Litet om föräldrakärlek, volleyboll, ett unikt museum – och så FP och DN…

Bella och hennes volleybollag i Glasgow.

Det har sagts att den som inte har barn inte vet vad kärlek är. Jag har skrivit det förut och jag skriver det igen. Jag påmindes om denna oomkullrunkeliga sanning när jag nyligen såg en bild på min dotter, som studerar i Glasgow i Skottland och kommer att göra så de närmaste åren. Lyckligtvis kommer hon hem kring jul och nyår.

Isabella, som det snart 23-åriga flickebarnet heter, syns i förgrunden tillsammans med sitt tydligen rätt så framgångsrika volleybollag på skolan. Hon spelade fram till för ett par år sedan på nästan elitnivå i Södertelge VK men slutade, som tjejer som kommer upp litet i åldrarna brukar göra. Alldeles för tidigt, menade jag (som själv slutade med aktivt idrottande innan jag fyllt 19).

Blev därför positivt överraskad när hon nu återupptagit volleyn borta i Skottland. Hon är inte speciellt lång men var så vitt jag minns den hoppstarkaste i laget. Vad jag vill komma fram till är att jag, när jag såg fotot, insåg hur stolt och glad jag känner mig över min dotter (behöver nog inte tilläggas att jag känner samma för hennes fem år äldre bror). Föräldrakärleken är den starkaste typ av kärlek som finns; den förvandlar den så kallade romantiska kärleken till en ganska ytlig sinnesretning.

Därmed intet ont sagt om romantiska känslor mellan man och kvinna, flicka och pojke. Dessa  behövs alldeles uppenbart för att föra släktet vidare och piffar dessutom upp tillvaron i största allmänhet. Alla normala föräldrar älskar dock sina barn mer, eller kanske rättare djupare, än den bättre hälften eftersom den förstnämnda kärleken omfattar det egna köttet och blodet. I och med att föräldrarna förenas i den gemensamma kärleken till barnet/en kan de sedan föra sin egen kärlek till en högre nivå inom familjeramen.

Biologiska museet i Södertälje: ett måste att bevara.

I dag knallade jag ner till hundraårsjubilerande Biologiska museet mitt emot sjukhuset här i Södertälje. I år är det nämligen jämnt ett sekel sedan denna arkitektoniska pärla, ritad av Hjalmar Cederström och inredd av Gustav Kolthoff, invigdes. Museet framställer i ett konstfullt dioramas form djur- och naturlivet i östra Sörmland genom målning i storformat, uppstoppade djur och inspelade fågelläten.

Tyvärr dras museet, som sorterar under Torekällbergets friluftsmuseum, med ekonomiska problem varför det endast kan hålla öppet sporadiskt och då för att ge plats för skolklasser och liknande. I dag bjöds allmänheten emellertid på kaffe med dopp, det senare i form av kakor bakade på Torekällberget (som väl närmast kan beskrivas som Södertäljes Skansen), samt gavs tillfälle att beskåda enhetschefen Stefan Sundblad skrudad i stormhatt, frack och hela faderullan från förra sekelskiftet.

Jag har som täljepolitiker städse verkat för att det helt unika Biologiska muséet skall bevaras och kommer givetvis att hålla fast vid detta.

Vad som i övrigt hänt mig under dagen är kanske ingenting som ni nödvändigtvis behöver veta, men jag låter er inte komma undan för det. Efter den trevliga stunden på Biologiska museet tog jag buss 753 från sjukhuset ner till COOP Folkparken och inhandlade mat för kvällen, som blev chili con carne förstärkt med kikärter. Hyggligt rött lådvin till. Har sedan som vanligt lördagar tittat på Midsomer Murders på TV8. En skvätt whisky därtill.

I morgon har vi i SD Södertälje/Nykvarn medlemsmöte i lokalen. Vi börjar få ihop ett som det verkar bra manskap inför valen i september 2014. Vad jag vet så är det typ ett 15-20-tal som kandiderar i kommunvalet. Skall inte bli några tomma stolar den här gången!

Valaffisch från den avlägsna tid då FP alltjämt var ett parti att räkna med.

Från Folkpartiets så kallade landsmöte rapporteras under dagen om beslut som visar, att detta i realiteten socialdemokratiska vingelpetterparti – jag brukar kalla det Sveriges skenheligaste – fattat en rad beslut som avlägsnat det ännu längre bort från den liberala ideologin. I första rummet bör idiotförslaget om bevisbart samtycke som villkor för sexuella aktiviteter nämnas (se mitt föregående blogginlägg) anföras.

Slutligen har åklageriet kommit fram till slutsatsen, att Skånepolisens zigenarregister icke tillkommit enbart i syfte att registrera viss etnicitet. Så Dagens Nyheter, som under Wolodarskis ledning utvecklats mer och mer mot att bli ännu en indignationsstinn slaskblaska av kvällstidningstyp, får stå där med långt ansikte med chefsgråterskan Orrenius bredvid. Något man nu gör sitt bästa för att dölja.

http://www.aklagare.se/Media/Nyheter/Pressmeddelande-forundersokningen-om-viss-behandling-av-personuppgifter-vid-Polismyndigheten-i-Skane/

Tänkte avrunda med litet filosoferande om livet. Det har funnits stunder då jag inte tyckt det spelat någon större roll om jag vaknat upp eller inte på morgonen. Så känner jag  inte längre. När jag tänker tillbaka på de dryga sex årtionden som varit finner jag att jag egentligen lyckats uppnå allt jag någonsin på allvar velat uppnå.

