Posted tagged ‘Tyskland’

Israel och hennes fiender

25 april, 2021

 

snkrrw2vuzb3kw5u7uf4kfgag3gm3mz2yge4ym4cwv5xloy7f2fq-2732x1720

Yassir Arafat och Sveriges utrikesminister Sten Andersson myser ihop.

”Konflikten mellan Israel och palestinierna har för länge sedan spridit sig långt utanför Mellanöstern. Den är synlig i hela Europa och i stora delar av övriga världen. Därför angår den oss alla.” Så skriver Bengt G Nilsson i boken Israel och hennes fiender (Ethno press 2020, 344 sidor) som dels ger en överskådlig bild av den israelisk-palestinska konflikten, dels beskriver Nilssons egen metamorfos från PLO- och Arafat-vän till Israel-sympatisör.

Bengt G Nilsson, född 1951 och uppvuxen i Enhörna i utkanten av Södertälje, är en författare med betydande internationell erfarenhet. Han har bland annat granskat det formellt alliansfria Sveriges inblandning i Afrikas krig och gav 2008 ut boken Sveriges afrikanska krig. 2017 kom I tyst samförstånd – Sverige och Sovjet i kalla krigets Afrika.

I det nu föreliggande verket Israel och hennes fiender granskar Nilsson det spända förhållandet mellan den judiska staten Israel och de palestinaarabiska territorierna samt även Sveriges hållning i konflikten – med Olof Palmes tillträde som statsminister försvann det traditionella svenska stödet för Israel och ersattes av stöd för revolutionärerna inom PLO och Fatah under ledning av Yassir Arafat.

Hadrianus ville förnedra judarna. ”Palaestina” var det namn den romerske kejsaren Hadrianus, som regerade under åren 117-135, gav provinsen Judea sedan hans styrkor slutligen besegrat det judiska upproret mot den romerska ockupationsmakten. Det var ett medvetet namnval i syfte att förnedra det besvärliga judiska folket: Palaestina är en form av judarnas traditionella fiende Filistéen, som omfattade dagens israeliska medelhavskust samt Gaza-remsan. https://www.jpost.com/blogs/dont-fence-me-in/who-invented-palestine-hadrian-442741

Området blev senare en del av det Osmanska riket, men efter dess upplösning i samband med Första världskrigets slut blev det ett brittiskt mandat vilket på uppdrag av Nationernas förbund (NF) administrerades av Storbritannien 1920-48. Det omfattades av vad som i dag är Israel, Jordanien och de Palestinska territorierna. 1921 bröts östra delen av området loss av britterna under det att Transjordanien blev ett självständigt konungarike 1946. Efter det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49 ändrades namnet till Jordanien, då landet annekterat floden Jordans västra bank – det vill säga de urgamla judiska områdena Judéen och Samarien.

Den brittiske utrikesministern Arthur Balfour hade i ett brev till lord Walter Rothschild, ledare för det judiska samfundet i England, den 2 november 1917 förklarat att Storbritannien stödde ansträngningarna att etablera en nationell hemvist för det judiska folket i en del av Palestina-mandatet. Brevet, den så kallade Balfour-deklarationen, upprörde araberna vilka menade att britterna 1915 lovat dem att en arabisk stat skulle skapas i området. https://sv.wikipedia.org/wiki/Balfourdeklarationen_(1917)

Israels överlägsna militärmakt. Den 29 november 1947 antog FNs generalförsamling som resolution 181 den delning av det brittiska Palestina-mandatet, som nu var på upphällningen, som föreslagits. Palestinas judiska befolkning accepterade delningsbeslutet medan araberna motsatte sig det. De senare förespråkade istället en arabisk stat i området med en kvoterad judisk befolkning. Det brittiska Palestina-mandatet upphörde den 14 maj 1948 och samma dag utropade den socialdemokratiske sionistledaren David Ben-Gurion, som blev Israels förste premiärminister, staten Israel.

Detta blev även startskottet för det första Arabisk-israeliska kriget 1948-49, då den nya judiska staten angreps av Arabförbundets medlemmar Egypten, Transjordanien, Syrien Irak, Saudiarabien och Jemen (de båda sistnämnda länderna deltog med symboliska kontingenter). https://www.sakerhetspolitik.se/Konflikter/Israel-Palestina/hur-staten-israel-kom-till/

Araberna hade kalkylerat med en snabb seger, men då krutröken skingrats hade israelerna vunnit en överlägsen seger och lyckats utöka sin del av det forna Palestina-mandatet till 77 procent av detta. Jordanien hade dock egenmäktigt lagt beslag på den så kallade Västbanken.

Efter Sexdagarskriget 1967, då Israels överlägsna militärmakt krossade den arabiska fienden, övergick detta område i israelisk ägo tillsammans med Sinai, Gaza, Golan-höjderna och östra delen av Jerusalem: Israel har sedan dess lämnat Sinai och Gaza. Arabstaterna gjorde ett nytt försök att utplåna Israel i Yom Kippur-kriget 1973 men lyckades inte mycket bättre nu.

Skorzeny och al-Husseini. Utöver regelrätta krig mellan Israel och arabstaterna har den judiska staten ständigt varit utsatt för terrorkrigföring från militanta palestinaarabiska grupper. Den som först instruerade dessa i gerillakrigföring var Otto Skorzeny (1908-75), som var Obersturmbannführer (överstelöjtnant) i den nationalsocialistiska elitstyrkan SS och en av Adolf Hitlers favoriter – Skorzeny hade bland annat lett fritagningen av Italiens avsatte ledare Benito Mussolini ur dennes fångenskap i mellersta Italien 1943.

Skorzeny, som på sin tid kallades ”Europas farligaste man”, tillfångatogs av amerikanska trupper omedelbart efter krigsslutet men lyckades fly. Så småningom hamnade han i Egypten, där han blev militär rådgivare till den starkt antisemitiska regeringen. Från Kairo lånades Skorzeny ut för att träna militanta palestinaaraber i gerillakrigföring. Han planlade också en serie terrorangrepp mot Israel från Gaza-remsan. Bland Skorzenys adepter fanns den unge Yassir Arafat. https://tommyhansson.wordpress.com/2016/04/28/otto-skorszeny-hitlers-hjalte-som-blev-terrororganisator-och-mossad-torped/

Den mest inflytelserike palestinaarabiske ledaren vid denna tid var Haj Amin Mohammed al-Husseini (1895/97-1974), en fanatisk judehatare som organiserat blodiga pogromer mot judar i Jerusalem och var stormufti i Jerusalem 1921-48. Han var även ordförande i Muslimska rådet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Haj_Amin_al-Husseini

Al-Husseini hamnade i början av Andra världskriget i Irak men tvingades ta sin tillflykt till Tyskland, där han i november 1941 träffade Adolf Hitler. I Tyskland fick han den höga SS-graden Gruppenführer (generallöjtnant) och ägnade en stor del av sin verksamhet åt att rekrytera muslimska trosbekännare till de tyska styrkorna. 1943 bildades SS-divisionen 13. Waffen-Gebirgs-Division der SS Handschar (kroatische No. 1).

Haj Amin al-Husseini behöll efter krigsslutet 1946 sin ledande ställning inom den palestinaarabiska rörelsen. Han hamnade till slut i Libanon, där han avled i Beirut 1974. Det kan nämnas att en kusin till al-Husseini blev mor till Yassir Arafat (1929-2004), vilken övertog al-Husseinis roll som palestinaarabisk ledare. https://sv.wikipedia.org/wiki/Yassir_Arafat

Arafat och Kreisky. Bengt G Nilsson ägnar ett kapitel i sin bok åt Yassir Arafat, även känd som Abu Ammar, som var ledare för den palestinaarabiska paraplyorganisationen PLO (Palestinian Liberation Organization) 1969-2004; 1996-2004 uppbar han desslikes titeln president över Palestinska myndigheten PA). Han grundade det arabnationalistiska vänsterpartiet Fatah 1958.

Nilsson, då verksam som frilansjournalist, fick 1985 en förfrågan från PLO-kontoret i Stockholm om han skulle vara intresserad av att intervjua Arafat. PLO hade vid den här tiden sitt högkvarter i den tunisiska huvudstaden Tunis. Efter ett drygt två timmar långt samtal med PLO-bossen lämnade Nilsson och fotografen Susanne Sandström Arafat. Bengt G Nilsson sammanfattar i sin bok sina intryck på följande sätt (sidan 89):

”Jag gick därifrån med känslan av att ha träffat en intressant människa, men inte direkt en stor folkledare. Yassir Arafat framstod för mig mer som en levantinsk matthandlare hämtad direkt från Jerusalems basarkvarter, med sin skrytsamhet och grandiosa självbild, de lynniga känsloutbrotten och blandningen av hotelser och älskvärdheter. Angelägen att köpslå utan att avslöja varans verkliga värde.”

