Posted tagged ‘The Wall Street Journal’

Soros bakom misslyckade protester mot Kavanaugh – och hans ”nya världsordning” är på väg att raseras

10 oktober, 2018

George Soros, 88, har anledning att se nedstämd ut – hans dröm om en ny världsordning är på väg att raseras av Donald Trump.

Det väckte visst uppseende när Rudy Giuliani, borgmästare i staden New York 1994-2001 och numera president Donald Trumps personlige advokat, lördagen den 6 oktober retweetade en tweet som kallade den notoriske vänstermecenaten och miljardären George Soros ”anti-Christ” (anti-Krist). https://www.jta.org/2018/10/08/news-opinion/the-telegraph/rudy-giuliani-calls-george-soros-anti-christ

Bakgrunden var att Trump dagen innan i ett inlägg på Twitter hävdat att Soros delvis legat bakom de vildsinta protesterna mot utnämningen av domare Brett Kavanaugh till USAs Högsta domstol (HD). Enligt Trump var banderoller och plakat som demonstranterna – av Trump benämnda ”a left-wing mob””paid for by Soros and others”. https://www.politico.com/story/2018/10/09/trump-kavanaugh-paid-protesters-883617

Protesterna rönte dock föga framgång, eftersom Kavanaugh av senaten valdes in som domare på livstid i HD med röstsiffrorna 50-48 efter den avgångne Anthony Kennedy. https://www.nbcnews.com/video/brett-kavanaugh-sworn-in-as-supreme-court-justice-1339601987805?v=railb&

Man behöver definitivt inte se Soros som någon ”anti-Krist” för att rikta kritik mot honom. Det vänsterliberala etablissemanget tenderar att regelmässigt avfärda varje form av kritik mot George Soros, som är av judisk börd, som högerkonspirationer med antisemitisk touch. Detta ter sig dock problematiskt när det gäller Trump, vars svärson och chefsrådgivare Jared Kushner är ortodox jude; Kushner är gift med Ivanka Trump, som konverterade till judendomen innan hon gifte sig med Jared.

Donald Trump kan vidare på goda grunder anses vara USAs mest Israel-vänlige president någonsin som bland annat flyttat den amerikanska ambassaden från Tel Aviv till Israels huvudstad Jerusalem. Mig veterligt har inte heller Rudy Giuliani någonsin kallats antisemit. På meritlistan står bland annat att han under sin tid som framgångsrik borgmästare i New York 1995 kastade ut PLO-ledaren Yassir Arafat från en konsert i Lincoln Center. https://observer.com/2015/10/when-rudy-giuliani-booted-yasser-arafat/

Vänstermobben protesterar mot domare Brett Kavanaugh utanför kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Inte heller kan vänsterfeministen Asra Q Nomani, som den 7 oktober i en debattartikel i ansedda The Wall Street Journal gav Trump rätt i att åtminstone en del av de Kavanaugh-fientliga demonstranterna hade mottagit finansiellt stöd från organisationer knutna till George Soros, gärna påstås vara antisemit. https://www.wsj.com/articles/george-soross-march-on-washington-1538951025

I ett inlägg med rubriken George Soros´s March on Washington skriver Nomani bland annat följande:

Yet he /Donald Trump/ has a point (…) Yet while most demonstrators are not paid for their efforts, their protests at the Capitol Saturday, and the ones that have included stalking lawmakers inside and outside their offices, are organized by groups of which Mr. Soros is an important patron.

Asra Q Nomani konstaterar att Soros paraplyorganisation Open Society Foundations eller liknande fonder stöder minst ett 80-tal olika så kallade progressiva frågor. Vidare: ”At least 20 of the largest groups that led the Saturday anti-Kavanaugh protests have been Open Society grantees.”

Soros Open Society Foundations skänkte enligt uppgift cirka 13 miljoner US dollar till det Demokratiska partiets presidentvalskampanj 2016 till förmån för Hillary Clinton. Organisationen har vidare frikostigt stött verksamheter syftande till att bland annat avskaffa Israel som judisk stat samt aktivt motverkat motstånd mot islamism och jihadism. Den hamnade också på tapeten 2014, då den vänsterextrema stiftelsen Expo begåvades med 25 000 US dollar för att påverka EU-valet i Sverige.

För dessa Soros-pengar bildades Tillsammansskapet med syftet att motarbeta EU-kritiska Sverigedemokraterna. Således dök det vid nära nog alla större SD-möten upp mötesstörare som sökte hindra SD-ledaren Jimmie Åkesson från att tala genom att skramla med nycklar, blåsa i tutor och visslor och vända ryggen mot talaren.

George Soros föddes som György Schwarz i en sekulär judisk familj i Budapest den 12 augusti 1930. Han överlevde Förintelsen och lyckades 1947 ta sig till London, där han genomgick en högre ekonomiutbildning. 1956 flyttade han till New York där han omsider etablerade sig som en framgångsrik finans- och affärsman. Soros erfor redan i ungdomsåren vad man kan kalla något slags messiansk kallelse och började se sig som ett gudomligt redskap.

Soros-pengar gick till Expo för att finansiera den vänsterextrema stiftelsens ansträngningar att påverka EU-valet 2014. Fotomontage: Nyheter idag

Vad som är viktigt att konstatera är emellertid att Soros judiskhet saknar betydelse i sammanhanget. Han är inte en del i någon ”judisk världskonspiration” utan kan tvärtom betecknas som en ”självhatande jude” som exempelvis vill avskaffa Israel som en judisk statsbildning. Soros vill etablera en värld helt utan gränser och restriktioner när det gäller migration. Det gör honom inte mindre farlig, snarare tvärtom: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/27/ar-george-soros-varldens-farligaste-man/

Soros fick en chock när Hillary Clinton förlorade det amerikanska presidentvalet 2016 till Donald J. Trump, en man som står för allt Soros avskyr: en stark nationalstat, restriktioner mot invandring, ett starkt och judiskt Israel, en ovilja att ansluta sig till evangeliet om den människoframkallade globala uppvärmningen, kritik mot vänsterliberalismen, med mera, med mera.

