FNs pengar på väg att ta slut: dags att lägga ner eländet och bilda Demokratiernas förbund

FN-skrapan i New York.

FNs pengar är på väg att ta slut – kassan kan vara helt tom vid månadsskiftet oktober-november 2019. Det skriver FNs generalsekreterare António Guterres i ett brev till världsorganisationens omkring 37 000 anställda. https://www.svt.se/nyheter/snabbkollen/fn-chefen-fn-s-pengar-pa-vag-att-ta-slut

Underskottet uppgår för närvarande till 230 miljoner US dollar eller närmare 2,3 miljarder kronor. Orsaken uppges vara att medlemsländerna endast betalat in 70 procent av den totalsumma som behövs för att hålla verksamheten igång. Guterres föreslår bland annat att tjänstemännens resor begränsas till det absolut nödvändiga.

Förenta nationerna (United Nations) grundades den 24 oktober 1945 i syfte att främja internationellt samarbete. Organisationens högkvarter placerades i New York i USA. FN hade vid grundandet 51 suveräna stater som medlemmar. Från och med juli 2011, då Sydsudan togs in, har världsorganisationen 193 medlemmar. https://sv.wikipedia.org/wiki/F%C3%B6renta_nationerna

FN har genom åren svarat för flera minnesvärda insatser. Så spelade man, när den tidigare norske utrikesministern Trygve Lie var generalsekreterare, en avgörande roll vid den judiska staten Israels bildande den 14 maj 1948. När Koreakriget utbröt med det kommunistiska Nordkoreas angrepp på det USA-stödda Sydkorea den 25 juni 1950 beslutades att FN-styrkor från 16 nationer skulle ställa upp på det angripna landets sida.

Det finns sannolikt ytterligare ett antal exempel på att FN agerat på ett föredömligt sätt i samband med internationella konflikter. Med tiden har dock FN utvecklats i alldeles fel riktning och framstår i denna bloggares ögon alltmer som en impotent och beklagligt inkompetent och korrupt koloss på lerfötter. Organisationen kan på flera sätt jämföras med sin föregångare Nationernas förbund (NF, League of Nations).

NF bildades 1920 på initiativ av den amerikanske presidenten Woodrow Wilson för att förhindra framtida världskonflikter. Högkvarteret upprättades i schweiziska Génève. Paradoxalt nog röstade den amerikanska senaten nej till att ansluta Förenta staterna till NF; den hade tidigare också röstat nej till Versaillesfördraget efter Första världskriget. Målsättningen att förhindra internationella konflikter kom på skam då man misslyckades med att sätta stopp för Japans, Italiens och Tysklands utökande av sina respektive territorier med vapenmakt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Nationernas_f%C3%B6rbund

Saudiarabien är en av medlemmarna i FNs råd för mänskliga rättigheter.

Nationernas förbund upplöstes formellt inte förrän 1946 men hade i praktiken upphört att fungera sedan Andra världskriget utbrutit med Nazitysklands invasion av Polen den 1 september 1939. Inte många sörjde dess frånfälle. Det kan nämnas att Sveriges statsminister Hjalmar Branting 1921 fick dela Nobels fredspris tillsammans med den norske politikern och pacifisten Christian Lange för sina insatser inom NFs ram. https://popularhistoria.se/politik/politiker/hjalmar-branting-arbetarnas-hovding

FN handikappas av att alla medlemsstater – totalitära diktaturer likaväl som demokratier – har en röst var vilket gör att hanteringen av organisationens angelägenheter blir oerhört tungrodd. Rent groteskt blir det när diktaturstater såsom Saudiarabien, Kuba, röda Kina, Venezuela, Förenade arabemiraten och Qatar spelar ledande roller som medlemmar i FNs råd för mänskliga rättigheter. Det enda land som rådet någonsin fördömt är Israel, vilket skett 15 gånger.

Liberalernas riksdagsman Fredrik Malm har med all rätt föreslagit att rådet läggs ner. https://www.svt.se/opinion/mr-radet

Inte heller FNs säkerhetsråd, som har fem permanenta och 15 medlemmar som väljs in på vardera två år, bidrar nämnvärt till att ge FN ett gott renommé. De fem permanenta medlemsstaterna USA, Storbritannien, Frankrike, Ryssland och röda Kina har alla vetorätt vilket exempelvis gör att kineserna kan stoppa alla för dem misshagliga typer av agerande mot ockupationen av Tibet eller det frikostiga utdömandet av dödsstraff i landet.

Säkerhetsrådet

Enligt min enkla mening har FN i allt högre utsträckning urartat till att bli ett språkrör för motbjudande diktaturer och terrorrörelser som till exempel palestinaarabiska Hamas, som man vägrat fördöma. Det är hög tid att lägga ner, ej endast det parodiska människorättsrådet, utan hela eländet. Istället skulle FNs demokratiska medlemsländer kunna bilda ett Demokratiernas förbund, som på riktigt skulle kunna spela en konstruktiv roll i världen. https://www.varldenidag.se/nyheter/nar-fn-blir-sprakror-for-diktaturer-och-terror-regimer/reprlj!tECi1fV1QyMlqTJZTtUyag/

 

 

Inför FN-omröstningen: Sverige smörar för diktaturerna

 Utrikesminister Margot Wallström visar in Fatah-ledaren Mahmoud Abbas i de diplomatiska finrummen.

När S-MP-regeringen tillträdde efter valet den 14 september 2014 var en av dess absolut första åtgärder att ge fullt diplomatiskt erkännande åt ”Palestina” och samtidigt skänka bort 1,5 miljarder skattepengar till den icke-existerande staten.

Den rödgröna regeringen har fortsatt sluta upp bakom den så kallade Palestinska myndigheten och glatt denna genom ohemula angrepp på den judiska staten Israel, en ö av yttrandefrihet, tolerans och demokrati i en omgivning av korrupta, inkompetenta och grymma arabregimer som struntar fullständigt i sina egna medborgares väl och ve.

Detta har bland annat skett genom utrikesminister Margot Wallströms häpnadsväckande uttalanden om att israelisk polis och militär kan göra sig skyldig till ”utomrättsliga avrättningar” genom att oskadliggöra knivskärande palestinaarabiska terrorister. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Wallström och hennes närmaste omgivning har i efterhand sökt göra gällande att uttalandena om utomrättsliga avrättningar syftar på ”båda sidor” i konflikten mellan Israel och palestinaaraberna och att Sverige är ”Israels vän”, men frågan är om de ens själva tror på detta. Följden har under alla omständigheter blivit att Wallströms förlöpningar diskvalificerat Sverige från att spela någon som helst roll i en eventuell fredsprocess i Mellanöstern och dessutom renderat Wallström personligen inreseförbud till Israel.

Erkännandet av ”Palestina” – som tidigare i historien administrerats av det Romerska riket, Osmanska riket och Storbritannien men aldrig varit en självständig stat – och de efterföljande tjuvnypen mot Israel bör ses som inledningen på Sveriges lika påkostade som dubiösa kampanj för att i juni, i konkurrens med Nederländerna och Italien, väljas in som tillfällig medlem i FNs säkerhetsråd under 2017 och 2018. Sveriges Palestina-politik torde definitivt inte försvaga Sveriges chanser med tanke på FNs notoriska och väldokumenterade Israel-fientlighet.https://tommyhansson.wordpress.com/2016/02/05/ban-ki-moon-fullfoljer-dag-hammarskjolds-israel-fientliga-fn-tradition/

 Statsråden Isabella Lövin, Åsa Romson, Stefan Löfven och Margot Wallström på plats utanför FN i New York.

