Östtyskland: stöd till västtyska terrorister och nazister

 Överlyckliga östtyskar firar att Berlinmuren avskaffats den 9 november 1989.

Östtyskland kallades officiellt ”DDR”, den tyska förkortningen för Tyska demokratiska republiken. Men det fanns inget demokratiskt med Östtyskland, också känt som Sovjetzonen. Här bestämde Sozialistische Einheitspartei Deutschlands (SED), det vill säga kommunisterna. Alla medborgare kontrollerades av säkerhetstjänsten Stasi och betydande delar av den östtyska militären befann sig på krigsfot också under djupaste fred. Det har vidare efter Berlinmurens fall blivit känt, att Östtyskland understödde såväl västtyska vänsterterrorister som nynazister.

1995 publicerade Contra förlag Erik Ekelunds bok Ingen av officerarna bar uniform (441 sidor), en roman med verklighetsunderlag som byggde på författarens egna erfarenheter från en stor militärmanöver i Blekinge 1970. Manövern bevakades av östtysk militär, som hade hjälp av svenska medlöpare. Östtyskarna lyckades komma över topphemliga svenska militära handlingar.

En grupp svenska soldater slog dock tillbaka. Med hjälp av beslagtagna östtyska miniubåtar genomförde svenskarna en kommandooperation i Warnemünde i Östtyskland. Erik Ekelund deltog i manövern. Efter det så kallade DDRs fall hittade han i tidigare hemligstämplade arkiv de sista pusselbitarna i detta gastkramande Kalla krigs-drama. Ekelunds laddade berättelse skildrar i romanens form händelserna i Blekinge och Warnemünde. De svenska soldaterna belades med 25 års tystnadplikt – till oktober 1995. Ekelunds bok kom ut när den tiden var till ända.

Det står var och en fritt att spekulera i vad som är sant och vad som måhända är en form av påbättrad verklighet i Erik Ekelunds bok. I en sak är boken fullständigt autentisk: den östtyska militären befann sig under det Kalla kriget på ständig krigsfot och tvekade inte att på ett aggressivt sätt gripa in i andra länders verklighet när så befanns tjänligt.

Efter Berlinmurens fall i november 1989 har det vällt fram en mängd uppgifter som visar på det kommunistiska Östtysklands sanna natur som en aggressiv maktspelare i norra Europa. För Sveriges del hade det östtyska kommuniststyret initialt fientligt inriktade planer. Christoph Andersson skildrar i boken Operation Norrsken (Norstedts 2013, 324 sidor) hur Stasi i början av 1970-talet ville kompromettera det svenska kungahuset genom att lyfta fram dess förbindelser med Nazityskland i ljuset. Sverige skulle avkonterfejas som en opportunistisk stat, färdig att låna sig till vad som helst i syfte att inte förarga sina mäktiga grannar i väst.

Det östtyska projektet kallades ”Operation Norrsken” men inställdes efter en tid. Östtyskarna kom på att de i stället hade betydligt mer att vinna på att driva en vänlig linje gentemot svenskarna och att, på olika sätt och inom skilda verksamhetsfält, nästla sig in i det svenska samhället. De blev också snart på det klara med att de styrande svenska socialdemokraterna och särskilt då statsminister Olof Palme hade en mycket välvillig syn på vad som ofta betecknades som ”det socialistiska experimentet” i den östra delen av Tyskland.

På 1980-talet blev säkerhets- och spionorganisationen Stasi via ett av sina många bulvanföretag en affärspartner till den svenska vapentillverkaren Bofors. Med östtysk hjälp forslades svenska sprängämnen och svenskt krut till mullornas Iran. Genom samma östtyska företag försågs den östtyska så kallade Folkarméns automatkarbiner av fabrikatet Kalasjnikov med krut som tillverkats av det i Karlskoga baserade Bofors. Christoph Andersson redogör i sin bok i detalj för alla invecklade turer inklusive efterföljande rättsprocesser.

Stasi fanns också med på ett hörn när ASEA i Västerås skulle överantvarda kärnvapenteknologi till det kommunistiska Östtyskland. Den svenska journalisten Cats Falck, som rotade i denna affär, hittades 1984 död tillsammans med en väninna i en bil i Norra Hammarbyhamnen i Stockholm.

 Olof Palme i en vänskapsskål med Östtysklands diktator Erich Honecker.