Soros fruktar nu, inte utan skäl, att Trump är på väg att rasera den dröm om den ”nya världsordning” som han lagt ner så mycket tid, kraft och pengar på att försöka realisera. https://prophecyinthenews.com/world_news/george-soros-trump-has-almost-destroyed-the-new-world-order/

Garry Kasparov kallar Putins Ryssland ”maffiastat”

15 november, 2016

garry-kasparov
Garry Kasparov är sedan 2013 bosatt i New York med sin familj.

Den naturliga reaktionen, den mänskliga reaktionen, i kölvattnet av segern i det Kalla kriget var att omfamna den forna fienden.

Så skriver Garry Kasparov i inledningen till sin bok Winter is coming. Euforin efter den rätta sidans seger kunde dock inte undanskymma det faktum att ondskan inte dör, den antar endast nya former. Ett flertal av de forna öststatsdiktaturerna har klarat omställningen till demokrati bra, men dessvärre gäller detta inte Sovjetunionen som i stället utvecklades till Vladimir Putins auktoritära statsbygge med betydande inslag av KGB- och sovjetnostalgi på agendan men också en god portion maffiastyre.

Världen, och inte minst dess ledare, gör väl i att lyssna till vad den forne schackvärldsmästaren och numera Putin- och Rysslands-kritikern Garry Kasparov har att säga om utvecklingen i Ryssland sedan Vladimir Putin steg till maktens tinnar som Boris Jeltsins efterträdare 1999. Kasparov lever i dag i exil i New York men följer hela tiden spänt vad som försiggår i hemlandet. Han luftar då och då sedan många år tillbaka sina åsikter i The Wall Street Journal. https://en.wikipedia.org/wiki/Garry_Kasparov

Garry Kasparov föddes som Garik Kimovitj Weinstein i Baku i den forna sovjetrepubliken Azerbajdzjan 1963 med judiskt påbrå på fädernet (han tog sig sedan moderns efternamn och förryskade det). Han visade sig tidigt vara ett schackunderbarn och gjorde ingen besviken: 1985 blev han världsmästare vid endast 22 års ålder efter seger mot Anatolij Karpov. Kasparov visade sitt oppositionella sinnelag 1992, då han och engelsmannen Nigel Short bröt sig ur det internationella schackförbundet FIDE. De bildade Professional Chess Association för att kunna spela en egen match om VM-titeln på rättvisa villkor, en match som Kasparov vann. Följden blev att FIDE anordnade en match om den officiella titeln som Karpov vann.

img_1588
I boken Winter is coming tecknar Garry Kasparov en mörk bild av Putins Ryssland. Foto: Tommy Hansson

Bosatte sig i New York 2005 slutade Garry Kasparov med schackspelande på toppnivå för att i stället helt ägna sig åt politik och författarskap. Tre år tidigare hade han som topprankad spelare i världen spelat en serie matcher i New York mot den tolv år äldre ärkerivalen Karpov, som han överraskande förlorade. Här en kort men dramatisk videofilm från en av matcherna: https://www.youtube.com/watch?v=3QXRR9Ql7kI

Kasparov kom att representera oppositionsalliansen Det andra Ryssland, och 2007 blev han dess presidentkandidat inför det stundande valet 2008. Han arresterades i november 2007 efter att ha deltagit i en demonstration som saknade polistillstånd och fick tillbringa fem dagar i fängelse. Valet vanns av Putins marionett Dmitrij Medvedev  – eftersom Putin redan avverkat två presidentperioder kunde han enligt den ryska konstitutionen inte kandidera ännu en gång – med dryga 70 procent av rösterna med Putin som premiärminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland

Oppositionsalliansen Det andra Ryssland bör inte förväxlas med det 2010 bildade socialdemokratiska partiet – det kallas stundom även ”nationalbolsjevikiskt” – med samma namn med Eduard Limonov som partiledare. Detta parti har en handgranat (!) som partisymbol. https://sv.wikipedia.org/wiki/Det_andra_Ryssland_(parti) Efter ytterligare några år av repressivt Putin-Medvedev-styre i hemlandet fann Garry Kasparov för gott att 2013 lämna Ryssland med sin familj och bosätta sig i New York.

garry_kasparov
Kasparov grips och misshandlas av polis i Moskva i samband med en demonstration.

Reviderat historien När Vladimir Putin, med ett förflutet som överste inom KGB, kom till makten i slutet av 1999 innebar det att Ryssland var på väg bort från den inte helt bekymmersfria demokratiska väg Boris Jeltsin inlett efter att ha omintetgjort det stalinistiska försöket till statskupp hösten 1991. Putins makttillträde innebar i praktiken begynnelsen av ett nytt kallt krig, som jag skriver om på min blogg här: https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Garry Kasparov och andra ryska demokratiaktivister hoppades inledningsvis att Putin skulle respektera demokratins fundamentala principer med fria val, yttrandefrihet, pressfrihet, religionsfrihet och mötesfrihet. Deras förhoppningar kom på skam. I stället byggde Putin långsamt men målmedvetet upp Ryssland till en auktoritär stat där makten för Putin och hans underhuggare betydde allt.

”Den enda bild han brydde sig om var att framstå som tuff på hemmaplan”, framhåller Kasparov i sin bok (sidan 159, artikelförfattarens översättning från engelska) Winter is coming. Why Vladimir Putin and the enemies of the free world must be stopped (Atlantic Books, Storbritannien, 290 sidor). Putin struntade i den växande kritik som kom honom till del från utländska kritiker och fortsatte sin repressiva politik att hålla Ryssland i ett allt hårdare grepp: ”Putins regim opererade på en amoralisk nivå, som var helt väsensskild från de västliga nationer som kämpade med att förstå vad som utspelade sig bakom Kremls röda murar. 2007 hade jag blivit en Putin-förklarare på heltid i mina artiklar och föreläsningar.”

