Posted tagged ‘Tokyo’

Dags att bryta med skurkstaten Nordkorea!

6 maj, 2017


Behov av utländska valutor och stöd till internationell terrorism nämndes som tänkbara orsaker till den nordkoreanska smugglarskandalen 1976, vilken än i dag påverkar relationerna mellan Stockholm och Pyongyang. Foto: Tommy Hansson

Sedan Stefan Löfven (S) utsetts till Sveriges statsminister den 2 oktober 2014 var det en gratulant som stack ut litet: Nordkoreas premiärminister Pak Pong-ju. Denne önskade enligt Korean Central News Agency (KCNA) sin svenske socialistkollega  framgång i dennes arbete för ”utveckling och välstånd”. http://www.hd.se/2014-10-15/nordkorea-gratulerar-stefan-lofven

Sverige erkände 1973 diplomatiskt kommunistdiktaturen Nordkorea, som då styrdes med järnhand av den nuvarande diktatorn Kim Jong-uns farfar Kim Il-sung (1912-94). 1975 kunde Sverige inviga sin ambassad i huvudstaden Pyongyang, som ända fram till 2001 var den enda ambassaden i den nordkoreanska huvudstaden som representerade ett EU-land. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_ambassad_i_Pyongyang

Den förste svenske ambassadören hette Arne Björnberg, som var sidoackrediterad från Peking, och den förste att representera vårt land på plats i Pyongyang var Kaj Björk, som titulerades chargé d´affaires. Som en jämförelse kan nämnas att det dröjde till 1979 innan vi fick en ambassad i Seoul i Sydkorea med Karl Värnberg som ambassadör; tidigare tog ambassadören i Tokyo även hand om relationerna med den demokratiska delen av Koreahalvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_ambassad_i_Seoul


Nordkorea blåser Sverige på 2,7 miljarder kronor. På bilderna de socialistiska ledarkollegerna Kim Jong-un och Stefan Löfven.

De svenska relationerna med Nordkorea är i dag mycket sparsamma. Handeln mellan de båda länderna är i det närmaste obefintlig. Det hindrar inte att Nordkorea i nuläget har en skuld omfattande 2,7 miljarder kronor till den svenska staten:  http://omni.se/nordkoreas-volvoskuld-till-sverige-uppe-i-2-7-miljarder/a/847P1

Beloppet uppges vara den största fordran Sverige någonsin haft gentemot ett annat land.  Bakgrundshistoriken är intressant. Det började med att nordkoreanerna 1974 efter besök i Sverige, som man året innan då Olof Palme var statsminister, inlett diplomatiska förbindelser med. Hundratals produkter av skilda slag beställdes från svenska företag som Atlas Copco, ASEA, Kockums, Alfa Laval och icke minst Volvo.

Sålunda beställde Nordkorea 1000 bilar av fabrikatet Volvo 144, av vilka många än i dag trafikerar gatorna i framförallt Pyongyang. Varken Volvo eller de andra företagen fick dock betalt för sina varor. Detta ledde till att Exportkreditnämnden tog över den nordkoreanska skulden, vilken vuxit från ursprungliga 600 miljoner till nuvarande 2,7 miljarder kronor.

Exportkreditnämnden har ersatt de svenska företagen för dessas förluster men har själv inte sett röken av några pengar. ”För det mesta får vi ingen respons”, citeras nämndens Carina Kempe.


Nordkorea har till dags dato ännu inte betalat för de 1000 Volvo 144 som inköptes 1974.

1976 inträffade en internationell skandal med nordkoreansk inblandning med bäring även på Sverige. Det avslöjades då att nordkoreanska diplomater i en rad länder, bland andra Danmark, Finland och Sverige, ägnat sig åt en omfattande smugglingsverksamhet av narkotika, sprit och cigarretter. De nordkoreanska diplomaterna i Stockholm kunde inte straffas på grund av den diplomatiska immuniteten, men deras hälare greps och häktades.

Uppenbarligen skedde den häpnadsväckande nordkoreanska brottsligheten med Pyongyang-regimens goda minne. Det har spekulerats i vad orsaken till  smugglingen var, och som tänkbart motiv har anförts att Nordkorea var i trängande behov av utländska valutor samtidigt som den ”dekadenta” västerländska ekonomin undergrävdes. Ett annat möjligt motiv kan ha varit att smuggelinkomsterna användes för att stödja utländsk terrorism – nordkoreanska diplomater hade setts tillsammans med operatörer i den japanska Röda armén.

