Poliskameror avslöjar sanningen om gripandet av ”den snälle jätten” George Floyd

Muralmålning i Los Angeles avbildande George Floyd som helgon.

Den brittiska tidningen Daily Mail har nyligen publicerat filmsekvenser som mycket kraftigt tillbakavisar den flora av myter som uppstått efter det att den afroaamerikanske karriärbrottslingen George Floyd avled i samband med ett polisingripande i Minneapolis den 25 maj. Filmmaterialet emanerar ur de kroppskameror som de fyra polismän som var inblandade i gripandet bar.

Enligt mytbildningen greps den 43-årige George Perry Floyd, Jr.  på rent rasistiska grunder och mördades av polismannen Derek Chauvin på så sätt att denne höll ett knä mot delinkventens nacke tills han avled. Särskilt betonades att Floyd skrek ”I can´t breathe” (Jag kan inte andas). Därpå har följt drygt två månader av anarkistisk våldsverkan, död och förstörelse i och utanför USA regisserade av vänsterextrema grupperingar som Black Lives Matter (BLM) och Antifa.

De nu publicerade filmsekvenserna är avslöjande på flera sätt. När de fyra polismännen skall gripa Floyd i dennes bil sedan denne påkommits med att försöka inhandla varor med hjälp av falsk valuta uppmanas den misstänkte att hålla händerna så att poliserna kan se dem. Den tydligt narkotikapåverkade Floyd har märkbara svårigheter att efterkomma denna till synes enkla uppmaning och skriker hela tiden en massa saker i pressat röstläge. Exempelvis yttrar han flera gånger ”I can´t breathe” – trots att han uppenbarligen inte har några svårigheter därmed i detta skede av gripandet.

Han påstår även att det är synd om honom därför att hans mamma nyligen avlidit – i själva verket hade det gått två år efter moderns frånfälle. Ett annat skäl som George Floyd anför för att polismännen skall låta honom löpa är att han lider av klaustrofobi (cellskräck) och därför vägrar sätta sig i polisbilens baksäte. Detta trots att han greps i framsätet till sin egen bil!

Denne för polisen välkände yrkesförbrytare gör motstånd såväl fysiskt som verbalt i varje skede av gripandet, och då bör det uppmärksammas att han är nära två meter lång och väger runt 100 kilogram. Hela hans uppträdande präglas av hysteri och irrationell förvirring, något som med all önskvärd tydlighet framgår av de publicerade filmsekvenserna. Man slås därtill av hur pass sansat polismännen uppträder. Några spår av rasism kan heller inte förmärkas.

Den konservativa afroamerikanska kommentatorn och debattören Candace Owens, född 1989, som gjort sig känd för att rikta skarp kritik mot BLM, tillhör dem som uppmärksammat de av Daily Mail offentliggjorda filmsekvenserna från George Floyds gripande. I ett inslag på den Youtube-baserade Truth Channel går hon igenom det filmiska materialet och kan konstatera, att George Floyd är märkbart hög på droger.

Det har i efterhand visat sig att Floyd intagit försvarliga mängder av drogen Fentanyl, som 1959 togs fram som ett smärtstillande medel av det belgiska läkemedelsföretaget Janssens grundare, Paul Janssen. Fentanyl är en syntetisk opioid som är 50 gånger starkare än heroin och dessutom dödligare. Owen konstaterar att andningssvårigheter kan vara en av följderna vid missbruk av den aktuella drogen. https://www.nejtilldroger.se/newsletter/issue13/the-truth-about-fentanyl.html

Candace Owens är en uttalad kritiker av BLM.

