Marcus Oscarsson: politisk kommentator med rätt att propagera

Som alla etablerade svenska USA-observatörer står Marcus Oscarsson stadigt i det demokratiska lägret: det så kallade McGovern-syndromet.

Marcus Oscarsson heter en uppmärksammad politisk kommentator i TV4 som gjort sig känd för två saker: han har ambitionen att förklara knepiga politiska sammanhang för tittarna och han verkar låta sminköserna få fria händer med mascaran och ögonbrynen inför varje framträdande i rutan.

Marcus Oscarsson är född den 21 mars 1976 och enligt uppgift i mycket unga år adopterad från Iran av svenska föräldrar tillsammans med sin tvillingbror. Han är uppväxt i Tveta församling i den lilla byn Odensås i Hultfreds kommun i Kalmar län.

Han genomgick i gymnasium i Hultsfred och tog därefter ekonomie magister-examen i statsvetenskap och civilekonom-examen vid Linnéuniversitetet i Växjö. 2006 inledde han studier vid regeringens aspirant- och diplomatprogram. Oscarsson har dessutom genomgått Svensk-amerikanska handelskammarens trainee-program i Denver, Colorado i USA. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Oscarsson

Marcus (ursprunglig stavning ”Markus”) uppges dessutom ha hunnit med att vara lokalredaktör på Vimmerby Tidning i fem år och på Barometern i hela tolv år – frågan är när han skulle ha hunnit med det? Utöver detta har han kommenterat politik i TT, Aftonbladet och SVTs Aktuellt och varit korrespondent för brittiska tidningar som The Times och Daily Mail.

Det var 2012 som den nu snart 45-årige Oscarsson fick anställning som politisk expertkommentator vid TV4. Han kom då närmast från olika befattningar vid finansdepartementet, statsrådsberedningen och Miljöpartiets riksdagskansli. Oscarsson har ett speciellt intresse för USA i allmänhet och amerikanska presidentval i synnerhet.

Marcus Oscarsson hyllades för sin förmåga att göra komplicerade sammanhang begripliga för tittarna och har varit nominerad till flera prestigefyllda utmärkelser avseende TV-mediet. 2015 vann han det så kallade Begriplighetspriset. Han lyckades också med konststycket att gå hem i de flesta läger, också bland dem som brukar kritisera de etablerade medierna för överdriven politisk korrekthet.

Marcus Oscarsson använde Idrottsgalan som slagträ mot Trump i debatten om det amerikanska presidentvalet.

Några som inte instämde i hyllningskören var patenterade vänstertyckare såsom Expressens kolumnist Alex Schulman och stollige anti-vite rasisten Tobias Hübinette, vilka anklagat Oscarsson för ”högerpopulism” och SD-sympatier. En av Oscarssons försyndelser bestod i berömmande ord till Mattias Karlsson efter TV-dokumentär om denne 2019. Oscarsson menade att Karlsson skulle bli en bra efterträdare till Jimmie Åkesson som partiledare (en roll som Mattias själv inte vill ha). https://www.expressen.se/kronikorer/alex-schulman/oscarsson-lanserar-sds-vallat-bli-politiker-i-stallet/

Marcus Oscarsson har ofta haft förmågan att, som det heter, tänka utanför boxen och inte varit rädd för att stöta sig med den trendsättande vänstern vare sig på sin välbesökta Facebook-sida eller när han studsar runt som en gummiboll i TV4-studien och fäktar med armarna som om de vore väderkvarnsvingar. Det finns emellertid en fråga där han i högsta grad anpassat sig till rådande debattklimat: USAs 45e president Donald J. Trump.

I Sverige förefaller det råda en oskriven regel vad beträffar bevakningen av amerikanska presidentval: den demokratiske kandidaten måste favoriseras och den republikanske kandidaten överösas med kritik. Så har varit fallet åtminstone från och med Nixon-Kennedy-valet 1960 och framåt.

Jag har kallat detta fenomen för McGovern-syndromet efter senator George McGovern, den demokratiske kandidat som 1972 led en jordskredsförlust mot Richard M. Nixon men som alla svenska USA-korrespondenter höjde till skyarna på grund av sin kritik mot USAs krigföring i Vietnam. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/23/mcgovern-syndromet-rolf-porseryd-till-er-tjanst/

Det är ledsamt och, med tanke på hans fördomsfrihet i de flesta andra frågor, litet förvånande att Marcus Oscarsson inte lyckats resa sig ur mängden av demokratiska partigängare utan istället tar varje chans att racka ned på Trump. ”Som en elefantunges vilda upptåg på Mall of Scandinavia” har Oscarsson exempelvis valt att karaktärisera Trumps på många sätt banbrytande utrikespolitik.

Oscarsson använde till och med sin medverkan i SVTs Idrottsgalan som ett sätt att propagera mot Trump och för Demokraterna och särskilt dess vicepresident Kamala Harris. https://www.fornuft.se/ledare/vem-vill-se-marcus-oscarsson-forvandla-idrottsgalan-till-ett-vansterpolitiskt-jippo/

Donald Trumps kontroversiella utrikespolitik

Oscarsson är märkbart upprörd över att Trump inte kört vidare i samma gamla utrikespolitiska hjulspår som företrädarna. Att Trump faktiskt varit den ende president i modern tid som inte inlett krigshandlingar utomlands är något som TV4-personligheten inte tycks ha uppmärksammat.

Oscarsson gick i spinn när Trump friats i senaten.

Trump har genom en serie utrikespolitiska initiativ bland annat genom The Abraham Accords starkt bidragit till en fredlig utveckling i Mellanöstern och, som förste USA-president, infriat vallöftet att flytta landets ambassad i Israel från Tel Aviv till huvudstaden Jerusalem. Han insåg vidare att hotet från det kommunistiska Kina var högst reellt och visade världen att han stod på det demokratiska Taiwans sida. I Europa mäklade han fred mellan de båda ärkerivalerna Kosovo och Serbien. https://tommyhansson.wordpress.com/2021/02/11/trumps-revolutionerande-utrikespolitik-brot-ny-mark/?fbclid=IwAR2EFhuLdGw1k-o-cI_WGE8179TqKxzQXrq69Zbhb2so40fZHfBhRyTDJr4

När vidare Donald Trump friats i Demokraternas desperata riksrättsåtal tappade Marcus Oscarsson det fullständigt. ”Skandal när Trump frias trots uppvigling mot sitt eget land”, påstod således Oscarsson. ”Trump och republikanerna är ändå stora förlorare.” Enligt Oscarsson var bevisen för Trumps skuld ”överväldigande”.

Det måste svida i skinnet på Marcus Oscarsson och andra svenska utrikesbedömare att de inte hade vetorätt över klåparna i senaten i Washington, D. C. som hade mage att fria Trump. Att just Oscarsson, som i flera andra sammanhang gjort ett förtjänstfullt jobb, skulle tappa varje uns av besinning var dock något oväntat, låt vara att han genomgående hållit en kritisk ton gentemot Trump.

Jag har i ovanstående rader försökt vara rättvis mot Marcus Oscarsson och framhävt hans förtjänster. Desto större blir besvikelsen över att han är precis lika orättvis och propagandistisk gentemot Donald Trump som exempelvis TV4-kollegan Rolf Porseryd och SVTs Stefan Åsberg och tidigare Carina Bergfeldt.

 

SÄPO – ett redskap för regeringen och Expo?

 

I går den 26 mars såg jag större delen  av ett presseminarium där medarbetare i Säkerhetspolisen (SÄPO), med dess chef Klas Friberg i spetsen, höll ett presseminarium på distans i anledning av dess Årsbok 2019. Övriga deltagare i presentationen var chefsanalytiker Ahn-Zha Hagström och senior analytiker Kennet Alexandersson. https://www.sakerhetspolisen.se/publikationer/om-sakerhetspolisen/sakerhetspolisen-2019.html

Jag fick via SVT ett på det stora hela taget gott intryck av vad som sades på seminariet, där pressens representanter fick ställa frågor via länk. Särskilt Kennet Alexandersson tyckte jag gjorde bra ifrån sig. Det som uppmärksammats mest i media är att SÄPO anser att vad som kallas ”våldsbejakande högerextremism” växt till sig i styrka.

SÄPO kan mycket väl ha rätt i detta, med  reservationen att vad som kallas ”våldsbejakande högerextremism” i själva verket noga taget är att betrakta som vänsterextremism; nationalsocialism/nazism/fascism är som framgår av namnet socialistiska ideologiska synsätt, vilka i likhet med kommunismen förordar totalitär eller auktoritär styrning av samhället. Extremnationalism är i mitt tycke en bättre benämning.

