Glömda svenska fotbollshjältar (18): Den spektakuläre Roger Magnusson

Roger Magnusson (i vit dräkt) var under fem år Olympique Marseilles kanske största stjärna.

Roger Magnusson var under en tioårsperiod på 1960- och 1970-talen en av Sveriges absolut mest framstående fotbollsspelare. Hans bländande  teknik drog massor med publik till arenorna och hans målgivande passningar från högerytterpositionen är legendariska. Ändå gjorde han endast 14 A-landskamper och spelade aldrig i allsvenskan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Roger_Magnusson

Roger föddes i småländska Mönsterås den 20 mars 1945. Han framstod tidigt som ett fotbollens ”underbarn” och debuterade redan som 14-åring i Blomstermåla IKs seniorlag. Sin bollkänsla övade han upp genom att jonglera med en tennisboll hemma i köket, vilket han hade läst att den legendariske engelske högeryttern sir Stanley Matthews hade gjort.

1961 värvades han över till Åtvidabergs FF i Östergötland och fick anställning vid det på sin tid oerhört framgångsrika företaget Facit, som bland annat tillverkade skriv- och räknemaskiner. Facit klarade emellertid inte övergången till elektronisk apparatur, gick i konkurs och köptes upp av Electrolux 1972. Emedan Facit hade goda kontakter med Brasilien hade Roger förmånen att 1963-64 få träna och spela med den brasilianska storklubben CR Flamengo i Rio de Janeiro. https://sv.wikipedia.org/wiki/Facit_(f%C3%B6retag)

Roger fick dra på sig landslagströjan 14 gånger.

Roger Magnusson representerade Åtvidabergs FF i division II, dåtidens motsvarighet till superettan, 1961-65 och gjorde stor succé. På sammanlagt 97 matcher blev det 40 mål – det var dock som genial framspelare, ej som målspruta, Magnusson kom att bli mest känd. Roger har framhållit att ÅFFs dåvarande tränare, spanjoren Antonio Durán, betydde mycket för hans utveckling som spelare.

Sin landslagsdebut gjorde Roger Magnusson som 19-åring i en landskamp mot Danmark ingående i Nordiska mästerskapen på Malmö stadion den 28 juni 1964. Jag såg matchen på TV och kunde konstatera, att denne debutant längst till höger i forwardskedjan med sin spektakulära spelstil verkligen var något utöver det vanliga. Man skulle nästan kunna säga att han var sin tids Zlatan, fast utan dennes divalater. https://www.fotbollskanalen.se/andra-ligor/sveriges-garrincha-om-zlatan-nackas-teknik-var-battre/

Matchen slöt med svensk 4-1-seger sedan Roger gjort det avslutande svenska målet i 62a minuten. Övriga målskyttar var Prawitz Öberg, Harry Bild och Örjan Martinsson. I en annan minnesvärd match senare samma år ingick Roger Magnusson i den svenska elva som spelade 3-3 mot Polen på hemmaplan. Även här blev Magnusson målskytt; han kom dock på 14 landskamper endast upp i tre mål.

Blågult hade i Polen-matchen ett minst sagt högklassigt ytterpar. Vänsterytter var nämligen ingen mindre än Lennart ”Nacka” Skoglund, vilken gjort succé i Hammarby IF i division II efter att ha kommit tillbaka efter en lång proffsperiod i Italien.

Landslagskedjan mot Polen 1964. Från vänster Roger Magnusson, Örjan Martinsson, Bengt Lindskog, Bo Larsson och Lennart Skoglund.

Det stod nog mycket klart för envar fotbollsintresserad att det inte skulle dröja länge innan också Roger Magnusson skulle försvinna som yrkesspelare till utlandet. Han värvades således 1966 till Juventus FC i Italien men blev utlånad till tyska FC Köln, som han representerade 1966-67. Det blev 20 matcher och fyra mål. 1967 användes Roger av Juventus för spel i de europeiska cuperna – svenskens mål avgjorde två matcher (han avverkade sammanlagt sex) för ”la vecchia signora” (den gamla damen), som Turin-klubben stundom brukar kallas.