Den aktuella kampanjen har inneburit ett synnerligen vidlyftigt resande kors och tvärs över klotet för statsminister Stefan Löfven, utrikesminister Margot Wallström, biståndsminister Isabella Lövin och vice statsminister Åsa Romson men även avdankade aktörer som gamle KGB-medarbetaren Pierre Schori, vilken rest flitigt i Latinamerika och icke minst i det gamla ideallandet Kuba där den kommunistiska Castro-regimen fortfarande har makten. Här erinrade Schori om hans och Olof Palmes Kuba-resa 1975. http://kanal10.se/bloggar/viewperspektivblog/perspektiv-bloggen/2013/09/24/pierre-schori-rapporterade-till-kgb

En favorit bland regeringens resmål är Etiopien. Tre gånger sedan kampanjen inleddes har Löfven landat i Etiopiens huvudstad Addis Abeba. ”Addis har blivit som ett andra hem för mig”, sade Löfven i ett tal på Afrikanska unionens toppmöte som hölls i januari. Exemplet Etiopien, det före detta Abessinien, på Afrikas horn visar att det är viktigt att hålla afrikanska diktaturstater med usel respekt för mänskliga rättigheter på gott humör. På kontinenten är det 50 röster av de 129 som krävs för att kvalificera in till säkerhetsrådet som står på spel.

Andra afrikanska stater med mer eller mindre dimmiga begrepp om demokrati och frihet som statsministern eller utrikesministern besökt under kampanjen är Mocambique, Egypten, Sydafrika och Kenya. Eftersom det inte spelar någon roll hur stora länderna är – även lilleputtstaterna har, i likhet med stormakter som USA, Kina, Ryssland, Storbritannien och Frankrike, en röst – har regeringen även lagt in besök i diminutiva östater av typ Saint Lucia, Tonga, Fiji och Kiribati.

 Stefan Löfven i sitt ”andra hem”, Etiopiens huvudstad Addis Abeba där han hälsade på i Volvos yrkesskola.

Nyligen besökte Stefan Löfven det gigantiska Indien i syfte att sälja JAS Gripen-plan till premiärminister Narendra Modi. Det hektiska resandet hade tydligen gjort statsministern yr i mössan, eftersom han i ett tal dabbade sig rejält genom att referera till Indien som ”Kina”…   http://www.sydsvenskan.se/sverige/regeringen-pa-global-rostjakt/

Att en regering som har överhängande problem på hemmaplan jagar internationell prestige är en klassisk strategi. ”Det är lite som att söka ett OS, där stora pengar, mutor och aggressiv kohandel ingår”, skrev Jenny Nordberg i Svenska Dagbladet den 21 november 2014 då regeringen Löfven precis inlett sin FN-kampanj. http://www.svd.se/hogt-pris-for-plats-i-sakerhetsradet–i-pengar-och-risk-for-svenska-liv   

Att Sverige har gamla och tämligen stolta traditioner när det gäller Förenta nationerna är naturligtvis inte till nackdel för de ihärdiga svenska strävandena att vika en plats åt sig i säkerhetsrådet 2017-2018. Dag Hammarskjöld var som alla vet 1952-61 organisationens andre generalsekreterare efter norrmannen Trygve Lie, och 2012 utsåg generalsekreterare Ban Ki-moon den tidigare svenske utrikesministern Jan Eliasson till biträdande generalsekreterare, den högsta FN-post en svensk haft sedan Hammarskjölds dagar. http://usapol.blogspot.com/2012/03/jan-eliasson-blir-bitradande-fn_04.html

Vidare har Sverige under åtskilliga år varit FNs sjätte största bidragsgivare samt är fjärde störst vad avser bistånd till andra länder i reda pengar räknat. Sammanlagt har omkring 80 000 svenskar tjänstgjort i Utlandsstyrkan, och av dessa har ett 80-tal avlidit ínom ramen för tjänstgöringen; då räknas även dödsfall av så kallade naturliga orsaker – endast sju har fallit offer under strid.

 Svensk FN-soldat på post i Elizabethville i den kongolesiska utbrytarstaten Katanga.

Farligast var det under Kongo-krisen i början av 1960-talet, som skördade 19 svenska liv.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1602&artikel=4113954 Bland de svenska dödsoffren inkluderas inte FN-medlaren Folke Bernadotte, som mördades i Jerusalem 1948, eller Dag Hammarskjöld vilken omkom i en flygolycka 1961. En lista över alla svenska FN-offer finns här: https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_svenska_avlidna_i_utlandsstyrkans_tj%C3%A4nst

På sistone har Sverige därtill skickat trupp under FN-flagg till det kaotiska och farliga Mali till en kostnad av 700 miljoner kronor över två år.

Frågan är varför Sverige fäster så stor vikt vid FN. Organisationen har ju inte precis rosat marknaden och förmådde inte stoppa folkmord och etniska rensningar i Rwanda och det forna Jugoslavien på 1990-talet. Under senare år har FN-soldater under tjänsteutövning i Afrika gjort sig skyldiga till brutala våldtäkter mot kvinnor såväl som barn. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6236183

Svaret torde bestå dels i att vi svenskar som regel har en överdriven tilltro till organisationens möjligheter att åstadkomma konkreta och varaktiga resultat på världsscenen, dels att det politiska etablissemanget med socialdemokratin i spetsen anser att Sverige har en plikt att vara världssamvete med den självpåtagna uppgiften att tala om för andra länder hur saker och ting egentligen förhåller sig, något som med fördel kan göras i FN-sammanhang.

Andra faktorer kan också spela in. Jenny Nordberg framhåller:

För många ivriga UD-medarbetare för en närvaro också med sig löftet om några av livets största ögonblick och förekomma bland spelarna med allra högst svansföring, som franska och brittiska diplomater. Det är som att vinna Eurovisionsschlagerfestivalen – härligt, men ytterst oklart om det verkligen innebär att man blir en världsstjärna.  

 Gamle KGB-medarbetaren och Castro-beundraren Pierre Schori har bland annat skickats till Kuba.

Vad som kan ligga Sverige i fatet som kandidatland till säkerhetsrådet är ryktet om att de nordiska länderna i gemen har en fallenhet för att skriva andra länder på nästan hur de tycker att världen bör se ut. Detta lär ha varit det som fick Finland på fall i en tidigare tävlan att komma med i säkerhetsrådet som Australien vann – bland annat genom att trefaldiga biståndet till Afrika i syfte att säkra så många röster som möjligt från denna kontinent.

Det finns som framgår ovan således en del som talar för Sverige i matchen mot Nederländerna och Italien. Det finns emellertid även det som ligger oss i fatet, såsom förkärleken att vilja agera världssamvete. Sverige har även fått FN-kritik för att brista i respekten för mänskliga rättigheter och för att inte ha gjort tillräckligt mot rasism. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/fn-riktar-skarp-kritik-mot-sverige

FNs råd för mänskliga rättigheter har anklagat Sverige för att inte ta itu med våld och förföljelse mot grupper som exempelvis judar, muslimer och romer. Även samerna har tagits upp i detta sammanhang. Yttermera har FN-organet riktat kritik mot polisvåld som inte beivras samt att Sverige inte gjort tillräckligt för att skydda kvinnor i våldsamma relationer. En kritik som rimligen måste svida i skinnet på den politiskt korrekta eliten.