Sverige hotade i sammanhanget att utvisa de nordkoreanska diplomaterna, men regimen i Pyongyang satte sig på tvären och sade att om så skedde så kunde Sverige glömma att få betalt för sina fordringar på Nordkorea. Slutligen gick nordkoreanerna med på att hemkalla sin ambassadör i Stockholm. Några pengar har Nordkorea dock, som sagt, inte betalat ut. https://karllundahl.wordpress.com/2016/12/30/nordkorea-tog-sverige-som-gisslan/

Dagens Nordkorea är, möjligen tillsammans med Eritrea, världens mest obarmhärtiga diktaturstat där folk kan dömas till döden för att ha lyssnat till sydkoreansk radio eller för ”brottet” att ha ägt en bibel. I landet finns enligt vittnesmål 36 slavarbetsläger där hundratusentals människor försmäktar under de mest omänskliga villkor. På landsbygden råder utbredd svält.


Nordkorea i ett nötskal: militären marscherar medan folket svälter.

Om det nordkoreanska lägersystemet, som har stor betydelse för landets ekonomi, har jag bland annat skrivit följande: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/10/13/nordkoreas-lagerssystem-i-nytt-ljus/

Samtidigt badar den nordkoreanska överklassen, kanske främst dess nya elit av partirelaterade snorungar, i lyx med riklig tillgång till västerländska varor. http://www.dagensps.se/nyheter/nordkoreas-ultrarika-badar-i-lyx/

Det borde i ovanstående perspektiv vara hög tid att Sverige bryter med skurkstaten Nordkorea och avvecklar ambassaden i Pyongyang, som är i botten på svenska diplomaters statuslista. Några pengar får vi inte och handelsmässiga förbindelser att tala om förekommer inte.

Samtidigt kan vi gott avskaffa det så kallade humanitära biståndet till Nordkorea, uppgående till cirka 40 miljoner kronor årligen, vilket fördelas via Röda korset och andra hjälporganisationer; det måste anses vara mycket tveksamt om denna hjälp kommer behövande nordkoreaner till godo. Troligare är att den konfiskeras av de nordkoreanska myndigheterna och går till att bekosta den politiska och militära elitens lyxliv.http://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Korea/Sverige-och-Korea/

 

Kim Jong-un skaffar ”glädjeflickor” och inbjuds till Moskva

4 april, 2015

kim-jong-un-women_3253933b Nordkoreas 32-årige diktator Kim Jong-un i kretsen av uniformerade kvinnor.

http://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/asia/northkorea/11510664/Kim-Jong-un-brings-back-pleasure-troupe-entertainers.html

När Kim Jong-un tillträdde som Nordkoreas enväldige diktator efter fadern Kim Jong-ils död i december 2011, gav han order om att den trupp unga kvinnor som haft till uppgift att underhålla fadern skulle upplösas.

Unge Kim såg potentiella fiender överallt i statsapparaten när han var ny i ämbetet och gav därför order om att alla, inklusive presidentens ”harem” med unga kvinnor, skulle undersökas noga. Nu, sedan undersökningarna avslutats och en tre års officiell sorgeperiod efter faderns frånfälle är till ända, anser Kim Jong-un att han kan återuppta traditionen att hålla sig med en trupp ”glädjeflickor”, rapporterar den brittiska tidningen The Telegraph (länken överst).

De kvinnor som hemförlovades för drygt tre år sedan med stränga order att hålla tyst med vad de fått insyn i hos Nordkoreas högsta ledning erhöll avgångsvederlag som motsvarade 4000 US dollar, en enorm summa efter nordkoreanska förhållanden. De som var anställda i mindre glamourösa yrken som pigor och städerskor i presidentpalatset fick halva den summan. Även hemutrustning ingick i avtackningen.

I det oerhört patriarkala nordkoreanska samhället anses det självklart att kvinnor skall passa upp på männen och underhålla dem på allehanda sätt. Denna traditionella kvinnosyssla kallas med ett koreanskt ord kisaeng, motsvarande det japanska geisha. Det kan röra sig om att sjunga, dansa, konversera och musicera, men också om att tillfredsställa männen sexuellt.

kim-jong-un-wife_3253934b Kim Jong-un arm i arm med hustrun Ri Sol-ju.

Kim Il-sung (1912-94), Kim Jong-uns farfader och Nordkoreas ”evige president” – som tillsattes som Nordkoreas härskare av sovjetiska Röda armén 1945 – var den som inledde traditionen med att hålla sig med en trupp bestående av unga flickor. Nordkoreanska tjänstemän fick i uppdrag att finkamma landet på unga och söta flickor, varav de mest attraktiva utvaldes att bli diktatorns konkubiner (bihustrur, älskarinnor). När de ansågs för gamla, vid typ 25 års ålder, dumpades de hos någon befattningshavare i den politiska eller militära toppen.

Professor Toshimitsu Shigemura, Nordkorea-expert vid Waseda-universitetet i Tokyo, citeras i The Daily Telegraph:

Detta har hållit på under de tre generationerna som Kim-familjen regerat Nordkorea och det har blivit en tradition som också är en demonstration av ledarens makt över befolkningen och hans sexuella makt.

