Posted tagged ‘Tyskland’

Spioneriets historia: lika gammal som människan själv

25 september, 2020

Nils Lindberg: ”Spejarna med druvklasen”. Kurbitsmotiv på textil från 1700-talet.

Spioneri förknippas ofta med 1900- och det begynnande 2000-talet. Faktum är dock att verksamheten i fråga sannolikt är lika gammal som människan själv: det har alltid funnits ett behov att inhämta underrättelser om väsentliga ting som andra söker hemlighålla. Så var förmodligen fallet redan i det gamla jägar- och samlarsamhället, då de grupper som konkurrerade om de befintliga växterna och djuren ville ta reda på vad rivalerna höll på med.

Den första kända beskrivningen av ett underrättelseuppdrag och dess resultat ges i Fjärde Moseboken, där det berättas om hur Mose sänder ut tolv israelitiska spejare i syfte att ta reda på förhållandena i det av Gud utlovade Kanaans land, som sades ”flöda av mjölk och honung”.

Moses spejare. Bibeltexten lyder (4 Moseboken 13:1-3):

Därefter bröt folket upp från Haserot och lägrade sig i öknen Paran. Och HERREN talade till Mose och sade: ”Sänd åstad några män för att bespeja Kanaans land, som jag vill giva till Israels barn. En man ur var fädernestam skolen I sända, men allenast sådana som äro hövdingar bland dem.” https://www.biblegateway.com/passage/?search=4%20Mosebok%2013&version=SV1917

När de tolv utvalda spejarna återkom till israeliternas läger kunde de förtälja för Mose och allt folket om ett rikt land, och som ett bevis på detta medförde de en jättelik druvklase som var så stor att två män fick bära den på en stång emellan sig. Problemet var att spejarna också hade stött på starka och skräckinjagande folk som amalekiter, jebuséer, amoréer och kananéer. Endast två av spejarna, Kaleb från Juda och Josua från Efraims stam, tyckte det var självklart att israeliterna ändå skulle tåga in i landet.

Folkets flertal var dock mer benäget att ta åt sig av de övriga spejarnas avskräckande berättelser och vägrade tåga in i landet. Straffet blev en 40 år lång ökenvandring innan intåget i det förlovade landet kunde ske. Endast Kaleb och Josua tilläts leva bland spejarna – de övriga dödades. Det blev den sistnämnde som kom att leda intåget i Kanaan sedan patriarken Mose avlidit.

Längre fram i den gammaltestamentliga berättelsen kan vi läsa om hur israeliterna behövde ännu fler och mer detaljerade underrättelser om förhållandena i Kanaans land. Därför sänder Josua ut två spejare i syfte att undersöka staden Jerikos försvar innan denna kunde erövras. De lyckas ta sig in i staden och blir härbärgerade av den välvilligt inställda skökan Rahab.

Som tack för sin insats skonades Rahab när israeliterna sedan intog Jeriko och enligt den bibliska berättelsen utplånade allt liv i staden. Hon och hela hennes släkt upptogs också i Israel. https://tommyhansson.wordpress.com/2019/02/20/kvinnor-i-bibeln-rahab-den-gudomliga-horan/

”Kungens ögon och öron”. I sin bok Det dunkla pusslet. Spionagets historia från Faraos ögon och öron till global nätspaning (Natur & Kultur 2018, 390 sidor) kommenterar Wilhelm Agrell, Sveriges förste och ende professor i underrättelseanalys, de israelitiska spejarnas insatser runt 1400 före Kristi födelse på följande sätt (sidan 8):

Berättelserna om de utsända spejarna tyder på att Gamla testamentets anonyma författare inte bara hade klart för sig informationsinsamlandets betydelse i största allmänhet, utan också förstod underrättelsearbetets politiska och psykologiska sidor, från Moses insikt att han måste kunna visa upp konkreta ovedersägliga bevis på det förlovade landets bördighet, till Josuas två spejares mellanhavanden med vad som några årtusenden senare skulle gå under beteckningen en understödjande agent.

Professor Wilhelm Agrell kartlägger i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets historia.

Arkeologiska fynd visar att det av faraonerna styrda Egypten förfogade över en underrättelsetjänst som var minst lika gammal som den israelitiska motsvarigheten. Behovet av korrekt information om omvärlden blev särskilt tydligt när det egyptiska riket under den 18e dynastin ( 1550-1295 f. Kr) begynte expandera i olika geografiska riktningar.

Agrell (sidan 15): ”För att hålla ihop detta vidsträckta rike behövde centralmakten, på samma sätt som andra efterföljande imperier, bygga upp ett system för rapportering och ordergivning.” Av sammanhanget i det gamla egyptiska källmaterialet klargörs att det existerade ett kurirsystem vilket följde fasta rutter. Det övergripande ansvaret för det antika Egyptens inre säkerhet åvilade en hög hovfunktionär som betitlades ”Kungens ögon och öron”.

