Israel och hennes fiender

 

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”

Fortsatt svensk miljardrullning till ”Palestina”. På bilden statsminister Stefan Löfven tillsammans med den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas.

En av den nytillträdda svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som en självständig stat. Samtidigt utlovades den Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud ett bestånd i miljardklassen. Denna Palestina-politik gjorde, av naturliga skäl, Sverige omöjligt som samarbetsland i den judiska staten Israels ögon.

I dagarna har januariregeringen aviserat vad som kallas en ”ny strategi” för Sveriges fortsatta samverkan med ”Palestina” (som aldrig någonsin varit en självständig statsbildning) för perioden 2020-24. Det heter således i ett pressmeddelande från regeringskansliet:

Regeringen har idag beslutat om en ny femårig strategi för Sveriges utvecklingssamarbete med Palestina. Strategin ska bidra till att minska fattigdomen i landet, till bättre förutsättningar för en demokratisk utveckling och till ökad respekt för de mänskliga rättigheterna. https://www.regeringen.se/pressmeddelanden/2020/06/regeringen-antar-ny-strategi-for-utvecklingssamarbetet-med-palestina/

Av biståndet, omfattande 1,5 miljarder kronor för den kommande femårsperioden, kanaliseras 1,46 miljarder via det svenska biståndsorganet SIDA. Resterande 40 miljoner kronor kommer från Folke Bernadotteakademin.

Enligt Peter Eriksson (MP), med titeln minister för internationellt utvecklingssamarbete, skall Sveriges bistånd bidraga till att ”Palestina” må existera ”sida vid sida med Israel i fred och säkerhet”. Vidare enligt  Eriksson: ”Ett grundläggande hindret /sic!/ för utvecklingen i Palestina är Israels ockupation” av den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Eriksson torgför den vanliga desinformationen om att Israel ”ockuperar” områdena väster om Jordan. Dessa annekterades av dåvarande Transjordanien i samband med det första Arabisk-israeliska kriget 1949. Vad som sedan hände var att Israel av uppenbara säkerhetsskäl tillägnade sig samma områden som ett resultat av det för arabstaterna katastrofala Sexdagarskriget 1967. Områdena ifråga kan anses vara omdiskuterade, men någon ”ockupation” rör det sig inte om. Att Israel nu formellt vill ansluta de judiska delarna av områdena är något som inte borde få någon att höja på ögonbrynen.

 

Abbas palatsprojekt i Surda beräknades gå lös på 13 miljoner US dollar. 

Det är svårt att se vad som skulle vara ”nytt” i den nu tillkännagivna svenska ”strategin” avseende den palestinaarabiska omdådena. Det är samma gamla Israel-fientliga och terroristvänliga utrikespolitik som Sverige ägnat sig åt sedan Olof Palme efterträdde den Israel-vänlige Tage Erlander som statsminister 1969.

Peter Erikssons tal om ”demokratisk” och ”fredlig” utveckling är inte ens värt papperet det är skrivet på: eftersom det inte finns några som helst möjligheter till kontroll av hur pengarna används, är det enda som kommer att ske att de båda palestinaarabiska entiteterna Fatah och Hamas kommer att ges ännu bättre förutsättningar att fortsätta bedriva terror mot den judiska staten och avlöna terrorister i israeliska fängelser. Oliktänkande kommer att fortsätta fängslas och torteras, kvinnor att förtryckas och barn utsättas för antisemitisk indoktrinering. Demokrati och mänskliga rättigheter vet Abbas inte ens vad det är. https://www.expressen.se/debatt/svenskt-bistand-kan-avlona-terrorister/

Kommer därtill att Sverige är en av de största internationella bidragsgivarna till UNRWA, FNs hjälporgan för palestinskt flyktingsbistånd och ger massvis med bistånd via Europeiska unionen (EU).

1500 miljoner i ytterligare bistånd till ”Palestina”

Den Palestinska myndigheten har onekligen ett säreget sätt att prioritera sina ekonomiska resurser. Löner till dömda terrorister (och deras familjer) har redan nämnts. Ett projekt som väckte viss uppståndelse för några år sedan var myndighetens bygge av ett nytt palats i Sudra nära Ramallah på en area omfattande totalt 27 000 kvadratmeter.

Palatset skulle, förutom bostadsutrymmen för Abbas, ge plats åt en vaktstyrka, gästutrymmen med mera. Det hela skulle gå löst på runt 13 miljoner US dollar, det vill säga drygt tio gånger så mycket i dagens svenska penningvärde. https://www.timesofisrael.com/pa-building-palace-near-ramallah-at-cost-of-13m/

Socialdemokraternas ekonomiska prioriteringar enligt en karikatyrtecknare.

 

 

Rättegången mot ”kung Bibi” och annekteringen av Judéen och Samarien

Benny Gantz (till vänster) och Benjamin Netanyahu.

Benjamin Netanyahu blev för nästan ett år sedan den mest långvarige premiärminister som Israel haft under sin 72-åriga historia. Den nu 70-årige Netanyahu passerade då den judiska statens allra förste premiärminister, David Ben-Gurion (1886-1973), när det gäller antalet år som israelisk regeringschef. Netanyahu har nu beklätt ämbetet i sammanlagt 14 år: 1996-99 och 2009 tills nu. https://www.theguardian.com/world/2019/jul/20/benjamin-netanyahu-becomes-longest-serving-israeli-pm

Netanyahu visar heller inga tecken på att vilja lämna den politiska hetluften, låt vara att han den 17 november 2021 måste lämna över tyglarna till den tio år yngre Benny Gantz i enlighet med det koaltitionsavtal som ingåtts mellan Netanyahus Likud och Gantz Israel Resilience (Styrka för Israel) som ingår i den så kallade Blå-vita alliansen. Likud är en sammanslutning mellan flera konservativa och nationellt sinnade partier. https://www.euronews.com/2020/05/17/israeli-government-sworn-in-after-three-deadlocked-elections

Detta förutsätter förstås att Benjamin Netanyahu finns kvar på sin post om ett och ett halv år. I dagarna har nämligen rättegången mot Netanyahu – som åtalats för trolöshet, tagande av mutor och bedrägeri – tagit sin början sedan premiärministern in i det längsta stretat emot och hävdat, att åtalet endast är politiskt motiverat. Om han blir fälld på alla åtalspunkter riskerar han ett tioårigt fängelsestraff.

”Kung Bibi”, som Netanyahu kallas av sina anhängare, har fått stöd av den välkände judisk-amerikanske juristen och debattören Alan Dershovitz, som ingick i president Donald Trumps försvarsteam under riksrättsprocessen i början på året. Dershovitz, som bland annat menar att Israel ”should be ashamed of itself” för att Netanyahu ställs inför rätta, avfärdar i ett öppet brev åtalet med bland annat följande ord:

To bring down a duly elected prime minister on the basis of an expansive and unprecedented application of a broad and expandable criminal statute endangers democracy. https://www.jpost.com/israel-news/alan-dershowitz-publishes-open-letter-to-a-g-defending-netanyahu-581888

Benjamin Netanyahu själv har iakttagit en stridslysten attityd. Han vägrar gå med på en förhandsuppgörelse och har dessutom begärt att rättegången skall direktsändas: ”I also request that there be a live broadcast – not one that´s cut and that all the transcript writers on all the channels play with. A full live broadcast. Because I have nothing to hide. I want everything to be exposesd” https://worldisraelnews.com/netanyahu-ill-never-agree-to-a-plea-bargain/

Israel före och efter Sexdagarskriget 1967. Israel har lämnat tillbaka Sinai till Egypten och lämnat Gazaremsan.

Nästa stora uppgift för Netanyahu, Gantz och den nya israeliska koalitionsregeringen blir att genomföra den planerade annekteringen av judiska områden i Jordandalen samt Judéen och Samarien. För Netanyahu och många andra israeler är detta en historisk möjlighet som inte får gå förlorad. https://www.reuters.com/article/us-israel-palestinians/israels-netanyahu-says-he-wont-miss-west-bank-annexation-opportunity-idUSKBN2311I0

Judéen och Samarien, som upptar den så kallade Västbanken, lades beslag på av det dåvarande Transjordanien under det Första arab-israeliska kriget 1949. Området var tidigare en del av det brittiska Palestina-mandatet.  Israel gjorde i princip samma sak som jordanierna gjort efter Sexdagarskriget 1967. Herraväldet över området är omstritt och delvis utan fast gränsdragning och är inte på något sätt palestinaarabisk egendom, vilket man kan förledas tro om man nöjer sig med att följa systemmedias rapportering från området. https://en.wikipedia.org/wiki/Jordanian_annexation_of_the_West_Bank

Det oreras mycket i arabvärlden om att Israels annekteringsplaner är oacceptabla, men detta är av allt att döma till betydande del spel för galleriet. Bakom kulisserna accepterar flera arabiska ledare i exempelvis  Jordanien, Egypten och Saudiarabien Israels planer. Ett flertal arabiska länder är hjärtligt trötta på den Palestinska myndighetens eviga bråkande och nära nog totala inkompetens och oroar sig betydligt mer för vad Iran kan hitta på än Israel. https://worldisraelnews.com/behind-scenes-arab-leaders-signal-annexation-ok/?utm_source=MadMimi&utm_medium=email&utm_content=Arab+Leaders+Secretly+OK+with+Israeli+Annexation%3B+Trump+Threatens+to+Shutter+Social+Media%3B+Omar+Hiding+Anti-Semitism+Behind+Saudi+Criticism%3F&utm_campaign=20200527_m158556723_Arab+Leaders+Secretly+OK+with+Israeli+Annexation%3B+Trump+Threatens+to+Shutter+Social+Media%3B+Omar+Hiding+Anti-Semitism+Behind+Saudi+Criticism%3F&utm_term=_0D_0A_09_09_09_09_09_09_09_09_09_09Read+Now_0D_0A_09_09_09_09_09_09_09_09_09

Det sägs att det är svårt att sia, icke minst om framtiden. Det torde under alla omständigheter inte vara någon större risk eller chans, beroende på hur man ser på det, att Benjamin Netanyahu försvinner från maktens tinnar i brådrasket. Rättegången kan komma att dra ut flera år på tiden, och ”kung Bibi” kommer i vilket fall som helst att ersättas som regeringschef av Benny Gantz om halvtannat år.