Sedan jag sett vad företrädare för SÄPO skrivit och sagt efter seminariet i går  ställer jag mig dock frågande till vad man egentligen menar. I ett språkligt såväl som sakligt taffligt twittermeddelande heter det så: ”Våldsbejakande högerextremism består av mycket mer än ”bara” främlingsfientligheten och rasism. Här finns till exempel antifeminism, kvinnohat och motstånd mot HBTQ. Här finns också djurrättsaktivism och klimatfrågor.” (Se bilden överst).

I en TV-intervju hävdade vidare Klas Friberg, SÄPO-chef sedan 2018, att Ryssland och Kina söker sprida desinformation om att Sverige har en för stor och okontrollerad invandring och inte har kontroll över den grova kriminaliteten. Ursäkta mig, Klas Friberg, detta är sannerligen ingen desinformation – att det är precis så det förhåller sig behöver man varken ryssar eller kineser för att själv kunna avgöra!

Däremot är det naturligtvis riktigt att det auktoritära Ryssland och  det totalitära Kina ägnar sig åt desinformation. Det ingår i varje diktaturstats arbetsbeskrivning. Det gäller i nuläget i allra högsta grad Kina-viruset (corona).

Kommunistregimen i Peking ljög för hela världen och möjliggjorde därmed coronaspridningen.

En hög representant för Rysslands militära underrättelsetjänst, GRU, hävdade exempelvis i en intervju i rysk TV den 24 mars att bakom den aktuella smittan står ”sionist-finansiella” (en mer sofistikerad omskrivning för ”judar”) kretsar. Dessa inledde enligt GRU-översten sina strävanden med angreppen mot USA den 11 september 2001 och sedan har det rullat på. Det påstådda målet: att minska världens befolkning till en miljard. https://www.youtube.com/watch?v=SZJC9JM2u70&fbclid=IwAR0V4YtGvUmC0CN61XA5YDuSeWLaisD45vppz6UHp88P8Llx8Ofuyr8iMTY

Det kommunistiska Kina har försökt skylla USA eller möjligen Kanada för att ha inplanterat coronaviruset i Kina. Kineserna, som har ett speciellt horn i sidan till Sverige på grund av Gui Minhai-affären, har även beskyllt Sverige för att vara sämst i klassen i Europa när det kommer till att stävja virusets utbredning. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/03/20/kina-sverige-och-viruset/

Vad SÄPO kan ha rätt i är att vissa svenskar med anknytning till extremnationalistiska sammanhang har en tendens att ta Ryssland och Kina i försvar mot kritik från Sverige och andra västländer. Det behöver man inte vistas särskilt länge ute på nätet för att konstatera. Kanske inte så konstigt – såväl höger- som vänsterextremister föredrar ofta hårda tag framför mesig demokrati.

För att återgå till det överst återgivna SÄPO-tweetet så är det tydligt att kritik mot feminismen samt någon aspekt av HBTQ-narrativet av SÄPO betraktas som svårartad högerextremism. Litet överraskande är förvisso att även djurrättsaktivism, normalt en gren på det vänsterextremistiska trädet, ses som exempel på vad som benämns våldsbejakande högerextremism liksom även ”klimatfrågor” – Greta Thunberg skulle alltså vara högerextremist?

När man tar del av Säkerhetspolisens senaste analyser kan åtminstone inte denna bloggare frigöra sig från intrycket, att organisationen betydligt påverkats av den vänsterextremistiska stiftelsen Expo som grundades 1995 av bland andra trotskisten Stieg Larsson och den våldsbrottsdömde vänsterextremisten och rasisten Tobias Hübinette (den senare anser sig vara ensam grundare). Expo hävdar också att SÄPO använder sig av material från Expo. https://sv.wikipedia.org/wiki/Expo

SÄPOs Klas Friberg, Ahn-Zha Hagström och Kennet Alexandersson under presseminariet den 26 mars.

Det bör ha varit en aning pinsamt för såväl Expo som SÄPO att Expo i en forskningsrapport från Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI) finns med bland de rörelser som inrangeras bland den autonoma vänsterns digitala nätverk. Förutom Expo nämns här även Antifascistisk aktion (AFA), Syndikalistiska ungdomsförbundet, Allt åt alla, Researchgruppen samt vänstersajten Aktuellt Fokus.

I rapporten heter det bland annat: ”I Sverige är Researchgruppen och stiftelsen Expo två exempel på organisationer som också granskar nationalistiska miljöer.”

Expo pekas ut i FOI-rapport om vänsterextrema rörelser

Säkerhetspolisen är sedan 2015, efter att tidigare ha sorterat under rikspolisstyrelsen, en egen myndighet under regeringen. På SÄPOs hemsida kan vi läsa: ”Precis som andra myndigheter styrs  Säkerhetspolisen genom den instruktion, det regleringsbrev och det anslag myndigheten får från regeringen.” https://www.sakerhetspolisen.se/om-sakerhetspolisen/lagar-och-regler/dokument-som-styr-sakerhetspolisens-verksamhet.html

Man kanske kan tillägga: Och precis som andra myndigheter förutsätts SÄPO dela regeringens politiska och ideologiska bedömningar. Därav tonvikten på den så kallade högerextremismen och nedtoningen av islamism och vänsterextremism. Därav att SÄPO-chefen kallar företeelser vi dagligen ser i det svenska samhället för ”desinformation” från Ryssland och Kina. 

En mediaoperatör som är nära nog lyrisk över SÄPOs arbete är TV4-profilen Marcus Oscarsson. Han är så till sig i trasorna att han på sitt Facebook-konto infört förbud mot SÄPO-kritik – vilket han påstår sig ha gjort för att ”rädda demokratin” – och kallar oliktänkande för ryska och kinesiska element som är ute efter att skada Sverige.

Oscarsson uppfattades av många för ett par år sedan som en frispråkig, frisk fläkt i mediesverige. Numera får han snarast ses som ännu en av de fega syltryggar som noggrant anpassat sig till vad man får och inte får säga i den hårt åsiktsstyrda svenska televisionen.

TV4:s Marcus Oscarsson vill rädda demokratin – förbjuder kritik mot Säpo

Slutligen frågar jag mig, liksom Wilhelm Agrell, professor i underrättelseanalys vid Lunds universitet, varför det inte finns en rad i SÄPOs årsbok om alla dödsskjutningar och sprängningar – företeelser som gör Sverige unikt i världen – som ägde rum i vårt land under 2019. Jag gissar att det skulle kunna bero på att regeringen inte är särskilt intresserad av att dess helt otillräckliga kriminalpolitik hamnar i centrum. https://www.svd.se/agrell-sapo-borde-analyserat-dodsskjutningar

Rasister det är vi allihopa – eller?

Dan Korn skriver i sin bok Rasister det är vi allihopa om såväl äkta som påhittad rasism. Foto: Tommy Hansson

Uttrycket ”rasism” används frekvent som tillhygge mot personer som vågar gå utanför den snäva så kallade åsiktskorridoren. Ofta betyder det egentligen bara ”du är dum” och brukar säga mer om brist på argument hos den som utslungar tillmälet i fråga än om den som anklagas på detta sätt.

Författaren, etnologen, journalisten, rabbinen och debattören Dan Korn, bosatt i Manchester i England, har skrivit en tankeväckande bok om fenomenet rasism och dess användande: Rasister det är vi allihopa (Carlssons bokförlag 2016, 183 sidor). Korn har valt att ta upp ett ganska knepigt ämne i ett förord och 14 efterföljande kapitel som belyser olika aspekter av rasismen respektive ”rasismen”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Korn

Om kampen mot rasismen skriver Dan Korn på följande sätt på sidan 9 i förordet:

Den har ett gott syfte och har en storartad historia. Rasismen har förtryckt och mördat. Vem vill inte vara motståndare till det? Men i den stora antirasistiska fanan har fula löss hamnat, som i antirasismens namn gör det bästa för att bevara rasismen. Den gamla rasismen lever än, men den har tappat mark från att ha varit en ideologi som försvarades av regeringar och hyllades i universitetens lärostolar till att bli en suspekt och avskydd ideologi. Den nya rasismen som uppträder i antirasismens klädsamma dräkt är svårare att upptäcka, men den utgör enligt min uppfattning ett betydligt större hot än den gamla rasismen, som blivit tandlös och åderförkalkad.   

Dan Korn demaskerar rasifieringsvänstern.

Den kanske största förtjänsten med Korns bok är just att den på ett övertygande och vältaligt sätt demaskerar vår tids så kallade antirasism och framställer den som precis vad den är: ett nytt slags rasism vars oförsonliga intolerans och hätskhet är ett hot mot yttrandefriheten och demokratin. Ty det behövs inte särskilt mycket för att du skall bli kallas ”rasist”, ”nazist” eller ”fascist” av hysteriska vänsterstollar som Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad eller Aftonbladets ledarskribent Anders Lindberg.

