Posted tagged ‘Tories’

Inför valet till Europaparlamentet: frågor och svar om SDs politik

3 april, 2019

Lördagen den 23 mars representerade jag Sverigedemokraterna Södertälje vid en utfrågning inför valet till Europaparlamentet. Det skedde vid den så kallade Medborgardagen, ett i princip årligt evenemang i Södertälje stadshus. Utfrågare var TV-profilerna Måns Nilsson och Anders ”Ankan” Johansson.

De åtta partirepresentanterna hade inför utfrågningen tillställts fem frågor, men då tiden var begränsad till en halvtimme fanns ingen möjlighet för varje företrädare att svara på samtliga frågor (eller ufrågaren att ställa dem).

Måns Nilsson ställer frågor till Södertäljes lokalpartier inför EP-valet. Bloggaren skymtar till vänster på bilden. Foto: Södertälje kommun

Jag vill dock inte undanhålla mina trogna läsare vilka svar jag skrivit ner på förhand för var och en av frågorna varför jag återger jag dem här. Vilket förhoppningsvis också kan tjäna som en vägledning inför det aktuella valet som hålls söndagen den 26 maj. Svaren är baserade på SDs Valplattform Europaparlamentet 2019.

Hur kommer ditt parti arbeta i Europaparlamentet för att hantera klimatförändringarna?

Sverigedemokraterna anser att internationellt samarbete är det bästa sättet att hantera viktiga miljöfrågor. Partiet vill att EUs utsläppshandelssystem globaliseras samt säger nej till en europeisk koldioxidskatt, vilken kan utvecklas till att bli ett sätt  för Europeiska unionen att tillämpa direkt beskattningsrätt plus att den leder till en växande union och ökad byråkrati. Det effektivaste sättet att förbättra miljön är att utveckla och bygga ut kärnkraften – den överlägset effektivaste och miljövänligaste energikällan.

Hur kommer ditt parti att verka för mänskliga rättigheter i Europaparlamentet?

Sverigedemokraterna vill stärka yttrandefrihetens ställning inom EU och stoppa alla politiska åtgärder från unionen vilka riskerar begränsa det fria ordet. Detta gäller såväl internt inom EU som externt i EUs utrikespolitik. SD säger eftertryckligt nej till att ta in den auktoritära diktaturen Turkiet i unionen. Vi är vidare för en aktiv politik i syfte att begränsa islamismens utbredning.

Krafttag måste tas mot Ryssland och dess expansionspolitik i form av regelrätta invasioner i Georgien och Ukraina. Samordnade insatser för förföljda kristna runtom i världen bör ske.

Omslaget till SDs EP-valplattform featuring Jimmie Åkesson, Charlie Weimers, Jessica Stegrud och Peter Lundgren. Foto: Tommy Hansson

Hur ser ditt parti att EU skall utvecklas i framtiden?

Sverigedemokraterna vill i Europaparlamentet verka för att stoppa fortsatt maktöverföring till Bryssel. EU behöver reformeras i grunden genom ett nytt EU-fördrag: mer nationellt självbestämmande, mer välfungerande demokrati och kraftigt begränsad makt för EU. Fokus bör ligga på fri och gemensam handel och den inre marknaden, som tanken var från början. EU-avgiften måste minska kraftigt.

Vad är det viktigaste ditt parti åstadkommit under perioden som varit nu?

Sverigedemokraterna har tillsammans med de partier som ingår i partigruppen Europeiska konservativa och reformister (ECR) – den tredje största gruppen i Europaparlamentet inkluderande 73 ledamöter från bland andra engelska Tories, tjeckiska Medborgardemokraterna, polska Lag och rättvisa, danska Dansk folkeparti, finska Sannfinländarna och brittiska Ulster Unionist Party – arbetat för att begränsa EUs överstatliga makt.

Rent konkret har SD-representanten Peter Lundgren fått igenom flera förslag gällande förändringar av körkortsdirektivet: utländska chaufförer skall utbildas i vinterkörning; det skall bli lättare att upptäcka falska körkort. Både Peter Lundgren och Kristina Vinberg har aktivt deltagit i debatterna om insatser mor terrorklassade organisationer.

Två lokala SDare samt Peter Lundgren och Kristina Vinberg under kampanjen inför EP-valet 2014. Foto: SD Södertälje

Vad är det viktigaste du/ditt parti ser att EU behöver göra under den kommande mandatperioden?

Sverigedemokraterna menar att respekten för medlemsstaternas  olikheter måste öka inom unionen. Vetorätt mot EU-initiativ bör införas. Vidare måste insynen i EUs lagstiftningsprocess öka och offentlighetsprincipen införas enligt svensk modell. EU skall också fråntas rätten att bestämma över nationella angelägenheter såsom exempelvis socialpolitik, militärt försvar, beskattning, straffrätt och arbetsmarknad.

Byråkratin bör vidare skäras ner drastiskt. Så bör EU-kommissionen få mindre inflytande och skyddet för yttrande- och informationsfrihet stärkas.

Tories bästa val på 34 år: behåller makten i Storbritannien

10 juni, 2017

En satirikers syn på valet i Storbritannien: Theresa May i DUPs bröstficka.

Premiärminister Theresa May och hennes Conservative Party (Tories) gjorde jättefiasko i parlamentsvalet i Storbritannien samtidigt som Labour gjorde braksuccé.

Se där i ett nötskal svenska mediers rapportering kring det brittiska valet. Det behöver knappast sägas att denna var starkt partisk till förmån för vänsteralternativet, precis som sker vid varje amerikanskt presidentval. Som vanligt ser verkligheten något annorlunda ut.

