Posted tagged ‘torahn’

Irans ledare har en plan för Israels utplånande – och förfalskar historien

9 november, 2014

http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/1.625465

Irans högste ledare sedan 1989, ayatollah Ali Khamenei (född 1939), har enligt den israeliska tidningen Haaretz lagt fram en plan för hur han anser att Israel skulle kunna ”elimineras”. Se länk ovan.

images Ayatollah Khamenei har lagt fram en plan för hur Israel skall ”elimineras”.

Planen, som Khamenei menar skulle kunna accepteras internationellt, har lagts fram på Khameneis officiella twitterkonto i form av svar på nio frågor utmynnande i varför och hur denna plan kan genomföras. Enligt Khamenei innebär planen, som skall ha lagts fram inför ”internationella samfälligheter”, en ”praktisk och logisk mekanism” för att utplåna Israel utan att tillgripa massmord och massakrer på judar (tänk, så storsint!).

Orsaken till att Israel bör förgöras, hävdar Khamenei, är att den judiska staten skall förhindras nå sitt mål genom tilllhjälp av ”barnamord, mord, våld och järnnäve”. ”Israels brott” skall stoppas genom eliminerandet av den ”falska sionistregimen”. Detta skall ske genom en ”folkomröstning” omfattande ”alla ursprungsfolk i Palestina inklusive muslimer, kristna och judar var de än befinner sig”.

Tanken är att en sådan folkomröstning skall komma att installera en palestinsk regering, låt vara att ayatollahn inte förklarar närmare hur detta skall gå till. Denna regering skulle sedan besluta om huruvida ”judiska immigranter som har övertalats immigrera till Palestina” kan förbli bosatta i landet eller återvända till ”sina hemländer”.

Även om den ”usurpatoriska sionismen” inte skulle acceptera förslaget, menar Khamenei, är den framlagda planen ”rättvis och logisk” och skulle ha stora chanser att accepteras av den allmänna opinionen och stödjas av ”oberoende nationer och regeringar”.

untitled Kejsar Hadrianus ville utplåna judendomen.

Hela den av ayatollah Khamenei framlagda planen bygger på den felaktiga föreställningen, att immigrerande sionistiska judar har lagt beslag på land som rättmätigt tillhör araberna eller ”palestinierna”. Sanningen är att det snarare är precis tvärtom. När de sionistiska pionjärerna först anlände till vad som kallades Palestina – ett namn myntat av den romerske kejsaren Hadrianus (76-138) – i slutet av 1800-talet var området i det närmaste obebott.

Hadrianus var först välvilligt inställd till det judiska folket men började alltmer se detta som ett hot mot sin egen och Roms auktoritet. Sedan han förbjudit den rituella omskärelsen av gossebarn – han menade att det var fråga om stympning – steg spänningen i Judéen och Hadrianus svarade med en veritabel folkmordspolitik.

Enligt historieskrivaren Cassius Dio massakrerades 580 000 judar. Torahn förbjöds och kejsaren lät ställa upp hedniska statyer på Tempelberget, där det tempel som en gång funnits där (det så kallade Serubbabels tempel) totalförstörts år 70 – bara Västra tempelmuren blev kvar. Hadrianus ville helt enkelt utplåna judendomen och döpte om Judéen till Syria Palestina. Jerusalem blev en hednisk stad kallad Aelia Capitolina och judarna drevs i landsflykt, den så kallade diásporan vari de skulle förbli i närmare 2000 år tills staten Israel 1948 upprättades som judiskt nationalhem enligt Balfourdeklarationen från 1917.

I takt med att de första sionisterna byggde upp och utvecklade området begynte även den arabiska invandringen, vilken tilltog under den brittiska mandatärperioden 1917-47 med immigration från Egypten, Syrien, Libanon, Transjordanien, Irak, Jemen, Saudiarabien, Libyen med flera länder och områden. Någon historisk palestinsk stat, lika litet som ”palestinier”, har aldrig funnits.

Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle det forna brittiska mandatet Palestina indelas i ungefär lika stora judiska och arabiska delar och en tvåstatslösning etableras, men under det att judarna accepterade planen slog araberna dövörat till och gick till militärt angrepp så snart staten Israel utropats. Tvåstatslösningen är för ”palestinierna” på sin höjd en temporär åtgärd av taktisk natur – målet är och förblir att utplåna Israel.

300px-Husseini_1948 Väpnad arabisk enhet under den brittiska mandatärperioden.

Via nedanstående länk kan ni ta del av den sanna historien bakom den palestinska och judiska invandringen till ”Palestina”:

https://www.youtube.com/watch?v=I0ARecp7pvo

Lägg slutligen märke till att Ali Khamenei inte talar om något slags ”tvåstatslösning” utan förordar frankt att Israel skall förgöras.

