Posted tagged ‘Three Mile Island’

Tage Danielsson: humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

8 januari, 2020

Nationalmonumentet Tage Danielsson – humanistiskt helgon eller naiv vänsterflummare?

Får man ge sig på nationalmonument? Frågan är enbart retorisk, ty svaret är givet – i ett demokratiskt samhälle får man ge sig på alla så länge man inte bryter mot några lagar. Jag tänkte därför utifrån SVTs nu aktuella hyllningsprogram om duon Hasse & Tage (Hasse Alfredson och Tage Danielsson) säga några tämligen beska sanningar om Danielsson, som tillsammans med Alfredson blivit något av just ett svenskt nationalmonument. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tage_Danielsson

Min avsikt är dock inte att ta all heder och ära av Tage Danielsson. Man kommer inte ifrån att han var en verbalt och kreativt synnerligen rikt begåvad person som under flera decennier, ofta jämte parhästen Hasse (Hans när han ville framstå som litet mer seriös), roade och kanske ibland även oroade det svenska folket genom en lång räcka produktioner av olika slag.

Tage Danielsson föddes i Linköping 1928 och avled i malignt melanom (hudcancer) på Lidingö 1985. Han skrevs 1949 in vid Uppsala universitet där han kom att ägna sig en hel del åt studentspex inom ramen för Östgöta nation. Efter studieåren fick han anställning vid Sveriges radio (SR) och svarade 1954 för första avsnittet i sin debutproduktion, ett slags kåseriprogram som hette Andersson i nedan. 1959 blev han radions underhållningschef och var som sådan med om att sjösätta det långlivade projektet Sommar.

Det var under sin radiotid som Danielsson lärde känna sin parhäst Hasse Alfredson (1931-2017). Duon kom som Hasse & Tage att dominera svensk underhållningsindustri under 1960- och 1970-talen. Deras produktionsbolag AB Svenska Ord svarade för revyer som Gula Hund (1964) och Svea Hund (1976) samt filmer som Att angöra en brygga (1965) och Picassos äventyr (1978). Tage Danielsson hade även ett finger med i spelet i filmerna Mannen som slutade röka (1977) och Ronja rövardotter (1984).

Tage Danielsson var länge vad som kan betecknas som en klassisk socialdemokrat. 1968 skrev han till S-partiets valkampanj 1968 boken En soffliggares dagbok, som går ut på att författarjaget granskar vilka partier som finns att välja mellan men som till slut fastnar för sossarna på grund av att dessa, till skillnad från borgerligheten, är för jämlikhet. Inga konstigheter där.

Tage Danielsson och Hasse Alfredson i 88-öresrevyn.

Danielsson skulle emellertid med tiden bli alltmer kritisk till sosseriet sedan Olof Palme efterträtt Tage Erlander som partiledare och statsminister. I boken Tankar från roten (1974 ) går han tillrätta med S för att partiet enligt hans mening förlorat sin vilja till ekonomisk jämlikhet. Missnöjet eskalerade sedan för att 1984 explodera i en lång debattinlaga i Expressen med rubriken Mordet på solidariteten, där debattören anklagar socialdemokratin för att ha blivit alltför borgerlig och frångått sitt ursprungliga jämlikhetsideal.

Med tiden kom Tage Danielsson att dras närmare ”till den socialism som syndikalisterna förespråkar, med ett minimum med maktkoncentration och med bibehållna fri- och rättigheter”. Ett uttryck för denna omorientering var att Danielsson från och med mitten på 1970-talet blev en regelbunden medarbetare i den syndikalistiska tidningen Arbetaren. https://www.arbetaren.se/2012/10/05/tage-danielsson-och-samtiden/

Att Tage Danielsson blev alltmer desillusionerad över socialdemokratins utveckling framgår tydligt i sången ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” som framförs av Monica Zetterlund i revyn Svea Hund 1976 med textraderna:

Svara, du med röda stjärnan på din vårkavaj – alla tåg som går mot lyckans land på första maj, svara på en fråga från en vän som tappat tron, när är dom framme vid sin slutstation? Var blev ni av, ljuva drömmar om en rimligare jord, ett nytt sätt att leva? Var det bara tomma ord? Var är dom nu, dom som påstod att dom hade alla svar men svek oss alla och valde makten? De är kvar. https://genius.com/Monica-zetterlund-var-blev-ni-av-ljuva-drommar-lyrics

Tillbudet i reaktor 2 vid kärnkraftverket på Three Mile Island i närheten av Harrisburg i Pennsylvania den 28 mars 1979 fick Tage Danielsson att engagera sig hårt mot kärnkraften. I likhet med många andra i Sverige och utomlands drabbades Danielsson av nukleär panik, detta trots att utsläppet vid reaktorn i fråga var tämligen försumbart och att den strålning som en människa som vistades hela tiden vid reaktorn vid tiden för olyckan motsvarade strålningen vid en vanlig röntgenundersökning. https://sv.wikipedia.org/wiki/Harrisburgolyckan

Kärnkraftverket på Three Mile Island utanför Harrisburg.

Danielssons engagemang gav upphov till monologen ”Om sannolikhet” vilken framfördes i minirevyn Under dubbelgöken hösten 1979. Jag har alltid tyckt att detta varit ett svamligt och pekoralistiskt bottennapp i Tage Danielssons produktion, men jag överlåter åt mina läsare att göra en egen bedömning via denna länk: https://www.youtube.com/watch?v=-RpUlDtANyg

Föga sensationellt kom Danielsson att engagera sig för Linje 3 i folkomröstningen om kärnkraftens framtid i Sverige 1980. Upphetsningen kring olyckan på Three Mile Island ett år tidigare gjorde att samtliga tre valalternativ – Linje 1, 2 och 3 – förutsatte en avveckling av kärnkraften. Linje 3 innebar den snabbaste varianten med nedläggning av kärnkraften inom tio år. Mellanalternativet, linje 2, segrade med 39,1 procent av rösterna. Valdeltagandet uppmättes till 75,6 procent. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkomr%C3%B6stningen_om_k%C3%A4rnkraften_i_Sverige_1980

Den produktion som Tage Danielsson för en bred allmänhet i dag troligen mest är känd för är den animerade filmen Sagan om Karl-Bertil Jonssons julafton, vilken visas av SVT varje julafton sedan 1975. Handlingen bygger på en berättelse ingående i Danielssons bok Sagor för barn över 18 år och för det tecknade innehållet svarar Per Åhlin.

Vi får i filmen följa den 14-årige Karl-Bertil Jonsson, som via sitt feriearbete på posten lägger beslag på julklappar till rika personer och delar ut dessa i slumkvarteren. Unge Karl-Bertil framstår slutligen som en hjälte av Robin Hood-snitt. En riktigt sliskig socialistisk propagandahistoria, om ni frågar mig. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sagan_om_Karl-Bertil_Jonssons_julafton

Minst lika sliskig fast i ett helt annat format är enligt min uppfattning långfilmen Äppelkriget från 1971 med Tage Danielsson som regissör och med Gösta Ekman, Per Grundén, Monica Zetterlund och Hasse Alfredson i bärande roller. Handlingen går ut på att en snöd schweizisk kapitalist vill exploatera det idylliska Änglamark (med skånska Österlen som förlaga) och göra det till en gigantisk nöjespark kallad Deutschneyland med uppbackning av riksdagsmän, kommunalpolitiker och lokala näringsidkare. Den genomgoda äppelodlarfamiljen Lindberg lyckas dock omintetgöra de ondskefulla planerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%84ppelkriget

Något av det mest flummiga och verklighetsfrånvända Tage Danielsson har gjort sig skyldig till torde vara filmen Släpp fångarne loss, det är vår!(1975) med, förutom Danielsson, Gösta Ekman, Lena Nyman, Margaretha Krook och Ernst-Hugo Järegård i bärande roller. Filmen är ett liberalt inslag i debatten om svensk fångvård: internerna skall släppas fria och ges chansen till återanpassning i samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sl%C3%A4pp_f%C3%A5ngarne_loss_%E2%80%93_det_%C3%A4r_v%C3%A5r!