Östtyskarna var aktiva på många plan i syfte att påverka det svenska samhället i för dem förmånlig riktning. De gynnades av att många svenskar, särskilt inom massmedia och kulturliv, hade stora sympatier för den i deras tycke hedervärda ”socialismen” (det vill säga kommunismen) i ”DDR”.  En av dessa entusiaster var filmaren Roy Andersson, som i ett citat som återges i Anderssons bok (sidan 235) säger att han ”sympatiserar väldigt mycket med den ryska revolutionen” efter att 2010 ha mottagit det så kallade Leninpriset av Jan Myrdalsällskapet (prissumman var 100 000 kronor) för sina insatser.

Bakgrunden var att Roy Andersson hjälpt östtyskarna med ett projekt som var ägnat att få immunbristsjukdomen AIDS att framtå som ett hemligt biologiskt vapen, framställt i amerikanska laboratorier under CIAs överinseende. Projektet, kallat ”Operation Infektion”, har varit så framgångsrikt att många, särskilt i Tredje världen, faktiskt tror på att AIDS skapades i på konstlad väg i amerikanska laboratorier. En av dem som trodde på detta var förre sydafrikanske presidenten Thabo Mbeki, som upphöjde den östtyska propagandalögnen till närmast statsdoktrin, något som varit förödande för AIDS-bekämpningen i ANCs Sydafrika.

Roy Andersson drog sitt strå till den östtyska propagandastacken genom filmen Någonting har hänt, vilken i sin engelska version kallas Something has happened. Andersson menar sig själv ingalunda vara kommunist utan föredrar att kalla sig ”socialdemokratisk socialist med folkbildarambitioner”.

 ”Socialdemokratiske socialisten” Roy Andersson hjälpte östtyskarna sprida myten att AIDS framställts av CIA.

Christoph Andersson berättar slutligen också historien om Stasi-prästen i västerbottniska Burträsk, Aleksander Radler, samhällets stöttepelare som i tidernas fullbordan visades ha varit spion för Stasi. Radler kommer från det forna Östtyskland, där han studerade teologi. 1977 doktorerade han i religion och kyrklig verklighet i Lund och inledde därpå en yrkeskarriär som präst i Svenska kyrkan. Han blev omsider professor i Åbo och gästprofessor vid Umeå universitet. Han utbildade många unga svenska präster och författade även dessas läromedel.

Tidningen Expressen fick dock fatt i uppgifter om att Radler fungerat som Stasi-agent i Sverige ända fram till murens fall 1989. Han hade rapporterat vänner och bekanta som var regimkritiska till Stasi och därmed sett till att de greps och dömdes till fängelse i ”DDR”. Ursprunget till avslöjandet var professor Birgitta Almgren vid Södertörns högskola, som i SÄPOs register över misstänkta Stasi-spioner stötte på namnet Aleksander Radler men enligt överenskommelse saknade möjlighet att avslöja hans namn.

Expressen lyckades emellertid luska ut vem det var som avsågs och spåra honom till hans hem i Burträsk, där han levde med sin hustru Bettina, som också var kyrkligt anställd. Tidningen fick därtill fram fler komprometterande uppgifter om Radler i Stasis gamla arkiv i Berlin. Radler var identisk med en Stasi-medarbetare som kallades IM Thomas.

Aleksander Radler förnekade först ”till 150 procent” att han skulle ha varit städslad av den fruktade östtyska spionorganisationen men föll till sist till föga och bad om ursäkt för allt elände han ställt till med. Till vilken nytta det kunde ha för de många människor han svikit och förstört liv och tillvaro för.

Stasiprästen Aleksander Radler tjänade Stasi i 28 år.

Av ovanstående framgår att det kommuniststyrda Östtyskland – i likhet med alla totalitära diktaturer – verkade på många olika plan: politik, kultur, religion, vetenskap och så vidare. Det allt övergripande syftet var att framflytta positionerna för kommunismen i allmänhet och för Östtyskland/Sovjetblocket i synnerhet. Hela samhället genomsyrades av en anda av sekretess, övervakning och misstänksamhet där i princip alla spionerade på alla. Den du trodde du stod närmast och/eller älskade mest kunde vara den som angav dig för säkerhetstjänsten Stasi.

Om de östtyska kommunisternas behov av övervakning och inhämtande av uppgifter om allt och alla uttalade sig en gång Erich Mielke (1907-2000), som var minister för statssäkerhet och därmed chef för Stasi 1957-89, på följande sätt: ”För att vara säker måste man veta allt.”

