Noa – på bio och i Bibeln

Gubben Noak, gubben Noak,
var en heders man
när han gick ur arken
plantera´ han på marken
mycket vin, ja, mycket vin
ja, detta gjorde han

Så skaldar Carl Michael Bellman (1740-95) i sin mest kända visa om den bibliske patriarken Noa (hebreiska Noach). Berättelsen om Noa blir i nationalskaldens tappning en munter dryckesvisa. Och varför inte? Gubben (han blev enligt Första Mosebok 950 år gammal!) var, om vi får tro böckernas bok, en ivrig vinodlare som därtill tog sig en rejäl blecka.

Russell Crowe som mordisk, människohatande miljöfundamentalist i filmen Noah.

Inspirationen till dessa rader fick denna bloggare av filmen Noah (2014) i regi av Darren Aronofsky och med manus av denne och John Logan som visades på TV4 sistlidna helg. I ledande roller ser vi i detta frodiga actiondrama Russell Crowe som Noah, Jennifer Connelly som Noahs hustru Naameh, Anthony Hopkins som Noahs farfar Methusalem och Ray Winstone som Tubal-Cain, Noahs svurne fiende.

Här en trailer för filmen: https://www.youtube.com/watch?v=_OSaJE2rqxU

Filmen bygger av uppenbara skäl på berättelsen i 1 Mosebok i den judiska bibeln (Gamla testamentet med kristen terminologi) om hur Gud låter en stor flod skölja bort allt liv på jorden. Förutom då den rättfärdige Noa och hans familj samt de djur som Noa parvis, enligt Guds anvisningar, förde ombord på den farkost – arken – som Skaparen instruerat Noah att bygga. https://sv.wikipedia.org/wiki/Noa

I filmen redogörs först i några korta scener för hur de första av Gud skapade mänskliga varelserna, Adam och Eva, syndade genom att äta av det så kallade kunskapens träd på gott och ont och därför av Skaparen drevs ut ur Edens lustgård till en hård och karg tillvaro. Sedan slog Adam och Evas son Kain ihjäl sin broder Abel. Kain flydde och upprättade enligt filmberättelsen ett ont samhälle. Noa kommer emellertid från den tredje sonens, Set, blodslinje och är obesmittad av den kainska på brodermord byggda ondskan.

Till slut upplever Herren Gud ondskan som så intolerabel att Han beslutar sig för att ödelägga hela jorden och allt liv därpå. Om detta läser vi i Svenska folkbibelns översättning av 1 Mosebok 6:5-8 följande:

Och HERREN såg att människornas ondska var stor på jorden och att deras hjärtans alla avsikter och tankar ständigt var alltigenom onda. Då ångrade HERREN att han hade gjort människorna på jorden, och han var bedrövad i sitt hjärta. HERREN sade: ”Människorna som jag har skapat skall jag utrota från jordens yta /…/” Men Noa hade funnit nåd inför hans ögon. https://www.biblegateway.com/passage/?search=1+Mosebok+6-9&version=SFB

Därpå gav Herren Gud sin tjänare Noa i uppdrag att bygga en farkost, en så kallad ark, av goferträ i tre våningar. Farkosten skulle inredas i kamrar och bestrykas in- och utvändigt med jordbeck. Den skulle vara 300 alnar lång, 50 alnar bred och 30 alnar hög. Högst upp skulle finnas en öppning för ljuset. Måtten är lätta att översätta till meter emedan en aln mäter 0,593,802 meter, det vill säga en dryg halvmeter. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aln

Djuren på väg ombord enligt en illustratör.

Herren förkunnade vidare för Noa (1 Mosebok 6:17) att han avsåg att låta den stora floden dränka jorden så att ”alla varelser som har livsande” skulle utrotas: ”Allt på jorden skall förgås.” Med hedersmannen Noa ville Gud dock upprätta ett förbund och anmodade honom att gå in i arken jämte sina söner, sin hustru och sonhustrur. Alla levande varelser skulle Noa föra in i arken par om par på det att dessa skulle överleva den stora floden tillsammans med Noa och hans familj.

Så står det i Bibeln – men riktigt så går det nu inte till i Darren Aronofskys filmepos. Detta klargörs av regissören själv, som menar att hans film är”den mest obibliska film på bibeltema som gjorts”. Kristet disponerade kritiker av Noah har inte varit sena att påtala diskrepanserna mellan filmens berättelse om Noa och hans av ”Skaparen” (ordet ”Gud” förekommer inte i filmen) föranstaltade räddningsaktion och Bibelns relation av syndafloden. http://genesis.nu/nyheter/erkant-obiblisk-noa-film-attackerar-bibelns-gud/

Jag har full förståelse för att filmmakare stundom använder sin licentia poetica (poetiska frihet) och inte slaviskt följer den aktuella filmens förlaga, men i det här fallet finns det enligt min mening en hel del som är rent stötande. Det allra mest graverande är att Noa framställs som en psykopatisk dysterkvist som fått för sig att hans uppgift är att se till, att mänskligheten utrotas med floden och att endast djuren överlever. Noa blir till en galen vegan och miljöfundamentalist som menar att djuren är ”oskyldiga” och därför måste räddas.

Barnversion av arken.

Enligt Darren Aronofskys och John Logans manus vill Noa säkerställa mänsklighetens utplåning genom att i arken endast införa Noa och hans hustru samt sönerna utan kvinnligt sällskap. Den enda av sönernas kvinnor som tolereras är Sems hustru Ila, och det av den enda anledningen att hon anses ofruktsam. Noa låter däremot Hams flickvän dö en våldsam död trots att han har möjlighet att rädda henne. Jafet är i filmen för ung för att ha en hustru.

Nu blir det förstås inte riktigt som Noa tänkt sig (hade så varit fallet hade vi ju inte kunnat se denna film, eftersom vi alls inte hade funnits till!). Det visar sig nämligen att Sems hustru när allt kommer omkring inte är ofruktsam utan blir havande. När Noa blir varse detta svär han att döda barnet om det är en flicka som kan föra släktet vidare; om det är en pojke får det leva för att i så fall bli den sista människan på jorden.

Nu bär det sig inte bättre än att Ila framföder tvillingar, till råga på allt flickor. Noa kommer rusande med kniven i högsta hugg för att mörda de nyfödda flickebarnen men hejdar sig – han är trots allt för blödig för att uppfylla vad han tror vara Guds vilja och känner dåligt samvete för detta fram till filmens slut, då hustrun får honom att inse att det är kärleken som räknas. Halleluja, slutet gott allting gott…filmens slutvinjett blir den bekanta regnbågen, som bekräftar Herrens förbund med Noa.

