17-årig israeliska mördad i bombdåd: vad är det för fel på palestinaaraberna?

Den av terrorister mördade Rina Shnerb blev 17 år.

Den 17-åriga israeliskan Rina Shnerb dödades då en kraftig sprängladdning detonerade vid den naturliga källan Ein Bubin utanför den judiska staden Dolev i Samarien på den så kallade Västbanken den 23 augusti.

Unga Rina var på utflykt tillsammans med sin far, rabbinen Eitan Shnerb, och sin 19-åriga bror Dvir. Dessa skadades allvarligt vid explosionen och fördes i ambulanshelikopter till ett sjukhus i Jerusalem, där de kunde återhämta sig. Enligt fadern räddade dottern hans och sonens liv då hon fick ta emot den värsta delen av detonationen. https://www.timesofisrael.com/three-israelis-seriously-hurt-in-explosion-at-west-bank-spring/

Den palestinaarabiska propagandan har sökt rättfärdiga terrordådet genom att påstå att familjen kom från en ”bosättning” och att offret Rina Shnerb var verksam i de israeliska försvarsstyrkorna IDF. Påståendena är falska. Familjen kommer från staden Lod i centrala Israel, mest känd för den internationella Ben Gurion-flygplatsen och Rina hade inget att göra med IDF.

Enligt en opinionsundersökning företagen av Palestinian Center for Policy and Survey Research (PSR) stöder 61 procent av de tillfrågade palestinaaraberna terrordådet mot en oskyldig judisk familj som kostade 17-åriga Rina Shnerb livet. 49 procent av dessa var bosatta i Judéen och Samarien och 80 procent i Gaza. 37 procent sade sig stödja terrorism riktad mot Israel i allmänhet medan 32 procent förespråkade en fredlig uppgörelse. 10 procent var för ett fredligt motstånd. http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/269092

Rina Shnerb begravdes i hemstaden Lod.

Vidare ville enligt samma undersökning 69 procent av palestinaaraberna bosatta i Judéen och Samarien eller Gaza att den Palestinska myndygheten (PA) skulle avvisa den amerikanska Trump-administrationens fredsplan, ibland kallad Deal of the century. 19 procent var för fredsplanen med vissa reservationer medan blott 5 procent ville att planen skulle antas rakt av.

Undersökningen visade också att stödet för en så kallad tvåstatslösning i Israel och de palestinaarabiska områdena har minskat märkbart. 42 procent stöder nu en sådan lösning medan 56 procent är emot.

Dagarna efter bombattentatet hävdades att israeliska säkerhetsstyrkor gripit de ansvariga. Det visade sig dock att uppgifterna var felaktiga: den israeliska säkerhetstjänsten Shin Bet meddelade att inga gripits och att undersökningarna fortfarande pågick. https://www.timesofisrael.com/liberman-says-security-forces-nabbed-terrorists-behind-deadly-west-bank-bombing/

Man frågar sig osökt, med tanke på det utbredda stödet för illdåd av det här slaget, vad det är för fel på palestinaaraberna. Hur är det över huvud taget möjligt att applådera ett brutalt mord på en oskyldig israelisk tonåring? Svaret är att folkgruppen i fråga ända sedan förra seklet var ungt utsatts för en oupphörlig hjärntvätt om de ”ondskefulla judarna” och att alla medel är tillåtna i kampen mot dessa,

En liten flicka i Gaza lär sig hur man knivhugger israeliska soldater.

Det är ett faktum att i dag lär sig barn i de palestinaarabiska skolorna och förskolorna i läroböcker och på lektioner hur man dödar judar. Och om och när Rina Shnerbs mördare grips, döms och fängslas kommer de och deras familjer att garanteras livstids försörjning genom utbetalningar från den Palestinska myndigheten. https://www.timesofisrael.com/gaza-kids-put-on-play-about-stabbing-killing-israelis/

 

 

 

 

 

 

R

Wallström – en av årets mest prominenta antisemiter

Margot Wallström tilldelas den ”palestinska” orden Star of Jerusalem ur Mahmoud Abbas hand vid sitt besök i Ramallah i december 2016.

