Socialdemokratin och klasskampen och att ställa grupper mot varandra

Socialdemokratisk 1 maj-demonstration i Vaggeryd 2006.

”Vi ställer aldrig grupper i samhället mot varandra.”

Detta hävdas av Boel Godner (S), kommunstyrelsens ordförande i Södertälje sedan 2010, i en socialdemokratisk annonsbilaga i den gratisutdelade lokaltidningen Södertäljeposten december 2021.

Detta är naturligtvis kvalificerat struntprat, och fru Godner är själv väl medveten om detta – om hon är någorlunda underkunnig om sitt eget partis historik. Vilket jag förutsätter att hon är. I så fall vet hon att Socialdemokraterna i egenskap av ett socialistiskt parti i grunden bygger sitt engagemang på klasskampen, vilken per definition innebär just att ställa samhällsgrupper mot varandra.

Det kan vara fråga om män mot kvinnor, folket mot makthavarna (dock inte så aktuellt när sosseriet har makten), borgarklass mot arbetarklass, arbetsgivare mot arbetstagare, kapitalister mot löntagare, hyresvärdar mot hyresgäster, strejkbrytare mot strejkande, militärer mot fredivrare, klimatalarmister mot så kallade -förnekare eller kanske bara vi mot dem. Det kan också vara fråga om Sverigedemokraterna mot övriga partier, något jag själv fått erfara som ledamot i Södertälje kommunfullmäktige. Och det är givetvis Boel Godner som ställt sig i spetsen för denna uppdelning i ”vi och de andra”.

Boel Godner (S) i Södertäljeposten (annonsbilaga) december 2021. Foto: Tommy Hansson

Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) bildades formellt 1889 men kan noga taget räkna sitt ursprung tillbaka till 1881, då agitatorn och skomakaren August ”Mäster” Palm höll ett uppmärksammat tal med titeln Hvad vilja socialdemokraterna?.

Partiets huvudfrågor var allmän och lika rösträtt samt åtta timmars arbetsdag. I syfte att vinna gehör för sina krav organiserade dåtidens sossar en lång rad konfliktåtgärder och strejker, något som ledde till en stark polarisering i det dåtida samhället. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sveriges_socialdemokratiska_arbetarepartis_historia

Ett återkommande inslag i partiets agitatoriska verksamhet har ända sedan starten varit högtidlighållandet av arbetarklassens dag (eller klasskampens dag som jag brukar säga) den 1 maj, den dag då man ditintills mestadels firat vårens ankomst.

Nu skulle medvetna socialistiska arbetare, istället för att avnjutna fågelsång och vårvärme i behaglig enskildhet, ut på gatorna och bära röda flaggor och banderoller samt skandera käcka slagord mot arbetsgivare, militärer, hyresvärdar och andra förhatliga grupper. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6rsta_maj

Ådalen 14 maj 1931.

Den enskilda händelse som betytt mest för Socialdemokraternas maktinnehav i Sverige var tveklöst händelserna i Ådalen i Hälsingland den 14 maj 1931. Arbetare vid Marmaverken protesterade då mot att arbetsgivaren under pågående strejk hyrt in strejkbrytare för att hålla produktionen igång. Flera av strejkbrytarna misshandlades och förnedrades. https://sv.wikipedia.org/wiki/%C3%85dalsh%C3%A4ndelserna

Det demonstrationståg som ringlade sig fram genom det naturfagra landskapet kom att beskjutas då ett militärbefäl (felaktigt) tyckte sig se vapen i flera av demonstranternas händer, varvid fem personer tragiskt nog sköts ihjäl.

Opinionsbildningen har genom åren utvecklats till att vara överväldigande på demonstranternas sida, men så var långt ifrån fallet vid själva tilldragelsen: borgerliga tidningar sympatiserade i regel med polis och militär, däribland Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning och dess chefredaktör Torgny Segerstedt. Ådalshändelserna kan sägas ha delat in Sverige i två läger och bidrog troligen starkt till att Socialdemokraterna kunde komma till makten 1932 och behålla den oavbrutet till 1976.

