Posted tagged ‘Titus’

Erdogan uppmanar ”alla muslimer” att försvara Jerusalem mot Israel

1 december, 2016

erdogan
Den flamboyante Erdogan vill framstå som den muslimska världens ledare.

Turkiets president Recep Tayyip Erdogan uppmanar nu ”alla muslimer” att försvara Jerusalem mot Israel och stödja den palestinaarabiska politiska kampen. Till saken hör att Jerusalem är Israels huvudstad. http://www.nytimes.com/aponline/2016/11/29/world/europe/ap-eu-turkey-israel.html?_r=0

Detta sker trots förbättrade relationer mellan de båda staterna sedan en tid tillbaka. ”Det är alla muslimers gemensamma plikt att omfatta den palestinska saken och beskydda Jerusalem”, menar Erdogan och hänvisar särskilt till al-Aqsa-moskén på Tempelberget vilken räknas som den tredje viktigaste muslimska helgedomen efter dem i Mekka och Medina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Aqsamosk%C3%A9n

Den flamboyante Erdogans utsaga, som gjordes vid den första parlamentariska Jerusalem-konferensen i Istanbul, kan tolkas som en uppmaning till alla muslimska trosbekännare att gripa till vapen mot Israel. Erdogan passade också på att fördöma en israelisk uppmaning nyligen till muslimer i Jerusalem att dra ner på ljudvolymen för moskéhögtalare som förmedlar böneutrop.

Pro-Palestinian activists wave Turkish and Palestinian flags during the welcoming ceremony for cruise liner Mavi Marmara at the Sarayburnu port of Istanbul December 26, 2010. Nine Turkish activists died in May when Israeli commandos raided the boat, which was part of a flotilla seeking to break the blockade imposed on the Gaza Strip. REUTERS/Stringer (TURKEY - Tags: POLITICS CIVIL UNREST IMAGES OF THE DAY) - RTXW0M8

Tio turkiska terrorister ombord Mavi Marmara dödades av israeliska säkerhetsstyrkor.

De israelisk-turkiska förbindelserna krisade i juni 2010, då israeliska säkerhetsstyrkor bordade  det turkiska fartyget Mavi Marmara på väg till Gaza och dödade tio till tänderna beväpnade terrorister med turkisk hemmahörighet vilka befann sig ombord på skeppet. http://www.bbc.com/news/10203726

Sedan dess har båda sidor sökt reparera de bilaterala förbindelserna och stod i begrepp att utväxla ambassadörer, då Erdogan gjorde sitt spektakulära utspel. Framtiden får utvisa vad den obeäknelige turkiske presidentens attack på Israel kommer att innebära för de aktuella försoningssträvandena.

Erdogans utspel får sättas i samband med palestinaarabiska försök att frånkänna den judiska staten varje anspråk på Jerusalems heliga platser inklusive Tempelberget, där det judiska heliga templet en gång låg tills det förstördes av romerska styrkor under generalen (och sedermera kejsaren) Titus år 70 efter Kristi födelse. I dag återstår av templet endast den västra muren, ”klagomuren”.

FN-organisationen UNESCO har visat sig vara ett villigt redskap för de totalt historielösa palestinaarabiska ansträngningarna och har i flera bisarra omröstningar hävdat att Israel inte kan göra anspråk på sina egna heliga platser, som fanns där cirka 1500 år innan religionen islam såg dagens ljus.

titus-bc3a5gen-relief

Titus triumfbåge i Rom visar i relief en scen med romerska soldater som bär på föremål som stulits ur det judiska templet i Jerusalem, däribland en sjuarmad ljusstake (menorah).

Mot detta bör ställas att Jerusalem över huvud taget inte nämns vid namn i muslimernas heliga bok Koranen, medan staden förekommer otaliga gånger i Bibeln i såväl Gamla som Nya testamentet. Det var i Jerusalem konung David upprättade sin huvudstad omkring 1000 år före Kristi födelse, det var här det första judiska templet byggdes av Davids son Salomo och återuppfördes samt utbyggdes efter den babyloniska fångenskapen och det var här Jesus Kristus verkade och dog martyrdöden på korset under slutfasen av sitt liv.

