Tänkte säga god natt nu, och jag gör det med den gamla fina sången ”The Parting Glass” som här framförs av ingen mindre än Shane McGowan från The Pogues i sällskap med Liam Clancy. Länken överst.
Denna sång var innan Robert Burns skrev ”Auld Lang Syne” år 1788 den populäraste avskedssången på engelska språket och är vanlig än i dag i den irländsk-gaeliska repertoaren. Jag har tidigare här länkat till den kanadensiska gruppen Masterless Mens mycket fina version av sången.
Mitt avsked från er, kära läsare, blir dock inte så långt. Jag hoppas vara tillbaka redan i morgon på denna blogg efter en stärkande natts sömn.
Den här veckan har annars varit lugn och skön, kanske rentav litet tråkig. Tråkigheten är enligt min mening underskattad, den kan behövas som motvikt mot all jäkt och all stress vi utsätter oss för under arbetsveckorna. Vi behöver inte göra en massa saker och träffa en massa människor när vi är lediga.
I måndags var jag med och kuverterade senaste numret av tidskriften Contra, som jag har förmånen att få medarbeta i. Den når upplysningsvis prenumeranterna veckan före nyår (och jag vet att några av mina läsare är prenumeranter).
När jag klev in i tunnelbanevagnen som skulle ta mig till den förort där Contra-lokalen numera finns, såg jag en duva som haltade omkring inne i vagnen. Naturligtvis släppte jag ut den genom dörrarna och kände mig som en riktig djurens välgörare efteråt.
Därefter har det blivit litet julinköp och julaftonsfirande i sällskap av barn och släktingar, men annars har det inte varit mycket aktiviteter mer än mathandlande, ätande och drickande, läsning samt, som ni märker, bloggskrivande. Mina tankar om kärlek, politik, religion och diverse annat skall jag bespara er den här gången.
Kan förstås nämna att jag lyckades dra igång en låååång diskussionstråd om Gud och skapelsen på Facebook genom att lägga upp den här ganska geniala teckningen av två snögubbar som samtalar med varandra på engelska (tolka den hur ni vill!):
Bara för att jag är så hjärtinnerligen SNÄLL skall jag bjuda mina trogna läsare på tre sköna låtar med The Pogues, poeten och sångaren Shane McGowan och Kirsty McColl från slutet av 1980-talet!
So happy christmas (I love you, baby)!
Först jullåtarnas jullåt: ”Fairytale of New York”:
Det har varit några fina dagar nu. Möten med goda vänner och middag ikväll med mina barn: Jansson, julskinka, köttbullar. Klart man är snäll då. Som jag alltid är mot personer som behandlar mig anständigt och normalt vänligt. Övriga försöker jag ignorera så gott det går.
Elak vill jag bara vara mot hopplösa politiska meningsmotståndare och därmed jämförbara. Lovar att fortsätta vara det på denna blogg!
Avslutar nu kvällen med att i julens tecken skåla – i julmust – för god vilja, frid, förståelse, förlåtelse och försoning med nära och kära.
Bjuder denna gång på kvällsmusik i form av den irländska visan ”Cavan Girl” med The Dubliners. Gruppens dåvarande sångare Paddy Reilly svarar sannolikt för den definitiva tolkningen av denna underbart vackra och samtidigt originella kärleksballad.
Som ni vet vid det här laget älskar jag traditionell irländsk sång och musik. I denna finns en rik spännvidd av känsliga kärleksballader, glada dansmelodier, mer eller mindre blodtörstiga rebellsånger och humoristiska stycken.
Dubliners började jag lyssna på 1969 och jag har fortsatt oavbrutet sedan dess. Efter hand har jag utökat lyssnandet med andra grupper och artister såsom The Pogues, Christy Moore, Sinéad O´Connor, The Chieftains med flera.
Lough Ouchter Castle, curragh Cavan, Irland.