Nilsson menar (sidan 90): ”Hur denne kunde få en sådan favoriserad särställning hos Palme och därmed orsaka ett totalhaveri i de gamla, väletablerade vänskapsrelationerna mellan Sverige och Israel är därför ett mysterium.” Särskilt som det var allmänt känt att Arafat i egenskap av gerillaledare med Israels utplåning som yttersta mål hade åtskilliga liv på sitt samvete.

Det bör i sammanhanget nämnas att Olof Palme inte var ensam bland Europas socialdemokratiska ledare att fjärma sig både från Israel i stort och det israeliska Arbetarpartiet, vilket ända fram till 1976 – då Likud-ledaren Menachem Begin valdes till premiärminister – innehaft regeringsmakten.

Ett sannolikt ännu mer uppmärksammat exempel på denna utveckling utgör Österrikes tidigare socialdemokratiske förbundskansler Bruno Kreisky (1911-90), som själv var av judisk börd men inte erkände förekomsten av ett specifikt judiskt folk utan såg judendomen enbart som en tro (som han själv inte delade). Kreisky betecknades vid ett tillfälle av den ryktbare nazistjägaren Simon Wiesenthal som en ”judisk fascist”. Kreisky undgick att drabbas av den nazityska förföljelsen genom att vistas i Sverige som flykting 1939-46. https://www.tabletmag.com/sections/israel-middle-east/articles/muravchik-bruno-kreisky

Den svenska Palestina-lobbyn och Auschwitzgränserna.  Parallellt med Olof Palmes och den svenska socialdemokratins omorientering i Israel-frågan växte en vänsterinriktad pro-palestinsk lobby rörelse fram i vårt land. Ledande organisationer i sammanhanget var Palestinagrupperna i Sverige (PGS) samt Judar för israelisk-palestinsk fred. Ett gemensamt krav var att Israel skulle upphöra med vad som benämndes ockupationen av ”Västbanken” (Judéen och Samarien) inklusive östra Jerusalem samt Gaza-remsan och Golan-området. Som motvikt fanns bland andra gruppen Med Israel för fred i Mellanöstern.

”Att framföra motargument”, framhåller Bengt G Nilsson (sidan 182) ”som att det faktiskt var arabländer som hade startat kriget 1948 och provocerat fram kriget 1967, och att Israel på grund av det rimligen borde ha rätt till någon typ av buffertzoner mellan det egna territoriet och de grannländer som hade svurit på att utplåna den judiska staten, var som att ropa i öknen.”
 
 Israels förre utrikesminister och FN-ambassadör Abba Eban klargjorde, att en återgång till de gränser som rådde före Sexdagarskriget 1967 inte var möjlig på grund av uppenbara säkerhetsskäl. Eban kallade med en drastisk formulering dessa gränser för ”Auschwitzgränser”. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/03/26/om-trumps-erkannande-av-golan-som-israeliskt-territorium-och-om-israels-auschwitz-granser/

Bland svenska palestinaaktivister märktes vänstergängare som Jan Guillou, Göran Rosenberg, Per Gahrton, Göran Palm och Staffan Beckman. Guillou och Rosenberg tillhörde det gäng som deltog i terroristträning på plats i det aktuella konfliktområdet. Båda sympatiserade med den våldsamma marxistiska rörelsen PFLP (Popular Front for the Liberation of Palestine), som har en lång rad terrordåd i sitt belastningsregister. PFLP leddes under många år av läkaren George Habash. https://sv.wikipedia.org/wiki/Folkfronten_f%C3%B6r_Palestinas_befrielse

”Vårt kära systerparti” (Fatah). Den som vet det minsta om konflikten mellan Israel och de så kallade palestinierna /se fotnot/ vet att de flesta etablerade aktörer brukar förorda något som kallas tvåstatslösningen – man tänker sig en framtid där Israel och Palestina lever i fred och ömsesidig respekt sida vid sida.

Det är en sympatisk bild av en ideal situation någon gång i framtiden, men den är totalt orealistisk så länge de palestinaarabiska grupperingarna vägrar gå med på den allra minsta kompromiss: allt eller inget är deras paroll. Ledarna i PLO, Fatah och Hamas är som tjuriga småungar som sätter hälarna i marken så fort det krävs en uppoffring av dem. Det sägs med allt fog att PLO aldrig missat ett tillfälle att missa ett tillfälle. Det verkar dessbättre nu som om flera arabstater tröttnat på dessa fasoner och hellre samarbetar med Israel. På det tyder det faktum att flera arabstater slöt fredavtal med Israel under Trump-administrationen.  https://tommyhansson.wordpress.com/2020/07/09/har-arabvarlden-trottnat-pa-palestinierna/

Den svenska regeringen förblir dock uthållig i sina sympatier för den Palestinska myndigheten, Fatah och dess nu 85-årige ledare Mahmoud Abbas. S-ledaren Stefan Löfven kallade vid partikongressen 2013 det blodbesudlade Fatah för ”vårt kära systerparti”. När sedan Decemberöverenskommelsen (DÖ) medförde ett svenskt regeringsskifte var en av den nytillträdda regeringens första åtgärder att erkänna ”Palestina” som stat och utlova miljardbelopp i bistånd till Palestinska myndigheten. Detta trots att det aldrig i världshistorien funnits någon självständig palestinsk stat med klara och säkra gränser och inte gör det nu heller.

Socialdemokraterna brukar vidare vara frikostiga med att kalla politiska motståndare för ”nazister” och liknande. I sin Mellanöstern-politik, som förblivit intakt sedan Olof Palmes och Sten Anderssons dagar, stöder S-partiet dock helhjärtat en rörelse vars grundare Haj Amin Mohammed al-Husseini fick en fristad i Hitlers Tyskland under Andra världskriget. Efterträdaren Yassir Arafat genomgick därefter gerillaträning under överinseende av SS-officeren Otto Skorzeny.

Arafats efterträdare Abbas är en dokumenterad förintelseförringare och certifierad antisemit. https://www.varldenidag.se/nyheter/palestinsk-president-skyller-forintelsen-pa-judarna/repreb!t3WzNYWH0ZZw4eoZGid1Q/

Gemensamt för de palestinaarabiska grupperingarna är ett glödande hat mot judarna, stundom nödtorftigt maskerat som ”antisionism”, och en vilja att utplåna staten Israel och dess invånare.

Omöjlig tvåstatslösning. Bengt G Nilsson för sin del avvisar i sin bok Israel och hennes fiender emfatiskt tvåstatslösningen som en framkomlig väg när det gäller en fredlig utveckling i regionen. Han skriver (sidan 325):

”Tvåstatslösningen – oavsett om det är Trumps version eller någon annan – är en dröm vars förverkligande ligger långt bortom framtidens horisont. Det är tveksamt om den ens existerar. Hatet och misstron är för stor, positionerna är låsta. Det enda hopp som kan skönjas är de enskilda individer som sträcker ut handen till fienden, men det räcker inte. Tvåstatslösningen är enligt min mening omöjlig. En chimär.”

Nilsson menar att det behövs ”ett totalt omtag”, involverande en betydande del av världssamfundet, för att en fredlig och varaktig lösning på konflikten skall kunna komma till stånd.

”Först och främst, framhåller författaren (sidan 325), ”måste det palestinska kravet på flyktingars rätt till återvändande bort från dagordningen /…/ det är en stötesten som har punkterat alla fredssamtal hittills. Det kräver att Arabförbundet byter åsikt i frågan och att alla arabländer som hyser palestinier inom sina gränser erbjuder dessa fulla medborgerliga rättigheter utan inskränkningar.”

Bengt G Nilsson avviker på ett välgörande sätt från de flesta andra Mellanöstern-debattörer på så sätt att han kan skilja på vad som är realistiskt och vad som är ljusblå visioner utan verklighetsförankring. Det faktum att han en gång sympatiserade med den palestinaarabiska sidan gör jämväl att han äger särskilda insikter i Palestina-lobbyns sätt att tänka och agera.

Man skulle önska att Nilssons bok var obligatorisk läsning för alla som på något sätt intresserar sig för förhållandena i området. Inte minst medlemmarna i den nuvarande svenska regeringen, vilka borde inse att den gamla Palestina-kramande linjen från Palme-Andersson-tiden borde förpassas till det plats där den rätteligen hör hemma: på historiens soptipp.

Fotnot: Jag har i artikeltexten mestadels använt termen ”palestinaaraber” för att beteckna den folkgrupp som vanligen – också i Bengt G Nilssons bok – kallas ”palestinier”. Detta därför att ”palestinier” rätteligen omfattar alla som bebor det forna brittiska Palestina-mandatet, således även judarna. De första palestinska flaggorna pryddes faktiskt av den judiska Davids-stjärnan. Att begränsa ”palestinier” till araberna i området var ett retoriskt knep som började användas fullt ut av Arafat och PLO efter Sexdagarskriget 1967.

 

Lagen om hets mot folkgrupp urholkar yttrandefriheten

16 mars, 2021

Den här skylten i anslutning till Einar Åbergs bokhandel i Stockholm renderade ägaren böter för förargelseväckande beteende.

