Spionage bakom ryskt covid-19-vaccin?

Skepsis råder om de ryska planerna på att snart ha ett covid-19-vaccin klart att användas.

Rysslands hälsominister Michail Murasjko har tillkännagivit, att ett ryskt vaccin mot covid-19 kan vara godkänt och redo för användning redan i augusti månad. Planerna är att vårdpersonal och lärare skall vaccineras först – därefter vankas massvaccinering. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/ryssland-planerar-massvaccinering-i-host

För bra för att vara sant? Troligen. Utspelet är sannolikt mest av allt att se som ett stycke propaganda syftande till att framställa Ryssland – där pandemin haft en skenande utveckling trots obligatoriska ansiktsskydd och hårda restriktioner – som världsledande på området. De siffror över döda och smittade som ryssarna presenterat är därtill med största säkerhet ordentligt friserade.

Internationellt råder stor skepsis visavi de ryska planerna. Matti Sällberg, professor i biomedicinsk analys vid Karolinska institutet, sällar sig till skeptikerna och citeras av SVT Nyheter: ”De /det ryska laboratoriet/ är inte i fas 3 så de har ingen aning om det här vaccinet funkat.” Enligt Sällberg måste ett vaccin inte bara fungera som det skall utan därtill bevisas vara icke skadligt.

Sällberg hyser dock gott hopp om att det i världen skall finnas ett användbart vaccin till årsskiftet, vilket i så fall vore extremt snabbt.

I

Hackergruppen APT29 (Cozy Bear) uppges ligga bakom det ryska covid-19-spionaget.

Intressant i sammanhanget är att regeringsadministrationerna i USA, Storbritannien och Kanada hävdar att ryska hackare öppnat en ny spionfront genom att försöka stjäla information om covid-19-vaccin från västerländska universitet, företag och andra hälsorelaterade organisationer. Är det möjligen spionage av detta slag som ligger bakom uppgifterna om det ryska vaccinet?

Det är den ryska hackergruppen APT29, även kallad Cozy Bear, och som har nära samröre med det ryska underrättelseväsendet som enligt The New York Times den 16 juli 2010 pekas ut som skyldig. Syftet uppges vara att stjäla underrättelser från väst så att Ryssland skall kunna få fram ett vaccin på snabbast möjliga sätt. Däremot skall syftet i det här fallet inte vara att sabotera för andra länder. https://www.rferl.org/a/russia-cozy-bear-hackers-return-western-intelligence/30734514.html

”The Russian espionage nevertheless signals”, skriver New York Times Julian E. Barnes, ”a new kind of competition between Moscow and Washington akin to Cold War spies stealing technological secrets during the space race generations ago.”

Cyberkrigföring uppar eljest en betydande plats inom den ryska underrättelsetjänsten och har koordinerats av rysk signalspaning, som är en del av den verksamhet som bedrivs av KGBs efterträdare FSB där Vladimir Putin var chef innan han efterträdde Boris Jeltsin som Rysslands president. https://en.wikipedia.org/wiki/Cyberwarfare_by_Russia

,

Sverige-bildens utveckling: från internationellt föredöme till pariastat

 

Företrädare för ”världens första feministiska regering” besöker Iran.

Sveriges rykte utomlands är inte längre vad det har varit. Från att tidigare ha ansetts vara ett internationellt föredöme som det perfekta exemplet på ”demokratisk socialism” med såväl välfärd som bibehållen demokrati, betraktas vårt land numera på sina håll som en pariastat. https://www.msn.com/en-us/news/world/sweden-tries-out-a-new-status-pariah-state/ar-BB15Qn1L

Det liberala flaggskeppet The New York Times – i och för sig långt ifrån alltid något sanningsvittne – hade således den 25 juni en artikel med rubriken ”Sweden Tries Out a New Status: Pariah State”. Bakgrunden är, föga oväntat, den svenska hanteringen av Kina-smittan. I artikeln citeras förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland: ”When you see 5000 deaths in Sweden and 230 in Norway, it is quite incredible.”