Efter Italien blev det Frankrike. Det var i Olympique de Marseille som Roger Magnusson blommade upp som fotbollsspelare. Hans spelstil drog massor med publik till arenorna. Han spelade 157 matcher i den helvita Olympique-dressen och svarade för 23 fullträffar. Tillsammans med kroaten Josip Skoblar utgjorde Roger Magnusson ett formidabelt radarpar: Magnusson spelade fram och Skoblar öste in målen – 151 mål på 174 matcher. https://sv.wikipedia.org/wiki/Josip_Skoblar

Med Olympique var Roger Magnusson med om att bli fransk ligamästare två gånger och lika många gånger cupmästare. Han utsågs fyra gånger till Frankrikes bäste högerytter och en gång till ligans bäste utländske spelare. Han gick under smeknamnet ”Le magicien” (trollkarlen). Den enorma framgången i Frankrike hade dock en baksida – den förhindrade svenskt landslagsspel. Klubbpresidenten Henri Leclerc ansåg nämligen att Roger var så värdefull för klubben – såväl sportsligt som ekonomiskt – att han vägrade släppa svensken för spel i Sveriges landslag.

Det fick för Magnusson en mycket negativ konsekvens inför VM i Mexiko 1970, dit Sverige hade kvalificerat sig genom att besegra bland annat Frankrike. Han berättar själv i en intervju hur det låg till: ”Jag blev uttagen till VM 1970 men klubben begärde en summa för att släppa mig för att jag drog så mycket publik till arenan. Det gick inte igenom så jag kunde inte spela i VM tack vare det.” https://www.eurosport.se/fotboll/europa-league/2017-2018/marseille-dribblaren-fran-70-talet-det-fanns-bra-spelare-aven-innan-zlatan_sto6727549/story.shtml

Vem vet – hade Roger Magnusson fått spela i VM hade Sverige kanske klarat sig vidare från gruppspelet, vilket nu inte blev fallet. Vi spöade visserligen Uruguay med 1-0 i sista matchen, men efter tidigare förlust mot Italien (0-1) och oavgjort mot Israel (1-1) var det kört för blågult och dåvarande förbundskaptenen Orvar Bergmark. http://www.fotbollsweden.se/Sve%20VM-1970.htm

Efter sex säsonger i Olympique de Marseille avrundade Roger Magnusson sin proffssejour i Frankrike med spel i Red Star FC från Saint Quen utanför Paris; det resulterade i 26 matcher och två mål 1974-76 efter åtskilliga skadeproblem.

Benno Magnusson hann också med 14 landskamper.

1976 var Roger Magnusson vid 31 års ålder tillbaka i Sverige med spel i Hälsingborgs IF i division II. Skadorna fortsatte dock att förfölja honom och det blev bara sex matcher och ett mål. Magnusson avslutade sin karriär med spel i Kristianstads-klubben Vilans BoIF i division III 1976-79 – 41 matcher och tre mål. Efter karriären utbildade sig Roger till fritidspedagog.

2012 invaldes Roger Magnusson i Svensk fotbolls Hall of Fame med följande motivering: 

Ett dribblingsspel som gick i ”Garrinchas” och ”Nackas” fotspår. Tillsammans med parhästen Josip Skoblar placerade han Olympique Marseille på den franska och europeiska fotbollskartan. https://www2.svenskfotboll.se/landslag/hall-of-fame/sfs-hall-of-fame/?profile=30227

Nåja. Olympique de Marseille får nog sägas ha varit i hög grad en etablerad del av fotbollskartorna redan före tandemet Magnusson-Skoblars tid. Och redan före Rogers tid hade klubben en stor svensk stjärna vid namn Gunnar ”Säffle” Andersson, som jag tidigare skrivit om: https://tommyhansson.wordpress.com/2019/08/03/glomda-svenska-fotbollshjaltar-12-saffle-gunnar-sprutade-in-mal-i-frankrike/

