1 maj: Löfven och sossarna sluggar vilt- går mot fiasko i EP-valet

Stefan Löfven kräver förbud mot nazismen – blundar för det egna partiets bruna historia.

Stefan Löfven skämmer ut sig. Det menade Moderaternas ledare Ulf Kristersson sedan statsministern i sitt 1 maj-tal i Umeå kallat Kristdemokraterna och Moderaterna för ”högerextrema” partier. Det är inte svårt att hålla med Kristersson. Bara några minuter innan Löfven äntrade talarstolen hade Lina Farhat från S-Kvinnor varnat för en ny judeförintelse i anledning av ”högerns” tillväxt i Europa och frammanat det beryktade Hitler-spöket.

Varnar att ny judeförintelse väntar med KD och högern – minuter innan Löfven går upp på samma scen

Det är alldeles tydligt att socialdemokratin börjar bli desperat inför utsikterna till ett fiasko i det förestående valet till Europaparlamentet. Det är ett faktum att valresultaten för det S-märkta partiet minskat för varje EP-val sedan premiäråret 1995, då det blev 28,06 procent. Därför har det blivit 26,00 (1999), 24,56 (2004), 24,41 (2009) och 24,19 procent 2014. I SIFOs aprilmätning inför EP-valet var S nere på 21,0 procent.

Sosseriets huvudfråga inför EP-valet den 26 maj är just den så kallade kampen mot vad som kallas ”högerpopulism” alternativt ”högerextremism”. Anklagelserna om nazism och judeförföljelser haglar genom luften utan tillstymmelse till historisk precision. S-partiets egna bruna historia nämns naturligtvis inte med ett ord. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Som att Rasbiologiska institutet i Uppsala tillkom efter en socialdemokratisk motion inlämnad av riksdagsman Alfred Petrén (S). Som att det under socialdemokratiska regeringar utfördes omkring 63 000 tvångssteriliseringar ända fram till 1976. Som att en socialdemokratisk regering 1938 krävde, att Nazityskland skulle stämpla judiska pass med ett stort ”J”. Som att S-dominerade svenska regeringar bedrev en eftergiftspolitik så länge kriget gick bra för Tredje riket.

Två såta politiska vänner: Stefan Löfven och Mahmout Abbas.

Det stannar inte där. Från och med Olof Palmes tid som statsminister och S-ledare har socialdemokratiska regeringar bedrivit en konsekvent antiisraelisk politik samtidigt som man i ord såväl som handling hållit notoriska palestinska rörelser som PLO och al-Fatah under armarna vilket utmynnade i erkännandet av ”Palestina” som stat 2014.

Det går en röd tråd från den palestinska rörelsens skapare, Jerusalems stormufti Haj Amin al-Husseini, till dagens Fatah-ledare Mahmout Abbas, som inget hellre vill än att utplåna den judiska staten Israel. Al-Husseini utmärkte sig tidigt som fanatisk judehatare och anstiftare av blodiga pogromer. Han blev en av Hitlers allra ivrigaste anhängare och tog 1941 sin tillflykt till Berlin, där han uppmanade Adolf Hitler att utplåna alla judar och därtill blev officer i SS. Han efteräddes som palestinsk ledare av Yassir Arafat en av Olof Palmes närmaste utländska allierade. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

På den vägen är det. Dagens socialdemokrati har sett till att al-Fatah varje år kommer i åtnjutande av svenskt miljardbistånd, pengar som bland annat möjliggör för Abbas att kanalisera livstidspensioner till fängslade palestinaarabiska terrorister och deras familjer. Sveriges enögda Mellanöstern-politik har resulterat i att Margot Wallström är den enda av EUs 28 utrikesministrar som inte är välkommen att besöka Israel som officiell representant för sitt land. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/israel-sverige-ar-inte-valkommen

”Krossa sionismen” skanderar SSU:arna med Ilmar Reepalu i spetsen

Samtidigt som Stefan Löfven och Lina Farhat i Umeå sluggade vilt mot vad som kallades nazism, högerextremism och antisemitism höll det ökända SSU i Malmö en 1 maj-demonstration där det sjöngs ”Leve Palestina, krossa sionismen”. I täten för tåget gick förra kommunalrådet Ilmar Reepalu (S), den stackars fege antisemit som på sin tid skyllde den utbredda antisemitismen i Malmö på ”Israel-lobbyn”. ”Antisionismen” är i sammanhanget bara en omskrivning för antisemtism.

Stefan Löfven krävde i Umeå ett förbud mot nationalsocialistiska organisationer, ett förslag som tidigare framförts av bland andra SD-ledaren Jimmie Åkesson. Jag skulle emellertid vilja uppmana statsministern att först läsa på om sitt parties föga ärorika historia och nutid avseende kollaboration med nazistiska krafter och samtidigt inse, att den absolut mest utbredda och våldsamma antisemitismen i dag kommer från anhängare till islam i Malmö och på andra platser.

