Posted tagged ‘The Dubliners’

Den moderna ikonoklasmens historielöshet: statyer rivs ner på löpande band

13 juni, 2020

Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.

Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.

Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.

När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.

Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push

Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis

Virginias guvernör Ralph Northam, partikamrat med Pelosi, dekreterade i förra veckan att den berömda ryttarstatyn föreställande general Robert E. Lee skulle avlägsnas från sin plats på Monument Avenue i Richmond ”så snart som möjligt”. En Lee-staty har redan nedmonterats i New Orleans. https://www.wtvr.com/news/local-news/new-developments-in-richmond-lawsuit-over-removal-of-robert-e-lee-statue

Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.

Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…

Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.

Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:

Människor har i alla tider levt med historien. Den har aldrig varit blid och rättfärdig. Men den finns där. Mångskiftande, skitig, full av nyanser och ytterligheter, dumheter och genidrag, övergrepp och hjältedåd. https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/borde-man-inte-jamna-hela-goteborg-med-marken/

Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.

Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston

Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet

Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.

Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.

Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.

Aktivisten Lovette Jallow: ”Jag vet att Carl von Linné-statyerna i Sverige skakar”

Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump

Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm

Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.

Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)

Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen

Anteckningar från Irland (IV): Glendalough, Wicklow Mountains

9 oktober, 2016

img_1369
Del av kyrkogård och lämningarna av en kyrka i Glendalough. Foto: Tommy Hansson

Dags att runda av mina anteckningar från Irlands-resan i månadsskiftet maj-juni. Denna gång skall jag berätta litet i ord och bild om mitt besök i Glendalough, beläget i mycket natursköna omgivningar i anslutning till Wicklow Mountains några mil från den irländska huvudstaden Dublin. I tidigare texter har jag behandlat mina besök i Dublin, Belfast och Hillsborough.

Glendalough (på iriska Gleann Dá Locha) är en liten by på den irländska landsbygden vid ruinerna av ett klosterområde, som en gång instiftades av det irländska helgonet Sankt Kevin på 500-talet. Namnet betyder ”de två sjöarnas dal”. Glendalough ligger intill sjöarna Upper Lake och Lower Lake omgärdat av Wicklow Mountains. Glendalough var under medeltiden Irlands viktigaste teologiska lärosäte och anses ha varit dess första universitet. Området ödelades av brittiska styrkor 1398.

img_1372
Saint Kevin´s Church med överdelen av utsiktstornet i bakgrunden. Foto: Tommy Hansson

Kevin bodde initialt i en grotta från bronsåldern, dit han tagit sin tillflykt för att leva som eremit. Enligt legenden leddes han till grottan av en ängel. Grottan kom sedan att kallas Kevin´s Bed. https://en.wikipedia.org/wiki/Kevin_of_Glendalough

129Saint Kevin of Glendalough.

Kevin (Cóemgen) föddes enligt traditionen i Fort of the White Fountain i den irländska provinsen Leinster år 498 och var av adlig eller rentav kunglig börd. Han skall ha avlidit först 618 och alltså ha blivit runt 120 år gammal. Teologiska/andliga lärare var Sankt Cronan och Sankt Petroc av Cornwall. Prästvigd blev han av biskop Lugidus.

Efter att ha levt som eremit i sju år, då han gick omkring barfota klädd i djurhudar och åt mycket sparsamt, övertalades Kevin att ta emot personer som sökte andlig vägledning. Med tiden uppstod här ett samhälle omfattande kyrkor (sammanlagt sju till antalet), kapell och bostäder. Kevin blev dess förste abbott. https://sv.wikipedia.org/wiki/Abbot

img_1367
Det imposanta tornet. Foto: Tommy Hansson

Områdets mest anslående byggnad är ett 33 meter högt torn som uppfördes i försvarssyfte gentemot vikingarna, som drog härjande fram över de brittiska öarna. Här kunde man dels hålla utkik, dels gömma heliga klenoder.

Om Kevins personliga förhållanden är inte så mycket känt, men det sägs att han under sina första år i Glendalough som enda sällskap hade djur och särskilt då fåglar. Enligt en av legendberättelserna skall en koltrast ha lagt ägg i hans händer medan han höll en predikan.http://www.stkevins.vic.edu.au/about-skc/faith-mission/st-kevin.htm

img_1368
En av Glendaloughs kyrkoruiner.  Sju kyrkor har funnits här. Foto: Tommy Hansson

Den helige mannen i Glendalough helgonförklarades först 1903 och hans dag firas i den romersk-katolska kyrkan och i de österländska ortodoxa kyrkorna den 3 juni, hans förmodade dödsdag. Sankt Kevin är skyddshelgon för Irland, djur och yrkesgruppen veterinärer.