En i vår tid uppmärksammad lagstiftning gäller ”hets mot folkgrupp”. Lagen antogs 1948 och gällde då huvudsakligen spridande av antisemitism i Andra världskrigets kölvatten. Under årens lopp har dock lagen svällt ut till att numera också omfatta sexuell läggning och könsidentitet. Lagen ifråga har blivit ett verksamt vapen i händerna på censurivrare, vilka anser att det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet.

Definitionen av brottet hets mot folkgrupp lyder enligt Åklagarmyndigheten på följande sätt: ”Att offentligt sprida uttalanden som hetsar eller är nedsättande om en grupp av personer med anspelning på ras, hudfärg, nationellt eller etniskt ursprung, trosbekännelse eller sexuell läggning.” https://sv.wikipedia.org/wiki/Hets_mot_folkgrupp

Lagen benämndes först även Lex Åberg efter den fanatiske antisemiten och nazisympatisören Einar Åberg (1890-1970). När den nationalsocialistiska Förintelsen av Europas judar blev känd efter krigsslutet 1945 var Åberg en av de första att förneka dess existens. Hans skrifter och pamfletter fick även spridning utomlands, och det bedömdes att detta kunde skada Sveriges renommé i omvärlden.

Einar Åberg dömdes själv sex gånger i enlighet med den nya lagstiftningen. I de flesta fall utdömdes böter, men två gånger – 1954 och 1956 – tvingades Åberg skaka galler i sammanlagt tre månader. Maxstraffet för hets mot folkgrupp är fängelse i två år om brottet anses grovt.

1941 köpte Einar Åberg en bokhandel med adressen Beridarebangatan 25, numera Sergelgatan, i Stockholm. I anslutning till affären fanns ett stort anslag med texten ”Judar och halvjudar äga icke tillträde”, något som väckte betydande uppmärksamhet och renderade Åberg bötesstraff för brottet förargelseväckande beteende. https://sv.wikipedia.org/wiki/Einar_%C3%85berg

”Hatbrott”. Hets mot folkgrupp inrangeras under rubriceringen ”hatbrott” som enligt Wikipedia innebär följande: ”Hatbrott är ett samlingsnamn på flera olika brott där motivet kan härledas till förutfattade meningar mot en identifierbar grupp och därför strider mot de mänskliga rättigheterna och de grundläggande värderingarna i samhället om alla människors lika värde.”

Hatbrott är emellertid inte en självständig brottsrubricering. Det är istället en straffskärpningsregel, vilken enligt Brottsbalkens kapitel 29, paragraf 2, punkt 7 kan leda till ett strängare straff än vad den tilltalade skulle ha fått om motivet inte varit hat mot en viss grupp eller person/personer ingående i gruppen ifråga.

Liknande lagstiftning finns exempelvis i övriga skandinaviska länder, Tyskland (där det är förbjudet att förneka Förintelsen), Frankrike, Storbritannien, Irland och Sydafrika. Dock förekommer inte denna typ av lagstiftning i USA, där yttrandefriheten ges ett starkt skydd i rättighetsförklaringen Bill of Rights.

Det pågår dock även i USA försök att inskränka yttrandefriheten genom att kalla framförandet av misshagliga och/eller politiskt inkorrekta åsikter för ”hate speech”. https://sv.wikipedia.org/wiki/Bill_of_Rights_(USA)

Dan Park har flera fängelsedomar för hets mot folkgrupp i sitt belastningsregister.

Fem domar mot Dan Park. Gatukonstnären Dan Park, född som Dan Appelblad i Tavelsjö i Umeå kommun i Västerbotten 1968 men bosatt och verksam i Malmö, är sannolikt det mest kända exemplet på en svensk som åtalats och dömts för brottet hets mot folkgrupp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Dan_Park

Dan Park har dömts fem gånger för sagda brott: 1998, 2012, 2014 (två gånger) samt 2018. De flesta av domarna avser Parks gatukonst, men en av domarna kom sedan Park ramat in och ställt ut en del av sin produktion på konstgalleriet Rönnquist & Rönnquist i Malmö i juli 2014.

Mitt under pågående utställning stövlade poliser in i galleriet och beslagtog några av Parks tavlor. Han dömdes några månader senare till sex månaders fängelse för innehållet i nio av konstverken. Galleristen Henrik Rönnquist fick villkorlig dom och kännbara böter för medverkan till brottslig gärning. https://tommyhansson.wordpress.com/2014/09/05/sverige-moralisk-stormakt-eller-ansvarlos-bananrepublik/

Exemplet Dan Park visar enligt min mening att Sveriges rykte som civiliserad rättsstat knakar betänkligt i fogarna. Man behöver inte uppskatta allt vad Park och hans anhängare anser vara konst – en viss del av denna kan nog på goda grunder anses vara tämligen tvivelaktig – för att uttrycka det han vill som han vill. Behandlingen av Park och hans konst för tankarna till diktaturstater av typ röda Kina, Sovjetunionen och Nazityskland, där endast sådan konst som godkänts av myndigheterna tolereras.

Undergräver yttrandefriheten. Problemet är att hetslagstiftningen i praktiken undergräver den i regeringsformen fastlagda yttrandefriheten. I Sverige finns två grundlagar som reglerar yttrandefriheten: tryckfrihetsförordningen (1949:105) samt yttrandefrihetsgrundlagen (1991:1469).

Tryckfrihetsförordningen började tillämpas 1949 och tar upp frågor om tryckfrihet, grundlagsskydd för vissa medier samt även offentlighetsprincipen. Den hämtar sitt ursprung ur 1766 års svenska tryckfrihetsförordning, den äldsta i sitt slag i världen. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/tryckfrihetsforordning-1949105_sfs-1949-105

Yttrandefrihetsgrundlagen, förkortad YGL, tillkom 1991 och är därmed den yngsta av Sveriges grundlagar. Den utgör tillsammans med tryckfrihetsförordningen en av två så kallade mediegrundlagar. Den omfattar inte tryckta skrifter utan behandlar bland annat radio- och TV-sändningar samt vissa webbplatser. https://www.riksdagen.se/sv/dokument-lagar/dokument/svensk-forfattningssamling/yttrandefrihetsgrundlag-19911469_sfs-1991-1469

Lagen om hets mot folkgrupp har sedan 1948 ständigt utökats med nya grupperingar av människor som anses utgöra en ”folkgrupp”. Det senaste tillskottet är transpersoner inklusive så kallade könsdysforiker (eller icke-binära personer) vilka upplever sig vara varken män eller kvinnor. Och i takt med att allt fler personer ur olika kategorier, därtill uppmuntrade av den alltmer utbredda cancel culture enligt vilket personer som uttrycker av etablissemanget oönskade åsikter skall jagas med hugg och slag, känner sig ”kränkta” tyder alla tecken på att lagen kommer att svälla ytterligare.

Statsminister Stefan Löfven vill skärpa censuren av Internet med hjälp av EU.

Löfven vill skärpa censuren. Det är i sammanhanget minst sagt oroande att statsminister Stefan Löfven (S) gått i bräschen för en ökad reglering av medierna. Löfven tog i ett replikskifte med Jimmie Åkesson (SD) i 2021 års första partiledardebatt i riksdagen upp händelseutvecklingen i USA inklusive mobbens inträngande i kongressbyggnaden på Capitol Hill i Washington, D. C.

Statsministern menade att det fanns risk för att denna utveckling skulle sprida sig till Europa och Sverige. Lösningen skulle vara att under överinseende av EU införa en ökad reglering av medier på Internet: ”Det kan inte vara en mänsklig rättighet att jag ska få häva ur mig vad som helst i sociala media.” https://www.europaportalen.se/2021/01/lofven-kraver-eu-ordning-i-sociala-medier

Det är en möjlighet som inte heller existerar i dag, eftersom tongivande sociala medier såsom Facebook, Youtube och Instagram ägnar sig åt ett betydande mått av censur. Vänstern har satt i system att anmäla folk som uttrycker icke politiskt korrekta åsikter med vanlig påföljd att ”syndarna” stängs av för kortare eller längre tid eller helt plockas bort från aktuellt medium.

Det sistnämnda var vad som drabbade den alternativa TV-kanalen SwebbTV, som lyftes bort från Youtube på grund av spridande av vad som betecknades som konspirationsteorier om Kina-viruset samt vad som med en svepande formulering kallades   ”hatretorik”. SwebbTV fortsätter sända men nu uteslutande på den egna hemsidan. https://swebbtv.se/

I USA har mediacensuren gått så långt att Twitter och Instagram släckte ner den folkvalde presidentens, Donald Trump, konton. Inte nog därmed: konton för en rad andra konservativa företrädare, exempelvis den tidigare Trump-medarbetaren Steve Bannon, har raderats.

Den beskrivna utvecklingen påbörjades långt innan mobben trängde in i kongressbyggnaden. Denna beklagliga händelse blev emellertid ytterligare ett incitament för det fria ordets motståndare i USA, EU och på andra ställen att gå vidare i sina försök att tysta politiska meningsmotståndare. Nu anförs den alltså av Stefan Löfven i syfte att skärpa censuren av sociala medier.

