Posted tagged ‘Tintin i Kongo’

Mina prylar (11): Liten negerfigur

4 september, 2015

Neger 001

Tänkte i detta avsnitt av min bloggserie ”Mina prylar” redovisa en kul liten figur i trä som min hustru Marika fört med sig i boet. Den står normalt på kryddhyllan ovanför spisen men har för fototillfället placerats på balkongräcket. Dess vänstra arm är skadad och har fått limmas ihop.

Man kan väl inte med bästa vilja i världen kalla den här gubben, eller kanske rättare gumman eller tjejen, för något annat än en negerfigur. Den tillverkades långt innan något snille kom på tanken att sådana här avbildningar möjligen kunde vara ”rasistiska”.

Innan någon, i dessa yttersta av tider, fått för sig att censurera Astrid Lindgrens karaktäristik av Pippi Långstrumps pappa såsom ”negerkung” eller försöka avlägsna seriealbumet ”Tintin i Kongo” från hyllorna i Kulturhusets i Stockholm barnavdelning.

Bananaffisch 002 Gammal affisch som gör reklam för Jamaica-bananer.

Those were the days.

Jag brukar kasta en blick på den om jag skulle känna mig litet deppig och blir genast på bättre humör. Både på grund av den oskyldiga glädje figuren utstrålar och tanken, att det fanns en tid då de fascistoida godhetsrunkarna (spännande språklig innovation av Chang Frick) ännu lyste med sin frånvaro.

På den tiden fanns det även en sång som hette ”Familjen Krokodil”, skriven av lärarinnan Margit Gergårdh (1904-88), som ingick i folkskolans klassiska sångbok Nu ska vi sjunga som jag med glädje minns från min egen skoltid någon gång i forntiden. Sångens handling utspelar sig närmare bestämt i det så kallade Niggerland, och där huserar bland andra figurer ”niggerdoktor Pillerman”.

Jag bifogar en länk till sången i relativt modern tappning framförd av schlagersångerskan Mona Wessman, eljest mest känd för sångerna ”Gå och göm dig, Åke Tråk” samt ”Hambostinta i kort-kort”. Den fanns med på en ljudkassett med sånger från Nu ska vi sjunga, som mina barn lyssnade på när de var små. Varning – inget för känsliga öron:

https://www.youtube.com/watch?v=mA-BUOuK5o4

Grönt ljus för Tintin i Kongo?

4 november, 2011

 Hergé med sin skapelse Tintin.

Tji fick den kongolesiske studenten Bienvenu Mbutu-Mondondo. Han får kalla handen för sin anmälan mot Tintin-tecknaren Hergés (Georges Prosper Remi) seriealbum Tintin i Kongo. I alla fall om det belgiska åklageriet får råda. Det rapporteras nämligen att den belgiske riksåklagaren Valéry de Theux de Meylandt fastslagit att albumet inte är rasistiskt.

Mbutu-Mondondo ville med sin aktion få Tintin i Kongo förbjudet med motiveringen, att albumet skulle vara ”rasistiskt”. Dock väntas det slutgiltiga beskedet från domstolen först efter årsskiftet, så det är ännu kanske för tidigt att utropa att förnuftet segrat. Med ledning av riksåklagarens uttalande skulle det dock förvåna om så icke blir fallet.

De värderingar beträffande svarta afrikaner som kommer till uttryck i den 1983 avlidne Hergés album förklaras av riksåklagaren vara tidstypiska för det 1930-tal, då det kom till. Att nu, närmare 80 år efteråt, retroaktivt stämpla Hergés alster som ”rasistiskt” låter sig således inte göra, menar han uppenbarligen.

En scen ur Onkel Toms stuga.

Skulle däremot domstolen gå på anmälarens linje torde fältet vara fritt för en flodvåg av anmälningar mot diverse klassiska litterära verk av typ Robinson Crusoe, Onkel Toms stuga, Pippi Långstrump och Borta med vinden där negrer – ja, jag tvekar inte att använda ordet eftersom det endast betyder ”svart person” på utrikiska och inte ansetts vara det minsta rasistiskt förrän i dessa de yttersta av tider – framställs på ett sätt som dagens professionella antirasister inte gillar.

