Birgitta Dahl: S-märkt lögnerska och samhällsdestruktör

Att en person med Birgitta Dahls bakgrund kunde utses till riksdagens talman var varken mer eller mindre än en skandal.

1994 valdes den då 57-åriga socialdemokraten Birgitta Dahl till riksdagens talman. Hon efterträdde Moderaternas Ingegerd Troedsson (1929-2012) på posten, ett av Sveriges högsta ämbeten. Hon omvaldes 1998. Valet av Dahl måste anses vara en av de större skandalerna i svensk politik i modern tid.

Detta framgår på intet sätt i Henrik von Sydows okritiska hyllningsdokumentär med den något pretentiösa titeln ”Birgitta Dahls heliga vrede” som visades i SVT den 11 augusti och därefter körts i repris ett antal gånger. Det visar sig nu att filmen är behäftad med flera sakfel. https://www.varldenidag.se/nyheter/lyfte-fram-fel-i-svt-dokumentar-om-s-ikon-censurerades/repuhq!m9EAZjcLYfU4vlZNatMqrA/?fbclid=IwAR22UmKqPtNzUirwy0yqJkMh8KygfVGTZz4Xcr3ajI6XYX49zA-uEvDx-HA

När Per Ewert, direktor för Claphaminstitutet, påpekade felen i kommentarer på SVTs Facebook-sida blev han censurerad. Birgitta Dahl påstår i dokumentären att hon bidrog till att Sveriges riksdag antog lagar om förbud mot barnaga samt våldtäkt inom äktenskapet.

Det verkliga förhållandet, påpekar Ewert, är att agaförbudet klubbades av riksdagen redan 1957, tolv år innan Dahl blev riksdagsledamot för Socialdemokraterna. Det förtydligades sedan 1979 under Thorbjörn Fälldins (C) tid som statsminister.

Vidare hävdade Dahl att det fanns riksdagsledamöter som sågade hennes initiativ genom att vidhålla att ”det var en fin gammal svensk sed att slå sitt barn och våldta sin hustru”. Per Ewert har gått igenom de aktuella riksdagsprotokollen men kunnat konstatera att några sådana uttalanden inte förekommit. Birgitta Dahl har helt enkelt ljugit.

Birgitta Dahl föddes i Härryda 1937. Hon föddes in i en folkpartistisk och helnykteristisk familj där fadern, Sven Dahl, var folkhögskolerektor och modern, Anna-Brita Dahl, var hushållslärarinna. Hon gifte sig i Uppsala med reservofficeren och folkpartisten Bengt Kettner med vilken hon fick dottern Anna 1961. Bengt studerade matematik medan Birgitta först läste nordiska språk och sedan statskunskap.

Hans O. Sjöström, som 1987 publicerade sitt personliga uppslagsverk Klassens ljus över den socialdemokratiska maktelitens medlemmar, skriver så här om Birgitta Kettner-Dahl: ”Birgitta var ett barn av de svenska borgerliga folkrörelserna. Hon var också en produkt av folkbildning och folkhögskola, av tron på förnuftets seger över dumhet, dryckenskap, krig och elände.”

Efter det kortvariga äktenskapet med den fem år äldre Bengt Kettner flyttade Birgitta ihop med den jämnårige socialdemokratiske partigängaren och skribenten Enn Kokk (1937-2014), som kommit med sin familj till Sverige som flykting från Estland 1944. Kokk intresserade sig bland annat för socialistiska visor och kampsånger. Också Birgitta Dahl blev nu socialdemokrat. https://sv.wikipedia.org/wiki/Enn_Kokk

Dahl kom att bli engagerad i det socialdemokratiska studentförbundet Laboremus samt också i Sveriges studerande ungdoms helnykterhetsförbund (SSUH). I början av 1960-talet genomgår socialdemokratin en utrikespolitisk radikalisering och börjar se positivt på och aktivt stödja marxist-leninistiska revolutionsrörelser i Tredje världen. Birgitta Dahl tillhör de sossar som tidigt dras med.

Birgitta Dahl hos marxistgerillan PAIGC i Guinea-Bissau 1971.

Efter att blivit filosofie kandidat i Uppsala 1960 – en av rätt få moderna politiker som faktiskt utexaminerats från högskola eller universitet – får Dahl jobb som kursassistent vid det mycket vänsterinriktade Nordiska Afrikainstitutet i Uppsala. Efter ett par år anställs hon som byrådirektör vid biståndsorganet SIDA och arbetar där 1965-82. 1971 reser hon till västafrikanska Guinea-Bissau (Portugisiska Guinea), som då ännu var en portugisisk koloni, och ger ut boken Guinea Bissau tillsammans med fotografen Kurt Andreasson. Hon hyllar här den marxistiska upprorsrörelsen PAIGC som tog över makten ett par år senare.

Vid denna tid hade Birgitta Dahl hunnit bli en etablerad politiker. 1964 hade hon valts in i Uppsala stadsfullmäktige och 1968 i riksdagens andra kammare i den dåvarande tvåkammarriksdagen. Det utrikespolitiska engagemanget kom nu till övervägande del att fokuseras på konflikten i Indokina. 1968 efterträdde hon veteranen Gunnar Myrdal (1898-1987) som ordförande i den socialdemokratiskt dominerade Svenska kommittén för Vietnam.

Det rådde då närmast inbördeskrig mellan kommittén och de av maoister styrda De förenade FNL-grupperna (DFFG), som använde kriget som en hävstång i kampen för en revolutionär utveckling i Sverige. Båda dessa grupperingar stödde den kommunistiska Viet Cong-gerillan (FNL) i Sydvietnam. Omedelbart efter de kommunistiska maktövertagandena i Vietnam och Kambodja påbörjades i båda länderna brutala utrensningskampanjer i samhällsomvandlingens tjänst.

Värst var det i Kambodja, som döpts om till Demokratiska Kampuchea av gerillarörelsen de Röda khmererna och dess galne ledare Pol Pot (Saloth Sar) (1925-98). Rörelsen tömde de stora städerna på folk och skickade ut alla att med primitiva metoder bruka jorden på landsbygden. Det beräknas att under åren 1976-79 dog runt två miljoner kambodjaner genom massmord, tortyr, svält och sjukdomar – en femtedel av landets befolkning. Det har berättats att i princip alla som bar glasögon avrättades emedan de då betraktades som intellektuella och därmed provästliga. https://sv.wikipedia.org/wiki/R%C3%B6da_khmererna

I takt med att de oerhörda grymheterna avslöjades, bland annat genom flyktingarnas vittnesmål, fick Birgitta Dahl och hennes svenska Indokina-vänner uppenbara problem att förklara sitt tidigare oförbehållsamma stöd till Pol Pot och dennes slaktarrörelse. De var naturligtvis medvetna om att hela världen förskräckts över Röda khmerernas folkmord på den egna befolkningen, åskådliggjort av exempelvis filmen The Killing Fields (Dödens fält, 1984)), byggd på en bok skriven av en kambodjansk flykting.

Birgitta Dahl försvarade länge obotfärdigt sin inställning och fortsatte att hävda, att det hade varit helt nödvändigt för Röda khmererna att evakuera den kambodjanska huvudstaden Pnom Penh. Alla försök att upplysa om efterkrigsterrorn i Indokina avfärdades som ”förtalskampanjer”, även om Dahl och andra möjligen kunde medge att vissa ”problem” nog kunde förekomma.

När Dahl blev talman i riksdagen 1994 ansattes hon upprepade gånger om sin inställning i Kambodja-frågan. Hon vägrade dock medge att hon hade gjort något fel. Till slut trillade i alla fall polletten ner, och Dahl tvingades i en debattartikel i Dagens Nyheter mer eller mindre ”under galgen” erkänna att hon ”inte tillräckligt snabbt begrep och tog avstånd från Pol Pot-regimens grymheter…Vi trodde – felaktigt – att det ingick i propagandan att beskylla den nya regimen i Kambodja för ännu värre brott än de som tidigare hade begåtts. Jag hade också svårt att föreställa mig att något så gräsligt kunde vara sant.”

Bättre sent än aldrig, kan tyckas. Verkligt intressant är emellertid bakgrunden till att Dahl till slut ansåg sig tvungen att krypa till korset. Dagen efter sitt uttalande i DN lät Dahl nämligen förstå, att hon beslutat ta bladet från munnen därför att författaren och förre FP-ledaren Per Ahlmark under flera års tid hade utsatt henne för vad hon kallade en ”partipolitisk kampanj”. Det var alltså inte på grund av sanningen bakom de kommunistiska hemskheterna som fick henne att tala ut utan den politiska press hon utsatts för av bland andra Per Ahlmark.

Birgitta Dahls kanske mest destruktiva insats i inhemsk svensk politik skedde under hennes tid som energiminister. Hon invaldes 1975 i Socialdemokraternas verkställande utskott (VU) och belönades 1980-81 med en plats i FN-delegationen i New York som tack för gjorda insatser. 1982 återkom sossarna efter sex års borgerligt styre till regeringsmakten. Birgitta Dahl utsågs, efter viss tveksamhet från statsminister Olof Palme som understundom upplevde henne som jobbig, till statsråd i industridepartementet med särskilt ansvar för energifrågor – hon kunde nu titulera sig energi- och miljöminister.