Det framgår inte vad Kim Jong-uns hustru sedan 2013, sångerskan Ri Sol-ju med vilken ledaren har en dotter, tycker om arrangemanget.

http://www.newsweek.com/kim-jong-un-snubs-china-and-accepts-putins-invite-moscow-298974

Bland andra den amerikanska tidskriften Newsweek (länk ovan) har vidare berättat om att Kim Jong-un mottagit en inbjudan, som han accepterat, att besöka Moskva för att delta i 70-årsfirandet av segern över Nazityskland i Andra världskriget. Sovjetunionen ingick här i den segrande koalitionen som i övrigt bestod av USA, Storbritannien och i någon mån Frankrike.

KimJong-unUnge Kim tillsammans med några av sin julgra…förlåt, generaler.

Diplomaten och författaren Glyn Ford, som besökt Nordkorea vid ett flertal tillfällen, citeras så av Newsweek:

Om nyheterna bekräftas – och de tycks vara rätt solida – finns det två intressanta aspekter och det är de stärkta förbindelserna med Ryssland och den samtidiga förolämpningen av Kina.

Kim är tillsammans med 68 andra ledare inbjuden till segerfirandet, som USAs president Barack Obama avböjt att bevista. Om den nordkoreanske ledaren reser till Moskva blir det hans första utlandsresa sedan han kom till makten i slutet av december 2011. Han kommer dock säkerligen inte att få någon specialbehandling av de ryska värdarna utan blir en i mängden av utländska dignitärer.

Det kan bli en historisk resa så tillvida som Nordkorea för första gången sedan Koreakriget 1950-53, då Nordkorea fick klartecken från Stalin att angripa Sydkorea och fick hjälp av en miljon kinesiska ”frivilliga”, som det ser ut nu kommer att prioritera Moskva framför Peking.

Nordkorea: Kim Jong-uns morbror blev söndersliten av hundar

3 januari, 2014

article-2533088-1A5D1F7400000578-831_634x522 Jang Song-thaek greps under ett politbyråmöte i Pyongyang i december 2013.

Den 12 december förra året avrättades Jang Song-thaek, andreman i kommunistdiktaturen Nordkorea, på order av diktatorn Kim Jong-un. Jang var en ingift morbror till Kim. Avrättningsmetoden har dock inte varit känd tidigare – förrän nu.

Enligt en rapport i den kinesiska Hong Kong-tidningen Wen Wei Po, som anses vara ett pressorgan som är troget regimen i Peking, skedde avrättningen genom att den nakne Jang och fem av hans medarbetare kastades in i en bur och massakrerades av 120 hundar som svälts under tre dagar. Avrättningsmetoden kallas quan jue, ”avrättning genom hundar”, som reserveras för brottslingar som av den nordkoreanska regimen anses särskilt avskyvärda. Det hemska skådespelet skall ha tagit en dryg timme i anspråk och bevittnats av 300 medlemmar ur den nordkoreanska partihierarkin med Kim Jong-un i spetsen.

Avrättningen, eller rättare sagt det bestialiska mordet, av Jang och hans medhjälpare och omständigheterna kring den omskrivs här av den brittiska nättidningen Mail Online den 3 januari 2014:

http://www.dailymail.co.uk/news/article-2533088/How-Kim-Jong-Un-killed-scum-uncle-Dictator-stripped-naked-thrown-cage-eaten-alive-pack-dogs.html

article-2533088-1A61328900000578-696_634x470 I sitt nyårstal kallade Kim Jong-un sin morbror Jang för ”avskum” och ”sämre än en hund”.

Jang Song-thaek anklagades för förräderi och korruption, anklagelser som uppenbarligen konstruerats av den nordkoreanske diktatorn beroende på att han kände sig hotad av morbroderns betydande inflytande inom den nordkoreanska administrationen. I sitt televiserade nyårstal förklarade Kim Jong-un:

Vårt partis påpassliga, precisa beslut att rensa ut de partifientliga, anti-revolutionära elementen var mycket framgångsrikt när det gällde att stadfästa solidariteten inom vårt parti….Fraktionslorten har eliminerats.

I sitt tal kallade den 30-årige nordkoreanske ledaren sin morbror ”avskum” och ”sämre än en hund”. För bara några månader sedan var Jang Song-thaek Kims mest betrodde rådgivare och hade mycket goda förbindelser med den kinesiska ledningen. Det faktum att en tidning som anses vara Peking-regimens språkrör nu avslöjar de makabra omständigheterna kring Jangs avrättning – normalt verkställs dödsstraff i Nordkorea med automatvapeneld – tyder enligt den engelskspråkiga, kinesiska tidningen Strait Times på att man i Kina börjar tröttna på den bisarrt oberäkneliga grannen.

images Demonstrationer i Sydkorea 2011, då Kim Jong-il dött och ersatts av sin yngre son Kim Jong-un.

