Posted tagged ‘Tio Guds bud’

Runorna – en omistlig del av vårt kulturarv!

23 maj, 2019

Rökstenen i Ödeshög i Östergötland är världens mest kända runsten.

I en tid när Sveriges ekonomi går på knäna, våldtäktsstatistik och annan form av kriminalitet skjuter i höjden och islamisering och antisemitism fortgår med oförminskad styrka bestämmer sig vår bålde justitieminister Morgan Johansson (S) för att tillsätta en utredning om att införa ett möjligt förbud mot bruket av runor.

När jag först såg uppgifter om detta utgick jag från att det var falska nyheter, ty så här idiotisk kan väl inte ens en av sosseriets mest beryktade regeringsministrar vara? Jag hade fel. Johansson har verkligen tillsatt en dylik utredning i syfte att försvåra verksamheten för nazistiska Nordiska motståndsrörelsen (NMR), som använder sig av den så kallade Tyr-runan.

Jag låter Smålandspostens ledarskribent Fredrik Haage (20 maj 2019) under rubriken ”Låt runorna vara ifred” tolka mina synpunkter på Johanssons utredning:

Man kan förbjuda Tyr-runan. Man kan förbjuda x-runan. Man kan förbjuda ditten- och dattenrunan ända tills hela futharken, runalfabetet, är helt förbjuden. För naturligtvis kommer de politiska krafter man vill stävja genast gripa an nya symboler  så snart deras nuvarande har förbjudits. http://www.smp.se/ledare/lat-runorna-vara-ifred/

Haage konstaterar att ett barn begriper detta, men tydligtvis inte vår så kallade justitieminister. Han öppnar enligt Smålandspostens ledarskribent för en ”låtsaslek” som endast ”kommer att ytterligare urlaka det allmänna förtroendet för svensk politik. Om svenska nazister plötsligt använde en röd ros som symbol, bara för att jäklas, vad gör regeringen då?

Det kan man verkligen med allt fog fråga sig. För att ge litet perspektiv på frågeställningen kan konstateras att nazister har funnits i knappt 100 år medan runorna går tillbaka närmare 2000 år i tiden. Nu vet jag ju att det är att begära på tok för mycket av Morgan Johansson och andra ledande svenska socialdemokrater, som har väldigt dimmiga begrepp om sin egen partihistoria, att hysa kunskaper om så gamla historiska skeenden. Men för er andra följer här en kort sammanfattning av runskriftens historik.

Runskriften uppstod omkring 150-200 efter Kristi födelse.

Enligt beprövad vetenskap uppstod runskriften bland germanska stammar på den europeiska kontinenten runt åren 150-20 efter Kristi födelse. Den har troligen påverkats av såväl det latinska som det grekiska alfabetet. Under begreppet futharken – det finns i själva verket ett antal futharker – sammanfattas de vanligaste typerna av runskrifter. Orsaken till att vi vet något alls om dessa är att de dök upp på nordiska runstenar under vikingatiden (cirka 700-1050). https://sv.wikipedia.org/wiki/Futhark

Runor hade en både bokstavlig, symbolisk och religiös betydelse. En bevarad isländsk svartkonstbok, som finns på Historiska muséet i Stockholm, visar att runor användes dagligen på Island ända in i 1600-talet. Den olyckliga kvinna eller man som ertappades med att använda runtecken löpte betydande risk att brännas på bål som häxa eller trollgubbe.

Om Morgan Johanssons utredning landar i slutsatsen att bruket av runor bör förbjudas kan vi alltså räkna med nya häxprocesser, låt vara av något mindre våldsamt slag än under 1600- och 1700-talen. Det kommer sannolikt att hänvisas till värdegrund i stället för kristen tro som motivation till de nya åsiktsförföljelserna, men rent principiellt är det samma sak som gäller – misshagliga seder och bruk skall brännmärkas och förbjudas.

Man kan också, förutsatt att den nämnda utredningen kommer att förorda ett runförbud, fråga sig vad som kommer att hända med alla de verk av den legendariske runforskaren, den förre riksantikvarien ”Run-Janne” Sven B. F. Jansson (1906-87), och andra forskare som upptar plats på hyllorna i våra bibliotek. Kommer de att förses med varningstexter? Kommer de i likhet med olämpliga Pippi Långstrump- eller TinTtn-böcker att rensas ut? Vad säger Morgan Johansson?https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_B.F._Jansson

Den enda rimliga inställningen i den här frågan är: rör inte våra runor! De är en viktig, för att inte säga helt omistlig, del av vårt kulturhistoriska och religiösa arv som går betydligt längre tillbaka i vår historia än kristendomen. Det är också en fråga om den grundlagsfästa religionsfriheten, som jag ändå utgår från att till och med vår justitieminister har visst hum om och som även finns inskriven i artikel 9 i Europakonventionen.

Det kan i sammanhanget vara värt att notera, att runor i sig inte behöver vara ett tecken på hedendom eller asadyrkan. Inte så få av texterna på våra runstenar har karaktären av kristna missionsbudskap – som att någon mötte ”Vite Krist” (Jesus Kristus) under sina vikingafärder och nu var angelägen om att berätta för omvärlden om detta omvälvande möte.

Sven B. F. Jansson (”Run-Janne”) var vår mest framstående runforskare.