Om Sankt Kevin har skrivits av bland andra nobelpristagaren i litteratur Seamus Heaney (1939-2013). Han är även huvudperson i en ganska vanvördig folklig sång med titeln ”The Glendalough Saint”, som gjorts populär av den irländska folkmusikgruppen The Dubliners. Sångens första vers lyder så:

In Glendalough lived an old saint
Renowed for his learning and piety
His manners were curious and quaint
And he looked upon girls with disparity

img_1365
”Hör, hur bäcken ystert brusar, inga bojor hålla mer.” Foto: Tommy Hansson

Enligt sångtexten trivdes Kevin (som inte nämns vid namn) bäst bland sina böcker och uppskattade inte kvinnligt sällskap. En oförvägen dam som hette Kathleen uppsökte dock Kevin i syfte att hjälpa honom litet med hushållet, men det bar sig inte bättre än att Kevin blev så förtörnad över vad han uppfattade som angrepp på sin dygd att han slängde henne i sjön där hon hastigt och mindre lustigt slutade sina dagar.

Allt enligt visan. Om det finns någon verklighetsbakgrund till sångtexten undandrar sig mitt bedömande. Sången kan avnjutas här: https://www.youtube.com/watch?v=dHPAI4iuEQo Glendalough är i dag ett populärt irländskt turistmål omfattande hotell med restaurang, vandrarhem, souvenirhandel samt ett besökscenter med möjligheter att få guidade visningar av området.

img_1499

På plats i Glendalough fanns säckpipespelaren och sångerskan Pat Connery (till vänster).

Har man tur finns det även någon irländsk musikant på plats bland ruiner och gravar. När jag var där  satt Pat Connery och sjöng irländska folksånger till eget ackompanjemang av irländsk säckpipa. Jag köpte en av hennes CD-skivor och fick ett trevligt minne med mig hem från platsen!

Wicklow Mountains är en bergskedja i sydöstra Irland med en yta om 3000 kvadratkilometer vilken sträcker sig i nord-sydlig riktning från södra delen av grevskapet Dublin genom Wicklow till Wexford. Högsta topp är Lugnaquilla 925 meter över havet. Bergskedjan består huvudsakligen av granit. Under senare år har en hel del skog planterats i omårdet; i övrigt finns här områden med torv, myrar och hedar. 1991 utnämndes en del av Wicklow Mountains till nationalpark.

img_1378
En del av Wicklow Mountains storslagna scenerier. Foto: Tommy Hansson

 

 

 

Anteckningar från Irland (I): Dublin

19 juli, 2016

Det faller sig naturligt att jag inleder denna text – den första av tre med motiv från min resa till Republiken Irland och Nordirland i månadsskiftet maj-juni 2016 – med att återge 1800-talssången The Rocky Road to Dublin. Att den framförs av mina absoluta favoritartister The Dubliners med Luke Kelly som sångare gör inte saken sämre, inte heller att den förekom i filmen ”Sherlock Holmes” (2009)med Robert Downey, Jr. i titelrollen.

Min kärlekshistoria med Irland går tillbaka till 1969, då jag och en gymnasiekompis skrev en uppsats om Irlands historia i ämnet samhällskunskap. Den byggde på en bok av historikern och Irlands-kännaren Alf Åberg, Irland sedan 1800, utgiven av Reso bokklubb. Framförallt är jag road av den irländska historien och kulturen men försöker ändå hänga med hjälpligt i det nutida skeendet.

För några år sedan kallades Irland ”den keltiska tigern” till följd av den starka ekonomiska utvecklingen, vilken dock kom av sig efter en tid. Nu synes emellertid hjulen vara ordentligt i rullning igen och fjolårets ekonomiska tillväxt blev helt sensationell med hela 26,3 procent. http://www.di.se/artiklar/2016/7/12/jattelyft-i-irlandsk-tillvaxt/

Första gången jag besökte Irland var 2002, då mitt ressällskap först besökte Dublin och därefter styrde kosan i sydvästlig riktning ner mot Dinglehalvön via platser som Carlow, Kilkenny, Cashel, Tipperary, Killarney och Tralee. Den här gången ingick en tripp till Nordirland och Belfast i programmet, varom jag återkommer i ett annat inlägg.