Det är inte helt klart om Kim Jong-un, som är världens yngste statschef, föddes 1983 eller 1984. Det är känt att han, när han bedrev studier i Schweiz huvudstad Bern, kallade sig Pak Chol. Han var inget vidare studieljus och påkoms en gång med att läsa pornografi under ett examensprov. Han har vidare låtit plastikoperera sig för att bli mera lik sin farfar, Kim Il-sung, som grundade Kim-dynastin. Kim Jong-un lider av stressrelaterad diabetes. Han uppges klippa sig själv då han inte litar på någon frisör.

Här fler underhållande fakta om Kim Jong-un:

http://www.funnymalaysia.net/11-facts-about-kim-jong-un/

Fadern Kim Jong-il, som avled i november 2011, valde Kim Jong-un som sin efterträdare framför dennes äldre halvbror, Kim Jong-nam, som fadern ansåg vara för ”flickaktig”. Pinsamt blev det när Kim Jong-nam greps med falskt på Narita-flygplatsen i Tokyo för några år sedan. Han och hans närmaste skulle försöka besöka Tokyos Disneyland. Denne Kim har även gjort sig känd som en goddagspilt som bland annat gillar att spela. Han antas numera leva i exil i Kina.

45392_mainimg Kim Jong-nam: alltför ”flickaktig”.

I sitt nyårstal hotade Kim Jong-un dessutom med att Koreahalvön kunde komma att  ”uppslukas av en massiv kärnvapenkatastrof” för den händelse Sydkorea och dess allierade USA i nordkoreanska ögon skulle bli alltför aggressiva.

Kim Jong-un lät under slutet av 2013 avrätta en tidigare älskarinna, som var en av Nordkoreas populäraste sångerskor, och elva av hennes kolleger från tre framstående musikgrupper. Kort därefter avrättades ett 80-tal personer i sju nordkoreanska städer offentligt. Som alltid vid utrensningar i landet skickas anhöriga till offren till något av landets omänskliga slavarbetsläger för att gå under. Några har dock lyckats fly, och det är på grund av deras vittnesmål omvärlden vet hur förhållandena i lägren är.

Man kan med rätta fråga sig varför omvärlden tolererar den uppenbart sinnesrubbade Kims och hans regims styre, tydligtvis ett av de värsta i världshistorien. Svaret är att Nordkorea förfogar över en krigsmakt beväpnad till tänderna som dessutom är i besittning av kärnvapenkapacitet. Frågan är dock hur stor och precisionssäker denna är.

imagesJR1WEPGC Nordkoreansk missil paraderas i Pyongyang. Frågan är hur mycket som är skryt och verklighet, när Kim Jong-un ordar om landets kärnvapenkapacitet.

Det är fullt troligt att Kims skryt om den skada nordkoreanerna skulle kunna göra omvärlden döljer en inte fullt lika skräckinjagande verklighet. Problemet är att ingen av världens ledare vill riskera att chansa. I bakgrunden finns också Kommunistkina, som ännu så länge backar upp Nordkorea och dess ledardynasti, som har haft makten i landet sedan Korehalvöns delning 1945.

Satis polito: Jimmies andra bok

14 november, 2013

untitledJimmie Åkesson signerar sin nya bok Satis polito.

Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson har givit ut en ny bok: Satis polito (AB Asp & Lycke), 284 sidor. Just det, ny bok. Vad många kanske inte minns är den första boken som kom ut 2009 och hette Åkesson om…(Blåsippans förlag, 68 sidor). Den bestod av en samling veckobrev i olika mer eller mindre aktuella ämnen. Jag skrev vid tillfället en recension av följande lydelse:

https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Den nya boken har fått en latinsk titel som lär betyda ”tillräckligt polerad”. På ett av bokens försättsblad återfinns vidare denna latinsk mening: Quidquid latine dictum sit, altum videtur, som ger en fingervisning om varför Åkessons bok betitlats på latin. Det betyder nämligen: Allt som sägs på latin låter djupsinnigt. Jag förmodar att det latinska tillägget, i den mån någon bryr sig om att slå upp vad det betyder, skall verka avväpnande och självdistanserande.

untitled

Jag känner mig, och jag är ändå gammal latinare, personligen inte alldeles övertygad om att latinet i sammanhanget är speciellt lyckat. Om Åkesson velat vara riktigt självdistanserad hade han exempelvis kunnat kalla boken ”Pelle Plutt tog ett skutt”. SD-ledarens hela namn är Per Jimmie Åkesson, och den av mig föreslagna titeln, alluderande på en gammal barnramsa, skulle ha varit perfekt som titel på en bok som visar hur en grabb från lilla Sölvesborg i mörkaste Blekinge blir partiledare och Sveriges sannolikt mest uppmärksammade politiker. (Nu var det ju förstås ingen som konsulterade en tidigare chefredaktör för SD-Kuriren, mångårig journalist och författare till tio böcker om saken.)