Nedanstående länk från Nordiska Asa-samfundet innehåller ett formulär där den som vill kan skriva på en namnlista mot ett möjligt runförbud. Den har när detta skrivs samlat närmare 14 000 underskrifter. Skriv på du också!

Runkampen

Jag räknar mig upplysningsvis som troende kristen och sörjer på intet sätt asatrons nederlag i religionskampen i höjd med 1100-talet. För mig är Jesu kärleksbudskap och Tio Guds bud av helt avgörande betydelse som moraliska rättesnören. Jag är emellertid också väl medveten om betydelsen av det nationella och kulturhistoriska arv som vår nuvarande så kallade regering uppenbarligen struntar fullständigt i.

 

Påven pladdrar på igen – nu om dödsstraff

22 februari, 2016

3582323_2048_1152 Påven pladdrar på. Om dödsstraff den här gången.

Nu får påven Franciskus beröm i Aftonbladet: ”Nyligen”, lyder en notis på ledarsidan med rubriken ”Heligt PR-geni” den 22 februari, ”sa påven Franciskus att Donald Trump inte är kristen. I går krävde hans helighet ett världsomspännande förbud mot dödsstraff. Budordet ‘du skall icke dräpa’ gäller alla, hävdar han. I en tid när progressiva rörelser tappat självförtroendet har hjälpen onekligen kommit från oväntat håll.” http://signum.se/paven-franciskus-forbjud-dodsstraffet-i-hela-varlden/

Om man är ett ”heligt PR-geni” när man i egenskap av påve besitter förmågan att framkalla applåder hos notoriska vänstermegafoner som Aftonbladet, ja då är Franciskus – som egentligen heter Jorge Mario Bergoglio – verkligen ett sådant geni. Om jag vore påve skulle jag emellertid ta sådant beröm som ett varningstecken och fråga mig vad jag egentligen håller på med.

Påvens kritik mot dödsstraffet är nu ingen nyhet. De tankegångar han gav uttryck för på Petersplatsen i Rom den 21 februari har han luftat tidigare i andra sammanhang och då fått inhösta en hel del, icke minst inomkatolsk, kritik: http://ncronline.org/news/politics/pope-francis-takes-dim-view-death-penalty-not-all-catholics-are-convinced

I det tal där frågan om dösstraffet nämndes menade påven, att världens regeringar under det innevarande ”heliga året” borde avhålla sig från att verkställa dödsstraff åtminstone under denna tid. Det kategoriska avvisandet av straffet i fråga är dock teologiskt problematiskt.

untitled

Tio Guds bud gavs enligt gammaltestamentlig tradition till Mose på berget Sinai under israeliternas 40 år långa ökenvandring och innebar tvivelsutan en etisk milstolpe i mänsklighetens historia. Femte budet lyder mycket riktigt ”Du skall icke dräpa”. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/22/tio-guds-bud-en-etisk-revolution/

Att i alla fall Guds utvalda redskap Mose inte satte likhetstecken mellan budet ”Du skall icke dräpa” och allt slags dödande vet vi, därför att bland de så kallade mosaiska lagarna som instiftades för det israelitiska folket för omkring 3500 år sedan finns gott om bestämmelser som enligt lagstiftaren tarvar dödsstraff.

Detta straff kunde således den bespetsa sig på som förbannade sina föräldrar, gjorde sig skyldig till otro, hade sex med personer av samma kön, sin svärmor eller svärdotter, var dotter till en präst och blev prostituerad eller ägnade sig åt trolldom. I Andra Moseboken 22:8 får vi så veta: ”En trollkvinna skall du icke låta leva.” http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/homosten.htm

De mosaiska lagarna omfattade uttryckligen det israelitiska folket, men de införlivades även med svensk lagstiftning 1607-1608 under Carl IXs tid som svensk konung och användes som tungt vägande domskäl under de svenska häxprocesserna. Nämnda lagar fortsatte att öva inflytande över svensk rätt ända in till 1900-talet.https://sv.wikipedia.org/wiki/_lagen

2222062_1200_675 En kvinna leds bort för att avrättas offentligt i Kina.

Att plädera för dödsstraffets avskaffande i den västliga sfären, där det ändå inte tillämpas bortsett från i USA, är en sak och inte särskilt komplicerat eller kontroversiellt. Helt annat blir förhållandet om vi tittar ut över världen, exempelvis mot Kina – det land som avrättar flest människor – eller den muslimskt dominerade arabvärlden.

Påven anser sig inte bara vara en auktoritet över den kristna världen med dess 2,18 miljarder trosbekännare utan har även för vana att uttala sig för andra troendes räkning. Således anser han att alla världsreligioner inklusive islam med 1,6 miljarder anhängare i grunden tillber samma gud och är på väg mot samma mål. Enligt påven är det yttermera så att ”Koranen och Bibeln är en och samma”. http://nationalreport.net/pope-francis-followers-koran-holy-bible/

Sharialagen, som sanktioneras av Koranen och andra muslimska skrifter, stadgar emellertid dödsstraff för muslimer som lämnar islam till förmån för andra religioner och en rad andra ”brott”. Sålunda kan en otrogen kvinna eller en kvinna som blir våldtagen dömas till döden och stenas om hon inte har vittnen som backar upp henne. http://vetapedia.se/sharia/

Skillnaden mellan Moses lagar och sharia är givetvis, att de förra inte har tillämpats på kanske 2000 år under det att sharia den dag som i dag är tillämpas mer eller mindre strängt i olika delar av den muslimska världen. Till de absolut mest barbariska sharialänderna hör Bangladesh, där 13-åriga Aisha Duhulowa 2008 stenades till döds efter att ha blivit gruppvåldtagen.http://archive.frontpagemag.com/readArticle.aspx?ARTID=33098

bild2

Om vi får tro påven Franciskus är det dock ingen skillnad mellan Bibeln och Koranen. Det är uppenbart att sådana yttranden av den så kallade helige fadern sker utan eftertanke. Han pladdrar helt enkelt på för att framstå som ”progressiv” och bli populär. Som då han utgöt sig om dödsstraffet på Petersplatsen.

