Affären Bali/Bildt: ingen får ge sig på diktaturkramaren Bildt

Ulf Kristersson tvingar Hanif Bali till taktisk reträtt om Bildt-kritiken – tråkigt men nödvändigt.

Det kan väl vid det här laget inte ha undgått någon att moderate riksdagsmannen Hanif Bali dels uppmanats lämna två riksdagsuppdrag, dels tvingats be partiikonen Carl Bildt om ursäkt. https://www.expressen.se/nyheter/hanif-bali-attackerar-carl-bildt-en-man-som-inte-lyckats-ha-ratt/

Bakgrunden är Balis skarpa kritik i sociala medier mot Bildt. Om denne formulerade sig Hanif Bali så: ”En man som inte lyckats ha rätt om ett enda utrikespolitiskt skeende någonsin.” Samt: ”Nämn en gång grabben har haft rätt.” Detta föranledde M-ledaren Ulf Kristersson att sammankalla hela partiets riksdagsgrupp för allvarlig kritik mot den felande.

Det hela utmynnade i att Hanif Bali förständigades lämna posterna som ersättare i riksdagens EU-nämnd samt i arbetsmarknadsutskottet. Däremot tillåts han fortsätta som riksdagsledamot – M-ledningen torde vara fuller väl medveten om att för den händelse den i vida kretsar populäre Bali avpolletteras från riksdagen så kommer X procent av partiets väljare att gå över till SD eller KD.

Bali har efter all kalabik i partiet tvingats till en taktisk reträtt och har bett Carl Bildt om ursäkt samtidigt som han beklagar sin egen bristande fingertoppskänsla för hur det är lämpligt att formulera sig. Man kan tycka att detta är trist men inser samtidigt att det varit nödvändigt om Bali vill fortsätta som M-politiker på hög nivå. Alternativet hade varit att gå över till SD, men det steget är Bali uppenbarligen inte redo att ta – åtminstone inte ännu.

Enligt Ulf Kristersson var Balis Bildt-kritik endast den proverbiala droppen som kom bägaren att rinna över. M-ledaren påstår vidare: ”Jag vill understryka att det är lika illa att vara kritisk mot andra personer som det är att vara det mot Carl Bildt.” Det där tror nog inte någon hyfsat eftertänksam människa på. Hanif Bali har tidigare i stort sett tillåtits skriva vad som helst om vem som helst, men när han ger sig på Sankt Bildt tar det hus i helsike.

Carl Bildt ler i kapp med Irans utrikesminister Mohammad Javad Zarif under sitt besök i landet 2014.

Om det legat någon sanning i M-ledarens utsaga hade ju Bali fått rejält på skallen när han på sociala medier tog heder och ära av Irans Sverige-besökande utrikesminister Mohammad Javad Zarif och indirekt också av utrikesminister Margot Wallström. Det skedde sedan Wallström konstaterat att ”iranier” tyvärr inte tar kvinnor i hand, ”så det gör vi aldrig var vi än är…”

Hanif Bali avfärdade detta med följande ord: ”Nej Margot, iranier har inga problem att ta kvinnor i hand, det är radikala islamistsvin som du myser så hjärtligt med som vägrar göra det.”

Bland det bästa som skrivits om affären Bali/Bildt så här långt svarar i mitt tycke Johan Westerholm för på Ledarsidorna:, där Westerholm ger Bali rätt i allt väsentligt: ”Oavsett vad den enskilde kan anse om riksdagsledamoten Hanif Balis formuleringsfärdigheter på Twitter visar det sig att Bali har en poäng.”

Hanif Bali hade rätt

Det Westerholm i första hand syftar på är Carl Bildts mångåriga vana att i alla lägen driva Turkiets och dess islamistiske president Recep Tayyip Erdogans intressen, icke minst beträffande Turkiets EU-relaterade ambitioner. I en intervju i Expressen den 7 mars 2016 gav Bildt EU skulden för den negativa utvecklingen i Turkiet: ”Vi har marginaliserat och stött bort Turkiet, och nu ser vi dessvärre de negativa konsekvenserna. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-turkiets-utveckling-ar-eus-fel/

Om vi botaniserar vidare bland Bildts ställningstaganden genom åren så finner vi bland annat följande. Som studentpolitiker på 1970-talet pläderade han i tidskriften Svensk Linje för ett svenskt erkännande av det kommunistiska Östtyskland och uppmanade studenterna att skänka pengar till den kommunistiska motståndsrörelsen Viet Cong (FNL) i Vietnam. Aktiv antikommunism var Bildt direkt motståndare till.

Bildt har vidare alltid förhållit sig skeptisk gentemot den judiska staten Israel och har till exempel mött deltagare i det antiisraeliska propagandajippot Ship to Gaza. Bildt var proarabisk redan som studentpolitiker och var som utrikesminister en av de mest uttalade kritikerna av Israel internationellt. Detta uppskattades inte alls av israelerna, och faktum är att Carl Bildt i likhet med senare Margot Wallström portades från Israel som svensk regeringsrepresentant även om detta inte blev lika uppmärksammat som i fallet Wallström. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/P3aKL6/carl-bildt-portades-ocksa

Om Carl Bildt förhåller sig skeptisk gentemot israeler och judar så trivs han betydligt bättre med islamister och muslimer. Exemplet Erdogan och Turkiet har redan nämnts, och när Bildt i egenskap av utrikesminister 2014 besökte mullornas Iran var det uppenbart att han kom väl överens med president Hassan Rouhani och den i dagarna aktuelle utrikesministern Mohammad Javad Zarif .https://www.expressen.se/nyheter/har-ar-utrikesminister-bildts-bilder-fran-iran/

Som ett kuriosum kan nämnas att Bildt mitt under pågående presskonferens plötsligt reste sig och med sim mobiltelefon började fotografera de närvarande journalisterna!

I Iran hängs homosexuella i lyftkranar trots den iranske utrikesministerns påståenden om motsatsen.