Olof Palme och Birgitta Dahl – förhållandet mellan dem var tidvis spänt.

Det var i denna befattning Dahl gick i bräschen för den så kallade tankeförbudslagen. Bakgrunden skall ha varit att hon under ett besök vid kärnkraftverket i Oskarshamn fått syn på en skylt med den humoritiska texten ”Oskarshamn 4” (det fanns bara tre aggregat i Oskarshamn). Den omvittnat humorbefriade Dahl uppges då ha kokat av ilska och vidtog omsider åtgärder som ledde fram till tankeförbudslagen. Denna lagstiftning innebar att att blev förbjudet att verka för, en vidareutveckling av Sveriges kärnkraft. Efter beslut i riksdagen avskaffades denna lag 2006. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tankef%C3%B6rbudet

Birgitta Dahls och Bengt Kettners dotter, Anna Kettner, blev också hon socialdemokratisk politiker i Stockholm samt landstingsråd med ansvar för trafik- och regionfrågor. 1987 utsågs hon till pastor i Missionskyrkan och var även 1999-2005 ordförande i Broderskapsrörelsen, sedan 2011 Socialdemokrater för tro och solidaritet med stark muslimsk slagsida.

Modern hade i en artikel i den socialdemokratiska studenttidningen Libertas 1962 i flåshurtig jämställdhetsanda uttryckt önskemålet, att den då tvååriga Anna skulle bli bilmekaniker. https://sv.wikipedia.org/wiki/Anna_Kettner

Birgitta Dahl har som 83-årig pensionär begränsade möjligheter att åstadkomma mer skada i den svenska samhällskroppen än hon redan gjort. Det hon åstadkommit måste dock sägas både räcka till och bli över.

Fotnot: Birgitta Dahl är en av dem som porträtteras i min bok Destruktörerna: hur 13 män, tre kvinnor och kulturvänstern förstörde Sverige. Contra förlag 2008, 169 sidor.

Med Flyg och Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism

‘

Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).

Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.

En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan

Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.

Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.

Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.

1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet

Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.

Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..

Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.

Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.

”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”

Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.

Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som  i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.

Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.

Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.

.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.

Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.

1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm

Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.

1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.

Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.

Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.

Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.

Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt  ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.

Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.

Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.

FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.

Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:

En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).

En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.

Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.

Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.

Några intryck från en miljödebatt

Bloggaren i fullmäktiges talarstol. Foto: Rickard Graff

Vid budgetdebatten i Södertälje kommunfullmäktige den 25 november 2019 talade jag bland annat i ämnet ”miljö”. Det bestämde jag mig för på sittande möte eftersom vi i SD inte hade någon föranmäld talare.

Eftersom det jag hade att säga fullmäktige, åhörare samt webblyssnare/tittare väckte viss uppmärksamhet – bland annat hamnade jag på Länstidningens förstasida – följer här en utskrift av det korta talet:

Det har framgått här i dag att flera partier konkurrerar om att vara miljövänligast och mest klimatinriktat. Det är en uppgörelse vi inte lägger oss i.

Vi i SD har en mer jordnära och mindre fundamentalistisk approach. Vi utgår från att varje individ har ett ansvar för sin närmiljö. Bland annat vill vi: ta itu med nedskräpning i stadsmiljö och natur; få till stånd ett acceptabelt vägunderhåll; verka för att livsmedel så långt möjligt produceras i vår närmiljö; förbjuda fyrverkeriterror; betona vikten av rent vatten.

Självklart skall vi minska miljöfarliga utsläpp och skadliga ämnen där så är möjligt. De missförhållanden som hotar miljön i ett globalt perspektiv finns dock varken här i Södertälje eller ens i Sverige utan i exempelvis Kina, Ryssland och Tredje världen.

Det behövs därför inga drakoniska skatter på drivmedel eller flygresor, för att ta några exempel. Därför har vi inte som målsättning att genomföra så ”kraftfulla” klimatinsatser som möjligt utan föredrar att arbeta i det något mindre formatet här i Södertälje.

Det föll sig så att mitt anförande kom omedelbart efter ett tal av den mot Sverigedemokraterna ofta aggressive socialdemokraten, kommunalrådet Elof Hansjons, som återgav ett enligt honom förgripligt citat ur ett av mina ganska många blogginlägg om miljö och klimat. Målsättningen var att få det till att det föreligger en konflikt i vårt parti i klimatfrågan. Han frågade också om jag står fast vid vad jag skrivit.

Elof lyckades väl inte särskilt väl med detta. Jag framhöll dels att det som står på min privata blogg inte nödvändigtvis är i enlighet med officiell SD-politik, dels att jag aldrig någonsin ber om ursäkt för något jag skrivit på min blogg (eller någon annanstans). Och vår gruppledare Beata Milewczyk konstaterade att det jag skriver på min blogg är mina egna åsikter – inget konstigt i det.

Min insats i miljöavsnittet av budgetdebatten resulterade i en artikel i Ländtidningen. Foto: Tommy Hansson

Vänsterpartiets gruppledare Linda Sjögren – som vill införa ”klimatnödläge” i kommunen – uppmanade mig lyssna på vetenskapen. Jag svarade då att det finns många andra forskare som kommit till helt andra slutsatser än klimatalarmisterna med anknytning till FNs klimatpanel IPCC och menar att aktiviteter i solen eller havsströmmar kan ha väl så stor inverkan på klimatet som mänskliga utsläpp.

”Hittar du dina forskare på Flashback?” undrade då Linda sarkastiskt. Jag tyckte inte det ”argumentet” förtjänade något särskilt svar, men om V-Linda läser detta kan hon alltid klicka på den här länken och förvissa sig om att det nog finns högst seriösa forskare även på andra ställen såsom exempelvis Chalmers, Uppsala samt Lunds universitet: https://www.vaken.se/20-toppforskare-i-unikt-upprop-koldioxiden-paverkar-inte-klimatet/?fbclid=IwAR1oPEwa11v0mVFVLqBXQjgUzRpiUMECXTGyHSAWSTUb_ibDC7wOGkoo_dU

Även Centerpartiets mot SD ofta mycket otrevliga KF-ledamot Nina Wahlin (känd från dokusåpan ”Farmen”) gick i taket och förfasade sig över att jag uppmanade fullmäktiges ledamöter att läsa min blogg, då jag tror att de faktiskt skulle vara betjänta av detta, Ett vid närmare eftertanke mycket märkligt inlägg – menade hon att jag skulle uppmana folk att absolut inte ta del av min blogg?

Det borde väl eljest för varje tänkande individ vara helt självklart att klimatet skiftat i alla tider alldeles oavsett mänskliga aktiviteter. Som under det mildare klimat vi hade på våra breddgrader under vikinga- och medeltiden, som under den efterföljande så kallade lilla istiden vilken tillät Carl X Gustaf att tåga över de danska Bälten och inta Köpenhamn.

Den klimatförändringen bör vi svenskar vara tacksamma för – utan den hade delar av vårt land fortfarande varit danska.

De som köper klimatfundamentalismens domedagsbudskap förefaller helt oemottagliga för till synes självklara fakta av detta slag och fortsätter kalla meningsmotståndarna ”klimatförnekare”, detta trots att ingen förnekar att vi har ett klimat. Själv föredrar jag beteckningen ”klimathotsskeptiker”.

Det finns i nuläget inget annat ämne som ger upphov till samma känslosvall och brist på vanligt logiskt tänkande som just klimatet. Varför så är fallet kan man spekulera i. Själv tror jag det beror på att klimatengagemanget fyller ett slags religiöst vakuum i vårt sekulariserade samhälle – då blir det per automatik mycket hallelujande och tungomålstalande.. 

 

Koldioxid en förutsättning för allt liv på jorden – allt färre dör i väderrelaterade fenomen

Greta Thunbergs FN-tal kan ha kostat henne Nobels fredspris.

Greta Thunberg och hennes anhängare brukar hänvisa till att vi skall lyssna till den ”samlade vetenskapen”. Problemet med den anmaningen är att det är just det klimat-Greta et consortes inte gör. De lyssnar endast till de forskare med anknytning till FNs klimatpanel IPCC och därmed jämställda som bekräftar de egna påståendena om att domedagen förestår om vi inte ”gör något”.

Efter Thunbergs beryktade ”How dare you”-framträdande i FN den 23 september har omkring 500 oberoende klimatforskare och yrkesverksamma från åtskilliga länder i ett upprop vänt sig till ledare i Europarådet, EU-kommissionen och Europaparlamentet med budskapet: ”Det finns inget klimatnödläge.”

Petitioning against climate alarmism goes global

Uppropet innehåller fem grundläggande budskap enligt följande:

1. Klimatförändringar är verkliga och har inträffat med  naturligt orsakade kalla och varma cykler sedan planeten blev till.