Labour gjorde förvisso bra ifrån sig. Faktum är dock att de konservativa i procent räknat gjorde sitt bästa val på 34 år, då Storbritannien under Margaret Thatchers ledning besegrade Argentina i Falklandskriget. Tories fick i det nyligen hållna valet 42,3 procent av rösterna vilket är ett rekordartat folkligt stöd.http://cornucopia.cornubot.se/2017/06/brittiska-valet-storsta-valjarstodet.html

Till följd av det egenartade valsystemet med enmansvalkretsar – segraren erhåller alla röster – innebär det inte per automatik att ett stort antal röster ger önskat antal mandat i parlamentet.


Leanne Wood leder Plaid Cymru (The Party of Wales), som vill se ett självständigt Wales.

Till de stora förlorarna i valet hörde United Kingdom Independence Party (UKIP), som inte fick ett enda mandat. Räknat i mandat erhöll Conservative Party 318 (-13), Labour 266 (+32), Scottish National Party 35 (-19), Liberal Democratic Party 12 (+3), Democratic Unionist Party 10 (+2), Sinn Fein 7 (+3), Plaid Cymru (The Party of Wales) 4 (+1) och Green Party 1 (oförändrat). https://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2017/jun/08/live-uk-election-results-in-full-2017

Således backade de konservativa avseende platser i House of Commons (underhuset) och fick nöja sig med 318 mandat. Därmed uppnåddes inte egen majoritet, varför premiärminister Theresa May har tvingats uppvakta det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP) som gick fram till 10 platser i underhuset. DUP har lovat stödja Tories enligt principen en fråga i taget. https://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Unionist_Party

DUP är ett socialkonservativt parti som grundades 1971 av pastor Ian Paisley, Desmond Beal och andra ledande företrädare för Protestant Unionist Party. Partiets övergripande målsättning är att motverka den irländska nationalismen och försvara Nordirlands brittiska och protestantiska identitet. DUP är vidare negativt inställt till aborter och avvisar så kallade samkönade äktenskap. Partiet är för Brexit och EU-kritiskt. Paisley ledde DUP till 2008, då han efterträddes som partiledare av Peter Robinson.


Två starka kvinnor tar befälet i brittisk politik: Arlene Foster (DUP) och Theresa May (Tories).

Sedan december 2015 leds partiet av den 46-åriga trebarnsmamman Arlene Foster, vilket gör att satirteckningen här ovan inte är helt rättvisande. Foster har företrätt DUP i det nordirländska parlamentet i Belfast sedan 2003 som representant för Fermanagh och South Tyrone. Hon har sedan 2007 även innehaft flera ministerposter i Northern Ireland Executive.

För att förstå Arelene Fosters politiska engagemang bör man veta att hon har självupplevd erfarenhet av terroriströrelsen IRAs verksamhet. Hennes far, som var reservist i polisstyrkan Royal Ulster Constabulary, utsattes när hon var barn för ett mordförsök. Senare drabbades en skolbuss hon satt i som tonåring av en IRA-bomb. Foster är en supporter till det skotska fotbollslaget Glasgow Rangers. https://en.wikipedia.org/wiki/Arlene_Foster

Det har på sina håll grymtats över att Tories nu kommer att bli beroende av det avsevärt mer konservativa – några skulle säga reaktionära – Democratic Unionist Party. Storbritannien borde under alla omständigheter glädja sig åt att man nu slipper se Labour hamna i regeringsställning, ett parti som senast hade regeringsmakten under Gordon Browns misslyckade tid som premiärminister 2007-10.


Förre London-borgmästaren Ken Livingstone är avstängd från Labour efter att ha kallat Hitler ”sionist”.

Labour, nominellt socialdemokratiskt men i dagens läge sannolikt betydligt mer ideologiskt till vänster än så, har urartat till att bli ett parti som har svåra problem med antisemitism och en eklatant ovilja att ta avstånd från terrorism. 18 medlemmar, varav en parlamentsledamot och en före detta borgmästare i London, har avstängts för antisemitiska kommentarer. https://www.theguardian.com/politics/2017/apr/04/labour-suspends-ken-livingstone-for-a-year-over-hitler-comments

Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, har torgfört uppfattningen att Hitler var sionist samt försvarat den kvinnliga parlamentsledamoten Naz Shah för att på sin Facebook-sida förespråkat att Israel skulle omlokaliseras till USA. Livingstone har envist hållit fast vid sin uppfattning och därför fått sin avstängning förlängd, medan Shah gjort avbön och åter tagits till nåder. https://www.theguardian.com/books/2016/sep/13/the-lefts-jewish-problem-corbyn-israel-and-antisemitism-dave-rich-review

Labourledaren Jeremy Corbyn har länge gjort en slät figur i brittisk politik och mest väckt uppmärksamhet på grund av sin så kallade antisionism – en term som nästan alltid är en omskrivning för antisemitism – och negativa inställning till den judiska staten Israel. På meritlistan står vidare en mångårig faiblesse för den irländska nationalist-/terroriströrelsen IRA och dess politiska gren Sinn Fein. Han är nära vän med det senare partiets mångårige ledare Gerry Adams. Sinn Fein deltar visserligen i de brittiska valen men har som princip att inte låta sig representeras i underhuset.


Extremvänsterpolitikerna Jeremy Corbyn (Labour) och Gerry Adams (Sinn Fein) 1995.