Voltaire och vänstern. Den grundlagsskyddade yttrandefriheten har mer och mer blivit en fråga om att yttra sig på ”rätt” eller ”fel” sätt. De som uttrycker åsikter och synpunkter som ogillas av etablissemanget med regeringen i spetsen kan i värsta fall förvänta sig inte bara motargument – vilket givetvis ä helt i sin ordning – utan också att utestängas eller kraftigt begränsas i sin offentliga verksamhet och i sin levnad över huvud taget.

Voltaire – yttrandefrihetens försvarare.

Den franske upplysningsfilosofen Francois-Marie Arouets (1694-1778), mer känd som Voltaire, inställning till yttrandefriheten har av den brittiska författarinnan Evelyn Beatrice Hall (1868-1956) sammanfattats så: ”Jag håller inte med om vad du säger, men jag är beredd att gå i döden för din rätt att säga det.” https://tommyhansson.wordpress.com/2011/10/06/nagot-om-tolerant/

Dagens censurivrare på vänsterkanten, i den mån de alls hört talas om Voltaire, verkar snarare operera enligt principen: ”Jag håller inte med om vad du säger, och jag är beredd att gå i döden för att hindra dig från att säga det.”

Näthatsgranskaren. Den ständigt utökade lagstiftningen om hets mot folkgrupp har med åren blivit ett allt mer verksamt instrument i händerna på censurivrare för vilka det är viktigare att inte känna sig kränkt än att värna det fria ordet. För några aktörer har det till yttermera visso blivit en affärsidé att dammsuga sociala medier efter förgripliga yttranden att anmäla till polisen.

Dit hör den beryktade så kallade Näthatsgranskaren med expolisen Tomas Åberg som ledande namn. Näthatsgranskaren har sedan starten 2017 lämnat in över 1000 anmälningar till polisen med målsättningen att få ut så stora skadestånd som möjligt.

De som drabbas är ofta pensionärer som, av fullt förklarliga skäl, upprörs över samhällsutvecklingen och därför i affekt råkar uttrycka sig mindre rumsrent på Internet. https://katerinamagasin.se/sa-har-nathatsgranskaren-tomas-aberg-gjort-forfoljelse-av-pensionarer-till-en-affarside/

Sverigedemokraterna är mig veterligt det enda riksdagsparti som uttryckt skepsis gentemot lagen om hets mot folkgrupp, och dess ungdomsförbund Ungsvenskarna vill helt avskaffa den. Det vill för övrigt enligt uppgift också partiet Medborgerlig samling. https://nyheter24.se/maktkamp24/918006-sds-ungdomsforbund-vill-avskaffa-lagen-om-hets-mot-folkgrupp.

Avdelningen faktoider: Göring om att ”osäkra sin revolver”

4 mars, 2021

Den nationalsocialistiske sabotören Albert Leo Schlageter arkebuserades den 26 maj 1923.

När jag hör ordet kultur osäkrar jag min revolver.

Citatet ovan brukar tillskrivas nazistkoryfén Hermann Göring eller kanske någon av kollegerna Joseph Goebbels eller Heinrich Himmler, ökända befattningshavare i Tredje riket. https://www.ordspraket.se/N%C3%A4r-jag-h%C3%B6r-ordet-kultur,-os%C3%A4krar-jag-min-revolver.

Detta är dock en ”sanning” med betydande modifikation som rätteligen hör hemma inom begreppssfären faktoider. Det vill säga saker som hålls för sanna men som visar sig vara osanna när man skrapar lite på ytan. Ofta innehåller de ändå ett korn av sanning.

Det är i och för sig tänkbart att Göring och/eller andra nazityska potentater uttryckte sig på detta sätt, men ursprunget till talesättet härrör i själva verket från teaterpjäsen Schlageter av den tyske författaren Hanns Johst. Den hade premiär på Adolf Hitlers 44-årsdag den 20 april 1933. https://sv.wikipedia.org/wiki/Hanns_Johst

Pjäsen handlar om Albert Leo Schlageter (1894-1923), en veteran från västfronten i Första världskriget. Schlageter promoverades till löjtnant och tilldelades Järnkorset av första graden för visad tapperhet i fält. Efter det stora kriget gick han med i en av de frikårer som krigade i Baltikum och vars kämpar utgjorde en viktig grund för den gryende nationalsocialismen.

Leo Schlageter anslöt sig redan 1922 till nazistpartiet NSDAP (Nationalsocialistiska tyska arbetarpartiet) och kom att leda en grupp med uppgift att sabotera järnvägsspår i det av Frankrike ockuperade Ruhr-området i norra Tyskland. Han angavs till de franska myndigheterna och avrättades genom arkebusering i närheten av Düsseldorf den 26 maj 1923. https://sv.wikipedia.org/wiki/Albert_Leo_Schlageter

Efter sitt frånfälle blev Leo Schlageter något av en martyr för nationalsocialisterna och således ett fullt logiskt ämnesval för  Hanns Johst (1890-1978), som anslöt sig till NSDAP 1932 och tilldelades en officersgrad inom SS. Ursprunget till ovanstående citat härrör från pjäsens akt I, scen 1, då rollfiguren Friedrich Thiemann säger till Schlageter:

”Nein, zehn Schritte vom Leibe mit dem ganzen Weltanschaungssallat. Hier wird scharff geschossen! Wenn ich Kultur höre, entsichere ich meinen Browning”. På svenska ungefär: ”Nej, man måste hålla hela världsåskådningssalladen på tio stegs avstånd. Här skall skjutas skarpt! När jag hör ordet kultur osäkrar jag min Browning,”

I sammanhanget väsentligt är att Browning inte är en revolver utan en semiautomatisk pistol. Revolvrar har historiskt sett därtill inte varit försedda med säkringsmekanismer.

En uniformerad Hermann Göring (1893-1945).

Som framhålls ovan är det inte helt otänkbart att Hermann Göring i något sammanhang ur minnet litet vårdslöst kan ha återgett citatet ur pjäsen Schlageter, vilken han säkerligen hade sett. Han gick klädd i uniform genom hela Andra världskriget och var då ofta beväpnad med en revolver som han hade i ett hölster. Det är dock svårt att tänka sig att Göring inte skulle ha känt till att man inte behöver osäkra en revolver.

Pjäsförfattaren Hanns Johst överlevde kriget men blev efter detsamma, av fullt naturliga skäl, föremål för denazifieringsåtgärder och fick tillbringa tre och ett halvt år bakom lås och bom.

Draken – en symbol för svenskt försvar under Kalla kriget

16 november, 2020

 

Draken blev en symbol för Sveriges militära försvar under det Kalla kriget.

Sverige hade under det Kalla kriget ett av världens största flygvapen. Bara stormakterna satsade mer på flyget. SAAB 35 Draken kom att bli en ikon för det svenska Flygvapnet och även för den militära beredskapen i Sverige i stort. Planets utformning med långdragna deltavingar gjorde det lätt att känna igen.

Det svenska Flygvapnet – tidigare Kungliga Flygvapnet – utgör i skrivande stund endast en skugga av sitt forna jag och omfattar tre flygflottiljer samt Försvarsmaktens helikopterflottilj. Flygvapnet har med stöd av Försvarets Materielverk (FMV) beställt flygplan, icke minst stridsflygplan, hos SAAB. Det senaste i raden är JAS 39 Gripen. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_flygvapnet

Det militära flyget började organiseras inom armén redan under 1910-talet – 1912 skedde den första militära flygningen i Stockholm. 1913 flyttades verksamheten till Malmens flygfält utanför Linköping. Först användes spaningsflygplan, sedan även bomb- och jaktflygplan. 1926 blev Flygvapnet en självständig gren inom den svenska krigsmakten. Åren 1926-36 kom dock att präglas av brist på en tydlig strategi och flera allvarliga olyckor inträffade.

Fjärde största flygvapnet i världen. Flygvapnet har importerat plan från länder som Storbritannien, USA, Tyskland och Italien. Med storsatsningen på det svenska flygvapnet 1936-45 följde utvecklingen av en svensk flygindustri med påföljd att SAAB – Svenska Aeroplan Aktie Bolaget – grundades 1937. Det första genuint svenska flygplanet blev SAAB 17. 16 flottiljer anlades. 1945 förfogade det svenska Flygvapnet över 600 plan.

Efter det Andra världskrigets slut skedde en stark expansion av Sveriges flygvapen under dess chefer Bengt Nordenskiöld (1942-54), Axel Ljungdahl (1954-60) och blivande överbefälhavaren Torsten Rapp (1960-61). Stridsflygplan av typ Tunnan, Lansen, Draken och Viggen blev ikoniska för inte bara Flygvapnet utan för Sveriges försvarsförmåga i stort. https://sv.wikipedia.org/wiki/Lista_%C3%B6ver_F%C3%B6rsvarsmaktens_flygplan

Sverige ansågs under 1950-talet ha världens i storleksordningen fjärde största flygvapen – bara stormakterna var värre. Vi kunde då räkna omkring 1000 flygplan av olika typer vilka fördelades på 50 flygdivisioner. Från början av 1970-talet inträdde under Olof Palmes socialdemokratiska regering en reducering av den svenska försvarsmakten inklusive Flygvapnet.