2. Det borde inte komma som någon överraskning att jorden blivit varmare på grund av naturliga orsaker sedan den sista ”lilla istiden” slutade runt 1870. Den reella temperaturökningen har emellertid varit väsentligt mindre än vad som kunnat förutses genom teoretiska klimatmodeller.

3. Det finns inga verkliga belägg för att antropogeniska (människoframkallade) emissioner utgör en huvudsaklig eller farlig typ av påverkan. Tvärtom har de en påtagligt välgörande inverkan på jordbruk, skogsbruk och den fotosyntes som är en förutsättning för allt liv på jorden.

4. Inte heller finns vetenskapliga bevis för att ökade koldioxidnivåer leder till fler naturkatastrofer. Däremot har åtgärder som leder till minskade koldioxidhalter ödeläggande effekter på vildlivet och vitala energisystem.

Koldioxid är en förutsättning för allt liv på jorden.

5. Energipolitiken måste baseras på vetenskapliga och ekonomiska realiteter och inte på skadliga och orealistiska projekt som drivs av omotiverad klimatalarmism.

Italienska forskare riktade några månader innan ovannämnda upprop gjordes en liknande petition till makthavare i Italien, där det bland annat framhölls att jorden varit varmare än den är i dag trots ökande atmosfäriska koldioxidnivåer. Värmeperioder har förekommit med ungefär 1000 års mellanrum. Den senaste av dessa inleddes  kring mitten av 1800-talet då ”lilla istiden” tackade för sig.

De italienska forskarna fastslår att koldioxid i sig inte är en förorening utan istället en förutsättning för livet på jorden. Man ifrågasätter vidare tesen om den av människor orsakade uppvärmningen: ”Det mänskliga ursprunget till global uppvärmning är emellertid en obevisad hypotes som enbart deducerats från några klimatmodeller, det vill säga från komplexa datorprogram kallade General Circulation Models.”

I sitt obalanserade FN-tal – som sannolikt kostade henne Nobels fredspris – påstod Greta Thunberg: ”…jag är en av de lyckliga. Människor lider, människor dör.” Exakt vad hon menade med dessa ord är osäkert, men det ligger nära till hands förmoda att hon avsåg dödsfall med bäring på klimatbetingade katastrofer av olika slag.

Bjart Holtsmark, forskare vid Statistiska centralbyrån i Norge, ger i en debattartikel i Expressen den 16 oktober ett intressant perspektiv på dödsfall relaterade till väderfenomen. https://www.expressen.se/debatt/manniskor-dor-sa-greta-vad-sager-statistiken/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=twitter&social=twtr

Att naturkatastrofer såsom orkaner. översvämningar och jordbävningar orsakar tragiska dödsfall och mänskligt lidande är ovedersägligt. Centre for Research of the Epidemiology of Disasters (CRED) vid Katolska universitetet i Louvain i Belgien för statistik över dödsoffer av detta slag sedan 1900. Statistiken visar att färre och färre människor omkommer i väderrelaterade katastrofer.

Holtsmark informerar om att enligt statistiken förekom under perioden 1920-70 330 000 dödsfall per år förorsakade av dramatiska väderfenomen. Torka i Sovjetunionen och Kina ledde exempelvis till att över fyra miljoner människor dog. Perioden 1970-2010 uppvisar betydligt lägre siffror; här rör det sig omkring 40 000 per år. Och under åren 2011-18 visar statistiken på ett genomsnittligt dödstal om 13 312 per år trots befolkningsökningen.

Statistiken visar att allt färre dör i väderrelaterade incidenter.

Bjart Holtsmark framhåller: ”Så vi har genomgått en period där färre och färre människor har mist livet på grund av väderrelaterade händelser. Mycket tyder på att ökande välstånd har bidragit till att göra oss mindre sårbara.”

Ovanstående infallsvinklar och statistik visar att det som Greta Thunberg och hennes meningsfränder kallar ”den samlade vetenskapen” huvudsakligen rör sig om alarmistisk propaganda utgående från teoretiska datormodeller utarbetade av forskare som står IPCC nära. Det är en from förhoppning att klimatdiskussionen kan bli mer nyanserad och öppen för skilda perspektiv än så.

Om slutligen klimathotsmaffian får sin vilja igenom och lyckas trumfa igenom drakoniska miljöåtgärder så kan detta leda till att man dömer utsatta människor i Tredje världen till oåterkallelig fattigdom.

C och L silar mygg och sväljer kameler – samarbetar med tre extremistpartier

Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.

Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.

Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.

I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:

Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/

Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.

SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.

Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.

Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.

Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!

Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:

Socialdemokraterna är illröda, de ligger inte ens nära mitten. Efter en period under Göran Persson, där det fanns hopp om rimlig ekonomisk politik, har tyvärr partiet sedan 2006 gått tillbaka vänsterut, där företagen är fienden och människor med tvång och skatt ska styras. https://www.expressen.se/debatt/-vakna-upp-ur-er-drom-s-ar-inget-mittenparti/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0ic0azZIPf0wlfCZtHZqhhhQi_3ehHYP1jxIZpXFb4Y144jebgSxI17S8

Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.

De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.

Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.

Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.

Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.

Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.

Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html

Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.

Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.

Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?

Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.

Rensa upp i barnviseträsket!

Våra barnvisor har traditionellt setts som gulliga och oskyldiga. Verkligheten är emellertid en helt annan. Många barnvisor hyllar i själva verket patriarkat, vithetsnorm, rasism, nationalism, kolonialism och imperialism, kärnfamilj, djurförtryck, klimatförnekelse och kapitalistisk rovdrift. Nedanstående tio exempel ger en uppfattning om hur illa ställt det är. Det är hög tid för en utrensning i barnviseträsket och i bibliotekshyllorna!

Låt inte lura er av bilden på det oskyldiga lammet!

Bä, bä, vita lamm
(Text & musik: Alice Tegnér)

Bä, bä, vita lamm, har du någon ull?
Ja, ja, kära barn, jag har säcken full.
Helgdagsrock åt far och söndagskjol åt mor
och två par strumpor åt lille, lille bror.

Kommentar: Vithetsnormen etableras redan i sångtiteln, som avviker från den ursprungliga översättningen av den engelska 1700-talsvisan ”Baa, Baa, Black Sheep” som gjordes av August Strindberg 1872, vilken hade ”Bä, bä, svarta lamm”. Texten förhärligar vidare kärnfamiljen, heteronormen och det hänsynslösa utnyttjandet av djuren för mänskliga behov.

Blåsippor
(Text: Anna Maria Roos, musik: Alice Tegnér)

Blåsippan ute i backarna står,
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plocka små sipporna glatt,
rusa sen hem under rop och skratt.

Kommentar: Blåsippans kön antas genom att växten i fråga anges niga, kvinnors och flickors inlärda underkastelsebeteende inför patriarkatet. Barnen rusar typiskt nog hem ”under rop och skratt” sedan de idkat rovdrift på naturen genom att avlägsna blommorna från deras naturliga biotop.

Blinka, lilla stjärna
(Text: Betty Ehrenborg-Posse, musik: fransk 1700-talsvisa)

Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar var du är.
Fjärran lockar du min syn,
lik en diamant i skyn.
Blinka, lilla stjärna där,
hur jag undrar var du är.

Kommentar: En tydlig hyllning till kapitalismen och rasismen som liknar stjärnan i skyn vid en diamant, sinnebilden för idealet om västerländsk rikedom på bekostnad av den afrikanska urbefolkningen.

Klimatförnekelse i sin prydno.

Sommarvandring
(Text: Georg Åhlstad, musik: Nils Söderström)

Röda stugor tåga vi förbi.
Glatt kring nejden hörs vår melodi.
Ljusa björkar, sommarhimmel fri
hägnar den jublande färden.

Kommentar: Ett typiskt stycke förljugen nationalromantik med den arketypiskt idylliska svenska röda stugan i centrum. Skulle kunna vara hämtad ur Sverigedemokraternas sångbok.

Tryggare kan ingen vara (psalm 248)
(Text: Lina Sandell, musik: folkvisa)

Tryggare kan ingen vara
än Guds lilla barnaskara,
stjärnan ej på himlafästet
fågeln ej i kända nästet

Herren sina trogna vårdar
uti Sions helga gårdar;
över dem han sig förbarmar,
bär dem uppå fadersarmar.

Kommentar: Här kolporteras religiös vidskepelse ut på ett skamlöst sätt till formbara sinnen. I meningen ”Sions helga gårdar” förhärligas den sionistiska ockupationsmakten under det att ”fadersarmar” tar Guds mankön för givet.

Nej, se det snöar
(Text & musik: Felix Körling)

Nej, se det snöar, nej, se det snöar,
det var väl roligt, hurra!
Nu blir det vinter, nu blir det vinter,
som vi har önskat, hurra!
Då tar vi kälkarna fram och vantarna på,
och sen vi åker i backen, hej vad det ska gå!

Kommentar: Denna till synes glada och sorglösa barnvisa är ett typexempel på klimatförnekelse. Meteorologer som Pär Holmgren och FNs klimatpanel har visat att snö och vintrar snart är ett minne blott till följd av den globala uppvärmningen.

