Sossarnas golgatavandring: Wallström, trots allt?

Okay, då – jag ger upp. Jag skriver väl ett inlägg om Socialdemokraternas golgatavandring mot att utse en ny partiledare, trots att jag länge värjt mig inför tanken. En vandring som i alla fall teoretiskt kan innebära något av en återuppståndelse för det svårt sargade, för att inte säga halvdöda, partiet. Låt oss titta litet närmare på de aktuella kandidaterna.

Mikael Damberg och Veronica Palm.

Eftersom jag misstänker att feministkotteriet inom partiet har mycket att säga till om håller jag Veronica Palm, född i östgötska Kisa 1973 och därmed den yngsta seriösa kandidaten till partiledarposten, som favorit. Palm må förefalla ung och fräsch men företräder i verkligheten den gamla stammens vänsterpolitik med Olof Palme som frontfigur: högre skatter, mer bidrag, stöd för allehanda minoriteter. Palm är ordförande i Stockholms arbetarekommun och ett tungt namn i riksdagen men har aldrig innehaft en regeringspost. Det är inte svårt att tänka sig Veronica Palm stå på podiet och le tillsammans med Mona Sahlin på den avgörande sossekongressen i ett hav av blommor. Gift med Stockholms-politikern Roger Mogert.

En  annan kvinna som dykt upp i partiledarspekulationerna på sistone är Lena Sommestad, född i uppländska Börje 1957. Det faktum att Sommestad är en väl ansedd akademiker lär inte stärka hennes aktier bland partiets arbetarklassromantiker. Å andra sidan är det svårt att se någon kandidat som denna krympande del av sosseriet helhjärtat  skulle kunna tänkas stödja. Sommestad utnämndes 2001 till professor i ekonomisk historia i Uppsala; hennes doktorsavhandling handlar om mejeriindustrins maskuliniseringsprocess. Därefter har hon bland annat varit miljöminister. Någon karismatisk politiker är hon knappast och inte heller någon av de mer realistiska kandidaterna.

Sven-Erik Österberg försöker le.

När vi nu uttömt avdelningen kvinnliga partiledarkandidater är det dags att gå över till männen. Sven-Erik Österberg, född i Munktorp i Västmanland 1955, nämns ofta som favorit till partiledarposten. Han har en gedigen erfarenhet från facklig verksamhet, kommunalpolitik och rikspolitik och ligger tryggt förankrad i partiets mittfåra. Inledde på allvar sin politiska karriär genom att bli kommunalråd i Skinnskatteberg 1991 och blev biträdande finansminister i den senaste sosseministären. Gruppledare för sossarna i riksdagen. Det som talar mot honom är hans gråtrista framtoning – knappast någon som förmår skapa entusiasm för socialdemokratisk politik. 

Mikael Damberg föddes i Solna 1971. Pappan, Nils-Gösta Damberg, är en socialdemokratisk trotjänare som var partikassör i många år och en av tungviktarna inom det så kallade IB, den länge sekreta socialdemokratiska underrättelseorganisationen som under skandalartade former avslöjades av Jan Guillou och Peter Bratt i början av 1970-talet. Damberg senior flyttade sedan till Åland där han var svensk generalkonsul i åtta år. Den yngre Damberg valdes med knapp marginal till SSU-ordförande 1999 och är en av Socialdemokraternas tyngre riksdagsmän – bland annat vice ordförande i utbildningsutskottet samt ledamot i Krigsdelegationen. Har tidigare varit politiskt sakkunnig hos statsrådet Thage G. Peterson och ingen mindre än Göran Persson. Anses tillhöra partiets högerfalang. Om sossarna vill ha en yngre, modernare partiordförande kan Damberg vara ett alternativ.

Thomas Östros: Monas pojke.

