Sannfinländarna leds sedan 2017 av förre europaparlamentarikern Jussi Halla-aho.
Enligt en ny opinionsmätning är nationalistiska Sannfinländarna nu Finlands största parti med dryga 22 procent av väljarsympatierna på sin sida. Näst störst är det om de svenska Moderaterna påminnande Samlingspartiet och tredje störst det regeringsbärande Finlands socialdemokratiska parti. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7357878
Mätningen, företagen av Finlands största dagstidning Helsingin Sanomat, bekräftar resultatet från en mätning gjord av public service-bolaget YLE i början av november: Sannfinländarna avancerar på grund av missnöje med den av socialdemokraterna ledda regeringskoalitionen i allmänheten och statsminister Antti Rinne i synnerhet.
Enligt det svenskspråkiga Hufvudstadsbladets ledarskribent Susanna Ginman beror Sannfinländarnas popularitet främst på två orsaker: kritik mot vad partiet betecknar som ”skadlig invandring” samt hållningen i klimatfrågan. Partiet förnekar inte att klimatet förändrats till följd av mänsklig påvekan men menar, att Finland inte behöver göra något mer i frågan eftersom landet redan gjort så mycket.
Sannfinländarna, på finska Perussuomalaiset, påminner i sin förda politik om Sverigedemokraterna med sin invandringskritiska linje, sin EU-kritik, sitt stöd för välfärdsstaten och sin försvarsvänlighet. Partiet blev näst störst i riksdagsvalet 2015 och bildade då regering tillsammans med Centern och Samlingspartiet. Dåvarande partiledaren, Timo Soini, utsågs till utrikesminister. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sannfinl%C3%A4ndarna
2017 spilttrades partiet som även tvingades lämna regeringen. Till ny partiledare utsågs europaparlamentarikern Jussi Halla-aho.
Statsminister Antti Rinne och hans socialdemokrater har problem.
Som ett resultat av det finska riksdagsvalet bildades i juni 2019 en koalitionsregering bestående av Socialdemokraterna, som med knapp marginal blivit största parti, Centern, Gröna förbundet, Vänsterförbundet och Svenska folkpartiet i Finland. https://valtioneuvosto.fi/sv/rinne/regeringen
Det politiska klimatet i Finland skiljer sig från det i Sverige på så sätt att det i vårt östra grannland inte råder beröringsskräck gentemot partier som kan uppfattas som populistiska, invandringskritiska eller kontroversiella på annat sätt. En föregångare till Sannfinländarna i detta avseende var det agrarpopulistiska Landsbygdspartiet, som leddes av Veikko Vennamo och som kom med i regeringen på 1980-talet.
Sverigedemokraterna (SD) blir största parti i Nyheter Idag/Sentios oktobermätning med 25,0 procent. Det är visserligen en tillbakagång med 1,5 procentenheter jämfört med Sentios septembermätning men befäster likväl SDs topposition i svensk politik. Resultatet innebär nära nog en fördubbling jämfört med valresultatet på 12,9 procent. Samtidigt noteras med 23,1 procent Socialdemokraterna för sitt sämsta resultat någonsin hos Sentio, medan Kristdemokraterna lyckas skrapa ihop blygsamma 1,9 procent. Feministiskt initiativ får 3,4 procent.
Kristdemokraternas beslut att lämna Decemberöverenskommelsen (DÖ) mellan allianspartierna och regeringsvänstern ställer svensk partipolitik på sin spets. Om DÖ helt skulle gå i stöpet kan ett extraval stå för dörren och SD mycket väl tillskansa sig positionen som landets största parti. DÖ var helt och hållet ett resultat av de så kallade sjuklöverpartiernas låsning vid synen på SD som mörksens hantlangare par preference.
En naturlig frågeställning är då, varför de etablerade partierna så till den grad målat in sig i ett hörn när det gäller SD. Att ha något som helst att göra med landets i vissa mätningar största parti uppfattas närmast som högmålsbrott värre än något annat. För att besvara frågeställningen kan det vara lärorikt att studera förhållandet i våra tre nordiska grannländer, där det i varje land finns partier – låt oss kalla dessa systemkritiska partier – som är jämförbara med SD.