De muslimska anspråken på Jerusalem emanerar ur Muhammeds himmelsfärd, det vill säga en dröm- eller möjligen drogvision som omnämns i Koranen 17:2. Al-Aqsa-moskén samt Omars moské byggdes på Tempelberget sedan muslimska styrkor erövrat Jerusalem. Mer här: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/26/19617/

Erdogans senaste obalanserade utspel visar att det är viktigare för honom att framstå som en ledargestalt för den muslimska världen än att utveckla goda relationer med Israel. Fortsättning lär följa.

 

 

 

Annonser

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

3 april, 2016

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

titus-bc3a5gen-relief Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

Israelresa 051 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

barkokhba4 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

1400647158 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

bar kokhba 001 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

Bust_Hadrian_Musei_Capitolini_MC817 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

begin Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.

Fastedagen Tisha b´Av: judarna minns sina katastrofer

29 juli, 2015

Israelresa 073 Västra tempelmuren: den enda återstoden av Serubbabels tempel. Foto: Tommy Hansson

http://jihadimalmo.blogspot.se/2015/07/judar-overfalls-pa-tempelberget-pa.html

Den judiska fastedagen, Tisha b´Av – den nionde dagen i månaden Av – högtidlighölls i år den 27 juli. Många judar hade efter vanligheten samlats vid Västra tempelmuren i Jerusalem för att minnas de båda templens förstörelse och en rad andra olyckor och katastrofer som genom historien drabbat det judiska folket. På det närbelägna Tempelberget befann sig ett gäng maskerade islamister som utsatte judarna för ihållande stenkastning.

När israelisk polis ingrep för att sätta stopp för stenkastningen barrikaderade sig islamisterna i al-Aqsa-moskén, där man bunkrat upp med ett betydande lager stenar, fyrverkerier och brandbomber. Polisstyrkan fick snabbt grepp om situationen genom att ta några steg in i moskén, som av muslimer anses vara förbjuden mark för judar, för att därigenom kunna stänga dörrarna och hindra islamisterna från att utöva sin terror mot de högtidsfirande judarna.

Fyra poliser hade skadats av islamisternas fyrverkerier innan beslutet att gå in i moskén togs för att därmed avvärja vad som kunde ha utvecklats till blodiga kravaller. Sex islamister greps. Läs alltid pålitliga och informativa sajten Jihad i Malmös beskrivning av händelseförloppet via länken överst!

På Tisha b´Av sörjer troende judar främst de båda templens förstörelse. Det första templet, som tillkommit under konung Salomos tid, förstördes den nionde dagen i månaden Av år 586 före Kristi födelse i samband med den babyloniske härskaren Nebukadnessar IIs invasion och förstörelse av Jerusalem. Det hade uppförts ungefär 400 år tidigare. En betydande del av det judiska folket bortfördes till den så kallade babyloniska fångenskapen. Detta skedde i tre omgångar, och det var vid den tredje omgången som det heliga templet lades i ruiner.

4.0.1

En tecknad version av Salomos tempel.

Mer om den babyloniska fångenskapen här:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Babyloniska_f%C3%A5ngenskapen

Judarna fick av den persiske konungen Kyros II (den store), som hade erövrat Babylonien, tillåtelse att återvända till Jerusalem för att återuppbygga templet. Det har beräknats att knappt 50 000 judar återvände efter fångenskapen, vilket innebär att en försvarlig andel föredrog att förbli i Babylonien. Ledare för den judiska samfälligheten i Jerusalem var en man vid namn Serubbabel, och det var efter honom det nya templet kom att uppkallas. Tongivande vid tempelbygget och när det gällde att återställa de gamla judiska skrifterna var emellertid Esra, som kallats ”den andre Mose”:

https://sv.wikipedia.org/wiki/Esra

Konung Herodes den store lät cirka 500 år senare bygga ut Serubbabels tempel, vilket spelar en central roll i Nya testamentets berättelser om Jesu liv och gärningar. Jesus förutspådde att Jerusalems tempel skulle förstöras om det utvalda folket skulle misslyckas med att acceptera honom som Messias, och det var vad som skedde den nionde Av under general (och sedermera kejsare) Titus invasion år 70 i Herrens år. Den judisk-romerske historieskrivaren Josefus blev åsyna vittne till förstörelsen, som endast lämnade den västra tempelmuren intakt. Denna har förblivit det judiska folkets heligaste plats.