Det kan räcka med att du kritiserar den mångkulturalistiska ideologin eller den förda invandringspolitiken, alternativt påtalar muslimska invandrares överrepresentation när det gäller grov brottslighet. Är du dessutom en vit, medelålders man med svensk bakgrund är du definitivt körd ur ett ängsligt PK-perspektiv.

Ett verksamt instrument i den nya vänsterrasismens verktygslåda är begreppet ”rasifiering”, en svensk översättning av den brittiske sociologen Robert Miles term ”racialisation” vilket förekom i Miles bok Racism 1989. Ordet dök upp på svensk mark 1997 men började användas allmänt först på senvintern 2014. Rasifiering är raka motsatsen till den ”färgblindhet” som var ett honnörsord bland antirasister – verkliga sådana – på 1960-talet.

Att vara rasifierad, det vill säga ha en annan hudfärg än vit, innebär enligt vänstern att besitta en särskild insikt i rasdiskrimineringens mekanismer. Vita skall i detta perspektiv inte inbilla sig att de vet något alls om rasism, tvärtom skall de enligt rasifieringsförespråkarna helst hålla käften och acceptera att de tillhör en underlägsen ras.

Så kan det gå när förment antirasism förbyts i den mest utpräglade rasism där hudfärgen placeras i högsätet. Dan Korn skall ha all heder av att ha avslöjat detta, även om jag upplever hans kapitel om rasifieringen (sidorna 141-159) som kanske onödigt snårigt. Jag hoppar här medvetet över referenserna till alla de franska tänkare – Derrida, Foucault, Bourdieu och allt vad de hette – som Korn anför.

Hanif Bali (M) – ”husblatte” enlig rasifieringsivrarna.

Intressant är att ta del av några av Dan Korns udda iakttagelser i ämnet rasism. Inledningsvis ägnar han exempelvis ett kapitel åt ”Negern i Mölnlycke”, en Leonard Ljungdahl (1887-1932), en svart man som var son till en kvinna i Mölnlycke som varit gift med en negerbetjänt på ett säteri trakten. Denne hade efter en tid försvunnit spårlöst.

Korns efterforskningar visar att Leonard Ljungdahl inte av ortsbefolkningen dömdes på grund av sin avvikande hudfärg utan i det stora hela sågs som vilken svensk som helst, detta trots att den äkta rasismen vid denna tid var allmänt accepterad. Icke minst då av det parti (S) som i dag talar ivrigast om Sverigedemokraternas påstådda ”nazistiska rötter”.

”Postmodernismen” har, enligt Dan Korn, bland annat fört med sig en klappjakt på allt och alla som med litet fantasi kan skällas för att vara anfrätta av rasismen. ”Rasister det är vi allihopa”, skriver Korn ironiskt (sidan 121). ”Hela Europa är ett enda stort träsk av rasism, kolonialism och imperialism. Och vi är alla medskyldiga. För att komma undan rasismen, som utmålas som överallt förekommande, måste man ställa sig upp och deklarera sig vara antirasist.”

I detta politiskt superkorrekta perspektiv blir antirasisten vår tids hjälte, det goda föredömet i samhället. Kruxet är dock att även de människor som verkligen är rasister hänger på och förklarar sig vara goda antirasister. ”Att kalla sig antirasist och verkligen vara mot rasism är två olika ting”, konstaterar Korn.

De mest militanta förespråkarna för en alldeles genuin form av rasism i dag är troligen de som vänder sin rasism mot den vita folkgruppen. De som kallar personer med invandrarbakgrund vilka inte passar in i det politiskt korrekta mönstret, såsom exempelvis den frispråkige moderate riksdagsmannen Hanif Bali, för ”husblattar”. De som menar att den vita ”rasen” helst borde utplånas från jordens yta.

Tobias Hübinette skräder inte orden utan vill se ”den vita rasens västerland” gå under i ”blod och lidande”.

Till den senare kategorin hör ”vithetsforskaren” Tobias Hübinette, en av initiativtagarna till Expo, som en gång i tidskriften Creol önskade att ”den vita rasens västerland” måtte ”gå under i blod och lidande” och för något år sedan i sin numera akademiska skepnad krävde att invånarna i Sverige skulle registreras beroende på rasmässig tillhörighet.   https://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Dan Korn har skrivit en viktig och samtidigt underhållande bok där han blandar personliga upplevelser och reflektioner med allvar och vetenskapliga belägg. Det blir till en rätt oemotståndlig mix som varmt kan rekommenderas!

SDare har ”sämre” människosyn enligt studie från ”B-lagets specialskola”

 Maria Sandgren och Henry Montgomery: Varför röstar vi som vi gör?

Sverigedemokratiska väljare har ”sämre”, ”mörkare” alternativt ”mer negativ” människosyn än andra partiers väljare.

Det hävdas i den nyutkomna forskningsrapporten Varför röstar vi som vi gör? med Maria Sandgren, filosofie doktor och lektor i psykologi vid Södertörns högskola, samt Henry Montgomery, professor emeritus vid Stockholms universitet, som huvudansvariga. http://www.forskning.se/2016/03/09/negativ-manniskosyn-hos-sd-valjare/

Följande motivering ges till varför SD-väljarna skulle ha en ”sämre” människosyn än andra:

Sverigedemokraternas väljare tror i större grad att folk är onda och egoister än andra människor.

Enligt nämnda rapport, som bygger på 1331 enkätsvar av de 4000 förfrågningar som skickades ut 2015, följer omkring 30 procent av dem som svarat ett ”tankemönster” som gör dem benägna att rösta på SD.

Enligt forskarrapporten har även ”vissa” som föredrar Kristdemokraterna, Moderaterna och Socialdemokraterna en ”världsuppfattning” som ligger nära det sverigedemokratiska synsättet. Miljöpartiets väljare har enligt undersökningen den mest ”positiva” människosynen. Kanske är Åsa Romsons beryktade utsaga, att hon betraktar alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar, en konsekvens av denna människosyn?

 Plats där svenskheten frodas, enligt MPs ”positiva” människosyn?

Enligt SD-väljarna, förklaras det i rapporten, är det emellertid i motsats till Romsons syn naturligt att betrakta infödda svenskar snarare än utlandsfödda individer som svenskar. En som jag ser det inte helt orimlig uppfattning: en person som är född i låt oss säga Danmark (som kan bytas ut mot valfritt land) men bosatt i Sverige ser med största sannolikhet på sig själv som dansk snarare än svensk. Oavsett hur ofta vederbörande nyttjar tunnelbanan.

Jag skulle aldrig i livet se på mig själv som dansk om jag flyttade till Danmark. Hur trevligt jag nu än råkar tycka att Danmark är.

För den som önskar tillgodogöra sig hela rapporten – som består av diagram och korta texter fördelade på ett fåtal sidor – går det bra att göra det via denna länk: https://www.sh.se/p3/ext/res.nsf/vRes/personal_1323865874422_forskningsprojektet_polor_sh_160310_pdf/$File/Forskningsprojektet_POLOR_SH_160310.pdf

Frågan är då varför det skulle anses vara ”sämre” att se på människor som delvis onda och egoister. Man skulle lika väl  kunna anse att detta är ett mer verklighetsbaserat och realistiskt synsätt.

Detta är även, om man så vill, en konservativ kungstanke och även en hörnsten enligt den kristna tesen om den mänskliga arvsynden som nedärvts genom generationerna som följt på Adams och Evas syndafall. Det finns dock ett hopp, och det består i Guds och Jesu Kristi nåd och barmhärtighet.

Har man varit med ett tag är det förmodligen oundvikligt att komma till slutsatsen, att människor man träffar i vardaglivet – och detta alldeles oavsett etnisk härkomst – bakom en välvillig yttre mask inte så sällan döljer ett mindre tilltalande inre som kan yttra sig i illvilja och svek. Ulvar i fårakläder, om man så vill.

 Ulv i fårakläder: typisk SD-syn?

Personligen har jag så länge jag kan minnas varit benägen att se det goda i mina medmänniskor även om jag till min sorg tvingats konstatera, att praktiskt taget alla, även jag själv, också har mörkare personlighetsdrag. Skulle detta vara uttryck för en mindre ”humanistisk” människosyn, som det också hävdas i rapporten? Självfallet inte.

Däremot är den en frukt av de erfarenheter ett hyfsat långt liv givit mig så här långt. Jag menar att dessa erfarenheter (eller empiri som det brukar heta i akademiska sammanhang) gör mig bättre skickad att hantera vardagens prövningar utan att jag behöver hysa alltför många illusioner om mina medmänniskor.