Omvärlden borde ha förstått åt vilket håll Ryssland var på väg när Putin 2005 deklarerade, att ”Sovjetunionens sammanbrott var 1900-talets största geopolitiska katastrof”. Eller kanske redan i december 2000, då Putin lät ersätta Rysslands dittillsvarande nationalsång med den gamla taktfasta Sovjethymnen – som ursprungligen skrevs till Stalins ära – som vi västerlänningar hört så många gånger på TV i samband med olika idrottsevenemang.

images
Vladimir Putin som don Corleone – maffiabossen som ingen tillåts gå emot.

Vidare har regimen reviderat den sovjetryska historien på ett skamlöst sätt. Obehagliga företeelser som Gulag-lägren och den sovjetiska massakern på polska officerare i Katyn-skogen 1940 har plockats bort till förmån för rymdfärder och andra heroiska sovjetprestationer. Historikern Arkadij Vaksberg berättar mer om detta här: http://www.svd.se/putin-reviderar-historien-forgaves/om/kultur:under-strecket

Putin som don Corleone Omvärlden stod länge tämligen handfallen inför den nya auktoritära ordningen i Putins Ryssland. Kasparov skriver (sidan 156): ”Ingenting symboliserade bristen på vilja att stå upp mot Putin mer än G8-mötet i St. Petersburg som hölls 15-17 juli 2006.” https://sv.wikipedia.org/wiki/G8-m%C3%B6tet_2006

Det var ett stort ögonblick för Putin och på samma sätt ett eländigt för den ryska demokratin. Putin älskade att se och bli sedd av dessa demokratiska förebilder lika mycket som han föraktade vad det var meningen att de skulle stå för.”

De västliga ledarna – bland dessa fanns George W. Bush, USA, Tony Blair, Storbritannien, Jacques Chirac, Frankrike och Angela Merkel, Tyskland – borde ha kunnat se vad som försiggick i Ryssland vid denna tid, menar Kasparov, men de valde att vända bort blicken för att inte riskera äventyra samarbetet rörande säkerhets- och energifrågor. Västledarna hade emellertid inte mycket för att de avstod från kritik mot Ryssland under de åtta åren från Putins makttillträde fram till den ryska invasionen av Georgien 2008, anser Garry Kasparov (sidan 158):

Precis som i gamla tider har Moskva blivit en allierad med bråkmakare och antidemokratiska härskare världen över. Kärnvapenhjälp till Iran, raketteknologi till Nordkorea, militärutrustning till Sudan, Myanmar och Venezuela, vänskapsförbindelser med Hamas; det var så Putin återgäldade väst för att ha hållit tyst om mänskliga rättigheter i Ryssland i åtta år.

2006-g8-leaders
Putin (i mitten) gläds åt det internationella sällskapet vid G8-mötet 2006. I bakgrunden Konstantinpalatset utanför Sankt Petersburg.

Den som rätt vill kunna förstå Putin-regimen, menar Kasparov, bör gå till bokhandeln. De böcker som då blir aktuella är inte några som skrivits av vare sig Marx, Mussolini, Machiavelli eller Montesquieu: ”Gå direkt till fiction-hyllan och ta hem allt du kan finna av Mario Puzo. Gudfadern-trilogin är en bra början, men utelämna inte The Last Don, Omerta och The Sicilian. Vladimir Putins och hans St. Peterburg-klans stigande till makten har beskrivits som machiavellisk, men den kan bäst beskrivas genom don Vito Corleones bedrifter: svekens spindelväv, hemlighetsmakeriet och de utsuddade linjerna mellan vad som är affärer, vad som är regering och vad som är brottslighet- allt finns i Puzos böcker.”

Så länge man rättar in sig i ledet och är lojal gentemot maffialedaren, förklarar Kasparov, kan man påräkna dennes beskydd. Om någon i den inre kretsen går emot ledaren – capon – är det dock ajöss och good-bye. Detta var vad som hände Rysslands en gång rikaste man och den 16e rikaste i världen, Michail Chodorkovskij, som ville leda sitt oljebolag Yukos som ett normalt företag och inte låta det ingå som en kugge i Putins ”KGB Inc.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Yukos

Litvinenko – offer för ”nukleär terrorism” Följden blev att han greps 2003, ställdes inför rätta och snart fann sig fängslad i Sibirien medan hans företag slaktades av maffiastatens avläggare Rosneft och Gazprom. Chodorkovskij benådades omsider och släpptes 2013, varefter han valde att gå i exil i Berlin och att fortsätta arbeta med sin stiftelse Öppna Ryssland som verkar för demokratiska reformer i hemlandet.

En som råkade än värre ut var FSB-operatören (FSB efterträdde KGB som ryskt spioneri- och säkerhetsorgan) Alexander Litvinenko. Denne hade i slutet av 1990-talet trakasserats och arresterats av regimen på grund av sin kritiska attityd och tog 2000 sin tillflykt till London, där han fick politisk asyl. Han verkade i landsflykt som journalist och författare och skrev två böcker, vilka anklagade Putin-regimen för att dels ha beordrat sprängningarna av ryska bostadshus för att kunna skylla dessa på den tjetjenska motståndsrörelsen, dels för att ha legat bakom mordet på Anna Politkovskaya, känd kritiker av kriget i Tjetjenien. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexander_Litvinenko

michail-chodorkovskijw
Michail Chodorkovskij tillbringade tio år i fängelse i Sibirien.

Litvinenko, förklarar Kasparov, hade brutit mot regeln om lojalitet genom att fly till London; värst av allt var dock att han gjort sig skyldig till maffialagen omerta genom att publicera böcker om Putins och dennes fotsoldaters gärningar.

”I stället för att tas med på en fisketur enligt gammeldags Gudfader-stil”, skriver Kasparov (sidan 161), ”mördades han i november 2006 i London i det första registrerade fallet av nukleär terrorism.” Det konstaterades sålunda att Litvinenko avlidit i strålsjuka på ett London-sjukhus efter att ha förgiftats av det radioaktiva ämnet polonium-210.

