Svenska artister (VI): Thor Modéen

 Thor Modéen (1898-1950) – pilsnerfilmernas okrönte kung.

Man gör sig nog inte skyldig till någon större orättvisa om man frankt konstaterar, att det inte var något sofistikerat med Thor Modéens humor. Den var handfast och bullrig och passade utmärkt väl för de så kallade pilsnerfilmer vars okrönte kung Modéen var.

Hans mest bejublade film torde ha varit den på sin tid av kritikerna avskydda men av allmänheten så älskade ”Pensionat Paradiset”, pilsnerfilmernas pilsnerfilm i regi av Weyler Hildebrand. Thor spelar här skräddaren Julle Bergström vilken söker göra gällande att han är identisk med den exotiske operasångaren Don Carlos. Som sådan framför Modéen med bravur sången ”En äkta mexikanare”:

Thor Odert Folke Modéen föddes i västmanländska Kungsör den 22 januari 1898. Fadern Alfred var stins vid tågstationen i Kungsör under det att modern Anna var postföreståndarinna. Det gick si och så med studierna för unge ”Tosse”, som han ofta kallades, ty hans håg stod tidigt till teaterns och filmens värld. Så småningom lyckades han efter diverse turer ändå ta sin examen och arbetade en tid vid svenska konsulatet i Stettin (polska Szczecin) samt i Stockholm innan det blev teater och film för hela slanten med början i Göteborg.

Den unge Thor Modéen gjorde sina första lärospån hos regissören Muck Linder vid Lorensbergsteatern i Göteborg. Han fick sedermera engagemang vid Novilla, Folkets hus, Folkteatern, Södra Teatern, Oscarsteatern, Vasateatern samt Kungliga Teatern (Operan) i Stockholm. Mest hemma kände sig Modéen vid Södra Teatern i huvudstaden. För ett antal år sedan invigdes Thor Modéens trappor som går från Katarinavägen upp till Södra Teatern.

Modéen blev med tiden stor och kraftig men var som ung dansör, sångare och revycharmör synnerligen mager. Det kan nämnas att han i yngre dagar gjorde viss lycka som backkämpe i fotbollslaget IF Rune i Kungsör. Med tilltagande ålder och kroppshydda var ”Tosse” som gjuten för roller som cigarrbolmande grosshandlare, bastant polisman eller bekymmerslös lebeman alternativt rekryt. Han försökte sig ett tag på rollen som teaterdirektör, men det stupade på oförmågan att hantera pengar.

Det mått av glädje Thor Modéen spridit bland svenska folket via främst filmer och grammofonskivor är enormt. Han är ansvarig för ett 90-tal filmroller och gjorde 228 inspelningar för 78-varvig ”stenkaka”. En pålitlig parhäst i filmsammanhang var den diminutive Åke Söderblom och på skiva gjorde han ofta gemensam sak med Arthur Rolén, senare känd som Klabbarparn i ett antal Åsa-Nisse-filmer.

 Parhästarna Thor Modéen och Åke Söderblom.

En dråplig incident härrör från den 7 mars 1935, då Modéen jämte kollegan John Wilhelm Hagberg ådömdes 75 kronor i böter för ”opassande munterhet” enligt en paragraf i aktuell ordningsstadga i samband med en matinéföreställning – de ansågs enligt anmälaren ha varit för roliga! Bland annat skall Modéen ha burit en alltför burlesk hatt.

Bland filmtitlarna märks ”Andersson, Pettersson och Lundström” (1923), ”Skepp ohoj!” (1931), ”Kungliga Johansson” (1934), ”65, 66 och jag” (1936) ”Klart till drabbning” (1937), ”Pensionat Paradiset” (1937), ”Kustens glada kavaljerer” (1938), ”Landstormens lilla Lotta” (1939), ”Stackars Ferdinand” (1941), ”Lille Napoleon” (1943), ”I Roslagens famn” (1945), ”Kronblom” (1947) och ”Livat på luckan” (1951). Sistnämnda film gick upp på biograferna efter Modéens död.