Nutidens sossar inklusive Boel Godner vill gärna framställa det egna partiet som inkluderande och gränsöverskridande. Då och då sticker emellertid bockfoten fram hos ledande partiföreträdare såsom Magdalena Andersson, Morgan Johansson och Peter Hultqvist vilka kanske framförallt har en tendens att se farliga nazister och högerextremister bakom varje buske. När dessa mestadels återfinns i partiföreträdarnas hjärnor.

Statsrådet Morgan Johansson hävdar att det vimlar av högerextremister och nazister.

De som går på Godners och övrigas försök till skönmålning skulle kanske studera texten till sången Internationalen (svensk text från 1902 av Henrik Menander), vilken sjungs unisont på såvitt jag vet alla sossesammankomster den 1 maj. Ett exempel i form av några rader i en vers som troligen inte sjungs i dag men som ändå finns med: ”Om de oss driver, dessa kannibaler, mot våra grannar än en gång, vi skjuter våra generaler och sjunger broderskapets sång.” https://www.dagensarena.se/redaktionen/sta-inte-dar-och-mumla/

Lögner, historieförfalskning och tom retorik av Löfven inför EP-valet

Stefan Löfven, Heléne Fritzon och Hans Dahlgren vid Socialdemokraternas upptaktsmöte inför EP-valet.

Statsminister Stefan Löfven (S) har angivit tonen för vilken nivå Socialdemokraterna tänkt lägga sig på i valrörelsen inför valet till Europaparlamentet den 26 maj. Det skedde i ett tal vid partiets valkonferens i Upplands-Väsby, där Löfven framträdde tillsammans med EU-ministern Hans Dahlgren och sossarnas förstanamn på EP-valsedeln, Heléne Fritzson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7151919

Skall man döma efter vad Stefan Löfven hade att säga kommer det att bli rena rännstensagitationen de dryga tre månader som återstår fram till valet. Så här utlät sig Löfven: ”Högerextremisterna i land efter land försöker nu gå samman, för att släppa loss extremnationalismen på kontinenten och piska upp hat. De har lyckats förr. De ska aldrig, aldrig lyckas nu.”

Om det är någon som piskar upp hat så är det Stefan Löfven, som skuldbelägger alla européer som tröttnat på Socialdemokraternas och andra EU-elitisters ständiga strävan att utplåna nationalstaterna i Europa och ”berika” den europeiska befolkningen med analfabeter och våldsverkare från Afrika och Mellanöstern och påstår att de som tröttnat är ”högerextremister”.

Löfven avslöjade sina bristfälliga alternativt obefintliga historiekunskaper med följande ordvändningar: ”Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det i massgravarna i det forna Jugoslavien.”

Olof Palmes famösa jultal 1972 tog bland annat upp Treblinka.

Det går att ana två influenser bakom Löfvens retorik. Den första är Olof Palmes jultal 1972, där Löfvens partikamrat Olof Palme på ett uppseendeväckande sätt jämförde USAs bombningar i Vietnam med ett antal platser i Europa och Sydafrika under apartheidtiden där olika typer av grymheter ägt rum. Intressant nog nämnde också Palme det nationalsocialistiska utrotningslägret Treblinka i Polen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palmes_jultal_1972

Den andra troliga influensen bakom Löfvens lamentationer är hans topprådgivare, mytomanen och scharlatanen Henrik Arnstad, som har för vana att ljuga värre än en häst travar om såväl egna meriter som historiska tilldragelser. Det skulle förvåna mig mycket om det inte är Arnstad som skrivit Löfvens tal eller åtminstone fungerat som rådgivare när statsministern satte samman det.

Till Stefan Löfven vill jag då säga: You just went full Arnstad. Never go full Arnstad.

Låt oss titta litet på de historiska exempel vår arma statsminister tog upp. Han menar alltså att det är sådan politik som Sverigedemokraterna och deras relativa meningsfränder i Europa bedriver som leder till fältslag i Första världskriget med hundratusentals döda (Verdun), nationalsocialistisk judeutrotning (Treblinka), massavrättningar i polska skogsområden (Katyn) och Jugoslavien.

