löfven är en ny Hitler och/eller att sossarna vill bygga koncentrationsläger.

Mycket tyder på att Löfven genom att svinga vilt omkring sig med nazistanklagelser och påståenden om hets mot muslimer vill vända bort uppmärksamheten från det faktum, att sosseriet är svårt infiltrerat av islamister och jihadanhängare. När riksdagskvinnan Carina Hägg (S) öppet deklarerade att ”Socialdemokratin har smält samman med islamismen” tog Islamiska förbundet av allt att döma kontakt med den socialdemokratiska valberedningen, vilken petade Hägg från riksdagslistan:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=91&artikel=5721842

 Carina Hägg (S) sade sanningen om islamisternas infiltration inom socialdemokratin och petades från riksdagslistan.

Om detta stämmer, och personligen betvivlar jag inte för ett ögonblick att det verkligen är så, förklarar det varför Löfven redan i sin regeringsförklaring, och det utan någon som helst föregående diskussion med andra partier, klargjorde att S/MP-regeringen ämnar erkänna det terroristdominerade ”Palestina” som självständig stat. Man anar här även inflytande från regeringens grå eminens, partisekreterare Carin Jämtin, vilken på Facebook uttalat sitt höga gillande av antisemitiska konspirationsteorier och troligen fungerar som statsministerns hjärna i denna fråga.

Stefan Löfven har som konstaterats ovan ljugit om Jimmie Åkesson och Sverigedemokraterna. Jag är avslutningsvis dock inte säker på om Löfven till största delen är lögnaktig, okunnig eller möjligen ”bara” korkad. Kanske är han en blandning av allt detta. I ”bästa” fall är han en bonnslug partigängare som emellertid  borde betänka, att hans regering sitter mycket löst till och nog inte har råd att i onödan stöta sig ens med de demoniserade Sverigedemokraterna med ett nästan dubbelt så stort väljarstöd som hans eget samarbetsparti.

 

 

Löfvens regering premierar terrorn genom att erkänna ”Palestina”

 Stefan Löfvens nya S/MP-regering.

http://rt.com/news/192904-sweden-to-recognize-palestine/#.VC6rwNlhpvA.twitter

Det mest uppseendeväckande med nye statsministern Stefan Löfvens regeringsförklaring var att han deklarerade, att Sverige under den nya S/MP-regeringens styre avser att erkänna ”Palestina” som en självständig statsbildning. Se länken ovan. Så långt gick dessbättre aldrig den föga Israel-vänliga regeringen Reinfeldt med Israel-skeptikern Carl Bildt som utrikesminister.

Löfven motiverade detta beslut på följande sätt:

Konflikten mellan Israel och Palestina kan bara lösas med en tvåstatslösning, framförhandlad i enlighet med folkrättens principer. Den måste garantera såväl palestiniernas som israelernas legitima krav på nationellt självbestämmande och säkerhet. En tvåstatslösning förutsätter ömsesidigt erkännande och vilja till fredlig samexistens. Därför kommer Sverige att erkänna staten Palestina.

Detta är emellertid som att spänna kärran framför hästen. Problemet med Löfvens resonemang är ju, att det från den palestinaarabiska sidan inte finns  någon vilja till vare sig erkännande av och fredlig samexistens med den andra parten. Ändå skall Sverige ta steget och erkänna det så kallade Palestina. Ologiskt är bara förnamnet. Vad Sverige borde göra är naturligtvis att utöva påtryckningar på ”sitt kära systerparti” Fatah – som Löfven kallade Fatah vid senaste partikongressen (S) – att inta en försonlig attityd mot Israel. Inte att komma med oövertänkt retorik.

Det korrekta är att nämnda konflikt endast kan komma närmare en lösning om de ”palestinska” territorierna börjar med att klart och tydligt erkänna den judiska staten  Israel och dess rätt att existera inom säkra och erkända gränser och som en konsekvens därav upphör med sin naziinspirerade terrorverksamhet.

 Nazihälsningen är vanligt förekommande bland palestinaarabiska/islamistiska terrorgrupperingar såsom Hamas. Dock uppenbarligen inget som stör Löfven.