Nisse tar hem en ”sockertopp” (läs: fallossymbol) till mor från Kuba.

Trollkarlen i Indialand
(Text: Lennart Hellsing, musik: Hans Åke Gäfvert)

I Indialand bak Himalayas rand
där händer det konstiga saker ibland.
Där bodde en trollkarl han trollade så
att åtta blev nitton och nitton blev två.

Kommentar: Texten gör sig till tolk för det imperialistiskt-västerländska sättet att se på länder i Tredje världen – ”Indialand” – som något exotiskt långt borta där det händer ”konstiga saker” väsensskilda från vår normalitetsnorm.

Nisse tänker sjöman bli
(Text: Ester Callersten, musik: Birger Arwidson)

Nisse tänker sjöman bli, segla till Jamaica,
hämtar hem bananparti, ifrån ön Jamaica.
Skall så hämta hem till mor socker ifrån Kuba,
sockertopp så stor, så stor,
hem till mor från Kuba.

Kommentar: Ytterligare ett exempel på den koloniala exotism som utmärker västerlandets syn på länder långt borta, vilka reduceras till primitiva så kallade bananrepubliker. Nisses yrkesval befäster vidare den traditionella synen på manliga yrken som sjöman. Det fascistoida mansidealet understryks ytterligare av att Nisse till sin mor tar hem en fallossymbol i form av en ”sockertopp så stor, så stor”.

Hottentottvisa
(Svensk text: Margareta Kjellberg, musik: Thorbjörn Egner)

Långt ner i mörka Afrika vid floden Chikahdoa
där bodde det en negergrabb som hette HoaHoa.
Och han gick inte klädd som vi, nej, kläder struntade han i.
Men detta gjorde inte nåt, för han var en äkta hottentott.

Kommentar: Ett skräckexempel på rasism som reducerar Afrikas svarta urinvånare till vilda hottentotter och ”negergrabbar” vilka givetvis springer omkring nakna i djungeln.

Livet i ”Niggerland” enligt de afrofobiska fördomarna.

Familjen Krokodil
(Text & musik: Margit Gergårdh)

I Niggerland händer ibland, att man får se på Nilens svarta strand
herr Krokodil, fru Krokodil och lille Krokodillelilleman.
Solen, den skiner hett på Niggerlandet ned.
Där ligga de och gäspa käkarna ur led.

Kommentar: Det klockrenaste skolexemplet på afrofobisk exotism har sparats till sist. Afrika blir i sångtexten ”Niggerland” och den läkare som familjen uppsöker i en senare vers kallas givetvis ”gamle niggerdoktor Pillerman”. Ridå.

Fotnot: Varning – ovanstående text kan innehålla inslag av ironi, parodi och sarkasm.

Václav Klaus sågar Europas migrationspolitik jäms med fotknölarna

Václav Klaus (till höger) och Jiri Weigl.

Den tidigare tjeckiske presidenten Václav Klaus har, tillsammans med sin nära medarbetare Jiri Weigl, författat en skrift som borde läsas av varje politiker i Europa i allmänhet och EU i synnerhet. Författarna sågar här den katastrofala migrationspolitik som har förvandlat betydande delar av EU-området till en bakgård till Tredje världen jäms med fotknölarna.

Václav Klaus föddes i Prag 1941 och var finansminister i det postkommunistiska Tjeckoslovakien 1989-91, varefter han blev landets premiärminister 1992. När Tjeckoslovakien delades i Tjeckien och Slovakien 1993 fortsatte Klaus som premiärminister i Tjeckien till 1997. När den förre dramatikern och oliktänkanden Václav Havel (1936-2011) avgick efter tio år som Tjeckiens president 2003 efterträddes han av sin forne rival Václav Klaus. Havel hade bland annat varit kritisk till Klaus negativa hållning gentemot Europeiska Unionen (EU).

Václav Klaus väckte uppseende när han 2009 i det längsta vägrade skriva under Lissabonfördraget, vilket bland annat gav EU en starkare gemensam utrikes- och säkerhetspolitik. Sedan han slutligen skrivit under överenskommelsen, även kallad ”reformfördraget”, kunde denna ratificeras i december 2009.   https://www.telegraph.co.uk/news/worldnews/europe/eu/6494675/Czech-President-Vaclav-Klaus-signs-EU-Lisbon-Treaty-into-law.html

Ett annat område där Klaus avvikit från den internationella politikens huvudfåra är tesen om den människoframkallade, globala uppvärmningen. Klaus har hävdat att denna är en myt och även ifrågasatt den mentala hälsan hos denna teoris ledande megafon, den förre amerikanske vicepresidenten Al Gore. https://www.dw.com/en/czech-president-eus-outspoken-global-warming-doubter/a-3836446

Merkels och Junckers ansvar. Med skriften Folkvandring – en kort vägledning till vår tids migrationskris (utgiven på svenska 2016 av Rosa Alba förlag, 111 sidor) visar Václav Klaus att han äger djupa insikter också avseende den massinvandringspolitik som sedan ett antal år plågar den europeiska kontinenten och då icke minst Sverige.

En mycket viktig bok i ett mycket viktigt ämne. Foto: Tommy Hansson

Denna politik, med Europeiska kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker och Tysklands förbundskansler Angela Merkel – båda kristdemokrater – som ledande tillskyndare, har bland annat lett till islamisering, flertalet terrordåd, ökad brottslighet, skenande så kallat hedersvåld, en stegrad våldtäktskurva, ökat kvinnoförakt, ett stadigt stigande antal no-go-zoner och allmänt sett ett tilltagande kaos på de flesta plan.

Klaus och Weigl ger tyska politiker en stor del av skulden till den pågående migrationskrisen (sidan 34): ”Tysklands förbundskansler Merkel och förbundspresident Joachim Gauck tog steget att direkt uppmana migranterna att marschera mot Europa. Till dem anslöt sig de europeiska politiker som identifierar sig med Bryssel och som tydligt visade att de menar allvar med sin mångkulturalism och med sin avsky mot nationalstaten.”

Lierade med dessa migrationsförespråkare, framhåller författarna, är påven Franciskus och hans anhängare med sin ”obegränsade barmhärtighet” samt ”Europas kosmopolitiska intellektuella och deras traditionella böjelse för abstrakta politiska ideal, men samtidigt totala, närmast rousseauska, likgiltighet för de konkreta mänskliga ödena.”

Enligt Klaus och Weigl bärs huvudansvaret dock av Merkel med hennes klämkäcka, av Barack Obama inspirerade stridsrop ”Wir schaffen das!” (Vi klarar det) som myntades under flyktingkrisen 2015. Det är en fras Merkel tvingats äta upp många gånger. https://en.wikipedia.org/wiki/Wir_schaffen_das

Angela Merkel: ”Wir schaffen das!”

”Massiv manipulation”. Václav Klaus och Jiri Weigl förklarar i förordet till bokens tyska upplaga att de haft som målsättning att skriva ”en kort vägledning” för den situation som uppstått. Avseende denna situation skriver de följande (sidan 18):

Allt tyder på att våra dagars migrationsvåg i ett historiskt perspektiv, knappast kan jämföras med något annat än den folkvandring som för 1500 år sedan kom att leda till det antika Roms undergång. Vi vill inte på något vis uteslutande utmåla katastrofscenarier eller bedriva populistisk uppvigling av opinionen genom att säga att dagens Europa kommer att gå en liknande förödelse till mötes. Men vi ser ett sådant scenario som en verklig fara. Det finns dessutom tydliga tecken som pekar i den riktningen.

Om vi får tro de båda författarna har hela den europeiska befolkningen, förutom migranterna själva, blivit utsatt för ”en massiv politisk och medial manipulation” och har därmed förvandlats till ”spelpjäser i ett gigantiskt socialt experiment.” Skeendet har enligt Klaus/Weigl med stöd av mainstream-media orkestrerats av europeiska toppolitiker med en multikulturalistisk agenda vilka i allt högre utsträckning ”fjärmat sig från sina respektive majoritetsbefolkningars synsätt och åsikter.”

Dock finns det, framhålles det, länder i Central – och Östeuropa vilka står för ett diametralt annat synsätt än de av mångkulturförespråkare och migrationsromantiker styrda nationerna i Västeuropa, länder som vill värna sina gränser och försvara den traditionella på kristendomen baserade inhemska kulturen. Tankarna går i sammanhanget till nationer såsom Ungern, Polen, Slovakien och Österrike men på senare tid även Italien.

Matteo Salvini: ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.”

Det senare landets inrikesminister och vice premiärminister, Matteo Salvini, har exempelvis rutit till ordentligt mot EU-etablissemanget och frankt förklarat att ”Italien är inte längre Europas dörrmatta.” https://omni.se/salvini-italien-ar-inte-langre-europas-dorrmatta/a/kaO306

Skapa ett nytt Europa. Václav Klaus och hans vapendragare Jiri Weigl är djupt kritiska till EUs länge omhuldade strävan att fördela migranterna över hela EU-området men inte söka hejda invandringen som sådan. Resultatet blir förödande (sidan 44): ”Tusentals, tiotusentals och hundratusentals migranter blir för varje land till en enorm börda och till en faktor som riskerar att destabilisera de inhemska förhållandena i dessa länder.”
  