I likhet med alla totalitära diktaturer hade Östtyskland även en överdimensionerad krigsmakt. Åt detta ämne har den välrenommerade militärhistorikern Lars Gyllenhaal ägnat ett stycke i en webbaserad artikelserie i militär- och krigshistoriska ämnen. Gyllenhaal konstaterar att de främsta östtyska förbanden befann sig på krigsfot också i fredstid.

Lars Gyllenhaal frågar sig och svarar själv: ”Hur hade Nazitysklands trupper sett ut om landet fortsatt existera efter 1945? Rätt mycket som Östtysklands.” Så var vapenrockarna i Nazi- respektive Östtyskland helt identiska bortsett från den lilla detaljen, att den östtyska varianten saknade örnmärken. Vidare liknade intill förväxling det nazityska handeldvapnet Sturmgewehr den östtyska krigsmaktens sovjettillverkade Kalasjnikov automatkarbin (Sturmgewehr var världens första automaktkarbin). Den breda östtyska hjälmen hade utvecklats i Tredje riket som ”Thale B-II” men producerades aldrig under Andra världskriget.

Sturmgewehr 44.

I medio av 1990-talet blev det i Sverige känt, att exempelvis de östtyska pansartrupperna alltid förfogade över skarp krigsammunition samt att attackdykare ur Scwimmerkommando 18 under 1980-talet hade kartlagt hemliga försvarsanordningar i sydsvenska hamnar. ”DDRs” säkerhetsministerium hade tillgång till egna attackdykare, fallskärmsjägare och ett elitförband för specialoperationer i västvärlden, AGM/S. Vid minst ett tillfälle under 1979 skall denna styrka ha varit på väg att genomföra en skarp operation i Västtyskland.

Östtyskland hade militärfordon som var fullastade med krigsammunition som standard, och i östtyska förråd har hittats nya gatuskyltar avsedda för Belgien samt sedlar för ockupationsvaluta. Det rådde i djupaste fredstid två timmars marschberedskap för merparten av den östtyska krigsmakten, men för spaningsförband gällde endast 45 minuter.

Redan vid Tysklands återförening 1990 avslöjades att Rote Armeefraktion (RAF)/Baader-Meinhof-ligan hade fått ekonomiskt och annat stöd från de ideologiska fränderna i Östtyskland, och Gyllenhaal understryker att allt fler detaljer om detta samarbete tycks dyka upp efter hand. RAF-terroristerna utbildades i vapentjänst i Östtyskland, varefter de angrep NATO-mål i Västtyskland. Det beräknas att RAF dödade ett dussintal amerikanska soldater under dessa operationer. Den amerikanske generalen Frederick Kroesen överlevde dock som genom ett mirakel ett av RAF avlossat, sovjetiskt pansarskott mot den bepansrade Mercedes han färdades i.

En av RAFs mest beryktade bravader var att kidnappa och mörda den västtyske arbetsgivarbasen Hanns-Martin Schleyer.

Östtyskarna tvekade heller inte att understödja nynazister i Västtyskland i syfte att försvaga den sårbara västtyska demokratin. Nazistledaren Odfried Hepp, som fått sin första praktiska militära erfarenhet i Libanon, var en av de nationalsocialistiska ledare som fick hjälp av Östtyskland. Den av östtyskarna sponsrade så kallade Hepp-Kexel-gruppen gav sig i likhet med RAF på amerikanska mål i Västtyskland.

Efter att ha genomfört flera bilbombningar och bankrån fick Hepp slutligen en fristad i Östtyskland, vars talrika likheter med Hitlers rike han bör ha funnit tilltalande.
 

ANCs Sydafrika måste få kritiseras

Dan Roodt vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem.

1988 besökte jag Sydafrika under apartheidstyrets sista dagar. Besöket skedde under en rundresa i södra Afrika, då jag också besökte Namibia (Sydvästafrika) och Angola. Jag var vid denna tid ordförande i Svenska Angolagrupperna – som stödde den angolanska motståndsrörelsen UNITA under Jonas Savimbis ledarskap – och resan genomfördes för att jag dels skulle få en fördjupad insikt i konflikterna i området, dels skulle få underlag för att skriva artiklar i ämnet.