Nej, den här djupt osympatiska Noa-gestalten köper jag inte. Dennes övertygelse om människornas eländighet och som motsats därtill djurens oskuld hänger heller inte ihop. Skaparen klargör ju att Han vill utrota allt liv på jorden – människor såväl som djur. Förutom då de människor och djur som han låter komma undan massdöden ombord på arken. Varför skulle då endast människorna men inte djuren utplånas?

Noa, som enligt biblisk tradition levde tio generationer efter Adam och Eva, var uppenbart kunnig i de gamla traditionerna och visste mycket väl att människan var skapad till Guds avbild och att hon var satt att råda över resten av skapelsen inklusive djuren och växterna, vilket står omtalat redan i början av skapelseberättelsen i 1 Mosebok. http://www.bibeln.se/las/1917/1_mos

Arken som den ter sig enligt en tysk bibelillustration från 1570.

Det är helt enkelt inte trovärdigt att Noa skulle missuppfatta Gud på detta sätt. Och hade han gjort det, ja då skulle Gud inte ha kunnat använda Noa som sitt redskap. Gud har sannolikt inte stor användning för mordbenägna psykopater. Därmed faller den bisarra personlighet som utgör filmens Noa-gestalt ihop som ett korthus. Ingen skugga dock över den skicklige aktören Russell Crowe, han gör säkert sitt bästa enligt de rätt hopplösa förutsättningar han har att arbeta med.

Jag måste också tillstå att jag har väldigt svårt för de groteska svarta varelser – de skall föreställa förstenade änglar som Gud har kastat ned från himlen som straff för att de av medlidande protesterat mot planerna på att förgöra människorna – som syns i början av filmen och hjälper Noa och hans familj mot de rasande horder, vilka under ledning av Tubal-Cain söker storma arken och därmed komma undan den hotande syndafloden. Detta är en annan innovation av Aronofsky/Logan för att, i enlighet med manusförfattarnas nybörjarmanual, tillföra spänning och konfrontation i filmberättelsen. Därför låter också filmmakarna Tubal-Cain, spelad av den ofta sedde brittiske aktören Ray Winstone, osedd slinka ombord på arken där han försöker få Ham att döda sin far.

Enligt en till leda uttjatad filmkliché kommer det naturligtvis till en slutuppgörelse man mot man mellan hjälte och skurk, där den (dubiöse) hjälten Noa lyckas avliva Tubal-Cain. Vars största försyndelse  – förutom en mindre trevlig uppsyn – tycks vara att han inte delar Noas romantiska syn på djuren utan, ve och fasa, inte tvekar att döda och äta dessa för att överleva.

Här följer en bibelorienterad uppräkning av filmens ”sju värsta misstag”: http://www.charismanews.com/opinion/43454-seven-of-the-worst-mistakes-in-the-movie-noah

Efter 40 dagars och 40 nätters ihållande störtregn och 150 dagar av ett högt vattenstånd täckande hela jorden strandar så Noaks ark på det 5137 meter höga vulkanberget Ararat, som är beläget i östra Turkiet nära gränsen till Armenien, Azerbajdzjan och Iran. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ararat

Det vulkaniska Ararat-massivet reser sig 5137 meter över havet i östra Turkiet.

I syfte att utröna om vattnet sjunkit undan från någon del av jorden skickar Noa nu iväg en korp, vilken dock kommer tillbaka utan synliga tecken på att ha stött på torrt land. Likadant med duvan som skickas ut härefter. När samma duva sänds iväg igen har den dock en olivkvist i näbben, och när den för tredje gången skickas ut kommer den inte tillbaka.

Ararat hade sitt senaste vulkaniska utbrott 1840. Det bestegs första gången 1829 av flera personer. Det finns de arkeologiska undersökningslag som menar att de återfunnit den bibliska arken. Bedöm själva om detta kan stämma via denna länk: http://www.oikonomia.info/?p=27048

På första dagen av Noas 601a bibliska år hade vattnet torkat bort från jorden, som strax därefter var helt torrlagd (förutom existerande världshav, får man förmoda). Enligt den bibliska skildringen uppför Noa nu ett altare varpå han som en god Herrens tjänare förrättar brännoffer av alla fyrfotadjur och fåglar. Vi läser i Bibeln att ”när han kände den ljuvliga doften” lovade Gud att aldrig mer utplåna allt liv på jorden. Naturligtvis får vi inte se filmens människohatande djurrättsnisse Noa göra något sådant. Noas söner uppmanas: ”Var fruktsamma, föröka er och uppfyll jorden”. Därmed är alla människor på jorden enligt bibliskt synsätt ättlingar av Noas familj.

Det är ganska mycket vi i Bibeln inte får veta om Noa och hans familj. Exempelvis varifrån de kom. Eller vad sönernas hustrur hette. Vad Noas hustru hette; hennes namn enligt den judiska Midrash-traditionen var dock Naama. Om sonsönernas och deras söners namn behöver vi dock inte sväva i okunnighet. I 1 Mosebokens tionde kapital hittar vi namnen på Sems, Hams och Jafets ättlingar – det vill säga sönerna och sonsönerna; i det  mansdominerade Gamla testamentet var kvinnorna inte särdeles viktiga, även om det finns undantag. Den som är intresserad kan läsa mer i detta ämne här: http://genesis.nu/i/artiklar/noas-16-sonsoner/

Målning av Giovanni Bellini 1500-1515: Den berusade Noa.

Guds utvalde profet Noa uppfyllde sin del av ansvaret till punkt och pricka och säkrade därmed såväl människornas som djurens överlevnad. Detsamma kan inte sägas om Noas söner. Historien om Noa slutar således i katastrof (1 Mosebok 9:18-27 enligt Boken, utgiven av Internationella bibelsällskapet):

Noa blev lantbrukare och planerade en vingård och odlade vin. En dag när han var drucken och låg naken i sitt tält, såg Ham (Kanaans stamfar) sin far ligga där naken och gick ut och berättade det för sina två bröder. Då tog Sem och Jafet en mantel och höll den över sina axlar och gick baklänges in i tältet och lät den falla över Noa för att skyla hans nakenhet, medan de tittade åt ett annat håll. När Noa vaknade ur sin druckenhet och sömn och fick reda på vad som hade hänt, och vad hans yngre son Ham hade gjort, förbannade han Hams ättlingar: ”En förbannelse skall vila över kananeerna”, svor han. ”De ska bli de lägsta av slavarna till Sems och Jafets ättlingar.” Sedan sa han: ”Gud välsigne Sem, och må Kanaan bli hans slav. Gud välsigne Jafet. Låt honom få del av Jafets framgångar. Och låt Kanaan bli hans slav.”