Roger har en yngre bror som heter Benno Magnusson, född 1953, som även han spelade 14 landskamper som offensiv mittfältare. Benno fick till skillnad från den äldre brodern vara med och representera Sverige i fotbolls-VM i Västtyskland 1974 och även bli svensk mästare med Åtvidaberg. Han blev proffs i tyska FC Kaiserslautern och därifrån utlånad till Hertha Berlin. https://sv.wikipedia.org/wiki/Benno_Magnusson

Jag har slutligen själv haft förmånen att få se Roger Magnusson spela. Det skedde då Roger var inlånad till BK Star i Södertälje – som jag spelade pojklagsfotboll för i mitten på 1960-talet – för en jippomatch mot lokalkonkurrenten Södertälje SK i juli 1965. Matchen spelades på Södertälje IP och SSK vann, den prominenta förstärkningen till trots, med 6-4. Roger hade dock stor show och snurrade upp sin bevakare Curt Larsson (mer känd som ishockeymålvakt) så det stod härliga till. https://blogg.mittmedia.se/nostalgibloggen/tag/aterblickar-1965/

Glömda svenska fotbollshjältar (13): Hasse Jeppson var värd sin vikt i guld

DIF mot DIF: Hasse ”Guldfot” Jeppson stormar fram i Djurgårds-tröjan i en match mot Degerfors IF på Stockholms stadion.

Hans Olof Jeppsson – mer känd som Hasse Jeppson – föddes i Kungsbacka i norra Halland 1925 och avled vid 87 års ålder i Rom 2013. Han är ett av våra mest framgångsrika och uppskattade utlandsproffs någonsin – när han värvades av SSC Napoli från Atalanta BC 1956 var det den dyraste spelarövergången genom tiderna. Jeppson kostade den syditalienska klubben 105 miljoner lire, vilket motsvarar cirka 14 miljoner kronor i nutida penningvärde.

Sportlistan: Jeppson blev världens dyraste fotbollsspelare

Efter rekordvärvningen begåvades den svenske anfallsspelaren helt välförtjänt med smeknamnet ”Hasse Guldfot”. Karriären hade börjat i hemortsklubben Kungsbacka IF i början på 1940-talet, då Hasse gjorde debut i klubbens A-lag som 15-åring. Därefter blev det spel i göteborgska Örgryte IS i division II säsongen 1946-47, då Hasse spelade in 40 mål på 29 matcher.

Hasse Jeppson är en inte särskilt typisk svensk fotbollsstjärna. I motsats till många andra fixstjärnor på fotbollshimlen var han inte sprungen ur den så kallade arbetarklassen utan kom från en välbeställd bagarfamilj. Fadern ville helst att sonen skulle ägna sig åt det som ståndsmässigt ansedda tennisspelet och inte åt den mer proletära fotbollen, och som ung var Hasse en utmärkt tennisspelare hemmahörande i den svenska junioreliten.

Det finns en dråplig historia om Hasse Jeppson och tennisen som lyder ungefär som följer. Djurgårdens materialförvaltare, som inte kunde ett dugg om tennis, besökte en gång Kungliga tennishallen i Stockholm där Jeppson deltog i turneringen Kungens Kanna. Materialaren avvek dock snart från klubbkamratens match med motiveringen: ”Äh, det var redan avgjort när jag kom dit. Hasse ledde med 15-0.”

Efter tiden i Örgryte hade Hasse Jeppson flyttat till kungliga huvudstaden och blivit enrollerad i Djurgårdens IF (DIF). Att det blev just Stockholm sägs mest ha berott på att Hasse sökte sig till reservofficersutbildningen på Karlbergs krigsskola; han var framåtblickande och satte yrkeskarriären vid sidan av fotbollen i främsta rummet varom mer nedan. I DIF blev det hela 58 mål på 51 matcher åren 1948-51 och seger i den allsvenska skytteligan en säsong med 17 nätkänningar.

Örgryte IS division II-elva säsongen 1946-47 avbildad i Rekord-magasinet. Hasse Jeppson längst till vänster i övre raden.