Jag menar – hur kan någon som tänker det minsta efter någonsin tro, att regimer som tycker det är okay att stena våldtagna tonåringar till döds eller hänga homosexuella i stora lyftkranar någonsin skall kunna övertygas om att dödstraffet är fel? Och för den delen – hur kan någon vettig människa ta någon som anklagar en amerikansk politiker för att inte vara kristen på grund av att denne uttryckt en önskan om att bygga murar, på allvar när vederbörande själv omger sig med ett redan existerande, kraftigt murverk?

Mitt privilegium – att ha fått lära mig kristendomens grunder i småskolan

14 april, 2015

untitled Jesus helar sjuka.

Jag kommer  från ett agnostiskt snarare än ett kristet hem på landsbygden cirka en mil utanför Södertälje, några kilometer från Mälaren.

Ingen av mina föräldrar var aktivt troende utan hade närmast en skeptisk inställning till organiserad religion. Det innebar inte att de var övertygade ateister, utan höll – och då framförallt min mor – dörren öppen för en andlig verklighet. Böner eller bibelläsning förekom inte i mitt föräldrahem.

Det var när jag började i första klass i småskolan hösten 1958 som jag introducerades i kristendomens grunder. ”Fröken”, som var en äldre, liten låghalt kvinna från Gotland vid namn Gertrud Jacobsson, inledde skoldagen med morgonbön, unison psalmsång till orgelackompanjemang och eventuellt också bibelläsning alternativt kristet inspirerad betraktelse (jag har inget distinkt minne där, kanske var det både och). Detta skapade en enorm trygghet.

Som hemläxor fick vi psalmer att plugga in utantill. Det var inga problem för mig, som redan kunde läsa när jag började skolan (hade lärt mig genom att min mamma läste högt ur serietidningen Kalle Anka för mig).

Som pedagogisk hjälp använde fröken Jacobsson stora planscher som i tecknad form framställde scener dels ur Gamla, dels Nya testamentet: det kunde röra sig om Noas ark, Josefs dröm, flykten från Sodom, Jesus helar sjuka eller något annat. En helt ny, spännande värld öppnades för mig och säkerligen de flesta av mina skolkamrater i den lilla skola på landet, Högantorps folkskola, jag hade förmånen att gå i i årskurserna 1-2 samt 5-6.

untitled Salems kyrkskola.

I årskurserna 3 -4 hade vi flyttats över till Salems kyrkskola, vackert belägen vid Bornsjön, dit vi transporterades cirka en mil med skolskjuts. Där hade vi en kantor/folkskollärare som hette Bertil Ohlsson som hade rykte om sig att vara ”sträng men rättvis”. Liksom fröken Jacobsson hade han en kristen övertygelse. Kantor Ohlsson hade bakåtstruket, rött hår, glasögon med tjocka linser och var från Dalarna.

”Strängheten” bottnade i ett koleriskt temperament som gjorde, att han emellanåt delade ut såväl örfilar som slag med linjal och pekpinne så att dessa stundom gick sönder. Han hade dock en genuin omtanke om och intresse för sina elever. Jag kommer aldrig att glömma berömmet jag fick för en uppsats jag skrev om hur människan upptäckte elden i trean. Jag inledde uppsatsen med de expressiva orden ”Vinden blåste upp skägget i ansiktet på Ben Knota”, vilket magister Ohlsson tyckte var helt genialt och därför berömde mig inför båda klasserna (trean och fyran satt i samma skolsal).

Det var i trean och fyran jag första gången fick stifta bekantskap med svensk historia, vilken vid denna tid främst ansågs vara dess konungars. Dessa var ju från och med Gustaf Vasa och framåt protestantiska kristna som gick i bräschen för kampen mot katolicismen, icke minst i Trettioåriga kriget, vilken i undervisningen framställdes som något klart ont. Det är dock ett synsätt jag sedan länge vuxit ifrån.

Jag kan tillägga att undervisningen i kristendom, samhällsundervisning och historia interfolierades med skolresor till i sammanhanget intressanta platser såsom Nyköpings hus, Oxelösunds järnverk, Storkyrkan, Tyska kyrkan, Skansen och Gripsholms slott.

Jag vill inte påstå att de första skolåren var en alltigenom idyllisk tid. När jag började i första klass var jag en blyg och försagd pojke utan syskon, som ofta blev vad man sade ”retad” – i verkligheten rörde det sig om stundtals tämligen grov mobbning –  av både jämnnåriga och (framförallt) äldre elever i femman och sexan.