Den allvarligaste historiska grodan Löfven här gör sig skyldig till är att hävda att ”etxremnationalismen” alternativt ”högerextremismen” bär ansvaret för Katyn-massakern  i Polen, då fler än 14 000 polska officerare och befäl sköts ihjäl medelst nackskott och slängdes i massgravar. Det var i själva verket enheter ur den sovjetryska Röda armén som stod för mördandet i Katyn, något som varit känt sedan länge. Sovjetunionen erkände redan under Michail Gorbatjovs tid vid makten det sovjetiska ansvaret. http://www.glasnost.se/2010/ryssland-har-erkant-katynmassakern/

Det som gjorde att Nazityskland länge fick skulden för Katyn-massakern var att det var Hitlers trupper som först upptäckte massgravarna i de polska skogarna och offentliggjorde detta. Emedan nazisterna av uppenbara skäl  inte precis ansågs vara de mest trovärdiga sagesmännen var det inte många som trodde på deras uppgifter, varför många utgick ifrån att de själva bar skulden – vilket också var sovjetdiktatorn Josef Stalins linje. Nu vet vi åtminstone sedan 30 år tillbaka bättre. Alla utom Stefan Löfven och Henrik Arnstad.

Ett polskt monument till minne av offren för den sovjetryska Katyn-massakern 1940.

När det gäller den sorts nationalism som ledde fram till Första världskriget och slagen i Verdun så är det viktigt att minnas att denna omfattade så gott som alla politiska inriktningar, således även socialdemokratin. Alla gav sig under folkens jubel i väg till fronten. Socialdemokrater överallt i Europa röstade för krigskrediter, och i Tyskland var Marx-lärjungen Karl Liebknecht den ende socialdemokrat som röstade emot.http://kildenasman.se/2008/11/11/forsta-varldskriget-europas-socialdemokrater-rostade-for-krigskrediter/

Stefan Löfvens försök att skönmåla socialdemokratin inför valet till Europaparlamentet bygger på lögner, historieförfalskning och tom retorik. Ingenting annat. GHTs chefredaktör Torgny Segerstedt förargade på sin tid nazikoryféerna med att kalla Hitler ”en förolämpning”. En sådan karaktäristik vore enligt min mening att överskatta Löfven. Jag skulle snarare säga att han är en pinsamhet. Historiens dom kommer inte att vara nådig mot de svenska politiker som släppte lös Löfven för ännu en mandatperiod som svensk statsminister.

Det parti Löfven nu söker skönmåla är de facto det som gjort nationalsocialismen de största tjänsterna abv alla svenska partier. Det räcker om jag här nämner företeelser som Rasbiologiska institutet i Uppsala som tillkom efter en motion av den socialdemokratiske rasbiologen Alfred Petrén; 63 000 fall av tvångssteriliseringar fram till 1976; krav på Nazityskland om ”J”-stämplar i tyska judars pass; tillåtelse för tyska trupper att färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Om den trojanska hästen förr och nu: propagandister och politiker fortsätter sova

Islam som den trojanska hästen hotande västvärlden. Teckning delad av bland andra Richard Jomshof.

Ibland vill det sig inte riktigt för propagandaskribenterna i mainstream-media.

Som då Anna Hellgren i Expressens kulturavdelning (24 maj) skall klämma åt Sverigedemokraternas partisekreterare Richard Jomshof. Hellgren avslutar sitt angrepp på Jomshof och SD med följande tirad:

Partiet är inte ett demokratiskt alternativ. Det är ett parti grundat på rastänkande, ett parti som om och om igen  bjuder på eruptioner av rasism, demokratiförakt och konspirationstänkande. Det är inte ett parti att ”bjuda in till samtal”, det är ett att bekämpa. http://www.expressen.se/kultur/ide/jomshof-sprider-rasistiska-myter/

Anledningen till Anna Hellgrens obalanserade utbrott står att finna i det faktum att Jomshof på Facebook och Twitter delat en teckning som visar en trojansk häst med påskriften ”islam” utanför en borganläggning som det står ”The West” på. Ett budskap som knappast kan misstolkas kan man tycka, särskilt inte efter det fruktansvärda islamistdådet i Manchester som skördade 22 människors liv; av dessa 18 kvinnor varav sju under 18 år.