Den vältaliga Candace Owens belyser också det faktum att George Floyd är i besittning av ett gediget belastningsregister omfattande icke färre än nio fängelsevistelser. Bland annat avtjänade han fem år med början 2009 sedan han erkänt sig skyldig till det allvarliga brottet aggravated robbery with a deadly weapon (grovt rån med ett dödligt vapen). Han hade 2007 i sällskap av några kumpaner i Houston i Texas berett sig tillträde till en barnfamiljs hem och hotat kvinnan, Aracely Henriques, med ett skjutvapen som han höll mot hennes mage. Enligt vissa uppgifter var Henriques, som Floyd kände sedan tidigare, gravid. https://www.thecourierdaily.com/george-floyd-criminal-past-record-arrest/20177/

Det verkar som om George Floyd var något av en dubbelnatur, då han å ena sidan hade ett långt förflutet som en förhärdad och våldsbenägen yrkesbrottsling men å andra sidan av vänner och bekanta beskrivits som en gentle giant (snäll jätte) med ett socialt sätt och som ville få ordning på sitt liv. Han hade bland annat hållit på med idrott och hade haft anställning som väktare.

Skall man ha en sportslig chans att få ens rudimentär ordning på sin tillvaro är det under alla omständigheter en usel idé att intaga tunga, livshotande droger och fortsätta ägna sig åt en brottslig tillvaro. Det ledde yttermera i George Floyds fall till en ond, bråd död. Det är inte ett öde jag unnar någon. Däremot har jag mycket svårt att förstå den martytyrkult som bildats kring Floyd.

Ännu mindre förståelse har jag för de vettvillingar på yttersta vänsterkanten som i hundratals städer i och utanför USA ägnat sig – och fortsätter ägna sig – åt grov skadegörelse och i en del fall skjutit ihjäl ett flertal poliser och vanliga människor som varit oförsynta nog att hävda att all lives matter, alltså inte bara black lives. Till dessa hör den 24-åriga Jessica Doty Whitaker, som sköts i huvudet av uppretade anhängare till BLM i samband med en diskussion i Indianapolis i Indiana sedan hon framfört åsikten ”All lives matter”. Hon efterlämnade fästman ochen treårig son. https://www.dailymail.co.uk/news/article-8515507/Young-mother-24-shot-dead-fianc-saying-lives-matter.html

De polismän som grep George Floyd i Minneapolis – Derek Chauvin, To Thao, J. Alexander Kueng och Thomas Kiernan Lane – är numera före detta polismän. För Chauvin väntar åtal och rättegång för dråp och de tre andra åtalas för att ha medverkat vid det agerande som ledde till George Floyds död. Frågan är dock vilket slags rättvisa som väntar de fyra männen, som hade att hantera en påtänd och stirrig bjässe till våldsbrottsling, en minst av allt avundsvärd uppgift. Rättsväsendet är säkerligen väl medvetet om, att skulle Chauvin och hans kolleger till äventyrs frikännas eller få relativt milda straff så kommer helvetet att utbryta på gator i städer över USA och stora delar av den övriga världen.

En allt populärare metod för att destabilisera det västerländska samhället är att angripa kyrkor.

Låt oss slutligen göra fullständigt klart för oss, att vänsterpöbeln i Black Lives Matter och Antifa inte bryr sig ett jota om den knarkande kåkfararen George Perry Floyd, Jr och hans förvisso sorgliga öde. Det egentliga syftet är att destabilisera det demokratiska, västerländska samhällets institutioner och göra samhället oregerbart. Detta är en av anledningarna till att man bland annat ägnar sig åt att angripa kyrkor, vilka anses ha en stabiliserande inverkan på samhället. https://www.lifesitenews.com/opinion/heres-why-anarchist-rioters-hate-the-church-so-much?utm_content=buffer5d57a&utm_medium=LSN%2Bbuffer&utm_source=facebook&utm_campaign=LSN&fbclid=IwAR2txPX6Nc82wRQMRpVqig9qmrKlW0JJ3DYSkcIZvDBcI7h9Sf6BLFjerco

De här sköna juvelerna utgör vad som i socialistisk teoribildning brukar kallas ”trasproletariatet”. Karl Marx och Friedrich Engels, som bland annat använde termen i pamfletten Det kommunistiska partiets manifest (1848), såg denna gruppering som ett hot mot den arbetarklassens revolution som de ville se genomföras men som aldrig inträffade i deras livstid.