Antisemiten Ilmar Reepalu (S) trivdes med sällskapet i Malmö.

Löfven behöver inte gå längre än till det egna partiorganet Aftonbladet för att få detta klart för sig: aktuell forskning visar att antisemitism är betydligt mer utbredd hos den muslimska befolkningsgruppen än bland övriga samhällsgrupperingar. https://www.aftonbladet.se/nyheter/samhalle/a/0EnPL0/forskning-antisemitism-mer-utbredd-bland-svenska-muslimer

Problemet ur Löfvens perspektiv är givetvis att just muslimer är en av Socialdemokraternas viktigaste väljargrupper – man biter inte den hand som föder en.

Åkessons senaste bok: folkhemsnostalgi och nationalism

Jimmie Åkesson slår i sin senaste bok ett slag för det moderna folkhemmet och den demokratiska nationalismen.

Några månader före valet 2018 gav Sverigedemokraternas ledare Jimmie Åkesson ut en bok med titeln Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision (Asp & Lycke, 192 sidor). Boken utgör en sammanställning av tal som Åkesson hållit i olika sammanhang samt utdrag ur SDs principprogram. Detta har blandats ut med diverse reflektioner.

Det är definitivt inget fel på Jimmie Åkessons skrivförmåga. SD-ledaren har full kontroll över ärans och hjältarnas språk såväl muntligt som skriftligt. Vilket naturligtvis borde vara ett minimikrav för vilken partiledare som helst. I likhet med alla politiska dokument syftande till att föra fram ett visst partis officiella ståndpunkter ligger det dock i sakens natur att det, uppriktigt sagt, är en småtråkig bok. Detta hindrar inte att det finns ett och annat som väcker intresse.

Jimmie Åkesson sammanfattar i sitt förord bokens syftemål på följande sätt (sidan 8):

Det mesta i den här boken är rent tyckande, beskrivningar av vår vision, av hur det svenska samhället skulle se ut om jag och Sverigedemokraterna fick styra, idéer om hur vägen dit kan se ut. Vad driver oss? Vilka är mina egna drivkrafter? Vilka erfarenheter har format mina värderingar? Det är således ingen akademisk avhandling, jag skriver från hjärtat. Ett slags debattbok med utgångspunkt i mina och partiets idéer om det moderna folkhemmet.

Sverigedemokraterna har haft tre partiledare sedan starten 1988: Anders Klarström (1988-95), Mikael Jansson (1995-2005) och Jimmie Åkesson (2005-). Den bärande idén om folkhemmet har hängt med under hela denna drygt 30-åriga tid. Jag kan ha fel, men ingen av partiledarna synes dock ha omfattat folkhemstanken med samma hart när religiösa övertygelse som Jimmie Åkesson. En av hans stora politiska förebilder är tvivelsutan den socialdemokratiske ledaren Per Albin Hansson (1885-1946),

Ja, Åkesson menar att Hansson troligen kallat sig ej endast socialkonservativ och nationalist utan till och med sverigedemokrat om han vore i livet i dag.

Per Albin Hansson var tveklöst nationalist.

Jag har aldrig gjort någon hemlighet av att jag ställer mig förhållandevis skeptisk till Jimmie Åkessons och andra sverigedemokraters idealiserande av Per Albin Hansson och den nostalgiska klockartron på folkhemmet som lösning på alla samhälleliga problem. Det är emellertid  inte fel att lyfta fram Per Albins förtjänster som en landsfaderlig gestalt under besvärliga krigs- och beredskapsår. Det svenska folket behövde en samlande ledare och Hansson får sägas ha med den äran iklätt sig denna roll.

Att Per Albin Hansson tveklöst var nationalist är jag helt överens med Jimmie Åkesson om. En av hans mer uppmärksammade aforismer var således ”Sverige åt svenskarna. Svenskarna åt Sverige.” Därför skorrar det grundfalskt när dagens socialdemokrati hävdar att just nationalismen är ett av de största hoten mot ett fritt samhälle. Per Albin Hansson var, som jag tidigare framhållit på min blogg, emellertid långt ifrån bara landsfader vilken (ehuru lögnaktigt) försäkrade svenska folket att ”vår beredskap är god”. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/02/21/per-albin-inte-bara-landsfader/

Hansson kommer inte ifrån ansvaret att i sin dåvarande kapacitet som försvarsminister ha varit en drivande kraft bakom det försvarsbeslut som 1925 föranstaltade om den dittills mest omfattande militära nedrustningen i svensk historia. Den sannolikt största fläcken på Per Albins renommé är dock att han som statsminister i den krigstida samlingsregeringen med den så kallade Baltutlämningen gav klartecken för utlämnandet av 2700 tyska och 146 baltiska krigsflyktingar till Sovjetunionen 1946.

