Ambassadör Isaac Bachman (nummer två från höger) jämte Pride-deltagare från Tel Aviv. Foto: Israels ambassad
Israels ambassadör, Isaac Bachman, stoltserar på Facebook med att han i egenskap av den judiska statens representant deltar i RFSL-jippot Stockholm Pride. Det borde han inte göra. (RFSL=Riksförbundet för sexuellt likaberättigande).
Min gissning är att Bachman vill ge en smula draghjälp åt staden Tel Avivs deltagande i Stockholm Pride under rubriceringen Tel Aviv – the non stop city. Stadens pride-representation deltar för andra året i rad med ett eget tält på anrika Östermalms IP, där årets Pride-jippo har sin bas. http://israelidag.se/%E2%80%8Btel-aviv-salutes-stockholm-pride/
Tel Aviv, som är Israels andra största stad efter huvudstaden Jerusalem, profilerar sig som hipp och supermodern med ett levande nöjes- och nattliv med fullskalig tolerans gentemot HBTQ-kommuniteten. Vad är då naturligare än att resa till syndens huvudstad Stockholm med en trupp aktivister? Synd, ja – 2008 körde Stockholm Pride – då upphöjt till EuroPride – med temat Swedish Sin, Breaking Borders.https://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/
Gränsbrytande svensk synd.
Det hör ju till vanligheten att den som nämner ordet ”synd” i samband med HBTQ-aktivism rutinmässigt avfärdas som svårartat pryd och bigott. Efter EuroPride 2008, då alltså arrangörerna själva valde att beteckna det egna evenemanget som just ”svensk synd”, borde detta vara inte helt problemfritt. Särskilt som Pride brukar innehålla svårartat ”kinky” (läs: perverterade) programpunkter.
I år kan således den som så önskar – var inte blyg nu, herr ambassadör! – prova på litet smiskning.
2014 fanns ett kinky-avsnitt omfattande bland annat instruktion i så kallad fisting (knytnvässex), verksamhet för barn 0-10 år i föräldrars sällskap, sexleksaker för röv och kuk, framtiden i din fitta samt en introduktion i aktuell piskningsteknik. Hela programmet här:
Pedofili är för övrigt en gammal tradition inom RFSL, som på 1980-talet omfattade den så kallade Pedofila arbetsgruppen vilken arbetade för att sänka åldersgränsen för aktiv sexualitet till under 15 år. RFSL som organisation har i årtionden enträget arbetat för att förpassa den svenska sexualmoralen till rännstenen. Om RFSL, sex och det politiskt korrekta kan man läsa i en text på Lars Wilderängs blogg Cornucopia 2011:http://cornucopia.cornubot.se/2011/03/det-politiskt-korrekta-p3.html
Ambassadör Bachman är säkert en hedervärd person (jag har aldrig träffat honom och för övrigt aldrig varit på den israeliska ambassaden) som, föga oväntat, motiverar sitt och israeliska ambassadens deltagande på Stockholm Pride med att man vill slå ett slag för tolerans, mänsklig värdighet och allas lika värde. Det vill säga de vanliga urvattnade propagandafraserna. Det är väl heller inte omöjligt att han ställer upp av taktiska skäl i syfte att göra Israel mer populärt i det förment frigjorda Sverige.
I Kinky-kvarteret kan den som så önskar prova på litet smiskning.
Tyvärr upphör emellertid RFSLs tolerans där de egna kliniskt politiskt korrekta åsikterna slutar – alla som uttrycker kritik mot homosexualitet med mera och slår vakt om traditionell moral och kärnfamilj fördöms obarmhärtigt som homofober och nymoralister.
Jag har skrivit ett par kommentarer på Israel-ambassadens hemsida där jag uppmanar ambassadör Bachman att inte låna sig till propagandaspektakel av det här slaget, som därtill så uppenbart strider mot den moralsyn som utvecklas i den judiska Torahn. Om Bachman deltagit i Pride som privatperson, utklädd till läderbög eller inte, hade jag förmodligen inte sagt något.
Nu är han dock icke med såsom privatperson utan representerar den judiska staten Israel. Då skall han inte ansluta sig till ett evenemang som, åtminstone beträffande den avslutande hejdlöst exhibitionistiska paraden, är ungefär så långt bort från mänsklig värdighet som det är möjligt att komma. Sedan får toleransmånglarna säga vad de vill.
Vidare kan jag inte låta bli att göra reflektionen, att det är tydligt att Israels representation i Sverige prioriterar kontakterna med HBTQ-världen framför umgänget med landets frireligösa samfund, varav många traditionellt har en lika positiv syn på staten Israel som de har en negativ inställning till Pride och andra bögerijippon.
Israel har ett starkt stöd inom den svenska frikyrkan.
Detta är något som ambassadör Bachman och hans uppdragsgivare vid israeliska utrikesdepartementet till äventyrs borde reflektera över. Ty vore det inte för det starka kristna stödet skulle Israels ambassad, vågar jag påstå, få det svårt att verka i Sverige.
Avslutningsvis. Jag är och förblir Israel-vän och vän till det judiska folket i själ och hjärta. Det innebär inte att jag frånhänder mig rätten att komma med kritik vad gäller Israels agerande när jag anser detta är befogat.
Aftonbladet berättar den 16 januari historien om hur ”kändisadvokaten” Per Liljekvist – med skådespelaren Mikael Persbrandt bland sina klienter – av kriminella kontakter beställde misshandel av några ungdomar han retat upp sig på. Till råga på allt gjorde han därtill ”hitlerhälsning” mot ungdomarna, varav flera uppges ha ”invandrarbakgrund”.
Se länk överst för ABs beskrivning av händelseförloppet.
Av tidningens rubriksättning att döma förefaller just heilandet ha varit det värsta Liljekvist gjorde sig skyldig till när det hela begav sig i höstas. Då hade advokaten ändå, efter en skärmytsling med ungdomsgänget utanför en krog i Djursholm, först skrikit åt ynglingarna att de ”inte hörde hemma här” och därefter via sin mobil tillkallat några medlemmar ur den kriminella gruppen ”Lejonen” att misshandla ungdomsgänget.