Nu får utrikesminister Margot Wallström internationellt erkännande för sina insatser: hon har av Simon Wiesenthal Center i hård konkurrens tilldelats åttonde plats på centrets lista över 2016 års mest spektakulära antisemitiska och antiisraeliska utspel. http://nyheteridag.se/margot-wallstrom-pa-attondeplats-wiesenthals-antisemitlista-for-2016-ar-har/

Man kan nog säga att Wallström jobbat ihop till placeringen. Den omedelbara anledningen till uppmärksammandet är, att den svenska utrikesministern genom att anklaga Israel för ”utomrättsliga avrättningar” bryr sig mer om förövarna än offren för den palestinaarabiska terrorn i Mellanösterns enda demokrati.http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-vill-utreda-utomrattsligt-dodande

Margot Wallström var dock tidigt ute i det antiisraeliska spåret genom att, redan kort efter den rödgröna ministärens tillträde hösten 2014, tillsammans med statsminister Stefan Löfven välkomna den Palestinska myndighetens så kallade president Mahmoud Abbas till Sverige; i samband med besöket gick Sverige officiellt ut och erkände ”Palestina” – ett ”land” som inte finns och aldrig funnits i historien – diplomatiskt. Samtidigt kungjorde en strålande glad Wallström att Mahmouds dubiösa myndighet skulle få 1,5 miljarder årligen i svenskt bistånd. Israelerna var måttligt roade.

Israels ”aggression” i Mellanöstern ur Hamas perspektiv.

Vid Abbas besök meddelade Löfven och Wallström för vem som orkade lyssna att en ”tvåstatslösning” är enda möjligheten till fred i Mellanöstern och att det svenska erkännandet skulle ses som en fredsbefrämjande åtgärd. Det allt överskuggande problemet med det resonemanget är givetvis, att vare sig Mahmouds Fatah/PLO eller Hamas visar några som helst tecken på att vare sig tolerera eller erkänna den judiska staten Israel som statsbildning. Erkännandet kan därför ses som ett stöd för den ständigt pågående palestinaarabiska terrorn mot den israeliska civilbefolkningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/10/03/lofvens-regering-premierar-terrorn-genom-att-erkanna-palestina/

Utrikesminister Wallström ådrog sig vidare Israels vrede, då hon i en TV-intervju för drygt ett år sedan hävdade att en  av de viktigaste orsakerna till muslimsk radikalisering i allmänhet och de fruktansvärda terrordåden i Paris i november 2015 i synnerhet var konflikten mellan Israel och ”Palestina” vilken sades ge upphov till en känsla av hopplöshet bland unga muslimer. http://www.dn.se/nyheter/israel-kallar-upp-ambassador-efter-uttalande-av-wallstrom/

2014 hade Sverigedemokraternas toppolitiker Björn Söder det tvivelaktiga nöjet att hamna på sjätte plats på Simon Wiesenthal Centers lista över prominenta antisemiter. Bakgrunden var att Söder i ett svar på en fråga i en intervju med Dagens Nyheters Niklas Orrenius gjort ett rätt aktningsvärt försök att reda ut förhållandet mellan judiskhet och svenskhet. Media gjorde givetvis vad de kunde för att missförstå varje stavelse av Söders svar. http://www.aftonbladet.se/nyheter/article20118462.ab

Björn Söder på ”antisemitlista” – samma lista som då Margot Wallström hamnade där kallades ”anti-Israel-lista”.

Kollektiv bestörtning utbröt bland etablerade godhetsapostlar. Aftonbladets Anders Lindberg menade exempelvis att Söders listplacering var en skam för Sverige. https://twitter.com/anderslindberg/status/552875457302233090 Jag har ännu inte sett någon kommentar från Lindberg angående Margot Wallströms listplacering. Inte heller från Expo.

Wallströms prominens bland världens antisemiter gör tvivelsutan mediaetablissemangets företrädare förvirrade. Söder kunde man förstå, han representerade trots allt det avskydda SD med påstådda ”rötter i nazismen”. Men Wallström, vår klämkäcka blonda utrikesminister? I syfte att mildra skadan förkunnas nu Wiesenthal-centrets årliga lista vara en ”anti-Israel-lista”, inte en ”antisemitlista” som det hette då Björn Söder hamnade där. http://www.svt.se/nyheter/inrikes/wallstrom-pa-anti-israel-lista-efter-israelkritik

SVT Nyheter låter därtill Wallströms pressekreterare Erik Wirkensjö förklara: ”Listan är uppenbarligen oseriös” samt att Wiesenthal-centret blandat ihop antisemitism med Israel-kritik. ”Sveriges regering är aktiv i kampen mot antisemitism och är för en hållbar tvåstatslösning”, meddelar Wirkensjö vidare. En aktivitet som Wirkensjö torde vara tämligen ensam om att ha observerat.

Pressekreterare Wirkensjö ser ”kamp mot antisemitism” där ingen annan ser den.