Den israelisk-arabiska konflikten: FNs delningsplan 1947

En översikt i kartform över FNs delningsplan 1947.

I dag, den 29 november 2019, är det jämnt 72 år sedan Förenta nationerna (FN) genom en omröstning i generalförsamlingen antog resolution 181 om en delning av det brittiska Palestina-mandatet i en judisk och en arabisk del. En sådan lösning hade tidigare föreslagits av United Nations Special Committee on Palestine (UNSCOP).https://fanack.com/israel/history-past-to-present/the-way-to-partition/unga-resolution-181/

Delningsplanen har tre viktiga kännetecken: 1. Den internationella samfälligheten erkände formellt det judiska folkets rätt till ett nationalhem i dess historiska hemland. 2. Planen föranstaltar om två separata stater för två folk, vilket fortfarande är Israels officiella politik. 3. Arabernas hanterande av planen demonstrerar att de inte är intresserade av en ”palestinsk” stat om det samtidigt innebär existensen av en judisk stat.

Enligt FNs delningsplan skulle den judiska staten omfatta 56,47 procent av det palestinska territoriet (utom Jerusalem) under det att den arabiska staten skulle omfatta 42,53 procent av det aktuella territoriet (med undantag för Jerusalem). I den judiska delen av området bodde omkring 650 000 judar och 325 000 araber och i den arabiska delen cirka 807 000 araber och 10 000 judar. Såväl judar som araber var i denna mening att betrakta som ”palestinier”.

Den omstridda staden Jerusalem, som i historisk tid varit huvudstad i flera judiska riken, skulle förvaltas på internationell basis som ett så kallat corpus separatum (separat kropp).

New York Times kommenterade den 30 november 1947 den antagna delningsplanen på följande sätt: ”The decision was primarily a result of the fact that the delagates of the United States and the Soviet Union, which are at loggerheads on every other imporant issue before the Assembly, stood together on partition.”

Många jublade i Tel Aviv den 30 november 1947 sedan de fått veta att resolution 181 röstats igenom i FNs generalförsamling.

Både den amerikanske FN-ambassadören Herschel Johnson och hans sovjetiske motsvarighet Andrej Gromyko – som senare skulle bli sovjetisk utrikesminister – uppmanade generalförsamlingen ”not to agree to further delay but to vote for partition at once”. Och så blev det alltså.

Resolution 181 stöddes av 33 nationer, däribland USA, Sovjetunionen, Vitryssland, Ukraina, Polen, Sydafrika, Norge och Sverige (Vitryssland och Ukraina var båda sovjetrepubliker). Motståndare var, förutom alla arab- och andra muslimska länder, Kuba, Grekland och Indien. Avstod från att rösta gjorde tio länder, bland dessa Storbritannien och Jugoslavien. Siam (Thailand) var frånvarande under voteringen.

Den sovjetiske diktatorn Josef Stalin såg bildandet av den judiska staten Israel som det bästa sättet att sätta käppar i hjulet för Storbritannien, som han fortfarande såg som Sovjetunionens huvudmotståndare internationellt. Det var först från mitten av 1950-talet, då det var uppenbart att USA övertagit Storbritanniens ledarroll i västvärlden, och framåt som ryssarna ändrade politik och började stödja arabiska intressen.

Enligt resolution 181 skulle en för ändamålet utsedd United Nations Palestine Commission (UNPC) se till att det fanns provisoriska regeringar i båda stater senast den 1 april 1948 och övervaka att dessa skötte sig. Det brittiska mandatet var ämnat att upphöra senast den 1 augusti 1948. London meddelade att mandatet över Palestina skulle avslutas den 15 maj 1948.

Den 14 maj 1948 utropade socialdemokraten David Ben-Gurion (född i Plonsk i Polen som David Grün) staten Israel i Tel Avivs stadsmuseum. Resultatet blev att samtliga arabiska grannstater angrep Israel. Emedan de räknat med en snabb seger hade de, innan angreppet drogs igång, uppmanat alla araber som var bosatta på israeliskt territorium att fly för efter kriget kunna återvända i triumf.

Så skedde som alla vet icke, utan palestinaaraberna blev kvar i arabländerna som i bästa fall ett slags andra eller tredje klassens medborgare, ofta i eländiga flyktingläger. För de Israel-fientliga arabstaterna är de intressanta endast som ett vapen i den politiska kampen.

När stridigheterna avblåstes genom ett stilleståndsavtal 1949 hade Israel utökat sitt territorium med 40 procent jämfört med FNs delningsplan. Den judiska staten kontrollerade nu samtliga områden i det gamla brittiska mandatet med undantag för Gaza-remsan och floden Jordans västbank (de gamla judiska områdena Judéen och Samarien) som Transjordanien (Jordanien) lade beslag på. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=2041226

En transjordansk och en israelisk militär möts över taggtråden vid Mandelbaum Gate i Jerusalem 1949.

Storbritanniens Palestina-mandat var en följd av det Ottomanska rikets uppdelning i samband med Första världskrigets slut inklusive Palestina. Enligt Balfourdeklarationen 1917 skulle den judiska befolkningen i området tillerkännas ett eget nationalhem. Araberna protesterade mot att de hatade judarna skulle få en egen nation och protesterade på allehanda sätt. Bland annat mördades 67 eller 69 judar i en massaker i Hebron 1929. https://en.wikipedia.org/wiki/1929_Hebron_massacre

Det finns inga historiska bevis för att araber någonstans agerat för att etablera en egen arabisk stat i Palestina före de första decennierna in på 1900-talet. Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” som uttryck för en arabisk nationell strävan i området är en politisk innovation från tiden efter Sexdagarskriget 1967, då Israel bland annat avslutade Jordaniens annektering av den så kallade Västbanken och dess överhöghet över östra Jerusalem.

Det dåvarande Transjordanien fick kontroll över den östra (gamla) delen av Jerusalem som en följd av stilleståndsavtalet 1949 men misskötte gravt sina åligganden. Bland annat förvägrade jordanierna judar och kristna tillgång till de heliga platserna, hindrade judar från att besöka Tempelberget, förstörde synagogorna och de judiska hemmen i den gamla staden och skändade de judiska gravarna på Oljeberget.

Folke Bernadotte föll offer för spänningarna i det omstridda Jerusalem.

Det var slutligen under ett besök i det hett omtvistade Jerusalem som den svenske FN-medlaren, greve Folke Bernadotte af Wisborg, bragtes om livet av en judisk paramilitär grupp den 17 september 1948. Man menade att Bernadotte med sin verksamhet ensidigt gynnade arabiska intressen. Bernadotte, som helt saknade förkunskaper om det område han satts att medla i, ersattes som FN-medlare av amerikanen Ralph Bunche. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folke_Bernadotte

Historien om kampen mot islam och islamistisk terror

Attackerna den 11 september 2001 gav upphov till Kriget mot terrorn.

Det var efter attackerna mot World Trade Center i New York och försvarshögkvarteret Pentagon i USA den 11 september 2001 som USAs president George W. Bush proklamerade vad som kallats Kriget mot terrorn. Kampen mot den så kallade islamistiska terrorismen kan dock noga taget sägas ha inletts redan med islams grundare Muhammeds födelse år 570.

Muhammed bin Abdullah sägs ha blivit född i Mekka i det nuvarande Saudiarabien år 570. Han var först verksam som kameldrivare och handelsman men utvecklades till att bli en religiös, militär och politisk ledargestalt som enade stammarna på den Arabiska halvön. https://sv.wikipedia.org/wiki/Muhammed

När Muhammed var runt 40 år gammal fick han enligt traditionen av ärkeängeln Gabriel sina första av de andliga uppenbarelser som av hävd ligger till grund för Koranen. Inom islam anses Muhammed vara den siste profeten efter Jesus, som islam betraktar som en viktig profetgestalt. Muhammed avled i Medina år 632 efter att, med avstamp i slaget vid Badr den 17 mars 624 då Muhammeds monoteistiska styrkor besegrade Mekkas polyteistiska trupper, ha inlett fler än blodiga 27 fälttåg och räder mot bland andra judar och kristna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Badr

Karl Martell stoppade saracenerna. Emedan Muhammed trots sammanlagt elva hustrur inte hade förmått producera någon manlig avkomma tog andra personer i hans omgivning över hans ledarskap. Under ledning av dessa lyckades muslimska arméer på mindre än 100 år erövra Syrien, Irak, Jerusalem, Persien, Sudan och Nordafrika. Inbrytningar gjordes även i Asien, delar av Indien, Afghanistan, Kina, Indonesien och Filippinerna.