Det vore dock som jag ser det felaktigt att av Åkessons faiblesse för Per Albin och folkhemmet – en term som har den konservative politikern och ideologen Rudolf Kjellén (1864-1922) som upphovsman – dra den förhastade slutsatsen, att Sverigedemokraterna skulle vara ett mer eller mindre socialdemokratiskt parti, vilket en del borgerliga debattörer brukar påstå.

SD är bevisligen djupt kritiskt till sosseriet, vilket framgick med all önskvärd tydlighet av den dokumentärfilm Ett folk, ett parti som partiet producerade kort tid före valet den 9 september 2018. I filmen beläggs med autentiska citat och med hänvisning till historiskt oantastligt källmaterial att Socialdemokraterna redan från slutet av 1800-talet som parti var påfallande rasorienterat, något som skulle slå ut i full blom med antisemitism och tvångssteriliseringar ända upp i modern tid. Den som har litet tid över kan tillgodogöra sig filmen via följande länk: https://www.youtube.com/watch?v=W56ZKUVECWs

Ett folk, ett parti uppmärksammar kort sagt sådant som Stefan Löfven et consortes helst talar väldigt tyst eller inte alls om, även bortsett från krigseftergifter i form av tyska trupptransporter genom Sverige, krav på att naziregimen skulle J-stämpla tyska judars pass, censur av tyskkritiska publikationer och annat som den av Socialdemokraterna dominerade koalitionsregeringen gav klartecken för. Det bör framhållas att inte heller den av Jimmie Åkesson beundrade Per Albin Hansson klarar sig särskilt bra i den aktuella filmen.

Jimmie Åkesson: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision.

Den tydligaste skillnaden mellan sverigedemokratisk ideologi och dagens socialdemokrati står, som jag ser det, att finna i SDs syn på kristendomens betydelse för det svenska kulturarvet. I SDs principprogram läser vi följande: ”Den svenska staten kan och bör inte vara religiöst neutral. Sverige har varit ett kristet land i över tusen år. Kristendomen är intimt sammanvävd med den svenska kulturen och identiteten.” Detta är nog så långt bort man kan komma från det nutida sosseriets oförblommerade materialism och oförståelse för andliga värden.

Om jag har vissa problem, vilka dock inte på något sätt skall överdrivas, med Jimmie Åkessons idealiserande av folkhemmet och dess talesman Per Albin Hansson så välkomnar jag Åkessons och principprogrammets försvar av den nationalism som jämte socialkonservatismen är Sverigedemokraternas ideologiska grundbult. Jimmie citerar ur principprogrammet (sidan 46): ”Sverigedemokraternas nationalism är demokratisk. Vi tar avstånd ifrån alla former av nationalism som inte vilar på demokratisk grund och menar att demokratin och nationalismen kompletterar varandra.”

Utan nationalismen, viljan att vara en sammanhållen nationalstat, hade Sverige yttermera inte blivit vad landet är i dag: en fri, självständig och demokratisk nation. Det var den nationella känslan som vägledde frihetskämpen Engelbrekt Engelbrektsson när han tog upp kampen mot utländskt fogdevälde. Det var samma känsla som präglade Gustaf Eriksson Vasa när denne med hjälp av bland andra dalkarlarna kastade ut danskarna och avsatte kong Kristian II (Tyrann) från den svenska tronen.

Som Jimmie Åkesson framhåller (sidan 47): ”Jag vågar påstå att nationalstaten är en överlägsen modell för att bygga ett land med hög grad av tillit, hemkänsla, gemenskap och trygghet. Nationalstaten innebär stabilitet, samförstånd, välfärd och fred. Bland olika modeller för att bygga stater, har nationalstaten visat sig vara den som består över tid.”

Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision är Jimmie Åkessons fjärde bok. De tre tidigare har varit Åkesson om… (2009), Satis polito (2013) samt Tio år som partiledare (2016). Vad jag finner en smula egendomligt är att debutboken Åkesson om... inte tas upp i den uppräkning av Åkessons tidigare böcker som återfinns på ett eftersättsblad. Är den kanske rentav slutsåld?

Den som är intresserad kan under alla omständigheter ta del av min recension av Åkesson om…, som är en samling av partiledarens så kallade veckobrev under sista kvartalet 2008, här: https://tommyhansson.wordpress.com/2009/08/11/jimmie-har-ordet/

Fotnot: Det moderna folkhemmet. En Sverigevänlig vision kan beställas via http://www.asplycke.se..

 

Lögner, historieförfalskning och tom retorik av Löfven inför EP-valet

Stefan Löfven, Heléne Fritzon och Hans Dahlgren vid Socialdemokraternas upptaktsmöte inför EP-valet.