Jag gissar att Carl Bildt uppskattar umgänget med de iranska dignitärerna betydligt mer än han uppskattar presidenten i världens viktigaste demokrati, Donald J. Trump. Semiaristokraten Bildt har städse rynkat på näsan mot den senare och tagit varje möjligheter att i internationella fora uttrycka sin mening om den i hans tycke oerhört vulgäre Trump. Nyligen skrev han i det liberala flaggskeppet The Washington Post debattutrymme att Trumps strävan att köpa Grönland av Danmark är ”bortom det absurda”. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildt-om-gronland-bortom-absurt/

Däremot har den forne excellensen Bildt, i alla fall mig veterligt, inte yttrat ett enda kritiskt ord om den totalitära islamistdiktaturen Iran i anledning av dess utrikesministers tvådagarsbesök i Sverige. Detta trots att Zarif exempelvis försvarade dödsdomen mot den i Iran dödsdömde svensk-iranske forskaren Ahmadreza Djalali, försvarade slöjtvånget för kvinnor samt förnekade att homosexuella handlingar straffas med döden trots hur många bevis som helst för att så sker. https://www.dn.se/nyheter/varlden/irans-utrikesminister-forsvarade-dodsdomen-mot-svensk-iranske-forskaren/

Nej, då är det i Bildts ögon viktigare att ironisera över USAs nuvarande president. Det är verkligen på tiden att moderatledningen på allvar utsätter diktaturkramaren Carl Bildts utrikespolitik för en välbehövlig granskning och slutar upp med att behandla Bildt som något slags oberörbar kunglighet. Han är trots allt endast medlem av knapadeln, låt vara med en rätt uppblåst attityd – vilket är tämligen anmärkningsvärt med tanke på att Bildt varken slutfört sina akademiska studier eller haft ett jobb utanför politiken.

 

 

Hillary var full och våldsam: därför kunde hon inte tala på valnatten

Inga muntra miner när Hillary slutligen erkände sig besegrad – från vänster Bill Clinton, Hillary Clinton och vicepresident-kandidaten Tim Kaine.

Det står nu klart varför Hillary Clinton avstod från att hålla det sedvanliga concession speech – där den förlorande kandidaten i ett presidentval erkänner sig besegrad och tackar sina anhängare för deras insatser i valrörelsen – på valnatten. Hon var helt enkelt alltför berusad och upprörd för att klara det.

En reporter från CNN som befann sig i Clinton-lägret å yrkets vägnar avslöjade sanningen för en vän, som i sin tur vidarebefordrade uppgiften till radiovärden Todd Kincannon. Reportern rapporterade in förhållandet till sin redaktion, som dock inte offentliggjorde storyn då man hade bestämt sig för att inte publicera några ”bunkerhistorier” från Clinton-lägret. https://therealstrategy.com/hillary-attacked-podesta-restrained-trump-won/#

Enligt CNN-reportern söp Hillary till ordentligt när det under valnatten började gå upp för henne att hon skulle förlora till den avskydde Donald Trump. De drömmar hon närt ända sedan sin gymnasietid om att en gång bli USAs första kvinnliga president skulle slås i spillror, och det av en smått bisarr affärsman som tagit upp politiken som hobbyverksamhet på äldre dagar.

Hillary Clinton är inte känd för att spotta i glaset…

Det blev helt enkelt för mycket för Hillary. Hon drabbades av ett slags psykotiskt anfall framkallat av djup besvikelse och alkohol och gick enligt uppgift till fysiskt angrepp mot sina kampanjmedarbetare Robby Mook och John Podesta; det var den senare som skickades fram på valnatten för att tacka medarbetarna medan hon själv lyckades samla sig så pass mycket att hon ringde upp Trump och gratulerade honom till valsegern.

De nu aktuella men nedtystade uppgifterna om Hillary Clintons handlingsmönster stämmer väl överens med tidigare uppgifter från bland andra Secret Service-medarbetare, som vittnat om Hillarys ibland våldsamma och irrationella beteende och om hennes extremt grova språkbruk vid sådana tillfällen.

Enligt tidigare Secret Service-mannen Gary Byrnes bästsäljande bok Crisis of Character (Center Street 2016) hade Hillary under Bill Clintons presidenttid på 1990-talet för vana att gå lös på maken med vad som fanns till hands, vilket kunde resultera i exempelvis blåtiror. http://thehill.com/blogs/in-the-know/in-the-know/282330-ex-secret-service-agent-clinton-occasionally-violent

Gary Byrnes avslöjande bok om makarna Clintons stormiga förhållande toppade New York Times bestsellerlista i somras.

Hillary höll i stället det sedvanliga talet dagen därpå i Stora balsalen (Grand Ballroom) i Hotel New Yorker på Eight Avenue mitt emot Madison Square Garden på Manhattan. Demokratiska partiets valvaka hade hållits i Jacob K. Javits Convention Center en bit därifrån. Den senare anläggningen hade valts på grund av sitt glastak, vilket skulle illustrera att Hillary spräckte ”glastaket” genom att bli USAs första kvinna att nå presidentposten.

Den besvikna och våldsamma kandidaten fick enligt tillgängliga uppgifter hållas tillbaka på ett handgripligt sätt under den korta stund anfallet varade. En läkare fick sedan ge henne lugnande medel.

Edward Klein, författare till Hillary-boken Guilty as Sin (Regnery Publishing 2016) som kom ut någon vecka före valet, vilken intervjuas i Steve Malzberg Show på kabel-TV via länken här ovan, berättar vidare att fru Clinton ringt upp en väninna på valnatten och gråtit okontrollerbart så att det knappt gått att höra vad hon sade. https://en.wikipedia.org/wiki/Steve_Malzberg

Här mer om Edward Kleins bok Guilty as Sin; författaren var tidigare redaktör för The New York Times Magazine: http://www.washingtontimes.com/news/2016/oct/4/ed-klein-hillary-is-guilty-as-sin/

Bill Clinton efter Hillarys ”specialbehandling”.

Clinton skall enligt uppgift ha skyllt valförlusten på FBI-chefen James Comey samt även på president Obama, som hon menade borde ha gjort mer för att abortera FBIs undersökning av hennes oansvariga och kanske brottsliga hantering av e-mejl innehållande statshemligheter. E-mejl som i varje fall Julian Assanges WikiLeaks lyckades utmärkt väl att hacka.

