Några av de böcker om Putins Ryssland som ingår i mitt bibliotek. Foto: Tommy Hansson
Ryssland håller på att bli alltmer auktoritärt och slutet.
Det skriver Alexandra Ivanov på ledarplats i Svenska Dagbladet den 16 december. ”De fria medierna har kvävts och konstitutionen reviderats efter Vladimir Putins tycke /…/ I dag är 256 människor frihetsberövade på politiska grunder i Ryssland. För två år sedan var motsvarande siffra 59 personer, och endast under de tre senaste månaderna har 39 nya namn tillkommit.”
”Utvecklingen bör inte förvåna någon”, menar Ivanov. ”Rysslands negativa trend har varit tydlig i många år nu – inte minst sedan 2006 då journalisten Anna Politkovskaja mördades.” Politkovskaja fick plikta med sitt liv för att ha granskat Rysslands insatser i kriget i Tjetjenien och även skrivit den starkt Putin-kritiska boken Putins Ryssland: livet under ett demokratiskt sönderfall. http://www.svd.se/morkret-faller-over-ryssland
En av de politiska fångarna i de ryska fängelserna är den ukrainske regissören Oleg Sentsov, som av en rysk militärdomstol ådömdes 20 års fängelse för ”planerad terroristverksamhet”. Amnesty International har beskrivit processen som ”en skenrättegång som hämtad från Stalins rike”.
Oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj har en villkorlig fängelsedom hängande över sig.
En hårt ansatt rysk oppositionell är Aleksej Navalnyj, som anses vara det enda realistiska politiska hotet mot Putin och som har en villkorlig dom för påstådda ekonomiska oegentligheter hängande över sig; hans bror Oleg dömdes till 3,5 års fängelse 2013.
Ett tecken på Rysslands tilltagande attityd av att vara sig självt nog är att Vladimir Putin för några dagar sedan undertecknade en lag som möjliggör för Ryssland att gå emot utslag från internationella domstolar. http://www.gp.se/nyheter/varlden/1.2928483-ryssland-kan-trotsa-domstolar
Under senare år har det kommit ut flera böcker som kritiskt granskar Ryssland under Putins ledarskap. Masha Gessen skriver i Mannen utan ansikte (2012) hur Vladimir Putin efter sitt makttillträde 1999 gradvis utmanövrerat eller eliminerat alla sina politiska rivaler. Han har nedmonterat den sköra demokrati som uppstod efter Sovjetunionens sammanbrott 1991, icke minst genom sitt järnhårda grepp över medierna.
I Tsar Putin (2012) tecknar Anna Arutunyan bilden av en cynisk despot som förmår styra landet efter gottfinnande till följd av den outvecklade demokratin och kvardröjande feodalismen. Och i Putin rustar Ryssland (2014) visar försvarsanalytikern Jörgen Elfving, före detta överstelöjtnant i armén, hur ryssarna för närvarande genomför en omfattande upprustning och omorganisering av sin krigsmakt.
En rörd Jeltsin lämnar över till Putin.
Det är knappast någon alltför grov överdrift att hävda att ett nytt kallt krig inleddes år 2000, då den av Boris Jeltsin handplockade Vladimir Putin, med ett förflutet bland annat som hög KGB-officer i Östtyskland, etablerat sig vid makten.
Han har sedan dess, i rollerna som president eller premiärminister, styrt sitt väldiga rike med fast men ibland rätt nyckfull hand. Den ryska militära expansionen och offensiven, omfattande bland annat lika burdusa som medvetna kränkningar av andra länders territorier, har lett till en ökad spänning mellan Ryssland och NATO.
I vårt närområde råder det stor oro i Finland, åren 1809-1917 ett ryskt storfurstendöme, och de tre baltiska NATO-länderna – samtliga ockuperade av Sovjetunionen under det Kalla kriget – inför en tänkbar och kanske rentav trolig rysk invasion.
Jörgen Elfving beskriver sistnämnda spänningsförhållande avseende situationen kring Östersjön i en artikel i Dagens Nyheter den 18 juni 2015 med en liknelse från sportens värld: ”Det är litet som ett pingpong-spel.” http://www.dn.se/nyheter/varlden/nato-byter-taktik-nar-ryssland-rustar-upp/
Avståndet mellan den ryska militärbasen Kalingrad och Gotland är försumbart.
