Trump versus Clinton: En jämn debatt med Trump som knapp vinnare

Inga sura miner efter debatten!

Nej, den första debatten inför presidentvalet i USA den 8 november på Hofstra University i Hempstead, New York blev ingen avgörande seger för någon av kandidaterna. Ingen vid sina sinnens fulla bruk torde kunna göra gällande att någon av kontrahenterna Trump och Clinton ”krossade” den andre/a. Vilket förstås inte hindrar att det är precis vad vissa svenska medier gör ändå:http://www.di.se/nyheter/clinton-krossade-trump/

Detta överraskar inte på något sätt. Det är ett känt fenomen, åtminstone sedan början på 1970-talet, att svenska medier helt saknar förmåga att göra en lidelsefri och opartisk analys av politiken i USA – särskilt då när det blir dags för presidentval. Kalla det gärna McGovern-syndromet efter den demokratiske kandidaten George McGovern, som en nästan enig svensk presskår höll tummarna för så det knakade då han ställde upp mot Richard Nixon i valet 1972. Nixon vann en jordskredsseger. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Svenska redaktörer och reportrar anser att deras uppgift när det gäller presidentval i USA är att vara en hejaklack för den demokratiska kandidaten. Som i år som bekant är före detta utrikesministern Hillary Clinton. Hon har alla de rätta vänsteråsikterna i många frågor som rör exempelvis vapenlagstiftningen, skatter, rasproblematiken, abort, HBTQ-frågor, klimatalarmismen etcetera. Att hon dock nog måste betraktas som något av en ”hök” utrikespolitiskt försöker svenska media sopa under mattan så gott det går.

Nästan alla de debattreferat jag tagit del av i engelskspråkiga media framhåller hur jämn debatten faktiskt var. Någon särskilt hätsk debatt, som framskymtat i svenska media att det skulle ha varit, var det knappast heller. Det hela gick faktiskt ganska lugnt och sansat till, och det märktes tydligt att kandidaterna – som båda är kända för att vara tämligen flamboyanta – ansträngde sig för att framstå som nyanserade. Clinton kunde dock inte undgå att hånle försmädligt åt sin medtävlare genom hela debatten, något som knappast gav några nya sympatier.

Många undrade efter debatten vad det var för anordning Clinton hade  på ryggen under den illröda dräkten – konturerna av en sladd och en dosa av något slag avtecknar sig.

Trump slog emellertid ner på vad han menade vara Clintons bristande stamina, det vill säga uthållighet, och hävdade att hon hade ett uselt temperament. Clinton kontrade ganska elegant med att hon visst var uthållig som, i egenskap av Obamas första utrikesminister, hade flängt jordklotet runt och att det egentligen var Trump som hade dåligt temperament därför att han har en vana att gå i taket på grund av provokativa tweets.

I ett numera viralt videoinslag ger Hillary här, några dagar före debatten med Trump, emellertid prov på sitt ibland ostyrbara temperament då hon gapar och skriker till sina anhängare att hon egentligen borde leda över Trump med 50 procentenheter genom sin överlägsna arbetsrättspolitik: https://www.washingtonpost.com/news/the-fix/wp/2016/09/22/this-is-why-hillary-clinton-isnt-50-points-ahead-or-even-10-points-ahead/

Sådana utbrott lyste dock med sin frånvaro under debatten med Trump, och Clinton uppträdde samlat, proffsigt och utan att drabbas av några av sina ”tics” som att skaka maniskt på huvudet eller att få extrema hostattacker. Trump å sin sida undgick att trampa i klaveret och svarade i mitt tycke för en närmast oklanderlig insats trots att han stundom var hårt ansatt. Mitt omdöme är att det var en jämn debatt som Trump vann på poäng genom en något mer frekvent slagvillighet och utan att komma ur balans. Han var också den artigare av de två – han kallade konsekvent motdebattören för ”Secretary Clinton” medan Clinton lika konsekvent refererade till Trump som ”Donald”.

De opinionsundersökningar som gjorts efter debatten ger ett resultat som helt motsäger de svenska uppgifterna om att ”Clinton krossade Trump”. Således har fyra undersökningar – och det är här fråga om ansedda företag såsom CBS och Time Magazine – Trump som vinnare. Detta torde också rätt väl spegla det aktuella läget i de vanliga opinionsmätningarna. http://redstatewatcher.com/article.asp?id=39839

Donald Trump vann debatten med Hillary Clinton med röstsiffrorna 59 mot 41 procent i Time Magazines omröstning.

