Södertäljeprofiler (V): Lars Peter Couse och Kusens backe

 

Smedsmästare Lars Peter Couse huserade i vad som är känt som Kullmanska huset, nu på Torekällberget. 

Centralt i vår vackra stad Södertälje finns ett skogsområde som heter Kusens backe, beläget strax öster om Kanalen. Det heter så efter en smedsmästare vid namn Lars Peter Couse som sägs vara begravd i området. Den 6 augusti 1825 utspelades dramatiska händelser kring denne Couse som fått återverkningar in i vår tid.

Lars Peter Couse var född under senare hälften av 1700-talet och av namnet att döma av vallonsk släkt. Han var en i hela staden känd person, allmänt kallad ”Kusen”, vars omfattande konsumtion av starka drycker inte gynnade hans yrkesgärning.

Denna fick sig ytterligare en knäck då en ung hovslagarlärling vid namn David Joakim Ekenberg flyttade in från Nyköping och fick många av Couses gamla kunder att i stället anlita honom. Detta var desto pinsammare för smedsmästaren Couse, eftersom den unge Ekenberg inte hade burskap i staden utan var vad som benämndes ”bönhas”.

”Grubblande och melankolisk”. Icke desto mindre beslutade sig Lars Peter Couse att sälja sina arbetsredskap till Ekenberg och hyra ut sin rörelse åt denne. Han kom dock snart att ångra sig, möjligen beroende på att han ansett sig ha fått för litet betalt för sin rörelse.

Enligt grannarna blev ”Kusen” ”grubblande och melankolisk” och uppgavs ha övervägt att stämma Ekenberg inför stadens rådhusrätt på grund av att han kände sig vara lurad av den unge lärlingen. När så Couse underrättades om att Ekenberg snart skulle gifta sig ökade den förres ressentiment mot den unge och framgångsrike konkurrenten.

När det var dags för Ekenberg att ingå äktenskap skall Couse ha yttrat följande förtäckta hot för en borgare i staden: ”Ekenberg lär ha bråttom, han skall fara och stå brudgum. Men få se, om han hinner fram till kvällen.”

Dessa ord yttrades av Lars Peter Couse den 6 augusti 1825. Senare samma dag tog Couse fram sin bössa och avlossade ett skott mot Ekenberg från fönstret i sin bostad – den senare befann sig på gatan utanför Couses hus, känt som Kullmans hus efter kontraktsprosten Johan Petter Kullman och som nu finns i Torekällbergets friluftsmuseum. Couse sägs stundom spöka där.

 

Skogspartiet Kusens backe, egentligen Engelbrektsbacken. 

Ekenberg sköts – men dog inte. Den legendariske Jakob Pettersson, som var borgmästare i Södertälje 1896-1946, beskriver i sin bok Södertäljeprofiler under adertonhundratalet (första utgåva 1949) händelseutvecklingen efter ”Kusens” skott mot Ekenberg:

Ekenberg träffades av skottet i ryggen och halsen och föll med ett skrik framstupa på gatan. Couse, som fick den uppfattningen att Ekenberg blivit dödligt skadad, grep omedelbart därefter en pistol och sköt sig härmed i munnen, med påföljd att han genast avled. Ekenbergs skador visade sig däremot icke vara dödliga.

Begravdes i ”Kusens backe”. Det blev nu rådhusrättens uppgift att besluta om hur man skulle förfara med Lars Peter Couses döda kropp. Efter att ha hört vittnesmål från 13 personer – Couses dotter, pigan Carolina Couse, var så uppskakad att hon inte förmådde inställa sig i rätten – kom rätten fram till att Couse med berått mod hade sökt beröva David Joakim Ekenberg livet och att inga förmildrande omständigheter förelåg.

Genom sitt självmord hade han ”velat undvika det straff, som med hans brott var förenat”. Rådhusrätten beslutade därför att Couses kropp i enlighet med vederbörlig lagparagraf skulle ”av skarprättaren till skogs föras och i jord grävas”.

Beslutet verkställdes så att stadens bödel grävde ner Couses lik i skogsområdet öster om norra delen av Kanalen. Detta skedde därför att det inte vid denna tid var tillåtligt att begrava självmördare i så kallad vigd jord. Skogsområdet blev efter dessa dramatiska händelser kallat Kusens backe.

Dryga 100 år efteråt motionerade en ledamot i stadsfullmäktige om att det vackra skogspartiet där Lars Peter Couse begravts officiellt skulle ges namnet Engelbrektsbacken i syfte att hedra frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson, som ju hade velat bygga en kanal genom dåtidens Taelghia . Motionen bifölls av fullmäktige och fastställdes av magistraten.

PENTAX Image

Mångårige borgmästaren Jakob Pettersson.

Ekenberg lade grunden till Scania. Få om ens några av dagens Södertälje-bor – mer än de inbitna lokalhistorikerna- torde emellertid känna till skogsområdets stadfästa namn. Det kallas alltid Kusens backe och ingenting annat och så lär det förbli.

David Joakim Ekenberg (1802-74) överlevde alltså ”Kusens” mordattentat och inte bara det. Han startade 1836 en egen vagnfabrik vilken i tidernas fullbordan blev till Vagnsaktiebolaget i Södertälje (Vabis), som bildades 1891. Vabis slogs 1911 samman med Scania i Malmö och blev således Scania-Vabis. Vid Vabis konstruerade Gustaf Erikson 1897 Sveriges första bil, kallad Gustaf Eriksons åkvagn.

I dag heter företaget enbart Scania AB, som numera ägs nästan uteslutande av tyska Volkswagen AG men med huvudkontoret alltjämt beläget i Södertälje. Scania har (2016) 46 243 anställda. https://sv.wikipedia.org/wiki/Scania

 

Historisk SD-konferens i Mölnlycke: Sverigedemokraterna – kulturpartiet!

SD Södertäljes representanter vid kulturkonferensen i Mölnlycke.

Sverigedemokraterna skall bli ”kulturpartiet”. Det var ingångsvärdet för den historiska konferens för kulturpolitiker som helgen 20-21 maj 2017 arrangerades i Mölnlycke kulturhus strax utanför Göteborg av SD-distriktet Västra Götaland.

Det kändes hedrande att, som mångårig kommunal kulturpolitiker och ledamot i kultur- och fritidsnämnden i Södertälje, bli inbjuden till ovannämnda evenemang. Extra trevligt var det givetvis att få representera Kringelstaden tillsammans med min ersättare i kultur- och fritidsnämnden – som också råkar vara partiets gruppledare i fullmäktige – Beata Kuniewicz.