”Kungliga Johansson” var en av våra första så kallade militärfarser och blev inte populär inom den dåvarande krigsmakten på grund av sitt respektlösa skämtlynne. Så småningom insåg de militära myndigheterna att den här sortens filmer faktiskt kunde fungera utmärkt som good-will, och många fler i denna genre skulle följa.

 Thor Modéen och Erik ”Bullen” Berglund i filmen ”Kungliga Johansson”.

Thor Modéen avled på pingstdagen den 28 maj 1950 i en ålder av 52 år. Han arbetade ofta kopiöst mycket med teater, film och skivinspelningar och spottade inte direkt i glaset – pilsner och så kallad lättgrogg hörde till favoritdryckerna. Han var därtill en ofta sedd och tillika glad gäst vid middagar, supéer och fester. Krogen var ett likaså ett älskat tillhåll.  Till slut orkade inte hjärtat mer.

Ta en sup och var som en människa – det kan anses vara en lämplig sammanfattning av Thor Modéens livsfilosofi:

http://www.youtube.com/watch?v=KsaBYgB3OXQ

Min morfar, som var målare, var en gång under sin yrkesutövning med om att måla om i Thor Modéens bostad i Stockholm. Enligt honom var Modéen precis lika glad och fryntlig som han framstod i sina filmer. Han var gift två gånger med Margareta Schönström men paret fick inga biologiska barn. De adopterade i stället sonen Lars Modéen (Lars Nils Erik Thorson) och dottern Margareta Perby (Karin Anita Margareta Thorsdotter).

Den goda staden Kungsör har hedrat sin store son med att uppkalla en teater och biograf efter honom. Mitt emot teatern står en staty som skulpterats av Birgitta Stenberg och hennes son Erik Stenberg. Bland de sentida komiker som haft Modéen som förebild kan nämnas den nu framlidne Ulf Larsson, vilken en tid bodde i Kungsör.

Här följer en resumé i ord, ton och bild av Thor Modéens karriär:

http://www.youtube.com/watch?v=kRQapW43Nl8

Modéen är begravd på Adolf Fredriks kyrkogård i Stockholm.

Svenska artister (III): Julia Caesar

 Julia Caesar (1885-1971). En av våra mest älskade komedienner.

Jag fortsätter min något nostalgiska bloggserie om svenska artister med Julia Caesar. För oss som är lite äldre är hon ännu i friskt minne från sina TV- och radioframträdanden i bland annat ”Hylands hörna” med flera program. För mig är hon en självklar del i det svenska, lite lättsammare kulturarvet.

Julia Maria Vilhelmina Caesar (1885-1971) föddes den 28 januari 1885 på Östermalm i Stockholm. Det var innan denna stadsdel hade hunnit bli det högborgerliga fäste det är i dag. Caesar var dotter till ett militärt stambefäl anställd vid dåvarande Svea livgarde och växte upp under enkla förhållanden på Östermalms bakgårdar. Hon framträdde som statist vid den gamla Stockholms-teatern Folkan redan i tonåren.

Här följer en sammanfattning av Julia Caesars karriär inklusive några av hennes mest minnesvärda framträdanden:

http://www.youtube.com/watch?v=YryKReWpEwM

1905 spelade Caesar på Kristallsalongen i huvudstaden och hade en roll som en hundraårig, döv gumma. Därmed hade hon funnit sitt rollfack som sedan skulle följa henne genom alla år: den argisinta men ändå godhjärtade tanten. Hon spelade otaliga portvaktsfruar, svärmödrar, skräcktanter och hushållerskor genom åren både i film och på scen. Förutom i Stockholm – där hon 1939-52 var verksam vid Odeonteatern – arbetade hon vid Apolloteatern i Helsingfors 1913-19.

 Från vänster John Botvid, Julia Caesar och Lilli Zeidner i pilsnerklassikern ”Pensionat Paradiset” från 1937.