Det var Ham som såg sin fars nakenhet och fick sina bröder att i skam täcka över hans nakna kropp. Detta var ett svårt misstag. Efter allt Noa gjort för dem och hela skapelsen borde de ha litat på och hyst förtroende för Noa i allt han företog sig. Att han låg full och naken i sitt tälts avskildhet skulle inte ha bekommit dem ett dugg. I stället skämdes de ögonen ur sig. Den värste syndaren, Ham, blir därför jämte sina efterkommande förbannad av Noa. Ondskan hade därmed åter blivit människans följeslagare – i realiteten var därmed Noas hela mission omintetgjord vad beträffar människans moraliska halt.

Människornas ondska och oförmåga att intaga samma perspektiv som Gud ledde fram till byggandet av Babels torn, som vi läser om i 1 Mosebokens 13e kapitel. Folket som då bodde i Mesopotamien ville bygga en stad med ett torn ”som skulle nå upp till himlen – ett ståtligt, evigt monument över dem själva”. Detta övermod var emellertid icke förenligt med Guds ideal, och Gud skapade därför en språkförbistring som gjorde att folket började tala skilda tungomål vilket omöjliggjorde fortsatt tornbyggande. http://illvet.se/kultur/religion/fanns-babels-torn-i-verkligheten

Målning av Pieter Bruegel den äldre 1563: Babels torn.

I städerna Sodom och Gomorra blev skörlevnaden och ondskan sedan så stor att Gud lät dem förstöras, inte genom en flodvåg men väl genom att låta eld och svavel regna ner över dem. Jag stoppar min bibliska berättelse där och återvänder till filmberättelsen om Noas och hans familjs påstådda liv och leverne. Om man bortser från den bibliska bakgrunden kan filmen förstås fungera utmärkt som ett spännande actionäventyr.

Jag vill dock påpeka att regissören Darren Aronofskys målsättning – att skapa en ”obiblisk bibelhistoria” – egentligen är en hopplös uppgift. Detta därför att vi har kännedom om Noa-gestalten endast genom de religiösa urkunderna den judiska bibeln Torah och islams heliga skrift Koranen. Avviker man från dessa berättelser befinner man sig ute i den fria fantasin, vilket kan vara på gott eller ont. Aronofskys Noa-figur är emellertid föga trovärdig, vilket påpekats ovan.

Jag avslutar som jag började: med Bellmans ”Gubben Noak” (Fredmans sång numro 35), här i Markus Enbloms njutbara tappning: https://www.youtube.com/watch?v=S5G-0sOkBOY

Israels ambassadör i dåligt sällskap

Ambassadör Isaac Bachman (nummer två från höger) jämte Pride-deltagare från Tel Aviv. Foto: Israels ambassad

Israels ambassadör, Isaac Bachman, stoltserar på Facebook med att han i egenskap av den judiska statens representant deltar i RFSL-jippot Stockholm Pride. Det borde han inte göra. (RFSL=Riksförbundet för sexuellt likaberättigande).

Min gissning är att Bachman vill ge en smula draghjälp åt staden Tel Avivs deltagande i Stockholm Pride under rubriceringen Tel Aviv – the non stop city. Stadens pride-representation deltar för andra året i rad med ett eget tält på anrika Östermalms IP, där årets Pride-jippo har sin bas. http://israelidag.se/%E2%80%8Btel-aviv-salutes-stockholm-pride/

Tel Aviv, som är Israels andra största stad efter huvudstaden Jerusalem, profilerar sig som hipp och supermodern med ett levande nöjes- och nattliv med fullskalig tolerans gentemot HBTQ-kommuniteten. Vad är då naturligare än att resa till syndens huvudstad Stockholm med en trupp aktivister? Synd, ja – 2008 körde Stockholm Pride – då upphöjt till EuroPride – med temat Swedish Sin, Breaking Borders.https://www.europride.com/en/archives/year-2008/stockholm-2008/

Gränsbrytande svensk synd.

Det hör ju till vanligheten att den som nämner ordet ”synd” i samband med HBTQ-aktivism rutinmässigt avfärdas som svårartat pryd och bigott. Efter EuroPride 2008, då alltså arrangörerna själva valde att beteckna det egna evenemanget som just ”svensk synd”, borde detta vara inte helt problemfritt. Särskilt som Pride brukar innehålla svårartat ”kinky” (läs: perverterade) programpunkter.

I år kan således den som så önskar – var inte blyg nu, herr ambassadör! – prova på litet smiskning.

2014 fanns ett kinky-avsnitt omfattande bland annat instruktion i så kallad fisting (knytnvässex), verksamhet för barn 0-10 år i föräldrars sällskap, sexleksaker för röv och kuk, framtiden i din fitta samt en introduktion i aktuell piskningsteknik. Hela programmet här:

Jag tycker mot den bakgrunden inte jag var helt fel ute när jag i en bloggtext utfärdade pedofilvarning för Pride-programmet 2014: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/pedofilvarning-for-stockholm-pride-nar-sodertalje-kommun-hissar-regnbagsflagg/

Pedofili är för övrigt en gammal tradition inom RFSL, som på 1980-talet omfattade den så kallade Pedofila arbetsgruppen vilken arbetade för att sänka åldersgränsen för aktiv sexualitet till under 15 år. RFSL som organisation har i årtionden enträget arbetat för att förpassa den svenska sexualmoralen till rännstenen. Om RFSL, sex och det politiskt korrekta kan man läsa i en text på Lars Wilderängs blogg Cornucopia 2011:http://cornucopia.cornubot.se/2011/03/det-politiskt-korrekta-p3.html

Ambassadör Bachman är säkert en hedervärd person (jag har aldrig träffat honom och för övrigt aldrig varit på den israeliska ambassaden) som, föga oväntat, motiverar sitt och israeliska ambassadens deltagande på Stockholm Pride med att man vill slå ett slag för tolerans, mänsklig värdighet och allas lika värde. Det vill säga de vanliga urvattnade propagandafraserna. Det är väl heller inte omöjligt att han ställer upp av taktiska skäl i syfte att göra Israel mer populärt i det förment frigjorda Sverige.

I Kinky-kvarteret kan den som så önskar prova på litet smiskning.

Tyvärr upphör emellertid RFSLs tolerans där de egna kliniskt politiskt korrekta åsikterna slutar – alla som uttrycker kritik mot homosexualitet med mera och slår vakt om traditionell moral och kärnfamilj fördöms obarmhärtigt som homofober och nymoralister.

Jag har skrivit ett par kommentarer på Israel-ambassadens hemsida där jag uppmanar ambassadör Bachman att inte låna sig till propagandaspektakel av det här slaget, som därtill så uppenbart strider mot den moralsyn som utvecklas i den judiska Torahn. Om Bachman deltagit i Pride som privatperson, utklädd till läderbög eller inte, hade jag förmodligen inte sagt något.

Nu är han dock icke med såsom privatperson utan representerar den judiska staten Israel. Då skall han inte ansluta sig till ett evenemang som, åtminstone beträffande den avslutande hejdlöst exhibitionistiska paraden, är ungefär så långt bort från mänsklig värdighet som det är möjligt att komma. Sedan får toleransmånglarna säga vad de vill.