Man undrar i sitt stilla sinne vilket som är värst: att utsättas för hitlerhälsning eller att bli misshandlad av yrkeskriminella, vilket var vad några av ungdomarna blev sedan Liljekvists huliganer anlänt i taxi och slagit ner några personer, både ur det för Liljekvist förhatliga ungdomsgänget samt en vuxen man som sökt avstyra misshandeln. Liljekvist uppges ha stått och ”hejat på” de så kallade lejonen under misshandeln.
Åtal uppges nu vänta Liljekvist och en av lejonhuliganerna. Bland annat för misshandel, hets mot folkgrupp och ofredande. Det är alltså heilandet som betecknas som ”hets not folkgrupp”, en lag som instiftades efter Andra världskriget som spärr mot antisemitism, men numera mest fungerar som förevändning för den alltmer DDR-liknande svenska staten att söka spärra in oliktänkande av typ pastor Åke Green (som dock frikändes i Högsta domstolen) och gatukonstnären Dan Park.
Hur otrevligt jag än tycker det är med hitlerhälsningar – för det tycker jag som kämpande antinazist verkligen – så ifrågasätter jag den tonvikt som lagts på detta så kallade brott genom åren. Jag vet inte exakt hur många personer som dömts för ”hets mot folkgrupp” till följd av så kallat heilande – men det är förmodligen ett icke ringa antal.
Synagogan i Malmö – ofta föremål för antisemitiska trakasserier och skadegörelse.
Man kan då lämpligen jämföra med hur många som åtalats och fällts i domstol för de trakasserier av judar som genomförs på så gott som daglig basis i Malmö: överfall och stenkastning mot personer med traditionell judisk klädsel, inklusive den judiska församlingens rabbin; hakkorsprejande av såväl exteriör som interiör i synagogan på Föreningsgatan; attentatsanslag mot judiska församlingshemmet; trasserier mot elever på väg till och från skolan; våldsamma motdemonstrationer mot proisraeliska manifestationer; verbalt ofredande och dödshot etcetera.
Såvitt jag känner till kan antalet personer som fällts för något av allt detta sammanfattas i ett mycket runt tal: noll (0).
Polisen har gett upp hoppet om att komma till rätta med den för såväl Malmö som Sverige skamliga behandlingen av Malmös judar. Det beror helt enkelt på att antisemitismen i Malmö är ett fenomen som importerats med stadens växande muslimska befolkning.
Varken politikeretablissemanget eller polisledningen har något som helst intresse av att lagföra muslimska förövare, eftersom då riskerar kallas för ”rasister” och, ve och fasa, för att gå i Sverigedemokraternas ledband. Inte ens mer eller mindre professionella ”antirasister” är särskilt intresserade av att komma rätta med antisemitismen i Malmö, eftersom den utövas av ”fel” grupp, nämligen muslimer. Om dessa får ej sägas ett enda ont ord, då tar det hus i helsicke.
Också de så kallade kippavandringar som då och då har genomförts som stöd för Malmös utsatta judar har mer och mer kommit att förlora sin udd, då dessa manifestationer lika mycket kommit att användas för att protestera mot generell ”rasism” och ”islamofobi” som mot antisemitism. Kippavandringarna har också blivit ett bra tillfälle för en brokig samling toleransmånglare att saluföra sin förmenta godhet och rättskaffenhet.
En toleransmånglare (FP) och en antisemit (S) på kippapromenad: Erik Ullenhag och Ilmar Reepalu.
Då är det så mycket enklare att slå till mot förvirrade svenska ungdomar (och i sällsynta fall advokater) som sträcker högerhanden i luften och därmed anses hetsa mot folkgrupp. Jag hoppas slutligen advokat Per Liljekvist får det straff han förtjänar, förutsatt att ABs beskrivning av hans uppträdande är någorlunda med sanningen överensstämmande. Även om jag tyvärr inte kan påstå att mitt förtroende för det svenska rättsväsendet är särskilt grundmurat.
Reinfeldt och övriga moderattoppar i Prideparaden.
Jag är noga taget Fredrik Reinfeldt ett stort tack skyldig.
Hade det inte varit för honom hade jag sannolikt inte engagerat mig i framtidspartiet Sverigedemokraterna. Det var nämligen genom Reinfeldts och den då nya allianregeringens nära nog kriminella försummelse av det svenska försvaret, som jag tog steget och blev SD-medlem 2008. Misstänker att jag hamnat hos SD i vilket fall som helst, men den då nyblivne statsministern påskyndade helt klart mitt beslut. Jag ämnar i den här bloggtexten titta litet närmare på Fredrik Reinfeldt och vad som motiverar honom.
Fredrik Reinfeldt är född 1965 och började med politik i tidiga år som elevrådsordförande. Han var då inte mer än tio-elva år. Hans stora intressen i ungdomsåren var basket och teater; inom sistnämnda gebiet framträde han som den bögige konferencieren i en skoluppsättning av ”Kabaret”. Vid andra tillfällen spelade han bokstavligt talat pajas, det vill säga clown.
1984 ryckte Reinfeldt in som kompanibefäl vid Lapplandsjägarna i Kiruna och har beskrivits som en elitsoldat. Vid den så kallade värnpliktsriksdagen 1985 valdes han till vice ordförande i värnpliktsrådet. Efter muck kom Reinfeldt i kontakt med några jämnåriga Täby-moderater och började mer seriöst tänka i politiska banor.
Reinfeldt hävdar i Mats Wiklunds bok En av oss? En bok om Fredrik Reinfeldt (Fischer & Co 2006) att han påverkades av dåvarande moderatledaren Ulf Adelsohn: ”Ulfs resonemang om att frigöra människan betydde mycket.” Reinfeldt och hans unga moderatvänner var dock missnöjda med hur partiets ungdomsförbund, MUF, drevs i högborgerliga Täby och bildade därför Konservativ ungdom, som snart tog över ledningen i MUF med Fredrik som ordförande.