Under 711-13 invaderar muslimska trupper av moriskt ursprung Spanien från Nordafrika och lägger därmed grunden till det muslimska riket Al-Andalus som ägde bestånd ända till 1492, det år då Christofer Columbus anlände till Amerika. https://sv.wikipedia.org/wiki/Al-Andalus

Muslimerna, eller saracenerna som de ofta benämndes, var emellertid inte nöjda med sina besittningar på den Iberiska halvön utan planerade även expandera in i västra Europa. Genom att gå segrande ur slaget vid Poitiers i den centrala delen av Frankrike kunde dock merovingerhövdingen Karl Martell (Charles Martel), ”Hammaren”, sätta stopp för den tilltänkta expansionen. Martell titulerades rikshovmästare (major domus) i dåtidens Frankiska rike och var farfar till Karl den store. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/01/16/je-suis-charlie-martel-nagot-om-muslimernas-betvingare/

Det historiskt mest uppmärksammade avsnittet i kampen mot islam och islamism handlar om korstågen. Totalt anordnades nio av kyrkan auktoriserade större och en hel radda mindre korståg – det första inleddes 1096 och det sista 1271.

Förföljelsen mot de kristna i Det heliga landet gav upphov till korstågen.

De nio korstågen. Om upprinnelsen till korstågen skriver Joseph Francois Michaud (1767-1839), ledamot av den franska akademien, följande i sin klassiska bok Korstågen med 100 helsidesillustrationer av Gustave Doré (sidan 24): ”Andra olyckor drabbade emellertid kristendomens bekännare i Palestina. De förbjöds att fira gudstjänst, de flesta kyrkorna byggdes om till stall, och Den heliga gravens kyrka blev fullständigt raserad. Många kristna jagades ut ur Jerusalem och utbredde sig i alla länder i Orienten.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Korst%C3%A5g

Saracenernas angrepp på kristna i Det heliga landet och kristna pilgrimer på väg dit ledde till att en kraftfull opinion uppkom inom kristenheten: någonting måste göras åt detta. Det utmynnade i att påven Urban II vid kyrkomötet i franska Clermont den 27 november 1095 proklamerade ett kombinerat pilgrims- och fälttåg.

Korstågen, som huvudsakligen gick till Levanten och Egypten, var avsedda att bekämpa vad som uppfattades som kyrkans fiender och med det specifika målet att befria Jerusalem och Det heliga landet från islamsk överhöghet. De var en kombination av pilgrimsfärder och av Gud genom påven sanktionerade heliga krig. Deltagande i korstågen ansågs vara en form av botgöring och den som stupade räknades som martyr.

Saladin och Rikard Lejonhjärta. År 638 hade det islamiska kalifatet utökat sin makt till att omfatta Jerusalem. Staden erövrades 1099 av korsriddarna, vilka anställde blodiga massakrer på stora delar av den judiska och muslimska befolkningen. Invånarantalet sjönk nu från 70 000 till 30 000.

Ett resultat av de kristnas erövring av Jerusalem blev inrättandet av konungariket Jerusalem med Gottfrid av Bouillon, som själv föredrog titeln Den heliga gravens beskyddare, som förste konung. Riket sträckte sig från Beirut i norr till Gaza i söder. Knappt 100 år senare, 1187, återtogs Jerusalem av Saladin (Salah ad-Din Yusuf ibn Ayyub), som var av kurdisk härkomst och sultan av Egypten. Han gav upphov till dynastin ayyubiderna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Saladin  

Saladins främste motståndare var konung Rikard I Lejonhjärta av ätten Plantagenet från Normandie, som spelar en betydande roll i sir Walter Scotts berömda roman om korsriddaren Ivanhoe (1820) och i filmen Ivanhoe från 1982, där konungen i en minnesvärd rolltolkning spelas av Julian Glover. https://www.so-rummet.se/kategorier/rikard-lejonhjarta

RIkard Lejonhjärta spelad av Julian Glover i filmen Ivanhoe från 1982.

Det nionde och sista korståget startade 1271 och leddes av konung Edward I av England. Korsfararhären försvarade konungariket Jerusalems huvudstad Acre (Akko), beläget i vad som är dagens norra Israel. Akko, som anses ha minst 5000 år gamla anor, har historiskt kallats ”nyckeln till Palestina” på grund av sitt strategiska läge på en udde som sticker ut I Medelhavet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Akko

Acre hade 1104 erövrats av korsfararhären men hade 1187 återtagits av Saladin. 1191 återerövrades staden och fästningen av en korsfararhär under ledning av Rikard Lejonhjärta men återtogs 1290 av en muslimsk armé anförd av sultanen av Egypten, som brände ner den till grunden. De korsriddare i Johanniterorden som fanns på platsen tvingades fly till Cypern. Därmed var såväl konungariket Jerusalems som korstågens saga all.

Även svenska arméer har under 1100- och 1200-talen bedrivit något som med litet god vilja kan kallas korståg i österled med målsättningen att med vapenmakt tvinga de hedniska stammarna i Finland och Baltikum att omvända sig till kristendomen. https://sv.wikipedia.org/wiki/De_svenska_korst%C3%A5gen

Ingen ”fredens religion”. Islam kallas ibland av dess anhängare och aningslösa västerlänningar för ”fredens religion”, vilket är så långt från sanningen man rimligen kan komma eftersom så gott som alla islams landvinningar gjorts med svärdet i hand.

Inte mycket återstår av den forna korsriddarborgen i Akko (Acre) i norra Israel. Foto: Tommy Hansson

Paul Moorcraft skriver på följande sätt om Muhammed på sidan 26 i sin insiktsfulla bok Kampen mot islamistisk terorism (SMB förlag 2018, originalet 2015, 206 sidor):

Muhammed var inte någon fredsmäklare. Han inspirerade den mest dramatiska militära expansionen i världshistorien. De mongoliska horderna var inledningsvis kanske mer blodtörstiga och framgångsrika, men den islamiska erövringen av Arabien och imperiets häpnadsväckande expansion från Pyrenéerna till Kina måste ha utgjort ett obestridligt bevis för Guds välsignelser åt de muslimska krigarna och erövrarna.

Moorcraft påpekar att mongolernas välde sedan länge befinner sig på historiens soptipp, medan islam i de flesta av de erövrade områdena fortfarande utgör den styrande religionen och kulturen, och det språk som dominerar är arabiska. Det måste också understrykas att ingenstans där islam är den ledande religionen har något demokratiskt och frihetligt samhällsystem kunnat upprättas. Andra religioner och deras bekännare, i första hand kristna och judar, förföljs ofta obarmhärtigt.

Svidande muslimska nederlag¨. Från slutet av korstågen i form av Acres fall 1290 fram till våra dagar har det muslimska erövringståget fortsatt på olika sätt. 1308 upprättades det Ottomanska (Osmanska) riket av sultanen Othman (Osman) I. 1389 besegrade ottomanska styrkor i slaget på Trastfältet i Kosovo serber och ungrare vilket resulterade i att delar av Balkan och östra Europa ockuperades.

1453 erövras det kristna östromerska rikets huvudstad Konstantinopel av ottomanerna och får namnet Istanbul. Därmed faller det bysantinska riket (Bysans) till islam. 1463 erövras Bosnien. De islamiska stridskrafterna tvingas dock också inregistrera svidande nederlag. 1571 besegrar en kombinerad påvlig, spansk, maltesisk och veneziansk flottstyrka i grunden en mycket större men tekniskt underlägsen ottomansk flotta vid den grekiska staden Lepanto (Naupaktos). 10 000 kristna galärslavas befrias. Osmanerna flotta återuppbyggss dock snart och kan fortsätta sina slavräder under hela 1600-talet. Gatan Via Lepanto i Rom minner om slaget. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Lepanto

Det mest förödande nederlaget råkade emellertid de osmanska styrkorna ut för i slaget vid Wien i september 1683. En jättehär på 200 000 man med soldater från Turkiet och dess vasallstater Bosnien, Ungern, Serbien, Albanien, Grekland och Krim belägrade den österrikiska huvudstaden Wien mellan maj och september nämnda år. https://sv.wikipedia.org/wiki/Slaget_vid_Wien

Wien kunde räddas sedan Polens konung Johan III Sobieski i september kommit till undsättning med en här om 70 000 man. Det som fällde avgörandet var att polackerna genomförde den största kavallerichocken i Europas historia involverande 20 000 ryttare med en spjutspets bestående av 3000 lansiärer. Det medförde att den ottomanska hären skingrades och flydde i vild panik. Vid den efterföljande freden i Karlowitz tvingades Ottomanska riket överlämna Ungern, Transsylvanien och Slavonien till Österrike.

Den judiska staten Israel utropades den 14 maj 1948.