Jag har fått syssla med – och gör så fortfarande – med sådant jag finner meningsfullt och tycker jag stundtals gjort det rätt framgångsrikt om än knappast välavlönat. Jag har sökt sanningen och meningen med livet och funnit dem. Jag hittade en flicka att älska och som älskade mig och bildade tillsammans med henne en fungerande, kärleksfull familj.

Så mycket mer än detta tror jag inte jag kan göra här i livet. Jag har intet att förlora utan räknar allt som kommer härefter som en bonus. Det känns ganska skönt, faktiskt!

Slutligen litet godnattmusik i form av ”California Dreamin´” med The Mamas and the Papas:

http://www.youtube.com/watch?v=N-aK6JnyFmk

Tankar om en partiledardebatt: vår nationalmasochistiska flyktingpolitik

Statsministern och hans trolige efterträdare.

Jag erkänner gärna att jag inte såg hela partiledardebatten i STV i går. Jag är för tillfället inte vid optimal vigör och det kändes roligare att titta på ”Morden i Midsomer” på TV8. Men jag slog över i några reklampauser och detta, tillsammans med vad jag inhämtat från andra håll, tycker jag räcker för att jag skall kunna avge ett låt vara skissartat omdöme.

I en debattsekvens jag såg påtalade SDs Jimmie Åkesson det orimliga i regeringens flyktkingpolitik avseende Syrien, där alla som har tillräckligt gott om pengar för att betala smugglarligor och på så sätt ta sig innanför Sveriges gränser begåvas med permanent uppehållstillstånd. Denna katastrofpolitik missgynnar Syriens verkligt utsatta och göder, som Åkesson påpekade, den organiserade smugglingsindustrin samtidigt som den tär på våra redan hårt ansträngda resurser.

Dessa kalla fakta viftade Jan Björklund (FP) bort med att en miljon svenskar emigrerade till USA på 1800-talet. En utvandrarström från Sverige för mer än 100 år sedan används alltså som argument för att vårt land nu som en naturnödvändighet måste ta emot hundratusentals välbeställda syrier. Och det räcker givetvis icke med att ge dessa tillfälligt uppehållstillstånd – nej, permanent skall det vara! De verkligt utsatta i flyktinglägren i Syriens närområde ger vår humanitära regering en spottstyver, om ens det.

Alliansregeringen ger knappt en spottstyver till de verkligt hjälpbehövande i Syriens närområde.

Att det skall vara så svårt att fatta att en regerings första, kanske rentav enda, uppgift är att gynna det egna landets och dess invånares intressen. Alliansregeringen bedriver en nationalmasochistisk flykting- och immigrationspolitik som urholkar vårt lands resurser och välfärd. I stället för att ge plats åt personer som klassificeras som flyktingar enligt FNs konventioner importerar den otaliga människor vars nationella tillhörighet egentligen är omöjlig att kontrollera.

Åkesson begränsade sig i debatten dock inte enbart till immigrationspolitiken, där SD redan har den omvittnat högsta trovärdigheten av alla partier. Han visade att SD har en heltäckande politik omfattande bland annat engagemang för en levande landsbygd, skärpt kriminalpolitik och omtanke om deltidsanställda kvinnor i den offentliga sektorn.

Jimmie Åkessons debattinsats verkar ha nått avsedd effekt. I en webbundersökning arrangerad av Dagens Nyheter med frågan ”Vem gjorde bäst i från sig i partiledardebatten?” vann Åkesson klart med 40 procent jämfört med Reinfeldts 24. Jonas Sjöstedt (V) landade på 12 procent och Stefan Löfven (S) på 11. Det var nog inte många champagnekorkar som smällde på DNs webbredaktion efter det resultatet…

Jimmie Åkesson (SD): bäst enligt DNs webbmätning.

Klart sämst i DN-undersökningen var Miljöpartiets Åsa Romson med tre procent, något som förhoppningsvis visar att stödet för detta vidskepliga svammelparti med inslag av andeskådande enligt Rudolf Steiners modell, shariatänkande enligt Mehmet Kaplan och klimatalarmism som går på tvärs mot de senaste vetenskapliga rönen i bästa fall kan vara på tillbakagång.

Jag gör mig dock inga stora förhoppningar – vissa människor lär ju vilja bli bedragna.

Läser i dagens tidningar att Fredrik Reinfeldt anses ha gått segrande fram i den interna debatten mot sossarnas statsministerkandidat Stefan Löfven. Må så vara. Men hur svårt kan det vara att ”vinna” en debatt mot en av de tråkigaste debattörer som svensk politik inte sett maken till i mannaminne?

Nej, broder Reinfeldts ”seger” kommer knappast att ge alliansen fortsatt regeringsinnehav efter valet om knappt ett år. Inte med en ballast som Centerpartiet, som har en om möjligt ännu mer orealistisk immigrationspolitik än MP och inom vilket månggifte med nöd och näppe hamnade utanför partiprogrammet.

Åsa Romson (till höger) förefaller omedveten om att slöjan är avsedd täcka håret.

Allt i allt bidrog partiledardebatten till att några av livsandarna har börjat återvända till min bräckliga lekamen. Om bara min högra testikel återgår till normal storlek i takt med att antibiotikakuren tar skruv är jag snart med på banan igen!