Däremot ansåg Marx rival, den anarkistiske och lika skäggige förgrundsgestalten Michail Bakunin, som framför allt var ateist, att trasproletariatet skulle kunna spela en viktig roll i den kommande samhällsomvälvningen. Även om några av BLMs representanter hävdat att de är ”tränade marxister”, är det sannolikt att BLM och liknande grupper står närmare Bakunin än Marx. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/07/blm-nar-trasproletariatet-gor-revolution/

 

BLM: när trasproletariatet gör revolution

”We are trained marxists”. Det klargör en kvinnlig företrädare för Black Lives Matter i videon som kan studeras via ovanstående länk.

BLM menar att de står för fredliga protester, syftande till ”freedom, liberty and justice” samtidigt som deras anhängare mördar och förstör. De säger att de är emot slaveri och rasism samtidigt som de river ner och/eller vandaliserar statyer och andra minnesmärken tillägnade slaverimotståndare av typ Abraham Lincoln och Ulysses Grant. https://ulsansblogg.wordpress.com/2020/06/21/granskning-black-live-matter-erkanner-vi-ar-tranade-marxister-mot-vasterlandet/

BLM-protester i Frankrike.

Det var efter karriärbrottslingen, fängelsekunden och drogmissbrukaren George Floyds död till följd av ett hårdhänt polisingripande i Minneapolis den 25 maj som hela helvetet tycktes ha släppts lös. Den 30 juni hade 26 personer inklusive flera poliser dödats medan drygt 14 000 arresterats i USA; bland dessa fanns samtliga de fyra poliser som gripit Floyd sedan denne försökt handla med ogiltig valuta i en butik. https://en.wikipedia.org/wiki/George_Floyd_protests

Säga vad man vill om Black Lives Matter, men de har varit extremt försigkomna när det gäller att uppbåda politiskt stöd och ekonomiska bidrag från aningslösa människor och företag samt att parasitera på exempelvis HBTQ-rörelsen och feminismen. Icke minst har den lyckats infiltrera sportens värld. Rörelsen grundades i USA den 13 juni 2013 och har som påstått grundläggande syftemål att verka mot ”rasism” och polisvåld.

Den verkliga målsättningen är ingenting mindre än att göra det västerländska samhället oregerbart genom försvaga dess polismakt och angripa dess demokratiska och frihetliga fundamenta.

Black Lives Matter och dess anhängare synes vara ett klassiskt exempel på vad Karl Marx (1818-83) och Friedrich Engels (1820-95) menade när de använde termen das Lumpenproletariat (trasproletariatet). https://sv.wikipedia.org/wiki/Trasproletariat

Radarparet Marx/Engels använde den aktuella termen första gången i skriften Den tyska ideologin, som skrevs 1845-46.  Den förekommer även i Marx publikation Neue Rheinische Zeitung samt i det banbrytande verket Det kommunistiska partiets manifest 1848. Det skall understrykas att trasproletariatet inte var en positiv term för Marx och Engels.

Termen ”Trasproletariat” myntades av Karl Marx och Friedrich Engels.

De menar att medlemmarna bestod av ”samhällsklassernas avskräde” och att det var en ”farlig klass”. Den utgjordes av personer som ställts utanför produktionsprocessen och försörjde sig på stöld, tiggeri, spel och strejkbryteri. De kunde inte tillföra något konstruktivt till den av Marx och Engels förebådade proletära revolutionen. Dock betraktade Marx anarkistiske rival, den ryske adelsmannen och omstörtaren  Michail Bakunin (1814-76), trasproletariatet som en klass med revolutionär potential. https://sv.wikipedia.org/wiki/Michail_Bakunin

Så gör uppenbarligen också ideologerna inom Black Lives Matter. De kommer inte att kunna göra revolution av egen kraft, vare sig i USA eller någon annanstans, men genom att sprida sitt inflytande inom etablerade institutioner såsom det alltmer urartade Demokratiska partiet, systemmedia och rättsväsendet kan de i värsta fall åstadkomma oöverblickbar skada om de inte möts av beslutsamt motstånd.

