Borde kanske
sluta skriva
tvivelaktig poesi
om vad som
rör sig i mitt
arma hjärta.
Men hur ska jag
annars få utlopp
för det jag känner?
Sanningen är ju
att jag tänker på dig
varje dag
och det händer även
att jag drömmer om dig
på natten.
Den ömhet och värme
jag känner är nog
ett Guds mirakel.
Så förlåt ännu
ett diktförsök
nu, min vän!
Det vore kanske
rentav tragiskt om jag inte
mådde så pass bra
och välkomnade
varje dag med hopp
och tillförsikt!