Det framgår redan i författarens förord att det är mycket viktigt för honom att framstå som så kallat vanlig. Så här skriver Åkesson:

Således är det inte främst en politisk programförklaring, idéskrift eller akademisk avhandling du håller i din hand. Det är företrädesvis vad man skulle kunna kalla en populärpolitisk bok av och om mig, den alldeles vanlige Per Jimmie Åkesson, född den 17 maj 1979 i Valje, Ivetofta församling, precis på gränsen mellan Skåne och Blekinge. Snapphaneland.

Åkesson vänder sig inte, skriver han, till kultureliten utan snarare till så kallat ”vanligt folk”. Jag tycker det är en något märklig målgrupp när man nu efter noggrant övervägande valt att ha en latinsk titel på boken, ty hur självdistanserande och klämmigt detta än kan verka i somligas ögon kommer man aldrig ifrån att den latinska titeln måste förklaras. Den förklaring Jimmie själv ger i förordet är inte den allra mest klarläggande i mina ögon.

Dessutom tror jag inte mycket på att detta ”vanliga folk” kommer att springa benen av sig till bokhandelsdiskarna för att köpa en tämligen tjock bok, detta med ett stort undantag: Sverigedemokraternas medlemmar vilka givetvis kommer att stå för merparten av bokinköpen. Det gör de också med all rätt. Partiledarens bok är i mitt tycke utomordentligt intressant läsning med ett välfungerande språk och ett otal intressanta inblickar både i Åkessons förflutna och nutid. Det är uppenbart att författaren är en skarpsynt iakttagare och vet vad han sysslar med. Också då han skriver böcker.

Ake-Ortmark-440x314Ortmark: ”Åkesson vanlig.”

Boken är uppbyggd kring dagboksanteckningar tillkomna under valåret 2010. Utifrån den aktuella anteckningen bygger författaren upp ett kapitel som kan innehålla såväl allmängiltiga som personliga reflektioner. Redan i kapitel 1 med en dagboksanteckning från Nyårsdagen 2010 kommer Jimmie in på hur vanlig han är och hänvisar här till följande utsaga av veteranjournalisten Åke Ortmark, avlevererad i samband med en intervju i Axess Television i april 2007:

Det intressanta från journalistisk synpunkt med honom är att han är så vanlig och att han förmår framstå som så vanlig. Och jag menar, jag kan inte komma åt den attityden. Antingen är han verkligen vanlig, eller också så spelar han vanlig med denna utomordentliga framgång.

Frågan är förstås hur man definierar ”vanlig”. Jag tycker nog, trots allt, inte att det kan anses vara särdeles vanligt att från 16 års ålder (Jimmie gick med i SD 1995) lägga ner hela sin själ i partipolitisk verksamhet, därtill i Sveriges särklassigt mest avskydda parti av någon betydelse. Jimmie berättar själv hur privata relationer, intressen, utbildning, ja allting, fick stryka på foten för SD-politiken. Detta är ärligt talat extremt ovanligt. Samtidigt är det naturligtvis bara genom att ge precis allt och litet till, det må sedan gälla politik eller något annat, man kan lyckas på allvar.

Jimmie Åkesson blickar dessutom hela tiden framåt, det vet envar som haft förmånen att höra honom tala. Jag skulle inte vilja kalla honom en stor talare, snarare litet småtråkig enligt svensk mall, men han lyckas ändå förmedla ett mått av optimism och inspiration som jag vet entusiasmerar alla sverigedemokrater som hör honom med få om ens några undantag. Man tror honom helt enkelt, också när han säger att slutmålet varken är att nå riksdagen eller bli landets tredje största parti, utan att med tiden bli ett regeringsfähigt parti. Eftersom de två första målen nu uppnåtts finns det väl ingenting som talar för, att det tredje skulle få skatta åt förgängelsen.

Jimmie Åkesson inger kort sagt  förtroende, både som talare och debattör i riksdagen och i TV-sammanhang. I den sistnämnda skepnaden har han sopat golvet med storheter som Mona Sahlin, Maud Olofsson, Åsa Romson och icke minst Fredrik Reinfeldt. Redan bevingad är hans fråga till Romson: ”Fru talman! Om jag åker tunnelbana i Tokyo, är jag då japan?” (Romson hade dessförinnan sagt att hon betraktade alla som åker tunnelbana i Stockholm som svenskar).

imagesCANSSCEQTokyos tunnelbana. Blir Åkesson japan om han åker den?