I tidningstexten omtalas också det faktum, att svenskar inte är välkomna i något av de andra nordiska länderna på grund av rädsla för smittorisken. Personligen anser jag denna rädsla vara våldsamt överdriven, men jag kan inte förneka att den existerar och att den ger Sverige och oss svenskar ett dåligt rykte.

Svenska kvinnor i slöja blir världsnyhet

Jag undrar om inte den minskade uppskattning av Sverige i världen vi nu ser tog sin början, då ett antal kvinnliga medlemmar i ”världens första feministiska regering” jämte statsminister Stefan Löfven besökte Iran i februari 2017 för att underteckna ett antal handelsavtal med mullorna i Teheran. Det blev en världsnyhet då de svenska ministrarna uppträdde i slöja och i övrigt såg ut som om de hade ekiperat sig i närmaste lumpbod.

Det konstaterades i världspressen, att vare sig Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Storbritanniens premiärminister Theresa May hade beslöjat sig i möten med iranska ledare. De svenska ministrarna fick kritik från feminister såsom den iranska journalisten Masih Alinejad, som menade att svenskorna borde ha kritiserat diskrimineringen av kvinnor i Iran i stället för att dansa efter mullornas pipa.

Dåvarande EU- och handelsministern Ann Linde tillhörde de svenska delegaterna i Iran. Som utrikesminister sedan september 2019 har hon knappast inneburit någon förbättring jämfört med sin föregångerska på posten, Margot Wallström vilken lyckades med konstycket att göra sig ovän med både arabstaterna och den judiska staten Israel – i sistnämnda land förklarades hon persona non grata.

Dansande polis i Stockholms Pride-tåg.

Orsaken till israelernas ställningstagande bottnade dels i att en av den nya svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som statsbildning, dels att Wallström i riksdagen anklagat Israel för att ägna sig åt ”utomrättsliga avrättningar” då man oskadliggjorde palestinaarabiska terrorister. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/01/15/sr-wallstrom-persona-non-grata-i-israel

Ett direkt beklämmande intryck gjorde Linde vid en TV-intervju med tyska Deutsche Welle, då hon i en intervju skulle försvara Sveriges pandemistrategi på grötig engelsk-skånska. Bland annat påstod hon att i Sverige kunde alla som ville bli testade för den kinesiska smittan, vilket var sakligt fel. I efterhand sökte hon, med begränsad framgång, rådda sitt anseende med att hon hade menat Stockholm och inte Sverige som helhet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7500581

Kritiken lät inte vänta på sig. Bland annat anmälde Sverigedemokraterna Ann Linde till riksdagens konstitutionsutskott (KU) för att hon ljugit om pandemitestningen.

Listan över exempel som visar att bilden av Sverige som internationellt föredöme flagnat betänkligt skulle kunna göras mycket lång. Jag skall ge ytterligare ett par exempel. Ett är att personer med funktionsnedsättning halkat efter betydligt i det svenska så kallade välfärdssamhället, vilket konstateras av Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt Sverige i en debattartikel i Expressen den 3 december 2019. https://www.expressen.se/debatt/sverige-fran-foredome-till-riktigt-daligt-exempel/

Sanningen är att inte ens ett av världens största skatteuttag räcker till för vård av sjuka, handikappade och andra behövande i dagens Sverige. Inte när oproportionerliga resurser går till att vidmakthålla världens mest extrema immigrationspolitik.

Kommer därtill polismaktens sorgliga utveckling under senare år. Från att ha satt brottslighetens bekämpande i första rummet tycks svensk polis numera prioritera socialt experimenterande och genustrams – vi har sålunda sett manliga gay-poliser i uniform dansa i Pride-tåg och en kvinnlig polis som böjt knä inför våldsamma demonstranter samtidigt som hon gjorde black power-hälsning.