Denna bloggare har tidigare riktat kritik mot Simon Wiesenthal Center för att ha bett Sveriges regering ingripa och stoppa tidningen Nya Tiders medverkan på Bokmässan i Göteborg. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/10/16/brunrattor-nazism-och-nya-tider-yttrandefriheten-kan-inte-tas-for-given/ Att inrangera Björn Söder, som under många år varit en uttalad Israel-vän, på sin antisemitlista för två år sedan var heller inte särskilt förtroendeingivande.

Årets lista har dock en bredd och en mångsidighet som enligt min mening gör det svårt att påstå att den skulle vara ”oseriös”: http://www.wiesenthal.com/atf/cf/%7B54d385e6-f1b9-4e9f-8e94-890c3e6dd277%7D/TT_2016REPORT.PDF Här följer min sammanfattning av listan:

1.  FN, som med president Barack Obamas hjälp lotsade igenom en resolution i säkerhetsrådet som ensidigt fördömer Israel för byggande av bosättningar i de judiska kärnområdena Judéen och Samarien, samt tidigare i form av en resolution i UNESCO frånkände Israel varje historisk rätt till heliga judiska platser såsom Tempelberget och Västra tempelmuren samt Rakels grav och Patriarkernas grav.

Barack Obama träffade Mahmoud Abbas i Ramallah 2013.

2. Brittiska labourledare med Jeremy Corbyn i spetsen samt överhuspolitikern Jenny Tonge för en rad antisemitiska utspel och uttalanden. Baronessan Tonge, född Smith, uteslöts ur sitt parti, Liberaldemokraterna, i oktober i år för rabiat anti-israelisk extremism. Bland annat har hon påstått att Israel bär ansvaret för den ökande antisemitismen.

3. Frankrike, som blev första EU-landet att kräva märkning av varor från israeliska områden i enlighet med 1967 års gränser.

4. Stöd för den internationella anti-israeliska och antisemitiska hatrörelsen Boycott, Divestment and Sanctions Movement (DBS) från bland annat Lärarunionen i Tyskland, United Church of Christ i USA och Ryan University i Kanada.

5. Richard Spencer, amerikansk extremnationalistisk aktivist och ledare för National Policy Institute (NPI).

6. Det samlade ”palestinska” ledarskapet Fatah och Hamas för ständigt pågående terror mot den judiska staten Israel.

7. Nederländerna, där det förekommit så många antisemitiska attacker, inte minst mot skolor, att det inte längre är meningsfyllt att rapportera dem.

8. Sveriges utrikesminister Margot Wallström, som bryr sig mer om de terroristiska förövarna i Mellanöstern än deras offer.

9. Sporten, en internationell grogrund för antisemitism. Exempel ges från USA, där anhängare till ett skollag skrek ”You killed Jesus, You killed Jesus” till anhängare av en konkurrerande skola med många judar. Andra exempel från Nederländerna, Italien, Storbritannien, Kroatien och Polen.

Den polske historikern Jan Tomasz Gross hotas av fängelse för sina studier i polskt judemördande.

10. Polen, där den bemärkte historikern Jan Tomasz Gross riskerar fängelsestraff på grund av anklagelser om att alltför ingående ha dokumenterat polskt deltagande i mördandet av judar under Andra världskriget.

Att Simon Wiesenthal Center kan hugga i sten har vi sett av exemplen Björn Söder och Nya Tider ovan. Jag är ändå rätt imponerad av 2016 års antisemitlista, som visar att centret inte räds den grannlaga uppgiften att bena upp eventuella skillnader mellan kritik av Israel, antisionism och antisemitism. Sådana skillnader kan förvisso förekomma, men de är sällsynta.

Antisemitism maskeras nämligen mycket ofta med just ”Israel-kritik” och ”antisionism”. I fallet Margot Wallström tror jag helt enkelt hon är för korkad för att begripa detta. Hon fullföljer ju bara den hävdvunna, socialdemokratiska Palme-Andersson-linjen utan att inse, att denna från första början är djupt antisemitisk. Det gör inte hennes förlöpningar mindre allvarliga. Mer om detta i ett tidigare inlägg på min blogg: https://tommyhansson.wordpress.com/2014/07/29/antisionismen-ar-den-moderna-antisemitismen/

Ny palestinaarbisk terrorvåg mot Israel: ett resultat av Abbas krigsförklaring

 En vanlig syn i Jerusalem för tillfället: sjukvårdare redo att bistå israeliska terroroffer.

http://www.expressen.se/nyheter/videofilmen-visar-dodliga-attacken/

Länken ovan går till en skakande filmsekvens som visar, hur en palestinaarab med hög hastighet med sin bil kör rätt in i en samling israeler som står och väntar på bussen i stadsdelen Geula i Jerusalem. Sedan han mejat ner ett par personer hoppar han ur bilen och går lös på en liggande man med en slaktarkniv. Några väntande har då hunnit springa från busshållplatsen.