Frågan är också om inte verk såsom Bibeln och Koranen skulle kunna anklagas för att ägna sig exempelvis åt hets mot folkgrupp, religiös diskriminering,  kvinnofientlighet och allt annat det kan bli fråga om. Bokhyllorna i våra bibliotek riskerar, om domstolen stämplar Tintin som rasistisk, att gapa åtminstone halvtomma inom överskådlig tid.

Tintin i Kongo utgör dock på intet sätt något av Hergés främsta verk. Albumet skildrar på ett rapsodiskt och osammanhängande sätt den unge belgiske journalistens möten med kongoleserna, detta till skillnad från mer snillrika Hergé-verk som Krabban med guldklorna, Koks i lasten och Castafiores juveler, för att ta några exempel.

 Peter Ustinov som Poirot i Döden på Nilen.

Tintin torde tillsammans med Agatha Christies berömde detektiv Hercule Poirot vara den fiktiva världens mest berömde belgare. Vem vet, kanske kommer något ljushuvud på att även Christie är rasist? Behandlar  inte Poirot infödda egyptier klart nedlåtande i exempelvis Döden på Nilen?

Vad säger Kitimbwa Sabuni, som gjort fler anmälningar om påstådd rasism än någon orkar hålla reda på?

Nu är de rabiata ”antirasisterna” i farten igen

30 september, 2011

Inte många har väl undgått turbulensen kring finländska Fazers Kina-godis. Ni vet den gula påsen som pryds av den tecknade bilden av ett huvud tillhörigt en glatt leende person av tydligt asiatiskt ursprung. Tämligen oförargligt, kan man tycka.

Det tyckte emellertid inte journalisten Patrik Lundberg, som själv har asiatisk bakgrund. Han skrev en text i Helsingborgs Dagblad på temat den vardagsrasism som personer med asiatiskt utseende påstås stöta på i Sverige. Lundberg har, skrev han, vid ett flertal tillfällen varit med om att etniska svenskar tilltalat honom med ”tjing-tjong”. Det som väckte mest uppmärksamhet i Lundbergs text var emellertid följande passus:

Se bara på Fazers Kina-godis, vars förpackning pryds av en knallgul asiat med rishatt och ögon sneda som en lördagsfylla.

Oavsett vad man än må tycka Lundbergs argumentation och krav på att Fazer skall förändra påsens utseende måste man gratulera honom till en mycket framgångsrik debattinsats: på Fazer fick man skrämselhicka och lovade på stört att plocka bort Kina-mannen från godispåsen. Det är mig obekant om Lundberg hoppas på färre rasistpåhopp efter Fazers beslut, men om så skulle vara fallet blir han nog besviken.

Dock kan man tycka att Fazer-folket  kunde ha haft litet mera is i magen. SVTs ”Debatts” företog en SIFO-undersökning vilken visade på ett överväldigande folkligt stöd för Kina-mannen (och då syftar jag inte på Lundberg). Således ansåg 97 procent av de i undersökningen tillfrågade, att de tycker Fazer gör fel som omdesignar påsen.

Det finns ju en teoretisk möjlighet att företaget tänker om, men jag tvivlar starkt härpå. Det finns nämligen en klar tendens i samhället att hellre lyssna på elitisterna med deras politiskt korrekta och många gånger krystade argument än på folkets åsikter. På detta finns det gott om exempel.

2005 lyckades exempelvis det obskyra Centrum mot rasism få glassbolaget GB att avlägsna  ”Nogger Black” ur sortimentet med motiveringen, att namnet på glassen med lakritsöverdrag förde tankarna till ordet ”nigger” och därför var rasistiskt. Det hjälpte inte att Centrum mot rasism (CMR) fick vidkännas en ström av kritik för sitt i mångas ögon löjliga ställningstagande. Icke minst påpekades att ”Nogger” syftade på nougat, inte på nigger. Bland kritikerna fanns Folkpartiets Nyamko Sabuni, som man nog inte kan misstänka för rasism:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article10578544.ab

En annan av CMR:s bragder var att få bort det 150 år gamla kvartersnamnet Negern i Karlstad. Kommunens stadsbyggnadsnämnd visade sig föredömligt lydig och var inte sen att plocka bort det ”rasistiska” namnet 2009. Bara Folkpartiets representant i nämnden var däremot. Läs mer här:

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/negern-forsvinner-fran-karlstad_3563271.svd

 Professionelle antirasisten Kitimbwa Sabuni gillar inte Tintin i Kongo.