En naturlig fråga är vad som är syftet med EU-eliternas medvetna import av människor från länder vars religioner, traditioner och kulturer är väsensfrämmande för den västerländska kristna civilisationen. Det politiska etablissemanget följer, menar Klaus och Weigl, genomgående ”vänsterns progressism, en omfattande etatism och statspaternalism (statsförmyndigande), den gröna dirigismen (styrpolitiken) liksom en extensiv social konstruktivism.”

Detta förklaras resultera i en vilja att urholka nationalstaterna och tvinga fram ett nytt Europa: ”Därför arbetar de europeiska eliterna mot målet att bryta ner de nationella strukturerna, tunna ut det nationella kapitalet och att konfrontera nationerna med den främmande värld som migranterna – som utan någon specifik lojalitet till det europeiska land de får bosätta sig i – för med sig.”

Systemkritiska partier demoniseras. Inte alla länder ställer, som nämnts ovan, upp på EU-eliternas nationalstatsfientliga och mångkulturalistiska projekt. I länder som Tyskland, Sverige, Storbritannien, Italien, Frankrike, Danmark, Norge, Finland med flera har dessutom bildats mer eller mindre framgångsrika, systemkritiska partier med värdekonservativa, nationalistiska och invandringskritiska agendor vilka regelmässigt demoniseras av etablissemanget såsom varande svårartat främlingsfientliga, rasistiska, högerpopulistiska och högernationalistiska.

Marine Le Pen har av en fransk domstol beordrats genomgå en psykiatrisk utvärdering.

I det av den liberale presidenten Emmanuel Macron styrda Frankrike har en domstol gått så långt att den beordrat Marine Le Pen, ledare för det nationalistiska partiet Front National, att genomgå en psykiatrisk utvärdering därför att hon på Facebook lagt ut bilder på massakrer genomförda av den islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (även kallad DAESH). Le Pen har upprört vägrat efterkomma domstolskraven. https://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-isis-beheading-pictures-twitter-psychiatric-test-tweets-national-rally-france-a8547946.html

Macron ingrep för övrigt i den svenska valrörelsen genom att hävda att Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson inte var besjälad av vad han kallade ”svenska värderingar.” Det skedde sedan Åkesson i ett radioprogram avstått från att välja mellan Macron och den ryske presidenten Vladimir Putin.https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/e1L1Ma/akesson-ville-inte-valja–nu-svarar-macron

”Ett livskraftigt och fungerande alternativ”. Den svenska versionen av Václav Klaus och Jiri Weigls skrift har publicerats av det lilla förlaget Rosa Alba och kommer förmodligen inte att få någon överväldigande stor läsekrets. Det hindrar inte att den är ett mycket viktigt debattinlägg i ett mycket viktigt ämne. Att författarna inte givit upp hoppet framgår av skriftens slutkläm i form av ett citat från det tal Klaus höll efter att ha mottagit The European Freedom Award av Institutet för direkt demokrati i Europa (IDDE) på Grand Hotel i Stockholm den 4 november 2016 (sidorna 109-110):

Vi bör försöka etablera ett livskraftigt och fungerande alternativ till de aktörer och de institutioner som stöder det politiska etablissemanget i Europa. Detta alternativ behöver föra samman alla dem som tror på ett Europa bestående av oberoende och självständiga länder, som tror på frihet och klassisk europeisk liberal demokrati och som tror på möjligheten att återföra politiskt ansvar så nära medborgarna som möjligt.

Jimmy Durmaz hade kunnat bli en svensk Escobar

Det svenska VM-laget i fotboll står bakom Jimmy Durmaz.

Den 2 juli 1994 sköts den colombianske fotbollsspelaren Andrés Escobar ihjäl utanför en restaurang i en förort till Medellin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Andr%C3%A9s_Escobar

Escobar, känd som den colombianska fotbollens gentleman, blev syndabock för Colombias misslyckande i fotbolls-VM i USA. Han hade nämligen gjort självmål i en match mot USA och därmed verksamt bidragit till att Colombia inte gick vidare från gruppspelet. Han sköts till döds av en Humberto Munoz, vilken greps och dömdes till 43 års fängelse; Munoz släpptes dock redan 2005.

Jag vågar påstå att detta osunda och destruktiva intresse för händelser som inträffar inom fotbollen är ett ganska osvikligt tecken på att ett land är vad man kan kalla bananrepublik. Därför kom jag osökt att tänka Escobar när den rasistiskt betingade smutskastningen av den svenske VM-spelaren Jimmy Durmaz sparkade i gång. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/02/28/tolv-skal-till-att-sverige-ar-pa-vag-bli-en-bananrepublik/

Andrés Escobar blev 27 år gammal.

Durmaz hade som bekant en mindre lyckad dag i gruppspelsmatchen mot Tyskland i det pågående världsmästerskapet i Ryssland. En ojusthet från Durmaz sida ledde till att Tyskland tilldömdes en frispark strax utanför svenskt straffområde vilken resulterade i tyskarnas avgörande 2-1-mål. Till all lycka för Sverige – och Jimmy Durmaz – spelade fadäsen ingen roll. Sverige vann den efterföljande matchen mot Mexiko med hela 3-0 samtidigt som Tyskland torskade mot Sydkorea och åkte ur VM.

Uppståndelsen kring Durmaz har enligt min mening förlorarat alla rimliga proportioner – det handlar om fotboll, inte om liv och död! Tidskriften Contra har därför en given poäng när den väljer att beteckna Durmaz-rabaldret som ”en storm i ett vattenglas”. http://www.contra.nu/veckans–contra/storm-i-ett-vattenglas/

En bakgrund till sagda rabalder var att Ivar Ekman, en uppenbarligen rätt enfaldig reporter på Sveriges radio, på en pressträff med det svenska landslagets förbundskapten Janne Andersson efterlyste mer ”mångfald” i VM-truppen som innehåller noga taget tre medlemmar med ”mångfaldig” bakgrund: Jimmy Durmaz, Isaac Kiese Thelin samt Martin Olsson. Alla tre är födda i Sverige men med annan etnisk bakgrund än svensk. https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/sverige-i-vm-2018-trupp-och-matcher/

Kerstin Lundgren tog chansen och använde i en debattartikel fallet Durmaz för partipolitiska syften. Foto: Tommy Hansson

En rad ledande politiker har kommentaret det hat som kommit Durmaz till del, samtliga på ett undantag när i det onekligen vällovliga syftet att stötta Durmaz och ta avstånd från rasism och hat. Undantaget är Gustav Kasselstrand, ledare för det diminutiva extrempartiet Alternativ för Sverige, vilken i samband med Jimmy Durmaz frisparksbravad twittrade följande: ”Ivar Ekman…krävde fler invandrare i landslaget och fick det.” http://dagensopinion.se/politikerna-som-kommenterar-durmaz-hatet

Det kan inte gärna påstås att Kasselstrand ger uttryck för hat eller hot, men hans beredvillighet att utnyttja fotbollen för politiska syften är i mina ögon lika illa om inte värre. Kasselstrand har därtill dubbelt fel i sak, vilket måste anses vara något av en prestation med tanke på de få ord han twittrade. Janne Andersson tog inte ut fler ”mångfaldsspelare” i VM-truppen som ett resultat av Ekmans krav på ökad mångfald utöver de redan uttagna Durmaz, Kiese Thelin och Olsson. Ingen av dessa är heller invandrare.

Betydligt fler politiker än den försumbare Kasselstrand har dock kapitaliserat på hatet mot Durmaz genom försök att i sammanhanget skuldbelägga Sverigedemokraterna. Centerpartiets Kerstin Lundgren, riksdagsledamot samt ledamot i riksdagens utrikesutskott, svarar för ett debattmässigt lågvattensmärke när hon i i Länstidningen, Södertälje den 26 juni skriver: ”Sverigedemokraterna har öppnat dörren för det hat som vi nu ser frodas och det bruna rotsystem som nu fått växtkraft och förökar sig.” Samma tema har en ledare i Aftonbladet: https://www.aftonbladet.se/ledare/a/l15QAe/sd-rasismen-och-hatet-mot-durmaz-hor-ihop

Hat mot idrottsliga syndabockar och en tilltagande vilja att politisera sporten. Se där två tecken på att ett land är eller åtminstone är på väg att bli vad jag vill kalla en bananrepublik. Den svenska regeringen pekar med hela handen i den riktningen när den deklarerar att den nu river upp det tidigare beslutet att bojkotta fotbolls-VM i Ryssland och i stället ko0mmer att vara representerad på plats, officiellt med det vällovliga syftemålet att ”stödja Sverige” (men i verkligheten ragga ihop optimalt antal röster till valet den 9 september). https://www.expressen.se/sport/fotbollsvm/efter-bojkotten-nu-aker-regeringen-till-fotbolls-vm/

Idrottsminister Annika Strandhäll (S) med Durmaz-tröja i riksdagen.

