Posted tagged ‘Trondheim’

Offensivt Ryssland hotar Norge med kärnvapen – Putin angriper ”globala eliter”

2 november, 2016

norge-marinkar-jpg
330 amerikanska marinkårssoldater kommer att placeras på norsk mark i januari 2017. Det är första gången sedan NATO bildades 1949 som Norge tillåter utländsk trupp att stationeras i landet.

USA har ingått ett avtal med den borgerliga norska regeringen om att stationera 330 amerikanska marinsoldater på norskt territorium. Truppstyrkan placeras i Vaernes i Nord-Tröndelag nära Trondheim. Avtalet upprör en del norska oppositionspolitiker och militärer men framförallt ryska representanter. Det är första gången på närmare 70 år som Norge ger klartecken för utstationering av utländsk trupp på norsk botten.

När den auktoritäre ryske ledaren Vladimir Putin vill framföra skarpa budskap till andra länder utan att själv behöva ta till orda har han för vana att skicka fram någon betrodd underhuggare inom politiken eller diplomatin. Denne får då som ett slags skurkaktig ”gubben i lådan” hota med kärnvapen och/eller andra otrevligheter. Den här gången föll lotten på den rutinerade försvarspolitikern Frants Klinstevitsj, som i en intervju med norska TV2 hotade det mångåriga NATO-landet Norge med kärnvapen. http://www.tv2.no/a/8691052/

”Detta är mycket farligt för Norge och norrmännen”, menade Klintsevitsj, som är förste vice ordförande i den ryska statsdumans (senatens) försvarskommitté. Han har representerat Putins parti sedan 1999. Enligt den ryske försvarspolitikerns mening har USA pressat Norge att ta emot marinsoldaterna därför att man är intresserat av att ”bygga upp en infrastruktur” i det skandinaviska landet, som varit medlem av Atlantpakten (NATO) sedan dess begynnelse 1949.

1
Putins  språkrör Frants Klintsevitsj hotar med en rysk kärnvapenattack mot norska mål.

Enligt en vanlig rysk verklighetsuppfattning är Ryssland ständigt ”omringat” av fientliga krafter vilka hotar invadera moder Ryssland. Det var det Stalin skyllde på när han lurade skjortan av väst och efter Andra världskriget ockuperade större delen av Östeuropa minus Finland, som dock tvingades föra en ”finlandiserad” – det vill säga ryskvänlig – utrikespolitik. https://sv.wikipedia.org/wiki/Finlandisering

Sovjetnostalgikern och gamle KGB-officeren Vladimir Putin tycks hysa en snarlik uppfattning om att stackars Ryssland löper risk att ”inringas” av länder som Ukraina, de baltiska staterna, Norge och sannolikt även Sverige. Därav de systematiska kränkningarna av andra länders territorier och de stundom förekommande hoten om att sätta in kärnvapen. Det måste betecknas som anmärkningsvärt att ryssarna nu känner sig hotade av ynka drygt 300 USA-soldater.

Frants Klintsevitsj lägger ut texten:

Hur skall vi reagera  på detta? Vi har självfallet aldrig tidigare haft Norge på listan över mål för våra strategiska vapen. Men om detta utvecklar sig, kommer Norges befolkning att få lida. Därför att vi måste reagera mot definierade militära hot. Och vi har saker att reagera med.

Stationeringen av de amerikanska marinsoldaterna kommer att ske i januari 2017 och en utvärdering att göras under året. Troligen kommer soldaterna att få använda sig av amerikansk materiel som redan finns på plats. Det norska försvarsdepartementet anser att den gästande truppen inte kan kallas ”permanent”, då den avses roteras. Något som från rysk sida anses vara blott en ”lek med ord”.

2398520
Norges statsminister Erna Solberg tillsammans med NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg, som var hennes företrädare som norsk regeringschef.

2018 kommer Norge till yttermera visso att vara värdland för NATOs stora manöver: cirka 25 000 soldater från västalliansen (som numera även innehåller östeuropeiska inslag) kommer då att finnas på norsk mark inte särskilt långt från ryskt territorium. https://www.nrk.no/urix/25.000-nato-soldater-til-norge-i-2018-1.12190045

Bilden av det aggressiva Putin-Ryssland bekräftas i en unik intervju med chefen för den brittiska underrättelseorganisationen MI5, Andrew Parker, i den brittiska vänstertidningen The Guardian nyligen. Det var första gången i MI5s 107-åriga historia som en chef för organisationen gav en tidningsintervju. https://en.wikipedia.org/wiki/MI5

Parker menar att i en tid när mycket av fokus ligger på islamistisk extremism, så är hemliga operationer utförda av andra länder en växande fara. Och den största faran därvidlag, menar Andrew Parker, är Ryssland:

It is using its whole range of state organs and powers to push its foreign policy abroad in increasingly aggressive ways –  – involving propaganda, espionage, subversion and cyber-attacks. Russia is at work across Europe and in the UK today. It is MI 5´s job to get in the way of this.

andrew-parker-012
MI5-chefen Andreew Parker varnar för ett aggressivt Ryssland.