När Sverige skulle delta i fotbolls-VM i Brasilien 1950 uttogs Hasse Jeppson som centerforward för att ersätta den till Italien flyktade Gunnar Nordahl. Svenska fotbollförbundet var fånget i dåtidens amatörtänkande, och de svenskar som blev professionella i utlandet – det var mest Italien som gällde – betraktades nära nog som landsförrädare. Den till största delen orutinerade svenska representationselva som reste till Brasilien 1950 svarade för en sannskyldig bragd som lyckades spela hem bronsmedaljerna. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4rldsm%C3%A4sterskapet_i_fotboll_1950

I Brasilien omgavs centern Hasse Jeppson i den svenska femmannakedjan av innerspelarna Calle Palmér från Malmö FF och Lennart ”Nacka” Skoglund från AIK. Båda fortsatte efter VM till Italien. Trion fick det kanske inte alltför välklingande namnet namnet PalJepSko.

Därefter blev åtskilliga av VM-hjältarna upphandlade av italienska klubbar, bland dessa Hasse Jeppson. Hasse svarade för två fullträffar i VM genom att göra två mål i öppningsmatchen mot regerande världsmästarna Italien, som blågult vann med 3-2. Bronsmedaljen säkrades sedan Sverige betvingat Spanien med 3-1 i den sista finalmatchen (man spelade en finalomgång och inte regelrätta kvarts- och semifinaler). Turneringen vanns av Uruguay, vilket förorsakade landssorg i värdnationen.

Innan Hasse Jeppson påbörjade sin extremt framgångsrika proffsbana i Italien uppehöll han sig några månader i London för studier. Han passade då på att, som amatör, spela för proffslaget Charlton Athletics FC. Hasse gjorde då 9 mål på 11 matcher och såg till att klubben hängde kvar i högsta serien. I en match mot Arsenal på Highbury i London svarade svensken för ett hat-trick i en match som Charlton vann med 5-2. Han blev därmed den andre svensken som spelat i England. Den förste var ”globetrottern” och göteborgaren Dan Ekner, som hade spelat i Charlton United FC. https://zenzafacta.wordpress.com/2019/05/31/fotboll-forr-minns-en-lirare-okanda-kanda-dan-ekner/

Genom att nappa på proffsanbudet från Atalanta i Bergamo i norra Italien hade Hasse Jeppson diskvalificerat sig själv från fortsatt landslagsspel. Det blev därför endast tolv landskamper för Hasse, som kom upp i sammanlagt nio mål. När VM skulle spelas i Sverige 1958 hade utlandsproffsen tagits till nåder, men då var Hasse Jeppsons tid som aktiv spelare över.

I Atalanta BC avverkade Hasse 27 matcher 1951-52 och hann under denna tid med 22 mål. Andra svenskar som spelat i Bergamo-klubben, vars namn härrör från hjältinnan Atalanta i den grekiska mytologin, är Bertil Nordahl, Bengt ”Julle” Gustafsson och Glenn Strömberg. Efter bara en säsong i Atalanta köptes Jeppson över till SSC Napoli, vilket berörs ovan. 1952-56 spelade svensken in 52 mål på 113 matcher och får därför sägas ha gjort sig förtjänt av övergångspengarna.  Han var  helt enkelt värd sin vikt i guld! https://sv.wikipedia.org/wiki/Hasse_Jeppson

Hasse Jeppson avslutade sin fotbollskarriär med spel i Turin-klubben Torino Calcio (nuvarande Torino FC) säsongen 1956-57. Det blev sju fullträffar på 19 matcher.

Hasse Jeppson efter den aktiva karriärens slut med några fotbollsminnen.

Några sysselsättningsproblem efter fotbollen hade inte Hasse Jeppson Han hade varit smart nog att utbilda sig för en karriär inom näringslivet och fick genom sin vänskap med tennispartnern Marcus ”Dodde” Wallenberg (1889-1982) anställning inom Atlas Copco, som Jeppson var VD för i Chile och Belgien. ”Dodde” Wallenberg var för övrigt mycket idrottsintresserad och såväl seglare som tennisspelare i elitklass. I tennis vann han fyra SM-tecken och representerade Sverige i Davis Cup. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marcus_Wallenberg_(1899%E2%80%931982)

Jeppson invaldes 2009 i Svensk fotbolls Hall of Fame som #33. Två år tidigare hade svensken Hasse Jeppson tillsammans med brasilianaren Careca och argentinaren Diego Maradona valts att ingå i Napoli FCs genom tiderna bästa innertrio.