Med upplösningen av Sovjetunionen och Kalla krigets slut i början av 1990-talet följde en mycket omfattande nedmontering av Sveriges försvarsförmåga – den eviga freden ansågs av talrika naiva bedömare ha etablerats. Så blev det som alla vet inte. Med Vladimir Putins tillträde som Rysslands president 2000 följde ett nytt, ännu pågående, kallt krig under vilket Ryssland framflyttat sina positioner och inte tvekat att ingripa militärt i länder som Georgien och Ukraina. https://tommyhansson.wordpress.com/2013/09/25/det-nya-kalla-kriget/

Bengt Olow testflög såväl Tunnan och Lansen som Draken.

Bengt Olow den första testpiloten. Mikael Forslund redogör i sin bok SAAB 35 Draken. Sveriges spjutspets under kalla kriget (Svenskt Militärhistoriskt Biblioteks Förlag 2020, 219 sidor) på följande sätt för bakgrunden till Drakens tillkomst (sidan 7):

SAAB 35 Draken började projekteras i slutet av 1940-talet för att det svenska flygvapnet skulle kunna möta tunga fiendebombflygplan som förväntades komma från öster på över 10 000 meters höjd. Runt 1950 var den flygtekniska utvecklingen mycket snabb och SAAB var en del av detta. Den klassiska dogfighten, flygplan mot flygplan, ansågs inte längre ha så stor betydelse. Viktigare var bombflygplansbekämpning. Troligtvis skulle bombflygplanen flyga i överljudsfart, vilket krävde ännu snabbare jaktflygplan. Mach 2 (dubbla ljushastigheten) var målet. Som jaktvapen räknade man med automatkanoner, raketer och robotar.

Draken utrustades med dubbla deltavingar med påföljd att dess utseende kunde anses påminna om en flygdrake, alltså inte det eldsprutande monster om vilket vi läser i sagorna. Det nya planet skulle ersätta J 29 Tunnan (”Flygande Tunnan”), J 32 Lansen samt J 34 Hawker Hunter (ett brittiskt plan). Draken blev det första riktiga överljudsplanet att användas i Västeuropa och var i militärt bruk i 46 år i fyra länder – Sverige, Danmark, Finland och Österrike. Maximal flyghöjd 19 995 meter och maxhastighet 2124 km/h.

Chef för Draken-projektet blev civilingenjör Erik Bratt (1916-2010) som var verksam vid SAAB och även reservflygförare i Flygvapnet. Draken betraktades som ”hans plan”. Bratt förblev aktiv pilot även efter sin pensionering 1981. https://sv.wikipedia.org/wiki/Erik_Bratt

Den första Draken-prototypen 35-1 (röd U) flögs av testpiloten Bengt Olow (1918-68) den 25 oktober 1955 från SAABs flygfält i Linköping. Denne hade varit den första svenska flygförare att spränga ljudvallen, vilket skedde med ett Lansen-plan 1953. De första leveranserna av J 35 Draken skedde 1959. Planet hade en motor av typen Rolls-Royce Avon 200, i Sverige benämnd RM 6B. Bengt Olow var även först med att flyga Tunnan och Lansen. Olow var också en mycket skicklig segelflygare med flera rekordnoteringar på meritlistan.

Besök i Sovjetunionen. Draken blev som nämnts en ikon för svenskt flygvapen och svenskt försvar under Kalla kriget. Det innebar kontakter med såväl väst som öst. I mars 1972 landade tio svenska flygförare på en flygbas i Sovjetunionen utanför Moskva. Det var ett svar på ett vänskapsbesök som det sovjetiska flygvapnet hade gjort på flygflottiljen F 16 i Uppsala 1967. Mikael Forslund skriver i sin bok om besöket i en längre bildtext på sidan 25:

”Att få tag på flygkartor över sovjetiskt territorium var dock inte helt enkelt. I en dokumentär om Draken berättar Sven-Olof Olson, då flottiljchef på F 16 Uppsala: ´De var väldigt hemlighetsfulla med kartor, så vi fick inga flygkartor trots att vi var inbjudna. Så vi fick fråga Nato om vi fick kartor och det fick vi, så vi flög på Natos kartor till Sovjetunionen 1972.´ Under besöket kom de svenska flygförarna att genomföra en flyguppvisning. Flygföraren Göran ´Boris´ Bjuremalm minns:
   ´Det var disigt, molnbasen 1500-1600 meter och vi flög uppvisningen. Var uppe i molnen och vände, tog ut allt. Det fungerade som vanligt. Den sovjetiska gruppen var ganska menlös. De manövrar de gjorde blev beordrade av någon general från marken vilket inte klaffade så bra. På avslutningen satt en massa generaler intill banan på lite högre bänkar och sedan omkring 5000 åskådare. Vi avslutade med en så kallad split och jag siktade lågt på de under och innan vi kommit fram hade alla generaler slängt sig platt på marken.`”

Så kunde det gå till i umgänget mellan inte över hövan respektfulla svenska och sovjetiska militärer mitt under det Kalla kriget…

Flygande Tunnan i aktion.

Haverier och superstall. Utvecklandet av Draken-planet krävde sina offer i människoliv och materiella skador. Under totalt 766 720 flygtimmar i Sverige inträffade 119 haverier. Det innebär 15,5 haverier per 100 000 flygtimmar. Sammantaget drabbades SAAB 35 av 136 totalhaverier i svensk tjänst.

”Bland de första problemen med SAAB 35, som ledde till totalhaverier”, skriver Mikael Forslund (sidan 112), ”var rodermomentbegränsningar. Orsaken var en kombination av vingkonfigurationen, styrsystemets konstruktion och hög fart, Avgörande för hur flygföraren kunde klara sig ur en svår situation var Mach-tal och aktuell flyghöjd. En utökad utbildning i förening med modifieringar på flygplanet med bland annat införande av annan styrautomat och ett bättre anpassat räddningssystem reducerade totalhaverierna och antal omkomna flygförare till följd av rodermomentbegränsningar.”

En annan haveriorsak när det gäller SAAB 35-planet var något som kallades superstall.  Fenomenet yttrade sig i att nosen pendlade upp och ned på ett okontrollerat sätt. Det första fallet av superstall inträffade i mars 1960 och det första med dödlig utgång den 7 juni samma år. Majoren Stig Haag hamnade vid halvrollsövning i ett okontrollerat flygläge över Stjärntorp i Östergötland. Haag lyckades inte häva tillståndet och utskjutningen misslyckades då huven aldrig fälldes upp. Det konstaterades vid haveriutredningen att den omkomne piloten drabbats av superstall. https://per-sjofors-fxyj.squarespace.com/superstall

1961-63 genomfördes en mängd försök med provplan och efter hand alla Draken-versioner med olika lastalternativ. Det kunde inte hindra att under perioden 1960-74 förekom 20 totalhaverier omfattande nio omkomna och 11 räddade piloter. Rena flygförarfel kunde också vara en bidragande orsak till totalhaverier genom till exempel kollisioner med marken eller mellan flygplan. Kommer därtill rena materialfel.

38 års tjänstgöring i Sverige. Det gjordes ett flertal försök att sälja Draken 35 till andra länder: Västtyskland, Australien, Norge, Danmark, Finland, Schweiz (1958), Österrike (1967), Belgien (1967), Argentina (1968), Chile (1971), Venezuela (1971), Tunisien (1976) och Singapore (1978). Inga kontrakt skrevs dock med merparten av dessa länder.

Slutligen kom emellertid SAAB 35 Draken att exporteras till Danmark (nytillverkade plus begagnade för reservdelar), Finland (nya, begagnade samt begagnade för reservdelar), Österrike (ombyggda begagnade och begagnade för reservdelar) och USA ( (J 35 D, 35350, begagnade). Omkring 50 Draken-plan i olika versioner återfinns i dag på muséer i Sverige och några andra länder. Tre SAAB 35 Draken flyger fortfarande – två i Sverige och en i USA.

Ett Draken-plan strax före takeoff i Reno, Nevada i september 2003.

Swedish Air Force Historic Flight (SwAFHF) på F 7 i Såtenäs flyger med Sk 35C (35810, F 16-810) och J 35J (3556, F 10-56) som är den sista J 35F2 som ombyggdes till J 35J. I USA, där Draken inte använts militärt, ser man alltjämt en J 35D (3535) i luften ibland. Planet ägs av Dragon Aviation Inc. i Wilmington, Delaware. Till USA exporterades sammanlagt 16 Draken-plan i olika versioner.

Det var den 8 december 1998 som Draken togs ur aktiv tjänst efter 38 års tjänstgöring inom Flygvapnet i Sverige. Planet är därmed en väsentlig del av Flygvapnets historia under Kalla kriget. I civil regi flyger planet dock vidare och kommer sannolikt att göra det under avsevärd tid framöver.

 

Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

25 september, 2020

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

Navalnyj senaste offret för Kremls förgiftningspolitik

9 september, 2020

Det senaste offret för nervgiftet novitjok – den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj.