Statsminister Stefan Löfven (S) har angivit tonen för vilken nivå Socialdemokraterna tänkt lägga sig på i valrörelsen inför valet till Europaparlamentet den 26 maj. Det skedde i ett tal vid partiets valkonferens i Upplands-Väsby, där Löfven framträdde tillsammans med EU-ministern Hans Dahlgren och sossarnas förstanamn på EP-valsedeln, Heléne Fritzson. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7151919

Skall man döma efter vad Stefan Löfven hade att säga kommer det att bli rena rännstensagitationen de dryga tre månader som återstår fram till valet. Så här utlät sig Löfven: ”Högerextremisterna i land efter land försöker nu gå samman, för att släppa loss extremnationalismen på kontinenten och piska upp hat. De har lyckats förr. De ska aldrig, aldrig lyckas nu.”

Om det är någon som piskar upp hat så är det Stefan Löfven, som skuldbelägger alla européer som tröttnat på Socialdemokraternas och andra EU-elitisters ständiga strävan att utplåna nationalstaterna i Europa och ”berika” den europeiska befolkningen med analfabeter och våldsverkare från Afrika och Mellanöstern och påstår att de som tröttnat är ”högerextremister”.

Löfven avslöjade sina bristfälliga alternativt obefintliga historiekunskaper med följande ordvändningar: ”Vi har lärt oss att motsatsen till kompromissens Europa är konfliktens. Vi har sett det på slagfälten i Verdun. Vi har sett det i gaskamrarna i Treblinka eller i skogarna i Katyn. Vi har sett det i massgravarna i det forna Jugoslavien.”

Olof Palmes famösa jultal 1972 tog bland annat upp Treblinka.

Det går att ana två influenser bakom Löfvens retorik. Den första är Olof Palmes jultal 1972, där Löfvens partikamrat Olof Palme på ett uppseendeväckande sätt jämförde USAs bombningar i Vietnam med ett antal platser i Europa och Sydafrika under apartheidtiden där olika typer av grymheter ägt rum. Intressant nog nämnde också Palme det nationalsocialistiska utrotningslägret Treblinka i Polen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Olof_Palmes_jultal_1972

Den andra troliga influensen bakom Löfvens lamentationer är hans topprådgivare, mytomanen och scharlatanen Henrik Arnstad, som har för vana att ljuga värre än en häst travar om såväl egna meriter som historiska tilldragelser. Det skulle förvåna mig mycket om det inte är Arnstad som skrivit Löfvens tal eller åtminstone fungerat som rådgivare när statsministern satte samman det.

Till Stefan Löfven vill jag då säga: You just went full Arnstad. Never go full Arnstad.

Låt oss titta litet på de historiska exempel vår arma statsminister tog upp. Han menar alltså att det är sådan politik som Sverigedemokraterna och deras relativa meningsfränder i Europa bedriver som leder till fältslag i Första världskriget med hundratusentals döda (Verdun), nationalsocialistisk judeutrotning (Treblinka), massavrättningar i polska skogsområden (Katyn) och Jugoslavien.

Den allvarligaste historiska grodan Löfven här gör sig skyldig till är att hävda att ”etxremnationalismen” alternativt ”högerextremismen” bär ansvaret för Katyn-massakern  i Polen, då fler än 14 000 polska officerare och befäl sköts ihjäl medelst nackskott och slängdes i massgravar. Det var i själva verket enheter ur den sovjetryska Röda armén som stod för mördandet i Katyn, något som varit känt sedan länge. Sovjetunionen erkände redan under Michail Gorbatjovs tid vid makten det sovjetiska ansvaret. http://www.glasnost.se/2010/ryssland-har-erkant-katynmassakern/

Det som gjorde att Nazityskland länge fick skulden för Katyn-massakern var att det var Hitlers trupper som först upptäckte massgravarna i de polska skogarna och offentliggjorde detta. Emedan nazisterna av uppenbara skäl  inte precis ansågs vara de mest trovärdiga sagesmännen var det inte många som trodde på deras uppgifter, varför många utgick ifrån att de själva bar skulden – vilket också var sovjetdiktatorn Josef Stalins linje. Nu vet vi åtminstone sedan 30 år tillbaka bättre. Alla utom Stefan Löfven och Henrik Arnstad.

Ett polskt monument till minne av offren för den sovjetryska Katyn-massakern 1940.