En väsentlig del i Julia Caesars konstnärsskap var att spela friluftsteater. Hennes framträdanden i Tantolunden på Södermalm i Stockholm renderade henne hedersepitetet ”Tantolundens drottning”. Skådespelarna tvingades ta särskild hänsyn till de tåg vilka med jämna mellanrum passerade förbi på den intilliggande järnvägen. En särskilt viktig replik måste uttalas när den kunde höras av publikum, det vill säga när tågen inte slamrade förbi!

Här hörs hon jämte Fridolf Rhudin och Thor Modéen i ljudsketchen ”På Telefonbyrån” från 1929:

http://www.youtube.com/watch?v=vMtseTJiA78

Caesar framträdde i ett stort antal filmer med början i stumfilmen ”Vem dömer” 1922. Den sista filmen hon gjorde var ”Freddy klarar biffen” 1969. Däremellan medverkade hon i klassiker såsom  ”Mälarpirater” (1923), ”Ebberöds bank” (1935), ”Munkbrogreven” (1935) samt ”Pensionat Paradiset” (1937). Den sistnämnda, i regi av Weyler Hildebrand, där Caesar spelade mot bland andra pilserfilmernas okrönte kung Thor Modéen, är en av svensk filmhistoriks mest utskällda alster.

Kulturknuttarna gick till massivt angrepp mot ”Pensionat Paradiset” och såg den som ett hot mot vår kultur. Det hölls till och med ett offentligt möte i Konserthuset i Stockholm där man krävde att filmen skulle förbjudas. Många år senare tog några förbudsivrare avstånd från sin tidigare åsikt och erkände att filmen inte alls var så dålig som sitt rykte. Julias Caesar spelade här en dam vid namn Elvira Pettersson.

Caesar medverkade i beredskapsfarsen ”Halta Lottas krog” med bland andra Åke Grönberg, Lasse Dalquist och Emmy Hagman.

Trots kritikerstormen blev ”Pensionat Paradiset” en formidabel publiksuccé.

Caesars karriär fortsatte oförtrutet. Med filmer såsom ”Vi hemslavinnor” (1942), ”Halta Lottas krog” (1942), ”Gröna hissen” (1944), ”Fram för lilla Märta” (1945) och ”Det regnar på vår kärlek” (1946)” cementerade hon sin ställning som en av våra mest älskade aktriser. På 1950- och 1960-talen medverkade hon i en rad filmer gjorda efter populära seriefigurer av typ Kronblom, 91:an Karlsson och Åsa-Nisse. 1956 hade hon en mindre roll i ”Flickan i frack” efter Hjalmar Bergmans kortroman med samma titel.

På nedanstående länk kan Caesar synas och höras tillsammans med John Elfström och Artur Rolén i en Åsa-Nisse-film:

http://www.youtube.com/watch?v=EujWes4fjiM

Något av en andra karriär fick Julia Caesar genom televisionens genombrott. Tack vare framträdanden i exempelvis ”Hylands hörna” i den enda TV-kanalen fick hon maximalt genomslag. Med sången ”Annie från Amörka” hamnade hon hastigt och lustigt på Svensktoppen vid 82 års ålder! Hon avled 86 år gammal i Stockholm den 18 juli 1971.

Svenska artister (I): Fridolf Rhudin

Jag inleder här en serie med texter om svenska artister. Urvalet är givetvis helt personligt och subjektivt utan några som helst anspråk på fullständighet eller expertkunskaper. Jag håller på så länge jag tycker det är roligt. Kan redan nu meddela att jag inte kommer att ta med Zarah Leander, Sickan Carlsson eller Björn Afzelius, vilka jag tidigare skrivit bloggtexter om.