Danmark. I Danmark finns det nordiska parti som kanske mest liknar Sverigedemokraterna: restriktiv immigrationspolitik, EU-motstånd, islamkritik och en stram kriminalpolitik. Dansk folkeparti (DF) har dock en helt annan bakgrund än SD med sina rötter i det populistiskt liberala Fremskridtspartiet, som grundades av den minst sagt kontroversielle juristen Mogens Glistrup (1926-2008) 1972. Partiet gjorde succé i valet till folketinget 1973.
Glistrup, född i Rönne på Bornholm, torde vara mest bekant för sitt yttrande om sin syn på Danmarks försvar. Det borde i Glistrups vision bestå av en telefonsvarare med budskapet ”Vi ger oss” på ryska. Han menade också att skattesmitare kunde jämföras med frihetskämpar. Själv satt Glistrup i fängelse för skattebrott 1983-85. Under senare år drev Glistrup en aktiv kampanj mot islam och skrev en voluminös bok i ämnet.
Pia Kjaersgaard och Mogens Glistrup.
Glistrup var i flera omgångar utesluten ur sitt eget parti och efterträddes som partiledare av Pia Kjaersgaard, född 1947. Hon ledde 1995 en utbrytning som ledde till bildandet av av Dansk folkeparti. Sitt bästa val hittills gjorde DF i valet till Europaparlamentet 2014 med 26,6 procent. I valet till folketinget 2015 blev det 21,1 procent och 37 av parlamentets 179 mandat. Då hade Kristian Thulesen Dahl efterträtt Kjaersgaard som partiledare. Regeringsbildande (minoritets)parti blev borgerligt liberala Venstre och ny statsminister Lars Lökke Rasmussen.
Här går det att läsa mer om Mogens Glistrup och hans relation till sin efterträdare:
Det faktum att Pia Kjaaegaard valdes till talman i folketinget är illustrativt för den respekt och det inflytande partiet numera åtnjuter i dansk politik. Någon beröringsskräck, som med SD i Sverige, råder inte när det gäller de andra danska partiernas syn på DF.
Norge. Ungefär samtidigt som Mogens Glistrup fick sitt genomslag i dansk politik framträdde i Norge Anders Lange (1904-74), en småbrukare med examen som skogstekniker vilken i många år varit verksam som plantskoleledare i Argentina. Efter kriget blev han redaktör för Hundeavisen och därefter för Anders Langes Avis.
1973 bildade han Anders Langes parti (ALP), som i likhet med danska Fremskridtspartiet stod för klassiskt liberala värderingar och motsatte sig höga skatter, statliga interventioner, byråkrati och förmynderi. I likhet med Glistrups parti hade Anders Langes parti en utpräglat populistisk framtoning. Partiet nådde 5 procent av rösterna i valet till stortinget 1973, vilket gav fyra av 169 mandat.
Lange avled i oktober 1974 och efterträddes av professorn i neurologi Arve Johannes Lönnum (1911-88), som i sin tur 1978 lämnade över partiledningen till englandsutbildade Carl I. Hagen, född 1944. Året innan hade partiet bytt namn till Fremskrittspartiet. Hagen, som bland annat kallats ”Norges förste postmoderne politiker”, var partiledare i närmare 30 år innan han 2006 efterträddes av Siv Jensen, född 1969. Hagen var vice stortingspresident (förste vice talman) 2005-09. Han har tilldelats den svenska tidskriften Contras frihetspris.
Carl I. Hagen: belönad med Contras frihetspris.
Carl I. Hagen har sagt sig vara i princip för fri invandring, men att detta inte går att realisera med bibehållen socialstat. Nyligen uttalade han i norsk press att medelhavsflyktingarna borde skickas tillbaka till sina hemländer:
Fremskrittspartiet var liksom Sverigedemokraterna länge, med stämpeln ”främlingsfientligt”, ute i den politiska kylan i Norge trots en rad stora valframgångar men blev efter stortingsvalet 2013 och valresultatet 16,3 procent regeringsbärande jämte det större Höyre, vilket i likhet med svenska Moderaterna genomgått en kraftig vänstervridning under senare år. Fremskrittspartiet liknar med sin ekonomiska liberalism och invandringskritik mer avsomnade Ny demokrati än SD. Höyres Erna Solberg blev statsminister och fremskrittsledaren Siv Jensen finansminister.