Vänsterextremisten Jeremy Corbin, givetvis hjälten nummer 1 i det brittiska valet enligt svenska medier, har alltid vägrat ta avstånd från terrorismen oavsett om denna kommit från IRA eller islamismen vilket framgår av denna statistik: https://order-order.com/2017/06/08/100-times-jeremy-corbyn-sided-terrorists/

Samma dag som detta skrivs har det meddelats att premiärminister May sett sig föranlåten att avskeda två högt uppsatta kampanjstrateger för att blidka den interna Tory-opinionen, och det kan förutsättas att kommande regeringsbestyr och Brexit-förberedelser inte kommer att bli helt smärtfria. Mays beslut att utlysa nyval var säkerligen ett missgrepp.

Någon katastrofsituation råder dock inte – den verkliga katastrofen skulle ha inträffat om Labour och Jeremy Corbyn hade kommit till makten.

Skrattar bäst som skrattar sist: Farage läser lusen av unionsanhängarna

30 juni, 2016

101552211FarageNEWS_1-large_trans++eo_i_u9APj8RuoebjoAHt0k9u7HhRJvuo-ZLenGRumA

Nigel Farage tog heder och ära av Europaparlamentets unionsanhängare: skrattar bäst som skrattar sist…

Frågan är om inte UKIP-ledaren Nigel Farages inlägg vid Europaparlamentets krissession i Bryssel efter den brittiska Brexit-röstningen är årets mest underhållande politiska debattinsats på våra breddgrader alla kategorier.

Den 52-årige Farage, som representerat United Kingdom Independence Party (UKIP) i Europaparlamentet sedan 1999, inledde med:

– Ni skrattade åt mig när jag stod här för 17 år sedan och förklarade att jag ville leda en kampanj för att Storbritannien skulle lämna den Europeiska unionen. Nu skrattar ni inte längre.

Då hade redan en betydande del av de parlamentariker som vill behålla den Europeiska unionen intakt inlett en orkan av buanden och hånfulla tillmälen mot mannen som, framför andra, anses ha fått Storbritannien att lämna EU. Det gick så långt att talmannen, Martin Schulz, tvingades vädja till parlamentet att lyssna artigt på vad Nigel Farage hade att säga, även om de inte höll med honom.

epa05395719 European Commission President Jean- Claude Juncker (L) tries to block a photographer's view on Nigel Farage (R), leader of the United Kingdom Independence Party (UKIP), prior to the start of a plenary session of the European Parliament, in Brussels, Belgium, 28 June 2016. The session will focus on the so-called 'Brexit' and is held ahead of a EU Summit. Later this afternoon EU leaders will met for the first time since the British referendum, in which 51.9 percent voted to leave the European Union (EU). EPA/OLIVIER HOSLET

En bild av EU-maktens arrogans: ”konjaksjunkern”, ordföranden i Europeiska kommissionen Jean-Claude Juncker, söker hindra en fotograf att föreviga Nigel Farage.

En självklarhet, kan man tycka, men unionsfantasterna inom EU-gemenskapen inklusive parlamentet och massmedierna är nu ingen grupp som utmärkt sig för någon vidsträckt tolerans eller demokratisk övertygelse. Efter Brexit ifrågasätter en del av dem till och med demokratin som sådan: folket kan ju ha fel, och då är det bättre och säkrare att låta eliten styra.

Som Expressens Johan Anderberg, som bryter en lans för ”lite sunt folkförakt”; det är naturligtvis den politiskt korrekta eliten och kulturknuttarna som skall bestämma över våra liv: http://www.expressen.se/kultur/jo-brexit-valjarna-kan-faktiskt-ha-fel/

Det är i och för sig en rätt märklig utveckling att det blivit så. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var Socialdemokraterna, hela vänstern och Centern emfatiska motståndare till EEC, som det gemensamma europeiska projektet då benämndes. Detta sågs som ett kapitalistiskt lurendrejeri och fördömdes i alla möjliga och omöjliga tonarter från vänsterhåll med Olof Palme i spetsen. Vi skulle behålla vår självständighet och inte utlokalisera den till Bryssel, sades det.

Det räckte för att jag skulle ta ställning för EEC/EG – jag ville ha friska västeuropeiska vindar i det instängda Sossesverige. Följaktligen röstade jag också för svensk EU-anslutning 1994.

bigOriginal

Varken Olof Palme eller hans företrädare som S-ledare, Tage Erlander, var positiva till det europeiska gemensamhetsprojektet. Förändringen kom med Ingvar Carlsson.

Efter mordet på Palme 1986 ändrades bilden totalt. Också sosseriet, nu med Ingvar Carlsson i ledningen, hoppade på EU-tåget. Det begränsade handelssamarbetet inom ramen för EEC/EG gick inte an, men utvecklingen mot en överstatlig union med detaljstyrning från högkvarteret i Bryssel gick tydligen alldeles förträffligt. Märkligt, som sagt. Utvecklingen i opinionen beskrivs ganska omständligt men mestadels intressant här: http://www.oikonomia.info/?p=9346

I höjd med att Nigel Farage och hans UKIP tog säte och stämma i Europaparlamentet 1999 hade även jag blivit EU-skeptiker och röstade nej till att Sverige skulle gå med i EMU 2003.

Det är inte för mycket sagt att den unionsvänliga delen av Europarlamentet var rasande på den aggressivt vältalige britten som nu, efter nära två decennier som ett slags EU-fientlig Robin Hood, lyckats göra verklighet av sitt löfte att få Storbritannien att lämna EU-staten. Det hjälpte föga att Nigel Farage talade sig varm för fortsatt goda relationer beträffande handel med varor och tjänster, unionsanhängarna fortsatte bete sig som stora, oregerliga barn.

”Anledningen till att ni är så upprörda, så arga”, fortsatte Farage, ”är fullt förståelig. Ni är, i egenskap av politiskt projekt, i förnekelse. Ni är i förnekelse om att er valuta inte fungerar: titta bara på länderna runt Medelhavet.”