Det som skiljer dagens situation jämfört med den som rådde under det Kalla kriget är kriget i cyberrymden. De ryska målen omfattar ej endast militära hemligheter utan även industriprojekt, ekonomisk information samt regerings- och utrikespolitik. Underrättelsechefen Andrew Parker har uppfattningen, att det inte bara är MI5s uppgift att bekämpa den statsundergrävande verksamheten från fientlig makts sida utan att också informera allmänheten om situationen – därav beslutet att låta sig intervjuas av The Guardian.

I intervjun hävdar Parker vidare, att MI5 under de senaste tre åren omintetgjort tolv jihadistiska terrorkomplotter. Enligt Parker finns det för närvarande omkring 3000 våldsbenägna islamistiska extremister i Storbritannien, varav merparten brittiska. https://www.theguardian.com/uk-news/2016/oct/31/andrew-parker-increasingly-aggressive-russia-a-growing-threat-to-uk-says-mi5-head

”Russia seems to define itself by opposition to the west and seems to act accordingly”, menar MI5-chefen. ”You can see that on the ground with Russia´s activities in Ukraine and Syria.”

En del av den ryska propagandaverksamheten i det nya ”kalla krig”, som de facto varit för handen sedan Putins makttillträde 2000, går ut på att få över nationalistiska och/eller populistiska politiska krafter i västvärlden på sin sida: väst porträtteras som dekadent och omoraliskt under det att Ryssland står för traditionella värden som familj, fosterlandskärlek och heterosexualitet. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Att döma av den till synes växande skaran av Putin-anhängare på nätet har detta varit en framgångsrik strategi – det talas ofta om ”hets” mot Ryssland, ja till och med om ”främlingsfientlighet” gentemot ryssar. Om Ryssland kränker andras territorium eller någon rysk representant uttalar sig hotfullt, ja då är det ändå västvärldens fel.

Gamle vänstersossen och Palme-beundraren, förre TV-reportern Björn Elmbrant, hävdar i en replik i Dagens Arena att ”Dagens Nyheters kampanj för Nato-medlemskap bygger på att stoppa all dialog och att starkt överdriva ett reellt ryskt hot, för att locka fram människors rädsla.”

13065168c61b3b2b45a0aac297dda53e
Vladimir Putin varnade vid Valdai Clubs möte i Sotji för ”globala eliter” och förnekade all inblandning i USA-valet.

Den ur Sverigedemokraterna uteslutne prästen Axel W. Karlsson talar i en Facebook-kommentar till Elmbrants inlägg, som han delat, om ”hetsbladet” Dagens Nyheters ”SKRÄCKkampanj och spridande av främlingsfientlig propaganda MOT RYSSARNA för att leda in Sverige i NATO.”  (Versaler av Karlsson). Karlsson är medarbetare i den Rysslands-vänliga tidningen Nya Tider. http://www.dagensarena.se/opinion/uppdiktade-hotbilder-ar-inte-ansvarsfull-journalistik/

Medan det under Kalla kriget uteslutande var så kallade progressiva krafter – vilka kunde återfinnas bland kommunister, socialdemokrater och i enstaka fall liberaler – som sökte förringa det sovjetiska hotet mot västerländsk frihet och demokrati och rikta all kritik mot väst, är det nu i huvudsak nationalister som backar upp Putins postsovjetiska rike. Att Putin med sin retorik medvetet appellerar till medlemmar ur detta politiska skikt är uppenbart.

Sajten Nyheter idag rapporterar om hur Putin på en sammankomst med Valdai Club i Sotji nyligen i ett tal gick hårt åt ”globala eliter” samt mångkulturalism, vilken enligt Putin har misslyckats. Den ryske statschefen är väl medveten om att det är sådant som många av nationalisterna i Europa vill höra. Putin förnekade i sammanhanget att Ryssland sökte påverka presidentvalet i USA den 8 november. ”USA är ingen bananrepublik”, citeras Putin bland annat i Nyheter idag. http://nyheteridag.se/putin-till-attack-mot-mangkultur-och-globala-eliter/

Valdai Club är en respekterad international samtalsklubb etablerad 2004 vid Valdai-sjön nära Velikij Novgorod i Ryssland. Klubben har enligt Wikipedia engagerat sammanlagt över 900 personer från över 60 länder genom åren, varav många välrenommerade politiker, pensionerade statsmän, forskare, kulturpersonligheter, höga militärer etcetera.