SD som kulturpartiet par preference. Det låter något, det, särskilt med tanke på att SDs partiledare Jimmie Åkesson nyligen officiellt deklarerat som sin föresats att SD måtte bli bekant som ”vårdpartiet”. http://www.di.se/nyheter/akesson-sd-ska-bli-vardpartiet/

Sverigedemokraterna torde dessutom sedan många år tillbaka vara väl etablerat som ”det invandringskritiska partiet” och även som ”försvarspartiet” och ”kasta bovarna i finkan”-partiet. Men det är väl inget som säger att vårt parti inte också kan bli känt som kulturpartiet!

På bilden syns från vänster konferensledarna Angelika Bengtsson, Aron Emilsson, Karl Efraimsson och Sara-Lena Bjälkö. Foto: Tommy Hansson

Om den sverigedemokratiska inställningen till den svenska kulturen kan man läsa följande i riksdagsmotionen 2016/17:2212 av Aron Emilsson, Angelika Bengtsson, Cassandra Sundin och Sara-Lena Bjälkö:

För Sverigedemokraterna spelar kulturen en central roll i livet, politiken och samhällsbygget. Vi eftersträvar en bred och livskraftig svensk kulturpolitik där barns, äldres och funktionsnedsattas rätt till kultur särskilt beaktas. För oss är det självklart att vi i Sverige har ett unikt och värdefullt kulturellt arv som är värt att bevara och belysa. Den gemensamma svenska kulturen har hållit oss samman och utgjort grunden för framväxten av det demokratiska, fredliga och solidariska välfärdssamhället. Att stärka den nationella identiteten och kulturarvets ställning är således en angelägen uppgift för alla oss som vill befrämja en positiv samhällsutveckling. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/motion/utgiftsomrade-17-kultur-medier-trossamfund-och_H4022212

Uppgiften att bevara och förstärka vårt svenska kulturarv är desto mer angelägen som den rödgröna regeringen med kulturminister Alice Bah Kuhnke som sponsor står i begrepp att lägga en så kallad kulturarvsproposition med beteckningen 2016/17:116 ”för ett Sverige som håller ihop”.

Vad är kulturarv? Några hållpunkter. Foto: Tommy Hansson

Bakom denna till synes vällovliga målsättning döljer sig dock en tämligen sinister verklighet: enligt uppgifter som presenterades av Aron Emilsson på konferensen i Mölnlycke lyser allt som kan tolkas som stöd för ett specifikt svenskt kulturarv på nationell grund med sin frånvaro i den kommande propositionen, den första i sitt slag på cirka 40 år. http://www.regeringen.se/regeringens-politik/kulturarvspolitik-for-ett-sverige-som-haller-ihop/

Noga taget är det inte så litet förvånande att en proposition av detta slag, som framför allt bejakar det mångkulturalistiska samhället, kommer först nu. Det var i proposition 1975:26, antagen av en enhällig riksdag, som regeringen Olof Palme (S) lade grunden för den rådande mångkulturen.

Proposition 1975:26 följdes sedan upp av flera regerings- och riksdagsbeslut som cementerade mångkulturalismen som överordnad svensk(fientlig) samhällsideologi. Läs om den utvecklingen här: https://aktualia.wordpress.com/2011/07/10/mangkulturens-historia-i-sverige/

Några av konferensdeltagarna samlade i Mölnlycke kulturhus. Foto: Tommy Hansson

De omkring 60-talet deltagarna i den historiska SD-konferensen i Mölnlycke indelades i sex arbetsgrupper, där jag hade förmånen att ingå i den av Aron Emilsson ledda gruppen ”Kulturarv/-miljö och arkiv (landsting + kommun)”. Min Södertälje-kollega Beata deltog i gruppen ”Idrott, friluftsliv och civilsamhälle inklusive föreningsliv (kommun)”.

Den övergripande fråga kulturarvsgruppen hade att ta ställning till var hur partiets politik avseende nationella kulturarvsfrågor bäst skall överföras till kommun- och landstingsnivå.

Litet smickrad blev jag ju över att SD Stockholms läns distriktsordförande Per Carlberg, som exempel på hur man kan agera för att stärka kulturarvet i en kommun, i sin redovisning av gruppens arbete tog upp min KF-motion från 2013 om att uppkalla en offentlig plats eller gata till minne av Södertäljes förste för ämbetet utbildade borgmästare, Zacharias Anthelius (1573-1624), vilken led martyrdöden för sin katolska tro.

Motionen bifölls, så numera är parken utanför Sankt Ansgars katolska kyrka i Södertälje namnändrad från Kanalparken till Zacharias Anthelius park. https://sodertalje.sd.se/wp-content/uploads/sites/55/2013/10/Uppkalla-gata-eller-offentlig-plats-till-Zacharias-Anthelius-minne1.pdf

SDs kulturpolitiske talesman Aron Emilsson ledde kulturarvsgruppen. Foto: Tommy Hansson

Vi i SD Södertälje har vidare, för att nämna några ytterligare exempel på motioner till fullmäktige samt förslag i våra budgetmotioner, föreslagit kommunen att inrätta en kommunal kulturarvsfond, att genomföra en kulturminnesinventering, att stärka Torekällbergets ekonomiska resurser samt att dra in anslaget till den vänsterradikala Oktoberteatern.

Per Carlberg tog på konferensen upp den inte helt oväsentliga frågan, hur vi sverigedemokrater skall hantera den skepsis till kulturen som på sina håll säkerligen finns i vårt parti. Vilket inte är särdeles märkligt, då 68-vänstern sedan vid pass ett halvt sekel tillbaka inmutat kulturen som sin egendom.

Det finns väl inget enkelt svar på hur detta mera exakt skall kunna åvägabringas, men en god början är att ta fasta på Aron Emilssons uppmaning att göra SD känt som ”kulturpartiet” och då med en samlande nationell kultur i åtanke.

Jag menar nog att vi i SD Södertälje/Nykvarn faktiskt gjort en hel del för att främja den målsättningen!

En bild hämtad från Zacharias Anthelius park pryder omslaget till SD Södertäljes budgetförslag 2016. Foto: Tommy Hansson

Vid kulturkonferensen i Mölnlycke dryftades en hel radda andra tankar och synpunkter som jag av utrymmesskäl valt att avstå från att redovisa här, men en tanke som framfördes av Sven Bager från SD Flen var att stödja redovisningen av vår intressanta motorhistoria. Även vår rikhaltiga industrihistoria bör bevaras och tillvaratas, för att ta ett annat exempel

När jag och Beata satte oss på (det kraftigt försenade) SJ-tåget tillbaka till Södertälje hade vi en uppsjö av nya intryck och bekantskaper i bagaget. Vi tackar distrikt Västra Götaland samt riksdagspolitikerna Aron Emilsson, Angelika Bengtsson och Sara-Lena Bjälkö samt politiske sekreteraren Karl Efraimsson för deras benägna insatser under konferensen!