Sedan har vi tre kandidater som alla har förnamnet Thomas. Thomas Östros hette ursprungligen Waaranperä i efternamn och föddes i Malmberget i nordligaste delen av landet 1965. Han är filosofie licentiat i nationalekonomi och har innehaft en rad statsrådsposter – skatteminister, utbildningsminister och näringsminister. Var påtänkt som finansminister vid ett segerval 2010. Hur det gick med det vet vi. I dag är Östros vice ordförande i riksdagens finansutskott. Vad som främst ligger honom i fatet är en stel och tråkig framtoning i TV-rutan.

Thomas Bodström fortsätter att ha många bollar i luften.

Thomas Bodström, född i Uppsala 1962 med förre utrikesministern Lennart Bodström som pappa, är till professionen advokat och yrkespartner/partibroder till Claes Borgström; tillsammans har de en advokatbyrå vid Norra Bantorget i Stockholm. Den senare är socialdemokratisk talesman i jämställdhetsfrågor och av många ansedd som en totalt utflipprad feminist. Bodström har länge framstått som en socialdemokratins ”golden boy” med filmstjärneutseende och ett förflutet som allsvensk fotbollsspelare i AIK. Har tidigare varit justitieminister men har under senare år även gjort sig känd som deckarförfattare. Thomas Bodström vore närmast den idealiske partiledaren om han skulle återuppta sin politiska karriär och återvända från exilen i USA, dit han flyttade före valet 2010. Kuriosaupplysning med personlig anknytning: Bodström medverkade för något år sedan i ett avsnitt av Felix Herngrens komedi- och satirserie ”Sanningen bakom”, där han framställdes som en utomjording med övernaturliga krafter: min framlidna hustru Marika medverkade i en återkommande statistroll som läkare  i flera avsnitt i serien.

 Thomas Eneroth är före detta metallarbetare.

En partiledarkandidat som poppat upp på senare tid är Thomas Eneroth, född i Växjö 1966 och till yrket ursprungligen metallarbetare vilket bör glädja partitraditionalisterna. För att förkovra sig har Eneroth bedrivit studier i statsvetenskap och sociologi vid Växjö universitet. Thomas Eneroth är ett av partiets mer framträdande namn i riksdagen som 2008 efterträdde Thomas Östros som näringspolitisk talesman. Sedan senaste valet är han vice ordförande i riksdagens socialförsäkringsutskott. I likhet med Mikael Damberg är han ledamot i Krigsdelegationen. Eneroth har således en gedigen politisk bakgrund men är knappast en seriös kandidat till partiledarposten.

Pär Nuder, född i Täby 1963, har visserligen emfatiskt avböjt alla inviter till partiledarskapet, men ingen lär bli förvånad om han dyker upp som gubben i lådan på den avgörande partikongressens i mars. Pär Nuder, ibland kallad ”Nutte”, har en estländsk pappa vid namn Ants Nuder. Pär har av partiveteranen Enn Kokk, mest känd som Birgitta Dahls man, kallats ”mannen utan egenskaper” och har om möjligt ännu mindre karisma än Sven-Erik Österberg och Thomas Östros. Nuder knöts som sakkunnig till justitiedepartementet redan som 24-åring. Han räknades som en av statsminister Göran Perssons närmaste män och var finansminister 2004-2006. För något år sedan kom han ut med boken Stolt men inte nöjd (Norstedts 2008, 368 sidor). Nuder är avskydd av vänsterfolk i och utanför partiet på grund av sina påstådda högeråsikter. En drömkandidat för alla som vill se ett permanent vingklippt sosseparti.

Södertäljejokern Anders Lago.