När det gäller den sorts nationalism som ledde fram till Första världskriget och slagen i Verdun så är det viktigt att minnas att denna omfattade så gott som alla politiska inriktningar, således även socialdemokratin. Alla gav sig under folkens jubel i väg till fronten. Socialdemokrater överallt i Europa röstade för krigskrediter, och i Tyskland var Marx-lärjungen Karl Liebknecht den ende socialdemokrat som röstade emot.http://kildenasman.se/2008/11/11/forsta-varldskriget-europas-socialdemokrater-rostade-for-krigskrediter/

Stefan Löfvens försök att skönmåla socialdemokratin inför valet till Europaparlamentet bygger på lögner, historieförfalskning och tom retorik. Ingenting annat. GHTs chefredaktör Torgny Segerstedt förargade på sin tid nazikoryféerna med att kalla Hitler ”en förolämpning”. En sådan karaktäristik vore enligt min mening att överskatta Löfven. Jag skulle snarare säga att han är en pinsamhet. Historiens dom kommer inte att vara nådig mot de svenska politiker som släppte lös Löfven för ännu en mandatperiod som svensk statsminister.

Det parti Löfven nu söker skönmåla är de facto det som gjort nationalsocialismen de största tjänsterna abv alla svenska partier. Det räcker om jag här nämner företeelser som Rasbiologiska institutet i Uppsala som tillkom efter en motion av den socialdemokratiske rasbiologen Alfred Petrén; 63 000 fall av tvångssteriliseringar fram till 1976; krav på Nazityskland om ”J”-stämplar i tyska judars pass; tillåtelse för tyska trupper att färdas genom Sverige mitt under brinnande krig. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

C och L silar mygg och sväljer kameler – samarbetar med tre extremistpartier

Några vänsterpartistiska favoriter genom åren: Josef Stalin, Che Guevara, V. I. Lenin, Mao Tse-tung och så förstås Karl Marx.

Den allt överskuggande orsaken till att Centerpartiet och Liberalerna valde att hoppa i säng med Stefan Löfven (S) och inte Ulf Kristersson (M) var att partierna ansåg att det viktigaste i svensk politik var att hålla Sverigedemokraterna borta från inflytande. Däremot bortsåg C och L helt från att uppgörelsen med Socialdemokraterna är beroende av Vänsterpartiet, ett parti vars historik är värre än alla andra partier tillsammans med undantag för S, vars historia är väl så obskyr.

Den före detta V-medlemmen, författaren och litteraturkritikern Magnus Utvik, publicerade 2018 en uppgörelse i bokform med sitt gamla parti Vänsterpartiet med titeln Partiet på kant med (v)erkligheten. en historia om solidaritet (Libris förlag). Utvik konstaterade bland annat, att V och dess föregångare är det enda parti som velat införa diktatur i Sverige.

I en debattartikel i Expressen den 17 augusti 2018 skriver Utvik:

Partiets historia rymmer en mörk skugga. Sveket mot alla kämpande män och kvinnor i de stalinistiska diktaturerna i östra Europa under det kalla kriget som offrade sin relativa frihet i kampen för rätten att bilda fria fackföreningar, strejka och sprida förbjuden litteratur. https://www.expressen.se/debatt/vansterpartisterna-har-inte-rent-mjol-i-pasen/

Förutom de för Vänsterpartiet besvärande fakta som Magnus Utvik tar upp måste man nämna att Sveriges kommunistiska parti (SKP), som Vänsterpartiet hette 1921-67, entusiastiskt stödde den så kallade Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939 – uppgörelsen mellan Sovjetunionen och Nazityskland – vilken tillät Hitler att angripa Polen den 1 september 1939 och därmed ge upphov till Andra världskriget. Ett par veckor senare gick sovjetiska trupper in i en annan del av Polen.

SKPs partiorgan Norrskensflamman välkomnade Sovjets angrepp på Finland 1939.

Stödet för överenskommelsen mellan Stalin och Hitler innebar också att Moskva-lakejerna i SKP applåderade högljutt då Sovjet gav sig på lilla Finland den 30 november 1939 med målsättningen att inlemma vårt östliga broderland i det sovjetiska imperiet. Kommunistpartiets agerande 1939-41 är antagligen den värsta skamfläcken i svensk partipolitisk historia.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti/Sveriges kommunistiska parti/Vänsterpartiet kommunisterna/Vänsterpartiet – partiets samtliga namn sedan starten 1917 – har alltid haft gott om medlemmar och sympatisörer som varit beredda att sälja ut det svenska fosterlandet för en grynvälling till husbonden i Moskva. Partiet mottog ända fram till kommunismens fall rundhänt ekonomiskt stöd från såväl Sovjetunionen som Östtyskland för att kunna undergräva demokratin i Sverige.

Ännu i denna dag fortsätter det totalitära tänkandet inom det här beskrivna partiet. Magnus Utvik framhåller således att Vänsterpartiet 2017 demonstrerade tillsammans med det stalinistiska Kommunistiska partiet (KP) mot NATO och att V i Umeå firade 1 maj 2018 tillsammans med KP.