Socialminister (med sidotiteln idrottsminister) Annika Strandhäll (S) har som sig bör lagt ner litet extra energi på att politisera idrotten genom att dels hävda att samma hat som riktats mot Jimmy Durmaz även riktats mot henne själv, dels uppträda i den ärevördiga institutionen Sveriges riksdag iförd en blågul landslagströja med Durmaz siffra och namn på. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/9mdo1p/idrottsministern-hatet-mot-mig-och-durmaz-fran-samma-hall

Det som sker i anslutning till affären Durmaz i Sverige 2018 har med ordinära mått mätt överskridit alla rimliga proportioner. Däremot är det som sker fullt normalt i en bananrepublik eller i ett land med Tredje världen-status. Som påbröd till vad som anförts ovan kan nämnas att polisen prioriterar att jaga nätbaserade Durmaz-hatare framför att komma till rätta med de nästan dagliga dödsskjutningarna och massvåldtäkterna och att diverse offentliga manifestationer förestår.

Jimmy Durmaz bör nog skänka en tacksamhetens tanke till de lagkamrater – han byttes aldrig in i matchen mot Mexiko – som såg till att Sverige gick vidare till åttondelsfinal i fotbolls-VM. Annars hade han vid hemkomsten från Ryssland riskerat bli Sveriges motsvarighet till Andrés Escobar (1967-94).

Rysslands-anhängarna har bytt skepnad från vänster till höger

C-H Hermansson höll ett devot hyllningstal till Stalin i samband med dennes begravning 1953.

I takt med att Ryssland förändrats har också dess anhängare bytt skepnad. Inget konstigt med det i och för sig, låt vara att utvecklingen nog kan anses vara tämligen anmärkningsvärd.

Sovjetunionen erbjöd från 1922 och nästan 70 år framåt ett ideal och en fast punkt i tillvaron för såväl doktrinärt blodtörstiga kommunister som exempelvis socialdemokrater, vänsterliberaler och välmenande fredsvänner. Konservativt disponerade personer ställde sig dock praktiskt taget alltid avvisande till den sovjetiska diktaturen, även om ett och annat undantag sannolikt fanns. https://www.so-rummet.se/content/vad-ar-grejen-med-sovjetunionen

Under det Kalla kriget och dessförinnan ställde sig alla troende kommunister obrottsligt på Sovjetunionens sida. Detta trots företeelser som folkmordet i Ukraina i början på 1930-talet, då upp till tio miljoner människor avled i en artificiellt framkallad svältkatastrof, Stalins massiva utrensningar på 1930-talet, pakten mellan Stalin och Hitler 1939 som möjliggjorde Andra världskriget och dominansen över folken i Östeuropa.

Framträdande svenska kommunister såsom partiledaren Hilding Hagberg och partisekreteraren, senare partiledaren Carl-Henrik (C-H) Hermansson hyllade Josef Stalin i alla möjliga och omöjliga tonarter och önskade sig inget hellre än en blodig svensk revolution, då kapitalister och borgare skulle skjutas eller spärras in. Beryktad är Hermanssons devota hyllning till Stalin vid dennes död 1953. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/07/31/c-h-hermansson-rip-bakom-fasaden-var-han-en-akta-kommunist/

Sovjetunionen hyllade Olof Palme genom att ge ut ett frimärke med Palmes porträtt på.

Farligare bland sovjetanhängarna än de stelbenta kommunisterna var emellertid tveklöst de socialdemokrater och andra som höll på Sovjetunionen under det Kalla kriget med motiveringen, att sovjetriket ju ändå i någon mening var ”socialistiskt” och att man därför skulle förhålla sig solidarisk gentemot Moskva. Framträdande svenska sovjetvänner inom det regeringsbärande partiet var finansministern Ernst Wigforss och utrikesministern Östen Undén.

Olof Palme ärvde denna inställning  när han på tillskyndan av den mångårige statsministern Tage Erlander inträdde i den socialdemokratiska makteliten för att slutligen utses till statsminister i oktober 1969. Palme visade under hela sin karriär stor förståelse för sovjetiska utrikeskrav av typ ”en kärnvapenfri zon i Norden” samtidigt som han utverkade frikostigt stöd till av ryssarna understödda upprorsrörelser på olika håll i Tredje världen.

Att Sverige skulle stödja palestinaarabiska intressen med anknytning till ”det kära systerpartiet” Fatah och samtidigt gå hårt åt det demokratiska Israel var en hörnsten i den S-märkta utrikespolitiken som vidmakthållits in i vår tid.

”Vi ägnar oss inte åt antisovjetism” var en av hans mer anslående utsagor beträffande svensk utrikesorientering under Kalla kriget. Den mig veterligt enda gången Palme röt till mot sovjetiska intressen var då han i ett tal 1968 kallade sovjetsatelliten Tjeckoslovakiens regim med diktatorn Gustav Husak i spetsen för ”diktaturens kreatur”. https://www.youtube.com/watch?v=ypDRfGmvLm8

Boris Jeltsin utsåg Vladimir Putin till sin efterträdare som rysk ledare.

I den högsta S-ledningen under 1960- och 1970-talen fanns en kärna bestående av tre prosovjetiska befattningshavare som hette Pierre Schori, Anders Thunborg och Sten Andersson, vilka regelbundet stämde av den svenska hållningen med KGB-företrädare på den sovjetiska ambassaden i Stockholm. Schori, den ende som fortfarande är i livet av de nämnda tre socialdemokraterna, har i efterhand sökt göra gällande att syftet med KGB-träffarna var att ”underminera kommunismen” – något som få om ens någon vid sunda vätskor kan tro på. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Allt förändrades när Sovjetunionen slutligen upplöstes den 31 december 1991. De forna sovjetrepublikerna blev självständiga och även satellitstaterna i Östeuropa kunde frigöra sig från kommunism och sovjetvälde. Ledare för det postkommunistiska Ryssland blev Boris Jeltsin vars demokratiska reformverksamhet dock blev ett gigantiskt fiasko, vilket banade väg för en ny ”stark man” vid namn Vladimir Putin med ett förflutet som officer i den sovjetiska underrättelse- och spionorganisationen KGB.

Sedan Putin kom till makten kring millennieskiftet 1999-2000 efterträddes det tidigare Kalla kriget av ett nytt kallt krig, också det med varma inslag såsom Rysslands invasioner i Georgien 2008 och Krim i Ukraina 2014. Vladimir Vladimirovitj Putin är känd för sin åsikt att Sovjetunionens upplösning var 1900-talets största politiska katastrof. Ryssland förlorade tidigare ockuperade områden som de tre baltiska staterna, Finland, Ukraina och hela det östeuropeiska väldet.

Ryska soldater på Krim 2014.

Putin, ibland kallad ”den nye tsaren”, satte genast igång med att rusta upp Rysslands krigsmakt och stärka sitt grepp över den ryska politiken. En viss opposition tillåts som en sorts demokratisk fernissa, men verkligt oppositionella – personer som Garri Kasparov, Boris Nemtsov och Aleksej Navalnyj – råkar illa ut: Kasparov har tvingats i landsflykt, Nemtsov mördats, Navalnyj dömts för uppdiktad ekonomisk brottslighet och fängslats. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Parallellt härmed har Putin-kritiska individer såsom journalisten Anna Politkovskaja, förre underrättelseagenten Aleksandr Litvinenko samt revisorn och juristen Sergej Magnitskij mördats. Litvinenko togs av daga i London 2006 genom förgiftning med det radioaktiva ämnet polonium, och tolv år senare förgiftades den tidigare dubbelagenten Sergej Skripal och hans dotter Julia i Salisbury i England. Det nervgift som då användes heter novitjok vilket utvecklades i det gamla Sovjetunionen. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/26/putins-giftiga-strategi-lognen-satt-i-system/

Till skillnad mot vad som var fallet under sovjettiden kan Moskva numera inte påräkna stöd från Sverige. Således har både utrikesminister Margit Wallström och statsminister Stefan Löfven solidariserat sig med Storbritannien och övriga västvärlden i fördömandet av Putins Ryssland som extremt sannolik förövare i Kripal-fallet; såväl Sergej som Julia Skripal tycks nu dessbättre ha övervunnit den svåraste hälsokrisen. Storbritannien, USA och andra västländer har utvisat ett försvarligt antal ryska diplomater medan Sverige nöjt sig med en så här långt. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/L0q9oQ/lofven-stoder-may-i-nervgiftutredningen

Den främsta uppbackningen som i dag kommer Ryssland till del emanerar alltså inte ur socialdemokratin och knappast heller från det forna kommunistpartiet utan från ett helt annat håll. Den kommer noga taget i första hand från högerinriktade aktörer vilka i stort ser Putin som världens frälsare och hans auktoritära Ryssland som ett bättre alternativ än det som dekadent betraktade väst. De här krafterna tycker det är onödigt att ägna sig åt någon högre grad av demokrati utan ser tvärtom med gillande på att Putin slår ner all verklig opposition, fixar valen och invaderar andra länder.

Sergej Magnitsij dog i Butyrka-fängelset i Moskva 2009.