C-H Hermansson RIP: Bakom fasaden var han en äkta kommunist

C-H Hermansson var partiledare i SKP/VPK 1964-75.

Carl-Henrik (C-H) Hermansson (1917-2016) har lämnat oss närmare sekelgammal. Det är en händelse som ser ut som en tanke att han föddes revolutionsåret 1917. Ty trots att han var först av svenska politiker med att ”styla” sig enligt amerikansk modell – folk skulle tro att han var en mild så kallad eurokommunist som inte tog order från Moskva – förblev han en äkta gammelkommunist bakom den glättade fasaden. Ett av Hermanssons mest bekanta tillika färgstarka yttranden lyder: ”Någon djävla ordning får det vara i ett parti.”

”Röde Herman”, som han då och då kallades, var emellertid en skicklig attitydskapare. Så skicklig att Nationalencyklopedin skriver följande i ett omdöme: ”Under H:s ordförandeskap förändrades det svenska kommunistpartiet. Beroendet av Sovjetunionen försvann, och partiet slog, som flera eurokommunistiska partier, in på en väg mot nationell kommunism.”

C-H Hermansson var ordförande i Sveriges kommunistiska parti (SKP) 1964-67 och, när partiet bytte namn 1967, i Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) fram till 1975 då han avgick vid 57 års ålder. Hermansson efterträdde den oreformerade norrbottensstalinisten Hilding Hagberg (1899-1993) som partiledare och insåg, som den slipade taktiker han var, att något måste göras för att bättra på partiets renommé i folkhemmet.

Namnbytet var ett blygsamt första steg – ”kommunisterna” fanns kvar i partinamnet – men ett gyllene tillfälle uppenbarade sig den 21 augusti 1968, då Sovjetunionen och Warszawapakten med den så kallade Brezjnevdoktrinen som grund invaderade Tjeckoslovakien och med militärt övervåld slog ner Alexander Dubecks och andra reformivrares försök att införa en ”socialism med mänskligt ansikte”. Hermansson fördömde då  i spetsen för VPK invasionen och krävde, att Sverige som en protesthandling skulle frysa de diplomatiska förbindelserna med Moskva.

Sovjetiska tanks har problem i Prag i augusti 1968. C-H Hermansson fördömde först Warszawapaktens invasion men gjorde sedan avbön.

Det var dock bara skådespeleri ”Röde Herman” ägnade sig åt. När det sovjetiska kommunistpartiets centralkommitté kom in med en skarp protest mot det svenska systerpartiets agerande – VPK fick rundhänt ekonomiskt bistånd från Moskva – valde Hermansson att göra avbön inför sin partistyrelse.

Redan ett halvår efter krossandet av ”Pragvåren” hade det ledande svenska kommunistpartiet normaliserat sina förbindelser med Moskva. I juni 1969 deltog en delegation från VPK i den världskommunistiska kongressen i Moskva jämte 75 partier från när och fjärran. Vice partiordföranden Lars Werner försäkrade i ett tal närvarande delegater att man från svensk sida skulle fortsätta den gemensamma kampen mot ”imperialismen”. Enligt referat i partiorganet Ny Dag avstod Werner från att beröra invasionen i Prag ett knappt år tidigare.

Carl-Henrik Hermansson föddes i Bollnäs i Hälsingland och växte upp i Sundsvall i Medelpad. Den relativt välbeställda familjen – fadern var företagare i skobranschen, farbrodern Albert riksdagsman för Socialdemokraterna – flyttade sedan till Stockholm, där unge Carl-Henrik enrollerade sig i Socialdemokratiska ungdomsförbundet (SSU) samt den teoretiska socialistgrupperingen Clarté.

