Låt oss vara stolta över att kallas ”Svärjevänner” och ”svärjisar” – vi har ju rätt!

SD-anhängare kallas ibland hånfullt ”Svärjevänner” alternativt ”svärjisar”.

Ordet ”Svärjevän” eller varianter av detta, såsom ”svärjisar” och liknande, har under senare år alltmer frekvent börjat användas om anhängare av och sympatisörer till Sverigedemokraterna.

Betydelsen är uteslutande nedsättande – de som använder ordet vill sannolikt visa att det är töntigt att vara Sverige-vän och genom stavningen ”Svärje” dessutom antyda, att SD-anhängarna är obildade och inte kan stava ordentligt. https://synonymerna.se/svarjevan

En som förefaller tycka att det är väldigt viktigt att stämpla sverigedemokrater och dessas anhängare som primitiva och lågutbildade företrädare för svenskt alternativt skånskt trash är den något pompöse författaren och bloggaren Lars Wilderäng. Denne twittrade nyligen bland annat följande: ”Så kallade ‘svärjisar’ verkar förhållandevis ofta ha skriftliga språkproblem.” Wilderäng kallade också icke helt oväntat ”svärjisarna” för lågutbildade. https://cornucopia.cornubot.se/2019/01/borjar-lagutbildade-bli-forbannade-pa.html

Lars Wilderäng är född i Trollhättan 1970 och hette ursprungligen Olofsson. Han har bland annat varit krönikör i Jordbruksaktuellt. Wilderäng driver den uppmärksammade bloggen Cornucopia?, där han mellan varven gör förtjänstfulla inlägg om Sveriges bristande försvarsförmåga och det ryska hotet mot vårt land. Wilderäng har givit ut ett antal böcker, bland dem spänningsromanerna Midvintermörker och Midsommargryning, vilka kretsar kring ett ryskt angrepp på Sverige. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lars_Wilder%C3%A4ng

Den kurdisk-svenske nationalekonomen Tino Sanandaji, som föddes i Iran 1980, är en annan skribent som lyft fram vad han menar vara SD-.anhängares låga bildningsgrad. Således har han i olika sammanhang påstått att SD-sympatisörer skulle ha ”låg IQ” och vara ett gäng ”skånsk trash”. https://www.expressen.se/nyheter/tino-sanandaji-sd-var-ett-gang-skansk-trash-med-lag-iq/

Detta kan tyckas vara litet märkligt alldenstund Sanandajis kritiska hållning gentemot massinvandringen till Sverige – uttryckt bland annat i boken Massutmaning (2017) – i mångt och mycket sammanfaller med Sverigedemokraternas perspektiv. Man kan fråga sig om han själv då kan tänkas ha lika låg IQ som han menar att SDarna har?

SD-anhängare tenderar dessutom ofta att hylla Tino Sanandaji som en välbehövlig sanningssägare. Sanandaji har för övrigt drabbats av samma öde som många ”svärjisar” – blivit avstängd från Facebook av grumlig anledning. https://samnytt.se/tino-sanandaji-avstangd-fran-facebook/

Såväl Lars Wilderäng som Tino Sanandaji är uppenbarligen ute efter att cementera fördomen om den typiske sverigedemokraten som en rå och obildad sälle med låg intelligenskvot.

Lars Wilderäng, före detta Olofsson, omhuldar termen ”Svärjevän”.

En bedömare som avviker från detta mönster är Peter Santesson, statsvetare, författare och opinionschef på opinionsmätningsinstitutet Demoskop, vilken i en krönika i Dagens Samhälle den 9 oktober 2018 i en text med rubriken ”SD-väljaren – en högavlönad akademiker från Täby” skriver bland annat följande:

De där SD-väljarna har gjorts till det gåtfulla folket i svensk politik. Det finns knappast en mer omskriven och genompsykologiserad grupp. Och tycks det inte finnas en särskild förtjusning i att betona att SD-sympatier är överrepresenterade i vissa grupper? Lågutbildade och lite på skuggsidan i samhllsekonomin, pappfigurer som föreställer någon som dragit nitlotten och blivit kvar i byn när de andra åkte till storstaden och gjorde karriär. https://www.dagenssamhalle.se/kronika/sd-valjaren-en-hogavlonad-akademiker-fran-taby-24240