1990 valdes den nyexaminerade civilekonomen Fredrik Reinfeldt till ordförande i MUF i Stockholms län – han hade tidigare bland annat jobbat som ABAB-vakt – och tillträdde samtidigt en tjänst som biträdande borgarrådssekreterare hos dåvarande industriborgarrådet i Stockholm, Carl Cederschiöld.
I samband med ordförandestriden i Moderata ungdomsförbundet 1992 – det så kallade Slaget i Lycksele – blev Reinfeldt något av en kändis på riksplanet: kampen stod mellan Reinfeldt och den nyliberalt präglade, sittande ordföranden och blivande socialförsäkringsministern Ulf Kristersson som var för fri invandring. Reinfeldt sågs vid denna tid som tämligen konservativ och var betydligt mer följsam gentemot partiledningen med Carl Bildt i spetsen än Kristersson. Slutligen gick Reinfeldt segrande ur striden med de knappa röstsiffrorna 58-55.
Reinfeldt och hans farfars farfar, cirkusmannen John Hood.
Vad som kanske mer än något annat präglat Fredrik Reinfeldts syn på tillvaron och verkligheten är hans delvis mycket exotiska släktbakgrund. Namnet Reinfeldt kommer från Lettland, och i övrigt finns bland förfäderna inslag från Italien, Bohuslän och Östergötland. Här hittar vi även mulatten John Hood som var cirkusdirektör och kom från USA eller möjligen Indonesien.
Hood, som bland annat uppträtt som ormtjusare i Norge, vistades i Sverige i början på 1880-talet. Han hävdade ibland att hans far kom från den indonesiska ön Borneo och att mamman var negress, men vid andra tillfällen påstod han att fadern var guvernör från Java och att modern var holländska. Stockholmskorrespondenten för den finlandssvenska tidningen Nya Pressen skev om nämnde Hood på följande sätt den 29 augusti 1884:
Sedan några år har här i Stockholm uppehållit sig – tidtals åtminstone – en främling, som ådragit sig rätt mycket uppmärksamhet, särskildt från damernas sida. Han är nämligen en ovanligt ståtlig och man skulle kunna säga äfven vacker karl – dvs vacker ”efter sin art”, ty mannen är neger…Herr Hood har haft en något ostadig sysselsättning. Han har förevisat zulu-kaffrer och vargmänniskor, loppcirkus, hafsnymfer, och har slutligen förevisat sig sjelf såsom människoätare.
I Sverige träffade John Hood pigan och tivoliarbeterskan Emma Dorothea Reinfeldt som hade lettländsk bakgrund, och det påtagliga resultatet av denna allians blev sonen John som föddes på Allmänna BB i Stockholm. År 1889 gifte sig Emma Dorothea med järnarbetaren Andreas Carlsson, som därtill var karusell- och skjutbaneägare och således verksam inom samma bransch som John Reinfeldts biologiske fader.
John Reinfeldt tog småningom över styvfaderns skjutbana och när hans son föddes fick han namnen John Herbert Linné Reinfeldt, vilken i Stockholm lierade sig med en dam av italienskt ursprung som hette Anne-Marie Dominique. Denna var sprungen ur en italiensk artistfamilj, vars sentida mest kände representant i Sverige är Carl-Axel Dominique, född 1939, som är fyrmänning med Fredrik Reinfelds pappa Bruno.
Fredrik Reinfeldt är med rätta stolt över sin färgstarka släktbakgrund (skulle själv inte ha haft något emot att ha haft så många intressanta förfäder med skiftande bakgrund), men jag skulle inte ha brytt mig om att redogöra så pass noggrant för denna om det inte varit för att den i så hög grad präglat hans verklighetsbild och politiska utsyn. Detta framgår närmast övertydligt av en intervju statsministern gav Sydsvenskans Niklas Orrenius den 19 november 2011:
Här redogör Reinfeldt för sin djupt kända avsky gentemot Sverigedemokraterna vilken han erkänner bottnar i den egna, brokiga släktbakgrunden. En bakgrund som gör, hävdar statsministern, att han är särskilt känslig för ”främlingsfientlighet” och dess förmenta representanter i form av SD.
När man läser den långa intervjun, utförd av en av den svenska medievärldens mest beryktade ”godhetsapostlar” och ”toleransmånglare”, kan man knappast undgå intrycket, att föreställningen om att allt gott har kommit utifrån är den bärande pelaren i hela Fredrik Reinfeldts politiska synsätt. Det förefaller faktiskt som om han betraktar sig själv som den främste företrädaren för den samhällselit som hyser denna uppfattning.
I sammanhanget erinrar man sig Reinfeldts ord under ett besök i den invandrardominerade stadsdelen Ronna i Södertälje 2006: ”Ursvenskt är bara barbariet – resten har kommit utifrån.” Underförstått: Som exempelvis den reinfeldtska släkten.
Radarparet Sahlin och Reinfeldt.
Det är minst av allt en tillfällighet, att Reinfeldt i intervjun passar på att hylla förra sosseledaren Mona Sahlin, vilken till skillnad från efterträdaren Håkan Juholt enligt Reinfeldt hyser ett äkta patos mot rasism och främlingsfientlighet. Sahlin, som 2002 i en intervju som publicerades på Turkiska ungdomsförbundets blogg, yttrade ungefär samma sak som Reinfeldt gjorde i sitt Ronna-uttalande: ”Ni har en kultur, en identitet, en historia, någonting som binder ihop er. Och vad har vi? Vi har midsommarafton och sådana töntiga saker.”
Det kan på goda grunder hävdas, att såväl Fredrik Reinfeldt som Mona Sahlin till betydande delar byggt upp sina politiska karriärer på att uttrycka förakt för sitt hemland och höja främmande inflytande till skyarna. De har därmed givit uttryck för något som den brittiske filosofen Roger Scruton kallat oikofobi, en ursprungligen psykiatrisk term innebärande en irrationell rädsla för det egna hemmet och dess omedelbara närhet men som i Scrutons version betyder rädsla eller skräck för vad som hör samman med den egna nationen.