Irlands huvudstad Dublin i provinsen Leinster på östkusten brukar beskrivas som en av Europas vänligaste och samtidigt mest växande huvudstäder. Den anlades av vikingar från Danmark och Norge, vilka år 841 för första gången övervintrade här vid mynningen av floden Liffey samt på en plats vid namn Linn Dunchaill vid floden Clydes mynning. Dublin heter på iriska/gaeliska Baite Átha Cliath. http://varldenshistoria.se/civilisationer/vikingar/irlands-aldsta-vikingastad-har-antligen-upptackts

IMG_1380
The Brazenhead i Dublin påstås vara Irlands äldsta pub. Foto: Tommy Hansson

Om dagens Dublin är mysigt och trevligt med ett försvarligt antal mer eller mindre originella och stämningsfulla pubar – jag besökte bland andra The Bleeding Horse samt The Brazenhead, varav den sistnämnda påstås räkna anor tillbaka till 1100-talet och därmed vara stadens och kanske Irlands äldsta pub – så har detta inte alltid varit fallet. Vikingarna var som bekant inte alltid världens mest fredliga och civiliserade människor, men jag bortser här från dem och nöjer mig med att förflytta mig jämnt 100 år tillbaka i tiden då det mytomspunna Påskupproret mot den engelska överhögheten utvecklade sig.

Upproret bröt ut med proklamationen av Republiken Irland (Eire) Annandag påsk 1916. En av undertecknarna av proklamationen var litteratören, teatermannen och motståndskämpen Thomas McDonagh (1876-1916), som med bland annat följande ord varnade engelsmännen att den irländska frihetskampen skulle fortsätta: https://www.youtube.com/watch?v=qZQmWLa9RGA

McDonagh var, i likhet med de flesta andra av upprorsmakarna, vad som skulle kunna betecknas som en idealistisk kristen/katolsk gentleman. De var synnerligen väl inlästa på irländsk historia och kultur/språk samt medlemmar i någon av de trenne paramilitära försvarsstyrkor som existerade.

1916-being-escorted-away
Constance Markievicz (andra från höger) eskorteras av engelsk militär från Saint Stephen´s Green efter kapitulationen 1916.

En av de mer osannolika ledarna för revolten var ”grevinnan” Constance Markievicz (1868-1927), som var en av de ledande revoltörerna i den centralt belägna parken Saint Stephen´s Green i centrala Dublin; högsta befälet hade här Michael Mallin (1874-1916), en av de få upprorsmän som hade militär erfarenhet från bland annat Boerkriget i Sydafrika i början på seklet.

Saint Stephen´s Green är den näst största offentliga parken i Dublin efter Phoenix Park. Den ligger strax söder om den myllrande affärsgatan Grafton Street och omfattar en sjö, träd, rabatter, gångvägar, gräsytor och en fontän. Här finns också minnesmärken och historiska texttavlor om Påskupproret. Här finns bland annat monument och statyer över sådana historiska frihetskämpar som Robert Emmet (1778-1803) http://www.ireland-information.com/articles/robertemmet.htm och Jeremiah O´Donovan Rossa (1831-1915). https://en.wikipedia.org/wiki/Jeremiah_O%27Donovan_Rossa. Här finns även en byst av Markievicz.

O´Donovan Rossas begravning i Dublin, dit hans stoft förts från New York där han och andra irländska upprorsmän levde i exil, 1915 kom att bli något av en generalmönstring inför Påskupproret nästkommande år. https://www.youtube.com/watch?v=JZFKtqgfBxk För första gången deltog de tre irländska försvarsstyrkorna – Irish Volunteers, National Volunteers och Irish Citizen Army – i samlad trupp och det beräknas att cirka 5000 vapen bars i begravningståget.

IMG_1342
Minnesmärket över Jeremiah O´Donovan Rossa i Saint Stephen´s Green. Foto: Tommy Hansson

Berömt är det tal som hölls vid O´Donovan Rossas grav av Påskupprorets överbefälhavare, poeten och skolmannen Patrick (Pádraig) Pearse (1879-1916) med de bevingade orden ”Ireland unfree shall never be at peace”. http://www.historylearningsite.co.uk/ireland-1845-to-1922/patrick-pearse/

”Grevinnan” Constance Markievicz, född Gore-Both, föddes i London i en förmögen familj 1868 och dog i Dublin 1927, troligen i lungtuberkulos (TBC). 1900 hade hon äktat den sex år yngre ”greven”, konstnären och kulturpersonligheten Casimir Dunin-Markievicz (något verkligt adelskap rörde det sig inte om) från Ukraina. I likhet med andra prominenta upprorsledare dömdes hon till döden av en engelsk ståndrätt under ledning av general John Grenfell Maxwell men benådades på grund av sitt kön. Hon var ute ur fängelset igen redan 1917. Constance var till sin politiska övertygelse militant socialist och kvinnosakskvinna (suffragett).