Först ut blir Fridolf Rhudin (1895-1935). Sixten Fridolf Emanuel Rhudin, som i vuxen ålder ändrade stavningen på sitt efternamn från ”Rudin”, föddes i värmländska Ransäter i Munkfors den 10 oktober 1895. Sex år senare föddes på samma plats blivande statsministern Tage Erlander (1901-85). Fridolf Rhudin är en av våra mest folkkära artister genom tiderna och gjorde sig känd som bondkomiker, skådespelare och sångare.

Fadern var skräddare och månade om att även sonen skulle gå i samma yrkesmässiga fotspår. Till den ändan sändes Fridolf  för lärlingsutbildning i dåvarande norska huvudstaden Kristiania (Oslo). Hans verkliga håg stod emellertid till teaterlivet.

 Fridolf Rhudin gjorde sig bland annat rikskänd som grammofonartist.

Efter militärtjänstgöring som malaj vid regementet I 22 i Karlstad blev Rhudin elev hos teaterdirektrisen Hildi Waernmark samt enrollerades i Munkfors amatörsällskap, där han till en början mest var verksam som scenarbetare. Efter hand tilldelades han dock mindre roller.  När skådespeleriet gick mindre bra ägnade han sig tidvis åt skräddaryrket.

En av Rhudins första roller var som drängen Kalle i skådespelet ”Pojkarna på Storholmen” av den kände teatermannen Sigurd Wallén, vilket uruppfördes i Stockholm 1914. Rollen var så liten att Rhudin inte hade en enda replik! Det fick han revansch för när filmversionen i regi av Wallén kom 1932 – då fick Rhudin förtroendet att kreera huvudrollen i form av Sixten Andersson.

Det är från denna film en av Fridolf Rhudins verkliga slagdängor emanerar: valsen ”Waxholm Ettan” med Einar Fagstad, Fred Winter och S. Cederström som upphovsmän. Jag minns den väl från min barn- och ungdom då den ofta spelades i radion och kan inte hjälpa att jag får något vått i ögonvrån varje gång jag hör den. Lyssna här:

http://www.youtube.com/watch?v=FQ_Szz0EWvw&feature=related

När ”Pojkarna på Storholmen” nådde landets biografer hade Fridolf Rhudin tre år kvar att leva. Han var ett väletablerat namn i den svenska artistbranschen som en synnerligen flitig grammofonartist och aktör, och det uppges i Uno ”Myggan” Ericsons Myggans nöjeslexikon (1992) att han gjorde 55 olika roller bara mellan åren 1912 och 1924. Detta skedde dels i Värmland, dels under gästspel i Stockholm.

Rhudin och Ernst Rolf i ”Styrman Karlssons flammor”.

1931 utgavs med Fridolf Rhudin på 78-varvig så kallad stenkaka monologen ”Den ensamma hunden” vars text författats av den legendariske kåsören Kar de Mumma (Erik Zetterström, 1904-97). Det blev en omedelbar succé, och om Rhudins namn inte tidigare varit på var mans och kvinnas läppar så blev det definitivt så nu. Jag tycker att humorn i ”Den ensamma hunden” står sig väl än i dag. Döm själva:

Fridolf Rhudin var således synnerligen flitigt i farten både på grammofonskiva, scen och på filmduk. En minnesvärd roll blev den som Per i ”Värmlänningarna” med Brobergska teatersällskapet. Bland filmerna – det var under några år fråga om stumfilmer  – märks debuten i ”Mästerman” i regi av den berömde regissören Victor Sjöström (1920); ”Styrman Karlssons flammor” med Ernst Rolf som medspelare (1925); den danska ”Den sorglustige barberaren” (1926); ”Svarte Rudolf” (1928); ”Finurliga Fridolf” (1929); ”Konstgjorda Svensson” (1929); ”Kronans kavaljerer” (1930); ”Skepp ohoj!” (1931) samt den tidigare nämnda ”Pojkarna på Storholmen” (1932), där Rhudin spelade mot bland andra Sigurd Wallén och Birgit Tengroth. Rhudins sista film blev ”Simon i Backabo” (1934) med bland andra Sickan Carlsson och Thor Modéen.