Nej, Nigel Farage skrädde minst av allt orden. När han vidhöll att ”Ni har i princip inte haft ett riktigt jobb i hela ert liv, eller arbetat som företagare eller med handel och ni har verkligen inte skapat några jobb”, tyckte talman Schulz att det var dags att huta åt honom och samtidigt åter be parlamentsledamöterna bete sig anständigt.

bigOriginalDet orättvisa brittiska valsystemet gynnar de två stora partierna.

Det är ett faktum att om inte Storbritannien hade haft kvar sitt gamla mossiga och djupt orättvisa valsystem, så hade UKIP kunnat göra de två dominerande partierna Tories (konservativa) och Labour (socialdemokrater) rangen stridig om att bli det största partiet. I valet den 7 maj 2015 gick UKIP fram till 12,9 procent av rösterna, en ökning från 3,1 procent 2010. Således en storartad framgång procentuellt sett. Mandatmässigt gav detta dock endast ett (1) mandat i underhuset.

Orsaken är att britterna går till val i enmansvalkretsar, där bara den segrande kandidaten väljs in i parlamentet. Övriga partier blir helt utan, vilket medför att de röster som ej lagts på den vinnande kandidaten är bortkastade. Röster har höjts för att reformera valsystemet, men de har inte fått tillräckligt genomslag än. Det politiska etablissemanget lär inte vara vänligare inställt till en valreform sedan Nigel Farage och hans UKIP vält den brittiska EU-skutan över ända…

Jag behöver knappast tillägga, att jag är en stor beundrare av Nigel Farage och då icke minst hans oefterhärmliga talekonst. Min beundran blir definitivt inte mindre av hans uttalande om de båda huvudkandidaterna i det kommande amerikanska presidentvalet nyligen. Farage höll på republikanen Donald Trump, som han menade skulle vara det bästa alternativet för Storbritannien.

GTY_Hillary_Clinton_hb_160309_16x9_992

”Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton.”

Om demokraternas Hillary Clinton uttalade sig Farage så här:

Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton. Hon representerar den politiska eliten. Det är nästan som om hon känner att hon har en gudomlig rätt till att ha det jobbet. http://www.telegraph.co.uk/news/2016/06/28/nigel-farage-says-donald-trump-would-be-better-for-britain-than/

Här följer avslutningsvis en filmsnutt från Nigel Farages ovan beskrivna uppvisning i Europaparlamentet – titta, lyssna och njut!

Tredje vårtalet blev bästa SD-arrangemanget: Jimmie med nerv och närvaro

10 maj, 2015

E9657 -Nu är det full fart framåt som gäller – give´em hell! Foto: Photo2be

Tårarna bara strömmade. Som alltid för mig när jag lyssnar till vacker musik eller ser en stark film. Eller som i det här fallet: när jag såg och hörde Jimmie Åkesson hålla sitt tredje raka vårtal i Stockholm lördagen den 9 maj 2015.

Platsen var den vanliga, alltså scenen på den gamla fängelseön Långholmen. Jag såg att scenen med åskådarläktare någonstädes kallades ”amfiteater”, vilket är fel. En sådan hade läktare runt om scenen (amfi=”runt om” på grekiska), men på Långholmen finns det byggda läktare endast framför scenen.

Arrangemanget började klockan 13.00 med presentation av konferencieren Paula Bieler – om det hade hållits en tävling om eventets högsta klackar hade hon tvivelsutan vunnit den – samt allsång. Därefter samtalade Paula först med EU-parlamentarikern Kristina Winberg på temat ”SD i Bryssel” och därefter med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson och nytillträdde partisekreteraren Richard Jomshof om partiets politik. Klockan var då 14.15 och det var dags för en bensträckare. Så långt hade tidschemat hållits till punkt och pricka.

Vårtal 2015 004             Vårtal 2015 005

Från vänster Rune Söderlund, Botkyrka, Eric Hallberg, Värmdö och Rolf Gustavsson, Stockholm i solgasset på Långholmen (övre bilden). Flickorna som åkt hela vägen från Skåne för att servera kaffe till vårtalsbesökarna. Foto: Tommy Hansson      

Dags för denna bloggare och alla andra som ville röra på sig att köpa sig en korv eller, som i mitt fall (korvkön verkade vara flera kilometer lång), en mugg kaffe för en tia och två porslinsmuggar för en hundralapp med texten ”SD Oppositionspartiet” på. Samt hälsa på och prata med allehanda partivänner i vårsolen.

Klockan 15.00 var det dags för Paula Bieler, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Joachim Wallerstein att presentera Sverigedemokraternas vårkampanj omfattande fyra humoristiska filmsnuttar på temat ”Lagom är bäst”, det kanske svenskaste av alla svenska uttryck. Dessutom en litet längre film där fyra-fem ”vanliga” partimedlemmar från olika håll i landet fick komma till tals.

Nu är ju i och för sig inte den medverkande som syntes mest, SD Göteborgs drivande kraft Jörgen Fogelklou, någon särskilt ordinär partiarbetare utan en välkänd grafiker, speaker samt nu för tiden partiledningens förlängda arm i rikets andra största stad på Sveriges baksida (eller vilken sida det nu är, därom tvista de så kallade lärde)…

Vårtal 2015 001 Det var som synes fullt med folk på åskådarplatserna. Foto: Tommy Hansson

I alla fall. Tids nog var det ingen mindre än Jimmie Åkessons, snart 36 år gammal, tur att äntra scenen. Publikum fick dessförinnan som dramatikförhöjande effekt på scenens storbildsskärm följa Jimmie Åkessons SÄPO-bil när denna svängde in på området. Jimmie var klädd i mörkblå kavaj, vit skjorta med blommig slips och ljusa byxor samt hade kvar sin skäggstubb, som onekligen ger mer karaktär åt ansiktet.