Men Dubliners har fortsatt hedersplatsen i mitt hjärta, även om den ursprungliga gruppen upplösts och efterträtts av Dublin Legends bestående fyra tidigare medlemmar i originalgruppen.
Givetvis spelar jag mycket irländsk musik vid mina årliga irländska middagar. Årets version har ännu inte ägt rum på grund av tidsbrist, men jag räknar med att köra igen efter valet i höst!
Jag tycker jag måste tillägna denna sång M, som jag hoppas inte känner sig alltför besvärad därav (jag för min del har lämnat allt det gamla tråkiga bakom mig)!
Så här i påsktider skadar det kanske inte att fräscha upp bibelkunskaperna, icke minst för att ni skall få klart för er vad påsken egentligen handlar om (mer än ägg, kolorerat ris och påsksnaps).
Känn er gärna inspirerade att göra så av The Dubliners: ”Hand Me Down My Bible”:
När ni studerat den goda boken ett tag börjar ni kanske fundera över Guds nåd och vad som skulle kunna hända om ni gick förlustig av denna. The Pogues: ”If I should Fall From Grace Of God” handlar just om detta:
Har nu öppnat alla julklappar. Skriver det här inlägget mest för att få tillfälle att länka till en härlig live-version av ”Fairytale of New York”, som framfördes i samband med att Shane MacGowan och The Pogues firade sitt 30-årsjubileum som artister för ett år sedan.
Shane verkar vara i god form – snarast mindre packad än han setts många gånger förut.
Minnesvärda och hoppingivande ord ur sången:
I got a feeling This year´s for me and you
So happy Christmas I love you baby
I can see a better time When all our dreams come true
Jag vill med detta inlägg, så här dan före dopparedan, passa på att önska alla mina läsare en riktigt god jul. Jag gör det med den finaste profana jullåt jag vet, ”Fairytale of New York”, och då med Shane MacGowans/Kirsty McColls och The Pogues officiella videoversion där även Matt Dillon gör ett inhopp som polisman. Länk ovan!
Bättre än så kan det rimligen inte bli!
Jag tänker inte plåga er med bekännelser eller funderingar kring mitt icke-existerande kärleksliv eller mitt havererade försök att sluta röka den här gången, utan endast torgföra några andra personliga likaväl som allmänna iakttagelser till vad nytta och glädje det nu hava kan.
Ikväll tänkte jag slå in de inte särskilt märkvärdiga julklappar jag inhandlat respektive haft liggande hemma. De kommer att utdelas till sina mottagare vid morgondagens familjemiddag i mina svärföräldrars hus, vilket står i begrepp att övertas av min yngre svägerska och hennes man. Tidigare brukade mina föräldrar, svärföräldrar, hustru, barn, svägerskor och ibland också andra släktmedlemmar vara med.
Ingen i den äldre generationen och inte heller min hustru finns nu emellertid längre bland oss, så det blir jag, mina barn Sebastian och Isabella (med pojkvän) samt svägerskor (varav en med man) som får äta smaklig julspis och öppna julklapparna. Förmodar att några vill se Kalla Ankas traditionella – och alltmer politiskt korrekta – julaftonsfilm, själv tror jag dock jag avstår.
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: jag är väldigt tacksam för min lilla familj!
Jag tycker i princip mycket bra om julen med dess blandning av kristna och hedniska sedvänjor och bruk. Det är en tid när de flesta anstränger sig för att vara glada och givmilda, och när det ligger en speciell atmosfär av glädje och förväntan i luften. Jag börjar nu komma upp i den ålder då man inte vet om den här julen måhända blir den sista man upplever, men det är ingenting som grumlar den totala upplevelsen för min del.
Någon flitig kyrkobesökare, ehuru troende, är jag inte men jag försöker ändå minnas att julen i vårt land sedan kanske tusen år tillbaka firas till minne av vår frälsare Jesu Kristi födelse i Betlehem. Låt vara då att han inte föddes just vid den här tiden samt att det inte ens är säkert att födelseplatsen var just Betlehem på den nuvarande så kallade Västbanken, som jag för övrigt besökte 2005.