Vidare kan jag inte låta bli att göra reflektionen, att det är tydligt att Israels representation i Sverige prioriterar kontakterna med HBTQ-världen framför umgänget med landets frireligösa samfund, varav många traditionellt har en lika positiv syn på staten Israel som de har en negativ inställning till Pride och andra bögerijippon.

Israel har ett starkt stöd inom den svenska frikyrkan.

Detta är något som ambassadör Bachman och hans uppdragsgivare vid israeliska utrikesdepartementet till äventyrs borde reflektera över. Ty vore det inte för det starka kristna stödet skulle Israels ambassad, vågar jag påstå, få det svårt att verka i Sverige.

Avslutningsvis. Jag är och förblir Israel-vän och vän till det judiska folket i själ och hjärta. Det innebär inte att jag frånhänder mig rätten att komma med kritik vad gäller Israels agerande när jag anser detta är befogat.

Bar Kokhba: en judisk Messias och hans tid

Då han nu gick ut ur helgedomen, sade en av hans lärjungar till honom: ”Mästare, se hurudana stenar och hurudana byggnader!” Jesus svarade honom: ”Ja, du ser nu dessa stora byggnader; men här skall förvisso icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” – Markusevangeliet 13:1-2.

Bland de anklagelsepunkter som det judiska ledarskapet enligt evangelieberättelserna i Nya testamentet riktade mot Jesus fanns påståendet, att han sagt sig kunna riva ner det heliga templet och bygga upp det igen inom loppet av tre dagar vilket ansågs vara den grövsta av hädelser. Sant är att Jesus vid något tillfälle talade på ett sätt som kunde tolkas så. https://www.svenskakyrkan.se/stensjon/langfredag—matteusserien-2012

Helt klart är under alla omständigheter, att Mästaren från Nasaret förutsåg förstörelsen av templet – det så kallade Herodes tempel – och andra byggnader i Jerusalem inom en överskådlig framtid. Detta framgår tydligt av yttrandet till lärjungarna om att ”här skall förvisso icke lämnas sten på sten”, som återges i rutan överst i denna text. Jesus visste när han sade detta, att han icke skulle komma att accepteras som Messias av det utvalda judiska folket och då, förutspådde han, skulle konsekvenserna bli fruktansvärda.

 Scen från Titusbågen i Rom, som restes till minne av Titus framgångsrika fälttåg i Judéen. Reliefbilden föreställer triumftåget i Rom, där romerska soldater paraderar med krigsbyte från det heliga templet.

Mindre än 40 år efter denna förutsägelse inträffade det som Jesus förebådat. Det skedde som slutpunkt på det första judiska upproret mot romarna (66-70 efter Kristi födelse) vid Jerusalems belägring den 3 april-30 augusti år 70. Historieskrivaren Josefus, som  var judisk befälhavare i Galiléen men efter att ha tillfångatagits av romarna arbetade nära samman med dessa, skildrar det fruktansvärda förloppet då den romerske generalen Titus – son till kejsar Vespasianus och senare efterträdare till denne på kejsartronen – belägrade den heliga staden.http://www.alltombibeln.se/bibelfragan/forstor.htm

Bland annat, uppger Josefus, svalt omkring 600 000 människor ihjäl under den nära fem månader långa ockupationen vilken kostade över en miljon människor livet. Liken efter 4000 människor som dött svältdöden skall ha kastats över stadsmurarna varje dag under ockupationen. Bara vid nedbrännandet av templet omkom 6000 personer. Det sägs att Titus inte haft för avsikt att bränna ner templet, som han betraktade som en arkitektonisk skatt, utan att detta skedde av misstag i stridens hetta.

Jesus Kristus, eller Yeshua Bar Yosef som han egentligen torde ha hetat med arameiskt språkbruk, hade fått rätt i sin förutsägelse om nedbrytningen av Jerusalem i allmänhet och templet i synnerhet. Endast västra tempelmuren, judarnas heligaste plats i dag, blev kvar intakt. Om några mindes Jesu förutsägelse vid denna tid, så bör det ha varit den minoritet judar som valt att tro på den unge kringvandrande rabbinen från Nasaret i Galiléen.

Att den romerska belägringen var synnerligen brutal finns ingen anledning att betvivla, men möjligen är de siffror Josefus – som sedan flyttade till Rom och antog kejsar Vespasianus familjenamn Flavius –  nämner över antalet offer överdrivna. Han var emot det judiska upproret och kan ha velat  visa, vilka gruvliga konsekvenser det fick och till den ändan ”tagit i” litet extra.

 På Masada-platån. I bakgrunden skymtar Döda havet. Foto: Tommy Hansson

Upproret var emellertid inte över än. Knappt 1000 fanatiska judiska upprorsmakare, så kallade seloter, hade inklusive sina kvinnor och barn barrikaderat sig i befästningen Masada på en 400 meter hög klippa i ökenområdet nära Döda havet.

År 72 skickade Rom en styrka under befäl av prokuratorn Flavius Silva med uppgift att eliminera motståndet. Efter att på platsen ha uppfört ett belägringstorn kunde romarna storma befästningen efter ett år i tryckande hetta vid Masada, men det visade sig att besättningen inför utsikten att slaktas av romarna hade begått kollektivt självmord. Endast sju personer – två kvinnor och fem barn – hade överlevt genom att gömma sig i en grotta.

http://www.goisrael.se/Tourism_Swe/Articles/Archeology/Sidor/Masada.aspx

Cirka 60 år efter det första judiska upproret var det dags igen. En noga planlagd resning igångsattes nu, år 132 efter Kristi födelse, med en man vid namn Shimon eller Simon Bar Kokhba som ledare medan Hadrianus (kejsare 117-138) styrde i Rom. Kokhba var uppenbarligen en kraftfull gestalt och hölls av några, bland andra den judiske vishetsläraren Akiva, för att vara den i de judiska skrifterna utlovade Messias. https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/Kokhba.html

Denna messiasgestalts förnamn, Shimon, samt hans porträtt har återfunnits på judiska mynt präglade vid tiden för upproret. Det andra namnet förekommer i många olika varianter. Det antas ursprungligen ha lytt Bar Koseva efter namnet på fadern eller möjligen en plats. Namnet tros sedan ha metamorfoserats under revoltens lopp i syfte att stämma överens med ett bibelställe vilket omnämner Messias som en stjärna, kohba. Upprorsledaren emanerade desslikes från konung Davids ätt, något som väl stämmer överens med de messianska anspråken.

 Bar Kokhba-mynt i guld.

Arkeologiska fynd i form av brev och andra handlingar gjorda av papyrus visar, att Shimon Bar Kokhba styrde sina judiska undersåtar med järnhand in i minsta detalj, både vad beträffar den militära organisationen om 400 000 man och ekonomin. Soldaterna initierades på ett handfast sätt, antingen genom att få ett finger avhugget eller också genom att tvingas rycka upp ett cederträd med rötterna.