En jämn uppgörelse med liten övervikt för Donald Trump. Det var så jag upplevde debatten framför TVn mellan de äldsta presidentkandidaterna någonsin (Trump är 70 och Hillary snart 69) och tillika troligen också de minst omtyckta. Det tycks också vara så de flesta amerikanska tittare upplevde den av de här refererade opinionsmätningarna att döma. Båda kandidaterna gjorde hyggligt bra ifrån sig, ingen av dem spelade bort sina chanser att väljas till president för världens ännu mäktigaste nation i november.

Den konservativa amerikanska dagstidningen The Washington Times kommer sannolikt sanningen närmast med detta konstaterande:

If you liked Mr. Trump before the contest, you probably think he withstood the fire just fine. If you prefered Hillary Clinton, she´s clearly the winner. No independent minds have been changed. http://www.washingtontimes.com/news/2016/sep/26/debate-grades-hillary-clinton-and-donald-trump-pas/

Om de båda huvudpartiernas kandidater skötte sig hyfsat bra kan dessvärre samma sak inte sägas om debattens moderator, Lester Holt, som är nyhetsankare på TV-kanalen NBCs Nightly News. Trump-kampanjen slog omedelbart efter debatten ner på Holts insatser, i mitt tycke med full rätt. Statistiken visar  att han avbröt Donald Trump 30 gånger men Hillary Clinton blott vid 19 tillfällen. Och när Trump-anhängarna i publiken jublade åt sin favorit tillhöll Holt dem att vara tysta – så icke då Clinton-klacken gjorde sig hörd. http://www.dailymail.co.uk/news/article-3809095/Was-Lester-Holt-auditioning-Hillary-s-press-secretary-NBC-moderator-attacked-bias-Clinton-failing-ask-emails-Benghazi-constantly-interrupting-Trump.html

Det bör därtill ha varit uppenbart för alla som såg debatten att Lester Holt, som ändå har en 30-årig yrkeserfarenhet att falla tillbaka på, gång på gång utsatte Trump för tuffa frågor medan han undvek att ställa Clinton till svars beträffande flera kontroverser hon varit inblandad i. Således avkrävde han Trump i rätt aggressiva ordalag svar angående exempelvis den senares påstådda stöd för Irakkriget, hans inställning till kärnvapen, hans åsikt om president Obamas födelseland, påstått förolämpande omdömen om fru Clinton och förment rasistiska uttalanden.

Debattledaren Lester Holt anklagas för att ha hjälpt Hillary Clinton under debatten med Trump.

Däremot avstod Holt från att grilla Hillary om hennes 33 000 raderade e-mejl, hennes skakiga agerande i samband med att fyra amerikanska diplomater mördades av en islamistisk lynchmobb i Benghazi i Libyen 2012, om Clinton-stiftelsens påstådda skumraskaffärer och om det tveksamma kärnvapenavtalet mellan USA och skurkstaten Iran.

Inte underligt att Hillary på ett hjärtligt sätt tackade Lester Holt för dennes moderatorinsats. Daily Mail Online (se länken ovan) undrar om det rentav var så att Holt positionerade sig för tjänsten som president Hillary Clintons pressekreterare efter valet.

Debattcirkusen rullar nu närmast på med den traditionella debatten mellan vicepresidentkandidaterna, det vill säga Mike Pence (Trump) och Tim Kaine (Clinton), vilken kommer att hållas på Longwood University i Virginia den 4 oktober och ha CBS-ankaret Elaine Quijano som moderator. Kanske ingen höjdare, men givetvis ändå en intressant kraftmätning som i bästa fall kan ge en liten hint om vartåt det lutar.

De båda resterande uppgörelserna mellan Donald Trump och Hillary Clinton hålls den 9 respektive 19 oktober. Den första av dessa debatter kommer att köras som ett så kallad Town Hall-möte, där publiken får ställa hälften av frågorna, medan den avslutande debatten följer samma format som den första. Hela debattprogrammet via denna länk: http://www.uspresidentialelectionnews.com/2016-debate-schedule/2016-presidential-debate-schedule/

Jag tänker inte ett ögonblick försöka hemlighålla för mina läsare (eller några andra) att jag önskar se Donald Trump i Vita huset efter valet. Ännu en mandatperiod av korrupt inrikes- såväl som utrikespolitik i Bill Clintons och Barack Obamas anda vore förödande för USA och för världen.