Diktatur, hot och kränkningar Utvecklingen sedan Garry Kasparov publicerade publicerade Winter is coming 2015 har tveklöst bekräftat författarens mörka bild av Putins Ryssland såväl in- som utrikespolitiskt. I dag tycks demokratin för den ryska befolkningen mer avlägsen än någonsin. Val förekommer visserligen i syfte att upprätthålla det demokratiska skenet, men dessa kan på intet sätt jämföras med de val vi är vana vid (även om oegentligheter sporadiskt förekommer även här).

Den amerikansk-ryska författarinnan Anna Arutunyan ger i sin kontroversiella bok Tsar Putin (The Putin Mystique), Ordfront förlag 2012, 312 sidor, en insiktsfull ögonvittnesskildring av hur det kan gå till i ryska vallokaler. http://www.expressen.se/kultur/anna-arutunyan-tsar-putin/

Valfunktionärernas huvudsakliga uppgift är att ”se till att premiärminister Putin fick det nödvändiga antalet röster i enlighet med den levande lagen, förmedlad från presidentens kansli i Kreml…”. (sidan 289) Ett fåtal nominellt oppositionella partier tillåts också ställa upp, men endast på villkoret att de förhåller sig lojala gentemot makten i Moskva. Bland dessa finns det kommunistiska partiet samt Vladimir Zjirinovskijs ”liberaldemokratiska” men i verkligheten ultranationalistiska parti.

natalya_sharina_og
Natalja Sjarina, föreståndare för Biblioteket för ukrainsk litteratur i Moskva, är en av Putins politiska fångar.

Enligt den ryska människorättsorganisationen Memorial har antalet politiska fångar ökat från 50 2015 till 102 2016. En politisk fånge som nyligen frigivits efter 3,5 år i fängsligt förvar är Alexej Gaskarov, vars ”brott” bestod i att ha deltagit i en regimkritisk demonstration. 59-åriga bibliotekarien Natalja Sjarina http://www.amnestyusa.org/get-involved/take-action-now/more-action-needed-release-librarian-under-house-arrest-russian-federation-ua-26115 tvingades i husarrest efter anklagelser om ”uppvigling” utan att ha dömts för något brott. En rättegång som kan ge henne tio års fängelse har nyligen inletts. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6553141

Utrikespolitiskt fortsätter Ryssland, efter att ha annekterat Krimhalvön i Ukraina 2014, sin aggressiva politik omfattande rutinmässiga kränkningar av andra länders territorier och, då så bedöms lämpligt, verbala hot från någon av Putins närmaste medarbetare. Ett exempel av det senare slaget var då Frans Klinstevitsj i föga förtäckta ordalag i en TV-intervju hotade Norge med att sätta in ”strategiska vapen” – det vill säga kärnvapen – mot norskt territorium.

Klinstevitsj, medlem av Putins parti Enade Ryssland sedan 1999 och inflytelserik försvarspolitiker i den ryska statsduman, uttalade hoten sedan den borgerliga norska regeringen accepterat en propå från USA om att 330 amerikanska marinsoldater skulle utplaceras i Nord-Tröndelag från januari 2017 för utvärdering senare under året. Här en bloggtext av artikelförfattaren i detta ämne: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/11/02/offensivt-ryssland-hotar-norge-med-karnvapen-putin-angriper-globala-eliter/

gettyimages-152563691-1-820x550
Kommunismen försvann som globalt hot men plågar alltjämt 1,5 miljarder människor världen över med sitt förtryck.

Kommunismen lever kvar Garry Kasparov visar i sin bok hur det Kalla krigets slut inte automatiskt medförde frihet och demokrati i alla de länder som lämnade kommunismen bakom sig. I Ryssland efterträddes den, efter åtskilliga år av kaotisk demokrati, av Vladimir Putins ryska maffiastat  med imperialistiska ambitioner som metamorfoserats från att ha varit ett lokalt till att bli ett regionalt och slutligen globalt hot.

Kasparov påpekar även att kommunismen, även om den tackade för sig som globalt hot mot mänskligheten, inte försvann som statsbärande ideologi med Berlinmurens fall 1989 och Sovjetunionens upplösning 1991. Således lever cirka 1,5 miljarder människor kvar under kommunistiskt förtryck i Kina, Nordkorea, Kuba och ett antal andra nationer.

Det nya Iran-avtalet kan bli en ny München-överenskommelse

13 april, 2015

 

1008 På bilden syns från vänster representanter från följande länder/makter i Lausanne-mötet: Kina, Frankrike, Tyskland, EU, Iran, Ryssland, Storbritannien samt USA (John Kerry).

Den 2 april slöts i Lausanne i Schweiz ett ramavtal mellan Iran å ena sidan och USA, andra ledande västmakter samt Ryssland och Kina å den andra. Avtalet är tänkt att förhindra Iran från att skaffa kärnvapen. Under det att USAs president Barack Obama menar att avtalet – något slutgiltigt avtal har ännu inte skrivits under – blockerar Irans möjligheter att utveckla kärnvapenkapacitet, hävdar Iran att landet endast kommer att använda kärnkraft för fredligt bruk.

Det rådde en uppsluppen stämning när ramavtalet i Lausanne ingåtts. Nästan litet som i samband med München-överenskommelsen den 29-30 september 1938, då ledarna för Storbritannien, Italien och Frankrike menade sig ha garanterat freden i Europa genom att ingå en överenskommelse med Tyskland som bland annat tillät tyskarna att lägga beslag på det tyskspråkiga Sudetlandet i Tjeckien. En glädjestrålande Neville Chamberlain, Storbritanniens premiärminister, viftade vid hemkomsten med ett papper som han menade tillförsäkrade Europa ”Peace in our time” (Fred i vår tid).   