Den här undersökningen gör det väl oundvikligt att vi nu åter en tid framöver kommer att få stå ut med att höra paradordet när det gäller att brännmärka oss sverigedemokrater: ”människosyn”. Om detta ämne skrev jag för några år sedan följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2010/08/03/nu-kommer-det-att/

Maria Sandgrens och Henry Montgomerys i media rätt uppmärksammade rapport luktar beställningsarbete lång väg. Tidigare talades det av SD-belackarna rätt luddigt om partiets fruktansvärda människosyn; nu får man genom föreliggande studie litet mer råg i ryggen: SD kan ju nu enligt ”vetenskapen” sägas ha en taskig människosyn.

Problemet för SD-hatarna är förstås att rapporten emanerar ur den beryktade Södertörns högskola, ibland kallad ”specialskolan för B-laget”, där låtsasvetenskap och allmänt flum har sitt högsäte i den svenska akademiska världen. Vilket inte vill säga litet, eftersom det akademiska livet i Sverige tenderar att urarta alltmer för varje år som går. Här en artikel i Ordfront om krisen i den svenska högskolan: http://omlinemagasin.se/2014/06/11/kunskapsbrist-och-ankdammar-i-hogskola-och-pa-universitet/

Inför valet i september 2014 gick en del personal från Södertörns högskola ut och vandaliserade SD-affischer. Dit hörde filosofie doktor Ylva Habel, som njöt i fulla drag när hon fick kasta ägg på sverigedemokratiska affischer i Stockholms tunnelbana. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/05/17/forskare-som-kastar-masken-och-agg/

 Södertörns högskolas stolthet – vithetsforskaren Tobias Hübinette.

Södertörns högskolas stolthet är dock docenten, förre Expo-grundaren Tobias Hübinette, som genom sina ras- och vithetsstudier håller apartheidtänkandets idégods vid liv 25 år efter  dess avskaffande i Sydafrika: https://tommyhansson.wordpress.com/2015/03/11/den-nya-vansterrasismen-och-dess-chefsideolog-apartheid-nasta/

Så nej, det finns nog ingen större anledning för oss SD-väljare att förtvivla över Sandgrens och Montgomerys rapport. Snarare är den, som jag skriver ovan, ett vittne om att SDare är mer realistiska och illusionsfria än andra. Vilket faktiskt är något gott!

 

Den nya vänsterrasismen och dess chefsideolog: apartheid nästa?

 

 En bild av så kallad småskuren apartheid: en del av trappan för vita (européer), en för icke-vita.

En betydande del av vänsterrörelsen tycks ha fått ett nytt ideologiskt ideal: det gamla sydafrikanska apartheidsystemet.

Jag besökte Sydafrika under en rundresa i södra Afrika 1988; besökte även Angola och Namibia. Fick naturligtvis en del skit för det eftersom detta var under apartheidtidens sista, låt vara tämligen urholkade fas. Ett antal reformer var redan på gång och de flesta vita jag träffade  föreföll medvetna om att det bara var en tidsfråga innan den orättfärdiga rasåtskillnadspolitiken, som rått sedan Nationalistpartiet tog över makten i parlamentsvalen 1948, skulle tvingas skatta åt förgängelsen.

Inför de lokaval som skulle hållas i landet hösten 1988 intervjuade jag parlamentariska representanter för samtliga tre kammare i det nationella parlamentet i Kapstaden: en kammare var för de vita, färgade och asiatiska folkgrupperna. Landets stora folkmajoritet, de svarta, hade däremot ingen parlamentarisk representation men var med i lokalvalen över hela landet.

Så här utlät sig Leo Dilley, en tidigare borgmästare i staden Simonstown söder om Kapstaden som företrädde det styrande Nationalistpartiet i parlamentet, om det då pågående reformarbetet: ”Vårt parti innehåller starka krafter för förändring av förhållandena i landet. Det råder inga tvivel om att förhållandena skett mycket snabbare om det inte varit för den konservativa opinionen som vill återinföra en strikt apartheidpolitik.” /Fotnot 1/

 Min artikel i Morgonposten inför de sydafrikanska lokalvalen i oktober 1988. Foto: Tommy Hansson

Grundstenen i apartheid var indelningen av landets befolkning i de fyra grupperna vita, svarta, färgade och asiater. I teorin innebar det att människorna i de olika grupperna skulle utvecklas var för sig under rättvisa förhållanden, men eftersom regeringen och statsapparaten var överväldigande vit var den vita gruppen priviligierad. Lagen Group Areas Act, som infördes 1950, drog upp riktlinjerna för apartheidsystemets bostadspolitik med gruppåtskilda boendeområden. /Fotnot 2/

Så såg det alltså ut i Sydafrika från 1948 och fram till 1994, då ANCs tidigare fängslade ledare Nelson Mandela (1918-2013) efterträdde F. W. de Klerk (född 1936) som landets president och de sista resterna av det vacklande apartheidsystemet avskaffades. De Klerk var sedan vicepresident fram till 1996. 1993 tilldelades Mandela och de Klerk Nobels fredspris för sina insatser i försoningens tjänst.

Den lagstadgade rasismens avskaffade i Sydafrika tycks emellertid inte ha imponerat över hövan på delar av dagens vänsterrörelse, vilka trots bedyranden om sin grundmurade ”antirasism” – bland annat yttrande sig i våldsamma demonstrationer mot misshagliga partier och andra grupperingar (exempelvis Sverigedemokraterna och Pegida) – förefaller bli alltmer absorberad i ett kufiskt rastänkande som utgår från begreppet ”rasifiering” vilket börjar bli alltmer i ropet.

 Rasifieringsideologen och marxisten Frantz Fanon (1925-61).

Ordet rasifiering (alternativt etnifiering) skall ha använts första gången redan 1961 av den franske (färgade) marxisten och psykatrikern Frantz Fanon (1925-61) i boken Jordens fördömda. Fanon talade bland annat om ”tankens rasifiering”, det vill säga vita européer utgick i sin syn på andra folk i de gamla kolonierna och den så kallade tredje världen i stort från gamla fördomar.

Moderna rasifieringstillskyndare erkänner inte mänskliga raser eller etniciteter som fysiska eller biologiska skiljemärken utan påstår att ras- eller etnicitetsbegreppet är en social konstruktion, ungefär på samma sätt som radikala feminister hävdar att könstillhörighet inte har med biologiska skillnader att göra. Det krävs dock knappast något övermänskligt intellekt för att konstatera, att människors hudfärg och andra yttre egenskaper inte skapats genom fördomar lika litet som könsorganen gjort det (trots att någon feminazist lär ha hävdat att det finns omkring 53 olika kön…).

Konsekvensen av rasifieringstänkandet (om man nu kan kalla det så) blir en ny form av rasism, där de rasifierade individerna –  vare sig dessa nu har rötter i Mellanöstern, Afrika, Rumänien, Korea eller annorstädes – anses vara en ny sorts övermänniska som per definition anses överlägsen den vite/a mannen eller kvinnan. Inte nog därmed – de rasifierade förutsätts också ha de rätta åsikterna, det vill säga vara ”vänster”. Är så ej fallet blir det mordhot, anklagelser om rasism eller påståenden om SD-sympatier. Tillmälen som brukar höras är husneger, husblatte, Onkel Tom med flera.

Den mest uppmärksammade  rasifieringsteoretikern i Sverige är tveklöst Tobias Hübinette (tidigare Karlsson), född i Sydkorea 1971 som Lee Sam-dol och adopterad av en svensk familj i tidiga år. Efter att ha gått med i extremgruppen Antifascistisk aktion (AFA) i början på 1990-talet blev Hübinette en förhärdad  kriminell, som i svensk domstol är dömd för brott såsom skadegörelse, sabotage, ofredande, uppvigling och förtal. 2005 släcktes hans hemsida vid Stockholms universitet ner på grund av dess rasistiska innehåll.

 Tobias Hübinette vill registrera befolkningen enligt rastillhörighet/etnicitet.

Under tidsperioden 2006-2008 dömdes Hübinette åter för en rad brott av typ framkallande av fara för annan och hot av olika slag. Flera av dessa brott riktade sig mot den forna flickvännen och dennas nya sällskap. Det kan även nämnas att Hübinette varit misstänkt för det så kallade fryshusmordet på 16-årige Anders Gustafsson nyårsnatten 1994-95, men bevisen räckte inte den gången.

Hübinette var 1995 med och bildade stiftelsen/tidskriften Expo tillsammans med bland andra den sedermera posthumt närmast helgonförklarade journalisten och trotskisten Stieg Larsson och var tidskriftens researchchef till 1997. Herostratiskt ryktbar har Hübinette blivit för ett citat ur en artikel i tidningen Creol 1: 1996, då Hübinette lade ut texten så:

Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin! /Fotnot 3/

Om Tobias Hübinette hade haft en annan politisk åskådning än en vänsterradikal sådan hade han, som en följd av sitt kriminella belastningsregister och uttalanden liknande det ovan angivna, av fullt förståeliga skäl varit portad från alla seriösa sammanhang. I stället är han i dag verksam vid stiftelsen Mångkulturellt center i Botkyrka och som docent i ”interkulturell pedagogik” vid Södertörns högskola (var annars?). Vår man doktorerade 2005 i ämnet koreanologi vid Stockholms universitet.