Täljepartiet gick i bräschen för Södertäljekringlorna

Så här kunde det se ut när kringelgummorna försålde sina bakverk vid Södertälje tågstation.

Till flydda tider återgår min tanke än så gärna…

Det kan väl vara lämpligt att inleda denna lilla betraktelse kretsande kring en stadssymbol med ovanstående rader ur Johan Ludvig Runebergs Fänrik Ståls sägner.Södertälje blev allmänt känd som ”Kringelstaden” redan i början på 1800-talet. 1837 var 26 kringelförsäljare skattskrivna i staden i en befolkning på 1250 personer.https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%B6dert%C3%A4ljekringla

Kringelruljansen flöt på mycket bra de kommande 100 åren, då det strategiskt belägna Södertälje – som ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren – var en omtyckt badortsstad med havsbad, ett antal övriga utom- och inomhusbad samt ett rikt florerande societetsliv omkring det idylliska grönområde som kallas Badparken.

Försäljningen av bakverken var dock inte alltid oproblematisk. De så kallade kringelgummorna utvecklade med tiden en tämligen aggressiv försäljningsstil och var inte alltid så noga med språk och hyfs. Detta ledde till att de under perioder var förbjudna att idka försäljning på stadens gator och torg.

Rockslagsmärke med Täljeparti-symbol. Samtliga färgfoton: Tommy Hansson

Nu har kommunstyrelsen, där denna bloggare är ersättare för SD, beslutat återlansera kringlan som symbol för den goda staden Södertälje i en brett upplagd marknadsföringskampanj.

Ett lyckat beslut, tycker jag, som vid KS-sammanträdet i går den 25 maj passade på att erinra närvarande mötesdeltagare om att det sedan länge avsomnade Täljepartiet (TÄP) under sin tid i fullmäktige 1994-98 gick i bräschen för Södertäljekringlan genom att bruka den som partisymbol.

Detta föranledde KS-ordföranden Boel Godner (S) att i dagens Länstidningen mer eller mindre ge TÄP skulden för att det sedan dess inte satsats kommunalt på en lansering av kringlan som kommunsymbol.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3907144-nu-blir-sodertalje-kringelstan-igen Litet dålig stil – tvärtom borde väl TÄP ges en eloge för att ha insett kringlans potential som Södertälje-symbol!

Häfte med Täljepartiets väl genomtänkta politiska program.

Men det är ju så det brukar vara med självtillräckliga sursossar – aldrig benägna att erkänna att andra partier kan ha gjort något bra och alltid redo att stjäla idéer från andra och hävda att det är deras egna. Som i fallet med Björn Borg-promenaden, som invigdes år 2000. Förslaget att namnge en gata efter stadens store son kom dock först från Ny demokrati och fortsatte drivas av Täljepartiet. Och typiskt nog fick Borg alltså endast en ”promenad” där folk brukar rasta sina hundar, inte en riktig gata.

Nu har därtill det lilla lokala Realistpartiets gruppledare Joakim Granberg kommit med ett förslag om att hylla Björn Borg med en staty i centrala Södertälje. En utmärkt idé – men också här var Täljepartiet först; vi tänkte oss en staty som komplement till en gata alternativt plats till Borgs ära.http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.3791327-forslag-hedra-bjorn-borg-med-en-staty

Tänkte passa på tillfället att här berätta litet om Täljepartiet, som var en avknoppning av Ny demokrati som satt i fullmäktige 1991-94 i enlighet med dåtidens treåriga mandatperioder. Vi var en handfull nydemokrater som tröttnade på det alltmer urartade moderpartiet och bildade Täljepartiet.

Något som inte var helt oproblematiskt – den rätt lyxiga partilokalen högst upp på den prestigefyllda adressen Storgatan 1, med bar och allt, ockuperades under stort mediauppbåd av några missnöjda nydemokrater. Det blev rättssak av det hela, och till slut kunde Svea hovrätt hösten 1995, ett år efter ockupationen, fastslå att vi hade haft rätten på vår sida när vi bildade det nya partiet.

Täljepartiet bestod noga taget av sex personer – er förtrogne, Håkan W. Jyde, Rikard Österman, Carl Gustaf Carpel, Margareta Gamma och Bo Widerberg och bedrev enligt förutsättningarna (två ordinarie KF-mandat och en ersättarplats) en mycket aktiv högerborgerlig oppositionspolitik i fullmäktige, nämnnder och genom otaliga debattinlägg och insändare i lokala media.

TÄP gav då och då ut den lilla skriften Kringlan.

Jag minns med glädje dessa fyra år, vilka såvitt jag minns i stora drag saknade tendenser till splittring i partiet – något ganska unikt i partisammanhang, skulle jag vilja hävda. Undantaget är Bo Widerberg, som lämnade partiet efter ett politiskt utspel av mig som han inte kunde förlika sig med.

När det blev dags för val 1998 ville Håkan och Rikard ta en paus från politiken, vilket ledde till att Täljepartiet upphörde vara aktivt (de återkom senare för en begränsad tid i Moderaterna). Nu framlidne Carl Gustaf Carpel blev gruppledare för Kristdemokraterna i Nykvarn (han satt själv på det enda KF-mandatet). Jag hade varit beredd att fortsätta i TÄP, men som ensam partiföreträdare fanns ju inte mycket att göra.

Tio år senare gjorde jag come-back i partipolitiken i Sverigedemokraterna och resten vet ni.

Glädjen stod högt i tak då vi i TÄP invaldes i fullmäktige 1994.

Till sist bör sägas att kringlan hela tiden funnits levande i Södertälje, kanske främst genom varuhuset Kringlan i stadens hjärta samt även Kringlaskolan. Själva bakverken tror jag man kan få tag på endast på Torekällberget – ”Södertäljes Skansen” – men vem som helst kan naturligtvis använda sig av ett gammalt recept på äkta Södertäljekringlor och sätta igång med bakningen!

Varför inte försöka med detta:http://www.matklubben.nu/recept/lanskapsbr%F6d_s%F6dermanland_s%F6dert%E4ljekringlor_13587.html#.V0bAUb7SqgY

Legendary blues på Torekällberget

 Clas Yngström & Big Tex Three på Torekällbergets scen. Foto: Tommy Hansson

Torekällberget heter ett friluftsmuseum i Södertälje där det sedan ett antal år tillbaka anordnas så kallade bluespicnickar.