Den ledande ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, född 1976, har av läkare på det tyska Charité-sjukhuset i Berlin väckts ur sin konstgjorda koma. Det var den 20 augusti Navalnyj insjuknade med förgiftningssymptom efter att ha intagit en kopp te på flygplatsen inför en flygning från Tomsk i Sibirien till Moskva. https://www.bbc.com/news/world-europe-54061370

Planet omdirigerades till Omsk, där Navalnyj togs in för behandling på ett ryskt sjukhus. Myndigheter nekade först att låta Navalnyj färdas utomlands för vård, men efter tre dagar tilläts han flyga med ett tyskt ambulansflygplan till Berlin. Då hans tillstånd förbättrats har han nyligen väckts ur sin koma.

”He is responding to verbal stimuli”, har en talesperson för Charité-sjukhuset förklarat. ”It remains too early to gauge the potential long-term effects of his severe poisoning.” Enligt det toxikologitest som utfördes vid det tyska sjukhuset föreligger ”ovedersägliga bevis” för att den ryske oppositionspolitikern förgiftats med nervgiftet novitjk, som framställdes och utvecklades vid laboratorier i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talen.

Fördömanden av mordförsöket på Navalnyj har kommit från ett flertal håll, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Sveriges statsminister Stefan Löfven. Ryssland har ombetts ge en förklaring till det inträffade. Också den västliga försvarsalliansen NATO har skarpt fördömt ”det fruktansvärda likvidationsförsöket mot Aleksej Navalnyj”.

NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg: ”Den som använder kemiska vapen visar en fullständig brist på respekt för människolivet.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nato-fordomer-misstankt-rysk-forgiftning-mot-aleksej-navalnyj

Polisen söker spår av gift i den park i Salisbury där Sergej och Julia Skripal uppehöll sig innan de insjuknade.

Det kommer inte som någon sensation att officiella ryska företrädare har tillbakavisat anklagelserna om att den ryska Putin-administrationen ligger bakom det aktuella mordförsöket. Kremls talesman Dmitrij Peskov har bland annat citerats: ”All attempts to somehow implicate Russia with what happened are unacceptable to us, they are absurd.”

Varför sådana försök skulle vara ”absurda” bryr sig Peskov inte om att förklara. Ryssarna har även sökt göra gällande att Navalnyj skulle lida av någon sorts sjukdom relaterad till ämnesomsättningen. Det är ur ryskt perspektiv förståeligt att man inte vill kännas vid att Navalnyj har förgiftats med ett toxiskt ämne ur den sovjetiskt framställda novitjok-gruppen.

Om så skulle vara fallet – och jag ser ingen anledning att betvivla de tyska forskarrönen – kan förgiftandet endast ha utförts av någon som arbetar för eller har kopplingar till den ryska säkerhetstjänsten, vilket har framhållits av exempelvis SVT-korrespondenten Bert Sundström: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-de-enda-som-kan-anvanda-giftet-ar-personer-som-arbetar-for-ryska-sakerhetstjansten

Förnekandet av rysk inblandning i fallet Navalnyj faller väl inom ramen för vad som har kallats plausible deniability och som har präglat Rysslands internationella agerande när det gäller exempelvis inblandningen i proryska grupperingars krigföring i östra Ukraina och inbördeskrigen i Libyen och Syrien.

Genom att använda sig av styrkor som inte direkt kan kopplas till den ryska krigsmakten så är det möjligt för Kreml – även om alla bedömare som inte är tvångsmässiga Putin-anhängare inser att det är Kreml som ligger bakom – att förneka sin inblandning. https://www.theobserver-qiaa.org/plausible-deniability-russias-modern-international-strategy

Novitjok användes som bekant även vid förgiftandet av den tidigare ryske dubbelspionen Sergej Skripal och dennes dotter Julia Skripal i engelska Salisbury 2018. Paret Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde till slut. En brittisk undersökning pekade ut aktörer vid den militära ryska underrättelsetjänsten GRU som skyldiga. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal

Det ser i nuläget ut som om även Aleksej Navalnyj skulle överleva, men vilka framtida men han eventuellt kan komma att drabbas av är oklart.

Aleksandr Litvinenko före och efter förgiftningen.

Det mest kända fallet avseende förgiftning av ryska oppositionella är eljest den landsflyktige Aleksandr Litvinenko, som i november 2006 avled på ett sjukhus i London sedan det konstaterats att han bibringats polonium-210, en isotop av det sällsynta radioaktiva grundämnet polonium, vilket upptäcktes av den polska forskaren Marie Curie 1898. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Litvinenko

Litvinenko var en tidigare öppet Putin-kritisk KGB- och FSB-officer som bland annat ägnade stor energi åt att undersöka mordet på journalisten Anna Politkovskaja. En brittisk undersökning kom fram till slutsatsen att mordet utförts av de båda ryska agenterna Dmitrij Kovtun och Andrej Lugovoj. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/

Genom mordförsöket på Aleksej Navalnyj, som är Rysslands internationellt mest kände oppositionsledare, signalerar Kreml att regimkritik medför allvarliga hälsorisker. Man signalerar också att man ger fullkomligt tusan i vad det internationella samfundet anser om det. De enda ”oliktänkande” Putin tolererar är de mycket Putin-lojala oppositionspartier som finns i den ryska statsduman, där Rysslands federala kommunistiska parti under ledning av Gennadij Ziuganov och Liberaldemokraterna med Vladimir Zjirinovskij som anförare är de största.

 

Rjukan och Ljungaverk: här tillverkades tungt vatten till Nazityskland

22 juli, 2020

Tungvattenanläggningen i Vermork i Rjukan är ett av UNESCOs världsarv.

Den 28 februari 1943 saboterades Norsk Hydros elektrolysanläggning för framställning av tungvatten i Vemork i Rjukan, Telemark fylke i Norge. Sabotörerna utgjordes av Kompani Linge, en nio man stark norsk kommandotrupp vilken lyckades genomföra aktionen utan att ett enda skott blev avlossat. Omkring 500 kilogram tungvatten rann ut i avloppet vilket var ett svårt avbräck för de tyska beställarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tungvattenaktionen

Så kallat tungt vatten, D2O (deuteriumoxid), innehåller komponenten deuterium och utvinns ur vanligt vatten (H2O). Nazityskland var beroende av tungt vatten som moderator i kärnklyvningsprocessen syftande till att tillverka atomvapen; tyskarna antog – felaktigt – att grafit inte kunde användas som moderator. Rjukan-fabriken i det ockuperade Norge var den viktigaste anläggningen för produktion av tungt vatten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tungt_vatten

Den norska operationen i Telemark var de allierades andra försök att neutralisera den tyska tungvattenframställningen. Den 18 oktober 1942 hade brittiskt flyg försökt luftlandsätta brittiska soldater, som skulle tas emot av en norsk förtrupp i Telemarksfjällen, medelst glidplan. Allt gick dock på tok med påföljd att samtliga brittiska soldater togs till fånga av det fruktade Gestapo och avrättades efter svår misshandel och tortyr. 41 man miste livet på detta sätt.

Den 16 november 1943 genomförde amerikanskt bombflyg en attack mot anläggningen i Rjukan, där driften hade återupptagits endast tre månader efter den lyckade norska sabotageaktionen. Av sammanlagt 161 bomber träffade dock endast 18 sina mål och 20 norska civila miste livet. Bara 60 kilogram tungt vatten förstördes och driften kunde återupptas efter kort tid.

Det sista allierade sabotaget mot det för Tyskland öronmärkta tungvattnet skedde den 20 februari 1944. Norska motståndsmän hade kvällen innan apterat tidsinställda sprängladdningar på färjan D/S Hydro med slutdestination Travemünde, vilken ombord hade sammanlagt elva järnvägsvagnar av vilka några innehöll komponenter för tungvattenframställning.

Vy över Ljungaverk. Här tillverkades det svenska tungvattnet som exporterades till Nazityskland under Andra världskriget.

Halvvägs ut på sjön Tinnsjö i Notoddens kommun, Norges tredje djupaste sjö, detonerade laddningarna och färjan sjönk på fem minuter. 18 personer, varav tolv norska civila, två besättningsmän och fyra tyska soldater, miste livet. Härefter nedprioriterades det tyska kärnvapenprogrammet. Så inte det amerikanska. Den första provsprängningen ägde rum i Alamogordo i New Mexico i juli 1945, och den 6 respektive 9 augusti släpptes atombomberna över Hiroshima och Nagasaki vilka slutgiltigt fick slut på kriget. http://laromkarnvapen.se/var-finns-karnvapen/usa/

Vad som fram till 2015 var så gott som okänt var, att Sverige efter det norska debaclet hamnade i fokus för Tysklands ansträngningar att framställa tungt vatten. Den som efter åratal av gedigna studier kartlagt  den svenska tungvattenframställningen är Ulf Sundholm, som skrivit tre böcker i ämnet. Det tunga vattnet exporterades med den av Socialdemokraterna ledda samlingsregeringens goda minne till Tyskland men också till USA mitt under brinnande krig. https://www.s-sanningen.com/tungvattnet

Produktionen ägde rum i en 1912 grundad fabriksanläggning i Ljungaverk i Torps socken, Ånge kommun i Medelpad. Här tillverkades karbid, kalkkväve, salpetersyra, sprängmedel till ammunition och ammoniumnitrat. Under Andra världskriget började man även producera syntetiskt gummi samt, som nämnts, så kallat tungt vatten. Att Sverige stod till tjänst med för de tyska krigsansträngningarna nödvändigt materiel var ingen nyhet – Tredje riket var beroende av svenska produkter som kullager, järnmalm och stridsplan. Att lägga tungt vatten till de övriga exportprodukterna erbjöd inga problem för den S-ledda regeringen.