Så var deras uppgift också att ta sig an världens brutalaste och mest effektiva armé, den romerska. Det judiska våldet riktade sig även i någon mån mot kristna grupper, som vägrade delta i den judiska resningen.

Shimon Bar Kokhba bekände sig självklart till förfädernas judiska religion. Han följde strikt de judiska lagarna inklusive iakttagandet av sabbaten och andra helgdagar, tionden, mat- och renhetsregler etcetera.  Han sägs dock också i hög grad ha förlitat sig på egen kraft: före ett slag bad han Gud att ”varken bistå oss eller göra oss modfällda”.

Allt detta är känt genom avgörande upptäckter som gjordes i en grotta i Juda öken i Israel under tidsperioden 1952-61, där det också framgår att en hel del kraft måste ägnas åt dagliga sysslor som att förse härlägret med mat och att lösa problem som hade med jordägande att göra; Bar Kokhba och hans närmaste män kontrollerade stora landytor.

Det kan för övrigt nämnas att den moderna staten Israels förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), tog sitt efternamn efter en av Kokhbas generaler (han hette ursprungligen David Grün och var från polska Plonsk i dåvarande Tsarryssland).

 David Ben-Gurion hette ursprungligen David Grün men tog sitt mer kända efternamn efter en av Bar Kohbas generaler.

Shimon Bar Kokhba ledde det judiska upproret mot Rom i tre och ett halvt år. I början var framgångarna betydande: upprorsmännen lyckades erövra ett 50-tal romerska befästningar, däribland Jerusalem år 134. Slutet kom 135, då en stor romersk härstyrka besegrade Bar Kokhbas armé vid bergsfästet Betar på Tisha b´Av, den judiska fastedagen nionde dagen i månaden Av som inföll i augusti.https://tommyhansson.wordpress.com/2015/07/29/fastedagen-tishna-bav-judarna-minns-sina-katastrofer/

Kokhba och hans närmaste medarbetare dödades, och efter det för romarna lyckosamma slaget avrättade man åtta medlemmar i Sanhedrin, det judiska stora rådet, efter den gräsligaste tortyr. Bland offren fanns Akiva, som räknat med möjligheten att Kokhba verkligen var Messias (Messhiah). Fruktansvärda massakrer i judiska byar över hela Judéen följde, och historikern Cassius Dio anger att 580 000  judar dog totalt. 50 befästningar och närmare 1000 byar lades i ruiner. Ett stort antal judar dog även i svält och sjukdomar. Likväl fortfor mindre judiska grupper göra motstånd genom gerillakrigföring in på året 136.

En rejäl portion av de omkring 100 000 romerska soldater, som under befäl av den från det romerska Britannien hämtade Julius Sextus Severus sattes in för att krossa upproret, gick också under i ond, bråd död på slagfältet eller i sjukdomar. Helt lyckades dock inte romarna krossa judarna. Den judiska ledningen övertogs av Kohbas son Rufus och efter denne sonsonen Romulus, och ett centrum för judiska skriftlärde kom att etableras i staden Tiberias vid Galiléiska sjön (Gennesaret). Här skrevs det så svetten lackade, och år 450 hade Talmud fästs på papyrus. Andra judiska koncentrationer fanns i Galiléen, Bet Shear och Golan.

Det är vanligt att räkna början av den judiska landsflykten, diásporan, från besegrandet av Bar Kokhbas resning 135. Därefter, har det hetat, spreds judarna för alla vindar till all världens hörn tills staten Israel etablerades 1948. Detta är alltså en sanning med avsevärd modifikation. Judisk närvaro i området fanns hela tiden, också efter de muslimska arabernas invasion på 600-talet.http://www.so-rummet.se/fakta-artiklar/arabernas-och-islams-historia-fran-600-talet-till-1500-talet

 Det arkeologiska standardverket om Bar Kokhba, här i tysk version, av Yigael Yadin. Foto: Tommy Hansson

Kejsar Hadrianus hade nu bestämt sig för att en gång för alla klämma åt och förnedra det besvärliga judiska folket. Han lät uppkalla regionen efter judarnas arvfiender, filistéerna, och ge den namnet Syria Palestina (de historiska filistéerna har dock inte mer med dagens palestinaaraber att göra än vad den moderna tidens assyrier har med de forntida assyrierna att göra).

Jerusalem förstördes i grunden än en gång och gavs namnet Aelia Capitolina, som judarna bannlystes från – utom vid fastehögtiden Tisha b´Av, då judarna av tradition minns sina talrika katastrofer av vilka många inträffat just vid Tisha b´Av. Vidare förbjöds judarnas heliga skrift, Torah, och den judiska tideräkningen.

Historiker av professionen, och givetvis även många andra intresserade, har genom seklerna försökt komma underfund med vad som utlöste Bar Kokhba-upproret. Några tänkbara orsaker som nämnts är förändringar i den romerska administrationen, förändringar inom jordbruket och ekonomiska problem. Det väckte naturligtvis också berättigad vrede att Hadrianus förbjöd den redan då åldriga riten att omskära judiska gossebarn, något Hadrianus betraktade som könsstympning även fast det bara var förhuden som avlägsnades..

Tänkbart är också att en judisk nationalism, som under kejsar Trajanus (98-117) tid flammade upp i Alexandria i Egypten, den östliga kustregionen Cyrenaika i Libyen samt i Mesopotamien, också nådde Judéen.

 Hadrianus, kejsare i Rom 117-138. Besökte troligen Jerusalem 130 för att lägga upp ritningarna för ett planerat Jupiter-tempel på ruinerna av judarnas heliga tempel.

Det är emellertid högst sannolikt att den tändande gnistan till resningen var ett besök som kejsar Hadrianus skall ha genomfört i Jerusalem år 130.  Så sent som 2014 gjordes ett sensationellt arkeologiskt fynd i anslutning till Damaskusporten i gamla Jerusalem i form av en del av en latinsk inskription, som tycktes bevisa vad man tidigare bara gissat – att Hadrianus verkligen besökte staden 129/130 och då troligen överlade med sitt folk på platsen om att uppföra ett tempel till den romerske överguden Jupiters ära på ruinerna av det forna judiska templet.

Om sådana planer nådde redan tidigare upprorsbenägna judars öron var det bäddat för en militant revolt!

Det finns inte många likheter mellan de båda judiska Messias-gestalterna Yeshua Bar Yosef och den cirka 100 år yngre Shimon Bar Kokhba, men ett par paralleller exiterar faktiskt. Båda var verksamma under en period av omkring tre år och båda mötte ett våldsamt slut i den romerska ockupationsmaktens hand. Den uppenbara skillnaden är ju, att medan Yeshua predikade att hans rike inte var av ”denna världen” och inte agiterade mot den romerska närvaron (”Ge Gud vad Gud tillhör och kejsaren vad kejsaren tillhör”) var Shimon i högsta grad en världslig furste och en krigsman.