Om de antika israeliterna och egyptierna haft ett fungerande underrättelsesystem kan detsamma enligt Agrell inte sägas om de gamla romarna. Trots en stundom förkrossande stark militärmakt och välutvecklad förvaltning tycks Romarriket aldrig ha lyckats bygga upp någon motsvarighet till de ändamålsenliga system som fanns i Mellanöstern. Bristerna framgår bland annat av vältalaren, författaren och politikern Marcus Tullius Ciceros (106-43 f. Kr.) brev från sin tvååriga befattning som ståthållare i provinsen Cilicien i nuvarande sydöstra Turkiet: ingen hade orienterat honom om förhållandena i området och inte heller fanns någon expertis på plats som han kunde rådfråga. https://biblioteket.stockholm.se/titel/18883

Englands hemliga polis under Walsingham. Förflyttar vi oss halvtannat årtusende framåt i tiden från Ciceros dagar hamnar vi i 1500-talet. Då uppträdde i den elisabetanska erans England en av tidernas mest meriterade spioneriexperter – Francis Walsingham (cirka 1532-90), som efterträdde William Cecil som drottning Elizabeth Ias underrättelsechef. Walsingham grundade Englands hemliga polis och var pionjär i Europa när det gällde att bygga upp ett statligt system för spionage och underrättelseinsamling. https://sv.wikipedia.org/wiki/Francis_Walsingham

Walsinghams spioner infiltrerade ärkefienden Spaniens statsapparat ända upp i dess högsta ledning och samlade därtill in information från hela Europa och lyckades på så sätt avvärja en rad potentiellt dödliga komplotter riktade mot den engelska drottningen. Den strikt protestantiske Francis Walsingham hade inte endast hand om den engelska underrättelsetjänsten – han var desslikes en nära rådgivare till drottningen och som sådan delaktig i övervakningen av utlänningar samt utformandet av såväl inrikes- som utrikespolitik inklusive ockupationen av det katolska Irland. Walsingham var även en förespråkare för att England skulle skaffa sig kolonier i Nordamerika.

Den engelske spionmästaren Francis Walsingham och hans chef, drottning Eilzabeth I.

Spionchefens tentakler gjorde det möjligt för honom – och därmed den engelska statsledningen – att vara underrättad om den spanska armadans planerade anfall mot England flera år innan denna inträffade med katastrofalt resultat för Spanien 1588. Walsingham var även instrumental när det gällde att få Elizabeths utmanare om tronen, den katolska skotska drottningen Maria Stuart (1542-87), dömd till döden och avrättad. Agrell beskriver Walsinghams underrättelsesystem som ”ett nätverk av ett antal kompletterande grupper av agenter” (sidan 54).

Gustaf Vasas och Gustaf IIIs spioner. Det svenska underrättelseväsendet har i ett historiskt perspektiv aldrig tillnärmelsevis varit lika välorganiserat som det engelska, vilket icke hindrar att det även hos svenska makthavare funnits ett behov av att känna till vad fienden har för sig.

Gustaf Vasa (1496-1560) hade inte kunnat slå ned alla uppror som riktades mot honom utan vänligt inställda personer som höll honom underrättad om vad som tilldrog sig i riket. En av dessa benägna uppgiftslämnare kallas Hans Våghals, som förekommer i den kunglige krönikören Peder Swarts krönika och dessutom figurerar som romanfigur i en bok av den på sin tid populäre och mycket produktive författaren Carl August Cederborg (1849-1933). http://torehartung.se/artikel/hans-vaghals-gustav-vasas-hemlige-agent/

Hans Våghals skall i Hova i Västergötland ha snappat upp viktiga brev, vilka bidrog till att organisatörerna bakom Västgötaherrarnas uppror 1529 kunde infångas, dömas till döden och avrättas. I Stenkullen i Lerums kommun finns för övrigt en väg uppkallad efter Hans Våghals.

En särskild roll i den svenska underrättelsehistorien spelar vidare de spioner som 1791 utsändes av Gustaf III till Frankrike. Syftet var att kartlägga området mellan Paris och Le Havre som förberedelse för den svenske konungens planerade invasion med sikte på att störta de franska revolutionärerna – enligt Gustaf III ”Europas orangutanger” – och återinföra monarkin. Dessa modiga män var kaptenen, Finlands-vännen och kartografen Otto Carl von Fieandt (1758-1823) och Carl Fredrik König (1767-1858).

Om dessa kungliga spioner har min gamle klasskamrat från Salems kyrkskola, Thorsten Sandberg, skrivit boken Gustav III:s spioner (Historiska Media 2006, 160 sidor). König och von Fieandt utförde sitt uppdrag och kunde återvända hem med väl förrättat värv. De underrättelser inklusive en noggrant utförd karta de medförde kom dock aldrig att användas för avsett ändamål – Gustaf IIIs tilltänkta contrarevolution i Frankrike blev som bekant aldrig av.

Otto Carl von Fieandt – en av Gustaf IIIs spioner.