Från och med hösten 1944 och några månader framåt övervakades tungvattenframställningen vid Ljungaverk av en tysk Gestapo-man kallad Fritz, som inlogerades i en gästbostad på fabriksområdet. Drygt 30 ampuller innehållande vardera 25 gram tungt vatten hade placerats i lådor för vidare transport till Travemünde i Tyskland.  Transporten skedde via ammunitionsfabriken inrymd i Björkberget i Gällö cirka sju mil nordväst om Ljungaverk.

Författaren Ulf Sundholm framhöll 2015 för Sveriges radio: ”Hylsorna med tungt vatten gick från Ljungaverk med tåg. Man lastade om uppe i Gällö till tyska transittåg. Det fanns ett dubbelspår där.” https://sverigesradio.se/artikel/6209697

1950 monterades fabriksanläggningen i Ljungaverk ner och framställningen av tungvatten upphörde. Ett svenskt program för framställandet av kärnvapen hade emellertid inletts redan 1945 och ägde under stor sekretess bestånd ända fram till 1972, även om programmet under sin senare fas mest var inriktat på kärnvapenskydd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_k%C3%A4rnvapenprogrammet

Explosionerna i Iran – sabotage eller olyckor eller både och?

18 juli, 2020

 

Iran har drabbats av ett stort antal explosioner på senare tid. Bilden är dock från en raketexplosion vid Imam Khomeini Space Center i norra Iran 2019, som enligt iranska myndigheter skall ha berott på ett ”tekniskt missöde”.

Det är mycket som exploderat och bränts upp i mullornas Iran på sistone: kärnvapenanläggningar, robotramper, militära installationer av olika slag. Några av incidenterna kan sannolikt tillskrivas ren inkompetens i form av den så kallade mänskliga faktorn, medan annat visar tecken på en orkestrerad kampanj. Jason Brody, policy director vid organisationen United Against Nuclear Iran (UANI), säger i en intervju med Fox News den 14 juli:

The tempo and tenor of the recent explosions in Iran have been unusual. There is evidence of a concerted campaign underway to thwart Iran´s nuclear program. The more Iran advances its nuclear program in violation of the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), the greater the likelihood for additional strikes. https://www.foxnews.com/world/irans-nuclear-facilities-are-mysteriously-under-attack?fbclid=IwAR0lJj-8oStgqvq4whE6OashNHyrkjbCK60fmEcmaDUGwdeAWSRiVYaEZ3I

JCPOA åsyftar det avtal som slöts i Wien den 14 juli 2015 mellan Iran å den ena sidan och den fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd (USA, Storbritannien, Ryssland, Frankrike och Kina) samt Tyskland och den Europeiska unionen (EU) å den andra. Jag varnade i en bloggtext i samband med undertecknandet av det ramavtal som föregick det slutliga avtalet att faran för en ny ”Münchenöverenskommelse” var överhängande. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/13/det-nya-iran-avtalet-kan-bli-en-ny-munchen-overenskommelse/

Münchenöverenskommelsen var det avtal som ingicks mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien den 30 september 1938, vilket den brittiske premiärministern Neville Chamberlain (1869-1940) trodde skulle leda till ”fred i vår tid”. Avtalet överlämnade bland annat Sudetenland i Tjeckoslovakien till Hitlers Tyskland. Överenskommelsen kunde som alla vet inte hindra att Andra världskriget bröt ut knappt ett år senare. På liknande sätt skulle Iran-avtalet från 2015 kunna leda till ökad spänning och i värsta fall krigshandlingar i Mellanöstern. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen

Natanz anrikningsanläggning. Den explosion som blivit mest uppmärksammad är den som inträffade vid Irans största anrikningsanläggning för uranium i staden Natanz i Isfahan-provinsen i landets sydvästra del den 2 juli 2020. Regimen i Teheran har erkänt att anläggningen fått omfattande skador på grund av sabotage.

Det mesta av delarna ovan jord skall ha förstörts. Analytiker i väst uppskattar att skadorna har försenat det iranska kärnvapenprogrammet med mellan ett och två år. Gruppen Homeland Panthers uppges ha tagit på sig dådet. https://en.wikipedia.org/wiki/2020_Iran_explosions

Parchins militärkomplex. Den senaste vågen av sabotageaktioner inleddes med en explosion den 25 juni vid det militära komplexet i Parchin 30 kilometer sydost om den iranska huvudstaden Teheran. Inom en timme drabbades Parchin samt en militäranläggning i Shiraz av sabotagehandlingar, något som bland annat ledde till störningar i eltillförseln. Enligt den kuwaitiska tidningen Al-Jarida var det israeliska F-35-plan som orsakade förödelsen. Israeliska talespersoner förnekade israelisk inblandning.

Mashhad räknas som Irans heligaste stad och lockar till sig miljontals pilgrimer varje år.

Sina Ar´har-kliniken. Den 30 juni skedde en explosion i Sina Ar´har hälsocenter i Teheran. 15 kvinnor och fyra män uppges ha dödats vid tillfället. Enligt Teherans vice borgmästare orsakades smällen av en läcka på en medicinsk gastank i byggnaden.

Khuzestan. Den 4 juli drabbades Shahad Medhaj Zargans kraftverk i staden Ahvaz i den västliga provinsen Khuzestan av en explosion. Samtidigt skadades 70 personer då kloringas läckte ut i Karuns petrokemiska center i staden Mashah nära Ahvaz.

Baqershahr syrefabrik. Den 7 juli ledde en explosion inuti en anläggning för framställning av syre i Baqershahr söder om Teheran till att två personer dog och tre skadades. Enligt iranska statsmedier berodde explosionen på den mänskliga faktorn.

Västliga bedömare har påpekat, att anläggningen ligger nära en plats där ett arkiv med informationer om Irans kärnvapenprogram stals av israeliska underrättelseagenter i juli 2018. Informationen skall ha visat att Iran bröt mot JCPOA-överenskommelsen. https://english.alarabiya.net/en/features/2018/07/16/REVEALED-How-the-Mossad-stole-Iranian-nuclear-files-from-secret-warehouse

Militäranläggningar i Teheran. Den 9 juli rapporterades om en explosion i västra Teheran. Regimen har officiellt förnekat att det inträffat en explosion men har medgivit, att elförsörjningen slogs ut i ett område. Om vi får tro bedömare i väst så drabbades en robotanläggning/fabrik som tillhör det iranska Revolutionsgardet.

Smällen skall även ha drabbat ett område med underjordiska anläggningar relaterade till forskning om kemiska vapen och en oidentifierad militär produktionsanläggning. En iransk underrättelseman informerade New York Times att Israel möjligen var inblandat i sabotagehandlingarna. Vidare  skadades en person vid en gasexplosion i en bostadsbyggnad i Teheran.

Tondgooyan petrokemiansläggning. Den 12 juli var det åter dags för en explosion i en petrokemisk anläggning i staden Mahshahr i sydvästra delen av Iran. Detta berodde enligt iranska tjänstemän på ”varmt väder”.

Industrikomplex i Mashhad. I staden Mashhad, belägen 850 kilometer öster om Teheran, inträffade den 13 juli en explosion i ett industrikomplex. Iranska medier rapporterade att incidenten skedde när ett förråd för gaskondensat exploderade. Polisen utreder fortfarande händelsen. Mashhad är med sina tre miljoner invånare landets näst största och räknas som Irans heligaste stad.

Ett av de eldhärjade fartygen i Bushehrs hamn.

Bushehrs hamn. Den 15 juli fattade minst sju fartyg eld i ett skeppsvarv beläget i hamnen i Bushehr i sydvästra Iran. Tidigare på dagen härjades en aluminiumfabrik i den sydliga staden Lamerd av en eldsvåda. Enligt iranska talespersoner skall bränderna ha förorsakats av en räcka faktorer såsom sabotage, ogynnsamma väderförhållanden, olyckor samt materialfel. Inga personer skall ha kommit till skada. https://www.aljazeera.com/news/2020/07/ships-damaged-fire-breaks-iran-bushehr-port-200715144227617.html

Parallellt med dessa händelser har den europeiska flygsäkerhetsorganisationen European Aviation Safety Agency (EASA) avrått flygbolag från att flyga över Iran: ”Due to the hazardous security situation, and poor coordination between civil aviation and military operations, there is a risk of misidentification of civil aircraft.” https://worldisraelnews.com/danger-zone-europe-warns-airlines-against-flying-over-iran/

Den 8 januari i år sköts det ukrainska planet Ukraina International Airlines Flight 752 (en Boeing 737) ner av iranskt luftvärn strax efter start från Teheran på en färd som skulle ha tagit planet till Kiev. 176 passagerare och besättningen omkom.