Jag tvingades exempelvis springa runt skolan, min klädsel förlöjligades och vid ett tillfälle bands jag fast vid ett träd etcetera. Något stöd från lärarhåll fick jag aldrig vad jag minns. I andra klass blev det bättre, jag hade vuxit till mig och var dessutom duktig på att spela fotboll, vilket stärkte mitt självförtroende. De tråkiga erfarenheterna har gjort, att jag också i vuxen ålder varit känslig för dum och orättvis behandling. Dryga översittartyper av båda könen känner jag fortfarande eftertrycklig avsmak för.

Så allt var minsann inte en dans på rosor under de första skolåren. De värsta plågoandarna har jag fortfarande ett tydligt minne av. En av dessa talade med göteborgsdialekt, varför jag än i dag har svårt för detta mål.

Förlåt denna lilla utvikning, det var ju i första hand min introduktion i kristendomen jag skulle beröra här. Det hela mynnar ut i att jag känner mig djupt priviligierad av att ha fått denna introduktion i viktiga judeo-kristna beståndsdelar såsom Tio Guds bud och Jesu undervisning i form av exempelvis Det dubbla kärleksbudet /Fotnot 1/ och Den gyllene regeln /Fotnot 2/. Jag känner mig rätt säker på att mina jämnåriga skolkamrater har/hade samma inställning.

Om alla eller åtminstone de flesta människor skulle omsätta dessa bud, som har motsvarigheter i alla större religioner i världen, i praktiken vågar jag nog påstå att vi skulle vi ha ett himmelrike på jorden.

Mer om Tio Guds bud och den etiska revolution dessa gav upphov till här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2015/02/22/tio-guds-bud-en-etisk-revolution/

untitled

Skolavslutningarna under den här tiden skedde inte i någon kyrka utan i klassrummen. Psalmer av typ ”Den blomstertid nu kommer” och ”I denna ljuva sommartid” var standard, liksom musikframträdanden, diktläsning och kanske något skådespel, allt exekverat av elever. Eftersom jag hade lätt för att läsa och ett gott minne hade jag ofta bärande roller i skådespelen; jag spelade vid olika tillfällen således både kung, julgran, fågelskrämma och sjörövarkapten.

Mina ljusa erfarenheter av skolans dåtida kristna prägel, som gav oss skolbarn såväl en välbehövlig etisk grund att stå på som en orientering i biblisk historia, gör att jag har svårt att förstå moderna tiders negativa inställning till skolundervisning med religiösa inslag. Så länge denna sker på ett öppet och tolerant sätt och utan tvångsinslag kan jag bara se fördelar, faktiskt.

Det gör att jag här vill passa på tillfället att förbanna mannen som förstörde den svenska skolan, den socialdemokratiske marxisten och DDR-vännen Stellan Arvidson (1902-97), som var tongivande ideolog bakom den stora svenska skolreform som gav oss grundskolan och utrensningen av alla kristna inslag i densamma. Denne djupt intolerante och militante ateist bär enligt min mening en betydande del av ansvaret för urartningen och förflackningen av det svenska samhället. /Fotnot 3/

Sverige är sedan omkring 1000 år tillbaka ett land där kristendomen spelat en avgörande etisk och kulturell roll, och jag dristar mig till att tycka att detta till allra största delen varit av godo. För mig är och förblir religion i allmänhet en positiv kraft i samhället, förutan vilken vi människor är hopplöst vilsna. Jag anser det vara en katastrof att många barn och ungdomar i dag helt saknar kunskaper i och om religion, eftersom de varken hemma eller i skolan får veta något därom.

12%20Ranvald%20Jarl Olof Skötkonung döps till kristendomen vid Husaby källa i Västergötland år 1008 enligt en illustratör.

De växer sålunda upp utan några normer om rätt och fel, gott och ont, möjligen undantagandes att de fått sig itutade en eller annan ”värdegrund” och naturligtvis den politiska korrekthet varav media och institutioner formligen bågnar. Sedan undrar somliga varför förorten brinner, antalet våldtäkter ökar lavinartat och våra äldre visas noll respekt.

För övrigt anser jag att ateism är kvalificerad dårskap: vi behöver mer, inte mindre religion!

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/12/25/nyateismens-sammanbrott/

Fotnot 1: Det dubbla kärleksbudet är Jesu sammanfattning av Tio Guds bud och lyder: ”Du skall älska Herren, din Gud, av allt ditt hjärta och av all din själ och av all din kraft och av allt ditt förstånd, och din nästa såsom dig själv.” (Lukasevangeliet 10:27; 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 2: Den gyllene regeln: ”Allt vad I viljen att människorna skola göra eder, skolen I ock göra dem.” (Matteusevangeliet 7:12, 1917 års bibelöversättning)

Fotnot 3: Den som vill kan läsa mer om Stellan Arvidson och hans destruktiva samhällsinsatser i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. 170 sidor. Contra förlag 2008, Box 8052, 104 20 Stockholm.

untitled Den svenska skolans ateistiske destruktör, Stellan Arvidson, med DDR-vimpel på skrivbordet.

Klappa i händerna, sjung och dansa till Guds ära!

12 maj, 2014

Tycker det börjar bli dags igen för en sång med och av min judiske amerikanske ”nätvän” Dan Fefferman, sångare, musiker och religionsfrihetsaktivist. Här har han (länken ovan) av psaltarpsalm 47 gjort en jublande glad dansvisa till Guds ära.