Till sist den verkliga jokern som ny sossechef: Anders Lago, sedan 1998 kommunstyrelsens ordförande i Södertälje då han efterträdde Conny Andersson. Lago är född i Jönköping 1956 och kom som 20-åring till Södertälje fyra mil söder om Stockholm. Jag kom i närmare kontakt med Anders Lago på 1990-talet, då han bland annat var ordförande i miljö- och stadsbyggnadsnämnden där jag representerade Täljepartiet. När han utsågs till sossarnas starke man i Södertälje 1998 skedde det i konkurrens med Sten Olsson, som senare kom att bli nära medarbetare till Göran Persson och Pär Nuder; Olsson är sedan 2007 konsult i egen firma. Anders Lago blev våren 2008 känd för en bredare publik, då han blev inbjuden av USAs Kongress att informera om Södertäljes omfattande mottagning av flyktingar från Irak. Lago kunde då informera om att Södertälje med cirka 80 000 invånare tog emot fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Under det omskrivna USA-besöket träffade Anders Lago dåvarande demokratiske presidentkandidaten Barack Obama och kallades allmänt The Mayor of Sodertalje, som också blev namnet på Lagos partiblogg. Anders Lago står med båda fötterna på jorden och anser, i likhet med nästan alla södertäljebor oavsett ursprung, att kommunen tvingats dra ett orimligt stor lass när det gäller invandring (av Södertäljes befolkning har närmare 50 procent invandrarbakgrund). Vad som möjligen kan vara till nackdel för Lago är att han efter kommunalvalet 2010 – som blev ett succéval för framförallt Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna – valde att med stöd av MP och V bjuda in SD till kommunstyrelsen och de större nämnderna. Den svaga borgerliga oppositionen rasade. Lago sitter ju heller inte riksdagen men väl i partistyrelsen. Jag har ofta varit kritisk till Anders Lagos politik men ser honom, trots detta, som en anständig politiker och en anständig människa. Han är också en slug politiker med åtskilliga rävar bakom varje öra.

Med Anders Lago som ny partiledare tror jag Socialdemokratiska arbetarepartiet har goda förutsättningar att åter bli en kraft att räkna med i svensk politik. Just därför vill jag inte se honom, eller för den delen Bodström, vald på kongressen i mars. I stället håller jag tummarna för någon i kvartetten Palm, Österberg, Östros eller Nuder.

Mitt grundtips, för att låna en term från legendariske tipsexperten Rudolf ”Putte” Kock, får bli Veronica Palm som är den inflytelserika feministmaffians främsta kandidat. Jag helgarderar dock med Sven-Erik Österberg och Mikael Damberg.

Margot Wallström – frälsargestalten.

Jag avslutar med det kanske helt tokiga hugskottet att EU-kommissionären och förra statsrådet  Margot Wallström, sossarnas verkliga drömkandidat och frälsargestalt, i ljuset av  det egna partiets kräftgång – det blev rekordlåga 25,6 i senaste mätningen från AB/United Minds – gör sensation och kandiderar vid marskongressen. I så fall kommer hon hundraprocentigt säkert att väljas av ett enigt sosseparti, som drömmer våta drömmar om att wallströmskan, född i Kåge i Västerbotten 1954, skall sopa golvet med Reinfeldt i 2014 års val.

Nu klappar jag till!

Ho-ho-ho på er – så här några dagar före jul kan det vara befogat att dela ut klappar till mer eller mindre förtjänta individer och företeelser. Eller kanske snarare klappa till desamma. Min klapplista ser ut som följer:

Julian Assange får en bekväm fängelsecell där denne sociopatiske, låt vara ännu icke dömde,  förbrytare i lugn och ro ges tillfälle att meditera över sina försyndelser. Kanske – men jag betvivlar det – inser han då att det inte är världens bästa idé att försvaga den fria världen och utsätta många av dess företrädare för livsfara genom att offentliggöra hemliga dokument, samtidigt som världens diktatorer och hjärndöda sykofanter applåderar taktfast.

Plats för Assange.

Fredrik Reinfeldt tänker jag vara riktigt generös mot. Han får ett nytt ansiktsuttryck så att han bättre kan uttrycka sina känslor. Som det är nu ser han oförändrat lika bekymrad ut när han lägger huvudet på sned och spänner sina klotrunda ögon i intervjuaren, vare sig nya Moderaterna fått 40 procent i senaste mätningen eller Stockholm skakats av ett terrordåd.