En tillstötande man skjuter våldsverkaren med flera skott, men det tar ett tag innan den senare kan oskadliggöras och föras till sjukhus. Det har uppgivits att våldsmannen, en Alaa Abu Jamal, var bosatt i östra Jerusalem samt anställd vid ett israeliskt företag. En 60-årig judisk rabbin avlider, övriga attackerade får allvarliga skador.

Illdådet är endast ett i raden av palestinaarbiska vansinnesdåd, de flesta med tillhjälp av knivar, som utförts sedan Fatah-ledaren Mahmoud Abbas i ett tal FNs generalförsamling proklamerade ett slut på alla fredssträvanden. Det kan, som jag ser det, inte råda några tvivel om att detta tal i praktiken var en krigsförklaring mot Israel och en uppmaning till alla palestinaaraber som kände för det att urskillningslöst ge sig på alla judar de träffade på.

Om Abbas tal i FN i slutet av september via denna länk:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=6268250

Palestinska myndighetens ”president” Mahmoud Abbas avgav i FN en krigsförklaring som banade väg för en våg av urskillningslös terror mot Israel.

Den så kallade Palestinska myndigheten under Abbas ledning försöker ge sken av att vara en ansvarsfull regering och arbetar för att få ”Palestina” allmänt erkänt som statsbildning. Den 30 oktober i fjol gick regeringen Löfven, som en av sina första åtgärder efter makttillträdet, ut och deklarerade att Sverige skulle erkänna ”Palestina”. Alltså en entitet som genom historien aldrig varit en självständig stat av något slag.

Om Mahmoud Abbas verkliga ansikte har jag tidigare skrivit i denna bloggtext:

https://tommyhansson.wordpress.com/2011/09/27/fredens-man-abbas/

Det var den romerske kejsaren Hadrianus (76-138) som, sedan flertalet judar uppgått i diásporan, namngav den forna provinsen Judéen ”Palestina” efter folkgruppen filistéerna, Israels ärkefiender. Åtgärden var en medveten skymf mot det judiska folket, som det tog lång tid innan den romerska ockupationsmakten fick någon ordning på.

Efter Första världskriget fick Storbritannien i uppdrag av Nationernas förbund (NF), FNs föregångare, att förvalta vad som kom att kallas Palestinamandatet. Området hade tidigare tillhört det i kriget besegrade Ottomanska (Osmanska) riket och omfattade dagens Israel, de palestinska territorierna samt Jordanien. Sedan britterna avsagt sig mandatet 1947 delades området i en judisk och arabisk del. Staten Israel utropades 1948. Judarna accepterade delningen men inte araberna, vilket gav upphov till alla efterkommande stridigheter.

Vare sig Abbas parti Fatah på Västbanken (som består av de bibliska områdena Judéen och Samarien), Socialdemokraternas traditionella allierade, eller den islamistiska terrorrörelsen Hamas, som kontrollerar Gaza, har någonsin accepterat en judisk stat i området trots att Fatah motvilligt sökt göra sken av att göra det. På ett sätt är det befriande att ”president” Abbas nu kastar masken och ger klartecken för det enda som palestinaaraberna egentligen tycks brinna för:  våld och terror riktat mot judar.

Alla palestinska terrorister betraktas per definition av den Palestinska myndigheten, Fatah och Abbas som hjältar och martyrer. Det framgår av myndighetens löneutbetalningar till hundratals i israeliska fängelser för terrorbrott dömda palestinaaraber, som får förhållandevis frikostiga månadsutbetalningar.

Detta möjliggörs bland annat av det bistånd som Sverige betalar ut. I samband med erkännandet lade Löfven upp 1,5 miljarder skattekronor på ett bräde åt den besökande Abbas. Om den nuvarande våldsvågen har varken Löfven eller utrikesminister Margot Wallström sagt ett knyst. Vilket inte överraskar – sossepartiet är ju omsorgsfullt infiltrerat av islamister och proislamister. Detta har påtalats av bland andra förra S-riksdagskvinnan Carina Hägg i Värnamo:

http://www.vn.se/article/hagg-400-svenskar-som-ar-jihadister/

 Hamasaktivisten Hassan Salameh: avlönad terrorist.