Israelresa 051 På Masada – i dag en av Israels största turistattraktioner. Foto: Tommy Hansson

En judisk motståndsstyrka omfattande knappt 1000 män, kvinnor och barn barrikaderade sig i den försvarsanläggning som fanns på Masada, en klippa som höjer sig cirka 400 meter över den omgivande Negevöknen och lyckades hålla stånd mot romarna under ledning av prokuratorn Flavius Silva i cirka ett år. År 73 var dock motståndet brutet, och hellre än att falla i romernas händer valde försvararna att begå kollektivt självmord. Endast en handfull kvinnor och barn hittades vid liv i en grotta.

Efter romarnas härnadståg mot judarna, som i Rom manifesterades genom Titusbågen, vidtog för det judiska folket den till synes ändlösa och tröstlösa diásporan (förskingringen) som dock formellt ändade genom att staten Israel utropades den 9 maj 1948. Genom Israel har alla världens judar som vill ett eget land att bosätta sig i, låt vara att många fortfarande föredrar förskingringen.

Tisha b´Av är dock, som antyds ovan, icke begränsat till att minna om de båda templens förstörelse. Den i Israel välkände rabbinen Ari Enkin räknar upp ytterligare ett antal judiska katastrofer från biblisk tid till nutid som kan härledas till nämnda datum: http://unitedwithisrael.org/tisha-bav-its-meaning-and-observance/ Han börjar med den olycka som skedde i samband med att Mose sände ut tolv spejare att rekognoscera det av G-d utlovade Kanaans land, något som enligt traditionen ägde rum just den nionde i månaden Av.

Händelsen omtalas i Fjärde mosebokens trettonde kapitel. Tolv spejare, en från varje stam, sändes ut. Dessa var Sammua, Safat, Kaleb, Jigeal, Hosea, Palti, Gaddiel, Gaddi, Ammiel, Setur, Nahebi och Geuel. Mose ändrade i samband med utsändandet Hoseas namn till Josua. Spejarna begav sig i enlighet med Moses instruktioner norrut till Negev för att bli varse hur landet låg, hur människorna var, om landet var rikt eller fattigt med mera. Mer här:

https://www.biblegateway.com/passage/?search=4+Mosebok+13&version=SVL

2_spejareSvensk kyrkomålning som visar den druvklase två av spejarna bar med sig tillbaka.

Vid avrapporteringen till Mose, dennes bror Aron och hela det israelitiska folket tycktes det råda samstämmighet om att det utlovade landet var mycket rikt, ja det ”flöt av mjölk och honung” enligt ett vittnesbörd. Bland annat medfördes en jättelik druvklase, som var så tung att två man fick bära den mellan sig på en grov stång. Problemet var, menade tio av de tolv utsända, människorna som bodde där: amalekiter, hetiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Dessa var stora och kraftiga, några sades till och med vara ättlingar till en jätte och skulle med säkerhet besegra israeliterna. Den defaitistiska majoritetsrekommendationen blev därför att avstå från att tränga in i Kanaans land och bli kvar i öknen. Denna form av otro stred allvarligt mot G-ds intentioner för Sitt folk.

Endast Kaleb från Juda stam och Josua från Efraims stam, en del av Josefs stam, brann av stridslust och förordade att det var bara att köra på: de andra folken skulle säkerligen få eftertryckligt på käften med Guds benägna hjälp. Kaleb och Josua förblev dock i minoritet, och följden blev att judarna tvingades harva runt i öknen i 40 år till innan de kunde tåga in i Kanaans land. Då var Mose död och ledningen hade övertagits av den okuvlige Josua, som gick i spetsen vid den spektakulära erövringen av Jeriko.

Rabbi Ari Enkin räknar upp åtta exempel på tragedier och olyckor som drabbat judarna i anslutning till Tisha b´Av förutom templens förstörelse och spejarnas utsändande:

14738 Guldkalven: en symbol för folkets avgudadyrkan och skörlevnad.

Guldkalven

I Andra moseboken återges berättelsen om guldkalven. När Mose förblir uppe på Sinai berg för att ta emot stentavlorna med Guds bud, efter vad det väntande folket tycker är mer än lovligt länge, får menigheten av Moses broder och ställföreträdare Aron tillåtelse att av de ringar, örhängen och andra smycken man äger förfärdiga en kalv av guld. https://www.biblegateway.com/passage/?search=2+Mosebok+32&version=SVL

Denna skulle man vörda och tillbedja under sin ökenvistelse. Men inte bara det: under Moses bortovaro förföll folket också till omoral och allehanda skörlevnad, vilket gjorde att det straffades av Mose. Händelsen med guldkalven skall visserligen ha ägt rum den sjuttonde i månaden Tammuz, som dock är månaden närmast före Av.

