Inför kyrkovalet: finns det fortfarande hopp om Svenska kyrkan?

Är Svenska kyrkans fana på väg att halas för gott?

Jag började första gången fundera över att begära utträde ur Svenska kyrkan under 1980-talets första hälft. Jag var då körsångare i Sankta Ragnhilds kyrkokör i Södertälje och tillika dess styrelsesekreterare. Vid denna tid fick kyrkan en reformerad allmän förbön, där tidigare ålderdomligt språkbruk rensats ut. Vidare uppmanades inte längre gudstjänstbesökarna bedja för ”konungen och hans hus”, något som upprörde mitt rojalistiska hjärta.

Vad värre var så nämndes icke med ett ord i den nya allmänna förbönen dem som förföljdes för sin kristna tro i kommunistiska eller muslimska länder, och de var – och är alltjämt – många. I stället hette det trendriktigt att kyrkan exempelvis skulle be för ”den värld som har glömt att alla människor är skapade av dig, för dem som är indragna i krigets elände, för dem som lider under rasförtryck och sociala orättvisor, för dem som kämpar för sitt människovärde…”

Men således ingenting om de miljontals kristna världen över som förtrycktes för sin tros skull varje dag för att de bekände sig till det glada budskapet om Jesus Kristus och hans frälsande kraft. Varför glömde den svenska folkkyrka, som jag en gång döpts in i, dessa förföljda? frågade jag mig.

För mig framstod det som skäligen uppenbart att det för Svenska kyrkan blivit betydligt viktigare att ligga rätt ”i tiden” än att måna om förföljda kristna trosfränder. Detta medförde bland annat att det kyrkliga språket miste sin sälta och ersattes av en platt politiker- och byråkratsvenska, som jag tyckte passade mycket illa eller inte alls i religiösa sammanhang.

Svenska kyrkan hade tillägnat sig, som jag såg det (och jag har inte ansett mig behöva rucka på den uppfattningen), en alldeles opassande vilja att ”hänga med sin tid”. Inte för att all form av modernisering är fel, självklart inte. När emellertid andliga värden alltmer hamnar i bakvattnet av en sekulär politisk medvetenhet började jag inse, att det var tid att säga ”stopp och belägg”.

Många upprördes av den blasfemiska fotoutställningen Ecce Homo.

Det slutliga steget att säga farväl till den kyrka jag en gång döpts in i tog jag dock först 1999. Den droppe som slutligen kom min bägare att rinna över var dåvarande ärkebiskopen K. G. Hammars sanktionerande av Elisabeth Ohlson Wallins översexualiserade fotoutställning ”Ecce Homo” i Uppsala domkyrka 1998, som framställde Jesus och lärjungarna som homosexuella och transvestiter.

Denna för många förargelseväckande utställning hade godkänts av domprosten Tuulikki Koivunen Bylund, numera biskop i Härnösand, och då hjälpte det föga att biskopen i Uppsala stift, Tord Herlin, sade: ”I bästa fall är det dålig teologi. I värsta fall är det hädelse.” För min del var det helt uppenbart att det rörde sig om båda dessa ting samt dessutom om upprörande dålig smak. Följden blev att jag utan någon som helst saknad lämnade Svenska kyrkan.

En annan bidragande orsak till mitt utträde var att den gamla ärevördiga folkkyrkan, som förvisso insett att Jesus var sprungen ur det judiska folket, mer och mer kommit att utvecklas till att bli en antiisraelisk stöttrupp med antisemitiska inslag. K. G. Hammar har så vitt jag vet som ärkebiskop aldrig yttrat ett gott ord om Israel, och så torde även vara fallet med hans efterträdare Anders Wejryd. I stället har man ställt sig i spetsen för mångfaldiga krav på bojkotter och sanktioner riktade mot den judiska stat och det judiska folk som Jesus en gång utgick från.

Svenska kyrkan kallas understundom skämtsamt för ”salighetsinstitutet”, men det där med ”salighet” kan vi nog glömma i dessa yttersta av tider. I stället brukar jag tala om ett sekulärt rättfärdighetsinstut som ibland i högtidligare sammanhang använder kristen språkdräkt för att skänka litet lyster över ett krasst politiskt budskap, vare sig det nu gäller att racka ner på Israel, vänslas med islam, fördöma Sverigedemokraterna eller backa upp HBTQ-lobbyn.