I egenskap av ledamot i kommunens kultur- och fritidsnämnd är jag i princip med och arrangerar detta i vida kretsar uppskattade evenemang, bakom vilket Södertälje jazz- och bluesförening står med uppbackning från ABF och sagda nämnd. Vilket sannolikt inte vore fullt lika uppskattat om inte nämnden varje år utfärdade ett alkoholtillstånd för publikum.

Gå gärna in på föreningens hemsida här:

http://www.sodertaljejazzbluesforening.se/

 Julia and the Basement Tapes. Foto: Tommy Hansson

Den här gången tänkte jag att jag faktiskt skulle ta del av begivenheten, som jag tidigare bara hört och läst om. Litet hjälp på vägen fick jag här förleden av en ambulerande CD-försäljare som hävdade att jag ”ser ut som en blueskille”. En läsare var vänlig nog att nyligen påpeka för mig, att det beror på att jag ser så ”härjad” ut…

I like that.

Efter allt man gått igenom genom åren vore det förresten konstigt om man inte såg en smula härjad ut.

 Far och dotter njuter av sommarvädret på Berget.

Alltnog. Jag bjöd med min snart 25-åriga dotter Isabella på bluespicnicken. Bella, som normalt pluggar i Glasgow, är hemma på kort besök och lovade stanna någon timme – sedan skulle hon på fest för en god vän. Vi började med en gemensam middag hemma och förflyttade oss sedan i det dejliga sommarvädret med pick såväl som pack till ”Berget”.

Kvällen på Råby hages scen inleddes av det ungdomliga bandet Julia and the Basement Tapes med en talangfull sångerska och en uppenbart begåvad sologitarrist. De körde både andras och egna låtar. Sedan följde det lokala bandet Gubbröra Blues Band featuring sångarna Göran Wiklund och Lotta Arwidsson Eklind. Dansgolvet var stundtals fyllt av folk.

 Råby hage – platsen för bluespicnicken. Foto: Tommy Hansson

Aftonens stora attraktion var emellertid Clas Yngström & Big Tex Three, de senare bestående av trummisen Stoffe Sundlöf (som jag läste tyska tillsammans med i sjunde klass), basisten Berra Pettersson samt Janne Paltman trakterande diverse andra instrument. Sundlöf firar i år sitt femtionde (!) år som yrkesartist. Tyvärr började det regna små smått precis när dessa inledde sin spelning.

Om Clas Yngström, född i Borlänge 1952, kan det sägas att han rätt nyligen utnämndes till Legendary Blues Artist i American Blues Hall of Fame. http://www.dalademokraten.se/noje/clas-yngstrom-blir-legendar-i-hall-of-fame Bandet utkom i slutet av 2013 med plattan Svenneblues med blues på svenska. Yngström ledde tidigare bandet Sky High. Hans Big Tex Three är sammansatt av tidigare medlemmar i Sky High och Chicago Express och brukar räknas som landets förnämsta bluesband.

 Lotta Arwidsson och Göran Wiklund med Gubbröra. Foto: Tommy Hansson

Här ett exempel ur Clas Yngström & Big Tex Threes repertoar – ”Mutual Respect””:

https://www.youtube.com/watch?v=Mjyq16rk07I

På det stora hela var det en kväll med mersmak.

Slutligen ett stort tack till Isabella, som visade sin pappa hur man använder zoomen på min kamera!

 Isabella i fin festklänning. Foto: Tommy Hansson

En afton med några goda vänner…och så litet Bellman

 Mitt sällskap denna kväll. Foto: Tommy Hansson

Det blev ju en ganska lyckad kväll det här också.

Men så åtnjöt jag också sällskap av mina förtroliga vänner mr. James Beam och mr. Dean Martin. Även hr. Pripp behagade infinna sig. Lägg därtill att jag i televisonen (SVT) hade nöjet  beskåda den norska filmen Fuck up om några sorgliga existenser, vilka var invecklade i allsköns sorglustiga kriminalfall med narkotisk anknytning.

Okej, okej, så jag kanske har varit nyktrare när jag skriver detta. Några stavfel kommer ni emellertid icke att finna, kära läsare. Jag har nu varit hemma med förkylning några dagar och hackat och hostat något väldeliga. Detta verkar nu vara å regress, utan tvivel med benägen medverkan av främst den välgörande mr. Beam.

Nu laddar jag så smått inför den traditionsenliga bluespicnicken på Torekällberget, den goda staden Söder Taelghias svar på Skansen, vilken löper av stapeln lördagen den 13 dennes. Jag måste bekänna att jag inte lyssnat mycket på musikgenren blues i mina dar, men en man som sålde begagnade CDs på Stora torget härförleden försäkrade mig om att jag faktiskt såg ut som en ”blueskille”.

 Utsikt från min balkong. Foto: Tommy Hansson

Min kära dotter Isabella, som är hemma på snabbvisit från studiestaden Glasgow, kommer att medfölja och stanna någon timme innan hon drar vidare från sin gamle grånade, giktbrutne far. Innan dess hoppas jag få tillfälle bjuda henne på en god middag, ihopkommen genom min icke föraktliga kokkonst. Sonen, Sebastian, föredrar sin mosters sällskap på en resa till Danmark och en konsert med Kylie Minogue.

Förliden afton har jag till del tillbringat å balkongen, inmundigande ovan nämnda drycker samt cashewnötter, till del framför TVn med tusenfotingtjejen Tussan som trevligt och glatt sällskap. Dean Martin har förstås avnjutits via CD-spelaren.

 Tussan på vardagsrumssoffan – alltid lika glad. Foto: Tommy Hansson

Det finns inte många botemedel mot ett kroniskt brustet hjärta, men de jag nyttjat ikväll besjungs redan av Bellman i Fredmans epistel numro 7 och får nog sägas vara ordentligt beprövade:

När jag ser dig, så tänk att jag finner
kyla, svalka, ro i mitt bröst
Ty med ditt glas du mig påminner
att mot kärlek finnes tröst

Mikael Samuelsson och Mats Bergström visar i följande helt obetalbara inspelning från 1990 att det finns en rad olika sätt att framföra denna sång:

https://www.youtube.com/watch?v=USTqvN4avTM

Sveriges nationaldag i mångkulturens tecken

 Dagen före nationaldagen var vimpeln hissad i mitt bostadsområde. Foto: Tommy Hansson

Ett fåtal länder firar sina respektive nationaldagar med särskild frenesi. Jag kommer i första hand då att tänka på USA, Norge, Frankrike och Irland. Där är det fyrverkerier, parader, flaggviftande och andra muntrationer som gäller. I de flesta länder sker dock nationaldagsfirandena med måtta.