Första korståget

Det första korståget drogs igång av påven Urban II, som i november 1095 höll ett eldande tal i katedralen i Clermont där han försäkrade åhörarna att ”Gud vill det”: Deus vult. Alltså en samfälld militär aktion från kristenhetens sida med målet att fördriva de muslimska seldjukerna från den heliga staden Jerusalem samt att säkra de kristna pilgrimsvägarna. Det så kallade korståget inleddes  officiellt den 15 augusti – alltså den nionde Av – 1096. http://varldenshistoria.se/his/paven-urbans-tal-blev-startskottet-foer-korstagen

UrbanII Urban II proklamerar den första korståget i Clermont: ”Deus vult”.

Redan innan korsfararna lämnat Tyskland hade tusentals judar, vilka liksom muslimerna sågs som Guds och kristendomens fiender, angripits och dödats. Enligt rabbi Enkin dödades 1,2 miljoner judar som en följd av det första korståget.

Judarna fördrivs från England

År 1290, under konung Edvard Is regering, fördrevs judarna från England. Det sker cirka hundra år efter de händelser som skildras i Walter Scotts berömda roman om riddaren Wilfred av Ivanhoe, vars persongalleri omfattar bland andra den förmögne juden Isak av York och dennes vackra dotter Rebecca vilka råkar ut för en rad otrevligheter. Judarna stängs därefter ute från England i 300 år. Fördrivningen ägde rum den 18 juli 1290, motsvarande den nionde Av.

Judarna fördrivs från Frankrike

Fördrivningen av judarna i Frankrike skedde den nionde Av 1306, eller den 22 juli, då Filip IV, ”den sköne”, satt på landets tron.

Judarna fördrivs från Spanien

Den 31 juli, det vill säga den nionde Av, fördrivs judarna från Spanien år 1492. Ferdinand den katolske av Aragonien var då spansk konung och Isabella av Kastilien hans drottning i det förenade spanska kungadömet. Samma kungapar som samma år bekostade Columbus upptäcktsfärd till Indien (fast det i realiteten var Nordamerika han nådde fram till).

himmler-nazi-archive-israel Skrivbordsmördaren Heinrich Himmler – Förintelsens arkitekt.

Tyskland går med i Första världskriget

Den 1 augusti, således den nionde Av, 1918 inträder Tyskland under kejsar Wilhelm II på Österrike-Ungerns sida i det krig som senare skulle gå till hävderna som Första världskriget. De katastrofer Tyskland skulle råka ut för, främst i samband med Versailles-freden, leder fram till Förintelsen av vid pass sex miljoner judar under Andra världskriget.

”Den slutliga lösningen” godkänns

SS-chefen, Heinrich Himmler, mottog den 2 augusti 1941, nionde Av, formellt klartecken från det tyska nazistpartiet NSDAP på att ”den slutliga lösningen” av det så kallade judeproblemet kunde igångsättas. De praktiska riktlinjerna drogs sedan upp vid en konferens i Berlin-förorten Wannsee under ledning av Reinhard Heydrich i januari 1942.

Judarna i Warszawaghettot deporteras

Den nionde Av, den 23 juli, 1942 inleddes nazisternas deportation av judarna i Warszawas ghetto. De flesta av dessa gasades ihjäl i utrotningslägret Treblinka. Mer om Warszawa-ghettot här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/07/det-judiska-polen-iii-warszawagettot/

_83507895_argentina_bomb_g Jewish Community Centre i Buenos Aires efter sprängningen.