Reinfeldts och Sahlins politiska kamp mot ”främlingsfientlighet” och ”rasism” sammanfaller med mainstreammedias ständigt pågående kampanjjournalistik för ”antirasism”, ”tolerans” och ”gilla olika”-tänkande med Expressens anlitande av den AFA-anknutna vänsterextrema Researchgruppen med de brottsdömda frontfigurerna Martin Fredriksson, Mathias Wåg och Carl Tullgren som absolut lågvattensmärke. Se mer i detta ämne nedan.
Jimmie Åkesson skålar för SDs framgångar – det var nog inte detta som Reinfeldt hade tänkt sig. Foto: Photo2be
Det gigantiska problemet för Reinfeldt, Sahlin, Expressen, AFA med flera ”rasistjägare” är emellertid att deras verksamhet haft rakt motsatt effekt visavi det eftersträvade resultatet. De hatade Sverigedemokraterna har nämligen gått fram som en ångvält i opinionen och med 12,9 procent av röstetalet mer än fördubblat sina mandat i riksdagen jämfört med valet 2010 samt gjort kraftiga inbrytningar i såväl kommuner som landsting.
Godhetsmaffian sitter därför i en rävsax som tycks omöjlig att ta sig ur. Nu försöker man trösta sig med att ”87 procent röstade mot rasism och främlingsfientlighet”. Mot detta kan med minst lika stort fog invändas, att 97 procent röstade mot tokfeminismen representerad av F!, 94 procent mot vinstförbud i välfärden enligt kommunistisk modell och 93 procent mot utflipprad miljöextremism i MPs tappning.
Fredrik Reinfeldt väljer i detta prekära läge att deklarera sin avgång som landets statsminister och som de så kallade Nya Moderaternas partiledare. Han lämnar både landet och partiet åt sitt öde. Det är ett beslut som vållat stark kritik från de tidigare moderatledarna Ulf Adelsohn och Bo Lundgren.
Adelsohn citerades i Dagens Nyheter den 15 september på följande sätt: ”Nu har vi i realiteten en icke-socialistisk majoritet i kammaren, men lämnar ändå över makten. Det är ingen statsmannakonst.” Bo Lundgren: ”Han skulle ha väntat och sett vad utfallet blev av den parlamentariska situationen.”
Reinfeldts agerande visar hur en fullblodsnarcissist resonerar. När han inser att hans åtta år långa kamp mot Sverigedemokraterna – ty detta är vad hans statsministertid ytterst handlat om – varit förgäves, och han till yttermera visso till SD förlorat hundratusentals väljare som varit missnöjda med Nya Moderaternas utveckling från ett värdekonservativt parti med liberala inslag till ett pragmatiskt kappvändarparti med accelererad massinvandring som huvudfråga, så sticker han. Ungefär som när en omogen skolflicka dumpar en kavaljer hon tröttnat på.
Carin Jämtin håller ett vakande öga på sin partiordförande.
Nu skall den partipolitiskt oerfarne S-ledaren Stefan Löfven, som av allt att döma är helt i händerna på sin partisekreterare, Palestina-aktivisten Carin Jämtin, försöka sy ihop en minoritetsregering och en budget med hjälp av det extremistiska Miljöpartiet. Det kommer, om det lyckas, att bli en svag regering. Något som i och för sig kanske inte är helt fel.
För att citera det borgerligt sinnade nyhetsbrevet Veckans Contra:
En svag regering kommer att uträtta mindre än en stark regering. Det är alldeles utmärkt. Sverige kan som nation vara väl så betjänt av en svag som en stark regering.
Enligt detta resonemang blir det svårare för en svag regering att driva igenom alltför många dumma politiska förslag, samtidigt som den svaga regeringen möjliggör för välståndsskapande krafter utanför den politiska sektorn att verka. Det är ju inte politiken som skapar välstånd – den fördelar bara resurser som andra skapat.
Slutligen har den alltid intressanta webbkanalen Granskning Sverige nagelfarit Expressens närmast brottsliga roll i anlitandet av vänsterextrema krafter i sina – totalt felslagna – försök att minska Sverigedemokraternas inflytande i svensk politik. Lyssna via denna länk:
Malmös ortodoxe rabbin, Shneur Kesselman, har återigen trakasserats av antisemiter.
Följetongen om det importerade judehatet i Malmö fortsätter. Natten till torsdagen den 31 juli vandaliserades synagogan på den numera ökända Föreningsgatan av, som det hette”, ”okända gärningsmän”. Tre glasrutor krossades. Det var den tredje incidenten av detta slag under innevarande år:
Judiska församlingens ordförande, Fred Kahn, citeras så i Sydsvenskan: ”Det finns en akut hotbild mot församlingen och även mot enskilda judar.” Kahn underlåter att nämna från vilket håll denna hotbild kommer men menar, att vandaliseringen sannolikt hänger samman med den pågående konflikten i Gaza.
Synagogan i Malmö drabbades 2010 av ett bombattentat. 2012 råkade även det närbelägna judiska församlingshemmet ut för ett bombattentat. Förövarna – två unga islamister – greps den gången på praktiskt taget bar gärning. Efter en farsartad rättegång valde åklagaren att lägga ner åtalet, då han menade att attentatet mest var ”ett pojkstreck”.
I mars 2014 angreps församlingshemmet av ett aggressivt ”shariagäng”, vilket trängde in i byggnaden och hotade mörda församlingsmedlemmarna. När det gäller vandalisering av de judiska begravningsplatserna i Malmö är dessa så frekventa, att församlingen tappat räkningen.
Propalestinsk, antiisraelisk manifestation i Malmö.