 

 

 

 

 

 

 

Ryska myndigheter förbjuder yoga

 Min yogabok från 1960-talet. Foto: Tommy Hansson

Ryska myndigheter börjar nu betrakta yoga som en påstådd del i en oönskad religiös kultverksamhet.

Den brittiska tidningen The Independent rapporterar att minst två studior – Aura och Ingara i den centralt belägna staden Nizjnevartovsk – fått brev från kommunala makthavare med uppmaningen, att upphöra med all yogaundervisning i kommunala byggnader. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/russia-bans-yoga-as-part-of-crackdown-on-religious-cults-10355676.html

Närmare bestämt gäller det hathayoga, den yogaform som är mest känd i Europa och som erbjuder stressade västerlänningar en möjlighet att genom övningar och meditation få bättre personlig balans och koncentration. Hathayoga (hatha betyder kraftfull) kan sägas vara en ”lagom” yogaform för västerlänningar, där övningar och ställningar inte anses vara alltför svåra att genomföra. 1949 öppnades ett nordiskt institut i Stockholm med syftet att lära ut hathayoga.http://nordiskyoga.se/virya-

 Patriarken Kirill, överhuvud för Rysk-ortodoxa kyrkan, och president Putin. Oberoende andlighet ses med misstänksamhet i Ryssland.

Den engelskspråkiga tidningen Moscow Times http://www.themoscowtimes.com/news/article/central-russian-officials-crack-down-on-yoga-in-bid-to-stifle-spread-of-occultism/524552.html refererar till två brev i vilka kommunala befattningshavare i Nizjnevartovsk, en stad med cirka 265 000 invånare vid floden Ob, diskuterar möjligheterna att sätta stopp för den anstötliga yogaverksamheten.

Det ena är avfattat av en Sergej Levkin, förste biträdande chef i kommunledningen, och ställt till chefen för social- och ungdomspolitiken. Brevet uppmanar den senare att vidta åtgärder för att stoppa lektionerna i hathayoga: ”Åtgärderna är nödvändiga för att förhindra spridningen av nya religiösa kultur och rörelser.”

I det andra brev som omnämns av Moscow Times hävdas det att hathayoga är ”oupplösligt förenat med religiösa handlingar” samt är av ”ockult karaktär”.

Nyligen avhölls den första International Yoga Day runt om i världen. I yogans hemland, Indien, menade en muslimsk politiker att detta var ett försök att tvinga på folk hinduiska seder och bruk, vilka anses strida mot den muslimska religionen. En hinduisk nationalistpolitiker svarade med att alla yogakritiska muslimer borde ”dränka sig i havet”.

 De kinesiska myndigheterna uppskattar inte ideologisk konkurrens.

Det är inte svårt att urskilja den verkliga anledningen till den negativa attityden gentemot andliga och/eller religiösa företeelser. Putins Ryssland tycks vara på väg att utvecklas i en alltmer totalitär riktning, sovjetiseras om man så vill. Samtidigt ökar aggressiviteten mot utlandet. För diktatorer har det alltid varit oroande med ideologiska eller andliga strömningar som uppmuntrar personlig utveckling och självständighet, något som gör folk mindre benägna att gå i överhetens ledband.

Därför går det kommunistiska Kina hårt fram med meditationsrörelser såsom Falun gong, men även kristna drabbas hårt av den kinesiska religionsförföljelsen. Ryssland ser nu ut att närma sig Kina också på detta område. Tidigare har det båda länderna intensifierat det militära samarbetet sins emellan, som framgår av min analys i Dispatch International här: http://www.d-intl.com/2015/05/15/ryssland-och-kina-i-nara-samarbete-for-att-bryta-amerikansk-militardominans/

Om den klimatalarmistiska domedagsmaskinen och ett föräldravrål

 Domedagsretoriken lever och har hälsan bland klimatalarmisterna.

I dag när jag åkte hem med bussen såg jag en reklamskylt från något kallat ”Föräldravrålet” som uppmanade till att inte svika ”våra barn”. Skylten var försedd med glada pastellfärger i huvudsakligen grönt.