Konflikten Israel -”Palestina”. Det sönderfallande Ottomanska imperiet, som länge hade kallats ”Europas sjuke man”, upplöstes slutligen 1922 som en följd av nederlaget i Första världskriget. Dessförinnan hade i den så kallade Balfour-deklarationen – uppkallad efter den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour – 1917 föranstaltats om att ett judiskt nationalhem skulle upprättas i det brittiska mandatet Palestina. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Staten Israel utropas av det israeliska Arbetarpartiets ledare David Ben Gurion som självständig stat i enlighet med FNs delningsplan den 14 maj 1948. Dagen efter gick ett antal arabstater, vilka avvisat delningsplanen, till ett förenat angrepp mot den judiska staten. Kriget 1948-49, som skulle följas av ytterligare krig och kriser med arabiska och israeliska intressen på spel, slutade emellertid med ett svidande nederlag för araberna/muslimerna.

I slutfasen av kriget lade Transjordanien (senare Jordanien) egenmäktigt beslag på de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien på Jordanflodens västra sida (”Västbanken”), områden vilka annekterades av Israel efter Sexdagarskriget 1967 som slöt med en förkrossande seger för Israel. Palestinaaraberna har därefter i propagandan felaktigt hävdat att de egentligen har rätt att förfoga över Västbanken.

Konflikten mellan Israel och ”Palestina”, som aldrig varit någon självständig statsbildning, fortsätter att spela en viktig roll i den muslimska/arabiska propagandan. Den används mest som en ursäkt för väst- och demokratifientliga muslimska diktaturer – främst Iran – att fortsätta gräva ner sig i skyttegravarna. Dock bör framhållas att Israel bedrivit en förhållandevis framgångsrik diplomati visavi arabvärlden och i dag har fungerande relationer med icke minst en strategisk nyckelmakt som Saudiarabien. https://www.ynetnews.com/articles/0,7340,L-5269451,00.html

Khomeinis revolution i Iran. Startskottet för aggressiv och terrorbenägen islamism kom med den på ayatollah Ruhollah Khomeini inriktade revolutionen i Iran 1979. USAs president Jimmy Carter hade av opportunistiska skäl övergivit USAs mångårige allierade, shah Reza Pahlavi, vilket lämnade fältet fritt för Khomeini och hans shiamuslimska anhang av fanatiska mullor.

Islamiska staten /Kalifatet har genomfört ett stort antal spektakulära massmord.

Iran har därefter utgjort ett internationellt nav för fanatism, jihadism och islamism med omfattande stöd till exempelvis Hezbollah i Libanon och Hamas i Gaza, samtidigt som homosexuella hängs och kvinnor anklagade för äktenskapsbrott stenas i enlighet med sharialagarna. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/13/khomeini-den-moderna-islamistterrorns-fader-hjalptes-fram-av-carter/

1989 tvingades Sovjetunionen med svansen mellan benen dra sig tillbaka från Afghanistan efter att under en tioårsperiod ha misslyckats med att ta kontroll över landet. Gerillakrigarna i det så kallade mujaheddin, som under konflikten aktivt understötts av de amerikanska Reagan-administrationerna, utgjorde en bas för den kommande islamistiska terrorismen riktad mot väst.

Under perioden fram till den 11 september 2001 skedde under 1980- och 1990-talen en rad mer eller mindre uppmärksammade terrorattacker såsom angreppet mot USAs ambassad i Beirut 1983, då 63 personer omkommer. Senare samma år dör 299 personer när amerikanska och franska militärförläggningar bombas i samma stad. Vidare spelar jihadister från i stort sett världens alla hörn en synnerligen aktiv roll under krigen i det forna Jugoslavien 1991-95. 1999 inleder islamister terrorverksamhet i Tjetjenien.

Krig mot al-Qaida, Afghanistan och Irak. Al-Qaida blev synonymt med islamistisk terrorism då två kapade flygplan rammade World Trade Centers tvillingtorn i New York den 11 september 2001. Närmare 3000 människor dog. Ytterligare ett plan angriper en flygel i försvarshögkvarteret Pentagon varvid 125 människor i byggnaden och de 64 passagerarna dör. Ett fjärde plan kraschar på öppen mark i Pennsylvania, av allt att döma sedan passagerarna lyckats övermanna terroristerna. https://varldenshistoria.se/kriminalitet/terrorism/9-11-terrorattackerna-den-11-e-september-2001

De groteska terrordåden den 11 september 2001 blir startskottet för en kedja av händelser. President George W. Bush förklarar samma år krig mot Afghanistan och amerikanska trupper gör lika frenetiska som fruktlösa försök att spåra upp al-Qaida-ledaren Usama bin Ladin. Usama spåras slutligen upp och skjuts till döds av en enhet amerikanska elitsoldater (Navy Seals) i Abbottabad i Pakistan den 2 maj 2011. Den soldat som avfyrade de dödande skotten heter Rob O´Neill. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/WLJXBj/rob-oneill-38-dodade-bin-ladin

Två år senare angrips Irak, men nu har de amerikanska styrkorna bättre lycka – åtminstone när det gäller att spåra upp Iraks galne diktator Saddam Hussein. Denne ställs inför rätta, döms till döden och avrättas genom hängning den 30 december 2006. Kriget som helhet blir dock klart fiaskobetonat – några massförstörelsevapen hittas inte – och ger snarare en skjuts framåt åt terrororganisationen Islamiska staten (IS), även kallad Kalifatet, ISIS, ISIL och Daesh.

Islamiska staten har jagats bort. IS har sedan det bildades av tidigare al-Qaida-medlemmar 2004 genomfört otaliga ytterst grymma och bestialiska terrordåd; bland annat har västerländska biståndsarbetare halshuggits och tillfångatagna fiender bränts levande.

IS målsättning är att utifrån en fundamentalistisk tolkning av en wahhabistisk doktrin av den sunniislamiska inriktningen upprätta ett världsomspännande kalifat. Rörelsens samlande gestalt har varit shejk Abu Bakr al-Baghdadi, vilken sannolikt dödades vid ett ryskt flyganfall mot utkanterna av IS-fästet Raqqa i Syrien i maj 2017. IS har understötts frikostigt av Saudiarabien och andra rika sunnimuslimska arabstater. https://www.expressen.se/nyheter/is-ledaren-abu-bakr-al-baghdadi-ar-dod/

Den uzbekiske islamisten Rakhmat Akilov körde ihjäl fem oskyldiga människor i centrala Stockholm 2017.

Paul Moorcraft framställer i sin bok Kampen mot islamistisk terrorism Islamiska staten som ett potent hot mot västvärlden, och när boken först publicerades 2015 såg det onekligen ut på det viset. Därefter har dock rörelsen jagats bort från tidigare starka fästen i Syrien och Irak. Kampen för Kalifatet fortsätter dock i exempelvis Libyen, Afghanistan, Filippinerna och västvärlden genom spektakulära terrordåd.

När uzbekiern Rakhmat Akilov dödade fem oskyldiga personer och skadade många fler genom sin lastbilsattack på Drottninggatan i Stockholm den 7 april 2017 hävdade han att han agerat på order av IS, som dock officiellt inte påtagit sig ansvaret för dådet. Akilov dömdes till livstids fängelse och utvisning. Han avtjänar sitt straff på Kumlaanstalten. https://www.expressen.se/nyheter/rakhmat-akilov-om-ordern-fran-is/

IS må ha tappat mark, men det islamistiska och jihadistiska hotet mot demokratin och friheten består och är enligt SÄPO alltjämt det främsta hotet mot vår säkerhet, samtidigt som samhället på olika sätt fortlöpande islamiseras.

Palestinska myndigheten tar tillbaka erkännande av Israel – anklagas för systematisk tortyr

Palestinska centralrådet har röstat för att ta tillbaka sitt erkännande av Israel.

Samtidigt som den Palestinska myndigheten (PA) trappar upp sin krigföring gentemot Israel riskerar den sin egen undergång. Den senaste åtgärden från palestinaaraberna är att ta tillbaka alla erkännanden och eftergifter som gjorts gentemot den av dem så hatade judiska staten inklusive Oslo-avtalet från 1993. https://www.aljazeera.com/news/2018/10/top-palestinian-body-calls-suspension-israel-recognition-181030053457580.html

När det Palestinska centralrådet (PCC) nyligen höll möte i två dagar i Ramallah röstade man för att avsluta alla åtaganden paraplyorganisationen PLO någonsin gjort visavi Israel. Även för ”palestinierna”  vitala överenskommelser som säkerhetskoordination med Israel och delaktighet i Paris Economic Protocols överges. Problemet, som man nu tydligen struntar i, är att dessa åtgärder riskerar äventyra hela den Palestinska myndighetens existens.

Först när Israel erkänner de gränser som fanns innan landet av säkerhetsskäl annekterade den så kallade Västbanken och östra delen av Jerusalem efter Sexdagarskriget 1967 kan PA under Mahmoud Abbas (Abu Mazen) skakiga ledning tänka sig att avstå från nämnda åtgärder. Sanningen är dock att den icke existerande staten ”Palestina” aldrig funnits inom några allmänt erkända gränser.

Under de 19 år som föregick den för Israel segerrika utgången av Sexdagarskriget var området ockuperat av det hashemitiska kungadömet Jordanien, tidigare kallat Transjordanien, som egenmäktigt lade beslag på det efter avslutningen av det första Arabisk-israeliska kriget 1948. ”Västbanken” omfattar de bibliska områdena Judéen och Samarien och är väsentliga för Israels historiska identitet. I dag administreras området av Israel respektive PA, men något avgörande avtal om områdets status har ännu icke ingåtts. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4stbanken

Parallellt med Abbas vapenskrammel offentliggjorde människorättsorganisationen Human Rights Watch (HRW) en rapport, vilken konstaterar att såväl Palestinska myndigheten som dess rival Hamas ägnar sig åt systematisk tortyr av det mest vedervärdiga slag av personer som fängslats för oliktänkande. HRW uppmanar the International Criminal Court (ICC) i Haag att pröva de båda regimernas tortyr som krigsbrott. https://www.jpost.com/Arab-Israeli-Conflict/Human-Rights-Watch-issues-special-report-about-PA-Hamas-torture-570056

Palestinaarabisk fånge i ett fängelse i Gaza City.