Vladimir Putin är emellertid en komplex person. Ralph Haglund skriver i sammanhanget följande på sin blogg The Golani Spy den 17 december:
Putin fortsätter att förvåna med sina tvära kast. Ena ögonblicket säljer han långdistansrobotar till Syrien och Iran, i nästa ögonblick månar han mycket mer för kristna i Mellanöstern än varken (sic!) EU eller (Obama) /…/ och visar att Ryssland till stora delar är ett kristet land som månar om sin kyrka jämfört med primitiva Sverige som är ateistiskt och har satt i högsätet att ha en bestämd tro på ett vacuum, lämnat det judeo-kristna tänkandet som har format nästan hela Europa de senaste 1000 åren. http://thegolanispy.com/2015/12/17/putin-initierar-lag-mot-antisemitiska-bibelkommentarer/
Haglund länkar också till den israeliska sajten Haaretz, som den 10 december informerar om att den ryska duman på initiativ av presidenten stiftat en lag som gör det straffbart att uttrycka antisemitiska åsikter i samband med bibeltolkningar. Det är känt att Putin sedan länge har ett varmt förhållande till judar och tar avstånd från antisemitism, möjligen ytterst beroende på att han i sin barndom hade många judiska vänner och kontakter.
Varje gång jag lagt ut något Putin-kritiskt på min Facebook-sida har det omedelbums flutit upp idignerade kommentarer från uppenbara Putin-kramare. Det är vanligt att i dessa kretsar se Vladimir Putin som ett slags frälsargestalt som skall återställa ordningen i Mellanöstern och ge det dekadenta USA och EU-området välbehövliga knäppar på näsan.
Anna Politkovskaja (1958-2006) hade ”fel” åsikter om Tjetjenien och Putin.
Putininisterna tenderar att blunda för förtrycket av oliktänkande i Putins rike och tycka att det är värre när personer med ”fel” åsikter och ”fel” parti i Sverige sparkas från jobb och fackföreningar, än när personer med ”fel” åsikter i Ryssland fängslas eller rentav mördas.
Lyfter man fram Putins diktatorsfasoner brukar svaret bli ”men titta på Obama”. Som om det är fritt fram för Putin att göra vad han vill därför att Obama är en usel president. Samma putinister bortser vidare från att Putin är betydligt mer intresserad av att hjälpa sin gamle vän, Syriens katastrofale president Bashar al-Assad – som är den grundläggande orsaken till allt det elände som nu plågar Syrien – kvar vid makten än att ”krossa IS”, som de utan övertygande bevisföring påstår att han är i färd med att göra. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/05/03/fallet-assad-hur-en-tystlaten-lakare-kan-bli-diktator-och-massmordare/
Putinbeundrarna återfinns till betydande delar i kretsarna kring ett antal tidningar, sajter och grupperingar som kan sägas stå till höger om Sverigedemokraterna alternativt ha en hätskare nationalistisk retorik än detta parti. Ett eklatant sådant exempel är tidningen Nya Tider med tidigare nationaldemokratiske frontmannen Vávra Suk som ansvarig utgivare och chefredaktör, som i senaste numret har en över två sidor utbredd intervju av det underdånigare slaget med en rådgivare till den ryske utrikesministern Sergej Lavrov.
Putin träffar en grupp ortodoxa judar.
Allt vad Vladimir Putin gör respektive står för är inte dåligt. Jag tycker han och hans parti Enade Ryssland gör rätt som lyfter fram Rysslands och Europas kristna arv och betonar betydelsen av traditionella värderingar vad avser familj och sexualmoral. Hans avsky för antisemitismen och positiva inställning till det judiska folket är också ett klart sympatiskt drag.
Och när det gäller krisen i Ukraina har enligt min mening USA och EU väl så stor skuld i debaclet som Ryssland. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/27/vaclav-klaus-sagar-vasts-hallning-i-ukraina-fragan/
När jag sökt nyansera diskussionen om Vladimir Putins Ryssland genom att lyfta fram också det som enligt min uppfattning kan uppfattas som positivt med detta, brukar jag av somliga anklagas för att ha sällat mig till putinisterna. I denna fråga tycks det finnas föga eller inget utrymme för nyanseringar: allt skall vara svart och vitt. Detta är trist och hämmande för en fruktbar debatt.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 