Bland terroristerna på lönelistan finns exempelvis Hamas-terroristen Hassan Salameh, som dödat 46 israeler i ett blodigt sprängattentat. Hans månadslön uppgick 2011 till 10 800 kronor. Totalt gav Palestinska myndigheten nämnda år ut 31 miljoner på att avlöna terrorister i israeliska fängelser.

Information om de palestinska utbetalningarna till dömda terrorister här:

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article13550528.ab

Julia Kronlid från riksdagens sannolikt mest Israel-vänliga parti, Sverigedemokraterna, pläderade nyligen i en motion för att regeringen Löfven skall återkalla erkännandet av ”Palestina” med motiveringen, att beslutet var bristfälligt parlamentariskt förankrat. Det är en viktig markering av SD, även om motionen naturligtvis inte kommer att gå igenom.

Denna bloggare hoppas liksom så många andra på en fredlig lösning av den beskrivna konflikten. Som det ser ut i nuläget är dock en sådan lösning helt otänkbar. Det är som det sägs i ett ofta citerat påpekande, att en dag palestinaaraberna lägger ner sina vapen är freden ett faktum; den dag israelerna gör det upphör Israel att existera. Det talas ofta om en ”tvåstatslösning”, men frågan är om palestinaaraberna över huvud taget gjort sig förtjänta av en egen stat.

 Julia Kronlid, SD vill dra tillbaka Sveriges erkännande av ”Palestina”.

För den intresserade finns slutligen här en historisk filmexposé över den palestinaarabiska terrorn mot Israel:

Fotnot: 134 FN-anslutna länder samt Vatikanstaten erkänner i dag ”Palestina”, dock bara ett fåtal i västvärlden. Vatikanens erkännande kom i juni i år. Alla länder här:

http://www.dagensarena.se/innehall/har-ar-landerna-som-erkant-palestina/

Irans ledare har en plan för Israels utplånande – och förfalskar historien

http://www.haaretz.com/news/diplomacy-defense/1.625465

Irans högste ledare sedan 1989, ayatollah Ali Khamenei (född 1939), har enligt den israeliska tidningen Haaretz lagt fram en plan för hur han anser att Israel skulle kunna ”elimineras”. Se länk ovan.

 Ayatollah Khamenei har lagt fram en plan för hur Israel skall ”elimineras”.

Planen, som Khamenei menar skulle kunna accepteras internationellt, har lagts fram på Khameneis officiella twitterkonto i form av svar på nio frågor utmynnande i varför och hur denna plan kan genomföras. Enligt Khamenei innebär planen, som skall ha lagts fram inför ”internationella samfälligheter”, en ”praktisk och logisk mekanism” för att utplåna Israel utan att tillgripa massmord och massakrer på judar (tänk, så storsint!).

Orsaken till att Israel bör förgöras, hävdar Khamenei, är att den judiska staten skall förhindras nå sitt mål genom tilllhjälp av ”barnamord, mord, våld och järnnäve”. ”Israels brott” skall stoppas genom eliminerandet av den ”falska sionistregimen”. Detta skall ske genom en ”folkomröstning” omfattande ”alla ursprungsfolk i Palestina inklusive muslimer, kristna och judar var de än befinner sig”.

Tanken är att en sådan folkomröstning skall komma att installera en palestinsk regering, låt vara att ayatollahn inte förklarar närmare hur detta skall gå till. Denna regering skulle sedan besluta om huruvida ”judiska immigranter som har övertalats immigrera till Palestina” kan förbli bosatta i landet eller återvända till ”sina hemländer”.

Även om den ”usurpatoriska sionismen” inte skulle acceptera förslaget, menar Khamenei, är den framlagda planen ”rättvis och logisk” och skulle ha stora chanser att accepteras av den allmänna opinionen och stödjas av ”oberoende nationer och regeringar”.

 Kejsar Hadrianus ville utplåna judendomen.

Hela den av ayatollah Khamenei framlagda planen bygger på den felaktiga föreställningen, att immigrerande sionistiska judar har lagt beslag på land som rättmätigt tillhör araberna eller ”palestinierna”. Sanningen är att det snarare är precis tvärtom. När de sionistiska pionjärerna först anlände till vad som kallades Palestina – ett namn myntat av den romerske kejsaren Hadrianus (76-138) – i slutet av 1800-talet var området i det närmaste obebott.