Som Ed Klein säger till Steve Malzberg i nämnda inslag: ”Med Clintons är det så att det alltid är någon annans fel.”

Klein säger i inslaget, på frågan om det nu är slut på familjen Clintons korrumperande inflytande i USA-politiken, att så är det nästan säkert: de kommer inte att kunna hämta sig efter nederlaget mot Trump och kommer inte att kunna fortsätta dominera det Demokratiska partiet. Också deras tvivelaktiga stiftelse kommer med största sannolikhet att tappa avsevärt i lyskraft. Och Hillary själv kommer knappast att bli mer än en fotnot i historien som en som försökte bli president två gånger och misslyckades båda gångerna.

Ed Klein förutspår i stället att den demokratiske operatör som kommer ut ur valförlusten mest med äran i behåll är president Barack Obama, som kommer att ha kvar sitt inflytande i partiet och fungera som något slags grå eminens. Familjen Obama kommer också att bo kvar i Washington, D. C. inte så långt från Vita huset.

Donald J. Trump vann en klar seger enligt det elektorssystem som råder i USA men fick totalt färre antal röster – det är i skrivande stund oklart hur stor Hillarys övervikt blev. Därmed inte sagt att Clinton nödvändigtvis hade vunnit om USA inte hade haft elektorssystemet utan endast gått på det sammanlagda antalet röster. De båda kandidaterna hade nämligen i det senare fallet tvingats använda en helt annan kampanjstrategi och det är enligt expertisen omöjligt att säga hur det i så fall hade gått.

I en del vallokaler gick det på grund av valfusk bara att rösta på Clinton.

Här en analys i detta intressanta ämne i The Washington Post:  https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/11/14/trump-lost-the-popular-vote-that-doesnt-mean-he-would-have-lost-a-popular-vote-election/

Dessutom hade Trump mycket väl kunnat ta hem spelet även om det totala röstetalet om det inte på en del ställen fuskats med såväl valmaskiner som röster från illegala invandrare. Enligt Gregg Phillips från organisationen Vote Fraud.org avlämnades röster från så många som drygt 3 miljoner illegala invandrare, alltså icke röstberättigade personer.http://www.infowars.com/report-three-million-votes-in-presidential-election-cast-by-illegal-aliens/

Personligen känner jag mig extremt lättad över att inte den dokumenterat obalanserade – för att inte säga fullständigt galna – Hillary Clinton inte kom närmare kärnvapenknappen än ett förlorat presidentval.

 

Putinismen: så håller sig det ryska ledarskiktet kvar vid makten

Inte under isen men delvis under vattnet befinner sig Putin på den här bilden.

Mellan 1917 och 1991 låg kommunismen i dess marxist-leninistiska tappning som en död ideologisk hand över Sovjetunionen. Kommunismen lämpades överbord när sovjetimperiet imploderade 1991 och ersattes av en trevande demokrati och marknadsekonomi, vilken dock svårt handikapppades och underminerades av svagt ledarskap och korruption såväl som av hänsynslös oligarkism.

2000 tillträdde Vladimir Putin, född 1952, med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB som rysk president. Putin lämnade 2008 efter ett skenval över makten till sin marionett, Dmitrij Medvedev, för att själv i egenskap av premiärminister kunna rycka i dennes tåtar. 2012 lät sig Putin sedan återväljas som republiken Rysslands president och överlät premiärministerposten till Medvedev.

Emedan vare sig kommunism eller västerländsk demokrati styr i dagens Ryssland har Rysslands-bedömare myntat beteckningen putinism i syfte att förklara det ideologiska koncept som är förhärskande. En av de Rysslands-experter som deltagit aktivast i diskussionerna om vad putinismen innebär är USA-födda Anne Applebaum, https://sv.wikipedia.org/wiki/Anne_Applebaum , medarbetare i Washington Post och en av samtidens största auktoriteter på Gulag-arkipelagen, det system av sovjetiska slavarbetsläger som en gång skapades av Stalin och ägde bestånd under hela sovjettiden.

Här följer ett avsnitt ur en föreläsning Applebaum höll vid American Academy i Berlin 2008 om vad ”putinism” egentligen innebär: https://www.youtube.com/watch?v=Nji0osPfefM

 

Anne Applebaum, Sovjet- och Rysslands-expert.

Anne Applebaum, som för övrigt är gift med tidigare polske försvarsministern Radoslaw Sikorski och polsk medborgare, inleder med att konstatera att Vladimir Putin och kretsen kring honom är i hög grad stöpta i den gamla KGB-formen. Putin-kamarillan hyser ingen tilltro till att folket har förmågan att göra de korrekta politiska valen och tror följaktligen heller inte på fria, oförutsägbara val.

Ledarklicken i Kreml opererar vidare enligt principen ”den som inte är med oss är emot oss”, eller som Jesus Kristus uttrycker det i Lukasevangeliet 11:23: ”Den som icke är med mig, han är emot mig, och den som icke församlar med mig, han förskingrar.” I den putinistiska världsåskådningens ljus är, enligt Applebaum, således alla som inte ger sitt ljudliga bistånd till Putin att anse som spioner för främmande makt. Alla viktiga beslut måste fattas av en liten grupp människor i Kreml utan inverkan från omvärlden.

I dag är det inte möjligt att driva en verklig oppositionspolitik i Ryssland. Putin söker visserligen, menar Applebaum, stundom framställa sig själv och sitt Ryssland som mer västerländska än västerlandet själv. Ändå är det noggrant kontrollerade politiska val och politiska partier som är det mest utmärkande draget för putinismen.

Vladimir Zjirinovskij uppfattades en gång som ett hot mot väst men framstår i dag mest som en pajas.

Således är det Putin-regimen som i praktiken avgör vilka partier som tillåts ikläda sig den oppositionella rollen. Ett typexempel är här nationalisten Vladimir Zjirinovskij och hans Ryska liberaldemokratiska partiet – som är allt annat än liberaldemokratiskt – som tilldelats rollen som officiöst oppositionsparti. Zjirinosvkij väckte på 1990-talet uppseende och även fruktan i väst genom ultranationalistiska utspel som att Baltikum och Finland borde återockuperas av Ryssland. Han utmärkte sig även genom en eklatant antisemitism.