Några av figurerna i Rysslands- och Putin-klacken här hemma samlas i nätforumet Ryssland i massmedia, där Putin givetvis hyllas i alla tonarter och USA, Israel (”sionisterna”), Storbritannien, Sverige med flera länder fördöms och förlöjligas. När jag har tråkigt brukar jag ibland gå in och bråka litet med Putin-kramarna, det piggar upp. Det verkar finnas en viss besvikelse över Sverigedemokraternas ljumma inställning till Ryssland, ”…men lyckligtvis finns ju numer AfS att rösta på” som en debattdeltagare med svenskt namn uttryckte saken nyligen.

Vilken inställning det så kallade Alternativ för Sverige de facto har till Ryssland har jag inte närmare kännedom om, men det lär väl visa sig. Det kan ju tänkas att Rysslands-fanatikerna kommer att bli lika besvikna på AfS som på SD.

 

68-kyrkan: Jesus som revolutionär och korset som belastning

Johan Sundeen har skrivit ett magistralt verk om 68-rörelsens härjningar inom Svenska kyrkan. Foto: Tommy Hansson

”Jesus är i stort sett borta. Kyrkan vill tala om allt möjligt annat, men inte om honom längre.”

Så uttryckte sig professor emeritus Eva Hamberg, präst och ledamot i kyrkans läronämnd, när hon för något år sedan motiverade sitt utträde ur Svenska kyrkan som hon menade var svårt anfrätt av ”inre sekularisering”. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/01/08/prast-lamnar-svenska-kyrkan-pa-grund-av-inre-sekularisering/

Eva Hamberg är mycket långt ifrån ensam om att ha lämnat Svenska kyrkan med anor från reformationen på 1500-talet. Enligt statistik som offentliggjordes i våras gick under 2016 omkring 90 000 personer ur kyrkan, vilket var det största antalet någonsin som lämnat Svenska kyrkan under ett och samma år. http://www.dn.se/nyheter/sverige/rekordmanga-lamnar-svenska-kyrkan/

40 procent av de utträdande personerna motiverade sitt steg med att de inte trodde på Gud. I fallet Eva Hamberg var förhållandet snarast det motsatta: hon tror på Gud och Jesus och valde därför att utträda.

Hopplös sekularisering och politisering. Eva Hamberg, som under en lång följd av år innehaft en rad högre tjänster och befattningar inom Svenska kyrkan, anser att den forna statskyrkan i dag är hopplöst sekulariserad och politiserad.

Ärkebiskop K.G. Hammar släppte in den skabrösa fotoutställningen Ecce Homo i Uppsala domkyrka.

Droppen som kom bägaren att rinna över för Hambergs del var en utfrågning inför valet av ärkebiskop 2013, då ärkebiskopskandidaterna fick frågan om Jesus ger en sannare bild av Gud än islams profet Muhammed. Endast Ragnar Persenius, biskop i Uppsala stift, svarade klart ja på den frågan – alla övriga, inklusive den blivande ärkebiskopen Antje Jackelén, svävade på målet. http://blogg.tidskriftenevangelium.se/vem-sager-arkebiskopskandidaterna-att-jag-ar/

Kritiker av Svenska kyrkan brukar ibland uppmanas att inte gå ur kyrkan utan hellre stanna och påverka den inifrån. Professor Eva Hamberg, som även är filosofie doktor i ekonomisk historia, ansåg dock inte att detta var ett möjligt alternativ utan hänvisade till att hon under 25 års aktiva försök inte lyckats påverka kyrkan i någon som helst riktning.

Om ursprunget till sekulariseringen och politiseringen av Svenska kyrkan har idé- och lärdomshistorikern Johan Sundeen skrivit den omfångsrika boken 68-kyrkan. Svensk kristen vänsters möten med marxismen 1965-1989 (Bladh by Bladh förlag 2017, 492 sidor), som visar hur en krets vänsterteologer under det så kallade röda decenniet lyfte in marxismen i kyrkorummet.

Från predikstolar och pulpeter samt i lärosalar, debattartiklar och böcker påstods att Jesus Kristus varit en socialistisk revolutionär. Kristendomen framställdes som en inomvärldslig rättfärdighetslära och en förelöpare till kommunismen.

Kristendom och kommunism flätades samman i den kristna vänsterns idévärld.

Låg andlig nivå. En av förgrundsgestalterna inom den så kallade kristna vänstern var enligt Sundeen Per Frostin (1943-92), som blev professor i systematisk teologi vid Lunds universitet och var ledande inom såväl den Kristna studentrörelsen i Sverige (KRISS) som socialdemokratiska Broderskapsrörelsen.

Frostin skriver följande i sin pamflett Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som ej hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Per_Frostin

De tankar Frostin och hans meningsfränder inom den kristna vänstern torgförde har åldrats helt utan behag. Man kan tycka att det, åtminstone utanför den hårda vänstern med dess talrika kommunistiska bokstavssekter, borde ha framstått som groteskt att hylla kommunistiska folkförstörare och krigshetsare som något slags Guds medarbetare.

Att så uppenbarligen inte var fallet inom kristen vänster i och utanför Sverige vittnar om en uppseendeväckande låg andlig nivå. Detta avspeglar sig även i Svenska kyrkans val av ärkebiskopar. Den senaste (siste?) ärkebiskopen med en huvudsakligen konservativ teologisk/moralisk syn var Yngve Brilioth, som beklädde kyrkans högsta ämbete under perioden 1950-58. Brilioth var bland annat motståndare till kvinnliga präster.

Wejryd besökte Hamas. Efter Yngve Brilioths tid som ärkebiskop har vänster- och liberalteologerna i en aldrig sinande ström avlöst varandra i ärkestiftet: Gunnar Hultgren (1958-67), Ruben Josefson (1967-72), Olof Sundby (1972-83), Bertil Werkström (1983-93), Gunnar Weman (1993-97), Karl-Gustav Hammar (1997-2006), Anders Wejryd (2006-14) och Antje Jackelén (från och med 2014). Förutom att inneha en både teologisk och politisk vänstersyn har Svenska kyrkan även gått i spetsen för ett alltmer antiisraeliskt och islamvänligt synsätt.

Det kyrkliga motståndet mot den judiska staten Israel, som bekant Mellanösterns enda demokrati, har icke minst tagit sig uttryck i en rad bojkottaktioner riktade mot israeliska varor som producerats på den så kallade Västbanken, det vill säga de traditionella judiska områdena Judéen och Samarien med anor från biblisk tid. Tankarna går osökt till de tyska nationalsocialisternas uppmaning ”Kauft nicht bei Juden” (Köp inte av judar) från 1930-talet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/12/29/svenska-kyrkan-kauft-nicht-bei-juden/

Det kan nämnas att Anders Wejryd efter sin tid som ärkebiskop i slutet av oktober 2014 avlade en good-will-visit i Gaza, där han sammanträffade med höga representanter för den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som styr Gaza-remsan med järnhand sedan sin valseger 2005. För att inte förarga sina muslimska värdar hade Wejryd stoppat ned det kors han bar i en kedja runt halsen i bröstfickan!

Förre ärkebiskopen på plats hos Hamas i Gaza – med korset i bröstfickan.

Att Wejryds besök var väl koordinerat med Sveriges officiella Mellanöstern-politik framgår av att den svenska delegationen, där även Jakob von Uexkull, ordförande i organisationen Right Livelihood Award, ingick, samma dag som regeringen Löfven officiellt erkände det så kallade Palestina diplomatiskt (den 30 oktober 2014) utfärdade ett pressmedelande där en palestinaarabisk ”humanitär” organisation prisades.

K.G. Hammar fostrades i 68-rörelsen. Svenska kyrkans Israel-kritiska och propalestinska hållning bör ses som ett logiskt utflöde av den utveckling som så vältaligt beskrivs i Johan Sundeens magistrala uppgörelse med den kyrkliga 68-vänstern.

”Inom Svenska kyrkans episkopat har 68-engagemanget sträckt sig in i vår egen tid”, framhåller Sundeen (sidan 15). ”Den som på 2000-talet mer än andra har gett ansikte åt en opinionsbildning och kristendomstolkning med rötter i det röda decenniet (1965-1975) är K.G. Hammar.”  https://sv.wikipedia.org/wiki/K.G._Hammar

Sundeen hänvisar i sin bok (sidorna 15-16) till en intervju med Hammar som gjordes av Viggo Cavling i Dagens Nyheter den 16 februari 2003, där Cavling menar: ”Om K.G. Hammar sägs vara tvivlets mästare när det gäller teologiska frågor så är han det inte när det gäller politik.” Cavling framhåller att Hammar, liksom många av sina biskopskolleger, fått sin politiska fostran i 68-rörelsen radikalism med dess beundran för exempelvis Maos Kina, Ho Chi Minhs Nordvietnam, Fidél Castros Kuba, Kim Il-sungs Nordkorea och Enwer Hoxhas Albanien. Där fanns inte utrymme för några tvivel.

Idol för 68-kyrkan: diktatorn och massmördaren Mao Tse-tung.