Danmarks så kallade grundlovsdag, som firas till minne av antagandet av den danska konstitutionen den 5 juni 1849, är inte ens officiellt nationaldag. En dag då mer eller mindre framstående politiker åker runt och håller tal och Dannebrogen vajar på alla flaggstänger. Inte särskilt upphetsande, med andra ord.

I Finland gäller självständighetsdagen den 6 december som nationaldag. Det var den dag då det tidigare ryska storfurstendömet 1917 deklarerade sin självständighet från det Ryssland som den 30 december 1922 officiellt kom att kallas Sovjetunionen. På självständighetsdagen håller republikens president en mottagning och runt om i landet hålls gudstjänster, ceremonier, militärparader och olika festligheter. Någon nationell yra som i Norge är det dock inte fråga om.

Det brukar hävdas att nationaldagen firas särskilt eftertryckligt i länder som fått kämpa för sin frihet. Detta stämmer i hög grad in på de flesta av exemplen härovan. Nog förstår vi norrmännens idoga flaggviftande mot bakgrunden av Nazitysklands ockupation 1940-45 och den påföljande befrielsen.

 Norskt nationaldagsfirande på Karl Johan i Oslo.

Fast i så fall borde väl såväl våra danska, som också genomled en femårig naziockupation, som finska vänner vifta minst lika mycket med sina flaggor som norrmännen i glädjen över att ha befriats från utländska förtryckarregimer, men så sker alltså inte.

Förklara det den som kan.

Tyskland firar den 3 oktober som nationaldag, en dag som går under beteckningen Tag der Deutschen Einheit åsyftande återföreningen mellan öst och väst 1990. Den delstat som innehar ordförandeskapet i Tysklands förbundsråd anordnar då på en viss plats en ceremoni och en medborgarfest, Bürgerfest, för att markera den nationella tyska enheten. Ingen stornationalistisk uppsluppenhet här heller, vilket ju minst av allt är sensationellt för den som har den bittersta kännedom om tysk historia.

Någon vildsint, flaggviftande fosterlandseufori rör det sig som alla vet inte heller om på den svenska nationaldagen den 6 juni. Vi firar som bekant vår nationaldag till minne av Gustaf Vasas val till svensk konung vid riksdagen i Strängnäs den 6 juni 1523, varmed Kalmarunionen officiellt upphörde. Konung Gustaf, ibland kallad kung Gösta på folkligt vis, antog som sitt valspråk ”Beskydda oss, o Jesus”.  Även antagandet av den betydelsefulla svenska regeringsformen detta datum år 1809 brukar nämnas som en annan anledning att fira nationaldag.

Att den 6 juni skulle bli en svensk bemärkelsedag beslutades om i slutet av det nationalromantiska 1800-talet. Skansens grundare Artur Hazelius spelade en viktig roll i sammanhanget. 1916 kom dagen att kallas svenska flaggans dag och började firas i närvaro av kungafamiljen på Stockholms stadion, som ritats i nationalromantisk stil av arkitekten Torben Grut till de olympiska spelen i Stockholm 1912 och byggts i tegel.

 Tack vare Hugo Martinsens S-motion blev nationaldagen helgdag.

Officiell nationaldag blev den 6 juni inte förrän 1983 och allmän helgdag först 2005. Hugo Martinsen i Kungsbacka, som kom från Norge 1993 för att jobba som montör på Volvo, lämnade vid Socialdemokraternas partikongress 2001 in den motion som ledde till att nationaldagen blev helgdag. Beslutet fattades vid S-kongressen 2003. Martinsen själv blev dock så förbannad att han i vredesmod lämnade partiet – därför att man beslutade avskaffa annandag pingst som helgdag. Han hade med sin motion velat ge svenskarna ytterligare en helgdag, inte avskaffa någon.

Om Hugo Martinsens motivation bakom motionen om att göra nationaldagen till helgdag står följande att läsa i den socialdemokratiska tidningen Aktuellt i politiken: ”Vi blir ju fler och fler invandrare. De vill visa att de tillför Sverige och gör rätt för sig här i landet.” Integrationstänkandet blev en väsentlig anledning för sossarna att bifalla Martinsens motion, vilket är en viktig orsak till att de olika nationaldagsfirandena ute i kommunerna ofta innehåller ceremonier i syfte att välkomna nya svenska medborgare.

På så sätt blir den 6 juni också en dag för att markera att Sverige är ett mångkulturellt land, något som fastslogs genom riksdagsbeslut 1975. Läs mer om Socialdemokraternas nationaldagspolitik här: http://www.aip.nu/default.aspx?page=3&nyhet=41554 De här uppgifterna är på intet sätt nya, men kommer möjligen som en kalldusch för de av mina sverigedemokratiska partivänner som nog helst vill se nationaldagen som en storsvensk högtid i sant nationalistisk anda.

I Länstidningen i Södertälje framhölls i en artikel den 4 juni rubrikvis att ”Många olika kulturer firas på Sveriges dag”, detta inför det kommunala firandet på Torekällberget den 6 juni med medborgarskapsceremonier, prisutdelningar och tal av förra statsrådet Catharina Elmsäter Svärd (M), som var ersättare i bildningsnämnden i början på 1990-talet när jag var ledamot i samma nämnd.

 Torekällberget i Södertälje.

I artikeln citeras Torekällbergets chef Stefan Sundblad så: ”Rättigheterna tillhör individen och är inte bundna till etnicitet, religion eller kultur. Det är det som utmärker Sverige i dag, inte det nationalistiska…Vi accepterar till exempel en nationalsång som inte nämner Sverige. Från början är den mycket en hyllning till den nordiska naturen.”   

Stefan Sundblad har i sak rätt. Det moderna Sverige kan knappast betecknas som nationalistiskt, och inte heller det ständigt växande riksdagspartiet Sverigedemokraterna (SD) är på något sätt extremt i detta avseende oavsett vad vänstern och den politiska korrektheten må ha att anföra.

SD är officiellt ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund, som därtill i samband med Jimmie Åkessons vårtal den 9 maj lanserade sin nya slogan ”Lagom är bäst”. Knappast en devis som ett extremnationalistiskt eller nyfascistiskt parti – som exempelvis Stefan Löfvens rådgivare Henrik Arnstad såväl som Löfven själv påstått att SD är – skulle välja till sin.