De ryska sågfilarna. Inför det Första världskrigets utbrott 1914 skedde en successiv uppladdning på spionagets område bland huvudaktörerna England, Tyskland, Ryssland och Frankrike. Wilhelm Agrell konstaterar att de krigförande parterna i stort hade ”med några få undantag mycket begränsade möjligheter att bedriva underrättelseverksamhet djupt in i motståndarens område” (sidan 143). Istället fick signalspaningen en allt större betydelse i takt med att de militära staberna och förbanden alltmer började använda sig av radiokommunikation.

Trots att underrättelseverksamheten var tämligen outvecklad i samband med det stora krigets utbrott rådde på sina håll en utbredd spionskräck, till stor del förmedlad och förstärkt av pressen, som inte stod i proportion till den verksamhet som faktiskt förekom. I vårt land var det arvfienden Ryssland som hamnade i fokus. Agrell skriver (sidan 146):

Sverige var ett av de länder som tidigast drabbades av denna massmedialt genererade spionrädsla i form av de så kallade sågfilarna, kringresande ryska hantverkare som dök upp i olika landsdelar från sekelskiftet och framåt. Trots omfattande insatser från den 1908 inrättade underrättelsebyrån vid generalstaben lyckades man aldrig lagföra någon sågfilare eller riktigt komma underfund med vari den antagna illegala verksamheten skulle ha bestått. https://sv.wikipedia.org/wiki/S%C3%A5gfilare

De ryska sågfilarna var verksamma i Sverige 1899-1914 och bestod till övervägande delen av bönder från trakterna kring Novgorod, vilka sökte dryga ut sina magra inkomster. Dock skall under perioden 1909-12 några av de kringvandrande hantverkarna ha varit ryska militärer.

Den 22 september 1901 anlände fyra ryska sågfilare till Skeppsbron i Stockholm med fartyget Bore II och togs av polisen genast in till förhör. De lystrade enligt samtida uppgifter och stavning till namnen Stephan Federof Merkuschew, Michail Spiridonoff Oparkin, Ivan Dimitrief Ostimof samt Ivan Masseliwitch Makarof. Varken dessa eller någon av deras kolleger kunde överbevisas om brottslig verksamhet, men de fyllde en viktig funktion – som argument för upprustning av det eftersatta svenska försvaret. https://stockholmskallan.stockholm.se/post/30723

Mata Hari var vacker att titta på men värdelös som spion.

Den inkompetenta Mata Hari. Paradoxalt nog är det en fullkomligt inkompetent spion som gått till hävderna som Första världskrigets mest berömda underrättelseagent. Jag syftar på Mata Hari, eller Margaretha Geertruida Zelle (1876-1917) som hon egentligen hette. Hon föddes i nederländska Leeuwarden som dotter till en hattmakare. 1895 gifte hon sig med den 20 år äldre kaptenen Rudolph McLeod, en nederländare med skotskt påbrå, med vilken hon fick två barn. Paret flyttade 1897 till Java i Indonesien, som då var en nederländsk koloni. https://www.faktoider.nu/matahari.html

Paret skilde sig 1906 och Margaretha Zelle flyttade tillbaka till Europa och Paris, där hon antog artistnamnet Mata Hari, som är indonesiska för ”sol” (ordagrant ”dagens öga”). Hon gjorde sig en karriär som exotisk dansare och lättklädd posör på ekivoka vykort. Sedan denna karriär avslutats tycks Zelle mestadels ha försörjt sig på att vara älskarinna åt olika välbeställda män.

I maj 1916 kontaktades Zelle av den tyska underrättelsetjänsten och mottog förskottsbetalning för att bedriva spionage för dess räkning; hon utförde dock aldrig några tjänster för tyskarna emedan hon enbart var intresserad av pengarna. I augusti kontaktades hon av fransmännen och blev därmed dubbelagent. Mata Hari torde ha varit en av tidernas mest värdelösa spioner och kommunicerade helt öppet med sina uppdragsgivare via klartext i telefon eller brev. Det höll naturligtvis inte i längden.

Även om Mata Hari aldrig utförde några faktiska uppdrag för tyskarnas räkning var det ett faktum att hon fått betalt av dem. Det räckte för att hon skulle dömas till döden av en fransk domstol och arkebuseras i Vincennes i norra Frankrike den 15 oktober 1917. Flera filmer har gjorts om Mata Haris sorgliga öde, bland annat Mata Hari med Greta Garbo i titelrollen 1931.

Inte alla svenska KGB-agenter åkte dit. Efter bolsjevikernas statskupp i Ryssland 1917 hamnade de ryska kommunisterna och Sovjetunionen i fokus för västvärldens underrättelsetjänster. Det Kalla kriget, i realiteten det Tredje världskriget, är inte minst en historia om de respektive spionorganisationernas verksamhet. Sverige har som neutralt land varit en viktig arena i denna kamp mellan västliga och östliga underrättelseintressen. Ett antal svenskar har dömts till fängelsestraff för Sovjetunionens och/eller dess satellitstaters räkning: Hilding Andersson, Enbomligan med Fritiof Enbom i spetsen, Stig Wennerström, Stig Bergling och Bertil Ströberg.