Finland. Det är i Sveriges före detta ”östra rikshalva” Finland vi återfinner Nordens första så kallade populistiska parti, nämligen Finlands landsbygdsparti med Veikko Vennamo (1913-97) som karismatisk ledargestalt. Partiet hette först Småbondepartiet och bildades som en utbrytning ur president Urho Kekkonens statsbärande parti Agrarförbundet 1959. Nuvarande Sannfinländarna är i sin tur en avknoppning ur landsbygdspartiet.
Karelenfödde Vennamo, som fram till 1938 bar efternamnet Fennander, var 1954-56 andre finansminister i Kekkonens regering men kom därefter på kollisionskurs med den maktfullkomlige Kekkonen och bildade då Småbondepartiet vilket 1966 namnändrade till Finlands landsbygdsparti. Samma år fick partiet i form av tullrådet Veikko Vennamo sin första riksdagsrepresentant. Vid valet 1970 erhöll partiet 1o,5 procent av rösterna och 18 mandat i parlamentet. Därefter kom en svårartad partisplittring, något som ledde till att det föga framgångsrika utbrytarpartiet Enhetspartiet för Finlands folk bildades.
I början på 1980-talet gjorde dock landsbygdspartiet come-back i stor stil och intogs, efter 9,7 procent av rösterna, i Finlands regering. Partiet leddes då sedan 1979 av Veikkos son Pekka Vennamo, född 1944, som var regeringsminister i två omgångar: andre finansminister 1983-87 samt trafikminister 1987-89. Därefter gick det utför för partiet, som gick i konkurs 1995 och upplöstes formellt 2003.
Veikko Vennamo (överst) och Timo Soini.
Det var alltså ur Finlands landsbygdsparti som Sannfinländarna bildades 1995 med den 1945 födde Raimo Vistbacka, som varit transportminister representerande landsbygdspartiet 1989-90, som förste partiledare 1995-97. Efter honom kom Timo Soini, vilken i valet 2011 förde partiet till sensationella 19,05 procent och 39 mandat i riksdagen.
En svensk vänsterpublikation har skrivit så här om förhållandet mellan Finlands landsbygdsparti och Sannfinländarna:
Det var dock inte förrän 2015 Sannfinländarna nådde landets regering, där Soini tog plats som utrikesminister. Sannfinländarna, ibland benämnda Purfinnarna, liknar på många sätt Sverigedemokraterna med en socialkonservativ ideologi, centristisk ekonomi, försvarsvänlighet, immigrationskritik och EU-skepsis.
Det 1988 bildade Sverigedemokraterna var sist av de nordiska ”systerpartierna” att inväljas i landets parlament, vilket skedde 2010 med 5,7 procent av rösterna. Två av de närstående partierna i dag befinner sig i regeringsställning – Fremskrittspartiet i Norge och Sannfinländarna i Finland – under det att Dansk folkeparti är en förutsättning för Venstres regeringsbildning.
Den naturliga frågan blir då när SD kommer att nå lika stort inflytande i Sverige som ovan beskrivna, systemkritiska nordiska partier förfogar över i våra tre nordiska grannländer. Frågan är öppen, men hittills har de så kallade sjuklöverpartierna haft en benhårt avvisande attityd och betraktar SD som ett pestsmittat parti. Det huvudsakliga skälet härtill är, att i inget annat land i Europa är den ängsligt emotionella kopplingen till nära nog gränslös invandring lika stor som i Sverige. Envar som på minsta sätt kritiserar den förda immigrationspolitiken blir marginaliserad och utsätts i värsta fall för anklagelser om ”rasism”, ”fascism” eller ”nazism”.
Inte ens den pågående massinvasionen av migranter från Syrien och andra länder – det är en illa dold hemlighet att sannolikt bara en minoritet av de invällande (mestadels män i vapenför ålder) kommer från Syrien – har hittills fått minoritetsregeringen Löfven att byta fot till en mer realistisk inställning. Massinvandringen betraktas som en moralisk skyldighet som världsförbättrarlandet Sverige enligt gängse inställning MÅSTE upprätthålla, även om det skulle innebära att tälten i närområdets flyktingläger får bytas ut mot tält i Sverige.