Santesson medger att det kan ligga något i bilden av den lågutbildade SD-väljaren men påpekar, att det snarare är kategorier av typ högavlönade akademiker på platser som Solna och Täby som gjort Sverigedemokraternas valframgångar möjliga. Och faktum är att det är något vanligare med sverigedemokrater än liberaler bland akademiker. Något som, framhåller Peter Santesson, inte passar in i vulgärbilden av SD-väljarna som svensk eller skånsk trash.

Hur skall man då förklara fenomenet med att verbala personer uppfyllda av sin egen förträfflighet, en Lars Wilderäng eller en Tino Sanandaji, envisas med att till varje pris omhulda bilden av SD-anhängarna som lågpannade bonnläppar som troligen talar med skånsk eller möjligen bekingsk  dialekt och som bör kallas ”Svärjevänner” eller ”svärjisar”?

Jag har ingen heltäckande förklaring, men jag gissar att de inte riktigt begriper sig på Sverigedemokraternas framgångar. De vill inte förstå att ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund på förhållandevis kort tid avancerat till att bli rikets tredje största parti och försöker därför nedvärdera partiet i fråga och samtidigt själva framstå som fina och anständiga.

Har Tino Sanandaji samma låga IQ som han menar att SDarna har?

Tydligen ser de inte heller att deras resonemang är helt ologiskt. Det var ju nämligen inga halvt analfabetiska skåningar och blekingar som ställde dynggreparna utanför dörren till Folkets hus i Sjöbo innan de gick in och lade upp ritningarna för, hur den tidigare försumbara sekten Sverigedemokraterna skulle kunna bli ett parti att räkna med i svensk politik.

Det var istället bildade och verserade personer med akademisk bakgrund som Jimmie Åkesson, Richard Jomshof, Mattias Karlsson och Björn Söder som gjorde det och det skedde så tidigt som i mitten på 1990-talet. Jag tror heller inte de har särskilt låg IQ.

Vi som hånfullt avfärdas som ”Svärjevänner” av Lars Wilderäng och hans gelikar kanske skall sluta med att bli så upprörda över att påkletas den etiketten. Kanske skall vi istället bära den med stolthet och heder och därmed avväpna de ologiska och okunniga SD-belackarna. Jag såg någonstans att vännen Jan Sjunnesson redan börjat med det och tror faktiskt att det kan vara en bra idé-

Det händer kanske att en del av oss stavar fel ibland och inte får till det riktigt grammatikaliskt. Det hindrar inte att vi haft rätt hela tiden i våra farhågor om den katastrofala utveckling som massimmigrationen har lett till. Frågan är bara när de vänsterblivna i och utanför sjuklöverpartierna skall inse detta och hjälpa oss att vända skutan Sverige…förlåt, Svärje.

En studie i rasism: Andreas Bjurström (C) har valt rätt parti

Centerpartisten Andreas Bjurström har bedrivit orgier i antisemitism på Twitter.

Andreas Bjurström heter en centerpartist som kallar sig ”grön liberal” och ”antitrasist”. Han skulle vara betydligt mer övertygande i den rollen om han inte lidit av en uppenbarligen svårartad variant av impulskontroll, enkannerligen när han uttrycker sig på Twitter .http://www.andreasbjurstrom.se/blog/2016/06/14/centerpartiet/

Bjurström, som enligt egen uppgift är verksam som ”samhällsvetenskaplig miljöforskare och lärare på Göteborgs universitet”, ägnar sig nämligen stundom åt orgier i antisemitisk retorik. Tydligen anser han inte att hat mot judar är något rasistiskt, eller också har han inte tänkt på att hans tweets skulle vinna en mer allmän spridning. Lika motbjudande som korkat i vilket fall som helst. http://www.andreasbjurstrom.se/om/

Det finns också en tredje möjlighet: att Andreas Bjurström tagit intryck av det faktum att antisemitismen/judehatet hela tiden tycks flytta fram sina positioner – i Sverige som i utlandet – och tror att han skall kunna gå i land med rashets av detta slag.