Bland dem som applåderade beslutet att ta bort det förhatliga kvartersnamnet fanns Kitimbwa Sabuni, pikant nog kusin till nämnda Nyamko Sabuni, som sedan Nogger Black-affären rasade hunnit bli statsråd i alliansregeringen. Kitimbwa Sabuni kan närmast betecknas som professionell antirasist och fanns såsom företrädare för Afrosvenskarnas riksförbund även med i opinionsbildningen mot Nogger Black och snart sagt alla liknande exempel på småskuren antirasism.

Kitimbwa Sabuni är även medlem i Muslimska Mänskliga Rättighetskommittén (MMRK), en gruppering som ser minsta lilla antydan till kritik mot islam, islamism eller muslimer som tecken på farlig rasism och så kallad islamofobi. Bland annat har MMRK anklagat politikern Nalin Pekgul (S), själv muslim, för att ”understödja antimuslimska strömningar” och gå SD och Jimmie Åkesson till mötes:

http://www.mmrk.org/index.php?option=com_content&view=article&id=44:joomla-security-strike-team&catid=1:latest-news

MMRK har bland annat ägnat mycket krut åt att skönmåla den beryktade Munir Awad (ibland kallad Awid), som är svärson till Helena Benaouda, ordförande i Sveriges muslimska råd. Awad, som dömdes för våldsbrott 2004, greps som misstänkt terrorist i Somalia 2007 och i Pakistan 2009, då tillsammans med ”Guantánamo-svensken” Mehdi Ghezali. Enligt Sabuni och MMRK var Munir Awid givetvis helt oskyldig och utsatt för en komplott av stygga islamofobiska krafter.

Den 29 december 2010 greps så Munir Awad jämte tre andra personer av dansk polis i Köpenhamns-området, misstänkta för terrorplaner mot den danska tidningen Jyllands-Posten (JP) vilken 2005 publicerat karikatyrteckningar föreställande profeten Muhammed. Enligt planerna skulle anställda vid JPs Köpenhamns-kontor halshuggas och/eller skjutas. Mer om Munir Awad här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Munir_Awad

När man skrapar litet på den antirasistiska rörelsens yta kan man alltså stöta på de mest förbluffande saker. Vågen med bisarra anmälningar mot och klagomål på påstått rasistiska företeelser kan sägas ha börjat med negerbollsaffären 2003. Sjöbo bröd och konditori i Sjöbo-området i Skåne hade tagit sig friheten att göra reklam för ett ”sfäriskt bakverk vanligen rullat i kokos eller pärlsocker” under det dittills allmänt vedertagna namnet negerboll.

Detta passade inte Sara Kander, som hade sommarstuga i Sjöbo och tyckte att ordet ”negerboll” var synnerligen kränkande och rasistiskt gentemot personer med svart/brun hudfärg. Hon anmälde därför konditoriet till Diskrimineringsombudsmannen (DO). Efter ett halvår kom beskedet att DO lade ner ärendet, eftersom anmälaren själv inte känt sig kränkt. Det spelade vid det laget ingen roll. Mediahysterin kring händelsen hade för all framtid (?) bannlyst ordet ”negerboll” från det svenska ordförrådet till förmån för ”chokladboll”.

http://www.expressen.se/nyheter/1.39794/sjobo-konditori-do-anmalt-for-negerboll

Ett av de senare exemplen på påstådd rasism mot mörkhyade afrikaner – det finns ju faktiskt även vita afrikaner i exempelvis Sydafrika, Namibia och Zimbabwe – gäller den belgiske serietecknaren Hergés album Tintin au Congo (Tintin i Kongo). Albumet har hävdats vara rasistiskt och dragits inför rätta i såväl Belgien som Frankrike. I Storbritannien är  albumet försett med varningstext för att få säljas.