Fritiof Enbom från Boden dömdes till livstids fängelse för spioneri för Sovjetunionens räkning.

Ännu mer intressanta än de svenska östspioner som överbevisats om sin skuld och dömts är enligt min mening de som inte åkte fast. Den mest spektakulära av dessa var en sovjetagent som gick under kodnamnet ”Getingen”, vilken skall ha haft en hög befattning inom den svenska utrikesförvaltningen.

När Otto Danielsson, kommissarie på SÄPO och chef för den så kallade ryssroteln samt ansvarig för svenskt contraspionage, besökte de avhoppade sovjetspionerna Vladimir och Jevdokia Petrov i Australien – makarna Petrov tjänstgjorde vid Sovjetunionens ambassad i Stockholm på 1940-talet – kunde dessa berätta att ”Getingen” var identisk med en svensk diplomat och utrikestjänsteman som hette Åström i efternamn.

Det kunde följaktligen knappast röra sig om någon annan än den homosexuelle Sverker Åström (1915-2012), som efter en inledande diplomatisk karriär i Stalins Sovjet sedan bland annat blev kabinettssekreterare och FN-ambassadör. Han undgick åtal tack vare att han hölls om ryggen av regering och utrikesförvaltning. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/12/08/en-tappad-sko-makarna-petrov-och-svenska-ryssagenter/

En annan högt uppsatt ryssagent som avslöjades av makarna Petrov var agenten ”Senator”. Denne var identisk med den socialdemokratiske riksdagsmannen Georg Branting (1887-1965), son till statsminister Hjalmar Branting och en öppen beundrare av Stalins Sovjetunionen.

Ytterligare en sovjetisk agent som hittills undgått att ställas till svars för sin landsförrädiska verksamhet är Pierre Schori, född 1938. Den avhoppade sovjetiske spionchefen Oleg Gordievskij avslöjade i en intervju med tidskriften Contra #2 1999 att Schori under en följd av år var Sovjetunionens främsta informationskälla i Sverige och som sådan tveklöst viktigare än journalisten och författaren Jan Guillou, som erkänt att han 1967-72 samarbetade med KGB.

Pierre Schori var i likhet med Sverker Åström bland annat kabinettssekreterare vid UD och FN-ambassadör samt under en period även riksdagsledamot. Schori ingick tillsammans med Sten Andersson och Anders Thunborg i den grupp socialdemokrater som under 1960- och 1970-talet enligt Olof Frånstedt i första delen av  boken Spionjägaren (2013) hade regelbundna kontakter med KGBs högste befattningshavare på sovjetambassaden i Stockholm.

Det är symptomatiskt för Schoris utrikespolitiska inställning att han vid ett möte med Socialistinternationalen den 13 december 1980 uttalade sitt stöd för de sovjetiske diktatorn Leonid Brezjnevs planer – som aldrig blev av – att, med stöd av Brezjnevdoktrinen, intervenera militärt i Polen för att slå ner fackföreningsrörelsen Solidaritets uppror mot den sovjetiska övermakten. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/09/07/sovjetlakejen-schori-stodde-sovjetisk-intervention-i-polen/

Sverker Åström alias ”Getingen”. Han skyddades av regering och utrikesförvaltning och undgick därmed åtal.

Kina, Iran och Ryssland. Den internationella spionageverksamheten förändras fortlöpande i takt med världshändelserna, och i dag är det ställt utom allt tvivel att det är från det kommunistiska Kina, den islamistiska terrorstaten Iran och det putinska Ryssland med dess auktoritära styre som de främsta hoten mot friheten och demokratin i väst kommer. Wilhelm Agrell sammanfattar i sin bok Det dunkla pusslet spioneriets metamorfosering på följande sätt (sidan 369):

Underrättelseverksamhetens utveckling kan liknas vid en person som springer uppför en nedåtgående rulltrappa och springer allt snabbare bara för att märka att också rulltrappan ökar farten. Genom historien har underrättelsetjänster uppfunnit och utnyttjat alla upptänkliga metoder för att komma åt eftertraktad information eller manipulera personer, institutioner och stater. Men varje framgång har visat sig vara av tillfällig art, en begränsad tid och åtkomst, inblick eller kontroll.

 

Navalnyj senaste offret för Kremls förgiftningspolitik

9 september, 2020

Det senaste offret för nervgiftet novitjok – den ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj.

Den ledande ryske oppositionspolitikern Aleksej Navalnyj, född 1976, har av läkare på det tyska Charité-sjukhuset i Berlin väckts ur sin konstgjorda koma. Det var den 20 augusti Navalnyj insjuknade med förgiftningssymptom efter att ha intagit en kopp te på flygplatsen inför en flygning från Tomsk i Sibirien till Moskva. https://www.bbc.com/news/world-europe-54061370

Planet omdirigerades till Omsk, där Navalnyj togs in för behandling på ett ryskt sjukhus. Myndigheter nekade först att låta Navalnyj färdas utomlands för vård, men efter tre dagar tilläts han flyga med ett tyskt ambulansflygplan till Berlin. Då hans tillstånd förbättrats har han nyligen väckts ur sin koma.