Hadrianus var först välvilligt inställd till det judiska folket men började alltmer se detta som ett hot mot sin egen och Roms auktoritet. Sedan han förbjudit den rituella omskärelsen av gossebarn – han menade att det var fråga om stympning – steg spänningen i Judéen och Hadrianus svarade med en veritabel folkmordspolitik.

Enligt historieskrivaren Cassius Dio massakrerades 580 000 judar. Torahn förbjöds och kejsaren lät ställa upp hedniska statyer på Tempelberget, där det tempel som en gång funnits där (det så kallade Serubbabels tempel) totalförstörts år 70 – bara Västra tempelmuren blev kvar. Hadrianus ville helt enkelt utplåna judendomen och döpte om Judéen till Syria Palestina. Jerusalem blev en hednisk stad kallad Aelia Capitolina och judarna drevs i landsflykt, den så kallade diásporan vari de skulle förbli i närmare 2000 år tills staten Israel 1948 upprättades som judiskt nationalhem enligt Balfourdeklarationen från 1917.

I takt med att de första sionisterna byggde upp och utvecklade området begynte även den arabiska invandringen, vilken tilltog under den brittiska mandatärperioden 1917-47 med immigration från Egypten, Syrien, Libanon, Transjordanien, Irak, Jemen, Saudiarabien, Libyen med flera länder och områden. Någon historisk palestinsk stat, lika litet som ”palestinier”, har aldrig funnits.

Enligt FNs delningsplan från 1947 skulle det forna brittiska mandatet Palestina indelas i ungefär lika stora judiska och arabiska delar och en tvåstatslösning etableras, men under det att judarna accepterade planen slog araberna dövörat till och gick till militärt angrepp så snart staten Israel utropats. Tvåstatslösningen är för ”palestinierna” på sin höjd en temporär åtgärd av taktisk natur – målet är och förblir att utplåna Israel.

 Väpnad arabisk enhet under den brittiska mandatärperioden.

Via nedanstående länk kan ni ta del av den sanna historien bakom den palestinska och judiska invandringen till ”Palestina”:

https://www.youtube.com/watch?v=I0ARecp7pvo

Lägg slutligen märke till att Ali Khamenei inte talar om något slags ”tvåstatslösning” utan förordar frankt att Israel skall förgöras.

Varför är Ottomanska riket viktigt i dag?

 Ambassadör Mats Bergquist kunde konstatera, att vi ännu lever med konsekvenserna av Ottomanska imperiets upplösning.

Det muslimska Ottomanska (Osmanska) riket eller imperiet var en av världens stormakter i mer än 600 år.

Det utropades år 1308 av sultan Osman (Othman) I (1258-1326) i Anatolien i det nuvarande Turkiet och omfattade som mest delar av sydöstra Europa, Mellanöstern inklusive arabvärlden, delar av Nordafrika och Kaukasus samt hela Mindre Asien. 1453 erövrade riket Konstantinopel, det nuvarande Istanbul, och avslutade därmed det Bysantinska riket (Bysans) som ägt bestånd i ett årtusende.

Om Ottomanska riket talade förre diplomaten Mats Bergquist (född 1938), yngre bror till diplomaten och författaren Lars Bergquist, vid en sammankomst ordnad av Samfundet Sverige-Israels stockholmsavdelning den 4 november. Mats Bergquist var 1987-92 Sveriges ambassadör i Israel och tjänstgjorde därefter som ambassadör i Helsingfors och London. Han är i dag knuten till Utrikespolitiska institutet i Stockholm.

Rubriceringen på Bergquists föredrag löd ”Mellanöstern i upplösning. Skulle det Ottomanska imperiet ha räddats?”. För att besvara frågan i rubriken ovan kan sägas att Ottomanska riket och framförallt dess fall 1923 är viktigt därför att det bildar utgångspunkt för dagens turbulenta situation i Mellanöstern, där det enligt ambassadör Bergquist finns endast tre stablila länder: Israel, Saudiarabien och Iran. Det är därtill bara två av länderna i regionen som ej haft mer eller mindre ”drakoniska” regimer: Israel och Libanon.

 

Osman (Othman) I grundade det Ottomanska eller Osmanska riket.

Det krävs inte särskilt mycket tankearbete för att inse, att det är en fantastisk prestation att få ett imperium att äga bestånd i över ett halvt årtusende. I slutet av 1800-talet började dock riket under ledning av den svage sultanen Abd ül-Hamid II (1842-1918) knaka betänkligt i fogarna. Året innan denne tillträdde som regent drabbades riket av en statsbankrutt, varvid dess finanser ställdes under internationell kontroll. I kriget mot Ryssland 1877-78 åkte man på ett svidande nederlag.