Dags att byta ansiktsuttryck.

Statsministern får också ett exemplar av Sverigedemokraternas valmanifest 99 förslag för ett bättre Sverige så att han är bättre påläst nästa gång han kommenterar SDs politik.

Carl Bildt får ett års twitterförbud så att han kan kommentera viktiga händelser på ett sätt som anstår en utrikesminister.

Fy på dig, Carl!

Socialdemokraterna får en partiledare som heter antingen Pär Nuder eller Tomas Östros, detta för att vi skall kunna vara riktigt säkra på att (S) fortsätter att hålla sig kring 25 procent i opinionsmätningarna.

 Alla tummar hålls för Pär!

Vänsterpartiet begåvas med livstids partiledarskap för Lars Ohly av samma skäl som ovan – byt bara ut 25 procent mot fyra procent.

Kristdemokraterna får en ny partiledare och ett nytt partiprogram för att partiet skall ha en realistisk chans att hanka sig kvar i riksdagen.

Sverigedemokraterna får för säkerhets skull en dos ödmjukhet så att partiet fortsätter att stå med båda fötterna på jorden när opinionssiffrorna klättrar över tio procent, vilket lär ske endera dagen.

SD på väg framåt.

Miljöpartiets nya språkrör, vilka de nu blir, får en prenumeration på Per Welanders informativa blogg Moderna myter för att undvika gå ner sig ännu mer i klimatträsket.

Folkpartiet föräras ett exemplar av den oumbärliga boken Exit folkhemssverige i syfte att detta på flera sätt vällovliga parti definitivt skall slänga Bengt Westerbergs så kallade generösa invandringspolitik på sophögen.

 Bye, bye Bengt…

Kvarlevande kommunistdinosaurier i partier såsom Kommunistiska Partiet (KP) och Sveriges Kommunistiska Parti (SKP) får  presentkort på ett års rekreativ vistelse i ett nordkoreanskt fångläger för att de äntligen skall inse kommunismens sanna natur.

Allianspartierna i Södertälje får en tydlig ledargestalt som är mindre gnällig och mer konkurrenskraftig än det nuvarande oppositionsrådet Marita Lärnestad (M), detta för att man skall ha någon som helst chans att avsätta Anders Lago (S) som kommunens starke man i modern tid. Det  krävs andra än avdankade barnmorskan Lärnestad för att förlösa allianspartierna…

Lago och Lärnestad.

Pierre Schori, gammal socialdemokratisk  FN-ambassadör och Castro-vän, får en enkel biljett till Sibirien; han kan lämpligen göra sällskap med den ideologiske fränden, förre norske förrädaren Arne Treholt.

Pierre Schori med en god vän.

Anders Wejryd, svensk ärkebiskop, får ett exemplar av Bibeln som det nog var länge sedan han läste.

Eva Brunne, lesbisk biskop i Stockholm samt aktiv socialdemokrat, får som uppgift att under julhelgen läsa Romarbrevet 1:26 tusen gånger.

Läs Romarbrevet 1:26…

Contra, denna utmärkta borgerliga tidskrift, får tio miljoner kronor i retroaktivt bidrag från Statens kulturråd för att man skall kunna konkurrera på lika villkor med den ymniga floran av vänsterpublikationer.

Contra # 6 2010.

Leif Silbersky, icke helt okänd advokat, skulle ha fått boken En advokat kan försvara också andra än bestialiska mördare och våldtäktsmän, om en sådan bok hade funnits.

Diskrimineringsombudsmannen (DO), denna onödiga myndighet, får ett brev från regeringen med överskriften ”DO:s tjänster behövs inte längre.”

Sveriges försvar begåvas med 1) en värnpliktsarmé om 300 00 man; 2)100 miljarder kronor att köpa kulor och krut för; samt 3) ett rejält avvecklingsbidrag för att man skall kunna likvidera onödiga fastighetsinnehav, program för politiskt korrekta reformer och annat som tär på budgeten.