Rhudin i den första svenska ljudfilmen ”Konstgjorda Svensson”.

”Kronans kavaljerer” var en typisk svensk militärfars med Rhudin i rollen som Fridolf Svensson, en barberare som tjänstgör som menig flottist vid Kungliga minregementet. I uppsättningen märks bland andra Weyler Hildebrand och Brita Appelgren. Regissör var Gustaf Edgren. En känd sång ur denna film är ”Jag är ingen näktergal” (mer känd som ”Om man inte har för stora pretentioner”) med text av Nils Ferlin och i musikalisk bearbetning av Jules Sylvain.

Rhudin var föregångsman inom svensk film så tillvida att han inledde den svenska ljudfilmens historia 1929 med farsen ”Konstgjorda Svensson”, där han medverkar med såväl sång som tal. Den hade Gustaf Sandgren som regissör och väckte av naturliga skäl stort uppseende. Och 1930 medverkade Rhudin även i den första experimentella svenska televisionssändningen!

Fridolf Rhudin avled i hjärnhinneinflammation den 6 mars 1935 på Röda Korsets sjukhem i Stockholm. Han var då endast 39 år gammal och sedan 1928 gift med den fem år yngre balettdansösen Anna-Greta Bergman. Om hans enorma popularitet vittnar det faktum att hans kista följdes av cirka 50 000 personer när den drogs fram genom huvudstaden.

Owe Clapson och ”Rhudin”.

Minnet av den store underhållaren Fridolf Rhudin lever dock i hög grad vidare. I Munkfors finns så ett Fridolf Rhudin-museum som möjliggjorts av underhållaren och bondkomikern Owe ”Clapson” Carlsson där besökarna kan beskåda bland annat Rhudins rakkniv, pass, filmaffischer, filmbilder och inte minst kostymer. Även notabiliteter såsom Bosse Parnevik och Olle i Skratthult finns representerade i muséet., som ligger idylliskt i ortens bruksmiljö. Till attraktionerna hör även ”Clapsons” Fridolf Rhudin-imitationer.

Slutligen skall nämnas att det finns ett Fridolf Rhudin-pris som delas ut varje år sedan 2003 till personer som anses verka i Rhudins anda. Den förste pristagaren var Hasse Alfredson och därefter har bland andra Birgitta Andersson, Martin Ljung, Povel Ramel och Tomas von Brömssen  tilldelats priset vilket består av en liten snidad trägubbe med drag av Rhudin samt en specialsydd kostym. Den senare skall minna om Rhudins ursprungliga yrke som skräddare.

Pristagare 2012 kommer att bli Mia Skäringer från Kristinehamn i Rhudins eget Värmland. Hon kommer att tilldelas utmärkelsen vid Bondkomikerfesten i Munkfors den 21 juli.

Sossarna återtar sin vänsterprofil

Thor Modéen?

Så har då Socialdemokraternas valberedning äntligen fått napp. Efter det att Leif Pagrotsky vägrat svälja kroken visade sig försvarspolitikern och förre journalisten/fotografen Håkan Juholt vara desto villigare.

Juholt har förvisso en gedigen socialdemokratisk bakgrund. Född i småländska Oskarshamn – där hans far var kommunalråd – den 16 september 1962 ingick han i Socialdemokratiska ungdomsförbundets (SSU) styrelse 1984-90 och har därefter gjort sig mest bekant som försvarspolitiker. 1980-94 var han dessutom verksam som journalist och fotograf på S-publikationen Nyheterna i Oskarshamn och Högsby.

1994 blev Håkan Juholt riksdagsman. Året därpå utsågs han till ledamot i försvarsberedningen där han fungerade som ordförande 2000-2007. Åren 1995 respektive 1996 var han vidare delegat i NATOs respektive OSSEs parlamentarikerförsamlingar. Sedan valet 2010 är Juholt ordförande i riksdagens försvarsutskott; han har gjort sig känd som en ivrig förespråkare för svensk truppnärvaro i Afghanistan och måste med socialdemokratiska mått betraktas som en ”hök” i försvarsfrågor.