För övrigt kan ett erkännande av ”Palestina” som självständig stat strida mot folkrätten. Det hävdar Tomas Sandell i tidningen Världen idag den 3 oktober:

http://www.varldenidag.se/nyhet/2014/10/03/Tomas-Sandell-Erkannande-av-palestinsk-stat-strider-mot-folkratten/

Framförallt den blödtörstiga, islamistiska terrorrörelsen Hamas i Gaza-remsan men också dess allierade, Fatah på ”Västbanken” (Judéen och Samarien), har som yttersta målsättning att utplåna den judiska staten. Hamas vill dessutom utplåna Israel och döda alla judar. Att belöna sådana rörelser med statsstatus kan aldrig leda till något gott.

Läs gärna också vad Lennart Eriksson i bloggen Sapereaude under rubriceringen ”Löfvens regeringsförklaring har starka antisemitiska och rasistiska undertoner” har att säga i frågan:

http://www.sapereaude.se/blog/?p=11302

Eriksson lyfter i sammanhanget fram Stefan Löfvens påståenden om rasismen i regeringsförklaringen: ”Rasismen…är oacceptabel…i ett demokratiskt samhälle…Antisemitism, antiziganism, islamofobi och afrofobi ska inte ha någon plats i Sverige.”

Inte i Sverige, nej, men i de palestinska territorierna går det tydligen alldeles förträffligt att vara militant antisemit och därmed bekänna sig till den grövsta formen av rasism. Där barnen från spädaste ålder får lära sig att judar är att jämställa med skadedjur och uppmuntras bli självmordsmördare. ”Då belönas man ekonomiskt av Löfven”, konstaterar Lennart Eriksson, ”och för övrigt av alla riksdagspartier utom Sverigedemokraterna rikligen och sedan länge.”

Löfven lovordade även den internationella insatsen mot den jihadistiska/islamistiska terrorgrupperingen IS/ISIS/ISIL, men när det blir fråga om de helt likvärdiga terroristerna inom Hamas är det stora famnen som gäller – förklara logiken i detta, den som kan.

För drygt tre månader sedan, just innan Hamas sparkade igång den senaste väpnade konflikten med Israel genom att skjuta raketer mot civila områden i Israel, föreslog vidare den nu nyvalde talmannen Urban Ahlin (S) att såväl Sverige som Israel skulle börja bedriva samtal med Hamas och därmed göra detta rasistiska mördarkommando rumsrent:

http://www.expressen.se/debatt/urban-ahlin-vill-gora-hamas-rumsrent/

Att erkänna ”Palestina” som stat i dagens läge vore katastrofalt. Det vore att premiera våld, terror och antisemitism av högsta potens. Om den skakiga  löfvenska minoritetsregeringen gör allvar av denna föresats blir Sverige det första EU-land som ger ”Palestina” ett fullt statserkännande. Visserligen har Polen, Rumänien och Slovakien erkänt ”Palestina”, men det skedde innan dessa länder gick med i EU. Irland och Cypern å sin sida har uppgraderat de ”palestinska” representationerna till fullskaliga ambassader.

Den Palestinska myndigheten vill skapa en egen stat i det Hamas-kontrollerade Gaza och på Fatah-styrda ”Västbanken” och etablera en huvudstad i östra Jerusalem. Dessa områden återtogs av Israel i samband med Sexdagarskriget (även kallat Yom Kippur-kriget) 1967. Gränsdragningen är emellertid oklar och omdiskuterad på ”Västbanken”.

 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

Kontentan av ovanstående är att en palestinaarabisk statsbildning i nuläget ter sig som helt verklighetsfrämmande, varför det givetvis inte heller finns någon som helst anledning för Sverige – eller för den delen något annat land – att erkänna en ”palestinsk” stat.

Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/02/en-palestinsk-stat-helt-verklighetsframmande/

Att Stefan Löfvens nybildade så kallade regering – frågan är ju hur långlivad denna bisarra hybrid kommer att bli – skulle ta steget att erkänna ”Palestina” som en stat kommer förstås minst av allt som en överraskning. Socialdemokratin har intagit en fientlig hållning till Mellanösterns enda demokrati, och det enda landet i regionen som tillämpar religionsfrihet och rättigheter för HBTQ-kommuniteten, ända sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar.