Nyligen har vidare Malmö-polisen meddelat att utredningen av den grova misshandeln (med järnrör) av en kurd som satt upp en Israel-flagga i sitt fönster på muslimtäta Seved i Malmö lagts ner. Detta med motiveringen, att dådet ej var att betrakta som ett ”hatbrott”. ”Vanlig” misshandel lär ju emellertid fortfarande vara ett brott, men det räcker tydligen inte för polisen…
Två dagar efter vandaliseringen av synagogan attackerades Judiska församlingens ortodoxe rabbin Shneur Kesselman vid två tillfällen: först på väg till synagogan, därefter på hemväg från densamma:
När Kesselman vid niotiden på kvällen var på väg hem från synagogan i sällskap med församlingsmedlemmen Hugo Klein kastades en flaska mot de båda männen. Flaskan hivades iväg från en förbipasserande bil med flera män i. Samtidigt som flaskan landade i en husvägg nära rabbinen och hans följeslagare, skrek männen i bilen grova antisemitiska okvädinsord.
En liknande händelse hade inträffat då Kesselman och Klein var på väg till den judiska gudstjänstlokalen. Den gången var det en cigarrettändare som kastades mot de gående. Shneur Kesselman kommenterade överfallen på följande sätt i Sydsvenskan den 2 augusti: ”Det var hemskt. Det finns inget annat ord. Det är en skam.” Kesselman citeras vidare:
Man förlorar sin trygghet helt enkelt. Men det finns många modiga bra Malmöbor som står upp för oss. Vi känner att vi har ett starkt stöd från vanliga svenskar.
Oavsett vad de vanligaste toleransmånglarna och godhetsapostlarna vill få oss att tro är det nämligen inte svenskar – vare sig vanliga eller andra sådana – som utgör ett ständigt hot mot den judiska församlingen och dess medlemmar i Malmö. Det är inflyttade personer med muslimsk trostillhörighet, personer som inte kan släppa det nedärvda judehatet när de anländer till Sverige, som utgör detta hot.
Förvisso finns det ett antal nationalsocialister i Malmö och på andra platser vilka inte heller uppskattar judar. Den växande antisemitismen i Malmö och andra delar av Europa är dock delar av ett gemensamt mönster, som blir allt allvarligare i takt med att immigrationsströmmen från muslimska delar av världen ökar.
Här en analys av den moderna, europeiska antisemitismen hämtad ur Washington Post:
Propalestinsk mobb vandaliserar och lever rövare i Paris den 19 juli.
Denna realitet kan inga malplacerade varningar om ”islamofobi” från integrationsminister Erik Ullenhags sida ändra på. Det måste slutligen fastslås att regeringens flathet när det gäller den växande antisemitismen i samhället till mycket stor del torde bero på, att det muslimska röstunderlaget i Sverige är ungefär tio gånger så stort som det judiska.
En vy över Gågatan i Södertälje under SDs EP-valskampanj. Foto: Tommy Hansson
Va? Vill ni inte veta hur min dag har varit så här långt och mitt djuplodande filosoferande kring detta? Det skiter jag i, så håll till godo!
I dag åkte jag glad i hågen ner till stan med ”pensionärsexpressen” här uppifrån bostadsområdet i akt och mening att uträtta ett par bankärenden. Sagt och gjort. Bara för att få reda på att bankerna stängde redan klockan 13.00 inför Kristi himmelfärdsdag i morgon. Snopet. Får göra dessa ärenden på fredag i stället.
Passade ändå på att inhandla litet ”sponken” till helgen och blommor att ställa i vasen vid min salig hustrus porträtt samt besöket i minneslunden i morgon. Det är nu dryga fyra år sedan lilla Mika övergick till änglavärlden. Jag är inte den som går omkring och sörjer för jämnan, men ibland är det mer än lovligt ensamt här i min trerummare – särskilt nu sedan sonen flyttat in i eget boende.
Å andra sidan kan även ensamheten ha sina fördelar. Ingen gnäller om jag tar ett par öl och snapsar till maten någon enstaka gång eller sitter uppe till halv tre på natten och tittar på deckare och/eller sitcoms på TV. Eller om det stundtals här är litet ostädat och dammigt.
Nere på stan hade jag tre angenäma samtal i EU-valets kölvatten. Två med personer jag brukar stöta ihop med ibland och som känner till mitt politiska engagemang, ett med en ung expedit på Systemet som lyckönskade mig till valframgången och tyckte att SVTs valvaka var åt helvete i sin ohöljda partiskhet. Kunde förstås inte annat än tacka och hålla med.
Ja, det verkar som om etablissemangsmedia nu kastar alla försök att iakttaga saklighet och opartiskhet överbord i takt med SDs framgångar. SVT vägrade sända glimtar från SDs valvaka sedan det stått klart att vi blivit nästan dubbelt så stort som feminazisterna i Fi, de som på sin valvaka skanderade AFA-slagord, och måndagens Expressen var en orgie i ohöljd SD-fientlighet. Även på nyhetsplats ägnade sig Bonnier-blaskan åt oförblommerad åsiktsjournalistik, vilket tills för inte så länge sedan ansågs vara en dödssynd i seriösa journalistkretsar.
Expressen hyllar AFA-entusiasterna i Fi och svär åt SD.
Sedan Expressen började anlita brottsdömda extremister från våldsvänstern i sitt researcharbete står det dock fullständigt klart, att vi kan glömma alla anspråk på någon som helst politisk seriositet från det hållet. Tidningen har blivit en megafon för den så kallade antirasismen, en artificiell skapelse som bygger på den falska föreställningen om en enorm, växande ”rasism” i Sverige. I själva verket är Sverige förmodligen världens minst rasistiska land, något som jag påpekat ett antal gånger här och gärna upprepar:
För våra professionella antirasister, toleransmånglare och godhetsapostlar kommer troligen SDs och andra EU-skeptiska/immigrationskritiska partiers framgångar i EP-valet som något av en skänk från ovan. Man behöver detta för att bättra på sin djävulsmålning av SD med flera och därmed motivera sitt eget existensberättigande och bidragsmottagande.
Å andra sidan kan man kanske också säga att vi SDare behöver detta klientel, dels för att peppa oss själva att fortsätta den goda kampen, dels som röstkreatörer. Jag är nämligen övertygad om att utan vänsterpöbeln och Expo-typerna hade vi fått någon procents sämre valresultat eftersom en hel del väljare blir förbannade över hur vi behandlas och sympatiröstar av den anledningen.