2004 blev Håkan Juholt biträdande partisekreterare och utsågs våren 2009 till tillförordnad partisekreterare i glappet mellan Marita Ulvskog och Ibrahim Baylan. Bland styrelseuppdragen kan nämnas ordförandeposten i Tage Erlanders minnesfond. Juholt har dock aldrig varit regeringsminister.

Trots sin relativt hökaktiga hållning i försvarsfrågan anses Håkan Juholt tillhöra sosseriets vänsterfalang och har på senare tid ofta pratat om jämlik- och jämställdhet. Ett visst mått av humor – en inte särskilt vanlig politikeregenskap – brukar räknas in i Juholts creditkonto.

Håkan Juholt?

Ty visst måste väl en man som ser ut som om han nyss stigit ur en svensk pilsnerfilm från 1930-talet som en annan Thor Modéen ha humor!

Med en manlig partiledare var det givet att en kvinna skulle utses till ny socialdemokratisk partisekreterare efter Baylans deklarerade avgång. Carin Jämtin, född i Stockholms-förorten Sätra den 3 augusti 1962, var definitivt inget oväntat val. I likhet med Juholt har hon ett förflutet i ungdomsförbundet – hon var således SSU-ordförande 1994-95.

Biståndsminister, och en tid biträdande utrikesminister, var Jämtin 2003-2006 men riksdagsledamot i endast tre månader i slutet av 2006. Från sistnämnda år har hon varit verksam som oppositionsborgarråd i Stockholms stad. 1999-2003 var Carin Jämtin biståndschef vid Olof Palmes internationella centrum.

Eva Braun?

Som så många andra socialdemokratiska utrikespolitiker är Carin Jämtin en avgjord Palestina-sympatisör. Det väckte visst uppseende då hon på Facebook berömde Donald Boströms av ohöljd antisemitism (eller ännu värre) doftande artikel i Aftonbladet den 17/8 2009, där Boström påstod att Israels armé stal organ från döda palestinier och sålde till högstbjudande.

Så här skrev Jämtin:

Du har verkligen gjort ett viktigt arbete med detta.

Med tanke på Socialdemokraternas överlag pro-palestinska hållning kan jag inte tänka mig att Jämtins FB-kommentar räknas henne till last inom de egna leden. Dock torde inte hennes utspel i senaste valrörelsen om butlers i tunnelbanan vara någon större merit.

Carin Jämtin?

Det torde alltså inte råda några tvivel om att Socialdemokraterna med Håkan Juholt som partiordförande – jag har svårt att se att någon annan kandidat skulle steppa upp och utmana honom om posten – och Carin Jämtin som partisekreterare återtar sin vänsterposition av gammalt Palme-snitt. Hur detta kommer att tas emot av väljarna 2014 är svårt att i nuläget sia om.

En sak förefaller emellertid redan nu klar: den totalt humor- och för den delen karisma-befriade Fredrik Reinfeldt får passa sig i debatterna mot pilsnergubben Håkan Juholt!

När vi ändå är inne på socialdemokratiska partipotentater förtjänar det nämnas, att avgående Mona Sahlin nyligen blivit invald i stiftelsen Expos styrelse. Hon efterträder Michael Lundh och får ampla lovord av Expo-ordföranden Charles Westin. Läs mer här:

http://www.mynewsdesk.com/se/pressroom/expo/pressrelease/view/mona-sahlin-ny-ledamot-i-stiftelsen-expos-styrelse-593633

Bland Sahlins styrelsekolleger märks moderaten Cecilia Stegö-Chilló, som var kulturminister i första Reinfeldt-ministären i tio dagar i oktober 2006. Att hon inte betalt TV-licens på 16 år ansågs vara alltför graverande i sammanhanget, men det besväras tydligtvis inte Expo av.