Vid det laget hade Hermansson, enligt vad han själv skriver i sin memoarbok Minnen (1993), blivit väckt för ”nödvändigheten av kamp för ett socialistiskt samhälle”.  1936 påbörjade han studier vid Stockholms högskola, där han läste litteraturhistoria, statskunskap och nationalekonomi, och kom därvid i beröring med de berömda professorerna Herbert Tingsten och Gunnar Myrdal. 1965 utkom Hermansson med boken Monopol och storfinans – de 15 familjerna, en av 60-talsvänsterns mest inflytelserika böcker.https://sv.wikipedia.org/wiki/Monopol_och_storfinans_-_de_15_familjerna

Hermansson påstod sig ha läst Marx Das Kapital på originalspråket.

1939 hade Hermansson kommit så långt i sin socialistiska utveckling, uppger han, att han tillägnade sig Karl Marx mastodontverk Das Kapital (Kapitalet) på det tyska originalspråket vilket nog inte många svenskar kan skryta med att ha gjort. Sin kommunistiska partibok kunde den nu 24-årige Carl-Henrik Hermansson hämta ut den 5 oktober 1941, omkring två år efter ingåendet av pakten Sovjetunionen-Nazityskland samt Sovjets överfall på Finland 1939. 1948-50 samt 1956-59 var Hermansson redaktionschef på Ny Dag, där han var chefredaktör i fem år innan han efterträdde Hagberg som partiledare i SKP 1964. Efter partiledarskapet fungerade han 1975-81 som VPKs gruppledare i riksdagen.

Väljarsympatierna för VPK stabiliserades under C-H Hermanssons ledning till omkring fem procent, låt vara att partiet beständigt tvingades förlita sig på ”kamrat fyra procent”, det vill säga taktikröstande från vänstersossar för att säkra kommunisterna en plats i riksdagen så att de kunde förbi ett pålitlig stöd för Socialdemokraterna och säkra dessas regeringsinnehav. VPK tilläts nu delta i riksdagens utskottsarbete och fick delta i statliga utredningar.

Med andra ord: C-H Hermansson var framgångsrik i sitt värv att tvätta bort stalinist- och Moskva-stämpeln från ett parti som dittills setts som Sveriges förrädarparti, alltid berett att sälja ut sitt land för en grynvälling. Dessvärre för Hermanssons eget rykte, och här hjälpte föga en sammetslen röst, ett ofta gråtmilt tonfall i riksdagsdebatterna och det ständiga tjatet om ”bort med moms på mat”, drogs med jämna mellanrum hans berömmande ord om sovjetdiktatorn Josef Stalin i anledning av dennes död i mars 1953 fram i ljuset:

Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän. Han fortsatte Marx, Engels och Lenins verk, systematiserade, berikade och vidareutvecklade marxismens teori som utvecklingen skapat. Under sin revolutionära kamp utförde Stalin nyskapande teoretiskt arbete på de mest skilda områden – ekonomins, politikens, filosofins, krigskonstens, språkvetenskapens och kulturens och så vidare. På vart och ett av dessa områden är hans insats gigantisk. Ingen människa kan förstå vår tids problem utan att ha studerat Stalins skrifter. /…/ Stalin har varit läraren och ledaren inte blott för Sovjetunionens folk utan för arbetarklassen i alla världens länder. I vårt partis fortsatta arbete måste vi bättre än hittills utnyttja och i handling omsätta Stalins lära. Lenin och Stalin är och förblir också den svenska arbetarklassens främsta lärare.

”Stalin är en av alla epokers mest geniala vetenskapsmän.”

Hermansson tvingades under årens lopp upprepade gånger ta avstånd från sina ord vid Stalins frånfälle. Vad han en gång sagt full av övertygelse kunde dock inte bli osagt hur mycket han än ansträngde sig. Bara tre år efter det att dessa minnesvärda ord yttrats var det för övrigt dags för alla kroniskt Moskva-trogna svenska och utländska kommunister att göra en helomvändning sedan Moskvas nye, starke man, Nikita Chrusjtjov, på det sovjetiska kommunistpartiets kongress 1956 gjort upp räkningen med Stalin-kulten och brännmärkt den man han själv under många år tjänat som en vettvilling och paranoid massmördare.