Rapporten bygger på intervjuer med 147 vittnen samt tidigare intagna och anhöriga till fängslade personer. Omar Shakir, chef för HRWs avdelning för Israel och Palestina, citeras på följande sätt i SVT Nyheter: ”Palestinska ledare reser jorden runt för att prata om palestiniers rättigheter samtidigt som de leder ett maskineri av förtryck för att krossa oliktänkande.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/systematisk-tortyr-i-palestinska-fangelser

Palestinska myndighetens ”president”, den nu 83-årige Mahmoud Abbas, är en av den svenska socialdemokratins mest omhuldade utländska ledare. Han vägrar hårdnackat, trots omfattande internationell kritik, att stoppa utbetalningarna av ersättning med miljardbelopp till familjerna till palestinaarabiska terrorister vilka dömts och fängslats för mord och terror i Israel. Detta är för Abbas långt viktigare än att kunna erbjuda en ordnad skolgång för barnen och en fungerande sjukvård för de egna invånarna.

I ett tal nyligen kallade Abbas de fängslade terroristerna för ”martyrer” och försäkrade auditoriet att utbetalningarna var en ”sacred issue” (helig fråga) som han aldrig skulle göra avkall på. Om det så bara fanns några ören kvar i den ”palestinska” skattekistan – och om han avbryter det ekonomiska samarbetet med Israel är risken överhängande att så blir fallet – skulle dessa gå till ”martyrernas” familjer. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/248636

Abbas passade också på att ge en känga till USA och särskilt då Trump-administrationens ansträngningar att sy ihop någon form av fredsöverenkommelse mellan israeler och palestinaaraber. PA har således vägrat sammanträffa med president Donald Trumps chefsrådgivare Jared Kushner och Mellanöstern-sändebud Jason Greenblatt. I grunden ligger USAs överflyttning av sin Israel-ambassad till Jerusalem, vilken våldsamt förargat palestinaaraberna men inte alls lett till den katastrof som olyckskorparna förutspådde. https://foreignpolicy.com/2017/12/07/moving-the-us-embassy-to-jerusalem-is-not-a-disaster/

Frågan är när Socialdemokraterna kommer att bryta med den barbariska Palestinska myndigheten och sluta upp med att förse den med skattepengar som kan användas för stöd till terroristernas familjer och utveckling av tortyrmetoder i fängelserna. Om vi någon gång får en anständig regering i det här landet så bör en av dess första åtgärder bli att ta tillbaka det olycksaliga erkännandet av ”Palestina”.

Palestina i historisk tid och nutid: palestinier och araber är samma folk

Palestinas (det brittiska mandatets) flagga enligt franska uppslagsverket Larousse 1939.

Den så kallade Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, har träffat Frankrikes president Francois Hollande under sitt femtielfte försök att få den internationella menigheten inklusive FN att vända sig mot Israel. Abbas kommer även att besöka Turkiet, Ryssland, Tyskland och New York i samma syfte. http://www.i24news.tv/en/news/international/109984-160416-abbas-to-hollande-palestinians-fully-support-french-peace-initiative

Den omedelbara anledningen till Abbas anti-israeliska diplomati är det israeliska parlamentet Knessets historiska beslut att i efterhand legalisera 4000 israeliska bosättarhem i område C på den så kallade Västbanken, det vill säga de urgamla judiska territorierna Judéen och Samarien. Det kontroversiella beslutet antogs med röstsiffrorna 60-52. http://www.jpost.com/Israel-News/Politics-And-Diplomacy/Knesset-passes-historic-Settlements-Bill-480768

Den palestinaarabiska sidan menar att beslutet innebär dödsstöten för ”tvåstatslösningen”, vilken innebär att en israelisk och en ”palestinsk” stat skall existera sida vid sida. I praktiken är tvåstatslösningen redan död – om inte förr gick den till de sälla jaktmarkerna när Barack Obama, kort före sin avgång som USAs president, i slutet av december instruerade USAs representant i FNs säkerhetsråd att inte inlägga sitt veto när rådet uppmanade Israel att avveckla bosättningarna. Israel brydde sig av förklarliga skäl inte heller om att komma till det möte i Paris nyligen där den ”palestinska” frågan diskuterades. http://edition.cnn.com/2016/12/23/politics/israel-official-rips-obama-un-settlements/

Israelisk polis släpar iväg en protesterande judisk bosättare i Amona.

Den israeliska vänstern rasade mot det israeliska parlamentsbeslutet, som av allt att döma togs därför att Israel fortsättningsvis vill undvika att behöva vräka judiska bosättare från deras hem i det omstridda området vilket skedde i Amona nyligen. Beslutet kan komma att överklagas. https://www.theguardian.com/world/2017/jan/31/israel-west-bank-settlement-homes

Den Palestinska myndighetens månande om tvåstatslösningen förtjänar enligt denna bloggare knappast att tas på allvar. Endast den judiska sidan godtog FNs delningsplan från 1947 avseende det forna brittiska Palestina-mandatet, och när Israel proklamerades den 14 maj 1948 gick palestinaarabiska styrkor jämte stridskrafter från omgivande arabstater till samlat angrepp mot den nybildade judiska staten. Araberna hade kalkylerat med en promenadseger men fick ordentligt på tafsen liksom i alla krig härefter.

FN-förslaget om tvåstatslösning besvarades alltså med krig för 69 år sedan, och även om den palestinaarabiska sidan numera påstår sig stödja tanken på en judisk och en arabisk stat sida vid sida står det för varje nykter betraktare klart att detta blott är en läpparnas bekännelse. Mahmoud Abbas/Abu Mazen talar med len röst när han träffar västliga ledare som Francois Hollande, men när han lägger ut texten på arabiska låter det helt annorlunda.

Mahmoud Abbas möter Fracois Hollande.

I ett TV-sänt tal i oktober 2016 säger ”president” Abbas att ”vi välkomnar varje droppe judiskt blod som spills i Jerusalem” och ett sätt för rättrogna muslimer att komma till paradiset och att judarna inte har rätt att sätta ”sina smutsiga fötter” på Tempelberget, där två muslimska helgedomar byggdes mer än ett halvt årtusende efter det att Herodes judiska tempel förstördes av romarna. Jag kan inte se att ett sådant uttalat stöd för urskillningslös palestinaarabisk terrorism stärker Abbas anspråk det minsta. Lyssna på Abbas här: https://www.youtube.com/watch?v=VfZHJWJJz7M

Abbas blodsretorik är inte några tomma ord. Palestinska myndigheten betalar sedan många år tillbaka ut löner till arabiska terrorister i israeliska fängelser och ger vidare ekonomiska bidrag till familjer som mist livet under utförande av terrordåd. Bidrag som betalas med det rikhaltiga stöd utifrån som gör att myndigheten kan hålla sig finansiellt flytande. Regeringen Löfven beslutade som bekant som en av sina första åtgärder efter tillträdet hösten 2014 att ge 1,5 miljarder kronor till Abbas myndighet. http://www.sydsvenskan.se/2016-10-12/terror-som-lonar-sig

Omvärlden skulle kunna sätta press på palestinaaraberna att upphöra med sin fortgående terrorverksamhet genom att klargöra att bidragen kommer att dras in om terrorn mot Israel fortsätter. Några allvarliga försök enligt den linjen har mig veterligt inte företagits – den enda part i Mellanöstern-konflikten det anses  politiskt korrekt att pressa är Israel.

I dag är det en allmänt utbredd uppfattning, att enbart etniska araber kan vara ”palestinier”. Så har det inte alltid varit. Länge var det i allmänhet judar som avsågs när ordet ”palestinier” kom på tal, och varför inte? Judar hade levt i det område som av den romerske kejsaren Hadrianus år 135, som en hämnd mot det bångstyriga judiska folket i den romerska provinsen Judéen, namngav ”Palestina” efter de historiska israeliternas arvfiende filistéerna.

Judar vid Västra tempelmuren (Klagomuren) i Jerusalem på 1920-talet.

De moderna palestinaaraberna använder Hadrianii namninnovation för att rättfärdiga sin väpnade kamp mot den judiska staten och hävdar, att de i själva verket har rätt till det område där nämnda stat ligger. Det är en historieförfalskning som vore skrattretande om den inte hade fått så allvarliga konsekvenser i form av praktiskt taget daglig terror mot Israels civilbefolkning. Här en länk till en noggrann historisk exposé avseende ”den hadrianska förbannelsen”: http://www.think-israel.org/ronen.hadriancurse.html

Det dåvarande Palestina ingick länge i det Ottomanska/Osmanska riket, som ägde bestånd under mer än 600 år från slutet av 1200-talet fram till 1920, då området till 1948 kom att administreras av Storbritannien på uppdrag av FNs föregångare Nationernas förbund (NF) under namnet Brittiska Palestinamandatet. Såväl under ottomanerna som britterna levde araber och judar sida vid sida, ofta på ett hyfsat fredligt vis. Mer om Ottomanska riket här: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/11/06/varfor-ar-ottomanska-riket-viktigt-i-dag/

För att vara övertydlig: alla invånare i Brittiska Palestinamandatet, liksom tidigare tidigare under ottomanerna, kallades ”palestinier” – judar såväl som araber. De som måste ha gjort störst avtryck var emellertid judarna, ty den flagga som gällde för området vid denna tid var en som hade ett blått fält till vänster och ett lika stort vitt till höger. Mitt i gränslinjen mellan de båda fälten en gul Davidsstjärna!