Numera tycks den 70-årige Zjirinovskij, som är överste i ryska armén, vice talman i statsduman och sannolikt har ett KGB-förflutet, ha reducerats till att vara ett slags nationell politisk pajas som även Putin kan skratta gott åt, något som framgår av denna länk till ett tal i den ryska duman: https://www.youtube.com/watch?v=k4OkdafMXpA

Även Ryska federationens kommunistiska parti, som grundades 1993 och ser sig som arvtagare till det gamla sovjetiska statsbärande partiet, tillhör den av Putin godkända oppositionen och blev vid senaste valet näst största parti i statsduman efter Putins Enade Ryssland. Partiledaren Gennadij Ziuganov har flera gånger ställt upp i presidentvalet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ryska_federationens_kommunistiska_parti

Det fjärde största partiet i statsduman, som det ryska underhuset kallas, är socialdemokratiska Rättvisa Ryssland som bildades 2006 och har Nikolaj Levitjev – även han presidentkandidat – som partiledare. Partiet har konsultstatus i Socialistinternationalen.https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%A4ttvisa_Ryssland

Även om det då och då förekommer ansatser till kritik av Putin och det Enade Ryssland från ovan nämnda partier och politiker, så behöver Putin och hans hantlangare aldrig riskera att förlora makten. Den ryska demokratin är nämligen endast formell: den kapas i topparna av dels regimens systematiska valfusk, dels av att ”oppositionspolitikerna” är medvetna om att deras roll huvudsakligen är till för att ge Putins Ryssland en smula demokratisk fernissa, och dels det hårdnande förtrycket av den verkliga oppositionen.

Garry Kasparov är troligen den främste schackspelaren genom alla tider. Har en IQ på 190.

Ty för den som är oppositionell på riktigt i Ryssland brukar det inte gå så bra. När av de mest kända dissidenterna, schackmästaren Garry Kasparov (född i Baku 1964 som Garik Weinstein och av judisk börd), slutat med schack på toppnivå började han ägna sig åt politik och blev snabbt en prominent Putin-kritiker.

Den 30 september 2007 tillkännagav han att han ämnade ställa upp i det ryska presidentvalet. Knappt två månader därefter greps han efter att ha deltagit i en demonstration som saknade tillstånd och dömdes till fem dagars fängelse. Efter ett antal år av konflikter med ryska myndigheter insåg Kasparov att det inte gick längre utan ansökte om och fick kroatiskt medborgarskap.

För tillfället lever han och hans familj i självvald exil i New York. 2015 utkom hans Putin-kritiska bok Winter Is Coming. Why Vladimir Putin and the Enemies of the Free World Must Be Stopped. I en intervju med Spiegel Online anklagar Kasparov väst för att kapitulera inför Kremls aggressiva utrikespolitik samt klargör: ”Putin behöver krig för att legitimera sin ställning.” http://www.spiegel.de/international/world/garry-kasparov-interview-putin-needs-wars-a-1061942.html

I nämnda bok redogör Kasparov för Putin-regimens taktik att neutralisera sina motståndare genom åtal för diverse påhittade brott eller rentav mord. Alexei Navalny, en 40-årig politiker, advokat och finansman, började på sin blogg 2009 vädra en väl genomtänkt kritik av korruptionen inom Putin-administrationen och blev av Wall Street Journal – där Kasparov är krönikör – kallad ”mannen som Putin fruktar mest av alla”. https://en.wikipedia.org/wiki/Alexei_Navalny

Alexei Navalny lär vara den politiske motståndare Putin fruktar mest.

2013, då Navalny av en händelse ställde upp som kandidat i Moskvas borgmästarval, arresterades han anklagad för förskingring och bedrägeri samt dömdes till fem års straffarbete. Han frigavs emellertid en dag efter fängslandet. I februari 2014 dömdes Navalny till husarrest med förbud att kontakta alla utom medlemmar i sin familj. Han och hans bror dömdes sedan båda till 3,5 års fängelse – Alexei fick straffet upphävt, men brodern åkte in.

När det gäller Boris Nemtsov, född i Sotji 1959, ansåg uppenbarligen några att denne populäre politiker med judisk bakgrund vilken tjänstgjorde som vice premiärminister under Jeltsin-tiden 1997-98, att det inte räckte med legala trakasserier. Nemtsov mejades den 27 februari 2015 ner med automateld av personer i en bil när han promenerade med sin flickvän på en bro i Moskva inte långt från Kreml och dog på platsen. Gripandet av påstådda gärningsmän med tjetjenskt ursprung öppnade för fler frågor än det besvarade. http://www.newyorker.com/news/news-desk/the-unaccountable-death-of-boris-nemtsov

Entreprenören Michail Chodorkovskij, född 1963 och ägare av det en gång största ryska oljebolaget Yukos, fängslades 2003 anklagad för ekonomisk brottslighet i stor skala. Fängslandet av Chodorkovskij, jude och vid tiden för sitt fängslande Rysslands rikaste man, gjorde det möjligt för ryska staten att lägga beslag på Yukos och bättra på de hårt ansträngda finanserna. Efter tio år i fängelse benådades Chodorkovskij plötsligt genom ett personligt dekret från Putin och valde att bosätta sig i Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Chodorkovskij

Ryskt pansar i Ukraina.

Ryssland är i dag ett till betydande del laglöst land där president Putin, av många betraktad som en ny tsar, och hans närmaste krets styr efter gottfinnande.  Förutom den alltmer repressiva inrikespolitiken bedriver Ryssland också en aggressiv och expansiv utrikespolitik, som resulterat i djupa militära ingrepp i Georgien och Ukraina. Resurserna till krigsmakten ökar ständigt trots att minskade oljeinkomster och utländska sanktioner medfört försämrad ekonomi.