Det är alltså det här partiet som Centerpartiet och Liberalerna har givit vetorätt över uppgörelsen med sosseriet med det enda syftet att stänga ute SD från politiskt inflytande. Därtill kommer, vilket är nästan ännu allvarligare, att samarbetspartierna S och MP inte är särskilt mycket bättre än V. Tala om att sila mygg och svälja kameler!

Annie Lööf och Jan Björklund tycks ha för sig att Socialdemokraterna är något slags lagom mittenparti som det är den naturligaste sak i världen att samverka med i syfte att få igenom liberala reformer. Detta är emellertid ingenting annat än vanföreställningar av grav natur. För att apostrofera Rebecca Weidmo Uvell i Expressen den 10 januari 2019:

Socialdemokraterna är illröda, de ligger inte ens nära mitten. Efter en period under Göran Persson, där det fanns hopp om rimlig ekonomisk politik, har tyvärr partiet sedan 2006 gått tillbaka vänsterut, där företagen är fienden och människor med tvång och skatt ska styras. https://www.expressen.se/debatt/-vakna-upp-ur-er-drom-s-ar-inget-mittenparti/?utm_medium=link&utm_campaign=social_sharing&utm_source=facebook&social=fb&fbclid=IwAR0ic0azZIPf0wlfCZtHZqhhhQi_3ehHYP1jxIZpXFb4Y144jebgSxI17S8

Till detta måste läggas sosseriets mörka historia: det parti som brukar anklaga Sverigedemokraterna för att ha ”nazistiska rötter” har självt inte bara ett och annat skelett utan en hel kyrkogård i garderoben. Det var den socialdemokratiske riksdagsmannen Alfred Petrén som tog initiativet till den motion om inrättandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala som sedan godkändes av alla partier. När institutet var ett faktum 1921 var Hjalmar Branting (S) statsminister. https://tommyhansson.wordpress.com/2017/03/11/sossar-anklagar-sd-for-nazistiska-rotter-har-sjalva-en-hel-kyrkogard-i-garderoben/

Gunnar och Alva Myrdal – socialdemokrater och steriliseringsivrare.

De uppburna socialdemokratiska makarna Gunnar och Alva Myrdal föreslog i boken Kris i befolkningsfrågan (1934) bland annat att ”sinnesslöa” och ”imbecilla” mödrar skulle tvångssteriliseras i syfte att förbättra den svenska ”folkstammen”. Samtidigt skulle föräldrarna i mångt och mycket fråntas ansvaret för barnuppfostran, som i stället alltmer skulle övergå till samhället.

Tvångssteriliseringar, liksom mycket annat av det makarna Myrdal föreslog, inlemmades omgående i den socialdemokratiska och därmed nationella politiken. Det beräknas att 1934-76 omkring 63 000 personer steriliserades av familjepolitiska men också rashygienistiska skäl.

Hösten 1938, i samband med Nazitysklands annektering av Österrike genom Anschluss, krävde vidare den socialdemokratiska svenska regeringen att den nationalsocialistiska regimen i Berlin skulle se till att tyska judar fick stora ”J” stämplade i sina pass så att det skulle bli lättare att hindra dem från att komma in i Sverige. De judar som avvisades dog senare nästan undantagslöst i de nazistiska dödslägren.

Under kriget drev vidare den av Socialdemokraterna dominerade samlingsregeringen, så länge det gick bra för Hitlers trupper, en lismande undfallenhetspolitik gentemot Tredje riket med censur och beslag av tyskfientliga publikationer och tillåtande av tyska trupptransporter genom Sverige. Den prototalitära socialdemokratiska utrikespolitiken slutade inte där. Under Palme-tiden kom Sverige att genom skattefinansierat bistånd understödja ett betydande antal marxist-leninistiska regimer och rörelser i Tredje världen och intimt samarbeta med den sovjetiska underrättelsetjänsten KGB. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/08/28/sossarnas-sovjetgang-sa-underminerades-kommunismen/

Yassir Arafat och Olof Palme förenades i sin avsky för Israel och judarna.

Med Olof Palme, som med sin bornerade överklassbakgrund insupit antisemitismen med modersmjölken, skedde också ett brott med socialdemokratins positiva inställning till den judiska staten Israel. Den socialdemokratiska Mellanöstern-politiken blev nu hätskt Israel-fientlig och PLO-ledaren och terroristen Yassir Arafat inbjöds bland annat att tala i Storkyrkan i Stockholm. Denna politik fortsätter som bekant in i våra dagar med svenskt miljardstöd till palestinaarabiska rörelser som vill utplåna Israel.