Operetten (eller den musikaliska fabeln) Animalen, som premiärvisades på Stora Teatern i Göteborg 1979 med musik av Lars Johan Werle och libretto av Tage Danielsson, illustrerar den senares närmast osannolikt naiva syn på den utrikespolitiska maktbalans som rådde under det då pågående Kalla kriget. Det storpolitiska maktspelet med främst USA och Sovjetunionen inblandade utförs i produktionen av olika djur.

Animalens grundläggande budskap formuleras av rollfiguren Gustav Lejon så: ”Människor blir klokare av kärlek.” Lösningen på de överhängande världsproblemen? Den består i att öst och väst blir bortgifta med varandra. Operetten tillägnas de kvinnliga (och socialdemokratiska) politikerna Alva Myrdal och Inga Thorsson vilka förklaras vara ”den svenska fredsviljans stämmor i världen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Animalen

I Animalen får djur representera stormakterna USA och Sovjetunionen.

Ovanstående kritiska anmärkningar innebär alls inte att jag avfärdar allt som Tage Danielsson gjort som ren smörja. Jag har funnit stort nöje i flera av de filmer han är inblandad i, men det projekt jag uppskattar mest är ändå  Mosebacke Monarki. Det började i radion 1958 som ett slags motsvarighet till Grönköpings Veckoblad där några av de medverkande, förutom Tage Danielsson och Hasse Alfredson, var Hans ”Hatte” Furuhagen, Carl-Uno Sjöblom, Moltas Erikson och Olle Palin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Mosebacke_Monarki

1968 lanserades Mosebacke Monarki – eller ”Nyheter och bullentiner från Mosebacke Monarki” – i den då enda, svart-vita TV-kanalen. Programmet sändes i åtta avsnitt på fredagar med den oförlikneliga ensemblen Helmer Bryd´s Eminent Five Quartet som stående musikaliskt inslag. Ett annat inslag var serien ”Gränsridarna” med den legendariska komediennen Julia Caesar som speakerröst. Jag minns också en valspecial som gjordes inför valet 1968 med Thord Carlsson som obetalbar turnerande politiker.

Det kanske kan verka överraskande att SÄPO faktiskt skall ha övervakat Tage Danielssons göranden och låtanden under en tid revolutionsåret 1968. Underrättelseorganisationen ville emellertid ha vetskap om vad vänsterkrafterna, vilka med allt fog bedömdes vara samhällsomstörtande, sysslade med. Tage Danielsson var visserligen inte någon kommunist men väl hans äldre bror Karl Danielsson, som var kommunistisk ombudsman. https://www.expressen.se/noje/regissorens-upptackt-tage-danielsson-overvakades-av-sapo/

Därtill kom att Danielsson då och då sågs delta i kommunistvänliga demonstrationer till förmån för Nordvietnam och Viet Cong (FNL) riktade mot USAs ambassad vid Gärdet i Stockholm. Om SÄPO inte hade haft koll på Tage Danielsson hade man helt enkelt inte gjort sitt jobb ordentligt.

När man tar del av den mediala bilden av Tage Danielsson kan man få intrycket att han har en status motsvarande ett humanistiskt helgon. En sådan beteckning är dock en självmotsägelse, då helgon per definition varken är humanistiska eller sekulära utan tvärtom har anknytning till kyrka, religion och andlighet.

Enligt min uppfattning var Tage Danielsson snarare en naiv vänsterflummare när han kom att engagera sig för något som låg utanför underhållningsvärldens domäner. Det gör honom lik så många av dagens artister vilka tenderar att reagera med ryggmärgen utifrån något de läser i tidningen eller ser på TV. Danielsson hade troligen ett djupare engagemang än många av de kändisar som i dag undertecknar upprop för ”klimatet” eller mot Sverigedemokraterna, men naiviteten är densamma.