Jag avser med dessa rader inte att ge ett uttömmande omdöme om allt som Jimmie Åkesson torgför i Satis polito utan nöjer mig med några nedslag jag av ett eller annat skäl finner särskilt intressanta. Det första jag kommer att tänka på är den tragikomiska berättelsen om, när Jimmie enligt egen utsago blev närmast skräckslagen till följd av en bil med till synes arabisk/muslimska förare och passagerare, som vid olika tidpunkter cirklade runt villan i Sölvesborg. Detta ägde rum i nära anslutning till all den uppståndelse som ägde rum i samband med SD-Kurirens publicering av en av Muhammed-karikatyrerna från Jyllandsposten 2006 och som ledde till att partitidningens webbsajt stängdes ner efter ingripande av dåvarande utrikesministern Laila Freivalds. Vildsinta islamister var under denna tid särskilt generösa med diverse hot och allsköns fatwor.

Det var mot den bakgrunden inte överraskande att Jimmie blev skärrad, ringde till polisen (som inte hade tid att ingripa) samt blickade ut genom köksfönstret titt som tätt. Kulmen nåddes då bilen kom körande längs trottoaren på vilken Jimmie promenerade. När fordonet stannade och förare och passagerare, skrudade i arabisk mundering, steg ur bilen och började gå mot Jimmie, satte denne av i raketfart och tog skydd under förstutrappen till ett grannhus formligen darrande av skräck.

Det visade sig dock att det inte fanns någon anledning till rädsla. Bilen med dess besättning tillhörde en körskola med arabiska elever som målgrupp…

turbanbomben-muhammed-beskuDen mest kända av Muhammed-karikatyrerna.

Jag har dock inga som helst problem att förstå Jimmies rädsla med tanke på den hysteri som Muhammed-teckningarna hade skapat. Den självutlämnande berättelsen belyser också den hotbild som finns mot i första hand Åkesson, men också mot praktiskt taget alla övriga sverigedemokrater varav en del blivit svårt misshandlade, fått sina hem sönderslagna, utsatts för mycket grova hot etcetera. Detta samtidigt som PK-media raljerar över SDs påstådda oskick att vilja plocka martyrskapspoäng.

Ett antal boksidor ägnas åt den tragiska historien om William Pätzell, det politiska underbarnet som väckt SD-ledningens uppmärksamhet genom ett proffsigt och moget agerande i Borås kommunfullmäktige. Den William jag träffade  några gånger före valet 2010  gjorde först ett mycket förmånligt intryck på mig: han föreföll glad, öppen och ärlig i sin framtoning.

Att han redan då sedan ett par år tillbaka hade betydande missbruksproblem var jag, tydligen lika litet som partiledningen, medveten om. När jag sedan stötte på honom vid middagen efter Jimmie Åkessons första sommartal i Sölvesborg i augusti 2010 var han helt förändrad. Ny frisyr, nya kläder och en ny, ganska uppseendeväckande solbränna. Den gamla sprudlande glädjen och spjuveraktigheten var borta. Jag fick intrycket av att han medvetet stajlat sig inför det förväntade riksdagsinträdet. På mig gjorde detta ett rätt patetiskt men också tragiskt intryck. Jag tyckte han såg ut som en liten bortkommen dockpojke.

Jag hade redan då jag fick reda på att William Pätzell placerats på valbar plats på SDs riksdagslista uppfattningen, att en 22-åring – Pätzell var född 1988 och därmed tre år yngre än min son – inte har den livserfarenhet och mognad som krävs för ett så ansvarspåliggande värv som att vara ledamot av Sveriges riksdag. Detsamma gällde ytterligare något namn på samma riksdagslista. Sedan må man i övrigt framstå som hur duktig och briljant som helst.

Efter vad jag förstår är det partiledningen med Jimmie Åkesson i spetsen som dikterar för valberedningen vilka namn som skall vara med på riksdagslistan och i vilken ordning. I fallet William Petzäll gjordes en kapital felbedömning som även Åkesson får ta på sig. Om inte unge William tyngts av detta ansvar hade han kanske varit livet i dag.

PetzallWilliam Petzäll (1988-2012).

Dock ser jag ingen anledning att ifrågasätta partiets behandling av Petzäll sedan hans missbruksproblem framstått i öppen dag efter riksdagsinträdet. Han gavs flera chanser i form av betald rehabilitering med mera men återkom alltid till missbruket. Till sist gick det naturligtvis inte, och Petzäll uteslöts ur riksdagsgruppen varefter han valde att bli så kallad politisk vilde och talesman i ”brukarfrågor”. Riksdagslönen gjorde givetvis också att han kunde fortsätta sitt till slut dödliga knarkande och supande. Det är möjligt att partiet kunde ha gjort mer, jag vet inte, men till slut har du ändå ett personligt ansvar att ta tag i dina problem.

Innan jag avrundar vill jag även säga några ord om bokens ”Förord av Per Albin Hansson”, det vill säga en fejktext med ålderdomligt språkbruk – tyvärr inte i varje enskildhet helt korrekt grammatikaliskt – om hur det så kallade Folkhemmets skapare ser på dagens Sverige.