2013 blev Tobias Hübinette uppmärksammad sedan han av alliansregeringen utsetts till utredare av det påstått växande fenomenet ”afrofobi” (mer plumpt och mindre politiskt korrekt uttryckt negerskräck) i Sverige. I februari 2014 utkom hans rapport i ämnet.

Nu är den bålde Hübinette på gång igen. I en debattartikel i Aftonbladet den 9 mars 2015 argumenterar han för att det är på tiden att regeringen gör upp ett svenskt rasregister (Hübinette har valt termen ”jämlikhetsregister”). Hübinettes artikel publicerades sedan SVT granskat den etniska sammansättningen i de tio största svenska bolagen, ett projekt som fått utstå hård kritik av bland andra Timbros Adam Cwejman som i Expressen den 25 februari skriver följande: ”Begriper inte SVT att många av oss med bakgrund utanför Sverige inget annat vill än att betraktas som komplexa individer som inte kan reduceras till vår etniska bakgrund?” /Fotnot 4/

 Timbros Adam Cwejman är kritisk till SVTs rastänkande avseende svenska bolag.

Tobias Hübinette har ett helt annat förhållningssätt. Han tycker det är utmärkt att statstelevisionen börjat göra rasutredningar i de svenska bolagen och vill gå åtskilliga steg längre. Han uppmanar därför regeringen Löfven att inrätta ett nationellt rasregister:

Alla dessa räkningar pekar på att Sverige – trots världens mest progressiva antidiskrimineringslagstiftning – verkar vara det västland där underrepresentationen av icke-vita inom den priviligierade delen av befolkningen är som allra mest extrem. Samtidigt gör avsaknaden av statistik om ras det omöjligt att kunna följa denna underrepresentation både över tid och i större skala…
Så i stället för att slå ned på de journalister och forskare som trots allt försöker räkna andelen vita och icke-vita inom olika sammanhang är det i stället hög tid att arbeta för införandet av jämlikhetsstatistik i Sverige. Det är det enda instrumentet som kan leda till ett jämlikt samhälle för alla befolkningskategorier i samhället…/Fotnot 5/

Hübinette presenteras i Aftonbladet som ”Docent och kritisk ras- och vithetsforskare”. I andra sammanhang brukar han presentera sig som ”forskaraktivist”, en ännu så länge med allt skäl rätt kontroversiell titel i vårt land.

Det är känt sedan tidigare att Tobias Hübinette tycker mycket om listor och tabeller. 2002 utkom hans bok Den svenska nationalsocialismen 1931-45 (Carlssons bokförlag), där författaren rabblar upp 28 000 namn som hämtats från exempelvis  medlemsregistret i Riksföreningen Sverige-Tyskland. Bland annat anklagas författarinnan och nobelpristagaren Selma Lagerlöf för att ha varit nazist.

Boken rönte bitvis mycket hård fackkritik, delvis på grund av dess bristande bevisföring – det går inte att bevisa att en person med nödvändighet varit nazist på grund av en positiv inställning till Tyskland eller för att vederbörande prenumererat på eller satt in annonser i nazistiska tidningar. I efterhand har Hübinette menat att han sammanställde boken mest som en ”provokation”.

 Några av de nummer av Aktuellt om Korea jag svarade för genom åren. Foto: Tommy Hansson

Om exemplet Tobias Hübinette kan jag slutligen nämna, att jag själv råkat ut för honom i någon mån. Han ringde hem till mig, det bör ha varit på 1990-talet,  och presenterade sig med ett vanligt svenskt namn och ställde frågor om mitt vid denna tid omfattande engagemang kring Korea. Jag var exempelvis 1981-96 redaktör för tidskriften Aktuellt om Korea. Hübinette omnämner mig sedan som ”koreakännare” (man tackar) i avsnittet ”Koreasvenskarna” i arbetet Varför dras nazister och högerextremister till Asien? (2003). /Fotnot 6/

Tobias Hübinette har, som torde framgått av ovanstående, en i det närmaste  sjuklig fixering vid ämnet rasism. Nu föreslår han alltså till och med att befolkningen i Sverige skall inrangeras i rasrelaterade grupperingar. Man kan undra vilka grupper Tobias tänkt sig här. I Sydafrika hade man på den tid det begav sig de fyra grupperna vita, svarta, färgade samt asiater (oftast indier eller malaysier). I Sverige kunde man kanske tänka sig vita, svarta, asiater, araber, latinos och romer – eller vad säger ”raskännaren” Tobias?

Det finns fler rastänkare inom den svenska vänstern än Tobias Hübinette, men han är sannolikt den mest beryktade av våra rasifieringsteoretiker och den som bäst stämmer in på termen chefsideolog i detta lugubra sammanhang. Det verkligt obehagliga är när individer som Hübinette kombinerar en grav psykisk obalans innefattande benägenhet för våld med ett skarpt intellekt.

Den beskrivningen stämmer även väl in på några av Tredje rikets toppfigurer som en Heinrich Himmler, en Hermann Göring eller en Reinhard Heydrich, händelsevis arkitekterna bakom den nazityska Förintelsen. Dessa kunde nå den tyska riksledningen tack vare den oreda och det kaos som rådde i landet som ett resultat av bland annat en alltför svag regeringsmakt. Således delvis liknande förhållanden som råder i Sverige i dag, även om likheterna inte bör överdrivas.

Historien visar oss att det alltid är illavarslande när en viss politisk gruppering utväljer en annan gruppering till sin huvudfiende. I förlängningen väntar, om det vill sig maximalt illa, nackskottet, gasugnen, fängelset eller koncentrationslägret. Våra vänsterrasifierare lär inte heller behöva sakna villiga händer om det värsta skulle inträffa: i västvärlden i stort och i stigande antal härhemma finns ett betydande antal unga jihadkrigare som brinner för att döda kristna, judar med flera icke muslimska grupper. Och i slutändan givetvis också vänsterrasisterna, sekularister och ateister som inte har någon plats i det globala kalifatet,.

Jihadister som av rasifierarna och deras påhejare Mona Sahlin ses som offer för vithetsnormen och självfallet inte bör hindras från att utkräva hämnd i fall av en revolutionär situation, vilken kan inträffa fortare än vi anar.

 Reichsführer SS Heinrich Himmler.

För mig står det fullständigt klart att Tobias Hübinette för sin del utgår från sitt eget adoptionstrauma och använder sitt ideologiserande i syfte att ta revansch på det svenska samhälle han så djupt föraktar på grund av dess basala ”vithet”.

Jag skall avrunda genom att återge följande tänkvärda ord ur en ledare i Sydsvenskan den 14 juli 2014:

Vänstern har alltid varit besatt av klassificering. Dess politiska identitet har vilat på klassretoriken…Därför är det oroväckande att det nu finns en helt ny, avvikande vänsterlinje som har börjat byta ut kapitalismen mot vithetsnormen som sin främste fiende. Den sanna underklassen anses nu vara de som bryter mot vihetsnormen…Är man inte vit så är man också per definition, per automatik, ett offer. Etnicitet har blivit den nya vänsterns kapital. /Fotnot 7/

 

Fotnot 1: Artikeln publicerades i Morgonposten i Göteborg den 7 oktober 1988 med rubriken ”Lokalvalen en huvudvärk för regeringen Botha.”

Fotnot 2: En kortfattad sammanfattning av apartheid finns här: http://www.debok.net/historia/2015/02/Vad-ar-Apartheid.html

Fotnot 3: Här återfinns en lista på mer eller mindre smaskiga Hübinette-citat:http://sv.wikiquote.org/wiki/Tobias_H%C3%BCbinette

Fotnot 4: Hela Cwejmans debattartikel i Expressen här: http://www.expressen.se/debatt/svts-hudfargsanalys-goder-rastankande/

Fotnot 5: Hübinettes debattinlägg i Aftonbladet här:http://www.aftonbladet.se/debatt/article20439966.ab

Fotnot 6: ”Varför dras…”: http://www.tobiashubinette.se/asienforskare_1.pdf

Fotnot 7: Ledartexten i Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/opinion/signerat/rasifiering-ar-det-nya-svarta/

”Antirasismen”: en sekulär tro som får människor att känna sig goda

 Professionella antirasisten Alexandra Pascalidou retar upp sig på fotografen. SDs Paula Bieler ser betydligt mer road ut…Foto: Photo2be

Den 2 februari sändes pilotavsnittet för Sveriges Radios (SR) nya valdebattprogram i P1 med Alexandra Pascalidou som programledare. Temat var ”Hur mycket rasism tål Sverige?” Jag skulle vilja vända på frågeställningen: Hur mycket ”antirasism” tål Sverige?