_07lautp
Nyheter idags Chang Frick – en av Rysslands röster i Sverige.

Ironiskt nog, med tanke på Putins ordval, skulle man mycket väl kunna kalla Valdai Club för en ”global elit” av i princip samma skrot och korn som den omtalade Bilderberggruppen. https://en.wikipedia.org/wiki/Valdai_International_Discussion_Club

Primus motor på Nyheter idag är Chang Frick, en tidigare sverigedemokrat som inte gör någon hemlighet av sin proryskhet och att en av tidningens största kunder är den ryska nyhetstjänsten RT (Russia Today). http://stefanolsson.nu/2015/10/21/husbonden-heter-putin/

 

 

I dag firas den samiska nationaldagen

6 februari, 2015

 

1536_samerisiffror Antalet samer i vårt land beräknas till mellan 20 000 och 40 000.

http://www.gp.se/nyheter/sverige/1.2622191-samernas-nationaldag-firas-i-goteborg-i-dag?m=print

Den 6 februari firas sedan 1992 Samelands (Sápmi), det vill säga alla samers, nationaldag. Noga taget högtidlighålls denna dag till åminnelse av den första samiska kongressen som ägde rum i norska Trondheim 1917. Dagen till ära förekommer firande i Göteborg i form av exempelvis jojk och konst.

En av de aktivister och samepolitiker som möjliggjorde kongressen i Trondheim var Elsa Laula Renberg (1877-1931), född i Tärnaby i Västerbotten av norsk-svenska föräldrar. Mer om denna driftiga kvinna här:

http://sv.wikipedia.org/wiki/Elsa_Laula_Renberg

Sverigedemokraternas partisekreterare Björn Söder väckte för en tid sedan rabalder då han i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius bland annat diskuterade villkoren för våra erkända nationella minoriteter, däribland samerna. Ve och fasa och rasism, Söder och SD anser inte att dessa är svenska! löd den politiska korrekthetens samfällda anskri.

Elsa_Laula_Renberg Samepionjären Elsa Laula Renberg.

Det var bara det att Söder hade rätt och de politiskt korrekta fel. Samer är inte svenskar. Detta inskärptes av den samiske folkrättsjuristen Mattias Åhrén i en debattartikel på SVT Nyheter, som kan läsas här:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/mattias-ahren-samer-ar-inte-svenskar

Ett centralt avsnitt i Åhréns analys lyder så:

Jag blir personligen nästan mer bekymrad när alla andra partier från höger till vänster tar debatten och säger att samer är svenskar – för det är vi inte. Det är därför vi har ett Sameting, rätt till att ha undervisning och utbildning på samiska och det är därför vi har särskilda rättigheter till landområden och naturresurser.

Lägg därtill att samerna också har en egen nationalsång som heter ”Samefolkets sång” (Sámi soga lávlla) samt en egen flagga och alltså egen nationaldag. Vilka är då samerna och hur många finns det? Det exakta antalet är flytande, eftersom det är osäkert hur många med samiskt påbrå som identifierar sig som just samer.

200px-Sami_flag_svg Den samiska flaggan.

Litet statistik om det samiska kan fås via denna länk:

http://www.samer.se/1536

Man brukar dock räkna med att det finns cirka 20 000 – 40 000 samer i Sverige, varav bara en minoritet – 4677 – är renägare. Det finns också en spänning mellan renägande och icke renägande samer, där det är en vanlig uppfattning bland de sistnämnda att renägarna har alldeles för stora privilegier.

I en artikel i SD-organet SD-Kuriren, som jag då var chefredaktör för, skrev den tidigare sametingsledamoten Ulf Nårsa i december 2009 bland annat följande:

När sedan 1971 års rennäringslag kom och på den nuvarande samebystem så kom man också att slå in den sista spiken i den lappländska kistan. Genom rennäringslagen, som endast tillåter samer som äger renar och är medlemmar i en sameby att bedriva jakt, fiske och renskötsel inom det så kallade renskötselområdet så blev befolkningen i Norrlands inland uppdelade i ett A- och B-lag. Ett A-lag som har alla rättigheter till brukande av land och vatten och ett B-lag som inga sådana rättigheter har.