Detta framgår av en internationell flaggförteckning i det franska uppslagsverket Larousse från 1939 (se bilden överst). https://www.factualisrael.com/1939-palestinian-flag-look-like-surprised/

När vidare ett fotbollslag från det brittiska mandatet 1939 reste till Australien, ett annat område lydande under britterna vid denna tid, för att representera Palestina i en fotbollsmatch mot Australien, hade spelarna på sina tröjor en symbol i form av en stiliserad Davidsstjärna. Matchen refereras i form av en filmsnutt som kan beskådas här: http://www.jta.org/2015/05/27/news-opinion/the-telegraph/watch-palestines-soccer-team-play-in-1939

Förbrödring mellan australiensiska och palestinska fotbollsspelare 1939. Observera symbolen på den palestinske spelarens tröja!

För övrigt finns det en annan nationsflagga som tidigare hade den judiska Davidsstjärnan som motiv. Före nazisttiden var det denna typ av stjärna som prydde Marockos flagga – stjärnan kom sedan att ändra karaktär och få ett annat utseende (se bild nedan): https://www.factualisrael.com/moroccan-flag-nazis-rewrote-history/

Begreppen ”Palestina” och ”palestinier” används i dag som ingredienser i en mytbildning som syftar till att rättfärdiga en arabisk strävan att utplåna den judiska staten Israel. Det är inte ett godtyckligt påstående som görs av denna bloggare utan är ett faktum, som i ett öppenhjärtigt ögonblick erkändes av den ledande PLO-politikern Zuheir Mohsen (1936-79) i en intervju med den holländska tidningen Trouw på 1970-talet.

Så här uttryckte sig Mohsen ordagrant (översättning från nederländska):

The Palestinian people does not exist. The creation of a Palestinian state is only a means for continuing our struggle against the state of Israel for our Arab unity. In reality today there is no difference between Jordanians, Palestinians, Syrian and Lebanese. Only for political and tactical reasons do we speak today about the existence of a Palestinian people, since Arab national interests demand that we posit the existence of a distinct ”Palestinian people” to oppose Zionism. Yes, the existence of a separate Palestinian identity exists only for tactical reasons. https://en.wikiquote.org/wiki/Zuheir_Mohsen

Marockos gamla flagga sådan den såg ut före nazisteran.

Klarare än så kan det näppeligen sägas. Palestinasupporters brukar invända att Mohsen var en högt uppsatt befattningshavare i det syriska Ba’ath-partiet med panarabism på programmet och därför inte representativ för PLO. Dock var Zuheir Mohsen född i Tulkarm i det Brittiska Palestinamandatet 1936 och därmed lika ”palestinsk” som någon av de andra PLO/Fatah-ledarna. Ja, faktiskt mer så än PLO-ledaren Yassir Arafat (1927-2004), även känd som Abu Ammar, som var född i Kairo i Egypten. Tulkarm ligger i nordvästra delen av den så kallade Västbanken.https://en.wikipedia.org/wiki/Tulkarm

I princip samma argument framfördes i ett psykotiskt uppskruvat tonläge i den egyptiska TV-kanalen Al-Hekma den 23 mars 2012, då den islamistiska terrorrörelsen Hamas (som kontrollerar Gaza) inrikesminister Fathi Hamad menade att palestinaaraberna i Gaza var just – araber. ”Hälften av oss har egyptisk, den andra hälften saudiarabisk bakgrund”, argumenterade Hamad och manade hela arabvärlden till heligt krig (jihad) för den ”palestinska” – det vill säga den arabiska – saken mot sionisterna, amerikanerna och imperialisterna. Detta därför att araber i ”Palestina” och på andra håll är ett enda folk. https://www.youtube.com/watch?v=Oo4yiUHs1HE

Den enda reella palestinska stat som existerar i nuläget är Jordanien (tidigare Transjordanien), vars befolkning till övervägande delen de facto består av vad som kallas ”palestinier”. Landet ockuperade olagligt efter det Första arab-israeliska kriget från 1949 till 1967 Judéen och Samarien – alltså ”Västbanken” – och östra delen av den urgamla judiska huvudstaden Jerusalem. 1967 lyckade Israel i Sexdagarskriget erövra dessa områden jämte Golanhöjderna i norr och Sinaihalvön i söder (Sinai överlämnades 1978 till Egypten efter Camp David-avtalet).

Det judiska och arabiska Palestina under brittiskt mandatärstyre 1922.

Således skulle man med fog kunna säga att det är Jordanien som är Palestina. Tvåstatslösningen är på så sätt redan ett faktum. Ju förr världen inser detta desto bättre! https://mellanosternidag.wordpress.com/israel-i-nordisk-media/jordanien-ar-en-palestinsk-stat/

Slutligen ett litet men slagkraftigt memento till alla som tycker att Israel skall bojkottas. Detta är lättare sagt än gjort, vilken mer än väl framgår av denna intelligenta presentation: https://www.youtube.com/watch?v=45Rkjp0rU-o

 

 

Obamas julklapp till Israel: en kniv i ryggen

Benjamin Netanyahu och hans falske ”vän” Barack Obama.

President Barack Obamas julklapp till den judiska staten Israel blev vad många förutsett: en kniv i ryggen. På annat sätt kan man inte gärna beteckna USAs uteblivna veto i FNs säkerhetsråd dagen före julafton avseende en fördömande resolution om Israels bosättningspolitik i Judéen och Samarien (”Västbanken”). http://dailycaller.com/2016/12/23/un-vote-obama-abandons-israel-in-waning-days-of-his-administration/

USAs FN-ambassadör Samantha Power hade i stället av Obama-administrationen beordrats avstå från att rösta, något som medförde att resolutionen antogs med röstsiffrorna 14-0. USAs handlingssätt innebar ett brott mot cirka 50 års oförändrat stöd för Israel i FN-sammanhang. Enligt den aktuella resolutionen har de judiska samhällena på den så kallade Västbanken, enligt resolutionstexten ”ockuperad sedan 1967, inklusive östra Jerusalem”, ingen ”laglig validitet”.

Israels traditionella huvudstad Jerusalem, Judéen, Samarien, Golanhöjderna samt Sinai annekterades av säkerhetsskäl av Israel i samband med Sexdagarskriget 1967, då Israel angreps av omkringliggande arabstater men eftertryckligt slog tillbaka anfallet som syftade till att utplåna den judiska staten. Sedan kom Yom Kippur-kriget 1973, då Israel ånyo angreps men efter vissa besvär lyckades gå segrande ur striderna även denna gång. Israel lämnade tillbaka Sinai till Egypten i samband med Camp David-avtalet 1978.

I följande bloggtext förklarar jag varför den påtagligt ”Palestina”- och muslimvänliga Obama-administrationen regelmässigt gynnat den Palestinska myndigheten och dess omvittnat antisemitiske ”president” Mahmoud Abbas och felaktigt fortsätter hänvisa till östra Jerusalem, Judéen och Samarien som ”ockuperade” områden. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/06/29/massivt-obama-stod-till-jihadister-och-palestinier/

Västra tempelmuren i Jerusalem blev åter judisk egendom efter befrielsen 1967. På bilden judiska glädjeyttringar.

Det var ursprungligen det dåvarande Transjordanien som egenmäktigt lade beslag på området väster om floden Jordan efter det första Arabisk-israeliska kriget 1949. 18 år senare övergick det alltså, av alldeles uppenbara säkerhetsskäl, i israelisk ägo – den judiska staten kunde framdeles inte riskera att än en gång angripas av Syrien från norr och Jordanien från väster. Korrekt är att kalla ”Västbanken” för omstritt område. Ockuperat är det definitivt inte, då ingen annan makt med rätta kan göra anspråk på det.

Den presidentvalde Donald J. Trump klargjorde inför omröstningen i säkerhetsrådet att resolutionen borde utsättas för sedvanligt amerikanskt veto. När så icke skedde återkom Trump på Twitter med följande meddelande: ”Beträffande FN kommer saker och ting att bli annorlunda efter den 20 januari 2017.” Även representanthusets republikanske talman, Paul Ryan, fördömde – i likhet med talrika amerikanska politiker och befattningshavare, bland dessa senator John McCain från Arizona – USAs nedlagda röst, vilken utsätter Israel för betydande säkerhetsrisker.

Ambassadör John Bolton förutser att den så kallade tvåstatslösningen inte kommer att överleva USA-sveket i FN.

En av de mest uttalade kritikerna av Obamas Israel-politik är den förre amerikanske FN-ambassadören John Bolton. ”Detta var helt och hållet förutsägbart, det är vad man får när man stödjer Obama”, konstaterade Bolton i det amerikanska TV-inslaget ”Hannity” i Fox News. Det uteblivna amerikanska vetot kan dock, menade Bolton, leda till konsekvenser som Obama inte avsett.