Det behöver knappast framhållas, att SR med programrubriceringen i fråga inte avsåg invandrares svenskfientlighet eller malmömuslimers judefientlighet, som fått många judar i Sveriges tredje största stad att flytta. Det framgick mer än tydligt att det som menades i stället var sverigedemokraters och andra sverigevänners oro för massinvandringens konsekvenser.

Som ett slags alibi hade SR bjudit in SDs Paula Bieler, min efterträdare som chefredaktör för partitidningen SD-Kuriren. Hon hade dock att kämpa mot programledarens ohöljda partiskhet.

Att SR i detta debattinslag inte hade någon som helst avsikt att leva upp till krav på ”opartiskhet” och ”saklighet” framgick redan inledningsvis genom Pascalidous obalanserade uppträdande. Således hoppade debattledaren på den borgerliga debattören Alice Teodorescu, som menar att begreppet ”rasism” har devalverats, i följande ordalag:

Du står här och du är väldigt vacker, du är väldigt välklädd, du är akademiker, du är jurist, du är vit, du är kristen, du är europé.

 Alice Teodorescu: alldeles för vacker, välklädd och europeisk för att vinna Pascalidous gillande. Foto: Photo2be

Därmed ville Pascalidou tydligtvis säga, att om man är allt detta så begriper man ingenting om rasism. Jag vet inte om Pascalidou reflekterade över att ungefär samma saker skulle kunna sägas om henne själv – som uppenbarligen dock menar att hon har särskilda insikter i vad verklig rasism är.

Svenskarna tillhör säkerligen jordens minst rasistiska folkslag, något som också hävdades av den i Afghanistan födde författaren Zulmay Afzali i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari: ”Nej, svenskarna är inte rasister”. Det som professionella antirasister som Alexandra Pascalidou och andra påstår är ”rasism” är emellertid nästan uteslutande en uppriktig oro över, hur den i jämförelse med andra EU-länder extremt omfattande invandringen påverkar vårt land.

Visst finns det ett antal reella rasister i vårt land, varav en liten del utgörs av det fåtal människor som engagerar sig i extremnationalistiska och/eller nazistiska partier och grupperingar. Jag vill minnas att SÄPO brukar uppskatta detta i stort statiska antal till maximalt 200 personer. Tillkommer gör alla de hitkommande människor vilka tar med sig etniskt baserade konflikter i sina ursprungsområden, som exempelvis i fallet med antisemitismen i Malmö, och de är betydligt fler än ett par hundra.

Den ”antirasism” som Alexandra Pascalidou och riksdagens sjuklöverpartier omfattar tar sig till allra största del uttryck i  ohemula och försåtliga angrepp på Sverigedemokraterna och ett antal icke politiskt korrekta medier. De skulle lika väl kunna säga ”ni är dumma”, men det låter naturligtvis inte lika bra. Detta synsätt menar jag vara en fara för demokratin och yttrandefriheten.

Uppkomsten av fenomenet ”antirasism” har enligt mitt förmenande mycket att göra med den moderna människans behov av att uppleva sig själv som god i en förvirrad och föränderlig värld.

 ”Antirasistisk” manifestation i Kärrtorp 22 december 2013. Foto: Photo2be

Då tar man lämpligen en viss negativ företeelse, blåser upp den bortom alla rimliga proportioner och begynner därefter agera mot den. På så sätt har ”antirasismen” blivit en sekulär religion som inte kan fattas med enbart intellektet utan som till avgörande delar är ren tro. Sak samma med tron på vittgående klimatförändringar till följd av mänskliga koldioxidutsläpp, något som alltfler forskare numera avvisar.

Klimatet har förändrats under hela jordens och människans historia av alldeles naturliga orsaker. Klimatalarmismen har dock hunnit bli ett självspelande piano som det är tveksamt om några aldrig så vetenskapliga sakargument biter på.

Det förefaller som om betydande delar av människosläktet har ett behov av att tro på katastrofscenarion, oavsett om dessa är verkliga eller påhittade. Därigenom får den som känner sig manad, i avsaknad av en genuin religiös övertygelse, något att tro på och verka för och kan som grädde på moset känna sig riktigt God och Moraliskt Högstående.

Alliansregeringen överträffade i sammanhanget för övrigt sig själv, när den genom integrationsminister Erik Ullenhag (FP) utsåg den dömde våldsverkaren och militante (anti-vite) rasisten Tobias Hübinette – som sedan han dömdes på 1990-talet skaffat sig en ansenlig mängd akademisk fernissa – att utreda den så kallade afrofobin i Sverige.

 Dömde brottslingen Tobias Hübinette anlitas av Erik Ullenhag för att skriva rapport om så kallad afrofobi.

Det vill säga påstådd fruktan för människor vilka för inte speciellt länge sedan angavs vara ”negrer”. Kvalificerat trams som genom alliansregeringens försorg upphöjs till sanning.

Om Hübinette skrev jag för några år sedan följande:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/02/20/hubinette-vansterextremist-i-vardagsrummen/

 

Därför ber jag Postkodlotteriet dra åt fanders

 Oföränderligt stomatolleende Rickard Sjöberg tillsammans med pristagare i Postkodmiljonären.

För några månader sedan approcherades jag på Gågatan i Södertälje av en yngre, verbal man med invandrarbakgrund som hävdade att han ville ge mig en gåva. Jag hade satt mig ner att vila på en bänk med ett par tunga matkassar bredvid mig. Det rörde sig om typ några lotter, sex vill jag minnas att det var.

Det var dock tydligen inte bara att räcka över lotterna till den trötte vandringsmannen, utan jag måste nödvändigtvis följa med till ett bord litet längre bort. Sedan jag kånkat mina matkassar dit fick jag, så långt tämligen glad i hågen, emottaga ”presenten” jag blivit utlovad. Den bestod alltså av lotter vilka jag nu anmodades skrapa. Kanske väntade en vinst i miljonklassen runt hörnet? Den verbale mannen frågade insmickrande vad jag skulle göra om jag vann en bil och liknande i samma stil.

Jag vann! Nu anmodades jag skriva under ett papper för att bekräfta min storstilade vinst. Eftersom jag var ganska trött och ville gå vidare skrev jag hastigt på för att få det hela avklarat. Det visade sig dock inte alls vara frågan om någon ”gåva” eller ”present”, som den snacksalige mannen ställt i utsikt. Genom underskriften förband jag mig att gå med i Miljonlotteriet till ett pris av någon hundralapp, som jag skulle inbetala när jag fått en försändelse från Postkodlotteriet. ”Presenten” var alltså något jag måste betala för att få!

Mannen fortfor med sin svada och talade sig varm för vilken storartad humanitär insats jag just utfört, icke minst till förmån för den organisation han själv sade sig representera, nämligen nykterhetsrörelsen IOGT-NTO som påstods hjälpa barn till alkoholister. Normalt hade jag givetvis aldrig, i egenskap av förhärdad drinkare, stött en fanatisk nykterhetsorganisation.

Mannens beteende måste, helt objektivt betraktat, sägas ha gränsat till det rent bedrägliga. Uppenbart var han ingen bra reklam vare sig för Postkodlotteriet eller IOGT-NTO. Jag lommade därför något slokörad – och samtidigt inte så litet förbannad för att varit ett så lätt offer – därifrån och lovade mig själv att aldrig någonsin i fortsättningen slå mig i slang med pratglada personer som vill framföra något slags budskap på stan.

Det löftet har jag sedan dess stått fast vid. Det var heller inte första gången jag haft att göra med Postkodlotteriet.

Välgörenhet kan löna sig…också för de så kallade välgörarna.

Något år tidigare hade jag nappat på en telefonförsäljares anbud och anslutit mig till lotteriet men tappade ganska snabbt intresset för att skrapa lotter, vilka som mest gav typ  80 kronor i vinst. Orkade inte ens ”registrera” dessa försumbara vinster på lotteriets hemsida. Följaktligen drog jag mig ur så snart jag kunde.

Postkodlotteriet kom jag, liksom så många andra, först i kontakt med via frågesportprogrammet Postkodmiljonären i Tv4, lett av den alltid lika svärmodersdrömlikt stomatolleende, två meter långe superfjanten Rickard Sjöberg som till på köpet är född i min hemstad Södertälje, låt vara uppvuxen i Tyresö. Jag följde nog det programmet i ett par år innan jag till slut fick nog av alla avbrott.

När det var som mest spännande avbröt sagde Sjöberg, med ett leende som gav fri insyn ända in till visdomständerna,  frågesporten för att hänvisa tittarna till Emmaboda, Örebro, Ljungbyhed eller någon annan plats där det påstods råda så kallad ”grannyra” därför att en eller annan lottinnehavare vunnit en hacka.