Det finns personer med invandraranknytning som tycker att det svenska nationaldagsfirandet är väl mesigt och gott kunde bli litet mer nationalistiskt. Niklas Orrenius skriver exempelvis följande i Sydsvenska Dagbladet i en intressant text om nationaldagen den 6 juni 2006 om den tidigare folkpartistiske riksdagspolitikern Mauricio Rojas, numera bosatt i Chile och Spanien: ”Han vill se stora militärparader med tusentals blågula flaggor den 6 juni.” http://www.sydsvenskan.se/sverige/slaget-om-nationaldagen/   

Nu vet inte jag om Orrenius, en av våra mer beryktade godhetsapostlar och toleransmånglare, med egna ord på detta sätt väljer att sammanfatta vad han tror vara Rojas åsikter om svenskt nationaldagsfirande. Eller om Rojas faktiskt anfört något dylikt; jag har googlat på Rojas och militärparader men bara fått upp Orrenius artikel. Klart är emellertid att Mauricio Rojas genom åren utmanat både sitt eget parti och det politiskt korrekta etablissemanget med stundom okonventionella åsikter.

 Skall vi främst hylla kungafamiljen den 6 juni?

Avslutningsvis förtjänar det påpekas, att även om dagens svenska nationaldagsfirande på många sätt går i måttans och mångkulturens tecken, så blir naturligtvis nationaldagen vad man själv lägger in i ordet. Den som exempelvis ser den 6 juni som en dag då svenska militärframgångar bör högtidlighållas eller framförallt ett tillfälle att hylla vårt kungahus har all frihet att göra det.

Nationaldagen blir vad vi själva gör den till.

 

Budgetmanglingen avklarad – nu väntar julefriden!

 

 Vice gruppledaren i fullmäktiges talarstol. Foto: Tommy Blomqvist

Så var den avklarad – budgetdebatten i Södertälje kommunfullmäktige (KF). Det kommunalpolitiska årets kulmen och samtidigt dess utan konkurrens mest krävande uppgift.

Nu väntar julefriden!

Årets upplaga blev den kortaste jag minns att jag upplevt under mina noga taget 13 år i lokalpolitiken i Södertälje. Från klockan 09.00 till 18.15. Jag tycker fullmäktiges nyvalde ordförande, den icke helt okontroversielle sossen Besim Aho, skötte sin syssla på ett utmärkt sätt. Det märks att han blivit varm i kläderna.

Tyvärr fick vi dock inte höra fullmäktiges ordförande avrunda med att läsa Viktor Rydbergs dikt ”Tomten”, som företräderskan Karin Östlund (S) brukade göra, men det får vi väl leva med.

Sedan jag blev nedpetad till platsen som vice gruppledare i höstas till förmån för min gode partibroder och vän Tommy Blomqvist, har jag sett fram emot att slippa att i alla lägen vara partiets röst utåt annat än i bemärkelsen som presstalesman.

Nu blev det inte så i gårdagens budgettillställning: ”Blomman” bad mig ta på mig uppgiften att föra Sverigedemokraternas talan även denna gång, eftersom han ännu inte känner sig riktigt varm i kläderna. Efter att ha kollat med kommunsekreterare Ola Schön om detta gick för sig och fått klartecken, anmälde vi alltså Tommy Hansson och inte namnen Blomqvist som talare under gruppledaromgången.

Jag ställer mig gärna i KFs talarstol och lägger fram SDs politik och gjorde så även denna gång, men någon född talare är jag knappast även om jag inte längre är särskilt nervös inför uppgiften. Känner mig definitivt mer bekväm i rollen som debattör i skrivandets form.

Som när jag senast i detta inlägg i Länstidningen, i anledning av senare tiders dubiösa skriverier, förklarar varför SD verkligen inte är några ”fascister”:

http://lt.se/asikter/debatt/1.2762970-sd-ar-inte-fascistiskt

Det framgick klart av årets budgetdebatt att tonen mot SD, numera med ganska imponerande nio mandat, hårdnat bland de rätt så uppskrämda så kallade sjuklöverpartierna. Efter min utläggning av partiets kommunalpolitiska prioriteringar begärde (tror jag) representanter från samtliga övriga partier replik. Jag betade av alla i tur och ordning och tror jag lyckades rätt väl med det.

 Vår läsvänliga och överskådliga budgetreservation. Foto: Tommy Hansson

Kommunstyrelsens ordförande Boel Godner (S) gav oss på käften för att vi inte ställde ordinarie gruppledaren på benen, emedan detta skulle vara ”att ta seden dit man kommer” – ett uttryck jag använde då jag diskuterade vår syn på assimilering och integration – när det gällde budgetdebatten. Jag svarade givetvis att detta inte är hugget i sten och att som sagt kommunsekreteraren givit klartecken för vice gruppledaren.

Lokaldraken Länstidningen gjorde ett stort nummer av att ”fel Tommy” – det vill säga eder förtrogne – förde SDs talan genom krigsrubriker och stor bildblaffa på förstasidan samt en sida inne i tidningen. Jag känner uppriktigt medlidande med LT som känner sig manade att slösa på trycksvärtan och bildutrymmet för en sådan onekligen försumbar sak:

http://lt.se/nyheter/sodertalje/1.2763686-fel-tommy-forde-sd-s-talan-i-debatten

Patetiskt är ett passande ord i sammanhanget. Däremot fann inte tidningen anledning att ödsla ett enda ord på sakinnehållet i vår budgetreservation, som det ändock tagit ett antal möten, brainstormings och konsultationer att få fram. I stället klagades det än en gång på att vi inte heller i år framlagt något fullskaligt budgetförslag utan i stället valt att satsa på ett läsvänligt och överskådligt dokument, där våra prioriteringar och besparingar klart och tydligt framgår.

 ”Rookien” Jocke Hagström slår ett slag för trafiksäkerheten i allmänpolitiska debatten. Foto: Tommy Hansson

Naturligtvis togs inte heller med ett ord upp, att tre av våra KF-nykomlingar denna dag med den äran begick sina respektive debuter i fullmäktiges talarstol i den allmänpolitiska debatten: Beata Kuniewicz (utbildning, arbetsliv), Göran Lidman (äldreomsorg) samt Joachim Hagström (teknik). Själv talade jag i ämnena kultur och fritid, stadsbyggnad samt miljö.

Bland annat kunde jag konstatera att den icke lagstadgade kulturen stjäl resurser från kärnverksamheterna skola, vård och omsorg, men att satsning på traditionell svensk kultur/historia kan vara befogad; gav beröm för kommunens många spännande bostadsprojekt, exempelvis i Igelstaviken; betonade behovet av en ren och prydlig utemiljö samt att bevara stadens grönområden och parker i så orört skick som möjligt.