Riktigt så blev det ju, som alla vet, inte. Bläcket på avtalsdokumentet hade knappt hunnit torka förrän Hitler, i strid med överenskommelsen, hade lagt beslag på hela Tjeckien samt förvandlat Slovakien till en lydig vasallstat. Storbritannien och Frankrike valde i det läget att lämna försvarsgarantier till Polen, och när detta land angreps av nazityska trupper den 1 september 1939 utbröt vad som skulle utveckla sig till Andra världskriget.

untitled Neville Chamberlain trodde att Hitlers underskrift bäddade för fred.

Signatärmakterna i Lausanne i början av april må ha strålat av glädje på de bilder som togs vid tillfället, men sedan dess har stark kritik mot ramavtalet riktats från flera håll.

I en tungt vägande debattartikel i The Wall Street Journal den 7 april http://www.wsj.com/articles/the-iran-deal-and-its-consequences-1428447582 menar de tidigare amerikanska utrikesministrarna Henry Kissinger och George P. Shultz att det ingångna avtalet inte hindrar Iran från att, på något längre sikt, utveckla kärnvapen:

 The threat of war now constrains the West more than Iran. While Iran treated the mere fact of its willingness to negotiate as a concession, the West has felt compelled to break every deadlock with a new proposal. In the process, the Iranian program has reached a point officially described as being within two or three months of building a nuclear weapon. Under the proposed agreement, for 10 years Iran will never be further than one year from a nuclear weapon and, after a decade, will be significantly closer.  

Kissinger och Shultz berömmer president Barack Obama och utrikesminister John Kerry för deras tålamod och uthållighet i Iran-förhandlingarna i syfte att minska kärnvapenhotet och menar att ramavtalet innebär vissa framsteg. Dessa är emellertid inte av bestående art: ”Progress has been made on shrinking the size of Iran´s enriched stockpile, confining the enrichment of uranium to one facility, and limiting aspects of the enrichment process. Still, the ultimate significance of the framework will depend of its verifiability and enforceability.”

Att förhandla fram det slutgiltiga avtalet med Iran, anser Kissinger och Shultz, kommer att bli ”extremt utmanande”, eftersom Iran inte ger upp något av sin utrustning, sina anläggningar eller nukleära produkter. Det som enligt föreliggande ramavtal kommer att ske är, att man placerar dem under tillfälliga restriktioner och förseglar de förvaringsanläggningar som är tänkta att bli föremål för det internationella atomenergiorganet IAEAs inspektioner. Däremot kommer det att bli otroligt svårt, kanske omöjligt, för IAEA att hålla koll på alla atomanläggningar som finns i landet.

images Henry Kissinger och George Shulz är kritiska till Iran-avtalet.

De forna amerikanska utrikesministrarna råder USA att utveckla en strategisk doktrin för Mellanöstern-regionen, som i sin helhet berörs av det nu aktuella och i ännu högre grad det slutgiltiga avtalet: ”If the world is to be spared even worse turmoil, the US must develop a strategic doctrine for the region. Stability requires an active American role. For Iran to be a valuable member of the international community, the prerequisite is that it accepts restraint on its ability to destabilize the Middle East and challenge the broader international order.”

Israel har hela tiden varnat västvärlden i allmänhet och USA i synnerhet för att ingå ett otillräckligt nukleärt avtal med Iran, som man fruktar kommer att utsätta den judiska nationen för stora risker. Premiärminister Benjamin Netanyahu framförde för kort tid sedan detta budskap i den amerikanska kongressen, något som ledde till frostiga relationer mellan Netanyahu och president Obama.

Och när förhandlingarna fortsatte som vanligt trots att den iranske toppmilitären Mohammad Reza Naqdi, befälhavare för Basji-milisen ingående i det iranska Revolutionsgardet, förklarat att ”Erasing Israel off the map” http://unitedwithisrael.org/israel-furious-that-nuclear-talks-continue-after-iranian-commander-says-destroying-israel-is-non-negotiable/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_campaign=20150401_m125146696_Israel+Furious+as+Nuclear+Talks+Continue%3B+VP+Biden+Told+Jews+Not+to+Rely+on+America+for+Safety&utm_term=more_btn_light_png (Utplåna Israel från kartan), var ”non-negotiable” (icke förhandlingsbart) blev Netanyahu och hela den israeliska regeringen av lättförståeliga skäl rasande.

untitled Benjamin Netanyahu i den amerikanska kongressen.

Netanyahu gjorde den 12 april följande uttalande som lades ut på den israeliska ambassadens hemsida av Israels Stockholms-ambassadör Isaac Bachman:

So let me reiterate again the two main components of the alternative to this bad deal. First, instead of allowing Iran to preserve and develop its nuclear capabilities, a better deal would significally roll back these capabilities – for example, by shutting down the illicit underground facilities that Iran concealed for years from the international community. Second, instead of lifting the restrictions on Iran´s nuclear facilities and program at a fixed date, a better deal would link the lifting of these restrictions to an end of Iran´s aggression in the region, its worldwide terrorism and its threats to annihilate Israel.  

I följande videoklipp varnar Netanyahu för att det ramavtal som nu träffats riskerar att leda till en vapenkapplöpning i regionen och inte alls hindrar, utan snarare banar väg för, Irans förmåga att utveckla kärnvapen. Netanyahu menar också att Iran måste tvingas erkänna Israels rätt att existera som ett villkor för någon form av avtal https://www.youtube.com/watch?v=dSzVmejnt3A.

Ej endast Israel utan också betydande delar av arabvärlden är rädda för att avtalet skall göra det möjligt för Iran att konsolidera och utöka sin maktställning i Mellanöstern. I The Wall Street Journal den 4 mars http://www.wsj.com/articles/like-israel-u-s-arab-allies-fear-obamas-iran-nuclear-deal-1425504773 – alltså en knapp månad innan ramavtalet var klart – sammanfattas den arabiska oron på följande sätt: ”But America´s other key allies across the Middle East – such as Saudi Arabia, Egypt and the United Arab Emirates – are just as distraught, even if they lack the kind of lobbying platform that Benyamin Netanyahu was offered in Congress.”   