Hon blev den första kvinna som invaldes i det brittiska underhuset, även om hon som seden var i partiet Sinn Féin inte besatte platsen; hon gick sedan över till Fianna Fáil som hon var med och grundade. Dock var hon ledamot i det irländska parlamentet, Dáil, 1918-22 samt arbetsminister 1919-21.

1909 hade Constance grundat de irländska pojkscouterna, Fianna Éireann, som tog del i resningen sju år senare. Hon började några år senare samarbeta med den dynamiske fackföreningsledaren James Connolly (1868-1916) och dennes Irish Citizen Army. Connolly tillhörde den huvudstyrka som förskansat sig jämte Pearse och Joseph Mary Plunkett i Huvudpostkontoret i Dublin. Han sårades svårt och fördes till sjukhus, varifrån han av engelska soldater fördes på bår till Kilmainham-fängelset för att arkebuseras fastbunden i en stol.

IMG_1339
Royal College of Surgeons vid Saint Stephen´s Green ockuperades av upprorsmakarna och användes som högkvarter fram till kapitulationen.

Det första dödsoffret för Påskupproret anses ha varit den 28-årige obeväpnade poliskonstapeln Michael Lahiff, som till sin egen olycka var i färd med att ta sig in i Saint Stephen´s Green genom det omgärdande stängslet. Han sköts till döds med tre skott, och enligt vittnesuppgifter avfyrades dessa av grevinnan Markievicz när Lahiff vägrade överlämna nycklar till henne. Enligt andra men troligen felaktiga uppgifter skall hon ha befunnit sig i Dublins stadshus då upproret inleddes.

Jan Olof Olsson (Jolo) beskriver hennes insatser på följande sätt i sin bok I Dublins vackra stad (Bonniers 1968, sidan 80):

Och grevinnan stack fram sin stora tyska pistol genom gallret och sköt honom mitt i synen så han stöp och dog, och hon skrek lyckligt till sina kamrater i frihetsarmén: – Jag sköt honom! Och det blev responser så det stod härliga till. Det var när allt kommer omkring världskrig.

constance-markievicz-plaque-campaign-390x285Den så kallade grevinnan Markievicz i fängsligt förvar i väntan på dom. Hon dömdes först till döden, fick straffet omvandlat till livstid men släpptes redan 1917.

Revolutionstrupperna i Saint Stephen´s Green etablerade sig först i den lilla föreståndarstugan av trä som fortfarande finns kvar i parken, men överflyttade sedan högkvarteret till den pampiga och vackra byggnad mittemot parken där kirurghögskolan Royal College of Surgeons in Ireland med anor från 1784 höll till. Garnisonen i Saint Stephen´s Green höll ut i sex dagar. Kommendanten Michael Mallin avrättades, Markievicz klarade sig undan.

Grevinnan antogs länge ha varit biträdande kommendant i Saint Stephen´s Green – det var så hon presenterade sig själv för engelsmännen efter kapitulationen – men senare efterforskningar har visat att den rollen innehades av kapten Christopher Poole. Markievicz framstår för övrigt som en i hög grad kontroversiell figur, självsvåldig och dessutom vid 48 års ålder starkt närsynt varför hon inte kunde ha varit någon toppskytt.

Enligt vissa uppgifter skall hon ha intagit en heroisk pose när hon dödsdömdes och beklagat sig över att dödsdomen omvandlades till livstids fängelse, enligt andra skall hon ha varit alldeles över sig och högljutt gnällt, ojat sig och gråtit över att hon som kvinna skulle kunna komma avrättas. Släktingar till den ihjälskjutne konstapel Lahiff menar att hon borde ha åtalats för mord. http://www.thesun.ie/irishsol/homepage/news/6992140/Was-Countess-Markievicz-a-hero-or-a-cold-blooded-killer.html

IMG_1344
100-årsminnet av Påskupproret röner naturligtvis en hel del uppmärksamhet detta jubileumsår. På affischen i centrala Dublin syns från vänster Michael Mallin, Pádraig Pearse, James Connolly, Seán Mac Diarmada samt Thomas J. Clarke. Foto: Tommy Hansson

Längst att hålla ut var den kontingent soldater som leddes av matematikläraren Éamon de Valera på Boland´s Bakery, detta därför att det var den rebellpost som var längst belägen från Huvudpostkontoret varifrån Pearse hade sänt ut order om kapitulation. De Valera, ”Dev” i folkmun, benådades därför att han var amerikansk medborgare född i New York (pappan var kuban, mamman irländska). Han blev i tidernas fullbordan såväl premiärminister som president i Republiken Irland.