USAs judiska befolkning kan efter Obama-sveket i FN komma att överflytta sina sympatier från det Demokratiska till det Republikanska partiet. Det amerikanska agerandet kan också, tvärtemot dess intentioner, komma att definitivt sänka den så kallade tvåstatslösningen. FNs fortsatta hat mot den judiska staten kan även göra det motiverat och försvarligt för USA att dra in sitt mycket omfattande bestånd till FN. https://www.youtube.com/watch?v=NDzlxt1vHZk

Israels inställning är fullständigt klar. I ett meddelande från premiärminister Benjamin Netanyahus kontor inskärptes:

Israel avvisar kategoriskt den föraktliga anti-israeliska resolutionen i FN och kommer inte att rätta sig efter den.

Vidare framhölls det från samma källa: ”Medan säkerhetsrådet inte gör ett dyft för att förhindra massakern på en halv miljon i Syrien, pekar man skamligt ut Israel – den enda demokratin i Mellanöstern.”

Den internationella händelseutvecklingen har tvingat Israel att förbättra sina relationer med länder som normalt inte tillhört landets närmaste vänner. Dit kan räknas Ryssland, Turkiet, Azerbaijjan och Kazakhstan.

Donald Trump och Benjamin Netanyahu träffades i Trumps hem i New York någon månad före det amerikanska presidentvalet den 8 november 2016.

Ryssland är visserligen en av den Palestinska myndighetens mest pålitliga allierade, men inte alls i samma utsträckning som den tidigare ideologiskt betingade vänskapen mellan ”Palestina” och Sovjetunionen. Putins Ryssland ser osentimentalt på sina omvärldsrelationer och är beredd att ingå överenskommelser med alla om det anses gynna de egna nationella intressena. Detsamma kan sägas om Israel, vars allt överskuggande intresse är den nationella säkerheten. https://www.algemeiner.com/2016/12/22/scorned-by-obama-israel-forged-ties-with-russia-expert-says/

Som framgått ovan kom Obamas uteblivna veto långt ifrån som någon överraskning. Allra minst för denna bloggare, som hållit ögonen på Barack Obama ända sedan denne – den förste ideologiskt medvetne socialist att inneha USAs högsta ämbete – först kandiderade att bli nominerad för Demokraterna 2008. Obamas val av andlig rådgivare, pastor Jeremiah Wright, föreföll mig minst sagt märkligt.

Eller kanske inte fullt så märkligt om man utgår från Obamas egen radikala agenda. Wright påkoms nämligen med antisemitism respektive rasism gentemot vita människor och var dessutom abortanhängare och för den homosexuella agendan. Obama tvingades slutligen ta avstånd från Wright, som senare också fick sparken från sin kyrka. https://www.youtube.com/watch?v=WZw57YHXaxE

Vidare ingick i Obamas stab av nära rådgivare inför valet 2008 Rashid Khalidi, professor i arabiska studier vid Columbia-universitetet, som tidigare varit verksam vid PLOs informationsavdelning. Khalidi hade 2005 förklarat, att palestinaaraberna hade rätt att ta till våld mot israelerna. General Merril ”Tony” McPeak, Obamas militäre chefsrådgivare och vice kampanjledare, hävdade i ett beryktat utspel att judiska och evangelikala väljare satte Israel före USAs nationella säkerhet. Att döma av vissa uppgifter tycks McPeak ha varit en av Obamas mindre lyckade tillsättningar: http://www.militarycorruption.com/mcpeak.htm

Förre terroristen Bill ”Mad Bomber” Ayers – en av Obamas politiska mentorer.

Obamas mångåriga samröre med den garvade vänstergurun William ”Bill” Ayers, med ett förflutet i vänsterextrema bombkastarrörelsen Weather Underground, är så pass välkänt att jag inte går närmare in på det här. Kontentan av denna Obama-historik är, att sveket mot Israel under de sista skälvande veckorna av hans presidenttid bara är fullt logiskt. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/01/08/obamas-katastrofala-val-av-forsvarsminister/

Mycket tyder dessutom på att ”julklappen” den 23 december inte var den sista obehagliga överraskningen Obama planerat för Israel. Den utgående presidenten har nu kastat masken och kan komma att viga de sista dagarna av sin ämbetsperiod åt att sabotera så mycket han kan för den judiska staten, som Obama avskyr så mycket: http://www.breitbart.com/jerusalem/2016/12/25/on-christmas-netanyahu-summons-envoys-behind-anti-israel-un-resolution-flays-obama/

 

Ban Ki-moon fullföljer Dag Hammarskjölds Israel-fientliga FN-tradition

 

 Ban Ki-moon – besatt av Israel.

Förenta nationernas (FN) åttonde generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll den 26 januari ett tal med rubriceringen ”Secretary General´s Remarks to the Security Council on the Situation in the Middle East”. http://www.un.org/sg/statements/index.asp?nid=9417

Generalsekreterare Ban nämnde i talet Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ord! Det är uppenbart att Ban är helt besatt av Israel.  

New York Daily News skrädde inte orden i sitt referat av Bans uttalanden:

Palestinierna har utsatt Israel för tusentals på måfå avfyrade raketer, skjutningar och handgranatattacker, massvis med självmordsbombningar och nu den så kallade terrorvågen. Uppmuntrade av sina ledare har palestinierna börjat knivhugga slumpvis utvalda israeler, köra över dem med bilar och skjuta dem. De har dödat ett 30-tal människor och sårat fler.
Och nu, med ett katastrofalt och medvetet ordval, har Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon givit ytterligare uppmuntran till våld. I ett tal till säkerhetsrådet i januari framställde Ban de palestinska attackerna som ett i grunden rationellt mänskligt svar på ”tyngden av ett halvsekels (israelisk) ockupation och en förlamad fredsprocess”. http://www.nydailynews.com/opinion/secretary-general-ban-ki-moon-knifes-israel-article-1.2516802

Ban Ki-moon har skändligen misslyckats med att inta en opartisk, moralisk och historiskt korrekt beskrivning av förhållandet mellan Israel och de palestinaarabiska entiteterna i det forna brittiska Palestina-mandatet. Några av passagerna i hans tal inför säkerhetsrådet skulle mycket väl kunna inkorporeras i den islamistiska terrorrörelsen Hamas stadgar.

 Arabstaterna angrep Israel under Trygve Lies tid som FNs generalsekreterare.

Israel har varit en het potatis genom hela Förenta nationernas historia. Det var under den tidigare norske utrikesministern Trygve Lies (1896-1968) tid som generalsekreterare som Storbritannien överlämnade det så kallade Palestina-mandatet i FNs händer.

1947 beslutades genom en resolution antagen i FNs generalförsamling att Israel skulle delas i en judisk och en arabisk del. Palestinajudarna under socialdemokraten David Ben-Gurions ledning accepterade delningsresolutionen medan palestinaaraberna förkastade den. Sedan den judiska staten Israel utropats den 14 maj 1948 angreps den påföljande dag av, förutom palestinaarabiska styrkor, Transjordanien, Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.

Araberna var så segersäkra att de uppmanat omkring 700 000 araber som bodde i området att ge sig av för att sedan kunna återvända i triumf när judarna kastats i Medelhavet. Riktigt så blev det som bekant inte, utan dessa araber blev kvar i flyktingläger under eländiga förhållanden och samtidigt en bricka i arabstaternas politiska strategi mot Israel. Israel stod som eftertrycklig segrare när ett vapenstillestånd proklamerades 1949 och hade då lyckats erövra 40 procent mer land än vad FNs delningsresolution tilldelat den nya judiska staten.

Detta medförde att Israel nu kontrollerade 77 procent av det gamla brittiska Palestina-mandatet och de så kallade palestinierna endast 23 procent. Transjordanien, som efter det Första arabisk-israeliska kriget bytte namn till hashimitiska kungadömet Jordanien, annekterade Judéen och Samarien under namnet Västbanken, vilken erövrades av Israel i Sexdagarskriget 1967. Egypten lade beslag på Gazaremsan. Här en redogörelse för Israels alla krig: http://www.popularhistoria.se/artiklar/israels-krig/

Israel var för Dag Hammarskjöld ”imperialismens sista utpost”.

Trygve Lie hade redan i barndomen tagit djupa intryck av den norske 1800-talsskalden Henrik Wergelands (1808-45) kamp för judarnas rättigheter i det då starkt antisemitiska Norge, läst om de fruktansvärda pogromerna i Tsarryssland och blev senare förfärad över den norske ärkeförrädaren Vidkun Quislings deportation av drygt 700 norska judar till nazityska dödsläger. Han blev sedan utrikesminister i den norska exilregeringen i London.

Det grundläggande problemet när det gällde Palestina-frågan var för Trygve Lie den historiska förföljelsen av judarna, smärtsamt åskådliggjord då den nationalsocialistiska Förintelsen blivit allmänt känd sedan Auschwitz befriats av sovjetiska trupper den 27 januari 1945 kort tid före FNs bildande. Lie trodde att konflikten mellan judar och araber i Palestina skulle kunna lösas genom lämplig internationell medling. Araberna, menade han, skulle också kunna dra fördel av de stora sionistiska utvecklingsprojekt som påbörjats.