Sådant borde enligt mitt förmenande resultera i avsked på grått papper. Så kommer dock icke att ske – istället uppmuntras svåitt jag förstår dylikt beteende från den högsta polisledningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/06/06/efter-knafallet-infor-valdet-vad-ar-det-som-hander-med-den-svenska-polisen/

”America first”, fosterlandskärlek och nationalism

Scen från ett pro-Trump möte i den senaste amerikanska valrörelsen.

Förenta staternas nyvalde president Donald J. Trump gör ingen hemlighet av att han sätter det egna landet främst: America first har blivit hans motto, vilket framkom icke minst i Trumps relativt korta installationstal i Washington, D. C. den 20 januari 2017:http://www.bbc.com/news/world-us-canada-38698654

I en längre intervju om Trumps syn på utrikespolitiska frågor med The New York Times i mars 2016, utlät sig den dåvarande presidentkandidaten på följande sätt: ”I´m not isolationist, but I am ‘America First’.” https://www.theatlantic.com/politics/archive/2017/01/trump-america-first/514037/

Man skulle kunna tycka att det vore en självklarhet för världens ledare att sätta det egna landet och dess medborgare i första rummet. För att ställa det på sin spets skulle man mycket väl kunna hävda, att en regerings enda uppgift är att tillvarata det egna landets och de egna medborgarnas intressen. Detta gäller såväl inrikes- som utrikespolitiken.

Detta är dock långt ifrån någon självklarhet i dag. Tvärtom. Den politiker som envisas med att sätta det egna landet först eller, ve och fasa, deklarerar sig vara nationalist eller möjligen patriot får kallt räkna med att jämföras med nazismen och Hitler samt anklagas för att ägna sig åt förvridet hat. Studera till exempel teckningen här nedan (ni känner säkert igen de ledande politiker som åsyftas).

Sätter man det egna landet främst är man, enligt notoriskt politiskt korrekt synsätt, troligen en hatfylld nazist.

Vad som kanske ännu mer än fosterlandskärleken ligger dem som i första hand tänker på den egna nationen till last är, att dessa därtill nästan alltid är i hög grad politiskt inkorrekta.

De är undantagslöst kritiska till okontrollerad massinvandring och mångkulturalism, de fördömer islamismen och dess groteska våld, de ställer sig positiva till nationalstaten och vill därför ha ett tillräckligt starkt försvar för att kunna värna denna mot främmande angripare, de tenderar att mer främja traditionella familjeideal än HBTQ-kommunitetens kravlistor, de är mycket ofta skeptiska till klimatalarmismen samt avvisar militant feminism.

Donald Trump har upprepade gånger i tal och tweets hänvisat till den skadliga politiska korrektheten och har citerats:

I think the big problem this country has is being politically correct. I´ve been challenged by so many people and I don´t, frankly, have time for total political correctness. And to be honest with you, this country doesn´t have time, either. http://www.nytimes.com/live/republican-debate-election-2016-cleveland/trump-on-political-correctness/

Att Trump verkligen menar vad han säger fick vi en vink om då Vita husets officiella hemsida omedelbart efter installationen undergick en ansiktslyftning. Således har nu möjligheten för besökaren att få en spansk språkversion tagits bort. Likaså hänvisningar till ämnen såsom klimatalarmism, HBTQ-rättigheter samt den tidigare presidentens sjukvårdssystem Obamacare. En av Trumps första exekutiva åtgärder var vidare att stoppa USAs stöd till utländska aborter. http://www.barenakedislam.com/2017/01/21/trump-whitehouse-gov-website-whats-in-and-whats-out/

Storbritanniens ambassadör, sir Christopher Meyer, överlämnar en byst av Winston Churchill till president George W. Bush.

Vad gäller själva Vita huset så plockade den nya administrationen omgående fram den byst av Winston Churchill, ett lån från den brittiske ambassadören till Vita huset när George W. Bush var president, som Obama tidigare avlägsnat från presidentens arbetsrum Ovala kontoret.