Svenska kyrkan har i dag en antiisraelisk agenda.

Denna sekulärt-politiska utveckling kan härledas till den närmaste efterkrigstiden, då den dåvarande ärkebiskopen Gunnar Hultgren gav en mindre grupp vänsterinriktade präster, med den blivande biskopen i Stockholms stift Ingemar Ström i spetsen, möjligheten att i kyrkliga sammanhang introducera ett så kallat social-etiskt tänkande. Denna gruppering koncentrerade sig initialt på att missionera bland industriarbetare och knyta kontakter med fackföreningsrörelsen. Denna försöksverksamhet, som avvek bjärt från Svenska kyrkans tidigare i stort högerinriktade hållning, blev dock varken särskilt långlivad eller framgångsrik. Någon kristen väckelse inom fackföreningsrörelsen var det aldrig tal om.

Snarare blev det precis tvärtom. Kyrkan kom gradvis att anamma socialistiska och sekulära tänkesätt, vilka slog ut i full blom med den ”kristna vänster” som fick vind i seglen under 1960-talet och som på många sätt ingick ett symbiotiskt förhållande med den så kallade 68-vänstern. En ledande revolutionspräst var Ingemar Simonsson i Båstad, som kom att spela en ledande roll i samband med extremvänsterns protester mot Davis Cup-matchen Sverige-Rhodesia i Båstad 1968.

Den viktigaste milstolpen i kyrkans vänstervridning blev dock det internationella kyrkomötet i Uppsala 1968, som förgylldes av den amerikanske protestsångaren Pete Seegers framträdande i domkyrkan. Seeger stod den amerikanska kommunismen nära. Ögonvittnen har även berättat hur dåvarande ärkebiskopen Olof Sundby personligen motade bort antikommunistiska flygbladsutdelare utanför domkyrkan.

Den kyrkliga vänstervridningen påbörjades under Gunnar Hultgrens tid som ärkebiskop.

Inom den kyrkliga vänsterrörelsen fanns en aggressivt polemisk strömning som strävade efter att upplösa skiljelinjerna mellan socialism och kristendom och som i många fall hyllade kommunistiska diktatorer och massmördare i Tredje världen. Så här skrev exempelvis prästen Per Frostin i skriften Kampen för rättfärdighet (1975):

När man tänker på Guds handlande har man en tendens att begränsa sig till det kristna. Att Dag Hammarskjöld eller Julius Nyerere är Guds redskap kan man kanske förstå. Men Mao Tse-tung, Ho Chi Minh eller Fidel Castro? Att Gud kan handla genom människor som inte hör till Guds folk är lika anstötligt idag som för 2000 år sedan.

Den kyrkliga vänsterns företrädare fick med tiden högt uppsatta poster i Svenska kyrkan som ärkebiskopar, biskopar, domprostar och kyrkoherdar. De kolporterade entusiastiskt ut ett politiserande budskap som alltmer kom att fjärma kyrkan från sina andliga rötter. Numera möter vi sällan hos kyrkans representanter något upphöjt andligt förhållningssätt. I stället anses världens ondska emanera ur ett så kallat inomvärldsligt perspektiv. Svälten, krigen, den andliga rotlösheten, rasismen, omoralen, brottsligheten, arbetslösheten, sjukdomarna – allt skall till sist ordna sig bara vi är solidariska mot våra medmänniskor och tänker/handlar rätt politiskt.

Kort sagt: materialismen och politiken har tagit över i vår forna folkkyrka. Frågan är naturligtvis om det finns hopp om förbättring, eller om Svenska kyrkan är räddningslöst förlorad. Även om jag själv lyckligt och väl slunkit ur detta mestadels sekulära rättfärdighetsinstitut som gjort den politiska korrektheten till kardinalsdygd, lider jag med alla dem som finns kvar i det kyrkliga hägnet.

I kyrkovalet den 15 september finns en liten möjlighet att göra något åt situationen. Det bästa man som väljare enligt min mening kan göra är att rösta för Sverigedemokraterna som vill få bort det politiskt korrekta raseriet och i stället få till stånd ett återupprättande av kristen tro och tradition på den kyrkliga agendan.

Amen till detta!