TenCommandments2062311 Moses tar emot Tio Guds bud enligt Doré.

Den har i  svensk språkdräkt underrubriken Gud såsom folkens konung och sägs vara skriven ”För sångmästaren; av Koras söner; en psalm”. Den svenska tolkning som här återges emanerar från 1917 års bibelöversättning:

Klappen i händerna, alla folk, höjen jubel till Gud med fröjderop.
Ty HERREN är den högste, fruktansvärd är han, en stor konung över hela jorden.

Han tvingar folk under oss och folkslag under våra fötter.
Han utväljer åt oss vår arvedel, Jakobs, hans älskades, stolthet. Sela

Gud har farit upp under jubel, HERREN, under basuners ljud.
Lovsjungen Gud, lovsjungen; lovsjungen vår konung, lovsjungen.

Ty Gud är konung över hela jorden; lovsjungen honom med en sång.
Gud är nu konung över hedningarna, Gud har satt sig på sin heliga tron.

Folkens yppersta har församlat sig till att bliva ett Abrahams Guds folk.
Ty Gud tillhöra de som äro jordens sköldar, högt är han upphöjd.

Det här är alltså ett budskap som framhäver Guds storhet och helighet, Hans makt över oss alla. Det är exakt därför vi skall vara glada och jubla, ty vilken bättre konung kan vi få än självaste Gud?!

Jag gillar budskapet om att vi bör glädja oss över Guds storhet, då kan vi tryggt glömma vår egen litenhet och våra tillkortakommanden och i stället låta oss elektrifieras av Gud. Har vi rätt tro och förtröstan kan vi vara förvissade om att Gud bara har det bästa för ögonen för oss, det finns intet annat alternativ.

Det är faktiskt bara vi själva som sätter gränser för vad Gud kan göra med oss genom vår tveksamhet, vår rädsla, vår egoism och vår oförmåga att urskilja vad som är Guds vilja i våra liv.

 

Lägesrapport efter påsk 2014

23 april, 2014

 

7 Bloggaren i Södertälje stadshus strax före påsk. Foto: Sven Pernils

Så var då påsken 2014 lyckligt och väl avverkad. För min personliga del blev det en av de bästa påskarna på länge: umgänge i lugn och ro i familjens sköte. Samt en hel del arbete med Telgekurirens EP-valnummer: har skrivit ett antal artiklar på EU/Europa-tema, valt bilder, fotat, intervjuat etcetera. Sysslar man som jag med politik och skriverier och älskar det finns det inga klara skiljelinjer mellan arbete och fritid.

Och är det inte just detta som är meningen med de stora helgerna? Att vi skall ladda batterierna inför förestående arbetsveckor. Det kan vi göra med rofylld återhämtning och stilla kontemplation.

Den amerikanska serien ”The Bible” på SVT1 fick mig att fundera en hel del på några av de bibliska centralgestalterna, som jag och min generation stiftade bekantskap med redan från första klass i småskolan. Rätt så, emedan kristendomen och dess viktigaste dokument – Bibeln – varit av central betydelse för vårt land och vårt folk i omkring 1000 år.

Jag fastnade särskilt för tvekampen mellan Saul och David. Över huvud taget imponerades jag av skildringen av Gamla testamentet (den judiska bibeln) medan jag tyckte att Nya testamentet var mindre imponerande. Litet för mycket av schabloner och änglakörer. Har svårt för en Jesus-figur som i mitt tycke påminde litet för mycket om en Rickard Sjöberg (Postkodlotteriet) utklädd i peruk och lösskägg. Skulle nog också ha velat se exempelvis Johannes döparen, Jesu avlelse och hela hans mission mer problematiserade än vad som nu blev fallet.

images Helgonkonungen Erik den helige, Stockholms skyddshelgon.

Jag tycker uppriktigt synd om det uppväxande släkte som ”tack” vare klåfingriga sossar tillika ateister gått miste om denna undervisning. Därför  förstår de inte grunderna i vare sig den kristna religionen, med exempelvis Tio Guds bud och Jesu unika budskap omfattande icke minst Bergspredikan, eller Sveriges historia. I stället buntas kristendomen i bästa fall ihop med andra religioner varigenom dess unika natur med kärleken som grundläggande budskap går förlorad.

När man läser om att konung Erik den heliges (kung omkring 1156-1160) relikskrin just i dag den 23 april öppnas i Uppsala domkyrka är det i mitt tycke svårt att inte känna suset av historiens ordspråksmässiga vingslag!

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=5843541

Tyvärr har vår sorgliga Svenska kyrka inte gjort ett dugg för att motverka denna utveckling utan har tvärtom anammat den religiösa förvirringen: den ärkebiskopsvalda Antje Jackélen och de flesta av våra biskopar har inte ens klart för sig skillnaden mellan Jesus Kristus, som sätter oss i förbindelse med Gud på ett sätt som ingen annan religiös gestalt förmår, och profeten Muhammed. Medan Jesus spred sitt budskap med kärlek och ödmjukhet använde Muhammed svärdet och vreden.

untitled Väl mött på Långholmen på lördag!