När svenska företrädare sökt belysa brist på mänskliga rättigheter utomlands har det ibland blivit minst sagt oönskade resultat. Så retade utrikesminister Wallström gallfeber på regimen i Saudiarbien, när hon kritiserade det saudiska rättsväsendet för att vara ”medeltida” sedan den regimkritiske bloggaren Raif Badawi dömts till tio års fängelse och 1000 (!) piskrapp för att ha smädat islam. När Wallström försökte lugna saudierna genom att påstå att kritiken ”inte har något med islam att göra” lugnade de omsider ner sig. http://sverigesradio.se/sida/gruppsida.aspx?programid=3304&grupp=6292&artikel=6121801

Uppenbarligen insåg inte utrikesministern att sharialagstiftningen, som domen mot Badawi var ett resultat av, har så mycket med islam att göra som kan begäras. Sharia, som bygger på 350 verser i Koranen och andra islamska urkunder, anses av rättrogna muslimer vara av gudomlig art och utgör i själva verket grunden för politisk islam. För övrigt framstår medeltida rättsskipning som förhållandevis upplyst om man jämför med sharias halshuggande, stenande, stympande och piskande. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sharia

Manifestation för den i Saudiarabien shariadömde bloggaren Raif Badawi i Kanadas huvudstad Ottawa.

Wallströms kritik och mer eller mindre taffliga försök att blidka Saudiarabien – där hon bland annat tvingade kung Carl XVI Gustaf att skriva ett ursäktande brev till sin saudiske motsvarighet – var inte särskilt effektiv, eftersom Sverige blev föremål för kritik från i princip hela arabvärlden. Så småningom bedarrade stormen, bland annat sedan regeringen försett den muslimska kommuniteten här hemma med frikostiga bidrag.

Jag vet inte hur man skall tolka det faktum att endast Tunisien av muslimskt styrda länder finns med på den svenska regeringens reseagenda, eljest borde man tycka att just arabvärlden vore en lämplig målgrupp i FN-kampanjandet. Kanske finns en rädsla för att Wallström åter skall trampa i klaveret och slutgiltigt sänka FN-kandidaturen.

Den rödgröna regeringen brukar berömma sig av att vara ”världens första feministiska regering” som givetvis då också för en feministisk utrikespolitik. Det finns emellertid all anledning att ifrågasätta dessa anspråk mot bakgrund av en del av de realpolitiska prioriteringar Sverige gjort.

Annika Borg påpekar således i en ledarartikel i tidningen Barometern att 159 biståndsorganisationer, bland dessa den välrenommerade Läkare utan gränser, i ett öppet brev till regeringen Löfven protesterar mot att regeringen dragit ner biståndet till den Globala fonden med 300 miljoner kronor i sin strävan att klara statens hårt ansträngda finanser. Att bedriva en massinvandringspolitik av svängdörrskaraktär av det slag Sverige gjort under så många år kostar på, sedan hjälper det inte hur många gånger det förklarats att ”invandring berikar”.

Annika Borg påpekar i sin ledartext att de indragningar ”världens första feministiska regering” nu gör drabbar just kvinnor hårdast:

Utdelningen av myggnät , test för och behandling av tuberkulos och livräddande hiv-behandling för de allra fattigaste, har således genom några penndrag dragits tillbaka av den svenska regeringen. Detta är sjukdomar som drabbar flickor och kvinnor värst, skriver organisationerna.

I stället, menar Borg, gör S-MP-regeringen ”ökade avräkningar för flyktingkostnader”. Den politik regeringen bedriver är enligt Borg ”patriarkal” snarare än feministisk, något som understryks genom de horder av män som väller in i landet. http://www.barometern.se/ledare/patriarkal-politik/

 Militant västsaharisk självständighetsdemonstration. Inför FN-omröstningen i juni vågar Sverige inte stå fast vid sitt löfte att erkänna Västsahara, utan väljer att gå ockupationsmakten Marocko till mötes. 

Sverige har under sina ansträngningar i syfte att säkra den åtråvärda platsen i FNs säkerhetsråd gjort det mesta för att hålla några av världens mest motbjudande diktaturstater på gott humör. Länder såsom Centralafrikanska republiken, Ekvatorialguinea och Saudiarabien, vilka finns med på en inofficiell lista omfattande 28 stater som uppges finnas på Utrikesdepartementet i Stockholm och som bedömts särskilt viktiga för Sveriges FN-kampanj.

Dessa och en hel del andra stater som Löfven och Wallström krälat i stoftet inför tillhör enligt organisationen Freedom House världens värsta diktaturer, och risken är uppenbar att ”världssamvetet” Sverige i sin kampanj för att få över sådana slaktarstater på sin sida väljer att se igenom fingrarna med deras avskyvärda brott mot de mänskliga rättigheterna.

Att den svenska regeringen inte är främmande för att göra eftergifter av detta slag framgår av kovändningen i Västsahara-frågan: efter att tidigare ha lovat erkänna det av Marocko ockuperade Västsahara har Sverige nu gjort en kovändning och meddelat, att något sådant erkännande inte är aktuellt. http://www.vastsahara.net/

Inför prospektet att tilldelas en plats i FNs säkerhetsråd får tidigare utfästelser ge vika.   

 

 

Ban Ki-moon fullföljer Dag Hammarskjölds Israel-fientliga FN-tradition

 

 Ban Ki-moon – besatt av Israel.

Förenta nationernas (FN) åttonde generalsekreterare, den tidigare sydkoreanske utrikesministern Ban Ki-moon, höll den 26 januari ett tal med rubriceringen ”Secretary General´s Remarks to the Security Council on the Situation in the Middle East”. http://www.un.org/sg/statements/index.asp?nid=9417

Generalsekreterare Ban nämnde i talet Israel 22 gånger som ett problem avseende möjligheterna att nå fred i den aktuella regionen, men när det gäller Syrien, Irak, Hamas, Hizbollah och Islamiska staten (IS) var han helt tyst. Inte ord! Det är uppenbart att Ban är helt besatt av Israel.  

New York Daily News skrädde inte orden i sitt referat av Bans uttalanden:

Palestinierna har utsatt Israel för tusentals på måfå avfyrade raketer, skjutningar och handgranatattacker, massvis med självmordsbombningar och nu den så kallade terrorvågen. Uppmuntrade av sina ledare har palestinierna börjat knivhugga slumpvis utvalda israeler, köra över dem med bilar och skjuta dem. De har dödat ett 30-tal människor och sårat fler.
Och nu, med ett katastrofalt och medvetet ordval, har Förenta nationernas generalsekreterare Ban Ki-moon givit ytterligare uppmuntran till våld. I ett tal till säkerhetsrådet i januari framställde Ban de palestinska attackerna som ett i grunden rationellt mänskligt svar på ”tyngden av ett halvsekels (israelisk) ockupation och en förlamad fredsprocess”. http://www.nydailynews.com/opinion/secretary-general-ban-ki-moon-knifes-israel-article-1.2516802

Ban Ki-moon har skändligen misslyckats med att inta en opartisk, moralisk och historiskt korrekt beskrivning av förhållandet mellan Israel och de palestinaarabiska entiteterna i det forna brittiska Palestina-mandatet. Några av passagerna i hans tal inför säkerhetsrådet skulle mycket väl kunna inkorporeras i den islamistiska terrorrörelsen Hamas stadgar.

 Arabstaterna angrep Israel under Trygve Lies tid som FNs generalsekreterare.

Israel har varit en het potatis genom hela Förenta nationernas historia. Det var under den tidigare norske utrikesministern Trygve Lies (1896-1968) tid som generalsekreterare som Storbritannien överlämnade det så kallade Palestina-mandatet i FNs händer.