Så är i alla fall inställningen nu bland samtliga sju etablerade partier. Några direkta tecken på att den attityden kommer att förändras i en snar framtid kan hittills inte förmärkas, men jag vill inte utesluta att den kommer att göra det om smärtgränsen en gång nås. Alternativet är välfärdssamhällets kollaps och Sveriges upplösning som land som vi känner det.
Sverige kan sålunda i värsta fall bli det första land i världen där två sammanhängande omskrivna dystopier faktiskt kan komma att förverkligas: ett reellt folkombyte där etniska svenskar kommer att vara i minoritet, samt föreställningen om ett Eurabia där islam helt tagit över till följd av ohejdad immigration och hög nativitet. Medan våra nordiska grannländer kämpar för att undgå en sådan framtid genom att på olika sätt söka motverka massinvandringen, bjuder Sverige inget som helst motstånd.
Om Eurabia handlar videon som kan nås via denna länk:
Om den förhandenvarande utvecklingen rullar på kan Eurabia dessutom vara ett faktum i Sverige långt före det ofta nämnda årtalet 2050.
I dagens nätupplaga av Expo meddelas att Sannfinländarnas partiledare, Timo Soini, varit i Paris och deltagit i en demonstration mot en ny fransk lag som tillåter enkönade så kallade äktenskap samt ger enkönade par rätt att prövas som adoptivföräldrar (se länken överst).
Expo hänvisar till ett uttalande för finska YLE, där Soini sägs ha försvarat ”det traditionella äktenskapet” och uttryckt som sin åsikt att ett äktenskap endast kan ingås mellan en man och en kvinna.
”När jag var där så var dessa demonstrationer, så jag deltog”, skall Soini ha sagt. Han bar på ett plakat med en bild på far, mor och två barn.
I vänsterextrema Expos ögon är det givetvis en grov förlöpning av en politiker att försvara det som Soini och många andra kallar det traditionella äktenskapet. Det anses vara höjden av högerextremism och uttryck för en omåttligt reaktionär intställning. Grunden för ett sådant synsätt har lagts av en oförtröttlig, mångårig politisk kampanj från homosexlobbyns och dess sympatisörers sida.
Enligt mitt sätt se förtjänar Timo Soini enbart beröm och applåder för sitt deltagande i den parisiska demonstrationen. En konstellation bestående av andra kontrahenter än av just en man och en kvinna kan kallas mycket – exempelvis partnerskap eller månggifte – men inte äktenskap.
Gunnar Rosendal, den legendariskt leende Osby-prästen.
Den legendariske Osby-prästen Gunnar Rosendal (1897-1988), även kallad fader Gunnar, skrev en gång i en text (jag har tyvärr glömt var) att en kvinnlig präst är en ”nullitet”. Fader Gunnar menade att en kvinna inte kunde bli präst på grund av den så kallade apostoliska successionen: Jesu lärjungar hade alla varit män.
Jag delar inte Gunnar Rosendals syn på prästämbetet. Kvinnor duger i mina ögon precis lika mycket som män till präster. Dessutom kan man på mycket goda grunder hävda att Maria Magdalena var en av Jesu viktigaste lärjungar, även om hon enligt evangelierna ej ingår i den innersta lärjungekretsen.
Fader Gunnar var en inflytelserik präst och teolog och kom att i hög grad influera gudstjänstlivet. I frågan om kvinnliga präster tillhörde han dock den förlorande sidan. Det blev aldrig aktuellt för fader Gunnar att uttala sig om enkönade så kallade äktenskap, eftersom frågan inte var väckt när han avled 1988. Att han som högkyrklig och konservativ skulle ha varit för dessa låter dock otroligt.
Personligen anser jag att ett enkönat äktenskap eller ett äktenskap involverande fler parter än två är just en nullitet. Det finns inte och kan inte finnas, lika litet som det kan finnas fyrkantiga cirklar eller runda kvadrater.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 