Nu närmast väntar mig och alla partikolleger hårt arbete för att säkerställa vårt partis framgång i först valet till Europaparlamentet den 25 maj och sedan i val till riksdag, kommuner och landsting den 14 september. Själv har jag förmånen att kunna ägna mig åt detta arbete på heltid. Närmast väntar nu på lördag den 26 april Jimmie Åkessons vårtal på Långholmen i Stockholm, en tradition som inleddes i fjol. Dagen därpå har vi medlemsmöte i SD Södertälje/Nykvarn.

Min hälsa är för tillfället hygglig bortsett från en lättare förkylning. Före påsk konstaterades på akuten att mitt svullna och ömma vänsterben berodde på en så kallad Bakers cysta och, således och dessbättre, inte på en blodpropp som min omtänksamme husläkare befarat. Jag är glad för att benet nu är på väg att återta sin forna skepnad.

Om kärleken kan jag slutligen säga att jag avser att fortsättningsvis uttrycka den i form av omsorg om min familj och genom att sköta mitt arbete och de vardagliga uppgifterna på ett så samvetsgrant sätt som möjligt. Jag är en pliktmedveten person och för mig är plikt på många sätt lika med kärlek.

Romantiken lämnar jag däremot, vis av gjorda erfarenheter, därhän: I´ll Never Fall In Love Again (Dionne Warwick):

 

Jag väljer själv vad jag vill respektera!

6 september, 2013

http://interasistmen.se/dumheter/sd-politiker-anser-att-judars-tro-ska-respekteras-hanar-samtidigt-muslimers-tro/

Den beryktade extremvänstersajten Inte rasist, men (IRM) har återigen – för vilken gång i ordningen har jag tappat räkningen på – gått till storms mot mig på grund av en bloggtext jag skrivit. Den här gången påstår man att ”…vi tror nog att SD:s Tommy Hansson nu tagit priset som årets största hycklare.” Se hela texten via länken ovan.

Normalt brukar jag inte finna stor anledning att kommentera vad denna sajt tycker om mig och mina åsikter. Hela dess affärsidé bygger ju på att håna och förödmjuka mitt parti och dess företrädare i Sverigedemokraterna, vilket blir minst sagt tröttande i längden även om IRM naturligtvis är i sin fulla rätt att göra så. Låt de skriva vad fan de vill, har blivit min paroll.

???????????????????????????????????????????????????????????????????????????????Judisk torahrulle.

Det positiva med att IRM med jämna och ganska förutsebara mellanrum öser verop och galla över min blogg är att besöksfrekvensen brukar raka i höjden rätt ordentligt, så viss tacksamhet bör jag kanske ändå känna. Litet oroande ändå att så pass många tydligen läser den patenterat politiskt korrekta dynga som sajten kolporterar ut.

Den här gången gör jag ett undantag och bemöter den senaste rappakaljan IRM funnit sig föranlåten att bevärdiga min person och mitt skrivande. Anledningen till att man väljer att beteckna mig som ”årets största hycklare” är, att jag i min bloggtext om det judiska nyåret Rosh hashana sägs behandla den judiska religionen och dess traditioner med ”respekt” men i andra sammanhang, enligt IRM, ”hånar muslimerna”. Det senare uppges ha skett bland annat genom att jag några gånger återgivit nidteckningar profeten Muhammed, detta trots att profeten enligt muslimsk sed icke bör avbildas.

”Är Hansson konsekvent”?, frågar sig IRM och tillägger kanske aningen puerilt: ”NÄÄÄÄÄ…”

judesugganlit”Judesuggan” signerad Lars Vilks.

Jodå, IRM, jag är mycket konsekvent. Jag gör helt enkelt bruk av min grundlagsfästa yttrandefrihet genom att på olika sätt stundom kommentera olika religioner och dessas förehavanden och tänkesätt. Och IRM tycker det är ”superfint” att jag uttrycker respekt för judendomen men ojar sig över att jag ”hånar” muslimer genom att återge karikatyrteckningar avbildande profeten.

Men nej, jag hånar ingen. Förutsättningen för den ”konsekvens” IRM efterlyser i detta fall är vidare, att jag förutsätts betrakta judendom respektive islam som två likvärdiga religioner som förtjänar likvärdig respekt. Men tänk om jag nu inte ansluter mig till den åsikten? Tänk om jag faktiskt föredrar judendom framför islam? Varför skulle då detta icke få komma till uttryck i mina bloggtexter? För övrigt kan det noteras, att det även förekommit nidteckningar med judiska motiv som i fallet med Lars Vilks ”Judesuggan” här ovan. Anledningen till att denna litografi rönt föga uppmärksamhet är ju, att det inte finns några judiska terroristgäng som vill mörda folk som hånar den egna religionen – judar tycks vara mer toleranta än muslimer i detta avseende.

turbanbomben-muhammed-beskuProfeten med bomb i turbanen enligt Kurt Westergaard.

Jag har alltid prioriterat yttrande- och åsiktsfrihet framför kravet på vördnad för en viss religion. Om någon vill racka ner på och/eller ”håna” ”min” religion – kristendomen – eller den speciella trosriktning jag står för – unificationism – eller för den delen judendomen, så är det väl inget jag precis njuter av men samtidigt inget jag går i taket för. Därför återger jag gärna Vilks måhända äreröriga judesugga. Vi lever bevars i ett fritt samhälle –  varsågoda, håna på bara! Jag är till och med beredd att gå i döden för er rätt att göra det, även om jag må tycka att ni är avskyvärda när ni gör det.