 

Bland spioner, kommunister och vapenhandlare – ett journalistproffs berättar

22 januari, 2015

images Jan Mosander – journalistproffs ut i fingerspetsarna.

Jan Mosander, född i Stockholm 1944 men uppvuxen i Finland, är en av våra mest respekterade journalister. I ett Sverige, som numera plågas av västvärldens troligen sämsta journalistik, framstår han som något av ett unikum – en kompetent yrkesman ut i fingerspetsarna.

Det är därför ett oblandat nöje att läsa Mosanders senaste bok (2012) som fått titeln Bland spioner, kommunister och vapenhandlare.

Finlandssvensken Jan Mosander tillbringade sina uppväxtår i Helsingfors och rönte sina första journalistiska erfarenheter vid tidningarna Västra Nyland i Ekenäs och Nya Pressen i Helsingfors. Hans yrkeskunnande uppmärksammades omsider på andra sidan Östersjön, och 1968 fick han anställning vid Expressen vars korrespondent i Västtyskland han var under åren 1970-73.

Efter en sejour på Aftonbladet 1979-83 hamnade Mosander på Sveriges Radio, där han var anställd 1983-2007 varav åren 1994-97 tillbringades i det nu återförenade Tyskland. Han gjorde även en del jobb för SVT.

För denna recensent är det av personligt intresse, att den som anställde Jan Mosander vid Expressen och fick honom att flytta till Sverige var ingen annan än tidningens legendariske redaktionschef Sigge Ågren (1910-89).

Samme Ågren var min lärare vid Poppius journalistskola i slutet av 1970-talet. ”För mig var Sigge en viktig förebild”, skriver Mosander (sidan 399) och det är ett omdöme jag helhjärtat instämmer i trots att Ågren stod långt till vänster och jag lika långt åt höger. Sigge var djupt yrkeskunnig, en lysande pedagog och inte minst väldigt underhållande. Rökte och svor gjorde han som en borstbindare.

Jag smickrar mig med att Sigge betraktade mig som en god elev. Så hade jag också hunnit vara verksam som journalist och skribent i närmare tio år när jag sökte in och kom in på Poppius hösten 1978.

untitled Landsförrädaren Stig Bergling som jag minns honom.

Bland Jan Mosanders mer anmärkningsvärda bedrifter kan nämnas att han var med och avslöjade landsförrädaren Stig Bergling, vilken ägnas ett eget kapitel i föreliggande bok. Efter ett telefonsamtal från den ärrade finske kontraspionen Otto Kumenius började Mosander nysta i den härva som slutligen skulle blottlägga sovjetspionen Bergling med bakgrund i polis- och SÄPO-kretsar.

Stig Bergling dömdes 1979 till livstids fängelse för grovt spioneri efter att ha bedömts vara vår för rikets säkerhet mest skadlige sovjetspion sedan Stig Wennerström avslöjats drygt 15 år tidigare. 1987 rymde Bergling under en permission tillsammans med sin nya hustru och hamnade så småningom först i Sovjetunionen och därefter i Libanon. 1994 valde Bergling att frivilligt återvända till Sverige och krypa in i fängelset igen. 1997 frigavs han.

Historien om Stig Bergling är också historien om en bitvis häpnadsväckande slapphet och inkompetens inom svenskt polisväsende. Så var det också den israeliska säkerhetstjänsten Shin Beth som grep den då 42-årige svenske FN-officeren Bergling, vilken misstänktes för spioneri.

Också när det gäller Bergling kan jag redovisa personliga erfarenheter. Han besökte ibland Demokratisk Allians försäljningsgrupp – vi sålde antikommunistiska märken och tidningar – i Sergelpassagen i centrala Stockholm och paraderade då som stenhård antikommunist och sovjetätare. Troligen skröt han också om sin SÄPO-bakgrund.