I Sverige, ett av de västländer där den politiska korrektheten har starkast grepp över befolkningen via media, institutioner, regering och politiska partier, var det i bästa fall fram till mitten av 1970-talet godtagbart att vara fosterlandsvän. Den av många som som landsfader betraktade statsministern Per Albin Hansson (1885-1946) uttryckte sina känslor för Sverige på följande sätt i ett tal på Svenska flaggans dag den 6 juni 1945, således en månad efter krigsslutet i Europa:

Så kunna vi i dag hälsa vår blågula fana icke blott i den befriande känslan av en överstånden fara utan jämväl i starkare medvetande om en levande svensk vilja och förmåga till nationell hävdelse, till beslutsamt värn kring fosterlandet och dess dyrbara värden. Leve fosterlandet, leve Sverige! https://sv.wikiquote.org/wiki/Per_Albin_Hansson

Per Albin Hansson: ”Leve fosterlandet, leve Sverige!”

När 68-vänstern tog kontrollen över media och andra institutioner blev det annat ljud i skällan. Kärlek till den egna nationen började nu i allt högre utsträckning ses som mer eller mindre nazistiskt – Sverige kom i den röda retoriken att avfärdas som en imperialistisk makt där ”staten och kapitalet” satt i samma båt.

Samförståndsandan mellan samhällsgrupper, som så länge varit rådande, började ses som något ont, och i Vänsterpartiets föregångare Vänsterpartiet kommunisternas (VPK) partiprogram från 1972 inskärptes att Sverige var ”en liten men hungrig imperialistisk stat”. I fosterlandskärlekens ställe förordades vad som med luddigt kommunistiskt språkbruk kallades ”internationell solidaritet”. http://kiremaj70.blogspot.se/2013/03/fegt-av-call-girl-teanet.html

Ett nationellt paradigmskifte inträdde i Sverige då riksdagen 1975 enhälligt antog proposition 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitik m m, som var undertecknad av statsminister Olof Palme och statsrådet Anna-Greta Leijon: https://data.riksdagen.se/fil/901A899E-1277-496B-9552-E70BCF5C3783

Därmed fastslogs att Sverige officiellt skulle bli ett mångkulturellt samhälle – invandrar- och minoritetsgrupper i det svenska samhället behövde inte längre anpassa sig till hävdvunna svenska normer. Det stod dessa grupper fritt att välja mellan att anpassa sig – assimileras – eller att utveckla sin egen kultur och sina egna värderingar. Sverige befann sig nu på ett sluttande plan, vars frukter vi med förfärande tydlighet kan se nu i form av exempelvis allt fler no go-zoner och en skenande kriminalitet inklusive mordorgier, hedersvåld, våldsamma klanfejder och gruppvåldtäkter.

Jag tillhör ett parti vilket officiellt beskriver sig som socialkonservativt på nationalistisk grund. Jag har inga som helst problem med det. Ändå har jag ovan avstått från att använda ordet ”nationalism”. Skälet är enkelt – man behöver inte nödvändigtvis vara nationalist för att vilja värna om sitt fosterland.

Glad nationalism enligt norsk modell.

Den ideologiska beteckningen nationalism kan vara problematisk, då den inte gör någon skillnad mellan den anständiga nationalism som Sverigedemokraterna står för och mer extrema varianter som kan leda till aggression i andra länder (typ Ryssland) och rastänkande (typ Nazityskland). Och så har vi den typ av glad och fredlig nationalism som finns i Norge som väl endast kan förarga de allra mest debila vänsterfanatikerna.

Jag har inte för vana att länka till marxistleninisten och förre KGB-medarbetaren Jan Guillou, men hans jämförelse mellan svensk och norsk nationalism här är faktiskt rätt intressant om än inte invändningsfri: http://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/janguillou/article18093936.ab

Hur som helst. En sund fosterlandskärlek och en lagom nationalism, menar jag, är nödvändiga rekvisit för varje nation som hävdar sin egenart visavi den globalism som nu dessbättre alltfler tycks börja tröttna på och som, förhoppningsvis, i tidernas fullbordan kommer att leda till EU-federalismens sammanbrott och nationalstatens renässans. President Donald Trump kan, om han sköter sina kort väl, bli en murbräcka för den utvecklingen.