Hasse Jeppson var gift med den förmögna italienskan Emma Di Martino och emigrerade för gott till Italien 1980, där han och hustrun bodde strax utanför Rom fram till Jeppsons död den 21 februari 2013.

 

 

Stockholm/Åre blir utan vinter-OS 2026 – Löfven kan ha sänkt Sveriges kandidatur

Mycket tyder på att det var Stefan Löfvens löfte om ett stopp för skenande OS-kostnader som sänkte Sveriges kandidatur.

Nej, det blir inga vinterolympiska spel i Sverige 2026. Det står klart sedan Internationella olympiska kommittén (IOK) på tisdagen med de tämligen klara röstsiffrorna 47-34 beslutat tilldela Milano och Cortina d´Ampezzo i Italien vinter-OS om knappt sju år. https://svenska.yle.fi/artikel/2019/06/24/klart-vinter-os-2026-arrangeras-i-italien-sveriges-langa-vantan-pa-olympiska-spel

IOK-chefen Thomas Bach framhöll efter omröstningen i schweiziska Lausanne att huvudorsaken till att italienarna tilldelades spelen troligen var det överlägsna folkliga stödet i Italien – 83 procent jämfört med 55 procent bland de mer skeptiska svenskarna.

Andra möjliga förklaringar är att den svenska organisationskommittén helt orealistiskt utlovat att spelen inte skall kosta svenska skattebetalare en enda krona; att de socialt kompetenta italienarna haft bättre relationer till IOK än de mer fyrkantiga svenskarna kombinerat med förmånligare utfästelser ”under bordet”; att Italien helt enkelt uppfattats som ett mer attraktivt land än Sverige.

Italien har också tidigare visat att det kan arrangera framgångsrika olympiska spel. Det blir nu tredje gången landet ordnar vinter-OS – tidigare har detta skett i Cortina d´Ampezzo 1956 och Turin 2006. Sommar-OS hölls därtill i den italienska huvudstaden Rom 1960. Sveriges olympiska meritlista inskränker sig till OS i Stockholm 1912 samt den så kallade ryttarolympiaden i Stockholm 1956.

Man kan ändå tycka att det var en svensk framgång att lyckas ta sig ända till den slutliga duellen mellan de två kvarvarande kandidaterna. Tidigare hade kandidaterna Calgary (Kanada), Graz (Österrike), Sion (Schweiz) samt Erzurum (Turkiet) kastat in handduken. Nära skjuter dock ingen hare – nästan prick är inte riktigt prick…

Ej endast Stockholm och Åre hade blivit OS-orter om spelen gått till Sverige. Backhoppningen hade tillfallit Falun och bob, rodel och skeleton Sigulda i Lettland. OS-byn hade placerats i Barkarby. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/sa-ser-planerna-ut-for-vinter-os-i-sverige

Milano och Cortina får arrangera vinter-OS 2026.

Det hjälpte inte att statsminister Stefan Löfven (S), på plats i Lausanne tillsammans med bland andra kronprinsessparet Victoria och Daniel, biståndsminister Peter Eriksson (MP) och diverse annat folk från idrottsvärlden och näringslivet, lovade att ”ta tillbaka vinterspelen till rötterna”. Inte bara det: Löfven lovade också att Sverige skulle arrangera ett vinter-OS utan skenande kostnader. https://www.expressen.se/tv/sport/os/stefan-lofven-ta-vinterspelen-tillbaka-till-rotterna/

Jag undrar om det inte var just denna försäkran från statsministern som slutgiltigt sänkte Sveriges kandidatur. IOK-delegaterna ville knappast höra att Sverige inte tänker göra en ordentlig ekonomisk satsning på världens största idrottsevenemang utan tvärtom iaktta sparsamhet. IOK-folket såg sannolikt framför sig begränsade möjligheter för dem själva att få vältra sig i lyx och överdåd på sedvanligt sätt 2026 – då fick det bli Italien.