1947 beslutades genom en resolution antagen i FNs generalförsamling att Israel skulle delas i en judisk och en arabisk del. Palestinajudarna under socialdemokraten David Ben-Gurions ledning accepterade delningsresolutionen medan palestinaaraberna förkastade den. Sedan den judiska staten Israel utropats den 14 maj 1948 angreps den påföljande dag av, förutom palestinaarabiska styrkor, Transjordanien, Egypten, Libanon, Syrien, Irak, Saudiarabien och Jemen.

Araberna var så segersäkra att de uppmanat omkring 700 000 araber som bodde i området att ge sig av för att sedan kunna återvända i triumf när judarna kastats i Medelhavet. Riktigt så blev det som bekant inte, utan dessa araber blev kvar i flyktingläger under eländiga förhållanden och samtidigt en bricka i arabstaternas politiska strategi mot Israel. Israel stod som eftertrycklig segrare när ett vapenstillestånd proklamerades 1949 och hade då lyckats erövra 40 procent mer land än vad FNs delningsresolution tilldelat den nya judiska staten.

Detta medförde att Israel nu kontrollerade 77 procent av det gamla brittiska Palestina-mandatet och de så kallade palestinierna endast 23 procent. Transjordanien, som efter det Första arabisk-israeliska kriget bytte namn till hashimitiska kungadömet Jordanien, annekterade Judéen och Samarien under namnet Västbanken, vilken erövrades av Israel i Sexdagarskriget 1967. Egypten lade beslag på Gazaremsan. Här en redogörelse för Israels alla krig: http://www.popularhistoria.se/artiklar/israels-krig/

Israel var för Dag Hammarskjöld ”imperialismens sista utpost”.

Trygve Lie hade redan i barndomen tagit djupa intryck av den norske 1800-talsskalden Henrik Wergelands (1808-45) kamp för judarnas rättigheter i det då starkt antisemitiska Norge, läst om de fruktansvärda pogromerna i Tsarryssland och blev senare förfärad över den norske ärkeförrädaren Vidkun Quislings deportation av drygt 700 norska judar till nazityska dödsläger. Han blev sedan utrikesminister i den norska exilregeringen i London.

Det grundläggande problemet när det gällde Palestina-frågan var för Trygve Lie den historiska förföljelsen av judarna, smärtsamt åskådliggjord då den nationalsocialistiska Förintelsen blivit allmänt känd sedan Auschwitz befriats av sovjetiska trupper den 27 januari 1945 kort tid före FNs bildande. Lie trodde att konflikten mellan judar och araber i Palestina skulle kunna lösas genom lämplig internationell medling. Araberna, menade han, skulle också kunna dra fördel av de stora sionistiska utvecklingsprojekt som påbörjats.

FNs delningsplan antogs i generalförsamlingen den 29 november 1947 med 33 röster för, 13 emot och 10 nedlagda, och den 15 maj 1948 anfölls alltså Israel av medlemmarna i Arabförbundet. Trygve Lie har av vänster- och proarabiska krafter beskyllts för att ha använt sitt höga ämbete i syfte att främja den judiska staten Israels tillkomst.

Vilket naturligtvis är alldeles riktigt: Lie verkade med Förenta nationernas auktoritet till sitt förfogande fullt öppet för Israels rätt att existera som en fri och självständig stat i Förintelsens kölvatten och som en tillflykt för judar i diásporan. En målsättning som förstås anses vara oerhört graverande i proarabiska aktivisters ögon.

Lie fortsatte efter sina sju år som FNs generalsekreterare 1945-52 att följa händelseutvecklingen i Mellanöstern och såg med kritiska ögon på FNs kursändring i antiisraelisk riktning sedan svensken Dag Hammarskjöld tagit över som generalsekreterare: http://www.jta.org/1953/12/02/archive/trygve-lie-criticizes-u-n-resolution-censuring-israel

 Under 2014 fördömdes den liberala demokratin Israel 20 gånger i FN. Diktaturstaterna Nordkorea, Iran och Syrien endast en gång var.

Dag Hammarskjöld (1905-61), stundom närmast avgudad på hemmaplan, är en omstridd generalsekreterare som attackerats hårt av exempelvis den brittiske historikern Paul Johnson som i ett omdöme om svensken skriver:   

Hammarskjöld avsåg uppenbart att skära av den navelsträng som förband FN med den gamla västalliansen från kriget, och att inordna organisationen i vad han betraktade som den nya rättfärdighet som nu framträdde i världen: de ”alliansfria” nationerna. 

I Johnsons ögon framträdde Dag Hammarskjöld som företrädare för en tredje ståndpunkt som ville hålla sig utanför såväl öst- som västblock. Neutralismen blev ett självändamål och en mer moralisk hållning än att entydigt ta ställning för endera sidan i det Kalla krigets bipolära värld. Fast med ”alliansfria” ledare av typ Nehru i Indien, Sukarno i Indonesien, Nkrumah i Ghana och Nasser i Egypten, samtliga med prosovjetiska preferenser, blev det inte mycket bevänt med den beramade alliansfriheten.

Israel betraktades av Hammarskjöld inte som en sårbar nation omgiven av aggressiva fiender utan som en ”imperialismens sista utpost”. I Suezkrisen 1956 tog den svenske generalsekreteraren ställning för arabnationalisten Nasser mot Storbritannien, Frankrike och dessas allierade Israel. Hammarskjöld tvekade inte att i Suezkrisen använda FN som ett redskap i syfte att uttrycka hat mot väst. http://johanselander.blogspot.se/2006/08/en-annan-syn-p-dag-hammarskjld.html

Ett stapeldiagram över fördömanden av Israel respektive ”Palestina” som talar sitt tydliga språk.

Med Dag Hammarskjölds åtta år som FNs generalsekreterare grundlades världsorganisationens Israel-fientliga hållning. Statistik över fördömande resolutioner vad gäller konflikten Israel-Palestina talar ett entydigt språk: under tiden 1955-2013 har minst 77 resolutioner vänt sig mot Israel men bara en (1) mot Palestina. http://www.ifamericansknew.org/stat/un.html

Det otroliga är att denna statistik, åskådliggjord genom stapeldiagrammet ovan, brukar användas som argument mot Israel av dess fiender!

Den som önskar få en detaljerad bild av FNs urartning mot att bli en Israel-fientlig organisation som ger skurkstater som Iran, Saudiarabien och Libyen möjlighet att framstå som mänsklighetens välgörare bör tillgodogöra sig innehållet i denna sajt: http://markhumphrys.com/un.html

Vad beträffar Saudiarabien så har det upprört många världen över, att landet har tilldelats ordförandeposten i en FN-panel som övervakar mänskliga rättigheter. Samma land som genomför offentligas halshuggningar, stenar kvinnor till döds och dömer oppositionella bloggare till 1000 piskrapp.http://www.svt.se/nyheter/utrikes/ilska-efter-val-av-saudiarabien-i-manniskorattspanel

Saudiarabiens kung Abdullah (till höger) och utrikesminister Feisal under en FN-debatt om interreligiös dialog 2008.

Israel-hataren Ban Ki-moons mandat som FNs generalsekreterare löper ut den 31 december 2016. Han har i sitt prestigefyllda men ändå ganska maktlösa ämbete knappast rosat marknaden och sågades jäms med fotknölarna i Niklas Ekdals och Inga-Britt Ahlenius bok Mr Chance: FN.s förfall under Ban Ki-moon (2011) som en korrupt och integrerande egotrippare.