Det förefaller sannolikt att en del av de händelser som redovisats ovan varit sabotageaktioner utföra av inhemska krafter. Det kan heller knappast uteslutas att Irans ärkefiende Israel varit inblandat i något fall. Merparten torde dock ha varit följden av den kaotiska situation som råder i landet i form av dels Kina-smittan, dels landets växande ekonomiska problem. Därtill ökar befolkningens missnöje med regimens allmänna inkompetens och det förtryck som drabbar oliktänkande.

Professor förutspår: ”Trump har 91 procents chans att vinna presidentvalet”

11 juli, 2020

Donald Trump valdes till USAs president 2016 trots att så gott som alla förutspådde en klar seger för Hillary Clinton.

Donald Trump har 91 procents chans att vinna det amerikanska presidentvalet – det 59e i ordningen – den 3 november. Det förutspår en analysmodell, kallad the Primary Model, som utvecklades 1996 av professor Helmut Norpoth vid Stony Brook University i New York. https://www.independent.co.uk/news/world/americas/us-election/donald-trump-chance-of-winning-election-2020-joe-biden-poll-model-a9609236.html

”The Primary Model gives Trump a 91 percent chance of winning in November”, citeras den i Tyskland födde Norpoth. Enligt Norpoth skulle hans analysmodell på ett korrekt sätt ha förutsagt 25 av de 27 amerikanska presidentval som hållits sedan 1912. http://primarymodel.com/2020

Norpoths analysmodell tar med i beräkningen de tidiga faserna i partiernas nomineringsprocesser och lägger tonvikten vid, hur mycket entusiasm kandidaterna förmår generera på ett tidigt stadium. Norpoth: ”The terrain of presidential contests is littered with nominees who saw a political lead in the spring turn to dust in the fall.”

Om Norpoth har rätt innebär det att det Demokratiska partiets kandidat, den förre vicepresidenten Joe Biden, är illa ute trots ledning i flera opinionsundersökningar. Detta på grund av förluster i de tidiga primärvalen i Iowa och New Hampshire, då borgmästare Pete Buttegieg respektive senator Bernie Sanders visade sig starkast. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-demokraternas-primarval-i-new-hampshire

Kommer ”Sleepy Joe” Biden att triumfera över Trump i november?

Norpoths modell visade sig stämma perfekt i valet 2016, då Hillary Clinton förutspåddes en tämligen klar seger mot republikanen Donald Trump av de flesta så kallade förståsigpåare. Hon fick visserligen flest publika röster men kom till korta i den avgörande elektorsröstningen: Trump fick 304 elektorsröster mot 227 för Clinton. Enligt Norpoths modell skulle Trumps elektorsröster ökas på till 362 2020. https://www.theguardian.com/commentisfree/2016/oct/27/hillary-clinton-will-win-what-kind-of-president-white-house-obama

Sällan har väl det gamla talesättet ”det är svårt att sia, särskilt om framtiden” besannats som i USAs presidentval 2016. Ett osäkerhetsmoment inför det stundande valet är covid-19-pandemin. Den kan kosta president Trump segern men också ge honom ett försteg om det visar sig att smittan och dödsfallen minskar i USA samtidigt som ekonomin i bästa fall visar tecken på återhämtning.

Skulle den svage och uppenbart senile Biden vinna väntar kaos i världens ledande demokrati men också i världen. Biden, som ibland inte verkar veta var eller i vilket årtionde han befinner sig, kommer med all säkerhet att hänsynslöst utnyttjas av radikala vänstergrupper och påverka såväl inrikes- som utrikespolitik på ett katastrofalt sätt. Icke minst det röda Kina skulle gnugga händerna av förtjusning vid en seger för Biden.

Sverige-bildens utveckling: från internationellt föredöme till pariastat

28 juni, 2020

 

Företrädare för ”världens första feministiska regering” besöker Iran.

Sveriges rykte utomlands är inte längre vad det har varit. Från att tidigare ha ansetts vara ett internationellt föredöme som det perfekta exemplet på ”demokratisk socialism” med såväl välfärd som bibehållen demokrati, betraktas vårt land numera på sina håll som en pariastat. https://www.msn.com/en-us/news/world/sweden-tries-out-a-new-status-pariah-state/ar-BB15Qn1L

Det liberala flaggskeppet The New York Times – i och för sig långt ifrån alltid något sanningsvittne – hade således den 25 juni en artikel med rubriken ”Sweden Tries Out a New Status: Pariah State”. Bakgrunden är, föga oväntat, den svenska hanteringen av Kina-smittan. I artikeln citeras förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland: ”When you see 5000 deaths in Sweden and 230 in Norway, it is quite incredible.”

I tidningstexten omtalas också det faktum, att svenskar inte är välkomna i något av de andra nordiska länderna på grund av rädsla för smittorisken. Personligen anser jag denna rädsla vara våldsamt överdriven, men jag kan inte förneka att den existerar och att den ger Sverige och oss svenskar ett dåligt rykte.

Svenska kvinnor i slöja blir världsnyhet

Jag undrar om inte den minskade uppskattning av Sverige i världen vi nu ser tog sin början, då ett antal kvinnliga medlemmar i ”världens första feministiska regering” jämte statsminister Stefan Löfven besökte Iran i februari 2017 för att underteckna ett antal handelsavtal med mullorna i Teheran. Det blev en världsnyhet då de svenska ministrarna uppträdde i slöja och i övrigt såg ut som om de hade ekiperat sig i närmaste lumpbod.

Det konstaterades i världspressen, att vare sig Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Storbritanniens premiärminister Theresa May hade beslöjat sig i möten med iranska ledare. De svenska ministrarna fick kritik från feminister såsom den iranska journalisten Masih Alinejad, som menade att svenskorna borde ha kritiserat diskrimineringen av kvinnor i Iran i stället för att dansa efter mullornas pipa.

Dåvarande EU- och handelsministern Ann Linde tillhörde de svenska delegaterna i Iran. Som utrikesminister sedan september 2019 har hon knappast inneburit någon förbättring jämfört med sin föregångerska på posten, Margot Wallström vilken lyckades med konstycket att göra sig ovän med både arabstaterna och den judiska staten Israel – i sistnämnda land förklarades hon persona non grata.

Dansande polis i Stockholms Pride-tåg.

Orsaken till israelernas ställningstagande bottnade dels i att en av den nya svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som statsbildning, dels att Wallström i riksdagen anklagat Israel för att ägna sig åt ”utomrättsliga avrättningar” då man oskadliggjorde palestinaarabiska terrorister. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/01/15/sr-wallstrom-persona-non-grata-i-israel

Ett direkt beklämmande intryck gjorde Linde vid en TV-intervju med tyska Deutsche Welle, då hon i en intervju skulle försvara Sveriges pandemistrategi på grötig engelsk-skånska. Bland annat påstod hon att i Sverige kunde alla som ville bli testade för den kinesiska smittan, vilket var sakligt fel. I efterhand sökte hon, med begränsad framgång, rådda sitt anseende med att hon hade menat Stockholm och inte Sverige som helhet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7500581

Kritiken lät inte vänta på sig. Bland annat anmälde Sverigedemokraterna Ann Linde till riksdagens konstitutionsutskott (KU) för att hon ljugit om pandemitestningen.

Listan över exempel som visar att bilden av Sverige som internationellt föredöme flagnat betänkligt skulle kunna göras mycket lång. Jag skall ge ytterligare ett par exempel. Ett är att personer med funktionsnedsättning halkat efter betydligt i det svenska så kallade välfärdssamhället, vilket konstateras av Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt Sverige i en debattartikel i Expressen den 3 december 2019. https://www.expressen.se/debatt/sverige-fran-foredome-till-riktigt-daligt-exempel/

Sanningen är att inte ens ett av världens största skatteuttag räcker till för vård av sjuka, handikappade och andra behövande i dagens Sverige. Inte när oproportionerliga resurser går till att vidmakthålla världens mest extrema immigrationspolitik.

Kommer därtill polismaktens sorgliga utveckling under senare år. Från att ha satt brottslighetens bekämpande i första rummet tycks svensk polis numera prioritera socialt experimenterande och genustrams – vi har sålunda sett manliga gay-poliser i uniform dansa i Pride-tåg och en kvinnlig polis som böjt knä inför våldsamma demonstranter samtidigt som hon gjorde black power-hälsning.

Sådant borde enligt mitt förmenande resultera i avsked på grått papper. Så kommer dock icke att ske – istället uppmuntras svåitt jag förstår dylikt beteende från den högsta polisledningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/06/06/efter-knafallet-infor-valdet-vad-ar-det-som-hander-med-den-svenska-polisen/