Föga märkligt då att Hammar efter sin tid som ärkebiskop i tidningen Proletären, organ för Kommunistiska partiet (KP), vid jultid 2008 framställs som ”prästen med hjärtat till vänster” och en svensk motsvarighet till de marxistiska så kallade befrielseteologerna i Latinamerika. Hammar hänvisar i Proletären-intervjun till Paulus ord i 1 Timotehosbrevet 6:10 om att penningbegäret är roten till allt ont och för fram en antikapitalistisk uppfattning om samhället.

Karl-Gustav Hammars ställningstaganden genom åren är en veritabel provkarta på vänsterpolitiska och politiskt korrekta åsikter och synsätt: stöd för amnesti för asylsökande, avskrivning av de fattigaste ländernas skulder, en så kallad human kriminalvård, tolerans gentemot representanter för andra religioner samt stöd för homosexlobbyn.

När det gäller det sistnämnda tog Hammar entydigt ställning för Elisabeth Olssons omdiskuterade fotoutställning Ecce Homo, som med den dåvarande ärkebiskopens välsignelse visades i Uppsala domkyrka den 19 september 1998. Utställningens fotografier framställer Jesus och lärjungarna som bögar och transvestiter.

K.G. Hammar tvivlar om tron men inte om politiken.

Jesus blev en politisk revolutionär. Även om Johan Sundeen har alldeles rätt i att 68-vänstern är central för kyrkans vänsterpolitisering går denna faktiskt något längre tillbaka än till ”det röda decenniet” 1965-75 och dess omvälvande tidsepok.

Till och med tiden för Andra världskriget (1939-45) bestod den dåvarande statskyrkans prästerskap till helt övervägande del av konservativa män, vilka var präglade av lutheranismens syn på människan och tillvaron bland annat innebärande att överheten skulle respekteras och att grundläggande kristna normer skulle inskärpas i menigheten genom obligatorisk närvaro vid gudstjänsterna, katekes- och psalmpluggande och husförhör.

Under efterkrigstiden började emellertid mer radikala stämningar göra sig gällande inom kyrkor och samfund, icke minst mot bakgrund av att det kommunistiska Sovjetunionen under Stalin verksamt bidragit till Nazitysklands besegrande och av många naiva människor därför sågs som en god kraft i världen.

För Svenska kyrkans vidkommande innebar det en gradvis utveckling från att utgöra ett andligt samfund i riktning mot att bli ett slags inomvärldsligt rättfärdighetsinstitut: frälsningen skulle nu komma mer genom politisk handling än via en andlig process med den korsfäste och uppståndne Jesus Kristus i centrum. Jesus förvandlades i stället till en politisk revolutionär, en bild som saknar grund i Nya testamentets evangelier vilket vem som helst som är läskunnig kan förvissa sig om. http://stefanolsson.nu/2013/09/19/den-politiske-jesus/

Rhodesiamatch och världskyrkomöte. När Gunnar Hultgren blev ärkebiskop 1958 började ett socialetiskt perspektiv breda ut sig också i ledande kyrkliga kretsar, där Hultgrens synsätt kraftigt backades upp av den blivande Stockholms-biskopen Ingmar Ström. Försök gjordes att till kyrkan knyta industriarbetarna, ett projekt vilket dock rann ut i sanden.

Den politiska medvetenheten utnyttjades dock av 68-folket. En ny generation präster, ofta med skägg och med en intellektuell jargong, började orera om en ny världsordning och om det önskvärda i en väpnad befrielsekamp i Tredje världen.

Pöbelfasoner vid tennismatchen Sverige-Rhodesia i Båstad. Kyrkoherde Ingemar Simonsson gick i bräschen för protesterna.

1968 gick kyrkoherde Ingemar Simonsson i bräschen för militanta protester mot en Davis Cup-match i Båstad mellan Sverige och Rhodesia. Vänsterpöbeln lyckades stoppa matchen som emellertid senare spelades inför tomma läktare på annan plats. 1968 var också året då den protestantiska och starkt vänstervridna organisationen Kyrkornas världsråd (KVR) arrangerade det så kallade Världskyrkomötet i Uppsala. Det skedde den 4 juli med ”Guds kärlek till de fattiga” som övergripande ekumeniskt motiv.

Mötet fick starka vänsterpolitiska förtecken, och i domkyrkan höll den kommunistiske trubaduren Pete Seeger från USA konsert. Ärkebiskop Olof Sundby var för övrigt president i det starkt vänsterinriktade och prosovjetiska KVR 1975-83. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kyrkornas_v%C3%A4rldsr%C3%A5d

Jesus som FNL-demonstrant. 1969 publicerades så den bisarra men inflytelserika antologin Kristen vänster på Gidlunds förlag med texter av Per Frostin, Carl-Henric Grenholm, Martin Lind och Ingemar Näslund. Redaktör för denna skrift var Magnus Brohult, vilken i likhet med många andra röda tyckare omsider hamnade som journalist på Svenska Dagbladet.

I bokens förord tas upp behovet av ett starkare kristet engagemang i samhällsfrågor. Självfallet skulle detta engagemang komma från vänster och det talas i propagandistiska ordalag om nykolonialism, rasistiskt förtryck i Afrika, FNL-rörelsen samt behovet av dialog mellan kristendom och marxism.

”’Kristen vänster’ är ett mångtydigt begrepp”, heter det i Kristen vänster. ”Det är angeläget att betona att den socialism vi eftersträvar inte är mer ’kristen’ än övrig socialism…Vi tror helt enkelt att kristna, existentialister, humanister, buddhister och folk av annan livsåskådning kan ha vissa värderingar gemensamma som gör det möjligt att tillsammans, oberoende av att man har skilda livsåskådningar, eftersträva ett visst samhälle, som skulle kunna karaktäriseras som baserat på en internationell socialism.”

Jesus framställs som FNL-sympatisör i boken Kristen vänster (1969). Foto: Tommy Hansson

Ingemar Näslund för i antologin fram tanken att Jesus, om han kom till jorden och Sverige vid den tid boken skrevs, sannolikt inte skulle liera sig med företrädarna för traditionell kristenhet utan snarare med dem ”som bär runda märken på sin kappa”. Märken på vilka det står ”med FNL för Vietnams folk”.

Alltså Jesus som FNL-demonstrant. Mer utflipprad än så kan väl bilden av frälsaren från Nasaret näppeligen bli.

Valet av Jackelén. Johan Sundeen tar i sin bok 68-kyrkan metodiskt upp vänsterideologiska strömningar som gjort Svenska kyrkan till vad den är i dag. Det är en ganska skakande men framförallt mycket nyttig läsning om sekularisering, politisering och diktaturvurmande som fann vägen in i en kyrka som stelnat i föga fruktbar formalism och rigid konservatism.

Vänsterinfluenserna var inte den enda form av influenser som drabbade kyrkan – det förekom så även högkyrkliga försök till påverkan – men det var dessa som rönte det största inflytandet. Detta möjliggjorde i tidernas fullbordan valet av Antje Jackelén ärkebiskop, vilket naturligtvis är illa nog, även om hon ännu inte kan mäta sig med K.G. Hammar när det gäller destruktivt vänsterinflytande över Svenska kyrkan.

Jackelén, född Zöllner i dåvarande Västtyskland 1955, förmådde som nämnts här ovan vid utfrågningen inför ärkebiskopsvalet 2013 inte ange som sin åsikt att Jesus gav en sannare bild av Gud än Muhammed. Hon antog yttermera som ärkebiskopligt valspråk ”Gud är större”, vilket är en direktöversättning av islams arabiska slagord  Allahu akbar. Det kan för övrigt nämnas att Jackelén prästvigdes 1980 av den mycket vänsterinriktade Stockholms-biskopen Lars Carlzon, som var Förbundet Sverige-DDRs siste ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Antje_Jackel%C3%A9n

Muslimska krafter. I ett vidare perspektiv har den socialistiska ideologi som de facto präglar Svenska kyrkan i dag inom den kyrkliga sfären blivit en motsvarighet till det socialdemokratiska och kommunistiska inflytandet i det sekulära samhället inklusive fackföreningsrörelsen. Partipolitiken, kyrkan och facket – det är en formidabel maktkonstellation som icke-socialistiska partier och krafter har emot sig.

Korset – en belastning enligt vissa kristna.

Om den nuvarande utvecklingen, där ledande kristna företrädare ogärna talar om Gud och Kristus och tenderar att se det kristna korset som en belastning eftersom det kan förarga muslimer, fortsätter är det som jag ser det fullt möjligt att Svenska kyrkan en dag helt upphör att kalla sig kristen. Om ledande kyrkliga företrädares problem med korset har jag skrivit följande på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2016/08/04/hog-chef-inom-svenska-kyrkan-bara-kors-uppviglande-och-okristligt/

En sådan utveckling är redan genomförd i Socialdemokraternas förutvarande kristna organisation Broderskapsrörelsen, numera benämnd Socialdemokrater för tro och solidaritet där muslimska krafter har en mycket stark ställning. https://www.svd.se/broderskap-inte-langre-kristna