En smärre tillnyktring kom med Göran Perssons statsministertid – Persson besökte Israel som förste svenske statsminister sedan Tage Erlander – men den omfattade endast Persson personligen. Hans egen utrikesminister, Anna Lindh, körde på i de gamla hjulspåren, liksom andra framträdande socialdemokrater såsom Mona Sahlin, Carin Jämtin och Veronica Palm.

 Olof Palme och PLO-ledaren, ärketerroristen Yassir Arafat.

Den antiisraeliska hållningen hos S-partiet har tillåtit islamistiska krafter i allmänhet och sådana knutna till Muslimska brödraskapet, ursprunget till dagens islamism och jihadism, i synnerhet att infiltrera partiet. Den forna kristna, socialdemokratiska Broderskapsrörelsen har exempelvis helt tagits över av islamisterna och kallas numera Tro och solidaritet.

Förra socialdemokratiska riksdagskvinnan Carina Hägg har haft modet att föra dessa förhållanden upp på dagordningen, vilket ledde till att hon blev av med sin nominering till årets riksdagslista. Hägg har bland annat yttrat: ”Islamismen har smält samman med socialdemokratiska partiet” och att Islamiska förbundet är den kraft som står bakom politisk islam inom ramen för S-partiet. Dess målsättning är att det är islam och sharia som skall forma samhället.

Mer om den islamistiska infiltrationen inom Socialdemokraterna här:

http://petterssonsblogg.se/2014/07/29/islamismen-har-smalt-samman-med-socialdemokratiska-partiet/

I Löfvens färska regeringsbildning är det emellertid en miljöpartist som främst företräder de islamistiska intressena, nämligen bostadsministern Mehmet Kaplan. Denne har av insatta bedömare förmodats vara aktiv medlem i Muslimska brödraskapet. I somras talade Kaplan om att ”befria Jerusalem” vid en antiisraelisk demonstration på Medborgarplatsen i Stockholm. Jerusalem som aldrig varit huvudstad i något arabiskt eller muslimskt land och vars judiska rötter sträcker sig tillbaka till kung Davids tid för drygt 3000 år sedan. Och trots att muslimer brukar tala om hur heligt Jerusalem är, nämns denna stad inte i Koranen.

Herostratiskt ryktbar blev Mehmet Kaplan vid Almedalsveckan på Gotland i juli i år, då han liknade ungdomar från Sverige som åker och deltar i väpnade konflikter i Mellanöstern eller Somalia vid svenska Finlands-frivilliga som deltog på Finlands sida i dess konflikter med Sovjetunionen under Andra världskriget. Kaplan har varit ordförande i Sveriges unga muslimer och talesman för Sveriges muslimska råd. Han har också deltagit i Hamas-kramarnas jippo Ship to Gaza.

Det är i högsta grad bekymmersamt att såväl det socialdemokratiska partiet som den nya regeringen innehåller islamistiska och antisemitiska inslag.

 

Liten historik om IS, islam och våldet

 David Cameron: ”Islam är en fredens religion.”

http://www.nydailynews.com/news/world/british-prime-minister-david-cameron-isis-confront-menace-article-1.1939062

Enligt USAs president Barack Obama talar den islamistiska terrorgrupperingen IS (ISIS, ISIL) inte för någon religion. Samma åsikt har uttryckts av Storbritanniens premiärminister David Cameron, som nyligen sade (länken överst):

De skryter om sin brutalitet. De hävdar att de gör detta i islams namn. Detta är nonsens. Islam är en fredens religion. De är inte muslimer. De är monstra.

Såväl Obama som Cameron tar dock miste. Antingen är de godtrogna eller sprider medvetet desinformation. Erövringskrig, våld och terror – icke minst i form av halshuggningar, som IS tagit på entreprenad – är oskiljaktiga delar av islams praktik genom historien, något som klart framgår av denna text från 2012 på bloggen Idéer och tankar:

https://ideerotankar.wordpress.com/category/hamningslos-grymhet/

När det gäller halshuggningar står bland annat följande att läsa i Koranen 47:4 (enligt K. V. Zetterstéens svenska översättning 1917):

När I möten dem som äro otrogna, så halshuggen dem, tills I anställt ett blodbad bland dem!