Det är väl känt att det inom Sverigedemokraterna, icke minst då i partiledningen, florerar något som nog kan kallas folkhemskult. Man tänker sig tillbaka till en tid då det i Sverige fanns betydligt mer av homogenitet, sammanhållning och gemenskap än det gör nu. Jag tror vi alla litet till mans vill se mera av sådant i det Sverige, som till stora delar förstörts av politiskt korrekta politikers sanslösa mångkulturalism och invandringsromanticism. Såväl sossar som allianspolitiker har här mycket att stå till svars för.

Jag har dock alltid känt en viss vämjelse inför folkhemsvurmandet. Allt var ju inte så superbra på Per Albins tid, och Per Albin själv lämnade enligt min enkla mening åtskilligt övrigt att önska. SD är som bekant det enda riksdagspartiet som vill se en ordentlig upprustning av vårt militära försvar, ett faktum som för mig var den främsta anledningen till att jag 2008 gick med i partiet. Litet märkligt då att närmast avguda en politiker som i egenskap av försvarsminister gick i bräschen för 1925 års beslut att genomföra den kraftigaste nedrustningen av det svenska försvaret i modern tid.

Det var de förödande följderna av denna nedrustning som gjorde, att Per Albin tvingades ljuga om att ”vår beredskap är god” då tyskarna gick in i Polen 1939 och startade Andra världskriget. Beredskapen var minst av allt god, och detta var till mycket stor del Per Albin Hanssons ”förtjänst”.

196475Per Albin Hansson: nedrustare och eftergiftspolitiker.

Annat på Hanssons meritlista är att han i spetsen för den krigstida samlingsregeringen förde en uppseendeväckande eftergiftspolitik gentemot Nazityskland, en politik som bland annat tillät tyska trupp- och vapentransporter genom Sverige i samband med Hitlers fälttåg i Sovjetunionen. Efter kriget gick den svenska regeringen  under ledning av Per Albin med på att utlämna uppemot 3000 tyska och baltiska krigsfångar till Stalins Sovjet, ett av de mest skamliga regeringsbesluten i svensk historia.

Jag ifrågasätter inte att Per Albin Hansson sannolikt var den bäste tänkbare svenske ledaren under krigsperioden. Sverige blev inte indraget i kriget – vad detta nu berodde på kan man diskutera – och Per Albin framstod som den faste rorsmannen med sin grötmyndiga skånska dialekt som grädde på moset. Applåder för det.

Men att placera honom på piedestal och att göra folkhemsmodellen till mall för partipolitik 70 år efter den store rorsmannens frånfälle – det tycker jag faktiskt inte är någon särskilt bra idé. En politik som inom parentes sagt även omfattade tvångssterilisering av så kallade mindervärdiga grupper och individer. Per Albin-tiden kommer aldrig åter utan vi får göra det bästa möjliga av det som finns nu!

Sammantaget tycker jag att Jimmie Åkessons bok är ett superintressant stycke samtidshistoria som både SDare, kulturelitister och så kallat vanligt folk gör väl i att läsa. Även om det inte är några memoarer i egentlig mening, berättar historien om hur en vanlig (nåja) kille från ett avlägset hörn av Sverige med några vänner med åren förvandlar den ganska hopplösa sektbildningen Sverigedemokraterna till ett riksdagsparti med långsiktiga möjligheter att bli regeringsbärande.

Vad som kanske mer än annat enligt mitt förmenande utmärker Jimmie Åkesson och det så kallade De fyras gäng – förutom Jimmie även Björn Söder, Richard Jomshof och Mattias Karlsson – är fingerspetskänsla och sunt politiskt omdöme. Jag kan just nu inte komma på ett enda viktigt beslut som det gänget fattat som jag funnit helt uppåt väggarna vansinnigt (och tro mig, jag skulle inte tiga om jag fann något sådant). Fast jag känner förstås inte till allt man beslutat om.

Något som diskuteras i Jimmies bok och som rönt stor uppmärksamhet både i media och bland SD-medlemmarna är den så kallade nolltoleransen mot politisk extremism och omdömeslöst beteende. Personligen menar jag att det var helt nödvändigt av vår partiledare att proklamera denna nolltolerans, och jag har heller inte haft något att erinra mot de uteslutningar som blivit följden därav. Därtill kommer att riksdagsledamöter som misskött sig tvingats lämna skutan – förutom nämnde Petzäll även Erik Almqvist och Lars Isovaara.

Ett parti av SDs slag, som dragit till sig ett försvarligt antal tvivelaktiga individer genom åren och troligen fortsätter att göra det, behöver helt enkelt en fast ledning. Det är dock självfallet inte helt fel om denna ledning emellanåt tar råd av andra än notoriska jasägare i omgivningen samt lyssnar till gräsrötternas mening någon gång.