Påskupproret blev till det yttre ett magnifikt magplask, och det har berättats att ordinära Dublin-bor längst gatorna slog, hånade och skymfade de tillfångatagna rebellerna när de leddes bort av engelsmännen – ja, man tömde till och med sina nattkärl över dem. Sedan kom emellertid general Maxwells avrättningsorgie och opinionen svängde radikalt. Upprorsmakarna blev hjältar utan vilka det självständiga Irland aldrig sett dagens ljus. Full självständighet uppnåddes dock först 1949.

Trots ivrig rekryteringspropaganda lockades endast 678 irländska nationalister att deltaga i Påskupproret 1916. När krutröken skingrats visade det sig att 1351 människor hade dödats, många av dem helt oskyldiga, att 169 byggnader hade förstörts i grunden och att en tredjedel av Dublins befolkning måste få socialhjälp. Affärer hade plundrats under upproret. Någon gloriös tillställning var det definitivt inte. Påskresningen kom under alla omständigheter att tjäna som inspiration för en rad resningar i olika länder därefter, icke minst i Tredje världen. Även 1960-talets europeiska studentrevolutionärer av gåslevertyp, med ”Röde Rudi” Dutschke i spetsen, skall ha haft 1916 års män som förebilder.

IMG_1349
Bloggaren i Irlands nationalhelgedom, Saint Patrick´s Cathedral. Foto: Tommy Hansson

Ett givet besöksmål i Dublin är Saint Patrick´s Cathedral, som är uppkallad efter Irlands skyddshelgon Patrick (cirka 387-461) som enligt traditionen förjagade ormarna från Irland. Det är inte helt lätt att skilja myt och verklighet när det gäller någon som levde för drygt halvtannat årtusende sedan, men så mycket kan konstateras att denna kyrkans man – som  var engelsman – gjorde ett djupt intryck på irländarna. Här en tidig bloggtext där jag skriver om Saint Patrick: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/03/17/det-ar-st-patrick%C2%B4s-day-slainte/

Saint Patrick´s Cathedral i centrala Dublin, inte långt från Trinity College med dess berömda Book of Kells, uppfördes 1191-1270 och är den största kyrkan på den irländska ön samt nationalkatedral i Republiken Irland. Något som möjligen kan tyckas egendomligt, eftersom Irland som bekant är katolskt och katedralen i fråga anglikansk, det vill säga protestantisk.

Något särskilt andlig atmosfär råder inte i kyrkans inre, som – även om det finns ett ordinärt gudstjänstliv med andakter, körsång, orgelkonserter med mera – till betydande del nog är att betrakta som ett museum med en ganska stor shoppingavdelning. Längs kyrkans innerväggar finns ett stor antal minnestavlor, monument och epitafier rörande bemärkta kyrkans tjänare men även sekulära personligheter inklusive krigare av olika slag. Här uppmärksammas exempelvis hjältemodiga insatser under världskrigen.

8_15_Jonathan_Swift_Religion_Blessed-is-he-who-600
Jonathan Swift: ”Välsignad är den som inte väntar sig någonting, ty han skall aldrig bli besviken.”

Kyrkans ”kändis” nummer 1 är dock tvivelsutan den världsberömde författaren Jonathan Swift (1667-1745), vars böcker om Gullivers resor är vitt spridda och översatta till en mängd språk. Själv minns jag dem från min barndom, och de betraktas oftast som barnböcker, men egentligen är de satirer över samtidens förhållanden främst avsedda för en vuxen publik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Swift

Jonathan Swift, som var domprost i Saint Patrick´s från 1713, synes ha varit en tämligen färgstark person som tyvärr blev spritt språngande galen under slutfasen av sitt liv. Han gifte sig aldrig men hade flera kärestor, varav Stella (som egentligen hette Esther Johnson) var den som stod hans hjärta närmast. Båda är begravda i anslutning till Sant Patrick´s Cathdedral.