Messias ankomst medförde att den här världen aldrig mer blev sig lik i moraliskt hänseende. Jesus, eller Yeshua som den hebreiska namnformen är, införde ett nytt kärleksbudskap: i stället för att hata skulle vi älska våra fiender och vi skulle aldrig tillfoga våra medmänniskor något vi inte själva ville uppleva. Hur enkelt det låter och hur svårt det är att tillämpa!
Jesu födelse.
Efter julafton följer en vecka fram till nyårsafton, men så långt skall jag inte ta er nu. Jag kommer att ägna den kommande veckan åt en del skrivarbete och familjeplikter men också åt att i frid och ro tänka över det år som varit för att, om möjligt, dra lärdom därav så att inte de svunna misstagen upprepar sig. Det kommande året är dessutom, som alla vet, ett valår med allt vad det innebär.
Nog därav för tillfället. Nu hoppas jag ni, kära läsare, får njuta av julen. Jag återkommer snart på denna plats med både i mitt tycke viktiga och mer lättsamma alster inklusive bilder och låtlänkar.
God jul på er – gäller både kristna som hedningar!
Ikväll har jag druckit litet whisky för första gången på rätt länge. Skotsk sådan, Glenlivet, som jag köpte i taxfreebutiken ombord Viking Grace i helgen. Jan Stenbecks favoritwhisky, för övrigt. Det smakade inte illa. Eljest föredrar jag den irländska, rökta enmaltswhiskeyn Connemara – helt underbar!
The Pogues frontfigur Shane McGowan.
Så jag tänkte att dagens godnattlåtar kunde handla om whisky. Eller snarare whiskey, som den irländska stavningen är. Via länken ovan kan ni avnjuta The Pogues version av den traditionella visan ”Whiskey You´re the Devil (Drunk or Sober)”. Sångare är den oefterhärmlige Shane McGowan, född 1958, som inte direkt gjort sig känd för att spotta i glaset.
En alternativ whiskeysång är Christy Moores, född 1945, ”Smoke and Strong Whiskey” här:
Metallica-videon får mig att spontant utbrista: drick lika ansvarsfullt som jag alltid gör!
Metallica med ”Whiskey in the Jar”.
Tillägnar dessa sånger min gode partikamrat, whiskyälskaren Robert Stenkvist, vars skotska favoritwhisky är så svårstavad att jag inte ens försöker mig på att ange namnet.
Christopher Andrew – han kallas bara Christy – Moore föddes i Newbridge i grevskapet Kildare den 7 maj 1945. Christy Moore anses vara en av Irlands främsta artister och utnämndes 2007 av RTE´s People of the Year till ”Irelands greatest living musician”. Han är dock föga känd i Sverige, varför jag tycker det finns all anledning att lyfta fram honom här.
En av hans mest karaktäristiska sånger är ”Smoke and Strong Whiskey”:
Moore var kring mitten av 1960-talet anställd vid en bank i Clonmel i grevskapet Tipperary, men hade ett stort personligt intresse för Irlands rika folkmusikskatt. Under en bankstrejk 1966 reste han till London, där han försörjde sig genom tillfälliga jobb och passade på att besöka folkmusikklubbar och irländska musikpubar. Han träffade här personer i gamet som Luke Kelly, Seamus Ennis och Margaret Barry.
1969 spelade Christy Moore in sitt första album som fick titeln Paddy on the Road tillsammans med sångaren och låtskrivaren Dominic Behan, en bror till den världsberömde författaren Brendan Behan. Skivan reproducerades i endast 500 exemplar men har senare införlivats med Moores CD-produktion.
Christy medverkade med en sång i The Dubliners 25-årsalbum 1987.