Alla reste sig och gav den återvändande partiledaren stående ovationer efter den halvårslånga bortovaron. Det var då tårarna började strömma. Jimmie berättade inledningsvis att han inför comebacken givit fyra intervjuer som han själv valt ut. Därpå gick han ut löst med litet kommentarer om det brittiska valet.

– Bra att Tories vann, vilket innebär att britterna kanske håller folkomröstning om EU-medlemskapet om så där en två år – viktigt för Europas framtid i så fall. Det är viktigt att några européer sätter ner foten för att förhindra EUs utveckling mot federalism och ökad överstatlighet.

Åkesson passade också på att berömma systerpartiet UKIP, som från omkring 3 procent i förra valet nu nådde 13 procent. Ett lysande resultat – men till följd av Storbritanniens valsystem resulterade det i endast ett mandat i underhuset, till och med en nedgång med ett mandat.

Vårtal 2015 008          Vårtal 2015 011

Några ur arrangörsstaben lägger upp ritningarna med Paula Bieler med ryggen mot kameran på evenemangets högsta klackar (övre bilden). Jimmie har tagit plats på scen! Foto: Tommy Hansson

– Om britterna haft samma valsystem som vi hade UKIP fått omkring 80 mandat, konstaterade Åkesson. Som därpå uppmanade publiken att hylla UKIP med en varm applåd.

Här hemma har vi kanske ett rättvisare valsystem, menade SD-ledaren, men vad hjälper det när vi fått Decemberöverenskommelsen (DÖ) på halsen:

– I Sverige har vi någon konstig maktkartell – hur vi än röstar får vi Miljöpartiets politik. Det är en skam med denna borgerligt rödagröna röra, som sägs garantera politisk stabilitet. Men jag är inte så säker på att alla borgerliga väljare är så nöjda. Om man inte kan få igenom sin politik skall man banne mig inte vara med i en regering!

Härefter vände sig Jimmie Åkesson direkt till Stefan Löfven (som han i fjolårets vårtal häcklade för dennes feghet att vägra tala med SD):

– Stefan Löfven, du är inte min statsminister. Du är inte ens svenska folkets statsminister. Du borde avgå omedelbart och utlysa det nyval du en gång lovade!

1901353_10152997391034081_5567401551638701846_n Bloggaren till vänster i samspråk med David Bergqvist, Nacka. I bakgrunden till höger riksdagsman David Lång. Foto: Karl Magnus Edman

Ord och inga visor från den comebackande Jimmie Åkesson. Som var självironisk och talade om att han nog borde lugna sig litet, ”jag måste tänka på att jag är utbränd”. Han gick sedan över till att konstatera, att DÖ-kartellen för en extrem invandringspolitik och att det är SD som är det normala partiet:

– Det är vi som tycker att ”lagom är bäst”. Efterhand som vi blir större, med 19,5 procent i bästa mätningen, tvingar vi de andra partierna att inte bara förhålla sig till oss utan också att ta efter vår politik.

Åkesson syftade här dels på Moderaternas förebådade omläggning av immigrationspolitiken med krav på uppehållstillstånd för asylsökande, dels tal om förbud mot det organiserade tiggeriet.

– Vi måste få restriktioner för den fria rörligheten i Europa, annars kan vi aldrig komma till rätta med problemen.

Vårtal 2015 007          Vårtal 2015 002   Ballonger, ballonger och åter ballonger (övre bilden). På undre bilden syns bland andra Mattias Karlsson, Sven Pernils och Rune Söderlund. Foto: Tommy Hansson

Sedan kom SD-ledaren in på turbulensen i det egna partiet, som resulterat i en rad medlemsärenden och uteslutningar.

– Det är inte första gången det sker och säkert inte sista heller. För att kunna bli flera, måste man först kanske bli litet färre. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund och det är viktigt med ideologisk renhållning. Vi är på god väg att bli det normala partiet i Sverige, och det är jag väldigt glad för!

Om sin egen framtid hade Jimmie Åkesson följande att förtälja:

– Jag har talat om för valberedningens ordförande att jag tänker kandidera för ännu en period som partiets ordförande.

Stående ovationer från publiken givetvis.

Jimmie rundade av med att erinra om att ungefär var femte väljare numera sympatiserar med Sverigedemokraterna och att var fjärde medlem av LO-kollektivet gör det. Målet att bli landets tredje största parti är uppnått.

– När vi nu säger att vi är redo att utmana om regeringsmakten så tänker vi också göra det. Nu är det full fart framåt som gäller – give´m hell!

Vårtal 2015 013 Se sån stil de har…Michael Hess, Karlskrona och Jan Sjunnesson, Stockholm på Stages uteservering. Foto: Tommy Hansson

Ofta när Jimmie Åkesson hållit något av sina bejublade tal har det pratats om att detta var ”hans bästa tal någonsin”. Jag hörde inga liknande omdömen denna gång, och personligen har jag hört Jimmie avleverera formellt sett fullödigare (och längre) tal tidigare. Ringrosten fanns där, vilket inte är så konstigt efter ett halvårs frånvaro från hetluften.

Ändå fanns det nerv och närvaro i det Jimmie framförde, och han verkade trivas på Långholmens scen denna vackra vårlördag inför uppemot 1000 jublande anhängare. När Jimmie Åkessons tal var över var klockan prick 16.00. Exakt enligt tidsschemat.