USAs arabiska allierade fruktar att USA skall överge dem och I stället bli vänligare inställt till den gemensamma fienden Iran – de känner sig helt enkelt lurade. I syfte att försöka stävja sådana känslor flög utrikesminister Kerry till Saudiarabien knappt en månad innan ramavtalet hade undertecknats och mötte den nye saudiske kungen Salman samt utrikeministrar från andra stater kring Persiska viken.

CCAU8QnXIAIuQV_ En tecknare ser på Kerrys vilja att vara iranierna till lags.

Det är tveksamt om Kerrys brandkårsutryckning blev särskilt framgångsrik. Misstron tycks bestå. David Pollock från The Washington Institute gör den 9 april följande analys av den arabiska skepsisen beträffande USA:s förhandlingar med Iran: http://www.washingtoninstitute.org/policy-analysis/view/polarized-arab-reactions-to-the-iran-nuclear-framework

Således verkar det som om det nukleära avtalet mellan USA, västmakterna samt Ryssland och Kina riskerar att öka spänningarna i Mellanöstern i stället för att lindra dem. Irans president Rouhani känner sig styrkt av USAs långtgående vilja att göra iranierna till lags och förklarade nyligen, att ett villkor för att Teheran skall skriva under ett slutgiltigt avtal är att samtliga sanktioner riktade mot landet måste hävas i samma stund som avtalet skrivs på.   

Parallellt därmed ägnar sig iranska ledare åt att upprepa det slita mantrat om USA som sin största fiende och att man inte kommer att ändra sin inställning om att Israel skall utplånas. Något som inte förefaller bekymra Obama-administrationen.

Däremot har Kanada sedan flera år tillbaka en skeptisk inställning till kärnvapenavtal med Iran, ett land Ottawa inte litar på. Den kanadensiske utrikesministern Rob Nicholson förklarade den 3 april, dagen efter att ramavtalet slöts i Lausanne, att Kanada kommer att döma Iran ”efter dess handlingar, inte dess ord” http://www.ctvnews.ca/politics/canada-will-judge-iran-by-its-actions-not-its-words-1.2310828.

Med allt detta i minnet kommer åtminstone denna skribent inte ifrån den obehagliga känslan, att Iran-avtalet kan visa sig bli en ny München-överenskommelse som kan leda fram till en storkonflikt i regionen.

Vetenskapen närmar sig Gud – eller?

2 januari, 2015

http://www.wsj.com/articles/eric-metaxas-science-increasingly-makes-the-case-for-god-1419544568

Vetetenskap och religion brukar ofta anges som varandras motsatser. Men måste det vara så? Inte om man får tro Eric Metaxas i en artikel i The Wall Street Journal den 25 december 2014. Läs och begrunda hela artikeln via länken överst.

untitled Nietzsche hade fel: Gud lever och har hälsan.

Artikeln, med rubriceringen ”Science Increasingly Makes the Case for God”, inleder med att hänvisa till en huvudartikel i den amerikanska tidskriften Time i maj 1966 med rubriken Is God Dead?” Sistnämnda mening hänsyftar på ett känt citat av den tyske filosofen Friedrich Nietzsche (1844-1900) ur dennes verk Also sprach Zarathustra; Nietzsche avskydde den ”veka” kristendomen och hyllade övermänniskoidealet, varför han var Nazitysklands favoritfilosof.

”Ändå visar det sig att ryktena om Guds död var förhastade”, menar Metaxas. ”Det är mer förvånande att några av de senaste beläggen för hans existens kommer från en överraskande plats – själva vetenskapen.”

1966 vidhöll den amerikanske astronomen och författaren Carl Sagan (1934-96) att det existerade två kriterier för att en planet skulle kunna ha liv. Dessa var 1) att planeten i fråga måste ha anknytning till ”rätt” sorts stjärna; och 2) att avståndet till denna stjärna måste vara det ”rätta”. Emedan det beräknas finnas omkring en oktiljon (en etta med 24 nollor efter sig) planeter samt en septiljon (en etta med 21 nollor) stjärnor så kunde man kanske tycka att chanserna att finna intelligent liv i universum borde vara förhållandevis goda.

images Carl Sagan: omtalad astronom som trodde på möjligheten av intelligens i universum.

Det kunde antas att projektet the Search for Extraterrestial Intelligence (SETI), innefattande ett stort antal både privata och offentliga delprojekt som drogs igång på 1960-talet, med nämnda förutsättningar hade goda chanser att hitta något som kunde indikera intelligent liv i universum. Bland annat lyssnades på möjliga signaler tydande på kodade former av intellligens.

I filmen Contact i regi av Robert Zemeckis från 1997 lyckas forskaren Ellie Arroway, gestaltad av Jodie Foster, uppfatta radiosignaler som ger övertygande bevis för intelligenta utomjordningar. Carl Sagan skrev för övrigt både romanen och manuset som filmen bygger på. Tyvärr har inte SETI-projektet varit lika lyckosamt. Tystnaden från yttre rymden har således varit massiv – inte ett enda litet pip.

Sedan Sagan angav att det fanns två nödvändiga förutsättningar för intelligent liv i universum, har forskningen hela tiden upptäckt att det i själva verket finns många fler. Parametrarna växte till tio, sedan till 20 och därefter till 50. Antalet planeter med möjligt liv krympte hastigt ner till ett par tusen planeter och färre.

Även SETI-anhängarna har insett problemet. Peter Schenkel, en pensionerad samhällsvetenskaplig forskare som skrivit mycket om möjligheten att hitta intelligent liv i vår galax, skriver följande som inledning till en artikel i tidskriften Skeptical Enquirer 2006:

SETIs tidiga ansträngningar utmärktes av överoptimistiska beräkningar av det möjliga antalet utomjordiska civilisationer i vår galax. I ljuset av nya rön och insikter förefaller det rimligt att låta överdriven eufori komma till ro och inta ett mer jordnära synsätt. Jorden kan vara mer speciell, och intelligens mer sällsynt, i universum än vad som tidigare tänkts.

imagesZQWUL42R Jodie Foster får kontakt.