Rabbi Ari Enkin framhåller att även den tionde Av är förknippat med judiska tragedier. Så var det exempelvis detta datum, eller den 18 juli, 1994 som the Jewish Community Centre i Buenos Aires utsattes för ett självmordsmördarbombattentat utfört av Hezbollah-anknutna terrorister. 85 människor dog och omkring 300 skadades. I Argentina finns omkring 200 000 judar. https://en.wikipedia.org/wiki/AMIA_bombing

Det var slutligen också den tionde Av, den 15 augusti, 2005 som Israel lämnade Gaza och därmed lämnade spelfältet fritt för Hamas, en av världens mest hänsynslösa terrorrörelser.

Praktiserande judar förväntas under Tisha b´Av iakttaga fasta samt inte ha sex, dricka, bada eller tvätta sig. Inte heller skall läderskor bäras. Undantag får göras av hälsoskäl.

 

En Israelresa (IV): Jerusalem

12 juni, 2014

Israelresa 059 Bloggaren på Olivberget med Jerusalems gamla stad i bakgrunden. Foto: Lotta Jansson

Så var det dags för den fjärde och avslutande delen av min bloggserie om Israel-resan i Samfundet Sverige-Israels regi 26 mars – 2 april. Det var den 30 mars vår resgrupp gjorde en dagstur till vad jag vill kalla ”städernas stad”, nämligen Jerusalem, som även är Israels huvudstad och landets största stad med 804 400 invånare (31 december 2011). På hebreiska heter staden Yerushaláyim.

Förra gången jag var i Jerusalem, det var i november 2005 då jag deltog i en fredskonferens arrangerad av Middle East Peace Initiative (MEPI), blev jag bestulen. Jag skulle i den gamla stadsdelen köpa en broschyr om ”smärtornas väg”, Via Dolorosa, av en ung arabisk man och tog därför fram mitt gula plastfodral från Forex som innehöll cirka 400 dollar, om jag minns rätt. Jag märkte att jag blivit bestulen först någon minut därefter, vilket tyder på att förövaren var en mycket skicklig yrkesman i sitt tvivelaktiga slag.

Den här gången hade jag vidtagit försiktighetsåtgärden att förvara mina pengar under skjortan  i en tygficka att anbringa runt halsen medelst härför avsett band, som min hustru alltid brukade göra. Det fungerade utmärkt.

Israelresa 058 Jerusalem-vy med en judisk begravningsplats närmast kameran och den guldglänsande kupolen till Omarmoskén långt bort. Foto: Tommy Hansson

Första anhalten var Olivberget (Oljeberget enligt 1917 års bibelöversättning) med vidsträckt vy över Jerusalems gamla stad. Det var när han red på en åsna nerför Olivbergets sluttning som Jesus hyllades som konung vid sin ankomst till staden vid den judiska påskens begynnelse. En vecka senare greps han inför sin korsfästelse i Getsemane örtagård vid foten av samma berg, eller rättare sagt ås.

40 dagar efter sin uppståndelse skall Jesus enligt kristen tradition även ha tagits upp till himlen från Olivberget. Berget inrymmer också en judisk begravningsplats där omkring 150 000 gravar skall finnas.

Israelresa 066 På promenad i gamla staden. Foto: Tommy Hansson

Till Jerusalems avgjorda sevärdheter hör Den heliga gravens kyrka (även kallad Uppståndelsekyrkan), som uppfördes år 335 efter Kristi födelse över den plats där Kristus antogs ha begravts och även i anslutning till Golgata, platsen för korsfästelsen.

Kyrkan förstördes i två omgångar av muslimska potentater, 614 respektive 1009, innan den återuppbyggdes 1027-48.

Israelresa 067 Det var lindrigt sagt trångt i Den heliga gravens kyrka…Foto: Tommy Hansson

När jag besökte kyrkan vid min förra visit i Jerusalem vad den packad med folk, och så var fallet även denna gång. Till attraktionerna hör, förutom platsen för vad som antas vara Kristi grav, även reliker i form av träflisor från Kristi ”sanna kors”.

I kyrkan residerar flera kristna kyrkor, bland andra grekisk-ortodoxa kyrkan, romersk-katolska kyrkan, armenisk-apostoliska kyrkan samt koptisk-ortodoxa kyrkan. Emedan de kristna inriktningarna har notoriskt svårt att hålla sams öppnas och låses kyrkan av två muslimska väktare.