1972 kom det första mer uppmärksammade albumet med titeln ”Prosperous” efter en by med samma namn i Kildare. I samband med inspelningen av detta album träffade Christy Moore de blivande medlemmarna i bandet Planxty: Liam O´Flynn, Andy Irvine och Dónal Lunny. Lunny följde senare med till bandet Moving Hearts 1981.
Här hör och ser vi Christy Moore och den alltför tidigt bortgångne gitarristen Jimmy Faulkner i den svidande vackra rebellballaden ”The Galtee Mountain Boy” i en inspelning från 1979 (sången börjar två minuter in i videon):
Christy Moores repertoar består av såväl traditionella irländska ballader som sånger han skrivit själv. Han har genom åren framträtt tillsammans med kända irländska artister såsom The Dubliners, Sinéad O´Connor och Shane MacGowan, den senare frontfigur i punk/folkgruppen The Pogues.
Christy Moore med Shane MacGowan.
Här Christy i MacGowans monsterhit ”Fairytale of New York”:
När The Dubliners firade sitt 25-årsjubileum i TV-programmet ”The Late Show” 1987 fanns Moore med som sångare, gitarrist och bodhranspelare (bodhran är en traditionell irländsk handtrumma). Han medverkar även med en hyllningssång till förre Dubliners-sångaren Luke Kelly (1940-84) i 25-årsalbumet.
Moore har spelat in omkring 25 egna album. I april kom han ut med det första studioinspelade albumet på fyra år med namnet Listen. 2011 kom Folk Tale.
Luka Bloom, en yngre bror till Christy.
Politiskt står Christy Moore långt till vänster. Han är en stor förespråkare för det republikanska ”saken”, det vill säga ett enat Irland. Hans mamma var en känd borgerlig politiker i partiet Fine Gael i grevskapet Kildare och kandiderade även till det irländska parlamentet.
Moore har en yngre bror med artistnamnet Luka Bloom (Barry Moore) som också är en välkänd artist på Irland.
Så här dan före dopparedan vill jag passa på att önska alla mina läsare en riktigt God Jul!
Det gäller såväl åsiktsfränder som meningsmotståndare – jag älskar er alla för att ni läser min anspråkslösa blogg som jag startade för ganska precis fyra år sedan! Jag känner mig ganska stolt över att den läses över hela världen – från Sverige till Finland till Marocko till USA till Indonesien till Japan. Många andra länder inte att förglömma.
Det finns förvisso många mer välbesökta och populära bloggar än min, men ta mig tusan om det finns mer välskrivna och/eller väsentliga. Om jag får säga det själv. Och ingen lär kunna hindra mig!
Jag låter en av mina irländska favoritsångare, legenden Christy Moore, önska god jul genom att sjunga Shane McGowans/The Pogues ”Fairytale of New York” från en inspelning gjord 2007:
Eamonn Campbell, John Sheahan, Barney McKenna, Sean Cannon och Patsy Watchorn: The Dubliners.
Jag började lyssna på den irländska folkmusikgruppen The Dubliners 1969. Jag hade då skrivit en uppsats om Irlands historia med en gymnasiekompis och var så att säga ”på” om allt irländskt. Det blev inledningen på en mångårig kärlekshistoria.
Första gången jag hade nöjet att se och lyssna på den numera legendariska irländska gruppen var i Konserthuset i Stockholm 1973. Det var ett forum som var litet för stort för Ronnie Drew, Ciaron Bourke, Luke Kelly, Barney McKenna och John Sheahan – salen var bara halvbesatt. Under samma uppehåll i Sverige nådde dock gruppen ut till en svensk storpublik genom att medverka i TV-programmet ”Fint som snus”.
Bland annat med den gaelisk/irländska sången ”Peggy Lettermore” framförd av Ciaron Bourke:
Ciaron Bourke (1935-88) hade en självförbrännande livsstil, vilket ledde till att han drabbades av en hjärnblödning 1974 och aldrig kom tillbaka till gruppen på allvar. Han efterlämnade hustru och sex döttrar. Han avled slutligen 1988. När jag och min hustru Marika såg gruppen under en konsert på Draken i Stockholm 1985 gjorde Bourke ett sällsynt framträdande under evenemangets andra del.