Bara det jag skrivit ovan räcker mer än väl som skäl för att jag aldrig mer kommer att beblanda mig med Postkodlotteriet. Det finns dock fler och betydligt allvarligare orsaker än så för att be detta dubiösa, kommersiella företag dra åt fanders.

Idén bakom Postkodlotteriet emanerar från Nederländerna. Där måste man enligt lag ge minst 50 procent av inkomsterna till välgörenhet.  Något sådant krav finns dock inte i Sverige. Här ger man ut endast omkring 25 procent till så kallade välgörande ändamål. Resten går åt till administration och löner åt de anställda.

 Niclas Kjellström-Matete (till höger), miljonär och VD för Postkodlotteriet, tycker om att synas med internationella celebriteter. Här med Storbritanniens förre premiärminister Tony Blair.

Av detta kan Niclas Kjellström-Matetete, VD sedan 2005, kamma hem en bonusbaserad och furstlig lön varje år. 2007 tjänade Kjellström-Matete således 2,3 och 2008 5,7 miljoner kronor. 2009 var lönen nere på ”bara” 2,7 miljoner. Jag förmodar att inte heller programledaren Rickard Sjöberg är helt lottlös.

Niclas Kjellström-Matete föddes i Karlstad 1970 men har sina rötter i Sydafrika. Farfadern var enligt uppgift med och grundade det i dag regeringsbärande partiet African National Congress (ANC), den forna terroriströrelsen som nu är i full färd med att köra Sydafrika i botten både ekonomisk, socialt och moraliskt.

Om Postkodlotteriet och dess ekonomiska förhållanden kan ni läsa mer här:

http://www.svd.se/naringsliv/tv-lotteriet-har-gjort-vdn-till-miljonar_5436117.svd

2012 sjösatte Postkodlotteriet något som kallades Human Rights Project med den officiella målsättningen att ”främja och stärka mänskliga rättigheter”. Åtta projektdelar får sammanlagt 70 miljoner kronor. Behjärtansvärt så det förslår, kan tyckas. Tills man scrollar neråt i Postkodlotteriets projektpresentation och hittar rubriken ”Värsta fördomen”.

Här tillkännages att organisationerna Scouterna, Röda korsets ungdomsförbund, Ungdom mot rasism och Expo tilldelas 6,5 miljoner kronor. Stiftelsen Expo grundades 1995 av bland andra trostkisten och vapeninstruktören Stieg Larsson och flerfaldigt brottsdömde rasisten Tobias Hübinette.

Expo Arkiv för register över meningsmotståndare och politiskt inkorrekta och har nyligen varit aktuellt som kollaboratör till Expressen och AFAs Researchgruppen i projektet att hänga ut SD-sympatisörer. Enligt Jan Guillou driver Expo ”en klassisk underrättelsetjänst”. Genom mitt korta engagemang i Postkodlotteriet har jag medverkat till att skänka Expo några extra kronor, vilket jag härmed djupt beklagar. Åsiktsfascister som det Stasi-liknande Expo skall givetvis inte ha ett rött öre.

 Gamle marxist-leninisten Robert Aschberg – grå eminens i Expo.

Det kan nämnas att det även finns andra tveksamma understödstagare på lotteriets mottagarlista. Dit räknar jag den kyrkliga biståndsorganisationen Diakonia, som aktivt stöttar palestinskarabisk terror riktad mot Israel, klimatfundamentalistiska lobbyorganisationen World Wildlife Fund (WWF) samt hopplöst korrupta Röda korset.

Här Postkodlotteriets egen lista på bidragsmottagare:

https://www.postkodlotteriet.se/Formanstagare/Vara-formanstagare/Formanstagarorganisation/Human-Rights-Project.htm

En sak är fullständigt klar: Postkodlotteriet kommer aldrig att få ett rött öre av mig i framtiden. Däremot kommer jag även i fortsättningen, precis som jag gjort under många år, stötta hjälporganisationer för exempelvis döva, synskadade samt mun- och fotmålare.

Dispatch International: ett salt i samhällsdebatten

Dispatch och dess chefredaktör Ingrid Carlqvist: ett välbehövligt salt i samhällsdebatten.

I egenskap av chefredaktör för SD-Kuriren skrev jag i anslutning  till tidningens senaste nummer ett brev till läsarna, där jag förklarade varför den nya tidningen Dispatch Internationals svenska upplaga distribuerades med det aktuella utskicket. Bland annat förklarade jag att SD-Kuriren och Sverigedemokraterna inte nödvändigtvis stöder allt som står i Dispatch men ändå menade att tidningen är viktig ur ett yttrandefrihetsperspektiv.

Dispatch, utgiven av Tryckfrihetssällskapet med Ingrid Carlqvist och Lars Hedegaard som svensk respektive dansk chefredaktör, har upprört olika aktörer i det ängsligt politiskt korrekta segmentet. Icke minst den beryktade publikationen Expo som alltid när den tar upp ämnet Dispatch skriver att det är en ”rasistisk” tidning. Precis som om just Expo är rätt instans att komma med en sådan kritik.

Tobias Hübinette – rasist och akademiker samt en av Expos grundare.

En av dem som var med och grundade Expo var sålunda Tobias Hübinette, som torde vara en av de absolut värsta rasister som uppträtt i den svenska samhällsdebatten i modern tid och dessutom en brottsdömd person med en dokumenterad benägenhet för både politiskt och annat våld. Hübinette är en adopterad sydkorean vars koreanska namn är Lee Sam-dol. Han tillhörde det vänsterextrema gänget kring trotskisten och gerillaromantikern  Stieg Larsson och var verksam på tidningen 1994-98.

I ett av sina mest uppmärksammade utspel – i tidningen Creol 1996 – skrev Hübinette:

Att känna eller t. o. m. tycka att den vita rasen är underlägsen på alla upptänkliga plan är naturligt med tanke på dess historia och nuvarande handlingar. Låt den vita rasens västerland gå under i blod och lidande. Leve det mångkulturella, rasblandade och klasslösa ekologiska samhället! Leve anarkin!

Jag har skrivit om den ökände rasisten Hübinette tidigare i min blogg, och i Dispatch den 10 januari 2013 presenterar även chefredaktör Ingrid Carlqvist denne under den fullt adekvata rubriceringen ”Expo jagar rasister – men glömmer sina egna”.

Trotskisten Stieg Larsson: numera helgonförklarad Expo-grundare.

Tro nu inte att Tobias Hübinette fått lida nämnvärt för sina häpnadsväckande rasistiska floskler. Han tvingades visserligen lämna en tjänst vid Institutionen för orientaliska språk vid Stockholms universitet för några år sedan till följd av sina våldsamma utfall mot vita män. Det dröjde dock inte länge innan han dök upp som docent i något som kallas ”interkulturell pedagogik” vid Mångkulturellt Centrum i Botkyrka och som lektor vid Södertörns högskola i Flemingsberg.

I Sverige är det nämligen så att man kan vara hur rasistisk som helst om man bara riktar sina fördomar mot etniskt vita personer och/eller grupper. Lagparagrafen om ”hets mot folkgrupp” gäller inte etniska svenskar. Däremot krävs det inte mycket innan man blir bildligt talat rullad i tjära och fjädrar av PK-etablissemanget med det ylande vänsterbladet Expo i täten.

Orsaken till att Dispatch International nu hängs ut så envetet är att tidningen ägnar rätt mycket utrymme åt att belysa skilda aspekter av islamismen samt den muslimska invandringen till Sverige, Danmark och andra västländer. I en artikel hävdade en skribent att en orsak till den så kallade fördumningen av västerlandet (eller ”nord”) var invandringen av lågintelligenta personer från ”syd” och det har naturligtvis Expo tagit fasta på i sin hysteriska häxjakt på ”rasister”.

Jag skulle aldrig ha skrivit så själv och tror dessutom inte det är sant. Fördumningen av västerlandet har i mina ögon helt andra orsaker och får nog helt lastas på infödda PK-lobbyister och skrällande åsiktsmegafoner på företrädesvis vänsterkanten i förening med – när det gäller fallet Sverige – svenskens typiska ovilja att diskutera kontroversiella ämnen.

Islamismen med dess dokumenterade strävan efter världsherravälde tillhör de ämnen som kommer till belysning i Dispatch International.

Dessutom vet jag inte om det är speciellt ointelligent att ta sig från låt oss säga Somalia till något av de nordiska länderna, eftersom man lärt sig från släktingar som gjort resan tidigare att det går utmärkt väl att leva på social- och allehanda andra bidrag samtidigt som man upprätthåller sin livsstil från hemlandet med exempelvis kat-konsumtion och stöd till terrorister. Därmed inte sagt att sådant gäller alla invandrare från Somalia och/eller andra länder, långt därifrån.