Det är exakt så jag ser på yttrandefrihet contra vördnad för religioner och religiösa uppfattningar. Jag respekterar varje form av religiös tro som utgår från en ärlig och djupt känd uppfattning om andliga och/eller världsliga förhållanden, monoteism såväl som polyteism. Jag respekterar även den form av tro som en övertygad ateist står för. Därmed definitivt inte sagt att jag frånsäger mig rätten att rikta kritik mot dessa uppfattningar.

Under det att jag känner djup respekt gentemot muslimer som har sin tro, tolererar andra trosuppfattningar och respekterar vårt lands lagar och seder menar att jag att den avart av islam – islamismen/jihadismen – som uppammar våld och terror är det i dag största hotet mot fred, frihet och mänsklig anständighet världen över. Därför ser jag heller inga problem med att avbilda Muhammed med en bomb i turbanen. Muslimer bör för sin del även respektera andras rätt se annorlunda på dess seder och traditioner, även att håna, om de nu föredrar att leva i ett samhälle de ändå anser vara degenererat och eländigt på de flesta sätt framför ett av islam styrt samhälle.

untitledDet finns många religiösa synsätt i världen…

Dessutom väljer jag själv vilka religioner jag föredrar att känna mest respekt för. Judendomen har jag alltid inte bara respekterat utan därtill känt kärlek gentemot, icke minst därför att den gav oss Jesus Kristus och Tio Guds bud. Islam har jag städse ställt mig frågande inför, kanske främst beroende på dess rigida gudsbild som framförallt kräver underkastelse. Själva ordet islam betyder faktiskt underkastelse.

Avslutningsvis är jag således ytterst konsekvent i mitt stöd för yttrande- och religionsfrihet och min och alla andras rättighet att fritt uttrycka sina åsikter om vilket religiöst synsätt som helst. Även så kallat hån är fullt OK enligt min uppfattning, även om jag ingalunda anser att det är något jag gjort mig skyldig till här. Jag har återgett teckningar som kan uppfattas som hånfulla, men det är inte riktigt sak samma som att håna själv. Jag förväntar mig dock inte att IRM skall ha tankekapacitet nog att inse skillnaden.

Sexskandaler, hor och avkristning

22 juli, 2013

Det har nog inte undgått många att Sverigedemokraterna (SD) drabbats av en ny sexskandal. Polisanmälan har inlämnats mot en så kallad hög SD-tjänsteman för sexuellt ofredande riktat mot en SD-kvinna. Jag avstår från alla spekulationer om de faktiska händelseförloppen utan överlåter med varm hand detta åt utredarna att bedöma.

Allmänt sett tycker jag emellertid alla sådana här solkiga historier bara är för bedrövliga för alla berörda och oavsett vilket parti som drabbas därav. Jag kan på rak arm erinra mig ett antal partirelaterade sexskandaler, där den mest iögonenfallande väl gällde en socialdemokratisk riksdagsman som i fyllan och villan  skall ha stått utanför dörren till en kvinnlig partikamrats bostad och uppmanat henne: ”Knulla, knulla för fan!”

imagesRiksdagsman Per Svedberg (S) i fylle- och sexskandal.

Riksdagsmannen, Per Svedberg från Gävleborgs läns valkrets, leddes bort i bara kalsongerna av vakter. Svedberg erkände det faktiska händelseförloppet men ville inte vidgå den något skabrösa uppmaningen. Händelsen inträffade 2009 men innebar tydligen inget avbräck i Svedbergs politiska karriär, eftersom han alltjämt kvarstår som riksdagsman. Mer om händelsen här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article12202418.ab

De två SD- tjänstemän, varav en tillika folkvald politiker, som anklagats för trakasserier av sexuell natur har upplysningsvis båda lämnat sina tjänster inom partiet och även själva partiet. Varav man rimligen kan dra slutsatsen att SD ser allvarligare på incidenter av det här slaget än S.

Att politiker ertappas med brallorna nere är ju inte precis någon ny företeelse vare sig i Sverige eller utlandet. I Sverige är den så kallade Geijeraffären fortfarande i gott minne: den socialdemokratiske justitieministern Lennart Geijer (1909-99) påkoms i början av 1970-talet med att ha köpt sexuella tjänster av prostituerade, vilket i och för sig inte var olagligt vid denna tid.

secondColumnStatsrådet och sexköparen Lennart Geijer.

Det allvarliga bestod noga taget av två förhållanden: dels att Geijer såsom regeringsledamot kan bedömas ha varit i riskzonen att i utpressningssyfte utnyttjas av främmande makt; dels att regeringen Palme med statsministern själv i spetsen i det längsta sökte mörka skandalen. I en bok om hela den så kallade bordellhärvan, som kom ut för några år sedan, utpekades desslikes ett antal andra höga politiker inom såväl socialdemokratin som borgerligheten som sexköpare.

Internationellt väckte den så kallade Profumoskandalen stort uppseende på sin tid. 1963 tvingades John Profumo (1915-2006), försvarsminister i den brittiska Tory-regeringen, avgå sedan han uppdagats ha haft en sexuell relation med topless-dansösen Christine Keeler och sedan ljugit om det.