Jag kom under resan till insikt om att det endast var en tidsfråga innan det djupt orättfärdiga apartheidsystemet – indelningen av Sydafrikas befolkning i de fyra rasrelaterade grupperingarna vita, svarta, färgade och asiater – slutgiltigt skulle falla. Apartheid, som införts av National Party (NP) vid dess makttillträde 1948, var redan då på fallrepet och så gott som alla jag träffade var medvetna om att slutet var nära.

Samtidigt kunde jag inte undgå att observera ett flertal paradoxer när det gällde det över hela världen så förhatliga rasåtskillnadssystemet. Ty trots att den vita minoriteten åtnjöt en minst sagt priviligierad ställning på bekostnad av framförallt den svarta majoriteten – de båda övriga rasgrupperna representerades tillsammans med de vita i ett trekammarparlament – hade landets svarta en levnadsstandard som var bättre än i alla övriga afrikanska länder. Vidare var Sydafrika ett hett flyktingmål för svarta från omkringliggande länder – jag besökte ett flyktingläger där människor som med risk för liv och lem flytt från angränsande Mocambique placerades. 

Inte ens i Soweto, den hårt kritiserade svarta skjulstaden till Johannesburg i norra delen av landet, rådde entydigt eländiga förhållanden. Visst såg jag en hel del misär i Soweto, men där fanns också mer välbeställda områden där exempelvis Winnie Mandela – dåvarande hustrun till då fortfarande fängslade Nelson Mandela – huserade i en vräkig villa tillsammans med sin beryktade privatarmé av militanta ynglingar.

Situationen i Sydafrika var med andra ord inte så, ursäkta uttrycket, svart/vit som politiskt korrekta media i Sverige och den övriga västvärlden sökte göra gällande. Ytterligare en faktor som måste tas med i beräkningen när det gäller Sydafrika är att landet under det Kalla kriget spelade en viktig roll som bålverk mot kommunismen. Och oavsett den berättigade kritik som måste riktas mot det vita styret under National Party kommer man inte ifrån att detta, trots allt, lyckats bygga upp Sydafrika till det generellt sett mest välmående landet i Afrika.

Att det säkerligen hade gått ännu bättre om man inte envisats med apartheid som, förutom att det diskriminerade alla etniska grupper förutom de vita var ett kollektivistiskt system med klara socialistiska inslag, är en annan sak.

F. W. de Klerk och Nelson Mandela lade grunden till det nya Sydafrika.

När jag gjorde min rundresa i södra Afrika 1988 var Pieter Willem Botha fortfarande president. De mindre reformer som införts i landet redan under Bothas tid accelererade då Frederik Willem de Klerk vann presidentvalet 1989, och 1990  tog den sistnämnde det avgörande steget att frige symbolgestalten Nelson Mandela ur dennes fångenskap. 

Jag måste här be att få nyansera den allmänna bilden av Mandela som en ljusets riddargestalt. Nelson Mandela gick med i African National Congress (ANC) 1942 och kom ända fram till polisens massaker på anhängare av Pan Africanist Congress (PAC) i Sharpville i mars 1960 att bekänna sig till fredliga metoder i kampen mot det vita minoritetsstyret. Därefter bildades ANCs väpnade gren Umkhonto we Sizwe (Nationens spjut), som ägnade sig åt sabotageaktioner och planerade för ett gerillakrig med stöd av South African Communist Party (SACP) samt PAC. Mandela blev dess ledare 1962. Umkhonto we Sizwe (förkortat MK) bildades efter mönster från den judiska terroriströrelsen Irgun, även kallad Stern-ligan efter upphovsmannen Avraham Stern.

Nelson Mandela hade jämte andra anti-aparheidaktivister gripits 1956, men i slutet av den rättegång som hölls 1956-61 friades samtliga tilltalade. Mandela greps på nytt 1962 och dömdes till fem års fängelse. 1963 greps ytterligare ett antal ANC-aktivister, och i slutet av den så kallade Rivonia-rättegången 1964 dömdes de tilltalade inklusive Mandela till livstids fängelse.

Det blev för Nelson Mandela början på en 27 år lång fängelsevistelse, varav 18 år tillbringades på den ökända ”fängelseön” Robben Island. 1985 fick Mandela av regeringen ett erbjudande om att bli frigiven om han tog avstånd från våld och terror, men det vägrade han göra. Det bör understrykas att ANCs aktioner inte enbart riktades mot militära och statliga mål. Även ”mjuka mål” av typ idrottsarenor och restauranger bombades och sprängdes, varvid tusentals oskyldiga civila dödades.