Att tala om islam som ”fredens religion” och att IS inte har med islam att göra är därför orimligt. Lika orimligt som det skulle vara att tala om judendomen som fredens religion mot bakgrund av dess praktik sådan den skildras i Gamla testamentet, där det överflödar av skildringar om krigiska bedrifter och grym lagstiftning.

 Nick Berg fotograferad med IS-män innan han halshöggs.

Skillnaden mellan islam och judendom är givetvis, att den senare religionen inte längre ägnar sig åt att expandera till andra länder genom anfallskrig eller tillämpar bestraffningar som halshuggning (eller hängning), stenande eller stympning. I många islamska stater är sådant däremot daglig rutin.

Låt oss så titta litet närmare på IS (Islamiska staten) – andra namn är ISIS (Islamiska staten i Irak och Syrien) samt ISIL (Islamiska staten av Irak och Levanten) och dess muslimska ideal!

Gruppens ursprung kan härledas till 2003, då den knoppades av från terrornätverket al-Qaida. Ledare var då Abu-Musab a-Zarqawi. Den hade då karaktären av en liten milisstyrka som bekämpade de amerikanska trupperna i Irak.

IS har gjort sig känt för sin extrema hänsynslöshet med tillämpning av halshuggningar, korsfästelser, massmord, tvångskonversioner, barnäktenskap, kvinnlig könsstympning etcetera. En av de första att halshuggas av IS var den judisk-amerikanske affärsmannen Nick Berg 2004. USAs armé har hittat ISIS-band med ett 80-tal halshuggningar som inte visats offentligt.

Organisationen spred sig efter hand och genomförde barbariska attacker i Egypten, Jordanien, Libanon och Jemen. Ledaren och grundaren Zarqawi dödades under ett amerikanskt flyganfall 2006 och hans efterträdare tre veckor därefter, men det stoppade inte IS från att trappa upp sin blodiga verksamhet.

 IS-ledaren al-Baghdadi iförd en Rolex Twitter.

I dag är IS en terrorarmé bestående av omkring 30 000 man ledda av en mysteriös ledare som kallas Abu-Baker al-Baghdadi, som för övrigt hånades internationellt då han under ett offentligt framträdande visades ha en Rolex-klocka om ena handleden. Kanske inte helt lyckat om man leder en grupp som IS, som har den uttalade målsättningen att återvända till de seder och bruk som rådde på 600-talet då islam började spridas på allvar efter Muhammeds död…

Under Baghdadis ledning har IS, som i dag är helt fristående från al-Qaida, gått från att vara en grupp som begränsade sig till att genomföra terrorattacker till att bli en styrka som strävar efter att erövra territorier med början i Irak och Syrien, där man hänsynslöst utnyttjat de båda ländernas instabilitet.

Under al-Baghdadis ledning kallar IS alla territorier som erövrats för ett sunnimuslimskt kalifat, där den muslimska sharialagen tillämpas i extremast tänkbara form. Territorier som kontrolleras av IS styrs via ett organiserat regeringssystem med olika administrativa grenar. Gruppens ideal – den praktik som rådde inom islam på 600-talet – demonstreras med önskvärd tydlighet genom den brutala attityden mot exempelvis kristna och kvinnor. Allt man gör baseras på nämnda ideal.

 Fordonskolonn med IS-terrorister.

IS aspirerar i ett första steg på att erövra hela den muslimska världen och därefter hela världen. I områden som erövrats tvingas alla icke-muslimer till tvångskonvertering, och de som vägrar underkasta sig islam – såsom yazidierna i Irak – utsätts för massavrättningar och våldtäkter. I väst har olika länders säkerhetstjänster, bland dem i Norge, Australien och Belgien, lyckats avvärja planerade terrordåd utförda av IS-terrorister. Det mesta tyder på att det är en tidsfråga innan ett eller flera sådana sker.

Att förneka att IS/ISIS/ISIL har med islam att göra vore sak samma som att förneka att Vatikanen har med kristendom att göra (alla övriga jämförelser åsido). Att som Barack Obama och David Cameron påstå att IS enbart är ”monstra” utan religiös förankring gör det bara svårare att rätt förstå denna barbariska och ondskefulla företeelse, som är fast förankrad i en förvisso extremt våldsam men dock islamsk tradition.