Framförallt är vi glada över att vår ordförande är tillbaka i god form och uppenbarligen beredd att föra den sverigedemokratiska fanan åtminstone fram till valet 2018 (om det nu dröjer så länge till nästa val). Så glada är vi sverigedemokrater för vad några kommentatorer på nätet kallat ”konungens återkomst”, att vi knappt tog någon notis om den handfull vilsekomna vänsterstackare som försökte störa mötet på behörigt avstånd från scenen.

Vårtal 2015 015 Inomhus. Foto: Tommy Hansson

För att sammanfatta så menar jag nog att detta var det bästa SD-arrangemanget någonsin. I alla fall av dem jag haft nöjet att bevista. Det har arrangörsstaben all heder av. Icke minst med bra musikmix i pauserna: allt från Evert Taube till Pugh Rogefelt. Den enda lilla skavank jag kan dra mig till minnes är att ljudet var på tok för högt uppskruvat när Paula Bieler skulle inleda presentationen av programmet efter bensträckaren. Det tog nog ett par minuter för trumhinnorna att återhämta sig efter den pärsen, och det tog ett tag innan ljudteknikerna fått ordning på ljudet.

Men något måste ju en sur gammal gubbstöt få anmärka på.

Efteråt bar det i bästa stämning av över Västerbron till ett näringsställe på Södermalm med ett antal SDare eller SD närstående personer. Mycket trevligt, tack för sällskapet!

SD-muggar 001

 

De fyra ”kandidaterna”

14 september, 2011

Dags att avslöja de fyra ”kandidaterna” A, B, C, D som jag beskrev i ett inlägg här om dagen. Störst huvudbry, att döma av de förslag som inkommit, vållade A. Där har en del felaktigt gissat på John F. Kennedy. Däremot erbjöd B – D uppenbarligen inga större problem. Här följer således facit:

Kandidat A: Franklin Delano Roosevelt (1882-1945)

Franklin D. Roosevelt – uppskattade cigarretter och dry martinis.

Franklin D. Roosevelt var USAs ”långvarigaste” president med sina fyra mandatperioder 1933-1945. Under den fjärde och sista perioden var han svårt sjuk i sviter av den förlamningssjukdom, troligen polio, han drabbats av 1921. Detta medförde att lagen ändrades så att amerikanska presidenter fortsättningsvis endast fick inneha ämbetet högst två perioder eller åtta år.

Roosevelt lärde sig så småningom att stå upp och gå med hjälp av käppar och kraftiga benskenor, men detta var oerhört ansträngande för honom. Pressen var under större delen av hans presidenttid strängt förbjuden att ta bilder av honom där det framgick att han var handikappad. Först mot slutet gick detta inte längre att dölja. Däremot lät han sig gärna avbildas med den eviga cigarretten som han rökte i munstycke. Favoritdrycken var dry martini, som han inmundigade i ansenliga kvantiteter.

På tal om drycker: Churchill har sagt att upplevelsen att tala med Roosevelt kunde liknas vid att öppna en flaska champagne!

Roosevelt föddes i Hyde Park i New York i en förmögen familj, främst på moderns sida. 1905 gifte han sig med den avlägsna släktingen EleanorRoosevelt (1884-1962), vars farbror var president Theodore Roosevelt. En kärlekshistoria mellan maken Franklin och Eleanors sekreterare höll på att ruinera deras äktenskap. Å andra sidan sägs även hustrun ha haft åtminstone två utomäktenkapliga förhållanden – ett med en manlig livvakt, ett annat med en kvinnlig vän. Franklin och Eleanor fick trots allt sex barn tillsammans.

Eleanor Roosevelt på jamaicanskt frimärke.

Franklin D. Roosevelt var innan han vann presidentvalet 1932 biträdande sjöminister 1913-20 samt guvernör i delstaten New York (1929-32). Genom sin kraftfulla ”New Deal”-politik och sitt en smula patriarkala ledarskap fick han USA på fötter efter depressionen och var tillsammans med den brittiske premiärministern Winston Churchill den fria världens förgrundsgestalter under Andra världskriget. Hustrun utsågs efter makens död till amerikansk FN-delegat.

Roosevelts mest minnesvärda yttrande är antagligen: ”The only thing we have to fear is fear itself.”

Kandidat B: Winston Spencer Churchill (1874-1965)

Winston Churchill gifter sig med Clementine Ogilvy.

Den andre av den fria världens viktigaste ledare under Andra världskriget föddes i en gammal adlig familj på godset Blenheim Palace i Oxfordshire. Han växte upp i London och Dublin där hans far, Randolph Churchill (1849-95), tjänstgjorde. Fadern dog tidigt i syfilis.

Unge Churchill hade stora problem med sin skolgång och gjorde sig känd som en svårbemästrad och uppstudsig elev som gjorde litet som det föll honom in. Bland annat skall han under en period ha använt opium. 1893 kom han dock in på militärakademin Sandhurst och utbildade sig till kavalleriofficer. Churchill deltog i det historiska slaget vid Omdurman i Sudan den 2 september 1898, då brittiska trupper under ledning av Lord Kitchener besegrade den muslimska fienden. Slaget gjorde ett outplånligt intryck på den 24-årige Churchill, som ger en färgsprakande skildring därav i sin berömda memoarbok Min ungdom.

Störst lycka gjorde dock Churchill som krigskorrespondent i bland annat Indien, Kuba och Sydafrika; det var under sin vistelse på Kuba han lade sig till med vanan att röka stora cigarrer. I Sydafrika blev han tillfångatagen av boerna men lyckades fly på ett dramatiskt sätt. På böckerna han skrev om sina eskapader blev han en förmögen man.