”He is responding to verbal stimuli”, har en talesperson för Charité-sjukhuset förklarat. ”It remains too early to gauge the potential long-term effects of his severe poisoning.” Enligt det toxikologitest som utfördes vid det tyska sjukhuset föreligger ”ovedersägliga bevis” för att den ryske oppositionspolitikern förgiftats med nervgiftet novitjk, som framställdes och utvecklades vid laboratorier i Sovjetunionen under 1970- och 1980-talen.

Fördömanden av mordförsöket på Navalnyj har kommit från ett flertal håll, däribland Tysklands förbundskansler Angela Merkel och Sveriges statsminister Stefan Löfven. Ryssland har ombetts ge en förklaring till det inträffade. Också den västliga försvarsalliansen NATO har skarpt fördömt ”det fruktansvärda likvidationsförsöket mot Aleksej Navalnyj”.

NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg: ”Den som använder kemiska vapen visar en fullständig brist på respekt för människolivet.” https://www.svt.se/nyheter/utrikes/nato-fordomer-misstankt-rysk-forgiftning-mot-aleksej-navalnyj

Polisen söker spår av gift i den park i Salisbury där Sergej och Julia Skripal uppehöll sig innan de insjuknade.

Det kommer inte som någon sensation att officiella ryska företrädare har tillbakavisat anklagelserna om att den ryska Putin-administrationen ligger bakom det aktuella mordförsöket. Kremls talesman Dmitrij Peskov har bland annat citerats: ”All attempts to somehow implicate Russia with what happened are unacceptable to us, they are absurd.”

Varför sådana försök skulle vara ”absurda” bryr sig Peskov inte om att förklara. Ryssarna har även sökt göra gällande att Navalnyj skulle lida av någon sorts sjukdom relaterad till ämnesomsättningen. Det är ur ryskt perspektiv förståeligt att man inte vill kännas vid att Navalnyj har förgiftats med ett toxiskt ämne ur den sovjetiskt framställda novitjok-gruppen.

Om så skulle vara fallet – och jag ser ingen anledning att betvivla de tyska forskarrönen – kan förgiftandet endast ha utförts av någon som arbetar för eller har kopplingar till den ryska säkerhetstjänsten, vilket har framhållits av exempelvis SVT-korrespondenten Bert Sundström: https://www.svt.se/nyheter/utrikes/svt-s-korrespondent-de-enda-som-kan-anvanda-giftet-ar-personer-som-arbetar-for-ryska-sakerhetstjansten

Förnekandet av rysk inblandning i fallet Navalnyj faller väl inom ramen för vad som har kallats plausible deniability och som har präglat Rysslands internationella agerande när det gäller exempelvis inblandningen i proryska grupperingars krigföring i östra Ukraina och inbördeskrigen i Libyen och Syrien.

Genom att använda sig av styrkor som inte direkt kan kopplas till den ryska krigsmakten så är det möjligt för Kreml – även om alla bedömare som inte är tvångsmässiga Putin-anhängare inser att det är Kreml som ligger bakom – att förneka sin inblandning. https://www.theobserver-qiaa.org/plausible-deniability-russias-modern-international-strategy

Novitjok användes som bekant även vid förgiftandet av den tidigare ryske dubbelspionen Sergej Skripal och dennes dotter Julia Skripal i engelska Salisbury 2018. Paret Skripal svävade länge mellan liv och död men överlevde till slut. En brittisk undersökning pekade ut aktörer vid den militära ryska underrättelsetjänsten GRU som skyldiga. https://en.wikipedia.org/wiki/Poisoning_of_Sergei_and_Yulia_Skripal

Det ser i nuläget ut som om även Aleksej Navalnyj skulle överleva, men vilka framtida men han eventuellt kan komma att drabbas av är oklart.

Aleksandr Litvinenko före och efter förgiftningen.

Det mest kända fallet avseende förgiftning av ryska oppositionella är eljest den landsflyktige Aleksandr Litvinenko, som i november 2006 avled på ett sjukhus i London sedan det konstaterats att han bibringats polonium-210, en isotop av det sällsynta radioaktiva grundämnet polonium, vilket upptäcktes av den polska forskaren Marie Curie 1898. https://sv.wikipedia.org/wiki/Aleksandr_Litvinenko

Litvinenko var en tidigare öppet Putin-kritisk KGB- och FSB-officer som bland annat ägnade stor energi åt att undersöka mordet på journalisten Anna Politkovskaja. En brittisk undersökning kom fram till slutsatsen att mordet utförts av de båda ryska agenterna Dmitrij Kovtun och Andrej Lugovoj. https://tommyhansson.wordpress.com/2018/03/13/fallet-skripal-ryska-mord-och-mordforsok/

Genom mordförsöket på Aleksej Navalnyj, som är Rysslands internationellt mest kände oppositionsledare, signalerar Kreml att regimkritik medför allvarliga hälsorisker. Man signalerar också att man ger fullkomligt tusan i vad det internationella samfundet anser om det. De enda ”oliktänkande” Putin tolererar är de mycket Putin-lojala oppositionspartier som finns i den ryska statsduman, där Rysslands federala kommunistiska parti under ledning av Gennadij Ziuganov och Liberaldemokraterna med Vladimir Zjirinovskij som anförare är de största.