 

’

 

”Norge bör sälja vapen till Israel”

Christian Tybring-Gjedde förordar norsk vapenexport till Israel.

Norge räknas till Europas mest Israel-fientliga länder med en Mellanöstern-politik som nästan får den svenska Palme-Andersson-linjen från 1980-talet att framstå som nyanserad. 2002 stoppades all norsk vapenexport till Israel. Talesmän för det nyblivna norska regeringspartiet Fremskrittspartiet (FrP), som bildar regering tillsammans med Höyre, pläderar nu emellertid för att Norge bör återuppta vapenexporten till Mellanösterns enda demokrati.

”Israel är en demokratisk utpost som hotas av despoter”, menar exempelvis Christian Tybring-Gjedde, FrPs representant i stortingets utrikes- och försvarsutskott, enligt TT.  Han anser även att ”bojkotthysterin” mot Israel måste hejdas och att  Israel bör behandlas som andra demokratiska länder. Även FrPs Jörund Rytman, som är ledamot i stortingets nytillsatta näringsutskott och dessutom ledare för den parlamentariska lobbygruppen Israels venner, pläderar för vapenförsäljning till Israel.

Israel är över huvud taget en het potatis i Norge, som haft en aktiv medlarroll i Mellanöstern-konflikten och 1993 stod värd för det israelisk-palestinska möte som gav upphov till det  i dag så stendöda så kallade Osloavtalet. Inte heller Tybring-Gjedde vill, säger han, ”röra till det” med tanke på Norges fortsatta medlaraspirationer.

Israelfientlig norsk demonstration.

Den norska israelfientligheten kan med visst fog ses som en frukt av den traditionella antisemitism som rått i Norge sedan sekler tillbaka. Under det att judar fick rätt att invandra till Sverige utan att behöva konvertera från judendom till kristendom 1772, fick judiska immigranter vänta på samma rättighet till 1842. Det kunde ske främst tack vare en projudisk kampanj anförd av den norske författaren och språkmannen Henrik Wergeland (1808-45).

Efter Första världskriget infördes i Norge en mycket restriktiv immigrationspolitik som framförallt riktade sig mot judar och som främst grundade sig i den traditionella judiska slaktmetoden skäktning, som förbjöds i Norge 1929. Under 1930-talet var marken i Norge väl beredd för de nationalsocialistiska strömningar som svepte över Europa, och 1933 bildade den blivande förrädaren Vidkun Quisling (1887-1945) nazistpartiet Nasjonal samling (NS).

1940 invaderas Norge av den tyska övermakten, och regeringschefen Quisling tvekade inte att villfara de tyska kraven på deportering av en betydande del av landets judar. Åtminstone 775 av landets omkring 2200 judiska medborgare sändes iväg till nazityska dödsläger i Europa och bara en liten del av dessa överlevde. Stödet för den nazityska ockupationsmakten var vid en jämförelse betydligt mindre i Danmark, där myndigheterna medverkade till att cirka 7000 judar kunde fly över Öresund till Sverige. I Danmark fanns heller ingen motsvarighet till Quisling.

Knut Hamsun, som skänkte bort sitt nobelpris till Goebbels, hyllades av den norska staten 2009.

Trots den efterkrigstida norska uppgörelsen med naziförrädarna – Quisling och ett antal andra kollaboratörer avrättades – kan man nog säga att någon verklig uppgörelse med den judefientlighet som förefaller djupt inbäddad i den norska folksjälen aldrig kom till stånd. Det skall dock inskjutas att FNs förste generalsekreterare, norrmannen Trygve Lie, hade en proisraelisk inställning och var pådrivande när staten Israel bildades 1948. Vilket han fått ordentligt på skallen för av norska medier i modern tid.

2009 medverkade den norska staten i ett storslaget hyllningsprojekt till den norske nobelpristagaren (litteratur) Knut Hamsuns (1859-1952) ära. Hamsun hade gjort sig herostratiskt ryktbar genom att 1943 överlämna sitt nobelpris till den tyske propagandaministern Joseph Goebbels, och 1945 skrev han en äckligt svassande dödsruna över Adolf Hitler. Det var föga sensationellt att Israel riktade skarp kritik mot Norge till följd av hyllandet av Hamsun.

När vidare Irans fanatiskt antisemitiske och antiisraeliske president Ahmadinejad i april 2009 i FNs generalförsamling höll ett hätskt brandtal mot Israel med rasistiska övertoner,  tillhörde de norska FN-representanterna då få västdelegater som inte reste sig och gick ut när Ahmadinejad svamlade på som värst. Till och med den föga proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt tog klart avstånd från den iranske presidentens sinnessvaga tirader.

Siv Jensen i proisraelisk manifestation.

Mer om den norska antisemitismen och israelfientligheten här:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/21/quislings-valnad-gar-igen-i-norge/

Alla israelvänner hälsar givetvis med tillfredsställelse, att det proisraeliska Fremskrittspartiet nu för första gången ingår i en norsk regering. Det har sagts att partiledaren Siv Jensen, som blev finansminister i den nya koalitionsregeringen, ej endast haft en byst av Ronald Reagan utan även Israels flagga på sitt tjänsterum.

Det kan i sammanhanget nämnas, att FrPs legendariske förre partiledare Carl I. Hagen hade mycket goda och vänskapliga förbindelser med den mig närstående stiftelsen/tidskriften Contra, som alltid  varit provästlig och proisraelisk.

Carl I. Hagen: Israel- och Contra-vän.

Vi får se hur det går med den tilltänkta norska vapenexporten till Israel. Under 2012 sålde Norge krigsmateriel till ett värde motsvarande 4 miljarder svenska kronor, en ökning med 8 procent jämfört med året dessförinnan. Vad som under alla omständigheter är verkligt glädjande är att Norge nu tycks vara på väg att ta ett stort steg i rätt/demokratisk riktning i Mellanöstern-frågan.

Folke Bernadotte: han dog med stövlarna på

Greve Folke Bernadotte af Wisborg.

I dag den 17 september är det jämnt 65 år sedan FN-medlaren greve Folke Bernadotte af Wisborg mördades av judiska attentatsmän i Jerusalem. Greve Bernadotte var en officer och en kristen gentleman och i likhet med på sin tid general Custer och dennes mannar dog han bokstavligen med stövlarna på.

Folke Bernadotte (1895-1948) var son till konung Gustaf Vs bror, prins Oscar, och dennes maka Ebba Munck af Fulkila. Han var därför kusin till dåvarande kronprinsen och sedermera konungen Gustaf VI Adolf. Bernadotte blev även gudson till vår nuvarande kung, Carl XVI Gustaf, som föddes den 30 april 1946. Efter sin gudfar fick ”lillprinsen” namnet Folke. Av föräldrarna fick Folke Bernadotte en kristen uppfostran och fick därmed lära sig innebörden av ord såsom ärlighet, lydnad och punktlighet och vikten av att efter bästa förmåga tjäna sin nästa.

Efter sin studentexamen inledde Bernadotte en utbildning för att bli kavalleriofficer. Under en bal på Lifdragonernas officersmäss i Stockholm drabbades han emellertid av så kallad blodstörtning – hemoptys – och fördes till sjukhus. Hans liv tog därefter en allvarligare vändning. 1928 äktade han den nio år yngre amerikanskan Estelle Manville och kom därför av naturliga skäl att vistas en hel del i Förenta staterna. Paret fick tillsammans fyra söner. Bernadotte hade dessförinnan utom äktenskapet blivit far till en dotter vars mamma var revystjärnan Lillie Christina Ericson (1892-1981).