Tino Sanandaji tog i ett inlägg på Facebook nyligen upp några av Bjurströms senaste förlöpningar, i vilka den senare ger sig på en rad människor på grund av deras judiskhet. Dit hör ej endast de uppmärksammade kvinnliga debattörerna Katerina Janouch och Paulina Neuding utan även personer som DN-redaktören Peter Wolodarski och ekonomen Bo Rothstein.

Peter Wolodarski: ”hysterisk jude” enligt Andreas Bjurström.

Sanandajis inlägg har delats på FB-gruppen Stå Upp För Katerina Janouch enligt följande: https://www.facebook.com/groups/263839004071979/permalink/336966033425942/

Bjurström har följande att förtälja om Janouch och Neuding (de språkliga ofullkomligheterna i citaten är Bjurströms egna): ”är det rimligt att tro att det faktum att Neuding och Janouch är judar inte påverkar deras ställningstagande? givetvis påverkar det.”

Om Wolodarski, förvisso inte någon av mina favoriter, skriver Bjurström exempelvis: ”Han är jude. De är alltid hysteriska. Det är inte deras fel.” Om Bo Rothstein: ”han är en typisk jude, tål ingenting, andra världskrigets trauma nu är de eviga offer, kräver specialbehandling.”

Om ”judarna” tror sig Andreas Bjurström veta följande: ”tvärtom, judarna är en mest proto-fascistiska grupperingarna p. g. a. deras historiska erfarenheter. kollektiv psykos, insikt om våldsbehov.”

Nu är det inte första gången centerpartisten Andreas Bjurström uttrycker sig antisemitiskt på ”nätet”. För drygt ett år sedan, då han nyligen öppnat sitt twitterkonto, skrev han bland annat följande (Bjurström hatar tydligen inte bara judar utan även det svenska kungahuset):

I det blogginlägg (se ovan) där Bjurström kungör sin anslutning till Centerpartiet, meddelar han även att han samtidigt går med i Piratpartiet. Han uppger att han tidigare varit medlem i såväl Grön ungdom som Liberala ungdomsförbundet. Att han väljer Centerpartiet är på intet sätt överraskande i ett historiskt perspektiv.

Jag vill inte anklaga C för att i dag vara mer antisemitiskt än något annat parti, men annat var det förr. På 1920- och 1930-talen var Centern i sin dåvarande skepnad Bondeförbundet (BF)  sannolikt det parti som hade de tydligaste kopplingar till nationalsocialistiskt och rashygienistiskt idégods, vilket klart framgår av denna ledarartikel i Sydöstran den 15 januari 2013: http://www.sydostran.se/ledare-sydostran/nar-centern-var-varre-an-sd/

I det partiprogram som gällde under perioden 1933-46 hette det bland annat att Bondeförbundet skulle ”kämpa mot ”inblandning av mindervärdiga raselement” samt att ”folkmaterialet” skulle skyddas mot ”degenererade inflytelser”.

En nyckelfigur i detta bedrövliga sammanhang var den ledande BF-politikern Karl Gustaf Westman (1876-1944), som varit både ecklesiastikminister och utrikesminister innan han 1936-43 betroddes med ansvaret att vara Sveriges justitieminister. I detta ämbete hade Westman ett stort ansvar beträffande den svenska politiken före och under Andra världskriget att hålla judiska flyktingar så långt borta från Sveriges gränser som möjligt. Westman var öppen antisemit.

Justitieminister Karl Gustaf Westman (BF) var öppet antisemitisk.