 

Rjukan och Ljungaverk: här tillverkades tungt vatten till Nazityskland

22 juli, 2020

Tungvattenanläggningen i Vermork i Rjukan är ett av UNESCOs världsarv.

Den 28 februari 1943 saboterades Norsk Hydros elektrolysanläggning för framställning av tungvatten i Vemork i Rjukan, Telemark fylke i Norge. Sabotörerna utgjordes av Kompani Linge, en nio man stark norsk kommandotrupp vilken lyckades genomföra aktionen utan att ett enda skott blev avlossat. Omkring 500 kilogram tungvatten rann ut i avloppet vilket var ett svårt avbräck för de tyska beställarna. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tungvattenaktionen

Så kallat tungt vatten, D2O (deuteriumoxid), innehåller komponenten deuterium och utvinns ur vanligt vatten (H2O). Nazityskland var beroende av tungt vatten som moderator i kärnklyvningsprocessen syftande till att tillverka atomvapen; tyskarna antog – felaktigt – att grafit inte kunde användas som moderator. Rjukan-fabriken i det ockuperade Norge var den viktigaste anläggningen för produktion av tungt vatten. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tungt_vatten

Den norska operationen i Telemark var de allierades andra försök att neutralisera den tyska tungvattenframställningen. Den 18 oktober 1942 hade brittiskt flyg försökt luftlandsätta brittiska soldater, som skulle tas emot av en norsk förtrupp i Telemarksfjällen, medelst glidplan. Allt gick dock på tok med påföljd att samtliga brittiska soldater togs till fånga av det fruktade Gestapo och avrättades efter svår misshandel och tortyr. 41 man miste livet på detta sätt.

Den 16 november 1943 genomförde amerikanskt bombflyg en attack mot anläggningen i Rjukan, där driften hade återupptagits endast tre månader efter den lyckade norska sabotageaktionen. Av sammanlagt 161 bomber träffade dock endast 18 sina mål och 20 norska civila miste livet. Bara 60 kilogram tungt vatten förstördes och driften kunde återupptas efter kort tid.

Det sista allierade sabotaget mot det för Tyskland öronmärkta tungvattnet skedde den 20 februari 1944. Norska motståndsmän hade kvällen innan apterat tidsinställda sprängladdningar på färjan D/S Hydro med slutdestination Travemünde, vilken ombord hade sammanlagt elva järnvägsvagnar av vilka några innehöll komponenter för tungvattenframställning.

Vy över Ljungaverk. Här tillverkades det svenska tungvattnet som exporterades till Nazityskland under Andra världskriget.

Halvvägs ut på sjön Tinnsjö i Notoddens kommun, Norges tredje djupaste sjö, detonerade laddningarna och färjan sjönk på fem minuter. 18 personer, varav tolv norska civila, två besättningsmän och fyra tyska soldater, miste livet. Härefter nedprioriterades det tyska kärnvapenprogrammet. Så inte det amerikanska. Den första provsprängningen ägde rum i Alamogordo i New Mexico i juli 1945, och den 6 respektive 9 augusti släpptes atombomberna över Hiroshima och Nagasaki vilka slutgiltigt fick slut på kriget. http://laromkarnvapen.se/var-finns-karnvapen/usa/

Vad som fram till 2015 var så gott som okänt var, att Sverige efter det norska debaclet hamnade i fokus för Tysklands ansträngningar att framställa tungt vatten. Den som efter åratal av gedigna studier kartlagt  den svenska tungvattenframställningen är Ulf Sundholm, som skrivit tre böcker i ämnet. Det tunga vattnet exporterades med den av Socialdemokraterna ledda samlingsregeringens goda minne till Tyskland men också till USA mitt under brinnande krig. https://www.s-sanningen.com/tungvattnet

Produktionen ägde rum i en 1912 grundad fabriksanläggning i Ljungaverk i Torps socken, Ånge kommun i Medelpad. Här tillverkades karbid, kalkkväve, salpetersyra, sprängmedel till ammunition och ammoniumnitrat. Under Andra världskriget började man även producera syntetiskt gummi samt, som nämnts, så kallat tungt vatten. Att Sverige stod till tjänst med för de tyska krigsansträngningarna nödvändigt materiel var ingen nyhet – Tredje riket var beroende av svenska produkter som kullager, järnmalm och stridsplan. Att lägga tungt vatten till de övriga exportprodukterna erbjöd inga problem för den S-ledda regeringen.