Man kan heller naturligtvis inte undgå att se, att Yeshua/Jesus trots sin förödmjukande död på korset gav upphov till världens mest utbredda religion under det att Shimon snart var bortglömd och blivit levande för oss först genom sentida arkeologiska fynd. Yeshua Bar Yosef ville grunda ett världsomfattande rike byggt på andlighet, Shimon Bar Kohkba ville jaga ut romarna ur Judéen och etablera judisk självständighet. För samtidens kristna var en sådan måsättning givetvis helt irrelevant.

Slutligen måste några ord även sägas om den man, som kanske mer än någon annan forskat i fenomenet Shimon Bar Kokhba och upplyst världen om denne judiske militärfurste: Yigael Yadin (1917-84).https://www.jewishvirtuallibrary.org/jsource/biography/yadin.html

Yadin, som föddes i Jerusalem 1917, var son till en berömd israelisk arkeolog som hette Eliezer Sukenik. Han anslöt sig 1933 till den paramilitära sionistiska organisationen Haganah. När Haganah ombildades till Israels reguljära armé 1948 följde Yadin med och var landets andre överbefälhavare (ÖB) 1949-52, åren närmast efter det första arabisk-israeliska kriget.

 Yigael Yadin (närmast kameran) och Menachem Begin konfererar under en debatt i knesset i Jerusalem i juli 1980.

Efter sin militära bana slog Yadin in på en yrkeskarriär som arkeolog och har lett utgrävningar vid israeliska objekt såsom Qumran, Masada och Megiddo. Ibland har han kritiserats för att vara alltför ivrig när det gällt att bevisa, att Bibeln haft rätt. Historien om Shimon Bar Kokhba är  ingen biblisk angelägenhet men väl så viktig för den israeliska historien och en symbol för tappert motstånd mot främmande ockupation. Yadins rikligt illustrerade bok om utgrävningarna kring Bar Kokhba (jag har i min ägo ett exemplar ur en tyskspråkig utgåva) är en arkeologisk klassiker.

Yigael Yadin återkom i den militära banan då han 1967, i samband med Sexdagarkriget, var militär rådgivare åt premiärminister Levi Eshkol, samt som ledamot i den undersökningskommission som utredde den israeliska regeringens och militärens handlande vid utbrottet av Yom Kippur-kriget 1973.

Ett par år senare var Yadin med och grundade det politiska partiet Democratic Movement for Change (DASH), som vid valet 1977 erövrade 15 av de 120 platserna i knesset och bildade den israeliska historiens första borgerliga regering med Likud. Menachem Begin blev premiärminister och Yigael Yadin vice premiärminister.

Yadin spelade en viktig roll vid den israeliska regeringens förhandlingar med Egypten i samband med ingåendet av Camp David-avtalet 1978. DASH upplöstes 1981 efter starka inre motsättningar, då också Yadin slutade med politiken.

Tyst från internationella organ när tre israeliska ungdomar kidnappas

http://www.bbc.com/news/world-middle-east-27847534

När tre israeliska tonåringar, på väg hem från sin skola, bortförs av palestinaarabiska terrorister på den så kallade Västbanken blir det mol tyst från internationella organ såsom EU, FN, Amnesty International och Human Rights Watch liksom (givetvis) från Sveriges utrikesdepartement (UD). Endast USA av mer betydande internationella aktörer – och då inte president Barack Obama utan utrikesminister John Kerry – har uttalat sitt avståndstagande från det fega illdådet och kopplat ihop det med terroristorganisationen Hamas.

(Sammanfattande rapport om händelsen från BBC via länken överst).

FNs sydkoreanske generalsekreterare Ban Ki-moon kör sin egen variant. Han liknar terroristernas kidnappning vid Israels bekämpning av legitima terroristmål:

http://www.jewishpress.com/news/breaking-news/un-chief-ban-ki-moon-equates-kidnapping-to-israeli-defense/2014/06/15/

 De tre kidnappade ungdomarnas öde engagerar hela Israel. Bilder visar platsen framför Västra tempelmuren i Jerusalem, som är fullpackad av bedjande israeler.

19-åringen Eyal Yifrah samt 16-åringarna Naftali Frenkel och Gilad Sha’ar är försvunna sedan de i fredags skulle resa hem från sin skola, belägen i ett område med judiska bosättningar på Västbanken mellan Jerusalem och den övervägande arabiska staden Hebron. De tre ynglingarna är elever vid en så kallad yeshiva, en ortodox judisk skola ägnad åt studier av de grundläggande religiösa skrifterna Torah, Mishnah och Talmud. En av tonåringarna sägs vara amerikansk medborgare.

Det har tidigare rapporterats att den al-Qaida närstående gruppen Dawlat al-Islam tagit på sig ansvaret för kidnappningen, men det har även spekulerats i att det terroristiska Hamas – som kontrollerar Gazaremsan – skulle ligga bakom illgärningen. Ungefär samtidigt som de unga israelerna försvann utropade Hamas en ny intifada mot Israel.

Israels premiärminister Benyamin Netanyahu har anklagat den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas för att vara ansvarig för bortförandet. Abbas parti Fatah har nyligen ingått en koalition med Hamas, och det är ett faktum att Abbas tidigare uttalat sig positivt om palestinaarabiska kidnappningar. 2011 kallade han i en intervju kidnappningen av den israeliske soldaten Gilad Shalit, som togs till fånga av  terrorister 2006 och släpptes fem år senare i utbyte mot över 1000 palestinaarabiska fångar, för ”en god sak”.

 Antisemitiska schabloner på Fatahs hemsida.

Hittills har den Palestinska myndigheten sänt ut motstridiga signaler avseende den förmodade kidnappningen. Abbas har försäkrat att han skall göra allt han kan för att spåra upp de tre unga israelerna, men parallellt därmed har de tre ungdomarna på Abbas parti Fatahs Facebook-sida enligt ökända antisemitiska schabloner karikerats som tre råttor, försedda med davidsstjärna, som dinglar från ett metspö.

Den mediakritiska israeliska sajten Honest Reporting påpekar (se länken nedan) att delar av den internationella rapporteringen kring ungdomarnas försvinnande, från medier såsom amerikanska  CNN och Christian Science Monitor samt brittiska Guardian, förefaller ha varit ägnade åt att urskulda bortförandet genom att hänvisa till att de tre varit ”bosättare” samt att de liftat; då får man liksom skylla sig själv…

http://honestreporting.com/kidnapped-israeli-teens-the-worst-coverage/

En högt rankad talesman från den israeliska krigsmakten IDF (Israel Defense Forces) har deklarerat att de tre troligen är vid liv och befinner sig i fångenskap i det höglänta området Judean Hills. Det har så här långt rapporterats att 80 personer gripits i samband med det pågående spaningsarbetet, som är högprioriterat av Israel icke minst med tanke på det nationsvida engagemang som de tre saknade ungdomarnas öde genererat.