Annonser

Fler modiga kvinnor att hylla…

20 mars, 2012

Charm kan bedra och skönhet brukar inte bestå, men en kvinna som fruktar och bekänner Herren blir verkligen prisad. Beröm henne för allt det goda hon gör. Ja, hennes goda gärningar kommer att ge henne ära och överallt i staden ska man tala om henne. (Ordspråksboken 31:30-31)

I min förra text hyllade jag ett antal modiga kvinnor, nämligen Israels kvinnliga soldater. Det finns dock fler modiga kvinnor med judisk anknytning som är värda en hyllning – jag tänker på några av de kvinnor som finns omnämnda i den judiska bibeln (torahn), det vill säga det som vi kristna benämner ”Gamla testamentet”.

”Framträdande kvinnliga ledargestalter i den hebreiska bibeln” var temat för ett föredrag hållet av teologen Carina Jarlsbonde vid Betlehemskyrkans Israel-grupps sammankomst i Stockholm den 9 mars. Föredragshållaren berättade med stor inlevelse och sakkunskap om de betydande insatser som ett antal såväl judiska som andra kvinnor utfört enligt biblisk tradition.

Lilit, enligt en tradition Adams första hustru. Målning av John Collier 1892.

Jarlsbonde inledde med att något beröra Lilit, ett mytologiskt väsen av demonisk karaktär som förekommer i judisk sägentradition. Enligt vissa av traditionerna var Lilit Adams första hustru. Hon blev emellertid utkörd ur Edens lustgård då hon visade prov på alltför stor självrådighet och ersattes av Eva, vilken skapades ur ett av Adams revben. Lilit är för övrigt  ett populärt judiskt namn i vår tid.

Enligt Carina Jarlsbonde var Eva (hebreiska Chawah, vilket betyder ”livgivare”) den första av de bibliska kvinnor som ansågs vara mannen jämbördig. Hon skapades som en hjälp till mannen (Adam), ”en som honom höves”. Enligt Guds intentioner skulle mannen och kvinnan gemensamt råda över skapelsen. Men sedan kom ormen emellan…

– Gud ställer både mannen och kvinnan till svars för syndafallet, framhöll Jarlsbonde. Eva fortsätter nu på ett auktoritativt sätt sin verksamhet med att exempelvis namnge sönerna. Hon förblir inflytelserik.

Efter de första människornas nesliga uttåg ur Edens lustgård försvinner kvinnorna från den bibliska  berättelsen. Som exempel på den feminina frånvaron tog föredragshållaren upp det faktum, att vi inte fått veta vad den bibliska centralgestalten Noas hustru, eller vad Noas söners hustrur, hette. Jarlsbonde förklarade detta med att varje gång det går utför med dåtidens mänsklighet blir kvinnor blott ”namnlösa objekt”. Detta avhjäps emellertid då ”Gud tar nya tag”: kvinnorna blir viktiga igen.

Abraham skickar iväg Hagar och Ismael. Målning av Guercino.

Triangeldramat mellan Abraham, Sara och Hagar spelar en framträdande roll i den hebreiska bibeln. Hagar var en tjänstekvinna som av Abrahams hustru Sara tilläts ha samlag med maken i syfte att avla barn; Sara troddes själv vara infertil. Resultatet blev sonen Ismael. Sedan blir Sara faktiskt havande med sonen Isak vilket försätter Hagar och Ismael i en prekär situation. Det sorgliga slutet på historien blir att Sara tvingar Abraham att driva bort tjänstekvinnan och hennes son därför att hon inte vill att de ska få del i Abrahams arv.

Att driva bort Hagar och Ismael visade sig vara ett katastrofalt beslut som gav upphov till den fortgående arabisk-judiska konflikten; Ismael (Ismail) anses som bekant vara arabernas stamfader. Enligt arabisk-islamsk tradition var Hagar hustru till Abraham (Ibrahim). Jarlsbonde framhöll att Hagar är en viktig biblisk gestalt i det hon exempelvis fick namnge Gud. Det bör framhållas att de gestalter den hebreiska bibeln berättar om levde i en beduinkultur där polygami tillhörde ordningen för dagen – så välsignade Gud alla Jakobs fyra hustrur.

– I kristen tradition skulle vi behöva lyfta fram matriarkerna bättre, menade Carina Jarlsbonde, och nämnde namn som Sara, Rebecka, Rakel och Lea. De kommer av allt att döma från en matrilokal kultur där männen flyttar till kvinnorna vid giftermål.

Med den bibliska centralgestalten Josef försvinner återigen kunskapen om kvinnorna. Detta förändras med det utvalda folkets uttåg ur Egypten; ett antal kvinnogestalter kommer då att kreera helt avgörande roller i Guds försyn. Icke minst viktig är Jokebed, hustru till Amram, som under den judiska fångenskapen i Egypten födde Mose, Aron och deras syster Mirjam.

Det var Jokebed som tog det avgörande beslutet att sätta ut Mose i en vasskorg på Nilens vatten, vilken sedan plockades upp av Faraos dotter. Detta skedde sedan Farao föresatt sig att döda alla nyfödda judiska gossebarn. Kungadottern förstod att den lille sprattlande telningen i vasskorgen tillhörde det judiska slavfolket men blev enligt 2 Mosebok ”rörd” och förde pojken till det faraoniska palatset, vilket var en mycket modig handling.

Sippora skar om sin och Moses son och räddade därmed sin make från Guds vredesdom.