Hergé har själv hävdat att han tvingades av sitt förlag att tota ihop en tecknad berättelse om hur bra det belgiska kolonialväldet var. De mörkhyade kongoleserna framställdes som dumma, barnsliga och lata. Då albumet utgavs 1931 var detta tvivelsutan den vanliga synen på svarta afrikaner inte bara i Belgien utan i hela västvärlden.  Detta kan naturligtvis uppfattas som rasistiskt.

Samtidigt är ju Tintin i Kongo ett tidsdokument av stort historiskt intresse som det enligt min uppfattning närmast vore ett helgrerån att förbjuda, inte minst för alla oss Tintin-älskare. Tintinalbumen ges i Sverige ut av förlaget Bonnier Carlsen, som uppgivit att man avvaktar utgången av rättssakerna i Belgien och Frankrike innan man tar ställning till hur man ämnar agera.

Med tanke på svenska företags extrema förmåga att anpassa sig till den rådande politiska korrektheten skulle det förvåna mycket om man vid fällande dom inte drar in albumet i fråga. Min personliga önskan är naturligtvis att man morskar upp sig och inte genast knäfaller och ber om förlåtelse vid minsta klagomål om påstådd rasism eller annan typ av förgriplighet. Ty vem vet var det slutar?

Stöd för Hitler?

Man kan med visst fog fråga sig när följande produkter skall bannlysas: glassen Magnum White, chokladgodiset Geisha, hårvårdsprodukter från Schwarzkopf, Schweppes läskedryck Indian Tonic Water. Och hur skall det gå för maträtterna lappskojs, sotare, skomakarlåda och sjömansbiff? Eller glassen 88, vars namn kan tolkas som stöd stöd för Hitler och Nazityskland (88 kan sägas syfta på alfabetets åttonde bokstav, H, som är begynnelsebokstav i ”Heil Hitler”).

Skall man förbjuda Tintin måste man nog överväga, om inte Åke Holmbergs böcker om privatdetektiven Ture Sventon med deras osympatiskt  lismande arabfigur herr Omar också måste väck. Eftersom Sventon därtill läspar svårt är det till råga på allt också fråga om motbjudande lyteskomik! För att inte tala om barnvisornas försåtliga värld, där det kryllar av niggerland, indianer krokiga som fasaner och lömska indiska trollkarlar.

Möjligheterna för Kitimbwa Sabuni och hans anmälningsglada meningsfränder bland de rabiata antitrasisterna synes outtömliga…

Sex på kartan – eller sex på hjärnan?

28 februari, 2011

Kondomevangelium enligt RFSU.

Riksförbundet för sexuell upplysning (RFSU) har tillsammans med Utbildningsradion (UR) producerat en omdebatterad, handanimerad sexualupplysningsfilm med ekonomiskt stöd från Allmänna arvsfonden (AA).

Den 28 minuter långa filmen heter ”Sex på kartan” och handlar om hur lärarvikarien Jao undervisar de fem eleverna Abdu, Melody, Kim, Hanna och William i avancerad sexualkunskap. Bland det som tas upp märks könsorganen, slidkransen, om det gör ont, sexuella handlingar samt sexuellt samspel. Filmen visades för någon månad sedan i SVT efter Idrottsgalan.

Allmänna arvsfonden stödjer enligt egen målsättning ideella föreningar och organisationer till förmån för barn, ungdomar och personer med funktionsnedsättning. I februari 2011 har AA delat ut inte mindre än 88 miljoner kronor till 75 projekt på olika håll i landet. Tidigare har man kritiserats för att stödja mer eller mindre bisarra krav från personer verksamma inom Afrosvenskarnas riksförbund (ASR) om att exempelvis avlägsna kvartersnamnet Negern i Karlstad och att anmäla Tintin i Kongo för hets mot folkgrupp. För att nu inte tala om den beryktade kampanjen mot glassen Nogger Black.