Från och med hösten 1944 och några månader framåt övervakades tungvattenframställningen vid Ljungaverk av en tysk Gestapo-man kallad Fritz, som inlogerades i en gästbostad på fabriksområdet. Drygt 30 ampuller innehållande vardera 25 gram tungt vatten hade placerats i lådor för vidare transport till Travemünde i Tyskland.  Transporten skedde via ammunitionsfabriken inrymd i Björkberget i Gällö cirka sju mil nordväst om Ljungaverk.

Författaren Ulf Sundholm framhöll 2015 för Sveriges radio: ”Hylsorna med tungt vatten gick från Ljungaverk med tåg. Man lastade om uppe i Gällö till tyska transittåg. Det fanns ett dubbelspår där.” https://sverigesradio.se/artikel/6209697

1950 monterades fabriksanläggningen i Ljungaverk ner och framställningen av tungvatten upphörde. Ett svenskt program för framställandet av kärnvapen hade emellertid inletts redan 1945 och ägde under stor sekretess bestånd ända fram till 1972, även om programmet under sin senare fas mest var inriktat på kärnvapenskydd. https://sv.wikipedia.org/wiki/Svenska_k%C3%A4rnvapenprogrammet

Explosionerna i Iran – sabotage eller olyckor eller både och?

18 juli, 2020

 

Iran har drabbats av ett stort antal explosioner på senare tid. Bilden är dock från en raketexplosion vid Imam Khomeini Space Center i norra Iran 2019, som enligt iranska myndigheter skall ha berott på ett ”tekniskt missöde”.

Det är mycket som exploderat och bränts upp i mullornas Iran på sistone: kärnvapenanläggningar, robotramper, militära installationer av olika slag. Några av incidenterna kan sannolikt tillskrivas ren inkompetens i form av den så kallade mänskliga faktorn, medan annat visar tecken på en orkestrerad kampanj. Jason Brody, policy director vid organisationen United Against Nuclear Iran (UANI), säger i en intervju med Fox News den 14 juli:

The tempo and tenor of the recent explosions in Iran have been unusual. There is evidence of a concerted campaign underway to thwart Iran´s nuclear program. The more Iran advances its nuclear program in violation of the Joint Comprehensive Plan of Action (JCPOA), the greater the likelihood for additional strikes. https://www.foxnews.com/world/irans-nuclear-facilities-are-mysteriously-under-attack?fbclid=IwAR0lJj-8oStgqvq4whE6OashNHyrkjbCK60fmEcmaDUGwdeAWSRiVYaEZ3I

JCPOA åsyftar det avtal som slöts i Wien den 14 juli 2015 mellan Iran å den ena sidan och den fem permanenta medlemmarna i FNs säkerhetsråd (USA, Storbritannien, Ryssland, Frankrike och Kina) samt Tyskland och den Europeiska unionen (EU) å den andra. Jag varnade i en bloggtext i samband med undertecknandet av det ramavtal som föregick det slutliga avtalet att faran för en ny ”Münchenöverenskommelse” var överhängande. https://tommyhansson.wordpress.com/2015/04/13/det-nya-iran-avtalet-kan-bli-en-ny-munchen-overenskommelse/

Münchenöverenskommelsen var det avtal som ingicks mellan Tyskland, Storbritannien, Frankrike och Italien den 30 september 1938, vilket den brittiske premiärministern Neville Chamberlain (1869-1940) trodde skulle leda till ”fred i vår tid”. Avtalet överlämnade bland annat Sudetenland i Tjeckoslovakien till Hitlers Tyskland. Överenskommelsen kunde som alla vet inte hindra att Andra världskriget bröt ut knappt ett år senare. På liknande sätt skulle Iran-avtalet från 2015 kunna leda till ökad spänning och i värsta fall krigshandlingar i Mellanöstern. https://sv.wikipedia.org/wiki/M%C3%BCnchen%C3%B6verenskommelsen

Natanz anrikningsanläggning. Den explosion som blivit mest uppmärksammad är den som inträffade vid Irans största anrikningsanläggning för uranium i staden Natanz i Isfahan-provinsen i landets sydvästra del den 2 juli 2020. Regimen i Teheran har erkänt att anläggningen fått omfattande skador på grund av sabotage.

Det mesta av delarna ovan jord skall ha förstörts. Analytiker i väst uppskattar att skadorna har försenat det iranska kärnvapenprogrammet med mellan ett och två år. Gruppen Homeland Panthers uppges ha tagit på sig dådet. https://en.wikipedia.org/wiki/2020_Iran_explosions

Parchins militärkomplex. Den senaste vågen av sabotageaktioner inleddes med en explosion den 25 juni vid det militära komplexet i Parchin 30 kilometer sydost om den iranska huvudstaden Teheran. Inom en timme drabbades Parchin samt en militäranläggning i Shiraz av sabotagehandlingar, något som bland annat ledde till störningar i eltillförseln. Enligt den kuwaitiska tidningen Al-Jarida var det israeliska F-35-plan som orsakade förödelsen. Israeliska talespersoner förnekade israelisk inblandning.