Hellgren gör dock sitt bästa för att blanda bort korten och litet till. Rubriken till hennes lamentation lyder således ”Jomshof sprider rasistiska myter”. Sist jag studerade saken tillhörde emellertid inte anhängarna av troskonceptet islam någon mänsklig ”ras”.

Modell av den trojanska hästen utanför det historiska Troja i västra Turkiet. Foto: Tommy Hansson

Man bör väl vidare vara både blind, döv samt i avsaknad av normal slutledningsförmåga om man inte inser att den grundläggande ideologi som bär ansvaret för den överväldigande merparten av alla terrordåd i vår tid är islam. Nämnda egenskaper verkar dock vara meriterande för den som önskar publicera sig på våra vanligaste kultursidor.

Richard Jomshof har alltså varnat för islams destruktiva påverkan på den demokratiska västvärlden. Det gör honom i Expressen-skribenten Hellgrens ögon till en företrädare för ett parti som påstås vara rasistiskt, demokratiföraktande och konspirativt och som man bör bekämpa. Om de islamtroende vettvillingarna och barnamördarna har Hellgren i sin semantiska fatabur inte ett enda kritiskt ord att framföra.

Det är väl tveksamt om Anna Hellgren är tillräckligt bildad för att känna till hur det gick när en svensk opinionsbildare i början på 1940-talet jämförde en annan ideologi med den trojanska hästen. Med detta förhöll det sig på följande sätt.

Sedan revykungen Karl Gerhard (1891-1964) haft premiär på sin produktion Gullregn 1940 grep censuren i form av överståthållarämbetet i Stockholm in och förbjöd utförandet av scenbilden ”Den ökända hästen från Troja” med motiveringen, att tablån i fråga var ”förargelseväckande”. Detta skedde sedan Nazitysklands representanter i Sverige protesterat å det kraftigaste mot att det egna landet framställts i form av en trojansk häst.

I numret sjöng Karl Gerhard en sång, ”Den trojanska hästen”, med traditionell rysk melodi vilken bearbetats av Lille-Bror Söderlundh (1912-57) och som Karl Gerhard själv textsatt. Lyssna gärna på Youtube här:  https://www.youtube.com/watch?v=-p7fb12ZuXU

Ur texten kan följande belysande rader citeras:

Bland de vilda hästar som har galopperat
på fru Clios* rännarbana är
den trojanska hästen som sig minst generat
för att lyfta svansen här och där.
I världsmanegen politikerna
som dumma Augustar står i parad – hurra!

Hela texten här: http://minata.tripod.com/dagens3.html

I Karl Gerhards revy Gullregn framställs hästen från Troja som en dalahäst.

Jag vågar nog påstå att det som i Karl Gerhards briljanta text för nästan 80 år sedan syftade på de tyska nationalsocialisterna med fördel kan appliceras på dagens islamister och deras medvetna eller omedvetna uppbackare inom politik och media, de som likt Anna Hellgren och hennes meningsfränder börjar yla om rastänkande och demokratiförakt så fort islam kritiseras i någon som helst form.

På 1930- och i början av 1940-talet hette det om antinazistiska visselblåsare som Karl Gerhard, Torgny Segerstedt (1876-1945) och Ture Nerman (1886-1969) att de förolämpade främmande makters statschefer och hotade freden. I nådens år 2017 heter det om de antiislamska/antiislamistiska visselblåsarna att de är rasister och konspirationsteoretiker. Allt går igen.

Slutligen kan konstateras, att Hellgren noterat att den av Richard Jomshof och andra – däribland denna bloggare – delade teckningen inte rönt någon påfallande stor uppmärksamhet. Detta kan tolkas som att budskapet för allt fler faktiskt är så självklart att det inte behöver ordas så mycket om.