Churchill hade en ombytlig politisk karriär innan han 1940 efterträdde Neville Chamberlain som Storbritanniens premiärminister. Från och med 1908 innehade han ett flertal ministerposter för såväl de konservativa Tories som liberalerna innan han tvingades avgå som marinminister efter misslyckandet i slaget vid Gallipoli 1915. Han kom emellertid tillbaka och blev bland annat finansminister 1924. Under den tyska aggressionspolitik som under Hitler ledde fram till Andra världskrigets utbrott  var Winston Churchill en av få brittiska politiker som insåg faran med den tyska upprustningen, och sedan Tyskland angripit Polen 1939 var det bara en tidsfråga innan han skulle bli regeringschef.

Västvärldens ”två stora” – Churchill och Roosevelt – kom mestadels väl överens.

Det är ingen överdrift att säga att Churchill var en ödets man. Med sitt sävliga lugn och sin briljanta talekonst inspirerade han inte bara sina brittiska landsmän till stordåd utan blev en ledande fyrbåk för hela den fria världen.

Sedan Churchill överraskande förlorat till Clement Attlee och Labour i det första efterkrigstida valet insåg han att det största hotet mot frihet och demokrati hädanefter skulle komma från  Sovjetunionen och kommunismen, en fara som vapenbrodern Roosevelt – som Churchill för övrigt mycket uppskattade – negligerade. I ett tal i Fulton i Missouri, USA myntade han 1946 uttrycket ”järnridån” bakom vilken den kommunistiska världens förtryckta folk dvaldes.

Churchill återkom till makten 1951 och var premiärminister i en andra omgång fram till 1955. 1953 mottog han Nobelpriset i litteratur.

Winston Churchill och hans maka Clementine, född Ogilvy (baronessan Spencer-Churchill, 1885-1977) höll ihop troget under hela sitt äktenskapliga liv och fick fem barn. Av dessa lever fortfarande Mary, som föddes 1922. De övriga barnen dog mycket eller relativt unga.

Till sist en historia som säger en hel del om Churchills otvungna sätt. Han hamnade under en fin middag bredvid en  dam som snart blev varse att bordsgrannen var en smula på pickalurven. ”Ni är ju full, karl!” utbrister hon ogillande. Varpå Churchill genmäler: ”Ja, jag är full, men ni är ful. Skillnaden mellan oss är att i morgon har jag nyktrat till.”

Kandidat C: Adolf Hitler (1889-1945)

Hitler: nykterist, icke-rökare, vegetarian och djurvän. Och psykopatisk massmördare.

Hitler föddes 1889  i Braunau am Inn i dåvarande kejsardömet Österrike-Ungern. Den brutale och alkoholiserade fadern Alois Schicklgruber – som först vid 40 års ålder antog familjenamnet Hitler – var tullinspektör och flyttade runt med familjen en hel del. Det kan nämnas att det inte förekom någon antisemitism i det hitlerska barndomshemmet – fadern ansåg med rätta att judehat tydde på kulturell efterblivenhet.

Sedan fadern dött 1903 levde den unge Hitler med den älskade modern Klara i Linz fram till 1907, då även modern avled. Hitler flyttade nu till den kosmoplitiska metropolen Wien, där han misslyckades komma in på konstakademien. I stället drog han sig fram som hötorgs- och vykortsmålare och tog även andra ströjobb. Nätterna tillbringade han på natthärbärgen och ungkarlshotell. Det har gjorts föga övertygande försök att hävda att Hitler i Wien lade sig till med en homosexuell livsstil. Det var i alla fall i Wien den blivande diktatorn på allvar blev politiskt intresserad – han påverkades starkt av extremnationalistiska och antisemitiska ideologer såsom  Jörg Lanz von Liebenfels, Richard Wagner, Houston Stewart Chamberlain och Wiens borgmästare Karl Lueger.

När Första världskriget bröt ut 1914 enrollerade sig österrikaren Adolf Hitler som frivillig i tyska armén men kom inte att göra någon större militär lycka – han fick ingen högre grad än motsvarande vicekorpral.  Han blev sårad av granatsplitter 1916 och av gas 1918 och fick totalt fem militära utmärkelser, bland annat två järnkors av andra respektive första graden.

Resten är, som det brukar heta, historia. Hitler var 1921-45 ledare för det nationalsocialistiska arbetarpartiet NSDAP och från och med 1933 Tysklands enväldige så kallade Führer. Det har sagts att om inte Hitler hade varit så fanatiskt antisemitisk och inriktad  på militära erövringar så hade han kunnat bli en godartad politisk ledare. Men det var just dessa två fixa idéer – att judarna var orsaken till allt ont och att det ”ariska” tyska folket behövde livsrum – som drev Hitler framåt. Utan detta ideologiska bagage skulle han aldrig ha blivit politiker.

Eva Braun med sin 23 år äldre Führer.

I början på 1930-talet träffade Hitler den 23 år yngre Eva Braun (1912-45) som arbetade som biträde åt Hitlers ”hovfotograf” Hoffmann. Hon var en helt vanlig tysk flicka som aldrig kom att utöva något politiskt inflytande på Hitler. De ingick formellt äktenskap i bunkern under Berlins rikskansli i slutet av april 1945 och ingick därefter en självmordspakt som slutade med bådas död.

Egentligen är det svårt att se den fysiskt oansenlige och tidvis sjuklige Hitler som en hänsynslös diktator och folkmördare. Han var mycket försiktig med alkohol och höll sig mest till örtéer. Han avskydde tobaksrök. Kött åt han sällan. Han var en varm djurvän och tyckte om barn. Hemligheten bakom hans karriär låg i hans fullständigt demoniska talekonst och extrema målmedvetenhet.