 Israels dilemma enligt en tecknare.

Slutligen kommer Israel med säkerhet, förr eller senare, att slå till hårt mot Hamas som mött Israels beslut från 2005 att lämna över Gaza till palestinaaraberna med våld och terror. Raketbeskjutningar pågår för fullt i detta nu från Gaza in i Israel, och med Hamas numera ingående i en regeringskoalition med Fatah synes utsikterna för seriösa förhandlingar mellan Israel och den Palestinska myndigheten vara lika med noll.

 

Fariséerna: bättre än sitt rykte

Allt vad de lär er skall ni därför göra och hålla, men efter deras gärningar skall ni inte handla. Ty de talar men handlar inte.

Så utlåter sig Jesus enligt Matteusevangeliet 23:3 om den judiska gruppering som kallades fariséerna, vilken existerade från omkring 100 före Kristi födelse till efter det judiska templets förstörelse år 70 efter Kristi födelse. Matteusevangeliet innehåller en lång rad fördömanden av fariséerna och de så kallade skriftlärde eller lagkloka, som var en annan framträdande judisk grupp:

http://www.biblegateway.com/passage/?search=Matteus+23&version=SFB

Fariséerna har betecknats som ett såväl religiöst som politiskt parti i det judiska samhället. Namnet ”fariséerna” (grekiska pharisaios) betyder ordagrant ”de avskilda” eller ”de avsöndrade”: de såg sig själva som skilda från det omgivande, syndfulla samhället. Fariséernas ideal var att det judiska folket också skulle vara ett Guds folk som skulle följa de bibliska renhetslagarna.

Fromma judar med Torah-rulle vid Västra tempelmuren i Jerusalem.

Inom fariseismen diskuterades mycket om lagarnas betydelse och om behovet av att mildra lagar och regler som bedömdes alltför stränga och/eller omöjliga att efterleva. Man ville dock hitta argument för sådana tolkningar i Tanach, det vill säga den judiska bibeln som vi kristna vanligen kallar Gamla testamentet och vars heligaste del är Torah.

Enligt fariséerna styrde Gud mycket över människornas liv men menade också, att människan hade en fri vilja. I motsats till det aristokratiska partiet sadducéerna, vars representanter hade högt uppsatta positioner i anslutning till templet och övrigt samhällsliv, trodde fariséerna att det existerade änglar samt ett andligt liv efter döden. Man väntade även på den i skrifterna utlovade Meschiah (Messias) och trodde på uppståndelsen efter döden, då kroppen enligt dem förenas med själen.

Fariséerna kunde i princip komma ur alla samhällsklasser utom den aristokratiska överklassen, som favoriserade sadducéernas parti. De senare sökte vidare hålla sig väl med den romerska ockupationsmakten och konspirerade med ståthållaren Pontius Pilatus i syfte att få Jesus avrättad som en farlig upprorsmakare. Vilket ju också skedde.

Historieskrivaren Josefus.

Ovärderlig information om fariséerna och andra judiska grupperingar – förutom sadducéerna även om exempelvis de asketiska essenerna och de våldsbejakande seloterna och sikarierna – återfinns hos den judiske historieskrivaren Josefus, som föddes år 37/38 och dog strax efter år 100 efter Kristi födelse. Denne skrev två böcker: Om det judiska kriget (som han själv upplevde) samt Judisk historia. Josefus anses vara den förste utombibliske författare som nämner gestalter såsom Jesus (Yeshua eller Yehosua), Johannes (Yochanan) döparen samt Jesu bror Jakob (Yakoub).

Fariséernas inflytande höll i sig också efter templets förstörelse, då däremot sadducéerna definitivt försvann ur bilden. Den fariseiska traditionen anses sedan ha förts vidare av inflytelserika judiska rabbiner. Enligt fariséerna var den muntliga traditionen lika viktig som den skriftliga.

Den bild vi får av fariséerna i den kristna bibeln (Nya testamentet) är snarast en djävulsmålning utförd av skribenter, vilka kände sig bittra över att Jesus misslyckats med att få avgörande stöd från denna inflytelserika gruppering. Det framgår dock av evangelierna och Apostlagärningarna att det fanns fariséer som stödde mästaren från Nasaret och även anslöt sig till de kristna.

En forntida bild av aposteln Paulus (Saulus), som tillhörde fariséernas parti.

Dit hörde den för kristendomen så betydelsefulle Paulus, som initialt under namnet Saulus var en fanatisk motståndare till den  kristna sekten och obarmhärtigt förföljde dess anhängare. På väg till Damaskus fick han emellertid en uppenbarelse som klargjorde för honom att de kristna hade Guds välsignelse.

Fariséernas och Jesu uppfattningar överensstämde till mycket stor del, och det är sannolikt att han hade väntat sig betydligt mer av dem. I besvikelsen över det bristande fariséstödet for han därför ut i ganska vildsinta ordalag mot dem, och av bara farten fick även de skriftlärde en släng av sleven. Om det som finns refererat i Nya testamentet verkligen är Jesu egna ord och inte utbroderingar signerade evangelisterna, vilket inte är gott att veta.

Om fariséerna och Jesus finns en text på bloggen Kristendomskritik. I en kommentar framförs här möjligheten att det endast var de fariséer som inte höll sig till Torah som Jesus kritiserade för att vara högmodiga, giriga, hycklande etcetera:

http://kristendomskritik.blogspot.se/2007/01/jesus-anklagar-fariseer-och-laglrda.html

Så här kan det så kallade Herodes tempel i Jerusalem ha tett sig enligt en tecknares version.

Vare därmed hur som haver. Jag tror det sammanfattningsvis kan sägas, att fariséerna var betydligt bättre än sitt rykte. Detsamma kan ju också sägas om det judiska folket i gemen vilket överlag framställs mycket negativt i evangelierna, kanske särskilt i Johannesevangeliet. Den kristna bibelns ensidiga bild av dem som svepande kallas ”judarna” har i hög grad bidragit till senare tiders antisemitism och judeförföljelser i och utom kristendomen.

Palestinsk historik: Sanningen om Nakbadagen

Staten Israel utropas av David Ben-Gurion i Tel Avivs stadsmuseum den 14 maj 1948.

I år har palestinaaraberna den 15 maj högtidlighållit den 65e så kallade Nakbadagen. Nakba betyder ”katastrof”, och den katastrof som avses är proklamerandet av den judiska staten Israel. Det finns en utbredd mytbildning om händelserna i samband med Israels bildande, varför det kan finnas anledning att här kortfattat återge händelseförloppet och historiken bakom.