När Andra världskriget bröt ut 1939 befann sig Folke Bernadotte såsom svensk generalkommissarie vid World Fair (Världsutställningen) i New York. Han innehade  en rad ansvarspåliggande förtroendeuppdrag inom exempelvis Sveriges Scoutförbund, Röda Korset, Simfrämjandet samt Skytteförbundens Överstyrelse (SkytteÖS). Kriget medförde att Bernadotte förständigades att rycka in och ta ansvar för flera humanitära aktioner.

Under krigsåren kom Bernadotte att ägna mycket arbete åt repatrieringen av krigsfångar från olika länder, och i slutet av kriget fick han förtroendet att i Göteborg arrangera en stor utväxling omfattande omkring 11 000 krigsfångar. Han gjorde sig därmed känd som en både skicklig och energisk organisatör och förhandlare. I Röda Korsets tjänst gjorde han vidare en mångfald resor i det krigsdrabbade Europa och lärde på så sätt känna krigets hårda verklighet på båda sidor.

Så här kunde en av Bernadottes vita bussar se ut.

Det var krigets avslutande år 1945 som greve Bernadotte svarade för sin mest berömda humanitära insats, då han som chef för en svensk Röda Korset-expedition och på regeringens uppdrag, efter förhandlingar med SS-chefen Heinrich Himmler, lyckades befria omkring 15 000 krigsfångar ur tyska koncentrationsläger. Greven hade till sitt förfogande 250 medhjälpare samt 75 vitmålade bussar, lastbilar och ambulanser i detta mycket riskfyllda uppdrag. 8000 av de befriade fångarna var danskar och norrmän medan 7000 var kvinnor av skiftande nationalitet, bland dessa ett antal av judisk etnicitet.

Den 21 maj 1948 utsågs Folke Bernadotte av FNs norske generalsekreterare Trygve Lie till medlare i den palestinska konflikten mellan judar och araber. Sedan det brittiska palestinamandatet löpt ut hade det Judiska Nationalrådet med FNs goda minne utropat staten Israel den 14 maj 1948 och i samma stund angripits av Arabförbundets styrkor, vilka till skillnad från judarna icke godtagit FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet i en judisk och en arabisk del.

Folke Bernadotte sattes då in av FN som en sista möjlighet att få till stånd fred och samförstånd. Vid sin sida hade han den  amerikanske statsvetaren och toppdiplomaten Ralph Bunche (1904-71), vilken efter Bernadottes frånfälle tog över dennes medlingsuppdrag och faktiskt lyckades förhandla fram en vapenvila för vilken han belönades med Nobels fredspris 1950.

Ralph Bunche lyckades bättre som medlare än Bernadotte.

I sin självbiografiska bok I stället för vapen (1948) erkänner Folke Bernadotte sin veritabla okunskap om den palestinska frågan men förklarar varför han, efter en viss tvekan, ändå valde att åta sig uppdraget:

Att jag till slut beslöt mig för att acceptera, berodde främst på att jag i följd av frågans allvarliga karaktär icke ansåg mig ha rätt att spara mina krafter.

Folke Bernadotte syntes utåt dock väl lämpad för sitt värv, då han dels hade erfarenhet av internationella förhandlingar, dels perfekt behärskade engelska och franska språken. Han sökte efter bästa förmåga inta en opartisk hållning och lyckades efter någon månads envetet förhandlande förmå de stridande parterna att ingå en första vapenvila. Fortsättningen blev mindre  problemfri, då hans först framlagda fredsplan förkastades av båda parter. Han började dock omedelbart arbeta på en ny.

Slutet för den svenske medlaren kan sammanfattas på följande sätt. Från sitt högkvarter på den grekiska ön Rhodos anlände Folke Bernadotte den 17 september 1948 till Jerusalem. När han efter överläggningar med de judiska myndigheterna i staden körde genom den av judarna kontrollerade så kallade nya staden hejdades hans bil av en jeep.

Folke Bernadotte i en israelisk jeep under sitt medlaruppdrag i Jerusalem. Kort därpå var han död.

En av männen i jeepen gick fram till ett av bilens bakre fönster, bakom vilket Bernadotte och hans franske assistent, den franske översten André Sérot, satt. Mannen öppnade eld med en kpist genom glasrutan och sköt Bernadotte med sex och Sérot med 17 kulor. Båda avled omedelbart. Detta hände klockan 17.30.

Attentatet var noggrant uttänkt och planlagt av den judiska motståndsrörelsen Lehis – även kallad Stern-ligan efter sin polsk-judiske upphovsman Avraham Stern (1907-42) – Yehoshua Zetler, som var ligans operative chef i Jerusalem. Moderata israeliska krafter med premiärminister David Ben Gurion i spetsen skyndade sig att ta avstånd från mordet, men som ett kuriosum kan nämnas att den man som höll i kpisten varmed Bernadotte sköts till döds senare kom att fungera som livvakt åt Ben Gurion.

En mängd militanta judiska kämpar greps i mordets kölvatten. Polisutredningen som följde lämnade emellertid mycket övrigt att önska, och ingen kom att fällas för mordet på Folke Bernadotte. Det kan nämnas att bland medlemmarna i Lehis Jerusalem-kommando som godkände mordanslaget mot Folke Bernadotte fanns Yitzhak Shamir (1915-2012), som långt senare skulle bli Israels premiärminister i två omgångar.

Den polsk-judiske motståndsmannen Avraham Stern på israeliskt frimärke från 1978.

Bernadottes stoft forslades i sinom tid tillbaka till den svenska fosterjorden att jordfästas i Gustav Vasa kyrka vid Odenplan i Stockholm den 30 september 1948. Då var Bernadottes landsman Raoul Wallenberg försvunnen i den sovjetiska Gulagarkipelagen sedan tre år tillbaka – två svenska märkesmän i fredens, frihetens och försoningens tjänst var borta.

Vad som låg Folke Bernadotte i fatet som FN-medlare i Palestina var att han inte hade några förhandskunskaper om situationen i det eldfängda området, vilket han själv villigt erkänner i sin bok enligt ovan. Hans andra fredsförslag i sju punkter innehöll flera delar som djupt förolämpade palestinajudarna och även förtörnade USAs prosionistiske president Harry S Truman, som var mitt uppe i en valkampanj.

Bland annat föreslog den svenske medlaren att den traditionella judiska huvudstaden Jerusalem skulle ställas under FN-kontroll, och att de araber som på Arabförbundets uppmaning flytt från de judiska områdena när Israel attackerades skulle få återvända. Båda dessa förslag var totalt oacceptabla för Israel. Att svensken i samband med aktionen involverande de så kallade vita bussarna hade förhandlat med SS-chefen Heinrich Himmler, en av arkitekterna bakom nazisternas judeutrotning, stärkte heller knappast Bernadottes aktier bland patriotiska israeler.

Bernadottes motpart i förhandlingarna kring de vita bussarna, SS-chefen Reichsführer Heinrich Himmler.

God natt med judisk musik: tankar om ”det judiska”

Judisk musikensemble spelar på teater.

Så här i början på det judiska nyåret, Rosh hashana, faller det sig naturligt för mig att avsluta dagen och bjuda mina läsare god natt med litet judisk musik.