Följande vackra musikstycke tillägnad kyrkan – och med samma titel som denna – har komponerats av och framförs även av violinisten John Sheahan från Dubliners: https://www.youtube.com/watch?v=FSuA5tsztz4

En central roll i Dublins historia och karaktär spelar vidare floden Liffey (iriska An Life), ibland benämnd Anna Liffey, vilken delar Dublin i en sydlig och en nordlig del. Liffey har sin källa i Wicklow Mountains cirka 30 kilometer sydväst om huvudstaden och mynnar ut i Dublin Bay i Irländska sjön. Sammanlagt är den 80 kilometer lång.

IMG_1343
Äkta irländsk måltid: Irish stew nedsköljd med Guinness och irländsk whiskey. Foto: Tommy Hansson

Enligt en efterhängsen myt används Liffeys vatten till att brygga det berömda irländska Guinness-ölet av portertyp, men så är det inte – Guinness använder i stället vatten i ledningar från Wicklow Mountains. Sant är dock att flodens vatten förser Dublin-borna med deras dricksvatten (som inte är särskilt välsmakande).

Fram till 1816 var den som ville ta sig från ena sidan av staden till den andra tvungen att nyttja båttransport. Detta år tillkom den välvda och rätt eleganta så kallade Ha´penny Bridge, som mäter 43 meter på längden och drygt tre meter på bredden. I dag finns ett otal broar över Liffey, men fortfarande beräknas att omkring 27 000 personer passerar över Ha´penny Bridge (som ursprungligen hette Liffey Bridge) varje dag.

Ett besök vid John Jameson´s Old Whiskey Distillery, med sedvanlig whiskeyprovning som avslutning, ingick givetvis även i mitt Dublin-program. Det gamla destilleriet är numera ett museum med tillhörande butik, den ädla drycken förfärdigas i dag i Cork i södra delen av landet.

IMG_1362
Bro med anor – Ha´penny Bridge, vackert välvd över Liffeys glittrande vatten. Foto: Tommy Hansson

Som slutkläm måste det sägas att Irland just nu är inne i en mycket intressant tidsperiod. Ekonomin har som nämnts ovan vuxit kraftigt under senare år, och nu talas det även – som en följd av det brittiska utträdet ur EU (Brexit) – om att en irländsk återförening ter sig möjlig och detta på ett helt fredligt sätt. Detta är sannolikt vad alla katoliker på ön önskar, men med protestanterna torde det vara en helt annan sak. http://www.bbc.com/news/uk-northern-ireland-36821733

Nästa bloggtext från min Irlands-resa kommer att handla om Belfast och Hillsborough.

Sång till en saknad: Cill Chais

21 januari, 2016

Tänkte jag, i alla för denna gång, skulle återuppliva min tidigare tradition att erbjuda mina läsare en godnattsång.

Via länken överst kan ni således avnjuta ”Cill Chais” med The Dubliners, den legendariska irländska folkmusikgruppen som varit en del av mitt liv sedan 1969. Sången är på iriska/gaeliska, och som alla kan höra utan att känna orden handlar den om saknad efter någon eller något. Dubliners Sean Cannon framför den till minne av den tidigare bandmedlemmen Ciaron Bourke.

Originaltext och engelsk översättning bifogas här:

http://www.kinglaoghaire.com/lyrics/858-cill-chais

Tommy & Marika 004

Det här är nog den vackraste sång jag någonsin hört. För mig har den därtill en alldeles speciell betydelse, då jag lyssnade mycket på den strax efter min hustru Marikas plötsliga bortgång 2010. Jag skall inte ens försöka förmedla de känslomässiga vibrationer den väcker hos mig.

Alla som innerligt saknar någon vet att det inte finns något eller något som kan ersätta den saknade personen. Allt man kan göra är att fortsätta efter bästa förmåga och i ljust minne bevara den saknade samt hoppas på och bedja för en återförening bortom tid och rum.

 

Om Planxty – och om kärlekar

16 december, 2015

planxty3 Planxty på senare år.

Planxty är en av Irlands mer berömda folkmusikgrupper, bildad i början på 1970-talet. Originalmedlemmarna var Andy (Kennedy) Irvine (född 1942), Christy Moore (1945), Dónal Lunny (1947) samt Liam O´Flynn (1945).

Det är först under de senaste åren jag fått upp ögonen för Planxty. Instrumenteringen kan väl sägas vara något udda med gitarr, bouzouki, mandolin, mandola, tin whistle, irländsk säckpipa och bodhran. Inte nödvändigtvis exekverade vid ett och samma tillfälle. Således ingen fiol och ingen banjo, inte heller dragspel, eljest gångbara instrument inom den irländska folkmusiken.