Ciaron Bourke (1935 – 88).
Min andra konsert med The Dubliners inträffade på Göta Lejon i Stockholm hösten 1981. Gruppen bestod vid denna tid av nämnda medlemmar minus Ciaron. Den legendariske sångaren Luke Kelly (1940-84) framförde då bland andra sånger det nya örhänget ”Dublin in the Rare Auld Times”:
Jag hade därtill lyckan att få det nya albumet ”Together Again” signerat av de fyra bandmedlemmarna. Den hänger sedan många år tillbaka lyckligt inom glas och ram i mitt hem.
Luke Kelly (1940 – 84).
Det dröjde därefter ända till 2009 innan jag, återigen tillsammans med hustru Marika, fick tillfälle att avnjuta The Dubliners å Cirkus i Stockholm. Gruppen bestod då, förutom av John och Barney, av Sean Cannon, Eamonn Campbell och den före detta sångaren i The Dublin City Ramblers, Patsy Watchorn.
I maj 2011 uppträdde The Dubliners i Malmö konserthus och självklart var jag på plats, därtill på första raden. En enastående upplevelse! 2012 skulle det bli dags för gruppens 50-årsjubileum – den inledde sin unika karriär på puben O´Donoghue´s 1962 på Merrion Row i Dublin som The Ronnie Drew Group – och det kan sägas ha sparkats igång på The Vicar Street i Dublin strax före jul 2011, då en jubileums-DVD spelades in.
Den 5 april 2012 drabbades emellertid The Dubliners av ett fruktansvärt avbräck. Banjospelaren Barney McKenna – Irlands mest inflytelserike trakterare av tenorbanjo – avled i sitt hem i Howth i curragh Dublin. Gruppen beslutade dock att fortsätta med sin redan påbörjade 50-årsturné med Gerry O´Connor som Barneys ersättare.
”Banjo Barney” kommer alltid att ihågkommas som en virtuos på favoritinstrumentet men också som en briljant mandolin- och melodionspelare. Han framträdde även med högst individualiserade sångnummer såsom ”Fiddler´s Green”, ”Comical Genius”, ”South Australia” samt ”I Wish I had Someone to Love Me”:
The Dubliners gav sin första konsert efter Barneys död på 50-årsturnén på Tivoli i Köpenhamn den 18 april 2012 (en planerad konsert på Berwaldhallen i Stockholm tre dagar tidigare frös inne). Liveframträdandet interfolierades med filmsekvenser och foton från gruppens halvsekellånga tillvaro och inget av fansen behövde bli besviket.
Barney McKenna (1939 – 2012).
Personligen fastnade jag för en låt som spelades in för ”Fint som snus” 1973 och som spelades upp som exempel på Ciarons sångkonst: ”Bainne na mBó´:
Jag överdriver nog inte om jag säger att vi gamla Dubliners-fans betraktar de äldre gentlemän som i dag befolkar The Dubliners som gamla vänner, ja nästan familjemedlemmar. Släkt och vänner kan svika – Dubliners har aldrig gjort det det och kommer aldrig att göra det.
Slutligen tycker jag att gitarristen Eamonn Campbell kan vara värd en alldeles särskild mässa. Det var han som initierade det fruktbärande samarbetet med The Pogues 1987 – resulterande främst i ”The Irish Rover” – vilket innebar en nytändning för gruppen:
Vore det inte för John Sheahan, född 1939, skulle The Dubliners dock förmodligen inte finnas kvar. John, som anslöt sig till gruppen 1964, har städse fungerat som en sammanhållande kraft och är i dag den som presenterar gruppens framträdanden. Här syns och hörs han i ”Farwell to Harstad”, en norsk melodi som tillägnats terroroffren i Oslo/Utöya den 22 juli 2011:
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 