Jag har personligen mycket svårt att inse att AAs ovan deklarerade målsättning rimmar väl eller alls med finansieringen av en sexuell upplysningsfilm med pornografiska inslag att visas för svenska folket i allmänhet och högstadieelever i synnerhet. Något av det vettigaste i sammanhanget har enligt mitt förmenande framförts av krönikören Johan Hakelius under rubriken ”Sexlobbyns makalösa makt” i tidningen Affärsvärlden (11/2 2011):

Skattebetalarna står för närmare 2/3 av RFSU:s budget, och vid sidan av organiserade homo-, bi-, trans-, poly-, pan- och andra prefixsexuella, är RFSU den enda organisationen som riskminimerande politiker lyssnar på, då de närmar sig sexualitetens våta myrmarker.

RFSU står, enligt Hakelius, för en utpräglat sexualliberal linje:

Det betyder inte att svenskar i allmänhet är tillnärmelsevis lika sexualliberala som RFSU, men svenskar vill ogärna skylta med att de inte vill skylta med sexlivet. De när en skam över att inte vara hämningslösa. Ger de sig ändå in i den sexualpolitiska debatten är de snart offer för en paradox: de tvingas in i offentliga samtal om analsex, partnerbyten och annat av just det slag som de anser bör hanteras med diskretion.

Vidare om RFSUs/URs/AAs gemensamma projekt ”Sex på kartan”:

Scen ur ”Sex på kartan”.

De som antydde att det inte är alldeles självklart att skolan ska visa guppande hetero-, homo- och gruppsexakter för barn från 13 och uppåt, har naturligtvis redan förlorat. Det gjorde de i samma stund de öppnade munnen. Dessutom har en mörkhyad pojke samlag med en flicka i filmen, så alla kritiker kunde antas vara rasister. Så behändigt är livet som onåbar ideologimonopolist.

Hela inlägget här:

http://www.affarsvarlden.se/tidningen/article3092622.ece

Man kan fråga sig hur före detta kristdemokratiska riksdagsledamoten Ragnwi Marcelind, numera statssekreterare hos barn- och äldreministern Maria Larsson (KD) och 2006-2010 ordförande i Allmänna arvsfonden, ställer sig till AAs roll i produktionen av ”Sex på kartan.”

untitled Ragnwi Marcelind (KD).

Det är i sammanhanget ej endast frågan om sex på kartan. Material av denna typ bidrar tvivelsutan i hög grad till att delar av svenska folket får sex på hjärnan, vilket säkerligen också är RFSUs målsättning. Sexualupplysning i all ära. Det finns dock ingen naturgiven regel som säger att sådan måste bestå i utlärandet av ohämmad sex i snart sagt alla sammanhang.

Det är min uppfattning att sexualupplysning verkligen bör ingå i skolans uppdrag. Men det bör då ske med ansvar och omtanke om målgruppens – det vill säga skolelevernas – ringa ålder och mognad. Ett särskilt avsnitt bör också inskärpa att sexuella aktiviteter  av vad slag det vara månde inte är något som högstadieelever faktiskt bör ägna sig åt över huvud taget, utan att detta är något som hör hemma inom ramen för ett fast förhållande och bör utövas av mogna och ansvarstagande människor.

Det senare lär inte stå på det staliga sexualmonoplets agenda inom överskådlig tid, utan åsikter sådana som dessa avfärdas som bekant regelmässigt såsom varande utslag av svårartad sexualfientlighet eller, värst av allt, en kristen moral. Följden blir givetvis att vårt samhälles översexualisering fortsätter ha sin gång med ofrånkomliga följdverkningar såsom ökad spridning av tonårsneuroser, veneriska sjukdomar, våldtäkter, sexuella trakasserier och synen på abort som ett preventivmedel bland andra.

RFSU med flera kan producera hur många så kallade upplysningsfilmer man vill och se till så att svenska folket vadar till knäna i kondomer. Ovanstående problematik kommer inte bara att bestå utan faktiskt förvärras som en direkt följd därav.