Samtidigt utmålar Putin och hans knähundar NATO som det stora hotet mot världsfreden och riktar då och då varningar till exempelvis Sverige och Finland att inte gå med i Atlantpakten (vilket tidigare de tre baltiska länderna och tidigare östeuropeiska satellitstater redan gjort utan att Moskva agerat mot dessa länder). https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/04/mordet-pa-nemtsov-ryssland-laglost-land/

Den omkring 1,70 meter långe Vladimir Putin har framgångsrikt till omvärlden lyckats projicera bilden av en muskulös karlakarl som jagar med bar överkropp, åker ubåt och rör sig i anslutning till stridsflygfält. Det har lett till en mångtusenhövdad armé av både avlönade och oavlönade nätaktivister, som outtröttligt förmedlar bilden av den oföränderligt kraftfulle Putin som kämpar mot den dekadenta västvärldens konspirationer bestående av det så kallade militär-industriella komplexet med NATO i spetsen, rysshatande politiker och kosmopolitiska bankirer.

Vladimir Putin, längst till vänster med kamera, under en KGB-mission på Röda torget i Moskva som gick ut på att störa USAs president Ronald Reagan under dennes besök 1988.

All kritik av Putins Ryssland – vare sig den förekommer i etablerade media, på udda webbsidor eller avlevereras av västliga politiker – avfärdas av dessa aktivister som uttryck för en illvillig konspiration styrd av nämnda krafter. Detta är naturligtvis oerhört naivt för att inte säga korkat. I fallet Ryssland har såväl politiker som medier i väst tvärtom varit påfallande återhållsamma och låter Putin och hans gäng gå i land med det mesta.

Även om jag själv är tydlig i min Putin- och Rysslands-kritik varken vill eller kan jag förneka, att den ryske presidenten faktiskt har en del positiva sidor. Utifrån en kristen tro har han exempelvis riktat hård kritik mot normernas upplösning i västvärlden – en kritik jag både förstår och delar – och ålagt sitt parti att företräda traditionella familje- och äktenskapsrelaterade normer. http://www.thenewamerican.com/reviews/opinion/item/17541-putin-is-right-about-america

Sedan kan man ju fundera på om Putins cyniska hänsynslöshet mot demokratiska oppositionella, ibland också (som vi sett i fallet Navalny) mot medlemmar i dessas familjer, eller hårdföra krigföring i Georgien och Ukraina passar så bra in i den påstått kristna övertygelsen.

 

Amerikansk domstol: Palestinska myndigheten/PLO skyldiga till terrorism

 

http://www.washingtonpost.com/national/us-jury-palestinian-authorities-to-blame-for-terror-attacks/2015/02/23/7d3dce52-bb87-11e4-9dfb-03366e719af8_story.html

En federal domstol i New York har funnit den Palestinska myndigheten och Palestinian Liberation Organization (PLO) skyldiga till att ha utfört sex terrorhandlingar i Israel under den så kallade Andra intifadan som kostade 33 människor livet och sårade nästan 400 personer. Se nyhetsartikel i The Washington Post via länken överst.

 Mark Sokolow tas om hand efter att ha skadats i ett terrordåd i Israel 2002.

Såvitt mig bekant har den svenska S-MP-regeringen, som nyligen skänkte 1,5 miljarder svenska kronor av skattepengar till Palestinska myndigheten, inte kommenterat det faktum att deras kära samarbetspartner i domstol befunnits överbevisade om terrorism och mord.

Domstolsutslaget föll elva år efter det att stämningen först inlämnades 2004 med Mark Sokolow, en amerikansk jurist som skadades vid en självmordsmördarattack 2002, som ledande på kärandesidan. Stämningen skedde med stöd av 1990 års antiterrorismlag i USA. Den rättsliga processen har försenats kraftigt till följd av den Palestinska myndighetens och PLOs ansträngningar att stoppa rättegången.

Domstolsutslaget, som antas kunna ge terroroffren och/eller deras familjer åtminstone 655 miljoner US dollar (över 3,5 miljarder svenska kronor) i skadestånd, betecknas i israeliska media som en ”historisk och banbrytande seger” för Israel. Premiärminister Benjamin Netanyahu har hälsat domen med stor tillfredsställelse och bland annat uttalat:

Vi förväntar oss att de ansvariga elementen i den internationella samfälligheten fortsätter att bestraffa dem som stödjer terrorism precis som den amerikanska federala domstolen har gjort och att bestraffa de länder som befrämjar terrorism.

Enligt det aktuella domslutet är således Palestinska myndigheten och dess ledande part, PLO, skyldiga till att ha initierat, planlagt och genomfört de sex aktuella bomb- och skjutdåden under den Andra intifadan, vilka inträffade under perioden 2002-2004. Andra intifadan drogs igång av PLO-ledaren Yassir Arafat (1929-2004) år 2000 sedan denne misslyckats med att driva igenom alla sina krav i förhandlingarna med Israel.

 Palestinaarabiska terrorledarna Marwan Barghouti  – även kallad ”Palestinas Mandela” – och Yassir Arafat.  Båda har, liksom Mandela, blod på sina händer.

En ledande gestalt under såväl Första som Andra intifadan var Marwan Baghouti, född 1959, som greps av israelerna 2002 och dömdes till fem livstidsdomar för flerfaldiga fall av mord och terrorism. Marwan, som kallats såväl ”Galne mördaren” som ”Palstinas Nelson Mandela”, nämns som en tänkbar efterträdare till Mahmoud Abbas som ledare för den Palestinska myndigheten. 2009 placerades Barghouti i isoleringscell sedan han fortsatt underblåsa palestinaarabisk terrorism från fängelset.

http://en.wikipedia.org/wiki/Marwan_Barghouti

Kent Yalowitz från advokatfirman Arnold & Porter, ledande jurist för kärandesidan som representerades av den Israel-baserade Israel Law Center (Shurat Hadin), samt Nitsana Darshan-Leitner, director för Shurat Hadin, uttryckte sin tillfredsställelse sedan domen fallit.

Den senare lovade att jaga de ansvariga palestinska representanterna tills de till fullo betalat in allt skadestånd till offren och deras familjer:

Om den Palestinska myndigheten och PLO har ekonomiska tillgångar att betala ut till självmordsbombare varje månad, så har de också pengar till dessa offer för den palestinska terrorismen.