Antalet möjliga planeter med intelligent liv har efterhand som studierna fortsatt noga taget minskat till precis 0 (noll): Metaxas:”Med andra ord har oddsen vänt sig mot möjligheten att finna någon planet i universum som kan frambringa liv, inklusive denna. Det troliga är att inte heller vi borde vara här.”

Schenkels artikel kan läsas i sin helhet här:

http://www.csicop.org/si/show/seti_requires_a_skeptical_reappraisal

Forskningen har numera kommit fram till att det finns 200 parametrar som måste vara tillfinnandes för att liv skall kunna uppstå. Varje faktor måste finnas där, annars faller allt samman. Om exempelvis vår planet, Tellus, inte hade skyddats av jätteplaneten Jupiters dragningskraft skulle den ha överösts av tusentals asterioder som skulle utplåna allt liv hos oss. Eric Metaxas framhåller att oddsen för liv i universum är förbluffande små.

untitled Egentigen borde vi inte finnas på jorden alls.

Ändå kan det inte förnekas att vi människor faktiskt existerar på jorden här och nu tillsammans med djur och växter. Varför är det så? Kan var och en av de parametrar som möjliggör detta ha tillkommit av en slump? Metaxas frågar sig:

Medför inte antagandet att en intelligens skapade dessa perfekta förhållanden att det krävs betydligt mindre tro än att förmoda att en livsframbringande jord av en händelse råkade besegra de hopplösa oddsen för att kunna materialiseras?

Vidare kan man fråga sig hur det kommer sig att universum över huvud taget kan finnas till. För detta krävs givetvis oändligen mycket mera än att en planet skall kunna frambringa liv. Astrofysikerna vet att de fyra grundläggande krafternas finstämda värden – dragningskraften, den elektromagnetiska kraften samt de starka och svaga nukleära krafterna – bestämdes under mindre än en miljondels sekund efter Big Bang i tidernas begynnelse. Förutan dessa krafter skulle universum inte kunna existera.

Påståendet att det ”bara hände” är i det sammanhanget helt meningslöst. Som om någon singlat slant och denna landat med kronan uppåt tio kvintiljoner gånger i rad. Fred Hoyle, den brittiske atstonomen och science-fiction-författaren som 1949 i en intervju med BBC myntade uttrycket Big Bang, sade en gång att hans ateistiska synsätt fått sig en ”rejäl törn” sedan han tagit del av sådana fakta.

220px-John_Lennox John Lennox: hypotesen att det finns en Skapare vinner trovärdighet.

Den kände teoretiske fysikern Paul Davies å sin sida har framhållit att ”förekomsten av design är överväldigande”. Den irländske Oxford-professorn John Lennox, en av förespråkarna för synsättet att religion och vetenskap bör närma sig varandra, menar att ”desto mer vi får veta om universum, desto mer vinner hypotesen att det finns en Skapare trovärdighet som den bästa förklaringen till varför vi är här.”

Slutsatsen av ovanstående bör vara att tillkomsten av vårt universum är det största miraklet någonsin. Och det tycks faktiskt som om det med varje ny upptäckt som görs om detta framstår som allt troligare att det måste finnas en intelligent Skapare bakom allting.

Alla är emellertid inte förtjusta i närmandet mellan religion och vetenskap. Dit hör den amerikanske rabbinen Geoffrey A. Mitelman, som i en artikel i Huff Post/Religion med rubriken ”Sorry, Science Doesn´t Make the Case for God. But That´s OK” den 29 december 2014 svarar Eric Metaxas.

Mitelmans huvudargument i polemiken mot Metaxas är att det hela tiden dyker upp nya vetenskapliga rön som kan kullkasta de gamla – kanske någon kommer på att det inte behövs lika många parametrar för att liv skall kunna frambringas som tidigare troddes – samt att vetenskap och religion har två olika sätt att betrakta verkligheten. Religion, menar rabbi Mitelman, är så mycket mer än att bevisa vem som skapade universum – det handlar också om etik, om vad som är gott och ont inte bara sant, det handlar om kärlek och ett rikt böneliv:

…religion behöver inte vetenskap för att bevisa Guds existens, därför att frågan om Gud inte är vetenskaplig. I stället vägleds jag av rabbinen Abraham Joshua Heschels ord: ”Bara att vara till är en välsignelse. Bara att leva är heligt.”

Mitelmans text här:

http://www.huffingtonpost.com/rabbi-geoffrey-a-mitelman/sorry-science-doesnt-make_b_6392000.html

imagesET0CAMUO Spindelnätet bär vittne om Gud.

Personligen behöver jag inga vetenskapliga bevis eller matematiska formler för att jag skall veta att Gud existerar. Jag VET att så är fallet därför att jag intuitivt känner det i hjärtat och genom talrika bönesvar. Vill jag ha andra gudsbevis behöver jag bara blicka upp mot stjärnhimlen en stjärnklar natt, studera en myrstacks uppbyggnad eller en snöflingas underbara mönster eller kanske spindelnätets underverk. Dessa företeelser kräver helt enkelt en Skapare.

Ändå är jag inte helt överens med rabbi Mitelman. Vetenskapens strävan efter sanning och klarhet bör och skall enligt mitt förmenande inte stå i motsatsställning till religionens sökande efter det rätta och det goda. Båda kan var och en på sitt sätt vittna om den Skapare eller Ordnare vi kan kalla Gud eller något annat.

 

Obamas fiasko: en desertör för fem terrorister

20 juni, 2014

imagesT15O6FQH Terrorns ansikten: de fem frigivna talibanledarna med Mohammad Fazl i mitten.

Den 31 maj lät den amerikanska Obama-administrationen frisläppa fem av de fångar som gripits under Kriget mot terrorn. Så skedde sedan en uppgörelse träffats efter förhandlingar med talibanerna i Afghanistan – med emir Tamim bin Hamad Al Thani av Qatar som mellanhand – om frigivningen av den amerikanske talibanfången Bowe Bergdahl. Utfallet av dessa förhandlingar måste betecknas som en diplomatisk triumf av stora mått för talibanrörelsen.