Salman Abedi misstänks ha utfört terrordådet i Manchster, som IS tagit på sig ansvaret för.

Sedan är det givetvis tragiskt att uppvaknandet skett fem över tolv i en tid då IS-återvändare erbjuds förmåner i stället för fängelse, ramadan skrivits in i kalendrar som en svensk högtid och kommunala politiker och tjänstemän gladeligen ger klartecken för byggandet av salafistiska moskéer sponsrade av Saudiarabien eller Qatar.

Fast aningslösa propagandister som Anna Hellgren lär förstås fortsätta sova, liksom politiker av Stefan Löfvens snitt.

• Clio (eller Klio) var enligt grekisk mytologi bland annat historieskrivningens musa (beskyddarinna). https://sv.wikipedia.org/wiki/Klio

Det är svårt med ironi…

 ”Fridsfurste” med skavanker…

Det är ett känt faktum att ironi och sarkasm går dåligt eller inte alls ihop med partipolitik. Antingen förstås det inte eller så misstolkas det medvetet. Här följer några exempel.

Det klassiska exemplet härpå torde vara den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Brandt (1884-1955) från Borrby i Kristianstads län, som i januari 1939 nominerade Adolf Hitler till Nobels fredspris. I ett brev till den norska nobelpriskommittén skrev han bland annat:

Till Det Norske Stortings Nobelkomité /sic!/

Undertecknad tillåter sig härmed vördsamt föreslå, att Nobels fredspris för 1939 måtte tilldelas Tysklands rikskansler och Führer Adolf Hitler, vilken enligt miljoners uppfattning framför varje man i hela världen är förtjänt av denna höga utmärkelse /…/ Adolf Hitler är dock vår tids oförliknelige, gudabenådade frihetskämpe, och miljoner människor blicka upp till honom såsom fridsfursten på jorden.”

Bakgrunden till prästsonen Brandts smörande för Hitler var, att tolv svenska riksdagsledamöter och säkerligen ett ytterligare antal naiva människor på fullaste allvar nominerat den brittiske premiärministern Neville Chamberlain till Nobels fredspris.

 Chamberlain viftar med papperet som skulle garantera ”fred i vår tid”.

Denne hade på hösten året innan återvänt från tyska München och på flygplatsen viftat med den så kallade Münchenöverenskommelsen, där bland andra statsmän Adolf Hitler placerat sin namnunderskrift och därmed – så trodde i alla fall den olycksalige Chamberlain – garanterat ”Peace in our time” (fred i vår tid).

Brandt var dock en övertygad antinazist, vilket han demonstrerat såväl före som efter sin säregna fredsprisnominering av dåtidens värste krigshetsare och internationelle buse alla kategorier. Han blev därför ursinnig över Chamberlains kriminella godtrogenhet – därav den ironiska/sarkastiska nomineringen av Hitler.

Ironin har emellertid misstolkats och i stället tagits som intäkt för att en hög socialdemokratisk politiker verkligen stödde Hitler. Så skedde i så gott som alla samtida tidningar med undantag för den konsekvent antinazistiska Göteborgs Handels- & Sjöfartstidning under Torgny Segersteds redaktörsskap, som genast fattade galoppen. Brandt själv blev förbluffad över reaktionerna – han hade uppenbarligen överskattat den allmänna förmågan att förstå sig på ironi. Följdriktigt drog han tillbaka sin nominering bara några dagar efter det att den lämnats in.

Erik Brandt hade blivit riksdagsledamot 1938 och ställde inte upp för omval när hans mandat löpte ut 1943. Till yrket folkskoleinspektör kvarstod han emellertid som landstingsman till 1950. Han avled i Stora Tuna i Dalarna 1955.

Riksdagsman Brandt hade alltså som kämpande antinazist fullständigt rent mjöl i påsen. Onekligen tragiskt då att just han hängts ut som exempel på socialdemokratisk nazisympatisör. Eljest fanns det rätt gott som sådana i såväl sosseriet som andra partier, särskilt innan kriget bröt ut med ”fridsfursten” Hitlers överfall på Polen den 1 september 1939 och fram till att det började gå illa för Tyskland i kriget runt 1943.