Carl-Henrik Hermansson hann med åtskilligt under sin tid som tongivande politiker i SKP/VPK. Förutom den devota hyllningen till Stalin försvarade han den sovjetiska inmarschen i Ungern 1956, uttryckte sin förståelse för Kinas ockupation av Tibet 1959 och gillade uppförandet av Berlinmuren 1961. I likhet med många andra slöt han vidare upp på Ho Chi Minhs och det kommunistiska Nordvietnams sida under angrepps- och erövringskriget mot Sydvietnam.

1960 vallades Hermansson, tillsammans med andra hänförda politiska turister från Sverige, runt i det röda Kina av Mao Tse-tungs politruker. Just vid den tiden rasade en fruktansvärd, av ordförande Mao själv framkallad, hungerkatastrof som skördade tiotals miljoner människoliv i delar av det väldiga kinesiska riket. Detta skedde innan den definitiva brytningen mellan Sovjet och Kina ägt rum.

När man ögnar igenom den panegyrik som framfördes vid C-H Hermanssons hädangång kunde man nästan förledas tro, att denne blide och engagerade man var en övertygad demokrat. Inget kunde vara längre från sanningen. Han vek aldrig från synsättet att det politiska system som rådde i Sovjet och dess vasallstater i Östeuropa låg nära idealet. Då han i Expressen den 29 mars 1973 tillfrågades om hur ett flerpartisystem i hans smak borde se ut svarade han: ”Det starkaste partiet måste naturligtvis ha marxism som bas. Sen kan man tänka sig ett parti som företräder småborgarna och ett som företräder bönderna.”

Jörn Svensson ville göra det förbjudet att ifrågasätta socialismen.

Det vill säga precis den ordning som rådde i Polen och Östtyskland vid den här tiden. Hermanssons något mindre lågmälde partibroder, den ettrige ideologen Jörn Svensson – senare högavlönad EU-parlamentariker och livskamrat med statsrådet och ambassadören Margareta Winberg (S) – fastslog i sin beryktade pamflett Du skall ta ledningen och makten på 1970-talet att ”i det socialistiska Sverige /skulle det/ vara olagligt att väcka frågan om inskränkning eller raserande av det beslutssystem socialismen byggt upp och om ersättande av detta med ett beslutssystem i kapitalistiska former”. Försök att ersätta socialismen med ett annat system måste, enligt Svensson, stoppas med ”tillgängliga medel”. https://martinandreasson.wordpress.com/2008/12/22/politiska-kultbocker-10e-plats-jorn-svenssons-%E2%80%9Ddu-skall-ta-ledningen-och-makten%E2%80%9D/

Kommunisterna blev aldrig, oavsett vad de föredrog att kalla sitt parti, något massparti under C-H Hermanssons ledning. Sannolikt var Hermansson mer populär än sitt parti. Ändå var det den till synes blide och eftertänksamme Hermansson som skapade bilden av kommunistpartiet som ett, åtminstone i stora drag, demokratiskt tillika rumsrent parti. Detta utnyttjade och utvecklade efterträdarna Lars Werner och Gudrun Schyman i enlighet med sina personliga förutsättningar. Partiets popularitetssiffror under Schyman, som därtill gynnades av sovjet- och öststatskommunismens upplösning, var större än vad partiet uppnått både före och efter Schymans tid som partiledare med som mest runt 12 procent av väljarsympatierna.

Hur skall man då se på dagens Vänsterpartiet med den före detta EU-parlamentarikern Jonas Sjöstedt som ledare? Är det fortfarande ett kommunistiskt parti? Det står väl helt klart att det inom partiet finns en del gamla övervintrade äkta kommunister, men mest av allt torde V-partiet kunna anses vara ett militant parti som vurmar för politisk korrekthet. Ta vilken patenterat politiskt korrekt fråga ni vill – klimatalarmism, feminism, svängdörrsmässig immigrationspolitik, HBTQ-svassande, så kallad antirasism, gullande med radikal islam – Vänsterpartiet företräder alltid de radikalaste inneåsikterna.