 

Svenska artister (IX): Lena Andersson

3 december, 2012

Lena_Andersson_1987Lena Andersson med Slims Bluesgäng på S/S Blidösund 1987.

En av våra klarast lysande sångarstjärnor under 1970-talet var Lena Andersson. Lena slog igenom med dunder och brak 1971 med sången ”Är det konstigt att man längtar bort nån gång?” med svensk text av Stikkan Andersson efter originalet ”I´m Gonna Be a Country Girl Again” av Buffy Sainte Marie.

Lyssna här:

Lena Andersson var bara 15 år vid sitt genombrott och kan närmast jämföras med Ted Gärdestad, som också var 15 år då han klämde i med ”Jag vill ha en egen måne” 1972. Lena och Ted uppträdde också tillsammans några gånger. Lena berättar själv om sin karriär på sin hemsida här:

http://hem.passagen.se/lenahub/sida1a.html

Lena Marianne Andersson föddes i Fritsla i Västergötland den 11 april 1955. Som sjuåring kom hon med sin familj till Halmstad. Som tolvåring fick hon en gitarr i födelsedagspresent och upptäckte att hon hade en röst som passade utmärkt till den sorts folksång som exekverades av exempelvis Joan Baez och Judy Collins.

imagesLPn Lena, 15 blev en braksuccé.

Lena började göra musik till en kompis texter och skickade i december 1970 in sju sånger till gitarr till ett radioprogram. Detta ledde till att den icke helt okände Stig ”Stikkan” Andersson (1931-97) hörde av sig. Andersson, mannen bakom ABBA och en legendar inom svensk populärmusik, var själv född i västgötska Hova. I början av 1971 spelades LPn Lena, 15 in med musiker som Janne Schaffer på gitarr och Jan Boqvist på piano.

Stor succé blev det när den nu 16-åriga Lena Andersson framträdde i TV-programmet ”Hylands hörna” – som i princip alla svenskar såg – i april 1971. Givetvis drog hon här sin hitlåt ”Är det konstigt…” vilken blev en formidabel så kallad landsplåga det året. Baksidan av singeln med denna låt upptogs av den finstämda ”Jag ville jag vore”.

”Är det konstigt…” gick direkt in som etta på Svensktoppen och otaliga svenskar tog denna skönsjungande tonårstös till sitt hjärta. Givetvis skulle Lena ut på folkparksturné sommaren 1971 vilket ledde till 79 spelningar.

lenablackandwhite3En mogen Lena i svart-vit version.

1972 deltog Lena Andersson i den svenska Melodifestivalen och kom på tredje plats med ”Säg det med en sång” med text av Stikkan Andersson och musik av Björn Ulvaeus och Benny Andersson:

http://www.youtube.com/watch?v=GQqzTPTKwBI

1972 lanserades också Lena Andersson i Japan och spelade in en LP här inkluderande två sånger på japanska. Samma år deltog hon, Stikkan Andersson, Björn Ulvaeus och Benny Andersson i Tokyo Music Festival, vilken Lena vann trots förkylning i kroppen. Vinnarlåten hette ”Better To Have Loved”, som den engelska versionen av ”Säg det med en sång” kallades.

Samarbetet med Stikkan samt teamet Björn och Benny – vilket inleddes innan ABBA hade bildats – ledde så småningom till att Lena agerade bakgrundssångerska till den berömda svenska gruppen, bland annat i filmen ABBA-The Movie 1977. Hon gjorde även egna inspelningar med ABBA-låtar.

Samma år var Lena åter med i Melodifestivalen men fick nu nöja sig med en åttondeplats med ”Det bästa som finns” av Ted och Kenneth Gärdestad:

En bland många vackra sånger Lena sjöng ungefär vid denna tid var vidare ”Om du nånsin kommer till Samarkand” från albumet Lena Andersson. 12 nya visor:

lena_andersson

Efter ett par popsinglar i början på 1980-talet ebbade Lenas karriär ut. 1985 blev hon frälst kristen på en strand på Mallorca. Härefter följde en del ströjobb. 1997 flyttade hon från Uppsala, där hon då var bosatt, till Småland och började jobba ihop med pianisten Magnus Eklöf. Hon hade fortsättningsvis en hel del engagemang tills hon den 26 maj 2001 gifte sig med den amerikanske pastorn Tobe Hubbard i Påskallaviks kyrka.

Lena Andersson Hubbard flyttade senare samma år med sin man till en plats några mil norr om San Diego, Kalifornien. 2007 flyttade paret till staden Turlock, där Lenas make fått en anställning som ungdomspastor.

Lena har aldrig slutat sjunga även om karriären ibland gått på sparlåga. Numera inriktar hon sitt sjungande på gospel, ballader och jazz med religiösa texter.

250px-Turlock_Main_StreetTurlock, Kalifornien: Main Street.