Mer om denna historia via denna länk:

http://bengt_nilsson.tripod.com/Historia/brandt.htm

Dessvärre fortsätter folk att tro på äktheten i Erik Brandts Hitler-sympatier närmare 80 år efter hans beryktade nominering. Exempelvis den vanligtvis läsvärda Petterssons blogg borde veta bättre än så här (men ta gärna del av bloggarens övriga exempel på sossarnas faiblesse för ting som rashygien och liknande):

http://petterssonsblogg.se/2014/06/03/socialdemokrat-nominerade-hitler-till-nobels-fredspris/

Nu till mina övriga exempel på vådan av ironi i politiken.

Inför valet 2010 föreläste Stellan Bojerud (1944-2015) inför medlemmar i SD Stockholms län om vad som förväntades av en politiker. Bojerud, en välkänd före detta yrkesofficer, försvarsdebattör, historisk skribent och tidigare politiker för Moderaterna, förmanade bland annat oss närvarande att inte försöka oss på att vara ironiska eller humoristiska. Ironi och humor, förklarade Bojerud, är det nämligen många som inte uppfattar utan tolkar ironin/humorn efter bokstaven.

Bojerud blev sedan invald som ersättare i Sveriges riksdag för Sverigedemokraterna. Personligen tycker jag att han med sin ganska imponerande meritlista hamnade alldeles för långt ner på kandidatlistan till riksdagen. Dessvärre tycktes Stellan sedan ha glömt bort sitt eget råd om att inte vara ironiska till oss andra som kandiderade i 2010 års val.

 Stellan Bojerud levde inte som han lärde.

I ett kommentatorsfält på nätet skrev han i december 2013 bland annat: ”Jag är rasist. Stolt rasist. Gift i 30 år med en underbar hustru som var Holländsk-Indonesiska /sic!/ En utlandsadopterad dotter som är gift med en man från Afrika. De har tre barn, mina älskade barnbarn /…/ Nu gift med Manora från Laos /…/ Men jag är rasist” https://sdkuriren.se/aftonbladet-gor-karlek-till-hat/

Envar med normal fattningsförmåga inser naturligtvis att detta är skrivet med ironi kombinerat med sarkasm. Detta för att förlöjliga sådana som anklagat Stellan Bojerud för att vara rasist. Detta inses givetvis också av slaskblaskan Aftonbladet. Ändå tar tidningen fasta på början och slutet av Bojeruds inlägg och skriver i rubriken: ”SD-riksdagsman: ‘Jag är en stolt rasist’.” Det är här fråga om ren illvilja.

I någon mån får dock Bojerud skylla sig själv. Han visste att det är vanskligt att använda ironi och sarkasm i partipolitiken – och själv strängeligen avrått andra från att använda detta – eftersom det så lätt kan misstolkas och motståndarna tar varje chans till karaktärsmord och smutskastning.

Också den kände sverigedemokraten Linus Bylund, riksdagsledamot sedan valet 2014, har råkat ut för Aftonbladets illvilja. När Linus yngsta dotter skulle fira Lucia på sitt dagis 2012 twittrade han: ”Yngsta ska på nån KKK-pryl på dagis.” Given rubrik i AB: ”SD-topp jämför Lucia på dagis med Ku Klux Klan.” Naturligtvis borde även Bylund ha vetat bättre.

Övergrepp av det här slaget är väl närmast slask- och skandalpressens livsluft. Det har dock betalat sig dåligt i längden eftersom sanningen alltid kommer fram förr eller senare, och i dag befinner sig den här sortens skrupelfria media i kris med raskt fallande upplagor. Hut går hem.

Vem som tilldelades Nobels fredspris 1939? Ingen alls. Priset delades av lätt insedda skäl inte ut under krigsåren 1939-43. 1944 mottogs det av Internationella röda kors-kommittén.