Vänsterpartiet anno 2016: mer politisk korrekthet än renodlad kommunism.

Frågan är om inte detta förhållningssätt är ännu skadligare för Sverige än vad det gamla förrädarpartiet som alltid gick i Moskvas ledband en gång var. Under det Kalla kriget visste man bland övriga partier och på SÄPO-håll exakt var man hade partiet och dess företrädare: de tyckte i alla lägen likadant som det sovjetiska ledarskapet (även om C-H Hermansson av taktiska skäl avvek marginellt från denna norm) och de ville, med vapen om så behövdes, upprätta proletariatets diktatur i Sverige. Dagens Vänsterparti är mer komplext och därmed möjligen också farligare än föregångarna var på den gamla ”goda” tiden.

Jag är kanske en obotlig nostalgiker, men jag måste bekänna att jag nog föredrar kommunister av den gamla stammen. Som varken hymlar eller stylar sig. Jag avskyr givetvis deras ideologi, men de var på något sätt rakare och renhårigare än dagens opportunistiska PK-parti. En gammal favorit hos mig är gamle revolutionären Frank Baude, nyligen fyllda 80 år.

Baude, ursprungligen murare till professionen, var med i SKP men lämnade partiet till förmån för utbrytningen KFML (Kommunistiska förbundet marxist-leninisterna) 1967. 1970 anslöt han sig till den ytterligare utbrytningen KFML (r) – r:et stod för ”revolutionärerna” – och blev samtidigt partiledare. R:arna bildade omsider partiet KPML(r) med Frank Baude som partiledare fram till 1998, samma år han fyllde 72. Efter en intern schism bytte partiet sedan namn till Kommunistiska partiet (KP), som jag informerat om i följande bloggtext: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/05/25/de-vanstraste-av-de-vanstra/

Mot strömmen heter Frank Baudes memoarbok, utkommen 2000.http://butik.kommunisterna.org/bocker/mot-strommen

För två år sedan hade dock Frank Baude tröttnat på partiets bristande kommunistiska renlärighet – bland annat menade han att partiet svikit i klasskampsfrågan – och lämnade tillbaka partiboken. Han skrev även ett brev till partistyrelsen som återges av sajten 8 dagar den 19 april 2014 där han förklarar varför han tappat förtroendet för såväl partiledningen som partiorganet Proletären. Jag väljer att återge följande utdrag ur brevet:

Feminismen är en rakt igenom borgerlig idériktning som under vänsteruppsvinget 1968 togs upp i organiserad form av Grupp 8. Sedan dess har den fört en slumrande tillvaro tills Gudrun Schyman lämnade som ordförande för Vänsterpartiet och bildade Feministiskt initiativ. Stämpeln av medelklassrörelse har under senare tid snarare ökat än minskat. Antalet proletärkvinnor är närmast obefintlig bland dem som kallar sig feminister.http://www.8dagar.com/2014/04/hela-frank-baudes-brev.html

Baude är också missnöjd med att det kommunistiska parti han ledde i 28 år svikit i frågor såsom det alltmer utbredda våldet i Göteborg samt tiggeriet. Han jämför i följande passus hämtad ur utträdesbrevet tiggarna med Marx tes om det så kallade trasproletariatet: ”…denna passiva förruttnelse av de understa lagren i det gamla samhället…”.

Säga vad man vill om Frank Baude, sprungen ur en arbetarfamilj i göteborgsstadsdelen Majorna, men man kan inte anklaga honom för att inte hålla på de kommunistiska grundvalarna som dessa utformats av Marx, Engels och Lenin. Hans karriär som parlamentarisk politiker är emellertid inte särskilt imponerande – han representerade 1982-85 KPLM(r) i fullmäktige i Göteborg.

Fotonot: Ett avsnitt om C-H Hermansson finns med i min bok Destruktörerna. Hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige (2008, 170 sidor). Contra förlag, Box 8052, 104 20 Stockholm.