När jag vid hemkomsten googlade på ”Föräldravrålet” kunde jag läsa följande: ”Vi är pappor, mammor, bonusföräldrar, farmödrar, morbröder, gammelmostrar, storasystrar, gudfäder och vänner. Och nu sätter vi ner foten. Vi vill se en politik som på allvar kan rädda barnen vi älskar från en framtid med oåterkalleliga klimatförändringar.”

Här en länk till uppropet på nätet:

http://www.foraldravralet.se/

Jag har dock goda nyheter för deltagarna i det så kallade Föräldravrålet, icke minst för ”gammelmostrarna” som jag av någon anledning känner starkt för: ni kan sluta vråla och därmed undvika onödig heshet. När jag kom hem läste jag nämligen en debattartikel i Dagens Nyheter (DN Debatt 2 december 2013) under rubriceringen ”Domedagsindustrin har blivit en självgående maskin”.

Artikelförfattare är författaren och journalisten Svenolof Karlsson, filosofie doktorn och universitetslektorn Jacob Nordangård samt professorn i nationalekonomi Marian Radetzki. De sätter in det klimatalarmistiska budskapet i dess rätta sammanhang och konstaterar, att vi har levt med ”den moderna apokalyptiska berättelsen” sedan atombomberna detonerade över Japan 1945:

Vid åttiotalets slut, när det kalla kriget dog och kärnvapenhotet inte längre uppfattades som akut, transformerades kärnvapenhotet till ett klimathot.

Debattartikeln i sin helhet här:

http://www.dn.se/debatt/domedagsindustrin-har-blivit-en-sjalvgaende-maskin/

 Professor Marian Radetzki.

Det tycks som om delar av mänskligheten helt enkelt inte klarar av att leva utan ett verkligt eller inbillat hot. Några av oss måste av någon anledning ha domedagsvisionerna hängande över oss för att trivas riktigt bra med tillvaron.  Debattörerna utesluter inte att det kan finnas ”äkta oro” med som en komponent men tillägger:

Men klimathotet har samtidigt drivits fram som ett målmedvetet projekt av grupper som sett dess potential för att befrämja ekonomiska intressen, karriärer och ideologiska eller politiska agendor.

Tesen om att jorden undergår en global uppvärmning till följd av mänskliga utsläpp av främst koldioxid, ett ämne som för övrigt allt levande behöver för att kunna existera, har anammats av en rad tankesmedjor – Council of Foreign Relations, Aspen Institute, Rockefeller Brothers Fund, Brookings Institution med flera – samt aktörer såsom Romklubben och Trilaterala kommissionen. Man samverkar med en rad FN-organ av typ WMO, UNEP och icke minst klimatpanelen IPCC samt även EU-kommissionen.

Resultatet har blivit en mäktig påtryckningsapparat med syftet att strömlinjeforma den internationella politiken i riktning mot ökad globalisering och allt mindre inflytande för nationalstaterna. Artikelförfattarna hänvisar i sammanhanget till den så kallade Brundtlandrapporten – Our Common Future – som framlades av den så kallade FNs världskommission för miljö och utveckling 1987 med förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland som ordförande.

Time Magazine menade 1977 att mänskligheten stod inför en ny istid.

Den klimatalarmistiska domedagsmaskinen blir en födkrok för allt fler och tycks existera i egen värld, opåverkad av att de klimatrelaterade katastrofer som förutspåtts i det förflutna aldrig inträffat. Vi har varken fått en ny istid, som den amerikanska tidskriften Time förutspådde 1977, eller ett globalt Sahara. De klimatförändringar som sker har varit ett faktum under vår planets hela historia och har intet med mänskliga utsläpp att göra. De vetenskapliga rönen visar därtill entydigt att jordens medeltemperatur inte ökat sedan 1998. Istäckena i såväl Arktis som Antarktis ökar alltmedan isbjörnarna förökar sig och frodas.

Om isutvecklingen se här:

http://nsidc.org/data/seaice_index/index.html

Allt detta borde vara förträffliga nyheter för individerna bakom uppropet Föräldravrålet. De behöver inte längre driva de intet ont anande barnen framför sig i sin strävan att tillskansa sig politisk makt och de behöver inte heller betunga ”politikerna” med onödiga krav.  De kan helt enkelt sluta vråla. Bra, vad?

Satis polito: Jimmies andra bok

Jimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

Tokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

Den mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

William Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.