Tidningschef misshandlad i Eskilstuna

http://www.svt.se/nyheter/sverige/uppgifter-chefredaktor-misshandlad

Jag fick i dag reda på att PeO Wärring, chefredaktör för den liberala dagstidningen Eskilstuna-Kuriren (EK), blivit svårt misshandlad utanför en restaurang i centrala Eskilstuna i Södermanland.

Det var ett för mig ett lika skakande som ledsamt besked, då Wärring under några år i slutet på 1980-talet var min chef i sin egenskap av chefredaktör på Morgonposten (MP) i Göteborg där jag var utrikespolitisk medarbetare.

 PeO Wärring – brutalt misshandlad.

PeO Wärring, född i Helsingborg 1958, drev MP tillsammans med Rolf K. Nilsson, som tog över ledningen då Wärring 1990 flyttade till Luleå för att bli chefredaktör och ansvarig utgivare för moderata Norrbottens-Kuriren. MP lades dock ner inte så lång tid därefter. Till Eskilstuna kom PeO Wärring 1999. Han hade avslutat sina journaliststudier 1984 och sedan arbetat vid ett antal skånetidningar. Wärring har också varit vice ordförande i Tidningsutgivarna.

Media – se länk till text i SVT Nyheter 5 januari överst – rapporterar att ingen ännu gripits för det råa överfallet, som utfördes av flera personer. Wärring fördes i medvetslöst tillstånd till sjukhus där hans tillstånd uppges vara förhållandevis bra.

Vilka förövarna var är i dagsläget okänt. Känt är att EK skrivit om den organiserade brottsligheten i sörmlandsmetropolen, icke minst Hell´s Angels. Tidigare har medarbetare vid tidningen hotats och fått bilar vandaliserade. Det är vidare ett känt politiskt faktum att extremvänstern med anknytning till AFA har ett starkt fäste i staden. AFA har tidigare misshandlat borgerliga politiker i Eskilstuna, bland annat en representant för det lilla nyliberala Liberala Partiet.

För några månader sedan väckte det viss uppmärksamhet att EK publicerade en debattartikel skriven av det nationalsocialistiska Svenskarnas Partis ledare, Stefan Jacobsson, i sin nätupplaga. Artikeln handlade om vänsterextremistiskt våld och medborgargarden. PeO Wärring hävdade då att artikeln publicerats ”av misstag”. Den uppges ha legat ute på nätet under endast  fyra timmar.

http://www.svt.se/kultur/eskilstuna-kuriren-publicerade-debattartikel-av-svenskarnas-parti

Under 2013 sökte kriminella kretsar hindra Östgöta Correspondenten i Linköping från att publicera i deras tycke olämpligt material. Det är onekligen i högsta grad oroande att folk börjar ta lagen i egna händer för att hämma yttrandefriheten.

 J. A. Selander höll EKs fana högt mot Hitlertyskland och regeringens censur.

Eskilstuna-Kuriren grundades 1890 och var under Andra världskriget en av de få tidningar som, därmed trotsande samlingsregeringens censurpolitik, vågade ta in nazikritiskt material och nagelfara tidningscensuren. Detta ledde till att tidningen togs i beslag av staten tre gånger. Ledande namn på EK var då J. A. Selander (1887-1964), som jämte Handelstidningens Torgny Segerstedt och Trots Allts Ture Nerman räknades till landets mest orädda kritiker av Hitlertyskland och nazismen.

Att frihetens fiender, vilka de nu visar sig vara, nu ger sig på en ledande representant för detta historiskt antitotalitära språkrör är en händelse som ser ut som en tanke.

Vill slutligen önska PeO Wärring god bättring och att han snart är tillbaka på redaktionen med friska tag!

Det offentliga språkets förfall enligt Bengt Göransson

Bengt Göransson oroas med rätta  över det språkliga förfallet.

Den 6 mars lyssnade jag på ett intressant föredrag om det offentliga språkets förfall som hölls av gamla socialdemokratiska statsrådet Bengt Göransson. Föredraget hölls inför en fullsatt sal i ABF-huset i Södertälje och hade som paroll att man inte bör säga ”Tyck till”, ett uttryck som högeligen ogillas av Göransson.