Moses äldre syster Mirjam, som är närvarande när prinsessan bestämmer sig för att ta sig an den stackars pojken, fattar snabbt galoppen och hämtar – mot betalning – sin mor Jokebed som får följa med till palatset som lille Moses ”amma”. Mose får till och med rangen som tronarvinge men får med tiden en helt annan mission – att föra ut judarna ur Egypten på väg mot det utlovade landet Kanaan, där mjölk och honung skulle flyta.

Mirjam tilldelas en ytterst viktig roll i Guds dispensation och får rentav ställning som Guds profetissa under den 40 år långa ökenvandringen. Mirjam är den hebreiska namnformen av Maria – Nya testamentet innehåller ett antal Maria-gestalter, däribland Jesu mor och hans nära medarbetare Maria Magdalena.

– Mirjam är en viktig kvinnlig förebild, framhöll Carina Jarlsbonde. Hon var med och stiftade lagar och fick därmed ett stort inflytande när torahn växte fram.

När det gäller Mose får vi inte glömma hans hustru Sippora, som inte tillhörde det judiska folket men ändock hade Guds välsignelse. Hon räddade vid ett tillfälle Moses liv genom ett rådigt ingripande: Gud ville nämligen rentav döda Mose för att denne inte omskurit sin son, Gershom. Sippora stod dock inte handfallen utan tog fram ett vasst flintstycke och skar av pojkens förhud samt beströk Moses fötter därmed.

– Sippora ordnade saken, som Jarlsbonde uttryckte saken.

Rahab släpper in en av Josuas spejare. Murmålning.

En ganska osannolik biblisk hjältinna var skökan Rahab (Rachav), omnämd i Josua bok. Inte heller hon är av det judiska folket men ställer sig på Guds och judarnas sida då hon gömmer två spejare som befälhavaren Josua låtit utsända i syfte att utspeja staden Jeriko, som var angreppsmål för den judiska hären. Gud ville enligt den hebreiska bibeln utplåna befolkningen i Jeriko, som ägnade sig åt barnaoffer och andra hemskheter.

På så sätt skonas Rahab och hennes släkt och upptas i det judiska folket. Detta blir klart för den som läser Matteus 1:4, där det framgår att Rahab var mor till Boas som var en tidig medlem av Jesu släktträd.

Hoppar vi framåt ett stycke i den bibliska kronologin hittar vi Rut, en av två kvinnor – Ester är den andra – som begåvats med en egen bok i den judiska bibeln. Rut lever under den ganska kaotiska domartiden och tillhör det moabitiska folket. Här finns inget av det blod och våld som präglar andra av de gamla bibliska böckerna. I stället skildras hur Rut ståndaktigt förblir vid svärmodern Noomis sida trots svårigheter och elände. I Ruts bok skildras hur Rut äktar ovannämnde Boas och får en son med denne. I denna släkt föds några generationer senare konung David.

Den judiska bibelns verkliga centralkvinna måste dock Ester sägas vara. Hon var en judisk flicka som i likhet med många andra judar levde kvar i det av Persien erövrade babyloniska riket även sedan judarna fått tillåtelse att lämna landet. Händelserna i Esters bok anses allmänt utspela sig runt år 480 före Kristi födelse, då konung Ahasveros (troligen densamme som Xerxes I) regerade. Ester gifter sig med kungen och blir alltså drottning i Persien.

Den sköna drottning Ester räddade sitt folk undan förintelsen.

Ester gör sin stora insats då hon genom sitt inflytande över sin gemål ser till att den förintelse av det judiska folket som planerats av kungarådgivaren Haman – som ville komma åt judarnas rikedomar – går om intet. Haman avrättas och allt återgår efter en tid till det normala. Judarnas räddning sker dock inte utan dramatik. Hamans påbud om utrotningen kan inte hejdas, men konungen utfärdar ett påbud som gör det tillåtet för judarna att försvara sig. Vilket de gör med besked: omkring 75 000 perser dödas. Purimfesten, som oftast firas i mars, sker till Esters ära och åminnelse.

Det finns en extra ”knorr” på berättelsen om hur judarna gjorde slut på sina angripare. De vägrar nämligen plundra dem de dödat. Att försvara sig med alla till buds stående medel var tillåtet och förståeligt i Guds ögon – att plundra skulle inte ha varit det. För övrigt är Esters bok den ena av endast  två bibliska böcker – den andra är Höga visan – där Guds namn ej förekommer.

Jag tror Carina Jarlsbondes inlevelseförmåga och kunskaper imponerade på alla närvarande inklusive Israel-gruppens ledare Tor Carlid.

Vem min egen favorit bland de uppräknade kvinnorna är? Jag säger Rahab, skökan som säkerställde den israeiltiska härens seger i Jeriko genom att gömma Josuas spejare. Exemplet Rahab visar att Gud kan utvälja till synes helt osannolika personer för viktiga värv. Rahab var inte bara på rätt plats vid rätt tillfälle, hon visade sig också ha hjärtat på rätta stället. Därmed kunde hon inte bara bli en del av det utvalda folket utan också en viktig länk i Guds plan för framtiden.

På så sätt visar Rahab att det finns hopp till och med för mig!