Vänstergrobianerna i RF gillar att hota folk…
Vidare hände en rätt märkligt sak när jag satt och inmundigade kaffe och en köttbullsmacka på Kringlans kafé. En ung, mörkhyad man iförd keps stannade fem meter från bordet, tittade på mig och log brett samtidigt som han sa ”Tjena, Tommy Hansson”.
Vet inte riktigt hur jag skall tolka detta. Hade aldrig sett mannen förut vad jag kommer ihåg. Han kan förstås ha varit en vänlig välgångsönskare, men möjligen också en ironisk SD-kritiker som på detta sätt ville klargöra att man håller koll på mig. Fast det visste jag ju redan.
Nu är jag alltså hemma igen och knackar ner dessa rader. Tänkte äta ugnsbakad falukorv litet senare med stark belgisk öl och norsk snaps (mångkulturellt så det förslår!) därtill. Jag räknar ändå inte med att få några personkryss från de missionerande nykterhetsivrarna…
I morgon är således Kristi himmelfärdsdag, som firas till minne av hur Jesus enligt kristen tradition efter 40 dagars vistelse på jorden efter sin uppståndelse begav sig till himlen för att ta plats vid Guds högra sida. En underskattad helgdag som med fördel kan ägnas åt stilla kontemplation.
Andrea Mantegna (omkring 1461). Kristi himmelsfärd.
För övrigt uppskattar jag rådande väderläge med mulet och 12-15 grader Celsius så länge det varar – det lär väl snart bli varmt och djävligt igen.
I Kärrtorp demonstrerade ett par dagar före julafton gräddan av Sveriges politiska elit tillsammans med vänsterextremistiska våldsverkare mot ”rasismen”.
I Malmö förliden söndag deltog enligt pressuppgifter omkring 9000 – vilket i praktiken innebär att det i realiteten var ett okänt antal tusen färre deltagare – i en likartad manifestation. Välmenande individer och barnfamiljer blandades med folk från Vänsterpartiet, SSU, Revolutionära Fronten och AFA alltmedan slagorden och plakaten mot rasism och nazism stod som spön i backen.
Bakgrunden var knivskärningarna i Malmö för någon vecka sedan, då några vänsterextremister skadades under en holmgång med personer med anknytning till organiserad nationalsocialism. Svårast skadad blev en yngre man med iranskt ursprung vid namn Showan Shattak, därav slagordet ”Kämpa Showan”.
Denne har litet gulligt beskrivits som anhängare av Malmö FF samt initiativtagare till en opinionsgrupp mot ”homofobi” bland fotbollssupportrar. Samtidigt är Shattak känd som en beryktad vänsterextremist, som på nätet uttalat sig gillande av vänstervåld mot meningsmotståndare och att man inte får vara för hjärtnupen: att sparka boll med liggande personers huvuden är uppenbarligen inget som upprör Shattak. Han har även fångats på bild i vildsinta angrepp mot polisen.
Jag gillar vare sig nazister eller politiskt våld samt önskar Showan Shattak ett snart tillfrisknande – ingen skall naturligtvis behöva bli knivskuren eller misshandlad på annat sätt. Därtill hoppas jag att hans erfarenheter nu kan få honom att tänka efter en smula och fråga sig själv vad han egentligen har hållit på med. Samtidigt har såväl polis som andra vittnen berättat att knivskärningarna närmast var att se som en sorts nödvärn, då nazisterna blev attackerade av extremvänstern.
Det finns dock ett beprövat talesätt som nog skulle kunna vara tillämpbart i det här fallet: den som sig i leken ger, får leken tåla. Ett annat tänkvärt ordstäv: arga katter får rivet skinn.
Tydligtvis har dock Showan Shattak redan upphöjts till martyr för ”antirasismen” och ”antinazismen” oavsett om han överlever eller ej. Och jag hoppas som sagt innerligt att han gör det. Någon särskilt trovärdig martyr är han dock inte.
Kippavandrare blir till reklampelare för våldsam vänsterextremist. Foto: Dispatch International
Showan Shattaks namn dök upp i ett annat sammanhang dagen innan den stora manifestationen hölls på Möllevångstorget i Malmö. Omkring 150 personer hade då deltagit i en så kallad kippavandring i anslutning till Malmös stora synagoga. ”Kippavandring” syftar på den traditionella huvudbonad – kippa – som bärs av judiska män och som deltagarna i vandringen förväntas bära.
Det är en värdig form av manifestation som ägt rum några år nu och som syftar till solidaritet med Malmös judiska befolkning, vilken blivit utsatt för upprörande och allt grövre rasism/antisemitism under en följd av år. Många Malmö-judar har därför föredragit att flytta från staden, ibland så långt som till Israel och Nordamerika. Tyvärr har Malmös styrande socialdemokrater sett mellan fingrarna med antisemitismen.
Det är ett allmänt känt faktum att förövarna bakom de antisemitiska trakasserierna nästan uteslutande har muslimsk bakgrund, något som liberala toleransmånglare har märkbart svårt att tillstå. Därför talas det ofta även om ”islamofobi” i samband med kippavandringen, ett som jag menar mycket tveksamt uttryck. Jag vågar påstå att det i Sverige icke existerar någon islamofobi på samma sätt som det existerar en ovedersäglig antisemitism.
Kritik mot islam rör sig nämligen praktiskt taget undantagslöst om kritik mot islamistisk våldsbenägenhet, antisemitism av muslimsk proveniens samt mot muslimska invandrares oblyga försök att kräva särbehandling i det svenska samhället samt påtagliga förmåga att känna sig ”kränkta” i alla möjliga och omöjliga sammanhang. Om detta är islamofobi, ja då menar jag att denna är helt förståelig!