Bouzouki sägs vara en instrumental innovation som åldermannen Andy Irvine, sångare i de flesta av numren jag här länkar till, medförde från en resa på Balkan 1968.

En av mina absoluta favoritlåtar med gruppen är den här liveinspelningen från 1983 med ”Arthur McBride”:

1973 respektive 1974 kom Johnny Moynihan (1946) och  Paul Brady (1947) att gå in i stället för Lunny respektive Moore. 1979 återbildades gruppen, som därefter framträtt tillsammans vid olika tillfällen.

Här en annan av gruppens höjdare,”The Jolly Beggar”:

Så ”Raggle Taggle Gypsy” med Christy Moore, som gjort en mycket framgångsrik solokarriär, som sångare; omedelbart efter sången följer en instrumental låt:

”Sally Brown” är en  traditionell sjömansvisa med gott humör:

I ”The Blacksmith” får Liam O´Flynn tillfälle att briljera litet på sin säckpipa i i låtens instrumentala avslutning, där Christy hanterar bodhran:

Varför inte avsluta med en av Paul Bradys mer sentida versioner av ”Arthur McBride (and the Sergeant)”:

Jag hoppas ni haft nöje av den här lilla presentationen av ett unikt irländskt folkmusikband. Såvitt jag vet är alla ovan nämnda medlemmar fortfarande aktiva trots kutiga ryggar och grånande hår och skägg.

Andy&Paul_in_Paul's_garden_Oct_2007 Andy Irvine och Paul Brady.

En avslutande reflektion. Sedan jag började lyssna till The Dubliners 1969 har den traditionella irländska musiken givit mig så mycket så jag blir nästan rörd när jag tänker på det. Den har varit med mig i helg och söcken och i glädje och sorg. Den har tröstat mig när jag varit ledsen och förstärkt lyckokänslan när jag känt mig glad.

Den har helt enkelt varit en av mina stora kärlekar. Och en som, till skillnad från några andra, aldrig någonsin svikit mig.

Grattis på namnsdagen, Marika!

22 oktober, 2015

The Dubliners framför via länken ovan sången ”The Rose of Allendale”. Eftersom vi nu skriver den 22 oktober och det är min hustru Marikas namnsdag tillägnar jag den henne.

Av allt jag gjort räknar jag mitt äktenskap och min familjebildning inklusive två – vid det här laget odrägligt stora – barn som mitt livs främsta prestation. Finns inget som kan konkurrera med det. Det faktum att hustrun numera befinner sig i en annan och troligen bättre tillvaro förtar inte det omdömet.

Mika II 003

Vi hann vara gifta i 27,5 år och jag vågar påstå att orsaken till att vi höll ihop så länge var att vi bemästrade konsten att stå ut med varann. Det låter kanske inte så romantiskt, men jag är säker på att just den förmågan är en väl så väsentlig del av det som kallas kärlek. Uthållighet.

Eller som en vis person en gång lär ha sagt: Konsten att undvika skilsmässa är att inte skilja sig.

Det var inte så lätt alla gånger, men trots allt hade vi lovat Gud och varann att hålla ihop i nöd likaväl som lust tills döden skilde oss åt. Det tog vi på allvar.

Jag har väl inte helt vant mig vid att inte längre ha en älskad vän i den här världen att samagera med. Det känns understundom tomt och ödsligt. Men det finns värre saker, och jag har mina kära barn och de har mig. Då kan man nog aldrig känna sig riktigt olycklig.

Grattis på namnsdagen, Marika. Min egen Rose of Allendale.

”Caledonia” och Skottland

13 januari, 2015

images Dougie MacLean: ”Caledonia”.

Jag avslutar dagen med en finstämd sång som också har kallats Skottlands inofficiella nationalsång:”Caledonia” med och av Dougie MacLean (Caledonia är romarrikets gamla namn för det som nu är Skottland).

MacLean föddes i Dunblane 1954 och anses av många vara Skottlands främste visdiktare och sångare. Han är också verksam som musikproducent.

Om inte detta är den perfekta godnattsången så vet jag inte vad som kan vara det. Två signifikativa rader ur texten:

Let me tell you that I love you
That I think about you all the time

Ja, det är ju helt enkelt så man känner för någon man älskar.

images Luke Kelly (i mitten) och Dubliners.