Nårsa ifrågasätter vidare om samerna verkligen är en så kallad svensk urbefolkning, som det vanligen hävdas. Enligt Nårsa är det snarare så att den samiska urbefolkningen initialt var en till Sverige inflyttad utländsk minoritet.

images Förre sametingsledamoten Ulf Nårsa.

Det må vara hur det vill med den saken. Jag tycker under alla omständigheter att den samiska nationaldagen kan vara värd att fira och tänker göra det med att inmundiga ren- eller viltskav med pommes frites. Samiskt och belgiskt i skön blandning. Kanske litet spanskt rödvin därtill.

Slutligen litet jojk i form av ”Daniels jojk” framförd av den samiske artisten Jon Henrik Fjällgren:

https://www.youtube.com/watch?v=H2sJz90ygKE

Fotnot: Sveriges fem erkända så kallade nationella minoriteter är samer, judar, romer, tornedalingar och sverigefinnar.

 

 

Quislings vålnad går igen i Norge

21 september, 2011

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.

Hanssons lilla brännvinsguide (X)

19 september, 2011

LYSHOLMS LINIE-AQUAVIT

Denna akvavit, gjord på potatis,sägs vara Nordens äldsta akvavit. Den är milt kryddig med ”örtig” smak av fatkaraktär. Inslag av kummin, dill, pomerans och fänkål finns. Alkoholhalten uppgår till 41,5 procent. Producent är norska Arcus. Hur akvaviten fick sitt namn är en särskild historia som berättas nedan.

Upphovsmannen till Linie-Aquavit är norrmannen Jörgen Bernhoft Lysholm (1796-1843) vilken i unga år studerade i Berlin, där han kom i kontakt med spritdestillatören Pistorius vilken 1817 hade uppfunnit en så kallad bäckenapparat. Med denna var det möjligt att destillera 80 procent alkohol i en enda process.

Hemma i Norge tog Lysholm i Trondheim över ett företag för tvåltillverkning som startats av fadern Nicolai och en bror och gjorde om det till brännvinsbränneri baserat på Pistorii nydanande teknik. Här förfärdigade norrmannen flera olika typer av akvaviter, det vill säga kryddade brännviner, av vilka en del lagrades på ekfat ända upp till 30 år.

I slutet av 1830-talet startade Lysholm några år före sin bortgång produktionen av  Linie-Aqvavit, som tillkom genom ett säreget förfarande. Drycken lagrades på ekfat som rymde 500 liter och sändes ombord på fartyg som exporterade rökt fisk till Sydamerika. Under den långa resan genomgick akvaviten en lagringsprocess som ansågs förbättra smaken.

Jörgen B. Lysholms Line-Aqvavit håller ställningarna.

Den första dokumenterade akvavitresan skedde 1842, året före Lysholms död, ombord fartyget ”Nordstiernan” där en kapten Marstrander förde befäl. Resan gick till Rio de Janeiro tur och retur och under färden passerades ekvatorn – ”linjen”. Lysholm var dock inte pionjär på området. Redan 1805 hade akvavit  skickats för försäljning till Australien, men då det importerande företaget gått i konkurs när leveransen anlände  fick fartyget ta med lasten tillbaka till Norge.

Innan sin förtidiga bortgång hade Jörgen B. Lysholm etablerat sig som en världsledande exportör av akvaviter, vilka kom att säljas i alla världsdelar. Den gode Lysholm har behållit sin lyskraft i hemlandet, och än i dag är ”att ta sig en Jörgen B.” synonymt med att ta sig en ”dram” (sup). Man bör dock inte bli alltför ”på lyset” därav…

Och förfarandet med att lagra Linie Aquavit ombord på skepp har hållit i sig, låt vara att de gamla segelfartygen sedan länge är ersatta med motorfartyg. I dag lastas de lysholmska ekfaten ombord fartyg tillhöriga Wilhelm Wilhelmsens rederi för transport jorden runt, således ej endast tur och retur Australien som var det vanliga förr. Det aktuella fartyget stannar ute fyra-fem månader och passerar under sin färd ekvatorn två gånger.

Liksom tidigare anses klimatets och temperaturens skiftningar i kombination med rörelsen ombord påverka smaken i förmånlig riktning.

Så till den snapsvisa jag brukar avsluta mina brännvinsbetraktelser med. Som vanligt har jag skrivit den själv.

Vem kan supa?
(Melodi: ”Vem kan segla?”)

Vem kan supa förutan sprit?
Vem kan tro att det fest är?
Vem kan undvara akvavit
vid ett fat av kräfter?

Jag kan supa förutan sprit,
jag kan tro att det fest är.
Men inte undvara akvavit
vid ett fat av kräfter!

Drick ansvarsfullt!