Vid ett annat tillfälle stötte jag ihop med Bergling vid en presskonferens i Wenner-Gren Center i anledning av utgivningen av Dragan Jovius bok Sovjetspionage i Sverige hösten 1978. Jag minns Bergling som en undersätsig man med oljigt utseende som gled omkring i ständig närhet till baren. Jag kände igen honom utan problem när hans äckligt plufsiga nuna dök upp i media efter spionavslöjandet.

Jag har fortfarande klara problem att förstå, att en så pass uppenbart osympatisk person – som dessutom från och till sågs som en säkerhetsrisk – kunde komma upp sig inom SÄPO- och FN-sammanhang. Min gissning är att han hölls under armarna av en sovjetisk mullvad någonstans inom polis- 0ch/eller SÄPO-hierarkin.

Viktiga delar av Jan Mosanders journalistiska gärning har bestått i rapportering från de forna så kallade öststaterna Tjeckoslovakien, Östtyskland och Polen. När arbetarna på Leninvarvet i Gdansk i början på 1980-talet började protestera mot kommunismen i allmänhet och ”storebror” Sovjetunionen i synnerhet fanns Mosander på plats.

untitled Den antikommunistiske martyren Jerzy Popieluszko.

Mosander återkom till Polen 1986, då den oppositionelle prästen Jerzy Popieluszko mördats av anställda inom den polska säkerhetstjänsten. Mosander och hans medarbetare kunde filma fritt vid en katolsk mässa till minne över Popieluszko eller fader Jerzy, som han kallades, två år efter dennes martyrskap. Fader Jerzy saligförklarades av Katolska kyrkan i Rom 2010:

http://bulletinen.org/wordpress/artiklar/en-enkel-pojke-fran-landet-ar-redo-att-bli-helgon/

”Hade jag inte tidigare förstått att polackerna aldrig skulle ge sig i sitt motstånd mot diktatur och maktapparat så gjorde jag det den här kvällen”, sammanfattar Mosander (sidan 253) sina intryck från den stämningsfulla mässan i en av Warszawas största kyrkor som var proppfull med folk dagen till ära.

En viktig och förtjänstfull insats har Jan Mosander vidare gjort genom att avslöja den svenska biståndsindustrins oansvariga slöseri med skattemedel till skakiga eller i värsta fall katastrofala projekt i Tredje världen. Till den ändan skrev han för några år sedan boken Pengarna som försvann – Missbruk av det svenska biståndet, vilken införskaffade författaren ett försvarligt antal fiender inom SIDA och andra biståndsorgan.

Ett av UDs och SIDAs talrika magplask var satsningen av 22 biståndsmiljoner på ett folkräkningsprojekt i Kongo-Kinshasa, som förutom att landet är en av de blodigaste krigshärdarna på den afrikanska kontinenten också är ett av de mest genomkorrumperade länderna i världen. Mosander sammanfattar (sidan 325):

Biståndsprojektet för 22 miljoner kronor innefattar det mesta av missgrepp man kan tänka sig i ett biståndsuppdrag, med allt från ministerstyre och myndigheter och tjänstemän som inte sköter sina jobb, till misstänkta mutor och stölder.

Mosanders fortsatta granskning av det katastrofala projektet, som redovisas i den här recenserade boken, visar att ingen av de aktörer – inklusive den dåvarande utrikesministern Laila Freivalds (S) – som var med och klantade till det behövde vidkännas några efterräkningar.

untitled

I övrigt innehåller Mosanders bok bland annat intressanta skildringar av hans avslöjande journalistik kring den beryktade vapenaffären involverande Bofors och de svenska och indiska regeringarna; en fascinerande intervju med Hitlers rustningsminister Albert Speer; reportage från reaktorhaveriet på Three Mile Island utanför Harrisburg i USA; samt avslöjandet av den östtyske spionchefen Markus Wolfs verkliga identitet.

Slutligen klarade sig Jan Mosander och hans hustru oskadda ur den italienska fartygskatastrofen med jättelyxkryssaren Costa Concordia för ett par år sedan. Om dettas rapporteras i bokens inledande kapitel.

Jan Mosander: Bland spioner, kommunister och vapenhandlare. 408 sidor. Fischer & Co.