 Nitsana Darshan-Leitner, Israel Law Center, kan nu glädja sig åt att rättvisa skipats.

Domen i New York kommer sannolikt att få stor betydelse när det gäller den Palestinska myndighetens ansträngningar att stämma Israel inför rätta vid Internationella brottmålsdomstolen (ICC) med säte i Haag för påstådda krigsföbrytelser. Israels regering har redan indikerat att man kommer att begagna sig av samma domstol i syfte att åtala Palestinska myndigheten för terrorism och brott mot mänskligheten.

Försvarssidan har i rättegången hävdat, att den Palestinska myndigheten/PLO inte kan hållas ansvariga för terrordåden även om gärningspersonerna varit anställda av dem. Domstolen ville emellertid annat.

 

 

Vargas Llosa: Snowden och Assange snyltar på friheten

 

 Mario Vargas Llosa är skeptisk till Edward Snowdens hjäteroll.

http://www.svd.se/kultur/snowden-ar-ingen-frihetshjalte_8355790.svd

”Edward Snowden har blivit den senaste mediehjälten för den frivola proggvänstern…”

Så skrev den världsberömde författaren Mario Vargas Llosa, född i Peru 1936, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 18 juli 2013.

Vargas Lllosa, som erhöll Nobelpriset i litteratur 2010 för sin ”kartläggning av maktens strukturer och knivskarpa bilder av individens motstånd, revolt och nederlag”, ifrågasätter med andra ord starkt storheten hos den så kallade visselblåsaren Snowden, född i North Carolina i USA 1983.

Edward Snowden är en före detta CIA-anställd och konsult åt det amerikanska säkerhetsorganet National Security Agency (NSA) som rönte världsvid uppmärksamhet då han sommaren 2013 till tidningarna The Guardian och The Washington Post överlämnade hemliga dokument som avslöjade amerikanska övervakningsprojekt. Senare samma år beviljades han asyl i Ryssland.

Snowden belönades nyligen med den svenska utmärkelsen Right Livelihood Award, som ibland kallas ett alternativt Nobelpris, och höll ett tacktal som sändes via länk från Ryssland till riksdagen, där prisutdelningsceremonin hölls. Mer om detta här:

http://www.thelocal.se/20141201/swedish-mp-give-snowden-asylum-in-sweden

 Edward Snowden – gäst hos Kreml.

Föga överraskande förklarade Snowden i tacktalet att han, lika litet som andra historiska förrädare, inte ångrar någonting av de förbrytelser han gjort sig skyldig till genom att lämna ut sekretessbelagda dokument för allmän publicering.

Att han står högt i kurs på sina håll i Sverige visas inte bara av det pris han nu emottagit in absentia, utan också genom att Miljöpartiets utrikespolitiska talesperson – en man som heter Valter Mutt –  föreslagit att han skulle hämtas upp i Ryssland av ett svenskt regeringsplan och ges asyl i vårt land. Därtill nominerades Snowden i fjol till Nobels fredspris av sociologiprofessorn Stefan Svallfors i Umeå.

Mario Vargas Llosa är som nämnts ovan emellertid inte lika begeistrad. ”Vari består Snowdens storhet?”, frågar sig Vargas Llosa retoriskt och övergår till att räkna upp Snowdens meritlista av avslöjanden av Förenta staternas avlyssningsprojekt, vilka anses ha räddat livet på den Muhammed-karikerande konstnären Lars Vilks; genom NSAs avlyssning uppdagades en islamistisk terroristkomplott riktad mot Vilks.

Om NSA och fallet Vilks har jag tidigare skrivit:

https://tommyhansson.wordpress.com/2013/11/04/nsas-overvakning-kan-ha-raddat-livet-pa-vilks/

Vargas Llosa är således inte imponerad av Snowdens landsförrädiska verksamhet. Han frågar sig varför Snowden inte använde sig av de lagliga möjligheter som finns i den västerländska demokratin USA att ifrågasätta de kränkningar av personers och familjers privatliv som den utbredda övervakningen medfört.

 Julian Assange – gömmer sig på Ecuadors ambassad i London.

Sanningen, menar Vargas Llosa, är att Snowden ”inte har avslöjat någonting som inte redan var känt av alla normalbegåvades människor, även om få av oss hade kunnat föreställa sig omfattningen av de här inspelningarna.”

Det är inte sant att rätten skulle ha blivit så till den grad förfallen i samhällen som Förenta staterna eller Sverige, att man inte kan vara fri utan att bryta mot den. Varken Edward Snowden eller Julian Assange är frihetens riddare, de snyltar på den frihet de påstår sig försvara.

 

 

Påven Franciskus: ”Inuti varje kristen finns en jude”

 Påven Franciskus togs emot på Ben Gurion-flygplatsen av Israels president Shimon Peres (till vänster) och premiärminister Binyamin Netanyahu.

Den 24-26 maj besökte påven Franciskus Israel (Det heliga landet) och hade ett ganska späckat program. Följande rapport kommer från The Washington Post:

http://www.washingtonpost.com/world/pope-francis-balances-time-with-israelis-and-palestinians-during-visit-to-holy-land/2014/05/26/c39b126c-e4d5-11e3-afc6-a1dd9407abcf_story.html

Efter att ha förargat sina israeliska värdar genom att bedja vid den nedklottrade säkerhetsbarriären i Betlehem på Västbanken, avlade påven på inrådan av Israels premiärminister Binyamin Netanyahu även ett besök vid ett monument över terrorns offer på Herzlberget i Jerusalem.  Här förklarade Netanyahu  för påven att barriären byggts för att skydda Israels medborgare från självmordsmördarbombare. Ett möte med den Palestinska myndighetens ”president”, Mahmoud Abbas, stod också på påvens program.

Vid Yad Vashem, Israels officiella centrum till minne av Förintelsen, sammanträffade han med en grupp förintelseöverlevare.

 Påven ber vid monumentet över terrorns offer på Herzlberget under överinseende av Peres och Netanyahu.