FNs delningsplan antogs i generalförsamlingen den 29 november 1947 med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda, och den 15 maj 1948 anfölls alltså Israel av medlemmarna i Arabförbundet. Trygve Lie har av vänster- och proarabiska krafter beskyllts för att ha använt sitt höga ämbete i syfte att främja den judiska staten Israels tillkomst.

Vilket naturligtvis är alldeles riktigt: Lie verkade med Förenta nationernas auktoritet till sitt förfogande fullt öppet för Israels rätt att existera som en fri och självständig stat i Förintelsens kölvatten och som en tillflykt för judar i diásporan. En målsättning som förstås anses vara oerhört graverande i proarabiska aktivisters ögon.

Lie fortsatte efter sina sju år som FNs generalsekreterare 1945-52 att följa händelseutvecklingen i Mellanöstern och såg med kritiska ögon på FNs kursändring i antiisraelisk riktning sedan svensken Dag Hammarskjöld tagit över som generalsekreterare: http://www.jta.org/1953/12/02/archive/trygve-lie-criticizes-u-n-resolution-censuring-israel

 Under 2014 fördömdes den liberala demokratin Israel 20 gånger i FN. Diktaturstaterna Nordkorea, Iran och Syrien endast en gång var.

Dag Hammarskjöld (1905-61), stundom närmast avgudad på hemmaplan, är en omstridd generalsekreterare som attackerats hårt av exempelvis den brittiske historikern Paul Johnson som i ett omdöme om svensken skriver:   

Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ”alliansfria” nationerna. 

I Johnsons ögon framträdde Dag Hammarskjöld som företrädare för en tredje ståndpunkt som ville hålla sig utanför såväl öst- som västblock. Neutralismen blev ett självändamål och en mer moralisk hållning än att entydigt ta ställning för endera sidan i det Kalla krigets bipolära värld. Fast med ”alliansfria” ledare av typ Nehru i Indien, Sukarno i Indonesien, Nkrumah i Ghana och Nasser i Egypten, samtliga med prosovjetiska preferenser, blev det inte mycket bevänt med den beramade alliansfriheten.

Israel betraktades av Hammarskjöld inte som en sårbar nation omgiven av aggressiva fiender utan som en ”imperialismens sista utpost”. I Suezkrisen 1956 tog den svenske generalsekreteraren ställning för arabnationalisten Nasser mot Storbritannien, Frankrike och dessas allierade Israel. Hammarskjöld tvekade inte att i Suezkrisen använda FN som ett redskap i syfte att uttrycka hat mot väst. http://johanselander.blogspot.se/2006/08/en-annan-syn-p-dag-hammarskjld.html

Ett stapeldiagram över fördömanden av Israel respektive ”Palestina” som talar sitt tydliga språk.

Med Dag Hammarskjölds åtta år som FNs generalsekreterare grundlades världsorganisationens Israel-fientliga hållning. Statistik över fördömande resolutioner vad gäller konflikten Israel-Palestina talar ett entydigt språk: under tiden 1955-2013 har minst 77 resolutioner vänt sig mot Israel men bara en (1) mot Palestina. http://www.ifamericansknew.org/stat/un.html

Det otroliga är att denna statistik, åskådliggjord genom stapeldiagrammet ovan, brukar användas som argument mot Israel av dess fiender!

Den som önskar få en detaljerad bild av FNs urartning mot att bli en Israel-fientlig organisation som ger skurkstater som Iran, Saudiarabien och Libyen möjlighet att framstå som mänsklighetens välgörare bör tillgodogöra sig innehållet i denna sajt: http://markhumphrys.com/un.html

Vad beträffar Saudiarabien så har det upprört många världen över, att landet har tilldelats ordförandeposten i en FN-panel som övervakar mänskliga rättigheter. Samma land som genomför offentligas halshuggningar, stenar kvinnor till döds och dömer oppositionella bloggare till 1000 piskrapp.http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ilska-efter-val-av-saudiarabien-i-manniskorattspanel

Saudiarabiens kung Abdullah (till höger) och utrikesminister Feisal under en FN-debatt om interreligiös dialog 2008.

Israel-hataren Ban Ki-moons mandat som FNs generalsekreterare löper ut den 31 december 2016. Han har i sitt prestigefyllda men ändå ganska maktlösa ämbete knappast rosat marknaden och sågades jäms med fotknölarna i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok Mr Chance: FN.s förfall under Ban Ki-moon (2011) som en korrupt och integrerande egotrippare.

 

’

 

Besvärliga frågor om Mellanöstern som fejkpresidenten borde ha ställts inför

http://www.prageruniversity.com/Political-Science/Middle-East-Problem.html#.VNvwGGd0zIV

Problematiken i Mellanöstern  – den som rör arabernas förhållande till judarna – må te sig svårlöst och är det utan tvivel också. Den är dock mycket lätt att förklara.

 Knesset i Jerusalem: ett monument över den israeliska demokratin.

Det menar i alla fall den amerikanske debattören, föreläsaren och pedagogen Dennis Prager. Sagt och gjort. Via länken överst ger Prager en överskådlig bild av situationen, där Israel, som är ungefär lika stort som New Jersey eller El Salvador, är en ö av demokrati, civilisation och välstånd i en del av världen  där den judiska staten omges av auktoritärt styrda arabiska, tillika muslimska länder som alla vill se dess undergång.

Vad skulle hända, frågar sig Dennis Prager, om Israel en dag lade ner sina vapen och deklarerade, att man inte längre skulle slåss med vapen i hand för sin existens? Och vad skulle hända om araberna gjorde detsamma? Svaret är att i det första fallet skulle Israel anfallas samma eller senast nästa dag och dess judiska befolkning dränkas i blod. I det andra fallet skulle fred omedelbart inträda. Så är realiteten i Mellanöstern.

Palestinaaraberna bygger sina krav på Israel på den falska föreställningen, att judarna stulit deras land. Många västerlänningar har gått på denna lögn. Sanningen är att det aldrig funnits någon oberoende arabisk statsbildning i området som kallats Palestina. Detta var ett namn som gavs området av den pederastiske romerske kejsaren Hadrianus (76-138) sedan denne ödelagt Jerusalem och drivit bort judarna in i diásporan. Som ett slags hämnd på det uppstudsiga judiska folket valde kejsaren att namnge området efter judarnas ärkefiender, de så kallade filistéerna.

 Svensk kyrkomålning: Simson slår filistéerna.

Men någon palestinsk stat uppkom alltså aldrig. Det moderna Israel är, framhåller Prager, den tredje judiska stat som funnits i ”Palestina” som också har förvaltats av Ottomanska riket och Storbritannien. Sedan britterna rymt fältet beslutade FN 1947 dela det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och en arabisk del. Judarna accepterade delningsplanen och utropade den 15 maj 1948 staten Israel, medan araberna som avvisat FNs plan samma dag valde att gå till väpnat angrepp mot Israel.

Israelerna sopade dock mattan med de fem arabstaterna Egypten, Transjordanien, Syrien, Irak och Libanon men kunde inte hindra araberna från att annektera den så kallade Västbanken, det vill säga de gamla bibliska områdena Judéen och Samarien gränsande till Transjordanien/Jordanien. Samma område som Israel tog kontroll över i samband med Sexdagarskriget 1967.

Samtidigt lade israelerna även bland annat beslag på den gigantiska Sinaihalvön, som är större än själva Israel, och östra Jerusalem. Medan Sinai överlämnades till Egypten 1978 som ett resultat av Camp David-avtalet har Israel av säkerhetsskäl fortsatt kontrollera den omtridda Västbanken. De som nu kräver att israelerna skall ”återlämna” Västbanken till araberna kan lämpligen försöka förklara, varför araberna – som lade beslag på området på precis samma sätt som israelerna gjorde – skulle ha större rätt till det än israelerna.

En fråga som det så kallade Palestinas så kallade president Mahmoud Abbas, alias Abu Mazen, lämpligen kunde ha fått besvara under sitt nyligen timade Sverige-besök. En annan fråga han borde ha ställts inför är varför han fortfarande kallar sig ”president” över en föregiven stat med oklara eller icke-existerande gränser sex år efter det att hans mandat löpt ut.

Ytterligare en berättigad fråga hade varit varför Abbas, när han håller tal på arabiska, ofta uppmuntrar till våld mot Israel och dess medborgare medan han är betydligt försonligare som engelskspråkig.

 Fiktiv president i audiens hos verklig kung.

Jag har dock vissa svårigheter att föreställa mig att hans svenska värdar, statsministern, utrikesministern eller konungen, skulle vilja fördystra hans vistelse i Sverige genom sådan impertinens. Särskilt  i medvetande om att de statsbärande partierna S och MP, vilka nu ökat på biståndet till ”Palestina” med 1,5 miljarder friska skattekronor, är infiltrerade av fanatiska islamister.

De nöjer sig i stället med att applådera Abbas svävande uttalanden om kommande förhandlingar med israelerna samtidigt som han givetvis vet, att palestinaarabernas andra ”regerings”parti, det islamistiska/terroristiska Hamas, endast är intresserat av en sak – att utplåna Israel och döda så många judiska män, kvinnor och barn som det är möjligt.

Tyvärr hade säkerligen Israels klarsynta premiär- och utrikesminister Golda Meir (1898-1978) rätt, när hon en gång uttryckte att fred i Mellanöstern blir det först när araberna lärt sig älska sina barn mer än de hatar judarna.