I hans arbetsbeskrivning ingick även att besluta om censur av antinazistiska publikationer av typ Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning, Eskilstuna-Kuriren och Ture Nermans Trots Allt!, för att ta några välkända exempel. Nerman åtalades, på Westmans initiativ, i november 1939 för brottet ”smädelse av främmande makt” och dömdes till tre månaders fängelse att avtjänas på riksfängelset Långholmen i Stockholm (han friades i tre andra liknande mål). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trots_Allt_(tidning)

En annan på sin tid framstående C-politiker med nazikopplingar var den uppburne författaren och innehavaren av Svenska akademiens stol nummer 6, Per Olof Sundman (1922-92). Det väckte rätt stort uppseende då det uppdagades att Sundman under Andra världskriget varit registrerad nationalsocialist i organisationen Nordisk ungdom. Sundman representerade Centerpartiet i riksdagen 1969-80. http://wwwc.aftonbladet.se/kultur/9805/29/gh.html

Även om vi kanske inte bör göra en alltför stor affär av Centerpartiets/Bondeförbundets nazistiska och judefientliga förflutna förtjänar det ändå påtalas, då ledande C-representanter som Maud Olofsson och Annie Lööf påstår att deras parti alltid stått på ”socialliberal” grund. Det är helt enkelt inte sant.

Riksdagsmannen och författaren Per Olof Sundman (C) var aktiv nazist under kriget.

Den här uppmärksammade Andreas Bjurström är naturligtvis ingen framträdande centerpartist, men om C är i besittning av någon som helst anständighet utesluts han med omedelbar verkan ur partiet. Återstår dock att se om Centern är lika konsekvent antinazistiskt som Sverigedemokraterna – om någon SDare gjort sig skyldig till Twitter- eller FB-bravader jämförbara med Bjurströms hade han eller hon per omgående åkt ur partiet med huvudet före!

 

 

 

Hur länge skall polisen låta sig hunsas? Kraftfulla metoder krävs!

 Polisen står i dag mer eller mindre maktlös mot våldet i våra förorter. På bilden Husby utanför Stockholm.

Vi kan nästan dagligen läsa om upplopp i förorter till våra större städer. Bilar sätts i brand, lägenheter angrips, polis och räddningstjänst attackeras. Just när detta skrivs är det ungdomar med invandrarbakgrund som lever rövare i Göteborg.

Det går i nuläget inte att se något ljus vare sig i tunneln eller vid horisonten. De samhällsvådliga våldshandlingarna, påhejade av anarkister och annan extremvänster, fortsätter utan att några ledande politiker agerar eller åtminstone säger ifrån på skarpen. Skulle de göra det vore det liktydigt med art underkänna den egna invandrings- och integrationspolitiken, vilket givetvis är otänkbart.

I stället är det skygglappar på samt floskler om generös flyktingpolitik och tolerans gentemot den pågående islamiseringen som gäller. Vid behov skickar makten fram figurer som historieprofessorn Dick Harrison för att söka göra gällande att alla samhällen vinner på de öppna gränsernas politik. Endast Sverigedemokraterna har vågat sig på att framföra ett annat och kärvare budskap.

En som inte är sverigedemokrat men som ändå effektivt kunnat tillbakavisa Harrisons svepande omdömen att ”invandring berikar” och att ”invandrare byggde Sverige” är den i Iran födde nationalekonomen Tino Sanandaji med kurdisk bakgrund. På sin blogg hävdar han att det inte alls var immigranterna som byggde Sverige och att till exempel de mångomtalade  men rätt fåtaliga vallonernas insatser i sammanhanget våldsamt övervärderats:

http://www.tino.us/2015/01/invandrare-byggde-inte-sverige/

 Tino Sanandaji: ”Invandrare byggde inte Sverige.”

Bortsett från den nog så viktiga diskussionen om invandringens kostnader och vilka det var som egentligen byggde upp Sverige, måste också frågan vilka praktiska åtgärder som bör sättas in mot det så kallade buset komma upp på tapeten. Det är sannerligen på tiden att polisen slutar upp med att låta sig hunsas av kriminella gäng utan respekt för andras liv och egendom. Det är också på tiden att vanliga medborgare garanteras lugn och säkerhet på riktigt.

Sverigedemokraterna har genom åren haft idéer om hur problemen med utökat våld i utanförskapsområden skall kunna hanteras. Riksdagsman Mikael Jansson motionerade 2011 om behovet av en ”utökad militärpolisorganisation” med uppgifter utöver dem som den vanliga polisen har befogenheter till.