I Jerusalem träffade den 77-årige påven, som tidigare var ärkebiskop i Buenos Aires, bland andra Jerusalems stormufti vid Klippmoskén på Tempelberget. Han begav sig därefter till Västra tempelmuren för att bedja. Muren, även benämnd Klagomuren, är judendomens heligaste plats och det enda som återstår av det så kallade Serubbabels tempel som Nya testamentet berättar om att Jesus besökte.

Att den nuvarande innehavaren av Petri stol är väl medveten om kristendomens judiska rötter framgår av en intervju han gav den spanska dagstidningen La Vanguardia den 13 juni. Här menade den romersk-katolska kyrkans överhuvud bland annat att ”Inuti varje kristen finns en jude”. Han fastslog även att förintelseförnekelse är ”galenskap”.

Mer om intervjun via denna länk:

http://www.religionnews.com/2014/06/13/pope-francis-inside-every-christian-jew/

Jag anser att en interreligiös dialog måste utforska kristendomens judiska rötter och judendomens kristna blomning. Jag inser att det är en utmaning, en het potatis, men det är möjligt att leva som bröder.

 Påven vid den israeliska säkerhetsbarriären i Betlehem.

Franciskus anmärkningar om förhållandet mellan kristna och judar har uppfattats som mer långtgående än det ställningstagande som den helgonförklarade påven Sankt Johannes Paulus II svarade för 1986, då han som förste påve besökte huvudsynagogan i Rom och klargjorde att judarna är den kristna trons ”äldre bröder”.

Franciskus passade också på att försvara den under Andra världskriget verksamme påven Pius XII, vilken kritiserats för att ha varit alltför undfallande gentemot nationalsocialismen. Det är ett väl utforskat faktum att katolska kyrkan hjälpte ett stort antal ledande nazister att fly till Latinamerika, men sant är också att påven bidrog till att gömma judar i kloster i Rom och andra italienska städer samt i sitt sommarresidens Castel Gandolfo.

På frågan hur han skulle vilja bli ihågkommen av historien svarade påven Franciskus I så här:

Jag har inte tänkt på det, men jag gillar när någon minns någon och säger: ”Han var en bra kille, han gjorde vad han kunde. Han var inte så illa.” Det räcker för mig.

Den som vill ta del av hela påveintervjun på engelska kan göra det här:

http://www.religionnews.com/2014/06/13/pope-francis-inside-every-christian-jew/

 Den kristna religionens grundare, Jesus från Nasaret, var troende jude och kom enligt egen utsago inte för att upphäva utan för att fullborda ”lagen och skrifterna”..

 

 

Tidigare påvar blir helgon: men vad sysslar den nuvarande med?

Papa Giovanni (Johannes XXIII): snart helgon.

När min Italien-älskande hustru Marika levde kände vi ett äldre par i den italienska byn Grotte di Castro i mellersta Italien. Båda makarna är borta nu. I sin lägenhet hade de två påveporträtt: ett föreställande Johannes XXIII och ett av Johannes Paulus II. Deras son jobbade som sekreterare i Vatikanen åt den senare.

Nu meddelas från Vatikanen att samma påvar skall kanoniseras (helgonförklaras) vid en ceremoni som är planerad äga rum i Rom den 17 april nästa år och väntas attrahera tallösa pilgrimer från hela världen. Båda var starka personligheter som gjorde ett djupt intryck på katoliker världen över och även andra trosbekännare.

Den förestående kanoniseringen sägs icke minst vara tänkt att överbrygga klyftan mellan liberala och konservativa katoliker. Johannes XXIII, född Angelo Giuseppe Roncalli (181-1963), anses ha varit en ”progressiv” påve lutande åt socialismen, under det att Johannes Paulus II (Karol Wojtyla, 1920-2005) var teologiskt konservativ.

Den sistnämnde var tvivelsutan en av de främsta arkitekterna bakom kommunismens sammanbrott. Han var också den förste icke-italienske påven på närmare ett halvt årtusende. Närmaste föregångare var nederländaren Hadrianus VI (Hadrianus Dedel från Utrecht), som var påve 1521-23. Johannes Paulus II, ibland med tillnamnet ”den store”, var den bäste påven någonsin om ni frågar mig.

Johannes Paulus II: kommunismens baneman.

Hur man skall placera in den nuvarande påven Franciskus I (Jorge Mario Bergoglio), född i Buenos Aires 1936, ideologiskt och teologiskt är mer osäkert. Att döma av en intervju han nyligen genomförde med den ateistiske italienske journalisten Eugenio Scalfari, tycks han ha en ganska utslätad syn på väsentliga frågor som rör tro och kyrka.

I värsta fall kan han vara en påvlig motsvarighet till låt oss säga den tidigare svenske ärkebiskopen K. G. Hammar. Jag behöver inte tillägga att detta vore en fullständig katastrof för världens största kristna kyrka. Det kan också vara så att den nye påven tycker det är viktigare att synas i media än att föra ut den romersk-katolska kyrkans budskap.

Måhända är han en eftersläntrande anhängare till den inflytelserike kanadensiske litteraturprofessorn Marshall McLuhan, som på 1960-talet blev känd för tesen The medium is the message. (Mediet är budskapet). Fritt tolkat: det spelar ingen roll vad du säger, huvudsaken är att det syns i media.

McLuhan: mediet är budskapet.

Enligt referat av intervjun med Franciskus i The Washington Post den 2 oktober menade påven, att var och en ”måste välja att följa det goda och bekämpa det onda som han uppfattar dem”. En uppmaning som lämnar fältet minst sagt vidöppet. Jihadistiska självmordsmördarbombare som tror att de kommer till paradiset har i det perspektivet lika rätt som Moder Teresa.

Vidare sade Franciskus att det var ”högtidligt nonsens” att försöka omvända folk till kristendomen. Där fick alla de missionärer som arbetar och i det förflutna har arbetat med livet som insats – många av dem har också tvingats göra det yttersta offret, alltså offrat sina liv – i syfte att sprida Kristi kärleksbudskap.