Israelresa 068 I ett av gravkyrkans mindre, grottliknande rum. Foto: Tommy Hansson

Precis som vi skulle lämna kyrkan påbörjade ett av de i helgedomen residerande samfunden en gudstjänst som inleddes med en omständlig processionsgång ett antal varv runt kyrkan. Trängseln blev närmast olidlig, och det var efter många om och men vi slutligen lyckades praktisera oss ut ur kyrkolokalen för att äta lunch på en arabisk restaurang i närheten.

Jag passade även på att i ett av de otaliga salustånden köpa två T-shirts till ett ganska hutlöst pris och, skulle det visa sig, av usel kvalitet.

Israelresa 070 På väg nerför trapporna till Västra tempelmuren (Klagomuren). Foto: Tommy Hansson

Besöker man Jerusalem skall man givetvis också besöka judarnas utan konkurrens heligaste plats, Västra tempelmuren (Klagomuren), det enda som återstår av det heliga tempel det står talat om i Nya testamentet. Jerusalems historia sträcker sig nästan 4000 år tillbaka i tiden och grundades av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna, då staden logiskt nog benämndes Jebus. År 990 före Kristi födelse intogs staden av konung David, vilken regerade sju år i Hebron och därpå 33 år i Jerusalem beläget på berget Sion (därav smeknamnet ”dotter Sion”).

Eftersom David enligt den judiska bibeln hade ”för mycket blod på sina händer” tilläts han inte av Gud att bygga något tempel. Detta värv föll i stället på sonen Salomo, som lät bygga ett synnerligen praktfullt tempel på Moria berg omkring år 960 före Kristi födelse. Denna helgedom förstördes i grund  nästan 400 år senare (586), då konung Nebudkadnessars babyloniska trupper erövrade Jerusalem och förde bort det judiska folkets elit till sitt rike.

Israelresa 072 Västra tempelmuren i ögnasikte. Foto: Tommy Hansson

När de bortförda judarnas ättlingar återvände från fångenskapen i Babylonien till Jerusalem år 500 på direkt order av den persiske härskaren Kyros II låg templet i grus och aska. Man började då, under ledning av bland andra profeten Esra (kallad ”den andre Moses”), bygga det så kallade Serubbabels tempel som nästan ett halvt årtusende senare renoverades och utvidgades av konung Herodes den store (cirka 73-4 före Kristi födelse).

Det var detta tempel som Jesus förutspådde skulle förstöras om det utvalda folket inte accepterade Jesus som Messias, och så skedde också år 70 då romarna invaderade Judéen under ledning av general (senare kejsare) Titus för att krossa det av seloterna ledda judiska upproret. Av detta tempel återstår alltså i dag endast den västra muren, som ligger nedanför Tempelberget vilket huserar den guldglänsande Omarmoskén och al-Aqsa-moskén vilka är två av muslimernas heligaste platser.

I trapporna på vägen ner till tempelmuren erbjöd sig en talför rabbin att knyta ett rött snöre kring min ena handled – tror det skulle stå för något slags välsignelse – mot att jag lämnade en slant till välgörande ändamål. Jag kände mig på gott humör, lät honom knyta snöret samtidigt som han läste en kort välsignelse och lade en hand på min panna, varför jag bidrog med 20 shekel (cirka 40 kronor).

Israelresa 074 I De rättfärdigas trädgård i Yad Vashem. Foto: Tommy Hansson

Ett obligatoriskt inslag i varje Jerusalem-resenärs agenda är ett besök i Yad Vashem, den israeliska statens myndighet, monument, arkiv och forskningsinstitut ”för hågkomst av Förintelsen och dess hjältar”. Det tillkom efter beslut i det israeliska parlamentet Knesset 1953 och är beläget på Har Hazikanon (Åminnelseberget). Här finns också De rättfärdigas trädgård till minne av de icke-judar som anses ha gjort betydande insatser för judarna under Förintelsens period, bland dem den svenske diplomaten Raoul Wallenberg.

I Yad Vashem finns 62 miljoner dokument och tiotusentals fotografier samt vittnesmål rörande det nazityska folkmordet på sex miljoner judar. Yad Vashem delar också ut utmärkelsen Rättfärdig bland folken till förtjänta icke-judar. Särskilt gripande var ett besök i den byggnad, belägen utanför huvudkomplexet, som är ägnad åt de barn som föll offer för de nationalsocialistiska grymheterna. Det hebreiska namnet Yad Vashem betyder ordagrant ”äreminne” och är hämtat ur profeten Jesajas bok i Gamla testamentet.