Det är ingen tillfällighet att Socialdemokraterna genom åren varit beroende av det gamla kommunistpartiet, numera kallat Vänsterpartiet, för att kunna bilda regering. Dock har kommunisterna aldrig tagits med i regeringarna. Det är mer än man kan säga om Miljöpartiet, ett parti som består av klimatalarmister, chemtrailstroende, jihadistkramare och tokiga fruntimmer av båda könen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/04/detta-ar-miljopartiet-jihadistkramare-och-tokiga-fruntimmer/

En veritabel mardröm, för Sverige i allmänhet och alla glesbygdsbor som är beroende av bilen som fortskaffningsmedel i synnerhet, vore om det bilfientliga MP, som det nu florerar rykten om, fick ta över ansvaret för trafiken i en ny rödgrön regering med stöd av V, C och L. Daniel Helldén, Stockholms stad utskällda trafikborgarråd, har nämnts som tänkbar kandidat för posten som infrastrukturminister. http://www.pressen.se/9776959.html

Islamisten Mehmet Kaplan (MP) var bostadsminister i en tidigare rödgrön regering. Fick avgå när han bevisades ha haft kontakter med turkiska fascister.

Inför de fortsatta turerna om regeringsbildningen, vilka är fler och mer invecklade än någon kan hålla reda på, finns det som jag kan se åtminstone två stora frågetecken: Kommer Stefan Löfven att kunna erbjuda Jonas Sjöstedt och Vänsterpartiet sådana löften att V kan godkänna en S+MP-ministär med stöd av C och L? I så fall: kommer C och L i sin tur att godkänna eftergifterna gentemot V, som båda partier sagt sig vilja hålla borta från regeringspolitiken? Alternativet är ett extraval i början av april.

Och om svaret på båda dessa frågor blir ”ja” – hur länge kommer en regering av skisserat slag att hålla innan den går upp i atomer till följd av sina inneboende motsättningar?

Den som lever får se. En ofrånkomlig följd av en eventuell regeringsbildning enligt ovan är tillkomsten av ett konservativt block i form av M+SD+KD och detta alldeles oavsett vad de tre partiernas företrädare tycker om det. Det är inte så illa. Inte alls så illa.

Demokratiskt haveri på bred front efter SDs framgångar

 Glada miner efter Björn Söders utnämning till riksdagens andre vice talman.

http://nyheteridag.se/sonderrivna-valsedlar-och-han-sa-beter-sig-ledamoterna-i-riksdagen/

I dag, måndagen den 29 september 2014, utsågs Sverigedemokraternas Björn Söder, född 1976, till riksdagens andre vice talman. Ett synnerligen väntat val emedan denna förtroendepost enligt demokratisk praxis tillfaller riksdagens tredje största parti. Detta tilltalade inte Vänsterpartiet, vars ledare Jonas Sjöstedt krävde sluten omröstning i kammaren trots att Söder var ensam kandidat till posten.

Att det var just Vänsterpartiet, som för knappt en generation sedan kallade sig kommunistiskt, som inte accepterade de demokratiska spelreglerna var minst av allt någon sensation.

På den tiden partiet kallade sig Sveriges kommunistiska parti (SKP) betraktade man sovjetdiktatorn Josef Stalin som världens frälsare och stödde emfatiskt Molotov-Ribbentroppakten från den 22 augusti 1939, som tillät Sovjetunionen och Nazityskland att dela Polen sinsemellan och de tyska nazisterna att våldföra sig på Danmark, Norge, Frankrike, Nederländerna, Belgien, Luxemburg, Jugoslavien med flera länder.

 Hitlers och hans anhangs inmarsch i Paris 1940 gillades högt och rent av Vänsterpartiets kommunistiska föregångare.

En av samma partis nuvarande riksdagsledamöter uppträdde i dag i riksdagskammaren iförd en T-tröja med texten ”SD=rasister” och bröt sålunda mot såväl klädkod som demokratisk anständighet.

I samband med den något turbulenta omröstningen om Söders talmansskap utmärkte sig emellertid även representanter för andra partier. Moderaten Sofia Arkelsten betedde sig  enligt partikamraten  Malin Lundgren (Twitter) som ”16-åriga F!-väljare”. Detta mot bakgrund av att hon rivit sönder en tryckt valsedel med Björn Söders namn på och på densamma skrivit: ”Blankröst redo.” Sedan är folk förvånade över att det finns ett politikerförakt.

Vänsterfascistiske fejkhistorikern och påhittade pansarofficeren Henrik Arnstad krävde å sin sida  i ett tweet,  att de sex icke-sverigedemokrater som röstade på Söder skulle registreras.

Sajten Nyheter i dag redogör via länken överst för pajaserierna i riksdagen under dagen.

http://www.dn.se/debatt/folj-fn-lag-mot-rasism-och-tvinga-sd-att-bekanna-farg/

I dag menar vidare två professorer på DN Debatt – länken här ovan – att ”rasistiska” partier bör förbjudas. Det är Stefan Jonsson, professor i etnicitet vid Linköpings universitet  samt Elena Namli, professor i etik vid Uppsala universitet, som bland annat uppmanar en ny regering att ”förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering”.