Påvens uttalande har väckt både förundran och på sina håll vrede. En hög befattningshavare i Southern Baptist Convention, USAs största protestantiska församling, anser att påveintervjun innebar ett ”teologiskt haveri” och att de värderingar som luftades av påven ligger farligt nära relativismen. Referatet i Washington Post här:

http://www.washingtonpost.com/national/on-faith/pope-francis-stirs-debate-yet-again-with-interview-with-an-atheist-italian-journalist/2013/10/01/9e7a6790-2acb-11e3-97a3-ff2758228523_print.html

Även bland katolska trosbekännare har det uttryckts förvåning över påvens uttalanden, även om reaktionerna hittills tycks ha varit mer dämpade.

Påven Franciskus pussar en bebis.

Personligen tycker jag det är tragiskt att inte den viktigaste kristna ledaren i världen förmår ta det egna budskapet på allvar. Om inte påven tycker det är viktigt med kristen mission, vem skall då göra det? Och om det är fritt fram för envar att tolka gott och ont som den behagar, varför behövs då kristendomen – eller vilken religion eller ideologi som helst – över huvud taget?

Franciskus har en hel del att förklara framöver.

Edward Snowden – hjälte eller förrädare?

Numera Hong Kong-baserade visselblåsaren Edward Snowden.

Edward Snowden har på kort tid blivit ett världskänt namn sedan han trädde fram som källan bakom de spektakulära avslöjandena om den amerikanska säkerhetsorganisationen National Security Agencys (NSA) omfattande övervakningsprogram syftande till att förhindra terrorism. Snowden har sammanfattningsvis  förklarat att han läckte de känsliga uppgifterna av omtanke om demokratin och friheten i USA. Frågan är dock om detta ger hela bilden av Snowden.

Edward Snowden föddes i North Carolina 1983. Han tog värvning i USAs armé 2004 med förhoppningen att bli en del av de amerikanska specialstyrkorna som kämpade i Irak. Ett par månader senare bröt han dock båda benen i en träningsolycka. Därefter var han en tid verksam som säkerhetsvakt i NSA innan han anställdes som datatekniker inom Central Intelligence Agency (CIA). Under årens lopp var han stationerad i bland annat Schweiz och Japan.

När Snowden lämnade USA till förmån för Hong Kong var han bosatt i Hawaii med sin flickvän Lindsay Mills, verksam som vad som i amerikanska TV-serier brukar kallas ”exotisk dansös”. Innan han lämnade Lindsay åt sitt öde för flykten utomlands hade han läckt information om det amerikanska övervakningsprogrammet till brittiska The Guardian och amerikanska The Washington Post.

Snowdens exflickvän, Lindsay Mills.

Frågan hur det kommer att gå för Edward Snowden är öppen. Själv har han sagt sig, i likhet med det udda schackgeniet Bobby Fischer (1943-2008), vilja söka asyl på Island. Enligt isländska diplomatiska källor måste han dock söka asyl direkt på plats, det vill säga på Island, och inte från ett annat land.

Klart är att den amerikanska administrationen gärna vill lägga vantarna på Snowden och ställa honom inför rätta som skett med Bradley Manning, den homosexuelle amerikanske arméanalytikern som lämnat ut hemliga uppgifter till WikiLeaks.

Den amerikanske krönikören Cliff Kincaid, director för The Accuracy In Media Center for Investigative Journalism, tillhör dem som i en text på sajten World Tribune.com ifrågasatt idealismen bakom Snowdens handlingssätt:

The fingerprints of America´s enemies and adversaries are all over the disclosures about the NSA´s terrorist surveillance program. It is significant that NSA contract employee Edward Snowden would flee to Hong Kong – controlled by China – and that he would select Glenn Greenwald, a far-left columnist, as his mouthpiece.

Den som så önskar kan läsa hela texten här:

http://www.worldtribune.com/2013/06/11/who-is-nsa-whistleblower-edward-snowden-really/

Inte bara Cliff Kincaid ifrågasätter Edward Snowdens hjältestatus. Också det föga konservativa CNN har ställt sig frågan: ”Is this guy a hero or a traitor?” Enligt kongressmannen Peter King, ordförande i The House Security Committee´s Subcommittee on Counterterrorism and Intelligence, är Snowden ”en avhoppare” från USA. Det torde vara svårt att argumentera mot detta.

En före detta CIA-tjänsteman vid namn Robert Baer, som citeras av Kincaid, hävdar att Edward Snowden kan vara en kommunistkinesisk agent som arbetar åt regeringen i Peking, detta eftersom Snowden valt att, av alla tänkbara platser, ta sin tillfykt till just Hong Kong som står under röda Kinas kontroll. Många inom den amerikanska underrättelseindustrin tenderar enligt uppgift att se fallet Snowden som en renodlad spionhistoria.

Vänsterkrönikören Glenn Greenwald berättade historien om Snowdens avslöjanden i The Guardian.

Snowden valde, som framgår ovan, att  förse den USA-födde krönikören Glenn Greenwald vid den brittiska vänstertidningen The Guardian med information om sitt avslöjande. Greenwald har gjort sig känd för att specialisera sig på texter som ifrågasätter hård amerikansk behandling av terrorister som har förstörelsen av USA och dess nära allierade Israel på agendan. Han har även ifrågasatt om islam/islamismen egentligen är något större hot mot västerländska intressen.

Greenwald har enligt egen uppgift valt att bosätta sig i England därför att hans homosexualitet inte skulle ses med blida ögon i hemlandet USA, något som torde kunna ifrågasättas. Greenwald har prisat Bradley Manning för dennes överlämnande av hemliga handlingar till WikiLeaks samt den senare gruppens grundare Julian Assange, som för närvarande från sin bas i London  arbetar för den ryska regimens TV-kanal Russia Today.

Bradley Manning – inför rätta åtalad för förräderi.

Cliff Kincaid riktar slutligen i sin text skarp kritik mot vissa amerikanska konservativa som hyllar Edward Snowden som en hjälte, därför att hans avslöjanden ställer den förhatliga Obama-administrationen vid skampålen. De nu omdebatterade övervakningsprogrammen, framhåller Kincaid, påbörjades under George W. Bushs tid som president och har därefter godkänts av ett antal kongressrelaterade säkerhetsorgan.

Enligt en nyligen företagen opinionsundersökning godkänner en majoritet av tillfrågade amerikaner de aktuella övervakningsformerna.