Sverige visade sig framgångsrikt när det gällde att mygla till sig en plats i FNs säkerhetsråd för några år sedan. OS-projektet blev inte samma succé. Själv sörjer jag ingalunda Sveriges och Löfvens debacle.

Trots den senares försäkran om att det inte skulle bli några orimliga kostnader, och trots organisationskommitténs påståenden om att skattebetalarna inte skulle behöva stå för fiolerna, skulle staten i slutändan ändå ha fått dra det tyngsta lasset. Så har i OS-sammanhang tidigare alltid varit fallet. Betydligt bättre då att lägga skattepengarna på vård, skola, omsorg, försvar och polisväsende.

Att Italien har en ännu sämre ekonomi än Sverige är en annan sak. Vill italienarna satsa på ett vinterolympiskt spel med dess garanterat skenande kostnader så varsågoda – det är deras begravning.

Ett nytt politiskt propagandaspel väntar i Peking 2022.

Vinter-OS 2022 kommer att hållas i Kinas huvudstad Peking, som därmed blir den enda staden någonsin att arrangera såväl vinter- som sommar-OS. Med andra ord väntar ett nytt politiskt propagandaspel. Stockholm fanns även denna gång (tillsammans med bland andra Oslo) med i budgivningen men drog tillbaka sin kandidatur ett år före den slutliga omröstningen. Norge är hittills det enda nordiska land som anordnat vinterolympiska spel: Oslo 1952 och Lillehammer 1994. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olympiska_vinterspelen_2022

Vinter-OS 2026 kommer att hållas den 6-22 februari medan handikapp-OS (paralympics) går av stapeln 6-15 mars.

 

Därför älskar jag La Boheme

 Giacomo Puccini (1858-1924).

http://www.youtube.com/watch?v=HUkJVwMNeHM

Om ni frågar mig vilken som är min favoritopera så finns det bara ett svar: La Boheme av Giacomo Puccini.

Ovan en länk till operans höjdpunkt: arian ”Che gelida manina” (Så kall ni är om handen) ur akt II. Arian framförs av operans ”förste älskare” Rodolfo (Rodolphe), som på detta sätt presenterar sig för sitt hjärtas dam, den lungsiktiga sömmerskan Mimi, som han träffar för första gången i den påvra vindskupa i Paris som bebos av Rodolofo och hans två konstnärliga vänner, målaren Colline och filosofen Schaunard.

I den version av Rodolfos aria jag låter er somna in till, kära läsare, är det vår svenske världstenor Nicolai Gedda som står för sjungandet. Höjdpunkten är det höga C:et mot slutet av arian. Mästerligt!

La Boheme komponerades av Giacomo Puccini (1858-1924) och för librettot svarade Giuseppe Giacosa och Luigi Illica efter en fransk roman av Henry Murger. Operan uruppfördes i Turin 1896 och dirigerades då av ingen mindre än Arturo Toscanini. Den blev bara en måttlig succé men vann alltmer popularitet med tiden och är i dag en av världens mest spelade operor.

Jag har själv sett den några gånger på Kungliga teatern (Operan) i Stockholm, med Gösta Winbergh/Helena Döse och Rolf Björling/Siv Wennberg som kärleksparet Rodolfo och Mimi och även som film.

 Vid Mimis dödsbädd.

Jag måste älska den här operan eftersom den efter mitt sinne ger en perfekt bild av den romantiska kärleken och dess problem. Som de flesta operor får den en tragisk utgång genom att Mimi, den kvinnliga kontrahenten i det bärande kärleksdramat, avlider i operans dramatiska slutscen. Innan dess har den välljudande, både komiska och romantiska, ”Kvartetten”, avsjungits i akt III av Rodolfo, Mimi, Colline och Musetta:

http://www.youtube.com/watch?v=F2zbwF5HZDk

Jag vill inte heller undanhålla er den dramatiska och ledsamma upplösningen: fram med näsdukarna! Placido Domingo och Kiri Te Kanawa i huvudrollerna:

http://www.youtube.com/watch?v=es4NiBtxR5E