Äntligen: Amerikanske Israel-spionen Pollard skall friges

Den israeliske agenten Jonathan Pollard, en nu 60-årig amerikan som 1987 dömdes till livstids fängelse för spioneri för Israels räkning, kommer att friges den 21 november efter att då ha avtjänat 30 år av sitt straff. Det meddelande den amerikanska frigivningskommissionen den 28 juli.

http://www.jpost.com/Diaspora/Jonathan-Pollard-to-be-released-November-20-410419

 Jonathan Pollard har väntat länge på att bli frigiven.

Jonathan Jay Pollard föddes i Galveston, Texas den 7 augusti 1954 i en amerikansk-judisk familj. Han visade tidigt sympatier för såväl den judiska saken i allmänhet som för staten Israel i synnerhet. När han fick anställning som civil analytiker inom den amerikanska flottans underrättelsetjänst i mitten av 1980-talet såg han chansen att göra en insats för sitt andliga hemland: han överlämnade till Israel mot betalning ett stort antal hemligstämplade dokument, vilka han ansåg att Israel som en nära allierad till USA redan borde ha fått tillgång till. De flesta av dokumenten hade med utrikespolitiska förhållanden att göra.

Pollard greps 1985 efter en dramatisk biljakt med FBI hack i häl i samband med att han och hans dåvarande hustru Anne Henderson försökte komma in på den israeliska ambassaden i Washington, D. C. De blev emellertid bryskt avvisade av israeliska säkerhetsvakter, och Pollard kunde gripas. Anne greps några timmar därefter. Jonathan Pollard tillerkändes israeliskt medborgarskap 1995, men den israeliska regeringen förnekade länge att den köpt hemliga amerikanska dokument av honom. Först 1998 kom ett sådant erkännande.

En detaljerad redogörelse för Pollards spioneri följer här:

https://en.wikipedia.org/wiki/Jonathan_Pollard

Frigivningskommissionen meddelade den 28 juli Jonathan Pollards juridiska ombud, Elliot Lauer och Jacques Semmelman, att kommissionens tre ledamöter vid ett möte den 7 juli i Federal Correction Center i Butner, North Carolina, där Pollard sitter fängslad, enhälligt beslutat om hans frigivning. Den kommer att äga rum den 21 november i år, då Pollard inklusive åren i häkte avtjänat 30 år av sin livstidsdom.

 Esther och Jonathan Pollard.

Jonathan Pollard meddelade genom Lauer och Semmelman följande: ”Jag ser fram emot att återförenas med min älskade hustru Esther.” Han tackade även alla tusentals uppbackare och sympatisörer vilka i USA, Israel och över hela världen på olika sätt engagerat sig för hans sak. The New York Times sammanfattar händelserna kring frigivningen och redovisar också en video med hustrun Esthers Pollards uttalande efter frigivningsbeskedet:

http://www.nytimes.com/2015/07/29/world/middleeast/jonathan-pollard-spy-for-israel-to-be-released-on-parole-in-november.html?_r=0   

Vid ett möte som frigivningskommissionen höll för ett år sedan nekades Pollard frigivning. Hade detta blivit fallet även nu hade han varit tvungen att tillbringa ytterligare 15 år i fängsligt förvar, vilket hade varit ett hårt slag för 60-åringen som lider av diabetes och högt blodtryck. Han har gjort sig känd som en mönsterfånge och det bedöms att han inte kommer att återfalla i brottslighet.

Det har funnits åtskilliga egendomligheter kring fallet Pollard. För det första att Jonathan och hustrun Anne blev kraftfullt bortkörda då de sökte få asyl på den israeliska ambassaden – det tillhör normalt ”god ton” att det land för vilken en hemlig agent arbetar låter vederbörande få en fristad. I stället skickade israelerna makarna Pollard rätt i armarna på den amerikanska federala polisen FBI.

 Jonathan Pollard omedelbart efter gripandet.

