Karl Marx: vänsterns hatande föredöme

Karl Marx skrädde inte orden mot sina rivaler och meningsmotståndare.

När man i dessa yttersta av tider studerar vänsterns notoriska metodik att smutskasta sina motståndare med hjälp av invektiv, svordomar och andra fula ord  – som blir uppenbar för den som utsätter sig för obehaget att läsa exempelvis vissa vänsterföreträdares tweets – bör man veta att de senare har ett föredöme som heter duga: Karl Marx (1818-83) i egen hög (eller kanske snarare låg) person.

Marx attacker på sina socialistiska konkurrenter är beryktade för sin plumphet och grovhet. Ett särskilt gott öga hade han till den briljante tyske socialistledaren, författaren och advokaten Ferdinand Lasalle (1825-64), vars framgångar såväl inom juridikens som politikens räjonger gick Marx ära för när.

Han skrev om Lasalle  i ett brev till kumpanen Friedrich Engels (1820-95) den 7 mars 1856:

En typisk jude från den slaviska gränsen, alltid beredd att utnyttja alla för sina privata syften. Denna mani att tvinga sig in i framstående kretsar och göra en framgångsrik karriär, med varje sorts hårolja och make-up, det faktum att han inget annat är än en oljig jude från Breslau, har alltid varit frånstötande för mig.

Marx var vid denna tid bosatt i London och följde tillsammans med Engels med harmsen avundsjuka antagonistens framgångsrika bana hemma i Tyskland. Den notoriskt antisemitiske och allmänt rasistiske Marx – som själv kom från en judisk familj som konverterat till kristendomen – kunde till slut inte behärska sig utan skrev i ett brev till Engels den 30 juli 1862 följande:

Det står nu klart för mig att han, som huvudformen och hårväxten pekar på, är en avkomling till de negrer som följde med Moses på flykten från Egypten (såvida inte hans mor eller farmor korsades med en nigger). Denna förening av tysk och jude på negerbas producerade oundvikligen en märklig hybrid.

Ferdinand Lasalle, ”en oljig jude från Breslau” enligt Marx i en av dennes antisemitiska tirader.

Karl Marx slapp konkurrensen från Lasalle, då denne avled i sviterna efter en pistolduell 1864. I stället blev nu den ryske agitatorn Michail Bakunin (1814-76) Marx främste rival om makten inom den socialistiska sfären. I ett brev till Engels den 12 september 1863 benämner Marx Bakunin ”denna väldiga massa av fläsk och fett”. Bakunin var som person Karl Marx absoluta motpol. Medan Marx var en beräknande, integrerande intellektualist och teoretiker, var Bakunin den flammande känslomänniskan, romantikern och revolutionäre praktikern.

Om Wilhelm Liebknecht (1826-1900), ytterligare en rival om makten, utlät sig Marx på följande sätt i ett brev till Engels den 10 augusti 1869: ”Den kossan har inte den blekaste aning om revolutionär politik.”

Bortsett från Marx tarvliga omdömen om andra socialistiska operatörer kom han med en banbrytande innovation inom socialistisk politik: han tog för vana att brännmärka andra, för honom misshagliga individer och riktningar, såsom varande ”kätterska”, som svikare av den enda sanna och riktiga socialismen. Detta är en metod som använts av alla kommunistiska/socialistiska regimer i syfte att bli av med konkurrenter om makten.

Michail Bakunin: flammande känslomänniska och revolutionär.

Den tydligaste exemplet på denna strategi torde vara Stalins groteska skådeprocesser i Sovjetunionen på 1930-talet, då ideologiskt övertygade kommunister ställde sig upp inför domstolarna och förklarade sig vara inpiskade kontrarevoltionärer och agenter för främmande makt. De lyssnade med stoiskt lugn på huvudåklagaren Andrej Vysjinskij, som vrålade att de var ”galna hundar” som skulle skjutas.

Den avgörande skillnaden mellan Marx och Stalin var ju att den senare förfogade över alla de fängelser, tortyrkammare, läger och exekutionsplutoner som Marx saknade. Om inte Sovjetunionen, vars grundare V. I. Lenin (1870-1924) översatte Marx dammiga teorier till praktisk politik och terror, hade uppstått hade Marx sällat sig till alla andra mer eller mindre  misslyckade socialistledare och revolutionsteoretiker vars namn endast specialiserade historiker i dag känner till.

Karl Marx var en hatande människa. Han hatade sina socialistiska medtävlare och föregångare, han hatade borgerligheten och kapitalisterna, han hatade judendom och kristendom och han hatade icke minst det kejserliga Tyskland med dess ”järnkansler” Otto von Bismarck (”Pissmarck” med Marx karaktäristiska vokabulär). Marx hat blev upprinnelsen till det för socialism och kommunism så utmärkande klasshatet, som skördat så många liv genom kommunismens blodiga historia.

Överåklagare Vysjinskij (i mitten) läser upp dödsdomen mot Karl Radek under Moskvaprocesserna.

Lästips: Tommy Hansson: Slaveri i vår tid. Marxismens ideologi. Contra förlag 1989. Tage Lindbom: Myt i verkligheten. En studie i marxism. Pro Veritate förlag 1977. Leopold Schwarzschild: The Red Prussian. London 1948. Marx/Engels samlade skrifter inklusive brevväxlingen dem emellan kan studeras i tyskt original i Marx-Engels Werke (MEW), Band 1-39. Berlin 1968.