I slutet av kippavandringen utsattes deltagarna för en kupp i samband med en gruppfotografering. Företrädare för extremvänstern dök upp och prackade på ett par av kippavandrarna skyltar med texten ”Kämpa Showan”. Deltagarna i den värdiga manifestationen till stöd för Malmös judar gjordes på så sätt till reklampelare för en ökänd vänsterextremist som skadats i ett internbråk med andra extremister av samma skrot och korn.
Showan show: angriper en polisbil 2008. Foto: Youtube
Tilltaget är också ytterligare ett, låt vara förhållandevist harmlöst, försök av extremvänstern att hegemonisera det självklara engagemanget mot rasism och nationalsocialism. Dispatch International skrev i en ledare på följande sätt om Showan-kuppen:
Om det problematiska i att som demokrat demonstrera tillsammans med våldsförespråkare och extremister har slutligen en bloggare skrivit en mycket tänkvärd text som jag länkar till överst. Läs den!
Länken här ovan går till en i stort läsvärd artikel av Willy Silberstein, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism (SKMA), i Aftonbladet dagens datum den 27 januari – det vill säga Förintelsens minnesdag. Silberstein uppmanar bland annat drottningen och statsministern att deltaga i nästa av den Judiska församlingen i Malmö anordnade så kallade kippavandring. En god idé, tycker jag.
Det finns naturligtvis allt skäl att på detta sätt högtidlighålla minnet av de sex miljoner judar, hundratusentals zigenare och andra folkgrupper som massakrerades av nationalsocialisterna i samband med Andra världskriget. Några förtydliganden menar jag dock kan vara på sin plats. I Wikipedia läser jag: ”Minnesdagen är till för alla som bekämpar intolerans, främlingsfientlighet, rasism och antisemitism.”
Jag tycker faktiskt det är litet märkligt att ordet antisemitism, det vill säga judehat, placeras sist i denna uppräkning trots att Förintelsen (Holocaust) främst avser den oerhört väldokumenterade judeutrotningen. Och vad är egentligen ”intolerans”?
Frågar du en företrädare för den hallstämplade politiska korrektheten får du till äventyrs svaret, att det kan vara varje form av kritik mot allt som har med homosexuellt leverne att göra. För andra kanske intolerans i första hand är diskriminering av filatelister. Jag är vidare rätt säker på att somliga skulle hävda, att det bästa du kan göra för att bekämpa ”främlingsfientlighet” och ”rasism” är att inte rösta på Sverigedemokraterna.
Med andra ord efterlyser jag större stringens i diskussionen om Förintelsen och judehat. Willy Silberstein nämner inledningsvis i sin artikel vad han menar vara olika former av rasism: ”Sverige har börjat vänja sig vid rasism. Jag tänker på judehat, jag tänker på hat mot muslimer, romer och andra utsatta.” Hat mot muslimer kan dock aldrig vara ”rasism”, eftersom muslimer är sådana personer vilka bekänner sig till religionen islam och icke någon ”ras”.
Historiskt exempel på svensk antisemitism.
Frågan är för övrigt om det inte är dags att för gott utmönstra ordet ”rasism” ur vokabulären. Ordet i fråga förutsätter nämligen att det finns mänskliga raser, och modern forskning har kommit fram till att de genetiska skillnaderna mellan olika etniska grupper är så små att det inte är korrekt att tala om ”raser” i sammanhanget.
Jag har tidigare skrivit följande bloggtext, där jag redovisar aktuella forskningsrön, i ämnet:
Vetenskap är en sak – politisk demagogi en annan. Om ordet ”rasism” försvann ur den vetenskapliga och/eller politiska vokabulären skulle det innebära, att våra professionella så kallade antirasister och toleransmånglare gick miste om ett snärtigt slagord att använda som tillhygge mot personer och partier med i deras tycke olämpliga åsikter. Därför tror jag inte mycket på att ordet i fråga kommer att försvinna i brådrasket.
Ett annat fenomen värt att notera när det gäller debattinlägg och andra utsagor från etablerade politiker och debattörer om den tilltagande antisemitismen i Sverige – ty att det finns en sådan är ställt utom allt tvivel – är att det så gott som aldrig fastslås varifrån sagda antisemitism härrör.
De flesta anmälningarna om hatbrott riktade mot Malmös judar kommer från Föreningsgatan, där Judiska församlingens synagoga ligger.
Nämligen från den växande kommuniteten invandrare med islamsk trostillhörighet. Det är från hatfyllda medlemmar av denna samfällighet det anmärkningsvärda och skandalösa judehatet i Malmö kommer, något som lett till att många judar känt sig tvingade att lämna den stad de en gång växte upp i. Förvisso finns det judehatare/antisemiter av annan tillhörighet, exempelvis anhängare av extremnationalistiska och rent nationalsocialistiska grupperingar, men det är alltså inte från dessa judehatet i Malmö i första rummet emanerar.
Jag tycker rent ut sagt är ynkligt när Willy Silberstein och andra debattörer ”glömmer” att påpeka, varifrån judehatet i realiteten kommer. Och att man inte vågar uppmana de muslimer som hatar judar att sluta upp med sitt primitiva hat. Resultat av denna selektiva ”glömska” samt feghet blir att det i stället är svenskar i allmänhet som skuldbeläggs och skälls för att vara rasister, vilket faktiskt är groteskt: svenskarna tillhör säkerligen jordens minst ”rasistiska” folk.
Detta faktum påpekades också av läraren och författaren Zulmay Afzali, med ursprung i Afghanistan, i en debattartikel i Svenska Dagbladet den 25 januari:
I dag minns jag, som många andra, den fruktansvärda och ofattbara nationalsocialistiska judeutrotningen. Något jag för övrigt gör praktiskt taget varje dag, vilket nog framgår av de många texterna i judiska och förintelserelaterade ämnen jag skrivit på min blogg.
Enligt Zulmay Afzali är svenskarna inte rasister.
Låt mig även erinra om att det tog FN, en organisation som verkligen inte gjort sig känd för att vara vänskapligt inställd till vare sig det judiska folket i allmänhet eller den judiska staten Israel i synnerhet, hela 60 år innan man 2005 utsåg den 27 januari – det datum då den våldtagande och massakrerande sovjetiska Röda armén öppnade portarna till det av de tyska nationalsocialisterna administrerade dödslägret Auschwitz i Polen och befriade dess arma invånare – till Förintelsens officiella minnesdag.