”Jag tror att det krävs fasthet och att det sätts tydliga gränser när det hettar till”, citerades Jansson i tidskriften Expo:

http://expo.se/2011/sverigedemokraterna-vill-infora-militarpolis_4472.html

Bland den utrustning Jansson menar att den typ av militärpolis han skisserar i sin motion skall kunna förfoga över nämns bland annat vattenkanoner, som används av exempelvis tysk polis i samband med allvarliga kollektiva våldsyttringar.

 Vattenkanon kommer till användning i Chile.

Den svenska polisen inköpte i samband med de beramade upploppen i Berzelii Park i Stockholm 1954 en vattenkanon som skulle manövreras av tre man. Den anlände emellertid för sent för att kunna tas i bruk och kom aldrig att användas. Den utgick 1972 ur polisens utrustning och återfinns sedan dess på Polishögskolan i Sörentorp.

2013 förordade SD-parlamentarikerna Richard Jomshof och Kent Ekeroth användning av vattenkanoner och gummikulor kombinerat med åtgärder såsom undantagstillstånd och utegångsförbud i syfte att komma till rätta med ungdomsupploppen och skadegörelsen i problemområden av typ Husby utanför Stockholm:

http://www.dn.se/sthlm/sd-vill-ha-undantagstillstand-i-husby/

Enligt min mening är det, icke minst i ljuset av händelserna i Göteborg, dags att återuppta diskussionerna om tänkbara åtgärder för att få buset under kontroll. Den nuvarande situationen, stundom påminnande om inbördeskrigslika förhållanden där det förmodligen är en tidsfråga innan dödsoffer krävs, kan inte tillåtas fortgå utan att någonting görs.

Om det därför krävs vattenkanoner, gummikulor, tårgas och undantagstillstånd som sista utvägar för att få bukt med en kaotisk och våldsam situation är det också min uppfattning att sådana åtgärder måste till.

 SDs Richard Jomshof har föreslagit att bland annat undantagstillstånd och vattenkanoner skall kunna användas i nödlägen av polismakten. Foto: Tommy Hansson

Standardkritiken är, att detta inte löser de bakomliggande problemen och det är naturligtvis i och för sig sant. Detta skall dock självfallet inte få hindra oss att lösa de akuta problemen i form av ett besinningslöst  våld från sjövilda invandrargäng som redan har undergrävt rättsstaten Sverige och icke minst minskat respekten för och tilltron till ordningsmakten.

För att göra en liknelse. Om du har brutit benet i slalombacken avstår du inte från att låta dig behandlas för detta med motiveringen, att det inte löser problemen med din egen dåliga skidåkning som är orsaken till skavanken i fråga. Du låter alltså sjukvårdspersonalen ta hand om benet medan du funderar över hur du skall bli bättre i skidbacken.

 

 

SD Södertälje i Almedalen: Jimmie-tal och engångsgrillar

 Fyllda bänkrader under Jimmie Åkessons Almdals-tal. Foto: Tommy Hansson

Ett tiotal glada och förväntansfulla sverigedemokrater från SD Södertälje var på plats i Almedalen när Jimmie Åkesson talade under årets politikervecka i ett Visby, som var mer fullpackat med folk än någonsin tillförne. Två stugor hade hyrts i semesterbyn Kneippbyn några kilometer utanför staden, vilket gav möjlighet till trevligt umgänge och stimulerande politiska diskussioner.

En riksdagskandidat jag talade med efter Jimmie Åkesons tal menade att Jimmie var mer ”taggad” än vanligt den här gången. Han talade i ungefär en timme vilket är litet längre än vanligt. Det faktum att Åkessons tal i Almedalen diskuterades mer än de flesta andra partiledares framföranden bekräftar, att Åkesson lyckades väl i sin strävan att föra ut Sverigedemokraternas politik.

 Några av SD:arna från Södertälje väntar på färjan i Nynäshamn. Foto: Tommy Hansson

Jimmie Åkesson inledde med en svidande kritik riktad mot oppositionsledaren Stefan Löfven (S), som i sitt tal påtalat nödvändigheten av att bekämpa vad han kallade ”fascism och rasism”.