Mer pengar till pang!

SÄPO tillförs en hel säck fylld med välbehövlig kompetens.

Världens muslimska länder får en klapp bestående av demokrati, frihet och civilisation.

Smarte – och korkade – Reinfeldt

Smart eller korkad? Kanske både-och?

I går roade jag mig med att titta på TV4-duellen – om man i sammanhanget får använda ett så pretentiöst ord – mellan statsminister Fredrik Reinfeldt och oppositionsledaren Mona Sahlin. Den som bespetsat sig på en jämn tillställning med potential för Sahlin att påbörja en vändning av den rödgröna kartellens katastrofsiffror blev emellertid grymt besviken.

Nej, någon ”duell” var det aldrig tal om. Det var som om folkliga Mona hade kastat kulvapnet och i stället lagt sig till med en korkpistol, alltmedan Fredrik pangade in träff på träff mot en alltmer sargad oppositionsledare. Alla hennes försök att framställa situationen i Sverige under den borgerliga alliansens ledning som en katastrof föll platt till marken när Fredrik spände sina mörkbruna klot till ögon i Mona. En improviserad opinionsmätning efteråt gav mycket riktigt Reinfeldt segern med 69 procent mot 25 (tror jag det var).

Jag måste erkänna att jag är rätt förbluffad över vindkantringen  till de borgerligas förmån. För något år sedan talade ju opinionsmätningarna för en överväldigande röd-grön seger, alltmedan alliansen knogade på i en till synes ändlös uppförsbacke. Allt den senare gjorde tycktes förvandlas till grus och aska – det var arbetslösheten, det var sjukförsäkringarna, det var fan och hans moster: allt fick Reinfeldt och alliansen skulden för.

Nu har vinden emellertid vänt, och jag är  övertygad om att detta inte har några politiska orsaker. Saken är helt enkelt den att Socialdemokraterna har ”begåvats” med så urusla ledare att det saknar samtidshistoriskt motstycke. Mona Sahlin, som inte ens kan hålla ordning på sin egen privatekonomi och ständigt tycks invecklas i en mängd ”affärer” till följd av bristande omdöme, skulle inte duga som kommunstyrelsens ordförande i en ordinär svensk kommun och naturligtvis än mindre som statsminister. Tomas Östros, som ständigt går upp i limningen över minsta felplacerade kommatecken i finansminister Anders Borgs budget, skulle ha svårt att hävda sig som mattelärare i ett vanligt svenskt klassrum.

Östros hade följaktligen inte större lycka än Mona Sahlin när det gällde att  i den efterföljande diskussionen med Borg måla upp den nattsvartast tänkbara bild av svensk ekonomi utan var snarast som en lekboll i händerna på finansministern, som ju faktiskt är något av en internationell auktoritet när det gäller nationalekonomi (det har jag i alla fall fått för mig, rätta mig om jag har fel!).

Nu tror läsaren kanske att jag har gått och blivit en okritisk beundrare av alliansregeringen, men så är mycket långt ifrån fallet. Den innehåller således fler namn än Reinfeldt och Borg, namn som långt ifrån är några genier men ändå tycks fungera bra i sällskapet. Reinfeldt är för mig  för alltid den moderatledare som skamlöst utplånat varje uns av konservativt idéarv i det parti jag en gång (på 70-talet) var medlem i. Reinfeldts, Borgs och Schlingmanns så kallade nya moderater är ett extremt pragmatiskt parti vars ideologiska säck fylls med det innehåll som dagspolitikens växlingar och/eller partiledningens magkänsla bjuder.