Slutligen ett bonusnummer: ”The Battle of the Somme”/”Freedom Come All Ye” med Luke Kelly och The Dubliners.

https://www.youtube.com/watch?v=Rl7MYTTHUFg

Jag vill gärna tillägna dessa sånger min älskade dotter Isabella och hennes vän Jared i Glasgow.

Sånger om stråtrövare

31 augusti, 2014

Tänkte jag, så här på sena kvällskvisten, skulle bjuda mina läsare på två sånger om så kallade stråtrövare. Det vill säga banditer som attackerade och rånade vägfarare förr i tiden. Den engelska termen för dessa yrkesbrottslingar är highwaymen.

untitled Den nordirländska staden Newry i äldre tider.

Överst en länk till sången ”Newry Town”, här framförd på oefterhärmligt sätt av The Dubliners sångare Sean Cannon. Troligen den förnämsta version som gjorts av denna traditionella sång. Visans stråtrövare är född i staden Newry i Nordirland i gränsområdet mellan grevskapen Armagh och Down.

Som framgår av sångtexten utförde denna rövare sina brott för att förse sin hustru med guld och juveler:

At seventeen I took a wife
I loved her dearer than I loved my Life
And for to keep her both fine and gay
A´robbing I went on the Kings highway

Stråtrövaren i sången grips emellertid och förs till Stephen´s Green i Dublin, och då kunde det bara gå på ett sätt: dödsstraff och hängning.

Samma straff väntade en annan stråtrövare, Allan Tyne från Harrow i England. Sången ”Allan Tyne of Harrow” framförs via nedanstående länk i ett fint liveframträdande av Nancy Kerr (fiol och bakgrundssång) samt James Fagan (gitarr och sång):

Visans Allan Tyne var en soldat som deserterat och blivit en stråtrövare, som enligt egen utsago rånade rika och i förekommande fall gav till de fattiga (ja, att råna fattiga kunde ju inte gärna vara någon lönande affär…). De forntida vägbanditerna saknade inte ädelmodiga drag, men att ägna sig åt grov brottslighet gick förstås inte an varför sångernas highwaymen får vad de förtjänar.

Således får också Allan Tyne plikta med livet för sin ljusskygga verksamhet:

To hang in Tyburn tree is my fate
For which I´m much frightened

Vill slutligen passa på att önska er alla en god vecka!

 

Cavan Girl

9 maj, 2014

Bjuder denna gång på kvällsmusik i form av den irländska visan ”Cavan Girl” med The Dubliners. Gruppens dåvarande sångare Paddy Reilly svarar sannolikt för den definitiva tolkningen av denna underbart vackra och samtidigt originella kärleksballad.

Som ni vet vid det här laget älskar jag traditionell irländsk sång och musik. I denna finns en rik spännvidd av känsliga kärleksballader, glada dansmelodier, mer eller mindre blodtörstiga rebellsånger och humoristiska stycken.

Dubliners började jag lyssna på 1969 och jag har fortsatt oavbrutet sedan dess. Efter hand har jag utökat lyssnandet med andra grupper och artister såsom The Pogues, Christy Moore, Sinéad O´Connor, The Chieftains med flera.

560322_f3a3a9b5 Lough Ouchter Castle, curragh Cavan, Irland.

Men Dubliners har fortsatt hedersplatsen i mitt hjärta, även om den ursprungliga gruppen upplösts och efterträtts av Dublin Legends bestående fyra tidigare medlemmar i originalgruppen.

Givetvis spelar jag mycket irländsk musik vid mina årliga irländska middagar. Årets version har ännu inte ägt rum på grund av tidsbrist, men jag räknar med att köra igen efter valet i höst!

Jag tycker jag måste tillägna denna sång M, som jag hoppas inte känner sig alltför besvärad därav (jag för min del har lämnat allt det gamla tråkiga bakom mig)!

Musik om vad påsken handlar om

17 april, 2014

images

Så här i påsktider skadar det kanske inte att fräscha upp bibelkunskaperna, icke minst för att ni skall få klart för er vad påsken egentligen handlar om (mer än ägg, kolorerat ris och påsksnaps).

Känn er gärna inspirerade att göra så av The Dubliners: ”Hand Me Down My Bible”:

När ni studerat den goda boken ett tag börjar ni kanske fundera över Guds nåd och vad som skulle kunna hända om ni gick förlustig av denna. The Pogues: ”If I should Fall From Grace Of God” handlar just om detta:

 

Gud välsigne er alla!