”Kladda inte ditt kladdiga kladd” ”Men sen kunde han inte hålla balansen, den gode Löfven”, konstaterade Åkesson, ”när han mot slutet av sitt tal blandade in Sverigedemokraterna i detta, genom att kalla oss ’rasister’. Vet du, Stefan Löfven, över huvud taget vad rasism är, vad verklig rasism har inneburit för människor världen över genom historien?”   

Jimmie Åkesson blottlade här den himmelsskriande skillnaden mellan den ”rasism” som dagligdags nämns i den politiska diskursen här hemma och den reella rasismen, det vill säga det synsätt och den grymma praktik som rådde i exempelvis Nazityskland på 1930- och 1940-talen och i Sydafrika under apartheidtiden 1948-90 och som alltjämt härskar i vissa delar av världen. Den rasism som förvisso finns i Sverige är till allra största delen importerad, vilket framgår av exemplet med den utbredda antisemitismen i Malmö, som till helt övervägande del utövas av inflyttade muslimer/araber.

      

På övre bilden syns Tommy Blomqvist, Joachim Hagström och Kjell Bohman i samspråk med riksombudsmannen Michael Rubbestad.
Därunder några av SDs skyltar i anslutning till Almedals-scenen. Foto: Tommy Hansson

Den så kallade rasism som exempelvis Stefan Löfven, Fredrik Reinfeldt, Erik Ullenhag och Expo regelmässigt utgjuter sig om kan på goda grunder anses vara en konstruktion, en artificiell skapelse som uppfunnits för att etablerade politiker och media skall kunna känna sig goda och fina, samtidigt som de kan klämma åt politiska meningsmotståndare genom att förse dem med rasiststämpeln.   

Åkesson svarade i sammanhanget för ett retoriskt uttryck som har goda förutsättningar att bli en klassiker:

Kladda inte ditt kladdiga kladd på historiens hjältar och deras mod. Genom fega påhopp på oss för att du saknar riktiga argument. Sluta använda andra människors lidanden för att motivera en invandringspolitik i Sverige som har gått alldeles galet.

 SD-veteranen Jens Leandersson från Skåne bekantar sig med Södertäljes SD-grupp utanför presstältet. Foto: Tommy Hansson

Långt ifrån att vara ”rasism”, menade Åkesson, är Sverigedemokraternas immigrationspolitik ett uttryck för medmänsklighet. Han travesterade så Alfred Tennysons bekanta dikt Nyårsklockan:  ”Ring in förnuft och ansvar, ring ut de gamla trötta partierna.”

Unikt effektiv kampanj Valet till Europarlamentet den 25 maj bekräftade, menade Jimmie Åkesson, att Sverigedemokraterna kommit för att stanna i den svenska politikens finrum. Närmare 10 procent av rösterna överträffade Åkessons och många andra sverigedemokraters förväntningar.

SD svarade också under valkampanjen för det säkerligen allra mest uppmärksammade inslaget med en affisch i Stockholms tunnelbana med texten: ”Det är dags att stoppa det organiserade tiggeriet på våra gator.” En unikt effektiv kampanjslogan, raljerade SD-ledaren:

Och vips så fanns inte det problemet längre. Det fanns över huvud taget inget organiserat tiggeri, hävdade nu alla. Även de som tidigare sagt sig vilja bekämpa det. Vi lyckades alltså avskaffa ett stort samhällsproblem bara genom att sätta upp en affisch. Vi måste vara Sveriges, ja, kanske världens mest effektiva parti. Visst är det härligt?

       

Grillning på engångsgrillar i Kneippbyn. Foto: Tommy Hansson

Därefter kom Åkesson in på oron i vår omvärld, icke minst med hänsyn till Rysslands agerande i östra Ukraina och Krim och det utsatta geopolitiska läge detta kan leda till för svenskt vidkommande.  ”Vi behöver stärka vår försvarsförmåga”, fastslog Jimmie och uppgraderade detta till ett ”nationellt existensförsvar”. I dag är som bekant SD det enda riksdagsparti som på allvar vill stärka det militära försvaret.