Våra största satsningar gör vi på skola, äldreomsorg och hemtjänst, yrkes- och vuxenutbildning och trygghetsskapande åtgärder. Vi väljer även att ge ett bidrag på 2 miljoner kronor till kommunens friluftsmuseum, Torekällberget, varav en halv miljon öronmärks för det unika Biologiska museet som speglar Östra Sörmlands djur- och växtliv.

 Vy från KF-salen under den politiska debatten. SDs besättning närmast kameran. Foto: Tommy Hansson

Det senare upprörde kultur- och fritidsnämndens ordförande Anna Bohman (S), som med sedvanligt ordsvall i pressat tonläge tyckte det var alldeles förfärligt att vilja satsa pengar på bevarandet av så mycket svenskhet. Tja, vad skall man svara på det? Kanske att SD gillar Sverige och gärna satsar på svensk kultur. Inte mer med det.

I dag är det åtta dagar kvar till julafton och det börjar bli hög tid att skriva julkort till dem som gjort sig förtjänta av att få några. På torsdag väntar SD Södertälje/Nykvarns julbord. I dag tänkte jag helt skamlöst ta det väldigt lugnt, med undantag då för den här skrivinsatsen!

 

 

Vad som (inte) hänt mig på Gustaf Adolf-dagen

Eftersom jag fått höra av ett antal personer att dessa gärna ser mer av bloggtexter från min sida om min vardag vill jag inte göra någon besviken. Här följer alltså i all enkelhet några tankar och funderingar kring hur den här dagen, Gustaf Adolf-dagen den 6 november 2013, förlöpt. Ni som tycker det är pest och pina att ta del av dylika funderingar kan med fördel läsa något annat.

I dag hade jag bestämt mig för att arbeta med SD Södertäljes årsplan för 2014, som skall presenteras vid kommunfullmäktiges budgetmangling den 25 november, och har jobbat på flitigt därmed om jag får säga det själv (och vem skall hindra mig?). Det är en ganska enkel men överskådlig årsplan med besparingar på 29 miljoner jämfört med majoritetsförslaget. Kommer väl att slaktas i Länstidningen och av övriga partier i vanlig ordning, vi förväntar oss inget annat.

Sedan var det dags för dagens ärenden nere på stan. Litet kyligt i luften och var väl lite för lätt klädd, men som ni märker frös jag inte ihjäl i alla fall. Blev varm i hjärtat av att se flaggning på alla bussar i anledning av den här speciella dagen. Hämtade sedan ut pengar på Nordea – ja, jag tillhör den krympande minoritet som vill ha pengarna direkt i handen – och handlade därefter ciggisar och mat för dagen.

I Konsum/Coop träffade jag på min son, Sebastian, som gjorde inköp efter sitt arbete och tillsammans fikade vi sedan på Tidermans på Kringlan. Inmundigade saftig räkmacka samt kaffe. I Expressen stod mycket om gårdagens tårtattack mot Jimmie Åkesson, vilken utfördes av ett tokigt fruntimmer som skall ha haft ett antal tidigare anteckningar i belastningsregistret på meritlistan för bland annat rattfylleri och olovlig körning. Hon driver en blogg som visar preferenser för Fidél Castro, anarkistisk terror av typ Baader-Meinhof och en i övrigt något förvirrad livssyn:

http://mampowermatkowitzc.blogspot.se/

Kärringen skall ha utfört sitt dåd på grund av avsky för ”rasism och fascism”. Märkligt då att tårta ledaren för ett antirasistiskt och antifascistiskt parti, kan man kanske tycka.  Den hjärndöda pöbeln på Nytorget ägnade sig i övrigt åt att störa evenemanget genom diverse oljud, gap och skrik och genom att kasta ägg och golfbollar. Det senare ett vapen som i värsta fall kan vara dödligt om det exempelvis träffar tinningen på någon. Mer härom i min närmast  föregående bloggtext!

Kvarnen på Torekällberget.

På fiket köpte jag även fyra traditionella Gustaf Adolfs-bakelser till mig och sonen. Min personliga favoritkung är visserligen Gustaf III, men jag måste ju erkänna att hjältekonungen GIIA förmodligen är vår främste monark genom alla tider. Hans länsreform har i stora drag stått sig genom århundradena, och hade det inte varit för hans insatser i Trettioåriga kriget hade vi svenskar i dag sannolikt varit katoliker (något jag personligen i och för sig inte ser som någon större katastrof om så blivit fallet).

GIIA var för övrigt mycket elak mot våra svenska katoliker och drev hårt på för att Södertäljes förste litterate borgmästare, den ytterligt kompetente Zacharias Anthelius, skulle halshuggas i egenskap av katolik. Det har jag mycket svårt att förlåta GIIA. Se min bok Religionsfrihetens martyrer. Borgmästaren i Södertällije och hans katolska trosfränder. Contra förlag, Stockholm 2011.

Kvällen kommer att ägnas åt fortsatt budgetarbete, matlagning samt förtäring av något glas vin, vitt för en gångs skull: en magnumbutelj Riesling av Alsace-märket Gustave Lorentz med acceptabel alkoholstyrka som jag inhandlade på Systemet. I morgon läkarbesök, möte med Torekällbergets kontaktpolitiker samt på kvällen styrelsemöte med SD Södertälje/Nykvarn. I dag fick jag för övrigt bekräftelse från riksvalberedare Michael Rosenberg, Helsingborg att mina kandidaturer bokförts i laga ordning.

Jimmie Åkesson och bloggaren i möte i Stadsparken i Södertälje i juni 2010.

Slutligen önskar jag mina läsare en fortsatt angenäm afton med en gammal goding: en liveinspelning med ”Lys og varme” exekverad av Åke Aleksandersen och Björn Afzelius:

http://www.youtube.com/watch?v=6loYxWmfzpM

Som ni säkert blivit varse har det egentligen inte hänt något alls av särskild vikt under min dag. Hoppas ändå ni till äventyrs kan finna visst nöje i att läsa mina rader!

Finns det något positivt med Södertälje?

Polisen i aktion för att stoppa den grova brottsligheten i Södertälje.

Rubrikfrågan är inte obefogad. Min hem- och födelsestad Södertälje omnämns ofta i mindre smickrande ordalag i media. Orsakerna är tämligen uppenbara: den vittförgrenade, organiserade brottsligheten har gjort att Södertälje stundom kallas ”Sveriges Chigaco”.

Detta öknamn torde också bottna i den socialdemokratiska makthegemonin, som för tankarna till det demokratiska partiets – ibland påfallande korrupta – dominans i den amerikanska förlagan Chicago i Illinois. Borgmästarsläkten Daley är ökänd i sammanhanget. Det är ett  faktum att det var denna maktapparat som genom valfusk gav segern till John F. Kennedy i det oerhört jämna presidentvalet mellan Kennedy och republikanen Richard M. Nixon 1960.