Nelson Mandela har nära nog helgonförklarats till följd av sin berömvärt koncilianta attityd efter frigivningen, men han måste enligt mitt sätt att se betecknas som ett helgon med betydande skavanker. Såvitt jag vet har han aldrig bett om ursäkt för de civila offer som ANCs väpnade kamp krävde.

De första sant demokratiska valen i Republiken Sydafrika hölls den 27 april 1994 och slutade, icke oväntat, med en storseger för ANC. Dock lyckades även National Party förhållandevis bra och fick över 20 procent av rösterna samt egen majoritet i Västra Kapprovinsen. Redan 1993 hade de Klerk och Mandela erhållit Nobels fredspris för sina insatser, och Mandela blev som en följd av valet Sydafrikas president fram till 1999 då han efterträddes av Thabo Mbeki. Den senare är mest (herostratiskt) ryktbar för att ihärdigt ha förnekat att AIDS skulle utgöra något allvarligt hot mot landets befolkning. De Klerk var vicepresident 1994-96.

 

En nuvarande och en blivande (?) president: Jacob Zuma och Julius Malema.

Efter en kort övergångsperiod med Kgalema Motlanthe som president valdes den kontroversielle Jacob Zuma – som bland annat stått åtalad för våldtäkt – 2009 till den moderna Republiken Sydafrikas fjärde president.

Att Sydafrika i dag formellt är en demokrati med i teorin lika rättigheter för samtliga medborgare oavsett etnisk tillhörighet är givetvis en utomordentligt god och vällovlig sak. Men liksom Nelson Mandela är ett helgon med skavanker måste även Sydafrika enligt min mening betecknas som en demokrati med skavanker. Om detta har Dan Roodt skrivit en uppmärksammad bok med den engelska titeln The Scourge of the ANC (Praag förlag 2005, 143 sidor).

Dan Roodt, född 1957, är en sydafrikansk författare och aktivist härstammande från den vita folkgruppen afrikaner, ättlingar till boerna (boer = bonde på det på holländskan utformade språket afrikaans). Efter att tidigare ha varit vänsterinriktad och skarp kritiker av det vita styret i Sydafrika undergick han under en sejour i Frankrike 1985-92 en politisk omorientering och blev i stället konservativ och antikommunist.

Efter att ha arbetat vid Citibank 1992-99 var Roodt 2000 med och grundade Pro-Afrikanse Aksiegroep (PRAAG), en grupp som gjort det till sin uppgift att tillvara de sydafrikanska boerättlingarnas rättigheter. PRAAG driver ett bokförlag och kämpar bland annat för att afrikaans skall ha en fortsatt viktig ställning i sydafrikanskt samhällsliv. Här en länk till Roodts personliga blogg och samtidigt en läsövning i afrikaans:

http://roodt.org/

I maj 2010 blev jag kontaktad av Dan Roodt under den resa han gjorde i Europa för att lägga fram sin och afrikanernas sak för vem som ville lyssna, och under någon timme samtalade vi på en restaurang i Stockholm om den enligt Roodt bekymmersamma situationen i hans hemland. Det mest bekymmersamma i hans perspektiv är att boerättlingarna (afrikanerna) tenderar att alltmer motas ut från majoritetssamhället.

-3600 vita farmare har dödats i Sydafrika, framhöll Roodt inledningsvis. Situationen börjar alltmer likna den som råder i Zimbabwe. Ett folkmord maskerat som brottslighet pågår. 

”Vryheidsvlag” – flagga i tilltänkt sydafrikansk volkstaat.

Enligt Dan Roodt pågår i Sydafrika en process som, under devisen Black Economic Empowerment, syftar till den svarta befolkningsgruppens totala övertagande av landets ekonomi. Det innebär att vita sydafrikaner utsätts för en fortgående diskriminering. Att detta ofrånkomligen leder till att Sydafrika dräneras på begåvning och kompetens tycks inte oroa Jacob Zuma och hans ANC-regering.

Dan Roodt tog även upp den roll den unge svarte politikern Julius Malema, sedan 2008 ordförande i ANCs ungdomsförbund African National Congress Youth League, spelar. Även om Malema ibland kritiseras hårt på grund av de kontroverser han ofta ger upphov till får han ändå hållas tack vare inflytelserikt stöd.