Israelresa 064 Utanför DVIs klinik. Foto: Tommy Hansson

Ett besök i Jerusalem av väldigt speciell karaktär gjorde gruppen slutligen på Dental Volunteers for Israels (DVI) Trudi Birgers tandklinik. Israel har inget välfungerande system för tandvård till behövande barn, varför DVI som en icke vinstdrivande organisation behandlar mellan 100 och 150 barn och ungdomar per dag oberoende av etniskt ursprung och religion i åldrarna fyra till 26 år helt gratis. Jerusalems stads stadsförvaltning skickar dessa barn och ungdomar till DVI.

Kliniken startades av filantropen Trudi Birger, en överlevande från Förintelsen, 1980 och hyser tandläkare från hela världen, däribland Sverige. I vårt ressällskap fanns flera resenärer med en yrkesbakgrund som tandläkare vilka tjänstgjort vid denna klinik, bland dessa reseledaren Lars-Åke Hallin.

Israelresa 063 En interiör från Trudi Birger-kliniken i Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Med detta avslutar jag min serie om fyra avsnitt från årets resa till Israel med Samfundet Sverige-Israel. Jag vill passa på att rikta ett hjärtligt tack till reseledarna Lars-Åke Hallin och Lotta Jansson samt den mycket sakkunnige och hårt arbetande guiden Marie Ben Rei för deras berömvärda insatser.

 

 

 

 

 

Den europeiska civilisationens grundpelare: Jerusalem, Rom, Aten

21 april, 2014

untitled Skulpturen ”Europa och tjuren” i Halmstad av Carl Milles.

Man bör inte begå misstaget att förväxla EU med Europa. Denna världsdel, som till ytan är världens näst minsta men till befolkningen tredje största, kommer att bestå också efter det att EU förpassats till historiens soptipp som överstatlig utopi.

De första människorna anses ha kommit till det som i dag är Europa för omkring 40 000 år sedan. Namnet Europa härrör från en fenicisk prinsessa som enligt legenden tillfångatogs av överguden Zeus i tjurgestalt. Hon fördes till den grekiska ön Kreta, där hon blev mor till Minos som grundlade den minoiska kulturen på ön.

Det brukar hävdas att den europeiska civilisationen och identiteten grundas på tre historiskt viktiga städer: Jerusalem, Rom och Aten.

Jerusalem ligger visserligen rent geografiskt sett inte i Europa men har ändå kommit att utöva ett avgörande inflytande över den europeiska utvecklingen. Jerusalem, i dag Israels officiella huvudstad, har en närmare 4000-årig historia och anses ha grundats omkring år 1800 före Kristi födelse av det kanaanitiska folkslaget jebuséerna som vi kan läsa om i den judiska bibeln.

Cirka 990 intogs staden av den israelitiske konungen David, som regerade sju år i Hebron och därefter 33 år i Jerusalem som han utsett till huvudstad i sitt rike. David efterträddes av sonen Salomo, som lät bygga ett tempel på Moria berg kring år 960 vilket dock förstördes av babylonierna 586 före Kristi födelse.

När det judiska folket återvände från fångenskapen i Babylon omkring år 500 började man uppföra det så kallade Serubbabels tempel, som konung Herodes den store flera hundra år därefter byggde vidare på. Det är detta tempel som vi läser om i den kristna bibeln i anslutning till Jesu och hans lärjungars verksamhet. Det förstördes, precis som Jesus förutsagt, vid romarnas intåg under general Titus år 70 efter Kristi födelse och har därefter inte återuppbyggts.

Israelresa 073 Västra tempelmuren i Jerusalem – judarnas heligaste plats. Foto: Tommy Hansson

I Jerusalem återfinns viktiga platser som Västra tempelmuren, Tempelberget med Omars moské och al-Aqsa-moskén samt Den heliga gravens kyrka vilken traditionellt sägs ha byggts över Kristi grav. Jerusalem är judarnas heliga stad men har också stor betydelse för kristendom och islam. Det var i Jerusalem som kristendomen grundades av Jesus och hans apostel Paulus, den tidigare fanatiskt antikristne fariséen Saulus. Paulus och Jesu främste lärjunge Petrus begav sig efter Jesu korsfästelse till Rom som var världens dåtida centrum.