Även de blodiga konflikterna i Syrien och Irak kom upp på dagordningen under Jimmies tal. Den senare nämnde att han och några partikolleger för en tid sedan besökte ett flyktingläger i Jordanien med nära 100 000 flyktingar. Åkesson:  ”Flyktingpolitik handlar om att hjälpa. Om att hjälpa så många nödställda människor som möjligt.”   

 Östersjöns vatten kluckande mot stranden i Kneippbyn. Långt bort i fjärran skymtar Visby hamn. Foto: Tommy Hansson

Det gör man inte, underströk Jimmie Åkesson, genom att ge så många personer som möjligt permanent uppehållstillstånd:

Vi hjälper mycket få av världens nu över 50 miljoner flyktingar genom invandring till Sverige. Även om vi redan har EU:s mest extrema politik på invandringsområdet…inte per invånare, utan i reella tal – före Tyskland, före Frankrike.

Desinformationsminister Erik ”Bagdad Bob” Ullenhag Våra makthavare drar sig inte ens för att ljuga och förfalska när de till varje pris skall leda i bevis att den extrema svenska immigrationspolitiken inte bara är unikt fin och god utan jämväl ekonomiskt lönande.

Ett beryktat exempel på detta stod Sandvikens kommun för i en rapport där det hävdades, att kommunen gått med en halv miljard kronor i vinst på invandringen. Det var bara det att man valt att bortse från 70 procent av de offentliga utgifterna och att man även i övrigt räknat alldeles uppåt väggarna.

 SÄPO fanns givetvis på plats när Jimmie Åkesson mötte pressen på Almedals-scenen. Foto: Tommy Hansson

”En som snabbt var ute för att vinna poäng på detta”, påminde Åkesson, ”var Sveriges egen Bagdad Bob, desinformationsminister Erik Ullenhag.”  Ullenhag skrev på Twitter: ”Sandviken påminner om att vi också blir rikare genom öppenhet.” Om det verkligen vore så fanns det ju inga som helst skäl för Södertälje kommun att ständigt kräva mer pengar av regeringen för att kunna ta emot den allt stridare strömmen av Syrien-migranter, eller för ett ökande antal kommuner att vägra ta emot fler flyktingar.

Ty varför begära mer pengar eller sätta sig på tvären och vägra ta emot fler för att klara av något som är så oerhört lönande?

Utanförskap och pensionärsskatt Sanningen är ju, att svensk immigrationspolitik under såväl socialdemokratiska som borgerliga regeringar medfört ett accelererande utanförskap för allt fler människor i allt fler områden. Samtidigt som statsminister Reinfeldts med den drucknes envishet hänger sig fast vid det politiskt korrekta mantrat ”Invandring berikar” och hävdar, att alla som ifrågasätter detta är rasister.

       

På den övre bilden ett opinionsmöte i centrala Visby för mänskliga rättigheter i kommunistdiktaturens Kina.
Den undre bilder visar Falun-gong-utövare i Almedalen. Foto: Tommy Hansson

Jimmie Åkesson hänvisade i sitt tal till en rapport av Tino Sanandaji vilken enligt före detta folkpartisten Mauricio Rojas påvisar att: ”Folkpartiets och borgerlighetens misslyckande med att vända den utveckling som dömer allt fler nya och gamla svenskar till ett liv i utanförskap.”   

Antalet utanförskapsområden har ökat dramatiskt under perioden 2006-2012 och antalet personer som levde i dessa 2012 var 566 000, vilket innebär en ökning med 16 procent under sexårsperioden.  ”Vi tror på sammanhållning”, inskärpte Jimmie Åkesson, ”inte splittring, segregation och utanförskap.”   

Slutligen, men definitivt  inte minst viktigt, tog Åkesson upp pensionärernas svåra lott på temat: ”Blott Sverige straffbeskattning av pensionärer har.” Åkesson klargjorde detta på följande sätt genom att fortsätta travestera vår nationalskald Verner von Heidenstam:    ”Pensionärsskatten är en styggelse, en skamfläck på vårt stolta välfärdssamhälles baner.”

 Tommy Blomqvist försöker mata en kaja på Max hamburgerrestaurang i Visby. Ryggarna tillhör Ingrid Hult och Beata Kuniewicz. Foto: Tommy Hansson