Under ett möte i den kampanj som föregick det senaste presidentvalet kläckte Malema bland annat ur sig följande:

-Let´s make it clear now: we are prepared to die for Zuma. Not only that, we are prepared to take up arms and kill for Zuma.

Under ett möte vid ett universitetscampus i mars 2010 sjöng vidare Julius Malema en känd anti-apartheidsång där en strof lyder: ”Döda en boer.” Samma år dömdes Malema till 50 000 rand i böter för att ha missfirmat en kvinna som anklagat Jacob Zuma för våldtäkt. Malema har som sagt  utsatts för viss kritik, också från de egna ANC-leden, men har mäktigt stöd. Dan Roodt :

– Malema hålls under armarna av Tokyo Sexwale, en affärsman och miljardär som nu är minister för mänsklig bosättning i ANC-regeringen. Han satt tidigare fängslad i 13 år.

Det råder ingen tvekan om att Dan Roodt och hans organisation PRAAG ser på den pågående utvecklingen i Sydafrika med djup oro. Det har fått dem att förespråka ett eget land för boerättlingarna, en så kallad volkstaat. Mer därom här:

http://en.wikipedia.org/wiki/Volkstaat

Dan Roodt är ej endast kritisk gentemot ANC och dess styre i Sydafrika. Han fördömer även skarpt den politik som fördes av den sista NP-regeringen under F. W. de Klerk, som han menar sålde ut afrikanernas intressen till ANC och därmed lade grunden till den nuvarande situationen. Också den svenska regeringen, som i hög grad hjälpte ANC till makten, får sin släng av sleven.

Miljardären och regeringsministern Tokyo Sexwale.

– Sydafrika har genomgått en multikulturell utveckling som inte fungerar – multikulturalism fungerar i själva verket ingenstans. 1994 trodde vi att det skulle kunna fungera, men det har visat sig att det inte gör det.

Dan Roodts syn på sitt hemland sammanfattas väl av följande passus i boken The Scourge of the ANC (sidan 15):

ANC rule  in South Africa represents the biggest scourge visited upon the country since our traditional enemy, Great Britain, invaded us one hundred years ago. During the Anglo-Boer War, Britain burned most of the countryside, including churches and farm houses, and committed genocide on 27 000 Boer women and children in the concentration camps…It is anyone´s guess how long it will take to recuperate from the current rapine practised by another invader, the erstwhile foreign terrorist group known as the ANC. Since coming to power, a staggering 300 000 people have been murdered, and our beautiful country has been turned into a criminal state. Not only has government become corrupt to the core…but South Africa is also the preferred domicile of hundreds of foreign crime syndicates. We have been transformed – to use a fashionable piece of  official jargon – into a den of iniquity, the international crime capital and centre for drug-trafficking, prostitution, money laundering, child pornography, rape, murder, car hijacking, and so on.

Det vore alltför enkelt att avfärda Dan Roodt som reaktionär och/eller rasist, och så sker också. I juli 2010 intervjuades han exempelvis inför fotbolls-VM i Sydafrika – Roodt gjorde sig känd för att ha uppmanat sydafrikanerna att heja på Holland i stället för på det egna landet – av John Oliver, Jon Stewarts pajasmedarbetare i den vänstervridna pratshowen ”Daily Show.” I inslaget framställdes Roodt av en tjoande Oliver typ som den ende kvarvarande ”rasisten” i Sydafrika:

http://www.thedailyshow.com/watch/mon-july-5-2010/oliver—world-cup-2010–into-africa—the-amazing-racists

Bilden av Dan Roodt som ”rasist” stämmer dock knappast. Man behöver inte vara ”rasist” för att kritisera det alltmer urartade ANC-styret i Sydafrika. Ingen kan vara gladare än jag över att apartheidstyret är ett minne blott, men det innebär inte att vi bör lämna landet åt sitt öde i tron att allting är okay. Så är det inte. Sydafrika är på god väg att gå samma tragiska öde till mötes som grannlandet Zimbabwe, och det är i sammanhanget symtomatiskt att ANC-regeringen i princip vägrar kritisera Robert Mugabes grava misskötsel av detta en gång så rika land.

ANCs Sydafrika måste få kritiseras och det är därför vi bör lyssna till vad Dan Roodt har att säga även om vi inte behöver hålla med honom om allting.