Att det egentligen är SD som avses framgår av denna passus i debattartikeln:

Alldeles oavsett om vi betecknar Sverigedemokraternas ideologi som ”rasistisk”, ”främlingsfientlig”,”invandringskritisk”, ”nationalistisk” eller något annat, så vet vi alltså detta: partiet underblåser rasismen genom att peka ut en viss samhällsgrupp som roten till alla problem.

Jaså, det vet vi? Vad debattörerna icke uppmärksammat är att SD i allt väsentligt riktar sitt kritiska sökarljus mot den av svenska regeringar under en följd av år alldeles hämningslösa immigrationspolitik och inte mot de laglydiga individer som kommit hit.

 Professor Stefan Jonsson ropar på förbud.

Att partiet vill utvisa grovt kriminella immigranter utan medborgarskap eller personer som inte har laglig rätt att vistas här är en helt annan sak. Sådana distinktioner tycks dock de bålda akademikerna på DN Debatt inte mäkta med, det blir för komplicerat. Och ”underblåsa rasismen”? Den saken sköter den havererade massinvandringspolitiken med åtföljande integrationsproblem så bra på egen hand.

Andreas Johansson Heinö på den borgerliga tankesmedjan Timbro har i ett tweet instämt i de båda professorernas synpunkter, så tillvida att han anser att kravet på förbud mot ”rasistiska” organisationer/partier är ”Inte orimligt”. Dock pekar han på gränsdragningsproblem och på att Jonsson tidigare utnämnt Folkpartiet till ett rasistparti.

Krav på förbud mot vad som med ett svepande språkbruk kallas ”rasistiska” grupperingar måste tyvärr sägas ligga helt i linje med den allmänna utvecklingen inom EU-sektorn. Enligt  direktiv från Europaparlamentet skall det således, genom antagandet av en ny ”gummiparagraf”, bli möjligt att stoppa ekonomiska bidrag till partier som anses bryta mot EUs så kallade grundläggande värderingar om mänskliga rättigheter.

 Tidigare EU-parlamentarikern Göran Färm (S) vill dra in EU-anslagen till olämpliga partier.

Socialdemokraten Göran Färm är en av de EU-politiker som drivit på hårdast om att dra in bidragen till partier som ogillas i maktens Bryssel. Det var sedan Färm upptäckt att det lilla, numera avsomnade, svenska partiet Nationaldemokraterna i något sammanhang kommit i åtnjutande av EU-bidrag som han krävde en förändring av bidragsreglerna. De partier som fortsättningsvis ansöker om EU-bidrag skall kunna visa upp dokumentation som, enligt Expo, klargör att man är ”ett parti som ställer upp på demokrati och står upp för medborgerliga rättigheter”.

http://www.expressen.se/kultur/vilket-sverige-ar-det-ni-inte-kanner-igen/

Det kommer definitivt inte som någon sensation för denna bloggare, att även det självutnämnda politiska oraklet, riks-HBTQ-personligheten Jonas Gardell, känt sig manad att i kölvattnet av SD-Söders utnämning till andre vice talman knacka ner sina visdomsord om utvecklingen i Sverige. Han gör det dock ur ett något annorlunda perspektiv: han angriper dem som anser att Sverigedemokraternas frammarsch skulle vara något ”osvenskt”.

Gardells inlägg kan läsas via länken närmast här ovan.

 Gardell har en poäng: ingenting biter på SD!

Gardell drar till den ändan upp företeelser såsom det i början av 1920-talet etablerade Rasbiologiska institutet i Uppsala, tvångssteriliseringar, diskrimineringen av romer samt – givetvis – det forna förbudet mot homosexualitet. Inget av dessa fenomen har givetvis det bittersta med SD att göra. Tvärtom: samtliga dessa företeelser initierades och understöddes av föregångarna till de flesta av de äldre partier som i dag sitter i riksdagen. Ej heller har de ett dugg med SDs nuvarande politik att göra.

Vad som inte lämnar Jonas Gardell någon ro är att ingenting tycks bita på det förhatliga SD:

Särskilt som det inte verkar bita hur man än försöker angripa denna svulst av fascism och främlingsfientlighet som nu växer alltmer accelererat i det svenska samhället. Att ta debatten hjälper inte, att inte ta debatten hjälper inte, svulsten verkar dessutom immun mot politiska skandaler som skulle få vilket annat parti som helst att rasa ihop.

Här har han faktiskt en poäng, Gardell. Det han borde inse är givetvis att angreppen mot Sverigedemokraterna inte lönar sig, eftersom partiets väljare och sympatisörer sedan länge blivit klara över att den hiskeliga djävulsmålning Gardell och en hoper andra demokratihaverister på bred front sömngångaraktigt utsätter partiet för har föga eller inget med verkligheten att göra.