Frigivningen av de fem gravt  belastade terroristerna har rört upp en virvelstorm av kritik och ifrågasättanden i USA. Att frige fem hårdföra talibaner i utbyte mot en amerikansk soldat, vilken av några av dem som tjänstgjorde tillsammans med honom har betecknats som en desertör från den amerikanska armén, är inget som gör den redan hårt trängda  Obama-administrationen mer uppskattad i oppositionella kretsar.

De fem frigivna Guantanamo-fångarna är Mullah Mohammad Fazl, Mullah Norullah Noori, Abdul Haq Wasiq, Khairullah Khairkhwah och Mohammed Nabi Omari. Om dessa avger den amerikanska sajten The Daily Beast följande omdöme:

 Även om de inte är lika välkända som fångar som hjärnan bakom attackerna den 11 september Khalid Sheikh Mohammed, var talibanfemman några av de värsta förbrytarna i USAs krig mot terrorn.

Hela artikeln via denna länk:

http://www.thedailybeast.com/articles/2014/05/31/us-pays-high-price-for-last-pow-in-afghanistan.html

Mest notorisk av de fem nu frigivna fångarna förefaller Mullah Mohammad Fazl vara. Han är efterlyst av FN för sin roll i massakrer riktade mot Afghanistans shi’itiska befolkning. Fazl har ett förflutet som stabschef för talibanernas armé och har även varit biträdande försvarsminister i talibanregimen. Den 10 september 2001, det vill säga en dag före terrorattackerna mot USA, var Fazl verksam med att koordinera en militär offensiv mot talibanernas fiender.

Terrorgurun Usama bin Ladin betraktade denna offensiv som en viktig del i 11 september-planen. När därför senatorn och tidigare presidentkandidaten John McCain, Arizona, i ett utspel i samband med frigivningen, kallade de fem frigivna fångarna för ”de hårdaste i den hårdaste kärnan” överdrev han knappast.

president-barack-obama-watches-as-jami-bergdahl-l-and-bob-bergdahl-c-talk-about-the-release-of-their-son-prisoner-of-war-u-s-army-sergeant-bowe-bergdahl Obama med Bowe Bergdahls föräldrar Jami och Bob.

President Obama å sin sida har sagt att han ”absolut inte ber om ursäkt” för fångavtalet med talibanerna, samtidigt som han erkänner att de fem mycket väl snart kan vara tillbaka på slagfältet i Afghanistan.

Centralfigur i det här dramat är Bowe Bergdahl, född 1986 i Sun Valley, Idaho och med både svenska och norska anor, som 2009 tillfångatogs av talibanstyrkor nära Sharan i Paktika-provinsen i östra Afghanistan, där hans militära förband var stationerat.

Bergdahl tillhörde 1. bataljonen i fallskärmsjägarnas 501. infanteriregemente och dök inte upp vid uppropet den 30 juni sedan han gått av sin vakttjänst dagen innan. Medsoldater har vittnat om att han för dem uttryckt en önskan om att desertera och vandra från stridsområdet i Paktia-provinsen och in i angränsande Indien.

Nathan Bradley Bethea, som tillhörde samma regemente som Bergdahl, skriver följande om fångutväxlingen och Bergdahls roll på sajten The Burning Platform den 2 juni:

Obama har inte bara satt ett prejudikat att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kommer vi att förhandla med dig, utan han förhandlade för att få tillbaka en desertör vilken kostade dussintals soldater livet under deras uppgift att finna honom.

Mer här:

http://www.theburningplatform.com/2014/06/02/obama-traded-five-terrorists-for-a-deserter/

us-army-private-bowe-bergdahl-watches-as-one-of-his-captors-displays-his-identity-tag-to-the-camera-at-an-unknown-location-in-afghanistan-on-july-19-2009 Menige Bergdahl i fångenskap hos talibanerna.

Liknande åsikter har även framförts av ledande republikanska politiker såsom senator Ted Cruz, Texas, som enligt brittiska Guardian den 1 juni uttryckte sig så: ”Vad talar detta om för terroristerna? För det första att om du kan tillfångata en amerikansk soldat så kan du sälja denna soldat för fem terrorister? Detta är ett mycket farligt prejudikat.”

En sak är klar, och det är att den kontroversiella fångutväxlingen för att få tillbaka en trolig amerikansk desertör genom att frige fem brutala talibanledare inte har gynnat president Barack Obama och hans administration, som nu är nere i den absoluta botten opinionsmässigt sett.    Washington Examiner refererar den 18 juni till en opinionsmätning företagen av The Wall Street Journal och NBC News vilken visar, att en majoritet amerikaner misstycker till Obamas sätt att hantera utrikespolitiska frågor.

Chuck Todd från NBC News gör denna analys:   

Denna undersökning är en katastrof för presidenten. Här gäller det presidentämbetet. Lägsta jobbomdömet, delat lägsta, lägsta omdöme när det gäller utrikespolitik. Hans administration ses som mindre kompetent än Bush-administrationen efter (orkanen) Katrina…När det gäller frågan om du tror att han fortfarande kan leda? En majoritet tror inte det. Vad allmänheten egentligen säger är att ditt presidentskap är över.

   Mer här:

http://washingtonexaminer.com/about-that-wall-street-journal-poll-is-the-public-saying-obamas-presidency-is-over/article/2549878

imagesXAVOCJZ0 Bowe Bergdahl före och efter fångenskapen.

Således inga roliga nyheter för president Barack Obama, som för många i den övriga västvärlden framstod som något av en frälsare efter sin valseger i november 2008. Det gick som bekant så långt att den norska nobelkommittén i ett bisarrt beslut utsåg Obama till fredspristagare året därpå utan att han hunnit göra ett dyft för fredens sak. Något han knappast gjort därefter heller.