I egenskap av infödd södertäljebo – jag föddes på stadens sjukhus för drygt 60 år sedan – lider jag varje gång staden presenteras i sådana sammanhang. När jag växte upp på 1950-talet kan man nog säga att Södertälje alltjämt var något av en idyll med kanske 20 000 invånare. Min barndom tillbringades till största delen på föräldragården mellan Högantorp och Ladvik i närheten av Mälaren omkring en mil utanför staden. Jag vistades dock ibland hos min mormor som bodde på Gula gården i närheten av Badparken och inte långt från Torekällberget.

 Badparkens tennisbanor där Björn Borg – och min pappa – spelade. 

Min mormor, fru Theresia Pettersson, tog mig stundom med på långa promenader varvid vi ofta passerade Badparken i samband med att vi gick ner till Stadsparken och Maren med dess trivsamma doft av bräckt vatten. I Badparken med dess tennisbanor – där Björn Borg inledde sin unika karriär och där även min pappa Bror Hansson brukade spela med min morbror Gösta Pettersson – fanns ännu en kvardröjande atmosfär från en svunnen badortsidyll dit stockholmssocieteten gärna sökte sig.

Möjligen kan den som är känslig för stämningar alltjämt erfara en fläkt av denna tid då Punsch, Fosterlandet och Gud stod i centrum (och i precis den ordningen).

Något av den forna idyllen hade dock börjat naggas i kanten redan under min barndom på 1950-talet. Södertälje var redan en betydande industri- och hamnstad med dåvarande Scania Vabis och Astra i spetsen. Forna storheter såsom Microverktyg och Baltic fanns också med i bilden. Och de första invandrarströmmarna hade redan anlänt med gästarbetare från exempelvis Finland, Jugoslavien, Grekland och Italien. Jag minns att min mormor ibland muttrade något om dessa nya – låt vara ofta tillfälliga – södertäljebor.

Mormor hade knappast uppskattat den utveckling Södertälje har undergått sedan hon avled  i hög ålder 1975. Begreppet gästarbetare känns avlägset i en tid då närmare hälften av Södertäljes befolkning utgörs av personer med utrikisk bakgrund. Kommunen har tagit emot avsevärt fler irakiska flyktingar än USA och Kanada tillsammans. Assyrier/syrianer utgör en av stadens mest betydande etniska grupper och är i hög grad verksamma inom exempelvis näringsliv och idrott. Cirka 80 olika språk talas i kommunen.

Till Södertälje anländer allt fler muslimska invandrare från exempelvis Somalia och Afghanistan.

Som företrädare för Sverigedemokraterna är det självklart att jag inte ser odelat positivt på Södertäljes status som invandrarstad par prefence, även om jag inser att en viss inflyttning förmår skapa värdefulla influenser och bidrar till att Södertälje blir en mer dynamisk kommun. Ett helsvenskt Södertälje ligger mycket långt från det realistiskas gräns. Jag tror dock inte det är särskilt kontroversiellt att hävda att det gått för långt. Alldeles på tok för långt till och med.

Ständigt nya invandrargrupper – det kommer allt fler från länder som Somalia och Afghanistan samtidigt som irakierna hela tiden blir allt talrikare – bidrar till att sätta ett orimligt tryck på kommunens kostnader för försörjningsstöd, och det är svårt att se något slut på detta sakernas tillstånd. De kommunala nämnder som har att hantera frågan går bildligt talat på på knäna med stora ekonomiska underskott.

Det behövs vidare knappast något överdrivet mått av fantasi för att inse att den ökande strömmen av muslimer kan bädda för kommande turbulens med de kristna invandrargrupperingarna.

SDs Kent Ekeroth, Björn Söder, Louise Erixon samt Tommy Hansson på Politikertorget i Södertälje i maj 2012. I bakgrunden till vänster syns Tobias Karlsson, SD Gnesta.

Jag vet inte om just detta problem kommer att ventileras särskilt ingående när Södertälje kommun satsar på att kampanja i Almedalen kommande vecka. 13 man inklusive gruppledarna för partierna i kommunstyrelsen kommer att vara närvarande under hela eller delar av Almedals-veckan. Det är femte året kommunen är på plats i Almedalen, vars program blir yvigare för varje år som går. Södertäljes största evenemang detta år blir seminariet ”Spinn nätet – Riv pyramiden”.

Seminariet är tänkt att presentera samarbetet mellan kommunen och polisen i syfte att dels krossa den organiserade brottsligheten i kommunen, dels hindra ungdomar från att sugas upp av de kriminella nätverken. Samarbetet, som har pågått sedan 2009, tycks så här långt ha varit till största delen framgångsrikt. Ännu är det kanske alltför tidigt att utropa den definitiva segern över maffiagrupperna, men att man är på god väg tycks det råda enighet om.

 Telge Basket – svenska mästare 2011 och 2012. 

Så visst finns det, för att återvända till frågan i rubriken, något positivt med Södertälje. Till andra positiva faktorer kan läggas att Södertälje är en av landets bättre idrottsstäder där exempelvis damlaget Telge Basket nyligen blev svenska mästare för andra året i rad. Den syriansk/assyriska närvaron har även bidragit till att Södertälje numera har ett allsvenskt fotbollslag i Syrianska samt ett lag i superettan i forna allsvenskarna Assyriska. Också hockeyklassikern Södertälje SK kämpar på trots mindre gynnsamma odds. Och namnet Björn Borg är givetvis för alltid förknippat med Södertälje.

Södertälje var en av landets viktigaste hamnstäder redan under Carl IXs (tidigare hertig Carl) egid. Det bottnar naturligtvis i att Södertälje ligger där det ligger mitt emellan Saltsjön (Östersjön) och Mälaren. Det är troligt att aposteln Ansgar passerade genom dåvarande Taelghia då han besökte Svearikets huvudstad Birka på Björkön i Mälaren på vikingatiden i syfte att banka liten kristen kärlek i hedningarnas skallar…

 Carl IX (hertig Carl) gynnade Södertälje och dess viktiga hamn. 

På så vis kan man med fog säga att Södertälje alltid varit en internationell stad. Kommunstyret försöker i dag lansera uttrycket ”Sveriges internationella huvudstad” om Södertälje. Jag tycker inte det är så fel.

Väl mött på Södertäljes aktiviteter i Almedalen – vi kanske ses där!

Tennislegendaren Björn Borg: södertäljeprofil nummer 1!

.