Kandidat D: Ronald Wilson Reagan (1911-2004)

Ronald Reagan med hustru Nancy mottager folkets jubel.

När jag fick veta att USA:s förre president Ronald Reagan hade avlidit vid 93 års ålder 2004 befann jag mig ombord en sightseeingbåt på floden Moldau i Prag. Min reaktion var kluven: dels sörjde jag en stor amerikansk president och ledande konservativ frontfigur, dels var jag lättad över att den alzheimersjuke Reagan äntligen fått frid.

Till skillnad från sin företrädare i presidentämbetet Franklin D. Roosevelt – som Reagan beundrade – kom Reagan från enkla förhållanden. Släkten härstammade från Irland och hette ursprungligen O´Reagan. Fadern arbetade som skoförsäljare och var en orolig person med alkholproblem. Ronald föddes i den lilla staden Tampico i Illinois, men därefter levde familjen ett kringflackande liv innan den slutligen slog sig ner i Dixon, Illinois som betraktas som Reagans hemstad.

Under åren 1927-34 arbetade unge Ronald ”Dutch” Reagan som badvakt om somrarna för att finansiera sin universitetsstudier i nationalekonomi och sociologi, men Reagan var mest intresserad av sport och socialt umgänge  och tog aldrig någon examen. Så småningom halkade han in på en bana som sportkommentator.

I mitten av 1930-talet undergick Reagan militär utbildning och skrevs 1937 in i kavalleriets reserv. Efter USAs krigsinträde togs han ut för krigstjänstgöring men fick inte tjänstgöra utomlands till följd av närsynthet. I stället fick han uppgifter inom PR- och filmverksamhet (han hade då redan slagit in på sin relativt framgångsrika bana som filmskådespelare). Vid krigsslutet innehade han kaptens grad. 1937 hade Reagan provspelat i Hollywood och fått ett sjuårskontrakt med Warner Brothers, men så kom kriget emellan.

Filmkarriären återupptogs efter kriget och allt som allt medverkade Ronald Reagan i 50-talet filmer. Han lyckades bara tillskansa sig huvudroller i så kallade B-filmer men gjorde några biroller i storfilmer. Den mest minnesvärda av dessa var antagligen ”De dog med stövlarna på”, där Reagan spelade en officerskamrat till den store Errol Flynns rollfigur general Custer.

Mot slutet av sin aktiva filmbana valdes Reagan till ordförande i filmskådespelarnas fackförbund Screen Actors Guild (SAG), och det har sagts att det var i den rollen han blev övertygad antikommunist. På 1950-talet inledde Reagan en TV-karriär som värd för General Electric Theater, som vände sig i första hand till arbetarklassen och fackförbundsmedlemmar. Ronald Reagan var då fortfarande medlem i det Demokratiska partiet, låt vara att han ansåg att Republikanerna var bättre på att bjuda kommunisterna spetsen inom utrikespolitiken.

Efter att ha hållit ett berömt kampanjtal till förmån för den republikanske presidentkandidaten Barry Goldwater 1964 blev Reagan ”headhuntad” av en grupp republikaner, högerinriktade demokrater och konservativa affärsmän som tänkbar republikansk kandidat i Kaliforniens guvernörsval 1966. Han vann valet till sin egen förvåning och var guvernör i Sacramento fram till 1975.

Som guvernör gjorde han sig känd som en oförsonlig motståndare till de vänsterradikala studentaktivisterna och lät vid en våldsam demonstration sätta in 2200 man ur nationalgardet mot demonstranterna: ”Om det krävs ett blodbad, låt oss få det överstökat”, citerades Reagan i samband därmed. ”Inga fler eftergifter.”

1976 bestämde sig Reagan för att utmana den sittande presidenten Gerald Ford som Republikanernas kandidat i presidentvalskampanjen. Han förlorade anmärkningsvärt knappt – Ford förlorade sedan valet mot demokraternas Jimmy Carter. I valet 1980 sopade Reagan banan med Carter och gick sedan vidare med att massakrera Walther Mondale 1984 med den största segermarginalen i USAs presidentvalshistoria. Reagan gjorde sig känd som ”den store kommunikatören” och anses i dag vara en av de stora prsidenterna.

Reagan vid Berlinmuren: ”Tear down this wall !”

Det var utan tvivel Reagan som med sin militära och ekonomiska återupprustningspolitik lade grunden för Västs seger i det Kalla kriget, även om det var hans vicepresident George H. W. Bush som presiderade när Berlinmuren föll och sovjetväldet imploderade. Reagan hade dock redan 1987, med adress sovjetledaren Michail Gorbatjov, vid Berlinmuren slagit an tonen med sitt bevingade citat: ”Tear down this wall.”

Familjemässigt var Reagan 1940-48 gift med skådespelerskan Jane Wyman – paret fick två döttrar, Maureen och Christine, varav den senare dog i späd ålder. Paret adopterade också en pojke som hette Michael. 1952 gifte Reagan om sig med Nancy Davis – också hon aktris – och fick med henne dottern Patti och sonen Ron, vilka båda hade ett ansträngt förhållande till fadern. Adoptivsonen har gjort karriär som konservativ skriftställare och debattör.

Det som gjorde Reagan till segrare i det Kalla kriget var att USA under hans befäl bytte strategi. Tidigare hade det hetat att kommunismen skulle begränsas och rullas tillbaka. Reagan hade redan tidigt dock insett att den kommunistiska ideologin var en koloss på lerfötter som kunde och skulle besegras. Han fick rätt.