Först måste konstateras att Palestina aldrig har varit en statsbildning och naturligtvis i än mindre grad det paradis för palestinaaraber det tenderar att utmålas som i debatten om israeliska versus palestinska intressen. Det var en dammig och outvecklad avkrok i utkanten av det Ottomanska riket, befolkat av såväl judar som araber, innan det efter Första världskriget blev ett brittiskt mandatområde. Således är det  lika korrekt att tala om judar som ”palestinier” som om araber.

Utvecklingen i riktning mot upprättandet av en judisk statsbildning kan sägas ha inletts med den moderna sionismens tillkomst i slutet av 1800-talet. Den österrikisk-judiske journalisten Thedor Herzl (1860-1904) utkom 1896 med sin banbrytande bok Der Judenstaat (Judestaten), som pläderade för en judisk stat i Palestina. Vid den första judiska världskongressen, som Herzl sammankallat till schweiziska Basel 1897, slogs denna strävan fast. Vid denna kongress bildades också World Zionist Organization (WZO).

Thedor Herzl, den moderna sionismens grundare.

WZO inledde en intensiv lobbyverksamhet med målsättningen att förverkliga sina planer på ett judiskt nationalhem i Palestina. 1909 grundades staden Tel Aviv av sionistiska pionjärer från den historiska hamnstaden Jaffa vid Medelhavskusten; Jaffa är i dag inkorporerat i Tel Aviv. 1910 inrättades den första kibbutzen. 1917 kom ett stort genombrott i de sionistiska ansträngningarna, då Herzl efterträdare Chaim Weissman (1874-1952) lyckades få Storbritanniens regering att genom den så kallade Balfourdeklarationen acceptera sionismen.

Åren 1922-48 var Palestina ett brittiskt mandatområde sedan det Ottomanska riket kollapsat i Första världskrigets kölvatten. Britterna sökte förhindra en alltför ymnig judisk immigration till Palestina utan att lyckas särskilt bra, och slutligen tvingades man inse att det bästa var att dra sig tillbaka. En judisk terrorkampanj, där den mest militanta grupperingen var den så kallade Sternligan – uppkallad efter den polske juden Avraham Stern (1907-42) – påskyndade britternas beslut att dra sig tillbaka. Sternligan, eller Lehi, var en utbrytning ur Irgun.

Avraham Stern, grundaren av Lehi.

Sternligan mördade under pågående världskrig 1944 den högste brittiske representanten i Mellanöstern, Lord Moyne, i Kairo och i september 1948 föll den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte, offer för mördarkulor avlossade av Lehi-aktivister i Jerusalem. Det mest spektakulära av alla judiska terrordåd var dock Irguns sprängning av King David Hotel i Jerusalem den 22 juli 1946, då 91 människor av olika nationaliteter omkom och 46 skadades.

Den 2 oktober 1947 accepterar Jewish Agency formellt FNs rekommendation om att Palestina skall delas i en judisk och en arabisk stat och uppmanar till fredlig samexistens. Palestinaaraberna uppmanas av omkringliggande arabstater att vägra acceptera FNs delningsplan och i stället gripa till vapen. Ett palestinskt inbördeskrig tar sin början. I Palestina bildas Det heliga krigets armé under ledning av Abd al-Qadir al-Husayni (1908-48) och Hasan Salama. Detta rövarband har beskrivits som klanen Husseins privatarmé.

Det Heliga krigets armé redo för attacker mot judiska mål.

Den 14 maj 1948 utropas staten Israel av den i dåvarande tsarryska staden Plonsk födde David Ben-Gurion (1886-1973), som blir Israels förste premiärminister, på Tel Avivs stadsmuseum. Jerusalem är vid denna tid omringat av arabiska arméer. Historisk förste president blir Chaim Weissman, en kemist med rötter i Vitryssland. Israel erkänns på ett tidigt stadium av både USA och Sovjetunionen.

Den 15 maj  svarar de arabiska staterna Egypten, Irak, Libanon, Transjordanien och Syrien med att attackera det nybildade Israel. Araberna förlorar emellertid detta liksom alla efterföljande krig mot den för sin existens kämpande judiska staten. Strax före angreppet uppmanar angriparna palestinaaraberna att fly – de skulle ju, enligt de segervissa arabstaterna, ändå snart få återvända i triumf.

Israel vägrade efter sin seger 1949 låta arabflyktingarna återvända, då fienden inte erkände den egna statens existens. Det palestinska flyktingproblemet har alltså skapats av arabstaternas omedgörlighet, inte som en medveten judisk plan att utvisa araberna ur Israel.

De palestinaaraber som valde att stanna i Israel har absorberats i det israeliska samhället och fick en betydligt bättre tillvaro än de som rättade sig efter ordern att fly. Undersökningar har visat att 80 procent av de omkring en miljon israeliska araberna föredrar israeliskt framför arabiskt medborgarskap.

Ben-Gurion, till vänster, tillsammans med den israeliske nationalhjälten Abba Kovner under det första arabisk-israeliska kriget.

I dag använder de palestinska grupperingarna Hamas och Fatah, liksom omkringliggande arabstater,  palestinaflyktingarna som en cynisk politisk hävstång i opinionsbildningen mot Israel. Således har arabstaterna motsatt sig en assimilering av palestinierna i sina samhällen och nekar dem till och med grundläggande mänskliga rättigheter. FN-organet UNWRA, som ensamt ansvarar för de palestinska flyktingarna, har vidmakthållit flyktingstatus även för de palestinaaraber som blivit medborgare i omkringliggande arabstater.

I samband med krigsutbrottet den 15 maj 1948 utvisades uppemot en miljon judar ur arabländerna de var bosatta i. Dessa judar lyckades under svåra umbäranden etablera en ny tillvaro och har inte givit upphov till någon flyktingkatastrof. Israel är i dag en blomstrande demokrati – det kan nämnas att arabiska representanter invaldes redan i det första israeliska parlamentet 1949 – medan omgivande, muslimskt styrda  arabstater grovt räknat befinner sig i olika grader av förfall med florerande förtryck, extremism, inbördeskrig och kaos.

Den utbrända jeepen efter attacken under shavuot.

Föga oväntat förekom israelfientliga terrorhandlingar på Nakbadagen. Raketer avlossades och attacker genomfördes mot israeliska mål. I byn Hursa nära Hebron, den största staden på Västbanken, skadades fyra israeliska soldater då en brandbomb kastades mot och träffade deras jeep. Två av soldaterna fick brännskador av andra graden. Angriparna fortsatte att kasta sten på soldaterna när de försökte ta sig ur fordonet.

Attacken skedde under den judiska högtiden shavuot, som firas till minne av mottagandet av torah på berget Sinani.