För det andra borde det faktum att Jonathan Pollard spionerade för en vänligt sinnad makt, och inte heller dömdes för högförräderi, ha renderat ett straff på två-till fyra år i fängelse, vilket skett i tidigare liknande fall. I stället blev det alltså livstid, ett straff inte ens åklagaren yrkade på i fallet Pollard. Det som avgjorde saken var ett meddelande från den dåvarande försvarsministern Caspar Weinberger till målets domare, där Weinberger direkt lögnaktigt hävdade att Pollards spioneri var det värsta förräderiet mot USA i modern historia.

Pollard är därmed den ende spionen i USAs historia som dömts till livstids fängelse utan att ha åtalats för högförräderi. Dåvarande hustrun Anne Henderson dömdes till fem års fängelse men frigavs efter tre och ett halvt år av hälsoskäl.

En tänkbar orsak till det orimligt hårda straffet är att Pollard i en intervju med Jerusalem Posts medarbetare Wolf Blitzer, efter att ursprungligen ha medgivit att han till Israel endast överlämnat dokument rörande Irans robothot mot Israel, oförsiktigt nog medgav att han även vidarebefordrat handlingar om PLOs baser i Tunisien, detaljer om Libyens luftvärnskapacitet, sovjetiska vapenleveranser till Syrien, syriska och irakiska lager med kemiska vapen samt Pakistans atombombsprojekt.

 Alan Dershowitz menar att Pollard blivit frigiven för länge sedan om han inte varit jude.

Den välkände juridikprofessorn Alan Dershowitz, som under många år engagerat sig för Jonathan Pollards sak, menar att Weinberger ljög och att Pollard borde ha frigivits långt tidigare. I en debattartikel i The Boston Globe skriver Dershowitz bland annat vidare: ”Obama-administrationen bör inte få något erkännande för Pollards ‘tidigare’ frigvning, eftersom frigivningen är allt annat än tidig.”

https://www.bostonglobe.com/opinion/2015/07/24/alan-dershowitz-jonathan-pollard-release-doesn-make-for-iran-deal/xFOqLsB3uBseiiu1dA5dLP/story.html   

Enligt Derzhovitz var det största felet med Jonathan Pollard i det amerikanska rättsväsendets ögon att han är jude. Vilken annan person som helst som gjort sig skyldig till Pollards brott, och som inte var av judisk börd, skulle frigivits långt tidigare enligt professor Derzhowitz uppfattning. Antisemitism spelade alltså i det perspektivet en roll i bedömningen av Pollards roll som spion.

Israels premiärminister Benjamin Netanyahu har, i likhet med andra israeliska högerpolitiker, arbetat hårt för att få Jonathan Pollard frigiven och har enligt egen utsago tagit upp hans fall varje gång han träffat representanter för USAs regering: ”Efter decenniers ansträngningar /att säkra hans frigivning/, kommer Jonathan Pollard nu äntligen, äntligen att friges ur sitt fängelse”, kommenterade han till Jerusalem Post.   

 Många israeler ser Jonathan Pollard som en hjälte.

Jonathan Pollard anses på sina håll i Israel, framförallt bland konservativa, vara en hjälte genom att till Israel lämna över dokument som man menar att Israel ändå borde ha fått tillgång till av sina amerikanska allierade. Flera gator och platser i Israel är uppkallade efter honom. Det kan efter hans frigivning också bli så att han, med president Obamas goda minne, väljer att emigrera till Israel.

Å andra sidan har det också förekommit uppgifter om att den amerikanska administrationen är oroad över möjligheten att Pollard kommer att tas emot som en hjälte vid ankomsten till Israel, varför man kommer att blockera honom från att resa till Israel. Vicepresident Joe Biden, som i och för sig inte är känd för sina sansade uttalanden, sade 2011 att Pollard skulle komma att friges bara ”över min döda kropp”.

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/198667#.VblJjZsw_Z4   

USAs utrikesminister John Kerry har förnekat, att Pollards frigivning har utverkats i syfte att blidka Israel efter kärnvapenavtalet med Iran.