Inte ens denna dag fick dock judarna (och romerna med flera zigenska grupper) ha för sig själva, ty givetvis skulle den även bli en dag för bekämpande av ”rasism” och värnande av ”tolerans” i allmänhet.
Ovan en länk till ett danskt nyhetsinslag (TV2-Nyhederna) som borde ses av alla som förnekar att det finns ett islamistiskt problem i västvärlden.
Inslaget påvisar hur den islamistiske hatpredikanten Omar Bakri Muhammad, som lämnade England efter Londonbombningarna 2005 och inte tillåts resa in igen, fortsätter att sprida sitt våldsamma hatbudskap bland ungdomar i Danmark via bland annat Internet och telefonkonferenser från sin nuvarande bas i Libanon. Det grundläggande temat för detta budskap är att ”Islam will dominate the world” (Islam kommer att dominera världen).
Sheikh Omar Bakri Muhammad, född i Syrien 1958, tillbringade 20 år i London men begav sig till Libanon 2005. Detta skedde efter de fyra islamistiska bombdåd i London den 7 juli 2005 som dödade 53 personer i attacker riktade mot lokaltrafiken. En förgrening av al-Qaida, som Bakri var nära lierad med, ansågs ligga bakom terrorn. Det rapporterades i november 2010 att Bakri i Beirut dömts till livstids straffarbete för terrorism tillsammans med 54 andra islamister, men han sade då att han ”inte skulle tillbringa en enda dag i fängelse”.
Han verkar ha fått rätt, eftersom han numera är bosatt i Triploli i norra Libanon varifrån han alltså kolporterar ut sitt budskap till unga, formbara sinnen i västvärlden. Bakri har försvarat mordet på den brittiske soldaten Lee Rigby – som var trumslagare i armén – i London-stadsdelen Woolwich den 22 maj 2013. De båda unga islamkonvertiterna Michael Adelbolajo och Michael Adebowale. båda av nigeriansk härkomst, gick då lös på Rigby med knivar och machetes och hackade honom till döds.
Eftersom Rigby var soldat, menade Bakri, var det rätt att döda honom som protest mot att brittiska soldater dödar muslimer utomlands. Omar Bakri var under sin tid i Storbritannien med om att grunda terrorororganen Hizb ut-Tahir samt Al-Muhajiroun. Jag vet inte om Bakri reflekterat över det faktum, att det absolut största antalet muslimer som dödas i världen i dag dödas av andra muslimer.
Den 25-årige Lee Rigby hackades till döds av två muslimska konvertiter i Woolwich i sydöstra London i maj i år.
I inslaget i danska TV2-Nyhederna uppviglas bland annat till våld, mord och kidnappningar i kampen för islamskt världsherravälde. De som missfirmar profeten Muhammed genom karikatyrteckningar eller på annat sätt skall dödas utan förbarmande. Även lemlästning rekommenderas varmt som bestraffningsmetod.
Intrycket man får av det danska nyhetsinslaget är att våldsbejakande muslimsk extremism är ett väsentligt större problem i Danmark än i Sverige, men det betyder naturligtvis inte att inte galenskapen existerar här också. Ännu har den dock inte hunnit växa sig lika stark som i Danmark, som ju också ligger närmare kontinenten och därmed är öppnare för influenser från de radikala muslimska kommuniteterna där.
En ramsa som hörs skanderas i filmen är ”Danmark i helvetet”. Det är tydligen så dessa miserabla våldsagitatorer i sina toviga skägg vill löna det land som tagit emot dem och givit dem en levnadsstandard de inte ens kunde drömma om i sina muslimskt styrda hemländer. Den demokrati som möjliggör deras hatspridning spottar de på och vill avskaffa så fort de får chansen. En annan förekommande ramsa är ”Obama, Obama, we love Usama (bin Ladin)”.
Misstänkte Woolwich-mördaren Michael Adelbolajo.
Islam är en sak – det är en religion som också är en totalitärt präglad filosofi – vilken man kan ha olika meningar om. Det finns förvisso hyggliga muslimer som begripit att deras religiösa koncept kan och måste förändras, precis som judendom och kristendom reformerats under århundradenas lopp. Inom judendomen har man inte stenat äktenskapsbryterskor på 2000 år, och inkvisition och korståg tillhör dessbättre kristendomens förflutna. Problemet är att sansade muslimer ofta är rädda för att säga sin mening på grund av den uppenbara risken för repressalier.
I länder som styrs av islam förekommer däremot fortfarande stenande till döds, publika halshuggningar och hängningar samt lemlästande av tjuvar och offentlig spöslitning för andra missdådare i enlighet med sharialagen.
I Sverige fortsätter emellertid de professionella toleransmånglarna att tjattra om sin ”islamofobi” som ett stort samhällsproblem. Problemet är väl snarare att det inte finns tillräckligt med islamofobi, märk väl i betydelsen av en ytterst välbefogad och samtidigt välinformerad medvetenhet om islamismen och dess väldokumenterade strävan att dominera världen.
Offentliga hängningar är ett omtyckt folknöje i Iran.
Den som inte är medveten om denna strävan, och den gradvisa anpassning till inflyttade muslimers minsta önskemål som gynnar den, hänger sig åt ett beklagligt önsketänkande. För mig står det fullständigt klart att detta annalkande barbari måste hejdas innan det är för sent. Klart illavarslande är de moskéer på svensk mark som hela tiden ökar i antal. lllavarslande, därför att den avhoppade danske imamen Ahmed Akkari framhållit att alla moskéer i Danmark faktiskt kontrolleras av jihadister och islamister. Det är en uppenbar risk att så blir fallet även i Sverige.
Gränsbrytande svensk synd.
I Kinky-kvarteret kan den som så önskar prova på litet smiskning.
Tommy Hansson
Tommy Hanssons Blogg 