Här ett par korta sånger med bilder föreställande synagogor på olika platser i världen:

http://www.youtube.com/watch?v=HMjXFFhCUo8

Jag har, så vitt jag vet i alla fall, inget judiskt blod i mina ådror. Ibland undrar jag förstås. Hur annars förklara min många gånger omvittnade kärlek till det judiska folket, dess kultur samt staten Israel? Inför ”det judiska” känner jag något speciellt i min själ som det är svårt att förklara.

Kanske är det helt enkelt sympati och medkänsla med ett ursprungligen av Gud utvalt folk som lidit under hela sin mångskiftande historia och som ännu, 68 år efter krigsslutet, utsätts för hat, förakt och förföljelse. Också FN, som en gång var med och skapade staten Israel under sin norske generalsekreterare Trygve Lie, har sällat sig till Israel-hatarna.

Jag tror mycket i jude- och Israel-hatet bottnar i avundsjuka mot ett folk, som inte bara är utvalt utan också frambringat så många framstående personligheter och kulturyttringar. Vetenskapsmän, konstnärer, musiker, filosofer, författare, affärsmän, entreprenörer, uppfinnare, rättslärde, läkare…en del rötägg också, naturligtvis, det vore ju konstigt annars.

Moses Maimonides, judisk rättslärd och läkare i Egypten på 1100-talet.

Här en unik video med gammal rysk-judisk musik:

http://www.youtube.com/watch?v=KkMyEAJEmo4

En annan aspekt av  judehatet är snedvriden teologi som bland annat framställt judarna som Guds-mördare, förrättare av barnaoffer och pestspridare. När det gäller anklagelsen om att judarna skulle ha mördat Jesus, finns det en minst sagt häpnadsväckande motsägelse.

Enligt traditionell kristen tro kom Jesus Kristus för att dö på korset, därigenom bringande mänskligheten frälsning. Borde då inte det folk som påståtts ha bragt Jesus om livet hyllas för att de gjorde detta möjligt? Frågan kan tyckas bisarr men är fullständigt logisk. Jag skall kanske tillägga, att jag själv inte bekänner mig till tron om Jesu korsfästelse som något av Gud planerat från tidernas begynnelse. Jag anser i enlighet med min tro att Jesus skulle ha accepterats som Messias och krönts till kung i Israel. Korsfästelsen var Guds B- eller möjligen C-plan.

För övrigt var det en romersk ämbetsman, ståthållaren Pontius Pilatus, som beordrade Jesu korsfästelse. Han backades visserligen upp i sitt beslut av de högsta judiska tempelprästerna, men vad den judiska menigheten egentligen tyckte och tänkte vet vi intet om.

Antonio Ciseris målning ”Ecce Homo”. Pilatus visar fram Jesus inför folket innan han dömer honom till döden.

Här sången ”Shma Yisrael” som belyser den judiska och israeliska kampen för överlevnad i en fientlig omvärld:

http://www.youtube.com/watch?v=qzwB4_P5ak4

Vi som kallar oss kristna har all anledning att känna oss tacksamma gentemot judarna och judendomen för att ha frambringat juden Jesus, vars rörelse i begynnelsen var en judisk sekt till synes utan större möjligheter att röna någon speciell framgång. Den religion som vi i dag benämner kristendomen bar dock ymnig frukt, främst tack vare Pauli enastående teologiska arbete med att göra Jesu korsfästelse – som inledningsvis tedde sig som ett fruktansvärt nederlag för den kristna sekten – inte bara rimlig utan fastmer oundviklig och tilltalande.

Jag har någon gång snuddat vid tanken att konvertera till judendomen, men det har till syvende og sidst stupat på att jag faktiskt tror att Jesus var den Messias som fromma judar fortfarande väntar på. Alltså förblir jag kristen, låt vara inte någon särskilt renlärig sådan.

Det där blev ju en ganska lång utvikning från den judiska musiken, som jag tänkt att detta inlägg skulle handla om. Och det gör det ju också, i alla fall delvis.

Shana tova – och ha ett gott och sött judiskt år 5744!

Barbara Streisand i telefonsamtal med Israels förra premiärminister Golda Meir.

Avslutningsvis kan ni här nedan höra och se den amerikansk-judiska artisten Barbara Streisand samtala med Israels ”järnlady”, Golda Meir, per telefon samt framföra Israels nationalsång ”Hatikvah” (Hoppet) vid en gala i anledning av Israels 30-årsjubileum 1978:

http://www.youtube.com/watch?v=8uPHaioopKM

Jag tillägnar detta inlägg min hustrus judiska släkt, som jag vet alltför litet om, från Berlin och Israel. Hennes morfar, som hette hette Willy Levy och var köpman, bosatte sig i Sverige med sin kristna hustru Erna, min frus älskade mormor. Willys broder Lutz, som efter vad jag tror mig veta var en vänsterinriktad journalist, flyttade efter kriget till Israel med sin svenskfödda hustru Ingrid (Mirjam) efter att ha suttit internerad i den svenska statens läger för misstänkta vänsterelement. Lutz efterkommande finns i dag, så vitt jag förstår, i såväl Israel som Tyskland.

Quislings vålnad går igen i Norge

Quislings skugga vilar alltjämt tungt över Norge.

Att Norge genom sin utrikesminister Jonas Gahr Störe häromdagen deklarerade, att landet var berett att i FN att stödja den palestinske ledaren Mahmud Abbas propå om en palestinsk statsbildning var ingen tillfällighet. Norge har nämligen under en följd av år utmärkt sig för sin notoriska Israel-fientlighet.

Frågan är om inte Norge är Europas mest antiisraeliska land. Det hävdar i alla fall den israeliske statsvetaren Manfred Gerstenfeld:

Norge har varit en föregångare i motståndet mot Israel med klara tecken på antisemitism…Det är ingen tillfällighet att Norges enda bidrag till internationell statsvetenskap är namnet Quisling.

Läs mer här:

http://hanavihehadash.blogspot.com/2011/07/chockerande-rapport-om-norges.html

Gerstenfeld, som bland annat skrivit boken Antisemitism i Norge: Bakom den humanitära masken, är nog en aning orättvis i omdömet om Quisling. Norrmannen Trygve Lie var exempelvis FNs förste generalsekreterare, och det var under hans ledarskap som såväl Israel som Republiken Korea bildades genom världsorganisationens assistans. Norges anti-israelism låter sig dock knappast förnekas.

Israelerna är naturligtvis väl medvetna om den norska inställningen. När Norge 2009 gav sig till att inom ramen för ett storstilat projekt hylla den nobelprisade författaren Knut Hamsun (1859-1952) i anledning av 150-årsminnet av dennes födelsedag fick man utstå hård kritik av Israels utrikesminister Avigdor Lieberman. Den norske nationalskalden Hamsun var som bekant beryktad för sina nazistsympatier och för att 1943 ha skänkt sitt nobelpris till Tredje rikets propagandaminister Joseph Goebbels. Hamsun skrev också en svassande minnesruna över Hitler vid dennes död 1945.

Här kan man läsa mer om det norska Hamsun-projektet:

http://www.nb.no/hamsun2009/om-hamsun-2009

Den norska antisemitismen går emellertid betydligt längre tillbaka än tiden för Knut Hamsuns levnad. I likhet med vad som var fallet i andra kristna europeiska länder, icke minst Sverige, är i Norge den fientliga inställningen till judarna ett beryktat fenomen. Men medan judar fick rätt att invandra i Sverige utan att behöva konvertera till kristendomen redan i början på 1770-talet, skedde samma sak i Norge först 1842. Redan dessförinnan hade dock ett antal till kristendomen omvända judar, inte sällan med stor framgång, etablerat sig i Norge: Ludvig Mariboe, Edvard Isach Hambro och Heinrich Glogau var några sådana.