Bengt Göransson var ledamot av Sveriges riksdag 1985-91, kultur- och skolminister 1982-89 samt utbildningsminister 1989-91. 2010 innehade han gästprofessuren till Torgny Segerstedts minne vid Göteborgs universitet och kom samma år ut med boken Tankar om politik. Göransson, född 1932, har ett gediget och långt förflutet inom socialdemokratin och har en särskild förkärlek för kultur och folkbildning. Han är även ansluten till nykterhetsrörelsen IOGT-NTO.

Det var alltså en riktig sosseräv som bjöd ABF-auditoriet på väl genomtänkta och hörvärda åsikter om det offentliga språket. Orsaken till att han avskyr uttrycket ”tyck till” förklarade han ungefär så här:

Om man ”tycker till” behöver man inte ta ansvar. De som lyssnar tar åsikterna mer på allvar om de är väl genomtänkta och inte bara uttryck för tyckande.

Enligt Göransson har såväl politiken som språket förtunnats och förflackats. Talaren citerade partibrodern Göran Persson, som vid något tillfälle undsluppit sig att politikens uppgift är att rätta till misstag. Så är det inte alls, menade Göransson:

Politiken är till för att utforma samhället, inte bara att rätta till det som blivit fel. Kommunerna har förvandlats till något slags serviceverksamhet snarare än att vara politiska organisationer.

Högt upp på Bengt Göranssons prioritetslista står att ”återerövra språket”. Han menar att det finns en rad termer som är mer tillkomna för att dölja än att förklara, vilket man bör vara observant på. Såsom ordet ”läkarintyg” som han förklarade ej längre finns – i stället heter det numera ”medicinsk utvärdering”. Göransson uppmanade vidare auditoriet att använda ordet ”medborgare” och ej ”skattebetalare”.

Fredrik Reinfeldt manipulerar språket.

Det är viktigt att fundera över det manipulativa språket, ansåg Göransson. Som exempel anförde han Fredrik Reinfeldts regeringsförklaring 2011. Göransson konstaterade att Reinfeldt här kommit med en språklig innovation: i stället för ”utegångsförbud” för stökig förortsungdom talas det om ”helgavskiljning”. Ord som ”mattelyft” och ”fikabordet” vann inte heller förra statsrådets gillande – de är inte värdiga en regeringsförklaring som skall ha en mer högtidlig språkdräkt.

Göransson:

Förmodligen ville Reinfeldt ”göra sig gemen”, som min farmor brukade säga. Men det är allvarligt när orden inte får betyda något, när orden skall dölja.

Jag skulle vilja bidraga med ett exempel beträffande statsministern som Bengt Göransson avstod från att ta upp. Det gäller det ständigt återkommande mantrat ”invandring berikar”. Detta om något är ägnat att dölja alla de problem som svensk immigrationspolitik för med sig oavsett om den exekveras av borgare eller sossar.

Bengt Göransson uppmanade åhörarna att särskilt lyssna på metaforer, språkliga bilder, och gav några ganska dråpliga exempel – till exempel ”oro som äter sig in” och ”öppenhet som omfamnar”. Alltså rena floskler som saknar innehåll om man begrundar uttryckens (brist på)  innebörd. Ord och uttryck av detta slag var ingenting annat än ”sjölsjukeprosa”, enligt Göransson.

I slutet av föredraget citerade Göransson det strävsamma komikerparet Hasse & Tages lustmord på den svenska sjömansvisan med titeln ”Salta biten”. Detta som exempel på tomt och innehållslöst språkbruk, kan man tänka.Hasse & Tage lustmördade den svenska sjömansvisan.

http://www.youtube.com/watch?v=14l5pdArzyc

Länken ovan går till Sigge Fürsts obetalbara tolkning av Hasse & Tages visa.

Jag uppskattar i hög grad Bengt Göranssons traditionella syn på språk, utbildning och kultur, även om jag kanske inte håller med honom i varje stycke. Den kan i mina ögon betecknas som ett fint exempel på konservativt tänkande när det är som bäst!