Både Paulus och Petrus avrättades av den romerska makten, men deras och otaliga andra kristnas martyrium lade grunden till en mäktig religion som på 300-talet blev romersk statsreligion då kejsar Konstantin den store omvände sig till kristendomen. Kristendomen spreds sedan över världen och är i dag världens största religion med omkring 2,2 miljarder anhängare.

Rom, dit alla vägar sägs bära, grundades enligt traditionen år 753 före Kristi födelse. Den romerska kulturen anses vara den kultur som spelat störst roll i världshistorien. Romarna utropade sin självständighet från etruskerna i form av en republik år 509. År 27 före Kristi födelse avlöstes republiken av ett kejsardöme med Augustus som förste kejsare.

imagesAQNF5XIF Rom brukar ibland kallas ”den eviga staden”.

Som höjdpunkt i den romerska odlingen betraktas ofta jus romanum, den romerska rätten. Den upplevde sin glansperiod under de tre första århundradena efter Kristi födelse men dess inflytande är kännbart än i dag. Den romerska rättsutövningen har inspirerat och varit underlag för utvecklingen av det moderna rättsväsendet i flertalet europeiska länder.

När vi talar om Roms betydelse kan vi inte undvika att nämna det språk som talades i antikens Rom, latinet. Latinet användes allmänt som den första kristna kyrkans språk, något som fortfar än i dag inom den traditionsbundna romersk-katolska kyrkan. Latinet spreds genom kristendomens utbredning vidare ut i världen och har ända in i våra dagar fungerat som ett lingua franca i den lärda världen.

Atens historia är sannolikt lika lång som Roms och sägs ha grundats av konung Kekrops. Stadens ursprungliga utbredning var koncentrerad till borgklippan Akropolis. Stadens storhetstid inträffade efter Perserkrigen på 480-talet före Kristi födelse men förlorade med Peloponnesiska kriget 431-404 sitt forna inflytande. Under romarväldet kom dock staden att behandlas med stor välvilja och mildhet.

untitled Sokrates: den klassiska grekiska filosofins fader.

Aten anses ha utgjort demokratins vagga, men det måste understrykas att den demokrati (som betyder ”folkstyre”) det var fråga om endast omfattade fria, vuxna män. Kvinnor, slavar och utlänningar hade inget som helst att säga till om. Således hade den atenska demokratin betydelse för endast cirka 30 000 av stadsstatens 300 000 invånare, det vill säga 10 procent. Dem som demokratin omfattande hade emellertid ett stort inflytande över Atens angelägenheter.

Statsmannen Solon tillskrivs äran av att ha lagt grunden för den atenska demokratin genom de reformer han införde 594 före Kristi födelse, då de rikas makt begränsades och de fattigas villkor förbättrades.    I övrigt måste man nämna Atens och den grekiska civilisationens avsevärda inflytande över världshistorien då det gäller områden som filosofi, konst, arkitektur, läkarvetenskap och matematik.

Atens störste son var enligt mitt förmenande Sokrates (cirka 469-399 före Kristi födelse), den grekiska och västerländska filosofins fader. Hans verksamhet är känd för eftervärlden genom lärjungen Platons dialoger. Genom den samtalskonst han utövade på Atens gator och torg lade han grunden för modern kunskapsteori och logik.

Genom Sokrates ifrågasättande av etablerade normer – om man så vill ”den politiska korrektheten” – blev han till sist en nagel i ögat på Atens makthavare och avrättades efter beslut i den atenska folkförsamlingen år 399. Han anklagades för ateism och sofism samt för att ha förfört den atenska ungdomen. Avrättningsmetoden bestod i att Sokrates ur en bägare tvingades inmundiga en dryck innehållande bland annat den giftiga odörten.

untitled Chimay heter ett utmärkt belgiskt öl.

Kommer då Bryssel att i framtiden tillmätas samma betydelse som Jerusalem, Rom och Aten? Nej, knappast. Inte på annat sätt än att det var här som den Europeiska Unionens missriktade maktambitioner hade sitt säte, vilket knappast kan anses vara någon större bedrift i sig.

Och naturligtvis som ursprungsstad för pommes frites, brysselkål och brysselspetsar. Det utmärkt goda belgiska ölet inte att förglömma.