Så visst har i alla fall ovan nämnda och utan tvekan mindre välbetänkta yttrande luftats i Dispatch. Däri har Expo rätt. Det innebär dock inte alls att man utan vidare kan avfärda denna publikation som ”rasistisk” i dess helhet. I tidningen tas upp ett brett spektrum av ämnen – från halalslaktat kött på svenska tallrikar till hetsen mot Israel från antisemitiskt håll. I senaste numret fanns även en läsvärd artikel om Sveriges försvar av riksdagsman Stellan Bojerud (SD). Själv är jag nybliven prenumerant och så här långt klart nöjd med tidningen.

Rasistisk? Glöm det. Det är bara amsagor från en obskyr men av obegriplig anledning uppburen tidning som heter Expo, vars affärsidé är att kasta så mycket dynga på Sverigedemokraterna som möjligt och som gör det med en skenhelighet som får de helvetespredikande penningpastorerna i USA att framstå som ärligheten själv. Dessutom är tidningens artiklar ofta slafsigt skrivna och felstavade.

Mikael Jalving ger en kritisk bild av Sverige i sin bok Absolut Sverige.

Jag läser för tillfället den danske historikern, författaren och samhällskommentatorn Mikael Jalvings bok Absolut Sverige (LTD förlag 2012) vilken onekligen ger ett intressant perspektiv på skillnaden mellan Sverige och Danmark. Denna kan sammanfattas med ett citat från ett av bokens försättsblad där författaren återger ett citat från Hans Hauge, filosofie doktor och lektor vid Nordiska Institutet vid Aarhus universitetet:

Danskarna tror de kan tala bort problemen. Svenskarna tror de kan tiga ihjäl problemen. Då välfärdsstaten växte fram efter andra världskriget bestämde sig de vanliga svenskarna för en sak: Att aldrig diskutera politik.

Därav den i mitt och förmodligen också i Jalvings tycke ohälsosamma konsensus, som präglar så mycket i den svenska så kallade debatten, där icke minst etnicitet och invandring är tabubelagda ämnen om man skulle råka ha kritiska synpunkter. Då går drevet och då hojtas det om ”rasism” och ”främlingsfientlighet” i alla tänkbara och otänkbara tonarter.

Jag vill varmt rekommendera Mikael Jalvings bok och jag vill även lägga ett gott ord för Dispatch International som berikar och utgör ett välbehövligt salt i vår samhällsdebatt. Att tidningen därtill tar ut svängarna ordentligt gör den inte mindre tilltalande enligt mitt sätt att se, snarare tvärtom. Allt håller jag som sagt inte med om – men säg den tidning man kan göra det med!

Prenumerera kan man göra här:

subscribe@d-intl.com

Helt olika resultat i mätningarna: men hos Expo går ränderna aldrig ur

Sverigedemokraterna tredje största parti.

Ibland blir man inte så litet förvånad över vilka resultat de många olika opinionsmätningsinstituten kommer fram till. Nyligen redovisade Sentio Research respektive Skop sina senaste siffror och det är till del helt olika trender som kommer fram.

I Sentios mätning, genomförd 23/2 – 1/3 2012, erhåller Sverigedemokraterna (SD) rekordhöga 8,6 procent och blir därmed det tredje största partiet. Större är bara starkt framåtgående S (31,8) samt backande M med 29,7 procent.

SD går hos Sentio förbi MP, som noterar den lägsta siffran på länge med 8,1 procent. Även V går bakåt och får nu 7,4 procent. Eftersom även regeringsalliansen går back över hela linjen ( med undantag för KD som når 4,6) och nu bara noteras för 42,8 procent leder de röd-gröna med totalt 47,3 procent. SD vågmästare med god marginal.

Skop har helt andra resultat. Här går M fram 0,5 procentenheter till 33,4 procent, medan alla övriga alliansmedlemmarna – utom KD som bara når 3,3 procent – ökar. Hos oppositionen får S goda 30,8 procent medan dock såväl MP som V backar.

6,1 procent för det forna kommunistpartiet visar att Sjöstedt-effekten är på väg att klinga av. Sammanlagt en knapp ledning för alliansen. Om man räknar bort KD befinner sig dock de röd-gröna i knapp ledning. SD fortsatt vågmästarparti.

Så där kan det alltså svänga. Det behöver inte framhållas att media regelmässigt lyfter fram Skop-mätningen, medan Sentio lika självklart mörkas.Vilken mätning av de båda som redovisas här skall anses mest tillförlitlig har jag inte en aning om.

Vad jag däremot vet är att vänsterextrema Expo fortsätter att angripa SD på ett ibland synnerligen smaklöst sätt. Det tillhör dagsrutinerna att man tillåter kommentarer som innehåller blatanta dödshot mot sverigedemokrater. Nyligen tillät Expo på sin facebook-sida följande teckning:

Det förefaller klart att det gamla talesättet ”ränderna går aldrig ur” stämmer ovanligt väl in på Expo. Trots aktningsvärda försök att framstå som etablerat och salongsfähigt under senare år sticker bockfoten från stiftelsens/tidskriftens första tid fram.

Det var då kommunister och dömda våldsverkare såsom Stieg Larsson och Tobias Hübinette gjorde Expo till en kamporganisation mot allt man på ibland ytterst lösan grund betecknade som ”högerextremistiskt”.

Sagde Larsson, den framlidne deckarförfattaren och trotskistiske revolutionären, har upphöjts till helgon och hyllas ständigt och okritiskt i de flesta Expo-sammanhang.

Ändå fortsätter Expo på sina håll att betraktas som ett oförvitligt sanningsvittne. Det är obegripligt.

Myrdals folkmördarpriser

Jan Myrdalsällskapets stora litterära pris, Leninpriset, har 2011 tilldelats filmaren Maj Wechselmann. Sällskapets lilla pris, Robespierrepriset, gick till  journalisten Martin Schibbye med ett förflutet i tidskriften Folket-i-Bild/Kulturfront.

 Myrdal.

Det ligger naturligtvis en glasklar logik i att de två priserna, uppkallade efter en stor och en något mindre politisk massmördare, går till två kommunister med stalinistiska förtecken.

Vladimir Illitj Lenin-Uljanov (1870-1924) räknas som grundare av Sovjetunionen, ett imperialistiskt-kommunistiskt rike som uppskattas ha tagit livet av omkring 60 miljoner människor. Det var Lenin själv som inrättade den fruktade Tjekan, den sovjetiska underrättelsetjänsten som i tidernas fullbordan ledde fram till KGB, i syfte att eliminera verkliga eller påhittade meningsmotståndare. Lenin avled i hjärnsyfilis 1924.

 Lenin.

Maximilien Robespierre (1758-94) var en av den Franska revolutionens förgrundsgestalter och en av Lenins politiska förebilder. Han initierade 1793 det så kallade skräckväldet i Frankrike men dödsdömdes och avrättades själv året därpå av sina forna vapenbröder. Skräckväldet skördade tiotusentals offer.

Att Lenin och Robespierre, jämte genocidkollegerna Mao Tse-tung och Pol Pot, tillhör Jan Myrdals idoler visste vi förstås  redan. Myrdal har alltid varit renons på allt som kan kallas politiskt omdöme, något som också demonstreras av hans stöd till förintelseförringarna/förnekarna Robert Faurisson och Mohamed Omar.

Att nu mer eller mindre framstående svenska kulturutövare önskar förknippas med Myrdal och hans tvivelaktiga idoler genom att acceptera sagda priser är möjligen litet mer överraskande men långt ifrån sensationellt för den som är underkunnig om den svenska kulturelitens ideologiska preferenser…

 Robespierre.

2010 års priser tillföll filmregissören Roy Andersson (Leninpriset) samt journalisten Kajsa ”Ekis” Ekman (Robespierrepriset). Religionshistorikern och Hamas-anhängaren Mattias Gardell (äldre bror till den mer kände Jonas) fick Leninpriset året dessförinnan.

Kort efter det att 2011 års pristagare tillkännagivits inleder Aftonbladet, en tidning som under krigsåren, under ledning av Torsten Krüger, utgjorde Nazitysklands mest pålitliga stöd i Sverige, en ”granskning” av Sverigedemokraterna genom att portionera ut gammal skåpmat från vänsterextrema Expo med gamle trotskisten Stieg Larsson och den brottsdömde vänsterextremisten Tobias Hübinette som ett par av initiativtagarna.

 Krüger.

En av höjdpunkterna i första granskningsavsnittet var ett 20 år gammalt citat av förre partiledaren Mikael Jansson. Tilläggas kan att Jan Myrdal är en gammal AB-medarbetare.

Redan Predikaren i den judiska bibeln framhöll att ”intet är nytt under solen”…