Keeler hade samtidigt en affär med den sovjetiske marinattachén Eugene Ivanov, och det spekulerades naturligtvis i om Keeler lämnat ut hemlig information hon fått av Profumo till  Ivanov. Det uppges att Profumos hustru, aktrisen Valerie Hobson, hela tiden troget stod vid makens sida.

profumo_1600942cJohn Profumo blev ett jagat villebråd för press och allmänhet under Profumoskandalen.

I Frankrike ses politikers utomäktenskapliga snedsteg av tradition i ett mer försonande ljus än i resten av västvärlden. Den socialistiske franske presidenten Francois Mitterrand hade i 15 års tid en affär med svenskan Chris Forsne, som han blivit presenterad för av Olof Palme på Bommersviks kursgård 1979. Forsne födde 1988 en son.

En annan av Mitterrands älskarinnor hette Anne Pingeot, som 1974 födde Mitterrands barn. Olof Palme å sin sida (1927-86) sägs enligt ihållande rykten ha haft en relation med den amerikanska artisten Shirley MacLaine.

Mer om Mitterrand och Forsne här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article15256649.abr

I det religiösa USA har politikers utomäktenskapliga förbindelser stundom givit upphov till saftiga rubriker. President Bill Clintons politiska karriär var kantad av kvinnoaffärer, vilka hans hustru Hillary översåg med endast därför att hon genom Clinton själv såg en möjlighet att tillägna sig politisk makt.

Mest omtalad blev Lewinskyaffären, presidentens relation med den unga praktikanten Monica Lewinsky som bland annat inbegrep såväl oral- som cigarrsex (!) i Vita huset. Clinton ljög det amerikanska folket rätt i ansiktet när han bestämt förnekade att han haft sex med ”den där kvinnan, fröken Lewinsky” varför han ställdes inför riksrätt 1999 men frikändes.

Clinton menade sig kunna neka till att ha haft en sexuell förbindelse med Lewinsky, då han hävdade att han inte haft samlag med henne vilket till äventyrs också är sant.

bclintonMonica Lewinsky och Bill Clinton.

Bill Clinton var långt ifrån den förste amerikanske president som hållit sig med utomäktenskapliga sexpartners. Republikanen Warren G. Harding (1865-1923), ansedd som en av USAs sämsta presidenter genom tiderna, pläderade för striktare sexuallagar i sin valkampanj 1919 samtidigt som hans älskarinna stod i begrepp att föda hans barn.

Den uppenbare sexmissbrukaren John F. Kennedys (1917-63) multisexuella eskapader, där Marilyn Monroe bara var en i raden av älskarinnor, är blott alltför beryktade för att närmare beröras här. Kennedys oförmåga att hålla sig inom äktenskapets hank och stör var allvarlig, då den äventyrade den nationella säkerheten genom att presidenten vid ett tillfälle bland annat delade älskarinna med en maffiaboss. Kennedys efterträdare, Lyndon B. Johnson (1908-73), sägs för sin del ha supit, svurit och horat sig igenom sin fem år långa presidenttid.

Monroe+John+F+Kennedy+Top+Secret+Fbi+Forbidden+PicMonroe och Kennedy.

Även Franklin D. Roosevelt (1882-1945) och Dwight D. Eisenhower (1890-1969) höll sig med älskarinnor, låt vara att detta tack vare medias benägna diskretion undgick allmänhetens kännedom.

Jämfört med exemplen närmast ovan, förefaller det som de alltför indiskreta SD-tjänstemännen påståtts ha ägnat sig åt ha varit förhållandevis oskyldigt, även om det alltid är trist och tragiskt när drabbade kvinnor känner sig obehagligt berörda och trakasserade. Personligen håller jag mig i egenskap av troende kristen med en ganska strikt moral: jag anser att sex hör hemma inom äktenskapet eller åtminstone inom ett fast förhållande.

En av orsakerna till den alltmer urartade sexualmoralen är utan tvivel samhällets avkristning och den starka ställning som sexualrelaterade påtryckargrupper såsom RFSL, RFSU med flera tillägnat sig med hjälp av kristendomsfientliga politiker. Inte mycket är längre tabu bortsett från pedofili och våldtäkter. Jag tillhör den generation då de judeo-kristna grundvalarna såsom Tio Guds bud och Jesu Bergspredikan lärdes ut i skolorna från första klass inom ramen för kristendomsundervisningen, då även utantillplugg av psalmverser stod på dagordningen.

bloggTio Guds bud.

Med den undervisningen följde också en känsla för vad som var passande och icke passande uppförande i allmänhet, som jag tror även personer som sedan växte upp och blev ateister eller agnostiker – eller bekännare av annan tro än den kristna – hade god nytta av. I äldre tider såg samhället ytterst allvarligt på utomäktenskapliga förbindelser. Det talades i lagböckerna om lönskaläge (sex mellan två ogifta), enkelt hor (en av parterna var gift) samt dubbelt hor (båda parterna var gifta på annat håll). Dödsstraff förekom i straffskalan.

Jag är ingen förespråkare för återkriminalisering av utomäktenskapligt sex. Om de svenska politiker och tjänstemän som nämns ovan emellertid hade fått en traditionell kristendomsundervisning tvivlar jag på att de hade skämt ut sig och sina partier genom att ägna sig åt aktiviteter såsom att kräva sex på fyllan eller beskriva för kvinnliga arbetskamrater hur ”kåta” de är.