Även om Ottomanska riket, med Bergquists ord, var svårt ”penetrerat” av utländska makter och intressen, lyckades sultanen i början på 1880-talet med hjälp av inkallade tyska ämbetsmän reducera statsskulden och även frigöra sig från dåliga inhemska rådgivare. Med assistans av tyska officerare infördes vidare 1887 en ny militärlag. Så småningom kom Hamid emellertid åter i händerna på usla rådgivare och störtades slutligen i en av de så kallade Ungturkarna genomförd statskupp 1909. Hamid efterträddes först av Mehmet V som i sin tur ersattes av Mehmet VI, som därmed fram till sin avgång 1922 blev det osmanska rikets siste sultan. Han avled i landsflykt i italienska San Remo 1926.

Om det kaos som rådde i det Ottomanska riket i det slutande 1800- och det begynnande 1900-talet har Jan Olof Olsson (Jolo) skrivit så i sitt bokverk 20e århundradet (del 2):

Politisk förvirring rådde i det inre. Därav ville både de undertryckta minoriteterna och grannfolken begagna sig. Drömmen var att tränga bort det muhammedanska Turkiet från alla dess besittningar på den europeiska kontinenten. Plundringen av det sönderfallande turkiska väldet hade börjats av Österrike 1908. Den skulle fortsätta och utvidgas till det första världskriget.

Mehmet VI blev det Osmanska imperiets siste sultan.

1911 krävde Italien att få lägga beslag på den osmanska provinsen Tripolis i Nordafrika med antika romerska rötter. Det ett år långa kriget slutade med att det Ottomanska riket tvingades lämna ifrån sig sina nordafrikanska besittningar till Italien, som emellertid fick harva på i ytterligare 20 års krig mot de libyska beduinstammarna. Tripoliskriget avlöstes av två Balkankrig vilka i sin tur växte ut till det på många sätt omvälvande Första världskriget 1914-18.

Ottomanska riket/Turkiet valde att i det så kallade Stora kriget ansluta sig till Centralmakterna Tyskland och Österrike-Ungern i den blodiga kraftmätningen med Ententen, det vill säga Storbritannien, Frankrike och Ryssland; 1917 anslöt sig Förenta staterna till den senare alliansbildningen.

”Första världskriget blev en totalkatastrof för Ottomanska riket”, konstaterade ambassadör Bergquist, ”även om man lyckades hejda Storbritannien vid Gallipolis i Dardanellerna 1915. Samma år ville Storbritannien genom Lawrence of Arabia (det vill säga den brittiske officeren, författaren och arkeologen Thomas Edward Lawrence, bloggarens anmärkning) få till stånd ett arabiskt uppror mot turkarna genom löften om vad araberna tolkade som ett stort arabiskt rike.”

I skuggan av världskriget hade Osmanska riket/Turkiet anställt folkmord på omkring en miljon armenier, assyrier/syrianer, kaldéer, greker och andra kristna grupper i syfte att skapa en mer homogen nation. Genom fördraget i franska Sèvres 1920 tvingades turkarna acceptera att det Ottomanska riket skulle styckas upp och att den kurdiska folkgruppen skulle tillerkännas självständighet.

 Det moderna Turkiets fader: Mustafa Kemal Atatürk.

Den unge officeren Mustafa Kemal Atatürk (1881-1938) tillhörde dem som inte accepterade fördraget. Han upprättade en skuggregering i Ankara, varifrån han ledde det Grek-turkiska kriget 1919-22 som slutade med en avgörande turkisk seger. 1923 lät Atatürk utropa den moderna Republiken Turkiet och genomföra en rad reformer som syftade till att ge Turkiet en mer modern, sekulär och provästlig identitet.

Det framgick av Mats Bergquists anförande att, innan Första världskriget kunde slutföras, skedde ytterligare diplomatiska händelser som kom att leda fram till den situation vi i dag har i Mellanöstern. 1916 ingicks det så kallade Sykes-Picot-avtalet mellan Storbritannien och Frankrike vilket föranstaltade om en uppdelning av det Ottomanska riket mellan britter, fransmän, italienare och ryssar. Syrien och Libyen blev då franska mandat under Nationernas förbund (NF), medan Palestina, Transjordanien och Irak föll på britternas lott.

Den 2 november 1917 utfärdade så den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour den så kallade Balfourdeklarationen till den brittisk-judiske ledaren Walter Rothschild, där Storbritannien förklarade sig stödja tanken på ett ”judiskt nationalhem” i Palestina, förutsatt att detta icke skulle inkräkta på arabernas situation i samma område.