Sanningen att säga avskyr jag ”nya moderaterna”. Men jag tvingas samtidigt konstatera att konceptet i fråga varit osannolikt framgångsrikt när det gäller att attrahera väljarkategorier som tidigare var helt ogripbara för det parti, som traditionellt stått längst till höger i svensk politik. Sahlin envisades med att i TV-debatten påstå att bakom nymodigheterna under Reinfeldt återfinns i själva verket ”samma gamla högerparti” som förr. Det är en beklämmande felaktig tolkning av M-framgångarna, och ju förr Sahlin och hennes medsossar behagar inse det, desto snabbare har de förutsättningar att påbörja sin egen rehabilitering.

Reinfeldts farfars farfar, ”zulukaffrern”, ”kannibalen” med mera, John Hood.

Ty nya moderaterna ÄR nya. De har bland annat valt att gå ut som ”Sveriges enda arbetarparti”, något som tveklöst retar gallfeber på den samlade vänstern. Men sanningen är att (M) varit så framgångsrikt när det gäller att sälja in sitt nya partikoncept att folk i allmänhet – och icke minst just ”arbetare”, hur detta begrepp nu skall definieras –  inte har några som helst svårigheter att acceptera det. Moderaterna och alliansen inger helt enkelt ett överlägset större förtroende än klåparna inom socialdemokratin!

Jag har ovan troligen framställt Fredrik Reinfeldt som något av ett politiskt geni, och något ligger det väl däri trots att konkurrensen är skral. I ett annat avseende vill jag dock beteckna honom som osedvanligt korkad, och det gäller synen på uppstickaren nummer ett i svensk politik, Sverigedemokraterna.  Här har Reinfeldt föga vettigare saker att säga än de grundskoleelever jag träffade i Hovsjöskolan tidigare i veckan.

Så här citerades exempelvis vår statsminister i Aftonbladet 10/9 på frågan om han föredrar Lars Ohly eller Jimmie Åkesson:

Lars Ohly. Jag själv är en produkt, några generationer tillbaka, av en amerikansk färgad cirkusperson som hade en affär med en lettisk barnflicka. Med alla definitioner av hur Jimmie Åkesson ser på samhället skulle jag inte få vara i Sverige.

Menar karln på fullt allvar att Sverigedemokraternas politik består i att avhysa alla personer med utländskt påbrå ur riket? Det vore ju dekorativt om Reinfeldt åtminstone gjorde ett någorlunda seriöst försök att sätta sig in i SDs politik. Då skulle han naturligtvis finna, att de enda utlänningar SD vill skicka ut ur Sverige är sådana som uppehåller sig här illegalt samt grova kriminella utan svenskt medborgarskap. Att statsministerns farfars farfar var en afroamerikansk cirkusartist vid namn John Hood saknar givetvis all relevans i sammanhanget.

Med samma typ av argumentation, tillämpad på Lars Ohly, kunde Reinfeldt lika gärna säga att med dennes kommunistiska föregångare vid makten skulle den borgerliga icke-socialisten Reinfeldt förpassas till Sibirien för att sluta sina dagar i ett sovjetiskt slavarbetsläger. Eller kanske få ett nackskott i källaren till något stinkande KGB-fängelse. Men det gör han alltså inte. Vän av ordning frågar sig varför.

Trots att jag här tagit heder och ära av sossarna så är jag ändå inte hundraprocentigt övertygad om att valet den 19 september blir en promenadseger för de borgerliga. Vänsterkartellen har nämligen ett trumfkort, och det stavas Maria Wetterstrand. Hon går hem i stugorna minst lika väl som en av hennes språkrörsföreträdare (MP) Åsa Domeij – som på sin tid betraktades som kvintessensen av begreppet ”svärmorsdröm” – och har den oskattbara förmågan att charma brallorna av i vanliga fall bitska och griniga intervjuare. Miljöpartiets opinionssiffror är dock inte vad de varit.

Så osvuret är trots allt bäst. Låt oss inte sälja björnen förrän skinnet är upphängt, eller hur det nu var gamle centerräven Gunnar Hedlund uttryckte saken.