Henrik Wergeland slog ett slag för judarna i Norge.

Den som framförallt påverkade Stortinget att införa immigrationsrätt för judiska trosbekännare var skriftställaren och språkförnyaren Henrik Wergeland (1808-45), bland annat författare till boken Jödesagen i det norske Storting. Immigrationslagen liberaliserades ytterligare 1859 varvid många fruktade en störtflod av judiska invandrare. Dessa farhågor visade sig vara betydligt överdrivna, och år 1910 fanns endast omkring 1000 judar i Norge; många av dessa hade anlänt från Ryssland som en följd av tsarregimens pogrompolitik.

Den schabloniserade norska nidbilden av judar skilde sig inte nämnvärt från den som varit gängse över stora delar av Europa – judar utmålades som snikna penningutlånare och drivna affärsmän med anlag för svårartad sadism. De kunde också vid behov avkonterfejas såsom undergrävande bolsjevikagenter och fuskande bidragstagare.

Efter Första världskriget införde Norge en strikt immigrationspolitik som särskilt vände sig mot judarna. Som ett argument mot den judiska folkgruppen användes icke minst den traditionella slaktmetoden skäktning, vilken förbjöds i sin ursprungliga form 1929. Förbudet äger fortfarande bestånd. Liksom i det övriga Europa trängde nationalsocialistiska idéer även in i Norge på 1930-talet.

1933 bildade Vidkun Quisling (1887-1945) partiet Nasjonal Samling, som i början mest var kristet-konservativt men med tiden blev alltmer naziorienterat och i stort sett endast en norsk avläggare till det tyska nazistpartiet NSDAP under Hitlers ledning. Quisling var inte vem som helst. Han var en officer som med tiden blev både militärattaché med stationering i Moskva – Quisling krävde tidigt att Norge skulle erkänna Sovjetunionen – och försvarsminister. Han hade också idkat ett nära samarbete med den berömde polarforskaren Fridtjof Nansen när det gällde internationellt humanitärt hjälparbete.

1938 drog Halldis Neegaard Östbye upp riktlinjerna för den kommande norska judepolitiken genom sin bok Jödeproblemet og dets lösning, och när Tyskland invaderade Norge i april 194o var marken för judeförföljelserna redan beredd. Vidkun Quisling blev tyskarnas staffagefigur, och hans efternamn skulle snart bli synonymt med ”förrädare”. När den nazityska ockupationen inleddes 1940 fanns i Norge åtminstone 2173 judar. Minst 775 av dessa deporterades till nazistiska dödsläger varav bara en liten spillra överlevde.

230 hela hushåll utplånades genom den av tyskarna exekverade och Quisling stödda förintelsepolitiken. Av de norska judar som lyckades fly undan Förintelsen hamnade de flesta i Sverige och i någon mån Storbritannien. Quisling arkebuserades till slut på Akershus fästning i Oslo den 24 oktober 1945.

Fritz Clausen, nazistledare i Danmark.

Som en jämförelse kan nämnas att i det andra nordiska land Tyskland ockuperade den 9 april 1940, Danmark, var extremnationalismen i allmänhet och antisemitismen i synnerhet betydligt mindre utbredda. Det fanns visserligen ett nazistparti, men tyskarna ansåg att det och dess ledare Fritz Clausen var så inkompetenta att de i stället valde att samarbeta med den existerande danska regeringen.

Danskarna ville till skillnad från norrmännen inte veta av några judeförföljelser utan såg till att det stora flertalet danska judar – omkring 7000 – via Öresund undkom till Sverige i en mäktig räddningsaktion. Till följd härav undgick nästan alla danska judar Förintelsen.

Med ovan beskrivna historiska bakgrund tycker man kanske att Norge skulle ha lärt ett och annat av Quisling-tiden och den brutala tyska ockupationen. När man studerar dagens norska hållning gentemot judarna och Israel finns det emellertid anledning betvivla, att så är fallet. Den traditionella norska antisemitismen  finns kvar i nationalmedvetandets skrymslen som en ruttnande och  illaluktande varböld som aldrig läkt. Den bevaras av ett samhälleligt elitskikt dominerat av vänsterinriktade politiker, journalister, akademiker, präster och frivilligorganisationer vilka ser det som sin plikt att angripa den judiska staten Israel och hålla blodbesudlade, arabiska terrororganisationer av typ Hamas under armarna.

Det finns så många exempel på denna hållning att jag här inskränker mig till att redogöra för ett fåtal. Låt mig först säga, att det stora undantaget i norsk politik är det Israel-vänliga Fremskrittspartiet vars ledare Siv Jensen enligt uppgift skall ha en israelisk flagga och en byst av Ronald Reagan på sitt tjänsterum.

Oslo universitet nekade utan motivering Alan Dershowitz att föreläsa om konflikten Israel-Palestina.

Det mest spektakulära exemplet gäller den ryktbare judisk-amerikanske juristen, författaren och debattören Alan Dershowitz – som är professor vid Harvard och står till vänster politiskt – vilken i början av 2011 erbjöd sig att hålla gratis föreläsningar vid norska universitet över den internationella juridikens tillämpning på konflikten mellan Israel och Palestina.

Trondheim avböjde med motiveringen att ämnet var alltför kontroversiellt, medan Oslo tackade nej utan motivering. Bara Bergen-universitetet var villigt ta emot Dershowitz, men förutsättningen var då att han inte sade ett ljud om Israel utan i stället berörde sina erfarenheter som den mordåtalade O. J. Simpsons försvarare. I den norska akademiska världen är en pro-israelisk hållning något otänkbart – inte ens neutralt hållna föreläsningar om den israelisk-palestinska konflikten går för sig.

Den luttrade Dershowitz berättar om sina nedslående erfarenheter av Norge här:

http://online.wsj.com/article/SB10001424052748704474804576222561887244764.html

Expo refererade vidare den 17 juni 2011 till en undersökning som visade, att en tredjedel av Norges judiska skolungdomar har upplevt sig bli hetsade på grund av sin judiskhet. Det föranledde skolminister Kristin Halvorsen att lova anslå sex miljoner kronor att gå till utbildning av lärare med syftet att motverka rasism och antisemitism.

Mot den här anförda bakgrunden var det knappast ägnat att förvåna, att när Irans  president Mahmoud Ahmadinejad i april 2009 i FN höll ett rabiat tal – där han bland annat anklagade Israel för att vara en ”en grym rasiststat” och ifrågasatte Förintelsen – så avstod de norska delegaterna från  att resa sig och gå ut i protest. Därmed var norrmännen så gott som ensamma av de västliga delegaterna att stanna kvar.

Till och med den alls inte proisraeliske svenske utrikesministern Carl Bildt talade på sin blogg om att Ahmadinejad gjort sig skyldig till ”oacceptabla förlöpningar mot Israel som stat”. Samme Bildt har även varnat för att stödja Mahmud Abbas begäran om godkännandet av en palestinsk stat, då detta kan leda till katastrofala konsekvenser för en förhandlingsfred mellan Israel och palestinierna.

Norges antiisraeliske utrikesminister.

Detta bekommer inte Norges utrikesminister Jonas Gahr Störe ett spår. Han och hans socialdemokratiska regering framhärdar i en politik som nästan får Olof Palmes och Sten Anderssons Arafat-vänliga politik från 1980-talet att verka nyanserad. Det verkar som om Quislings vålnad går igen.