 

 Den sionistiske ledaren Chaim Weizmann (till höger) med USAs president Harry S Truman.

Sionistiska ledare såsom den inflytelserike Chaim Weizmann, staten Israels förste president, tolkade detta som ett klartecken för ett framtida bildande av en självständig judisk stat och satte igång en omfattande judisk invandring till området vilken motsvarades av en minst lika stor arabisk invandring till Palestina från omkringliggande arabiska områden. Bergquist underströk att det var en mycket svår situation för Storbritannien:

Britterna lovade allt möjligt till araberna inklusive stora mutor. Det hängde inte riktigt ihop. Man ville vinna kriget mot Tyskland och gav alltför många löften. Britterna kom att sitta med Svarte Petter med bland annat stora arabiska uppror i Irak och Palestina där stormuftin av Jerusalem var inblandad. I 30 år försökte britterna balansera mellan sionister och araber innan de slutligen tvingades bort.

1948 kunde den judiska staten Israel utropas i Tel Aviv av Israels förste premiärminister David Ben Gurion samtidigt som araberna, som till skillnad från judarna inte accepterat FNs delningsplan av det forna brittiska mandatet Palestina i en judisk och arabisk del, gick till militärt angrepp i hopp om att driva bort judarna. Något som ju skändligen misslyckades.

100 år efter Första världskrigets början och det Ottomanska rikets upplösning lever vi i dag fortfarande med konsekvenserna därav, icke minst framväxten av den fruktansvärda islamistiska terrorrörelsen Islamiska staten (IS). Ännu har ingen ordning som kan accepteras av alla inblandade parter upprättats, vilket enligt Bergquist understryker de problem som alltid skapas genom imperieupplösningar.

 Thomas Edward Lawrence, även känd som Lawrence of Arabia.

Den svenska regeringens erkännande av dagens så kallade Palestina hade ambassadör Bergquist, som jag tolkar det, inte mycket till övers för: ”Den palestinska regeringen bestående av Hamas och Fatah är bara en papperskonstruktion. En tvåstatslösning, om den kunde åstadkommas, skulle sända en viktig signal till regionen men den skulle inte lösa alla problem som en del tror.”

Frågan om det Ottomanska imperiet borde ha räddats med tanke på de problem upplösningen av detsamma medfört hängde slutligen litet i luften denna kväll. Med tanke på imperiets många inbyggda problem och den kaotiska dödskamp dessa ledde till förstod nog dock alla närvarande, att detta inte var något reellt alternativ.

 

 

”1967 år gränser” inte juridiskt bindande

 Ashton och Bildt.

http://thegolanispy.wordpress.com/2014/04/19/1000-jurister-sager-till-eu-ashton-och-bildt-bosattningar-ar-legala/

Länken ovan går till bloggen The Golani Spy. Här kan ni läsa att alla påståenden om att ”1967 års gränser” är ett juridiskt bindande begrepp av något slag är falska. Därav följer att inte heller judiska/israeliska bosättningar inom dessa gränser med någon trovärdighet kan sägas vara ”illegala”.

Texten handlar om en petition, tillkommen på initiativ av förre Israel-ambassadören i Kanada doktor Alan Baker, vilken i augusti 2013 tillställdes EUs utrikeschef, baronessan Catherine Ashton. Dokumentet är undertecknat av över 1000 jurister från hela världen.

Den som tvivlar på att 1967 års gränser, det vill säga de som rådde före Sexdagarskriget samma år, icke är juridiskt bindande behöver bara läsa innantill i stilleståndsavtalet via FN:

2. The Armistice Demarcation Line is not to be construed in any sense as a political or territorial boundary…

 Franciskanermunkar på marsch i östra Jerusalem. Foto: Tommy Hansson

Innan Israel annekterade den så kallade Västbanken, Sinai (som återlämnades till Egypten i samband med Camp David-avtalet 1978) och östra Jerusalem fanns 1949 års gränser som tillkom efter det första Arabisk-israeliska kriget. Då tillföll östra Jerusalem och Västbanken Transjordanien (Jordanien). Inte heller dessa gränser var juridiskt bindande.

Ett framtida avtal om en tänkbar så kallad tvåstatslösning mellan Israel och den Palestinska myndigheten måste alltså bygga på något annat än 1967 års gränser. Eller att dessa genom ett på båda sidor förankrat beslut förlänas bindande status. Ju förr Ashton och vår egen utrikesminister Carl Bildt inser detta, desto bättre.