Mashhad räknas som Irans heligaste stad och lockar till sig miljontals pilgrimer varje år.

Sina Ar´har-kliniken. Den 30 juni skedde en explosion i Sina Ar´har hälsocenter i Teheran. 15 kvinnor och fyra män uppges ha dödats vid tillfället. Enligt Teherans vice borgmästare orsakades smällen av en läcka på en medicinsk gastank i byggnaden.

Khuzestan. Den 4 juli drabbades Shahad Medhaj Zargans kraftverk i staden Ahvaz i den västliga provinsen Khuzestan av en explosion. Samtidigt skadades 70 personer då kloringas läckte ut i Karuns petrokemiska center i staden Mashah nära Ahvaz.

Baqershahr syrefabrik. Den 7 juli ledde en explosion inuti en anläggning för framställning av syre i Baqershahr söder om Teheran till att två personer dog och tre skadades. Enligt iranska statsmedier berodde explosionen på den mänskliga faktorn.

Västliga bedömare har påpekat, att anläggningen ligger nära en plats där ett arkiv med informationer om Irans kärnvapenprogram stals av israeliska underrättelseagenter i juli 2018. Informationen skall ha visat att Iran bröt mot JCPOA-överenskommelsen. https://english.alarabiya.net/en/features/2018/07/16/REVEALED-How-the-Mossad-stole-Iranian-nuclear-files-from-secret-warehouse

Militäranläggningar i Teheran. Den 9 juli rapporterades om en explosion i västra Teheran. Regimen har officiellt förnekat att det inträffat en explosion men har medgivit, att elförsörjningen slogs ut i ett område. Om vi får tro bedömare i väst så drabbades en robotanläggning/fabrik som tillhör det iranska Revolutionsgardet.

Smällen skall även ha drabbat ett område med underjordiska anläggningar relaterade till forskning om kemiska vapen och en oidentifierad militär produktionsanläggning. En iransk underrättelseman informerade New York Times att Israel möjligen var inblandat i sabotagehandlingarna. Vidare  skadades en person vid en gasexplosion i en bostadsbyggnad i Teheran.

Tondgooyan petrokemiansläggning. Den 12 juli var det åter dags för en explosion i en petrokemisk anläggning i staden Mahshahr i sydvästra delen av Iran. Detta berodde enligt iranska tjänstemän på ”varmt väder”.

Industrikomplex i Mashhad. I staden Mashhad, belägen 850 kilometer öster om Teheran, inträffade den 13 juli en explosion i ett industrikomplex. Iranska medier rapporterade att incidenten skedde när ett förråd för gaskondensat exploderade. Polisen utreder fortfarande händelsen. Mashhad är med sina tre miljoner invånare landets näst största och räknas som Irans heligaste stad.

Ett av de eldhärjade fartygen i Bushehrs hamn.

Bushehrs hamn. Den 15 juli fattade minst sju fartyg eld i ett skeppsvarv beläget i hamnen i Bushehr i sydvästra Iran. Tidigare på dagen härjades en aluminiumfabrik i den sydliga staden Lamerd av en eldsvåda. Enligt iranska talespersoner skall bränderna ha förorsakats av en räcka faktorer såsom sabotage, ogynnsamma väderförhållanden, olyckor samt materialfel. Inga personer skall ha kommit till skada. https://www.aljazeera.com/news/2020/07/ships-damaged-fire-breaks-iran-bushehr-port-200715144227617.html

Parallellt med dessa händelser har den europeiska flygsäkerhetsorganisationen European Aviation Safety Agency (EASA) avrått flygbolag från att flyga över Iran: ”Due to the hazardous security situation, and poor coordination between civil aviation and military operations, there is a risk of misidentification of civil aircraft.” https://worldisraelnews.com/danger-zone-europe-warns-airlines-against-flying-over-iran/

Den 8 januari i år sköts det ukrainska planet Ukraina International Airlines Flight 752 (en Boeing 737) ner av iranskt luftvärn strax efter start från Teheran på en färd som skulle ha tagit planet till Kiev. 176 passagerare och besättningen omkom.

Det förefaller sannolikt att en del av de händelser som redovisats ovan varit sabotageaktioner utföra av inhemska krafter. Det kan heller knappast uteslutas att Irans ärkefiende Israel varit inblandat i något fall. Merparten torde dock ha varit följden av den kaotiska situation som råder i landet i form av dels Kina-smittan, dels landets växande ekonomiska problem. Därtill ökar befolkningens missnöje med regimens allmänna inkompetens och det förtryck som drabbar oliktänkande.

Professor förutspår: ”Trump har 91 procents chans att vinna presidentvalet”

11 juli, 2020

Donald Trump valdes till USAs president 2016 trots att så gott som alla förutspådde en klar seger för Hillary Clinton.

Donald Trump har 91 procents chans att vinna det amerikanska presidentvalet – det 59e i ordningen – den 3 november. Det förutspår en analysmodell, kallad the Primary Model, som utvecklades 1996 av professor Helmut Norpoth vid Stony Brook University i New York. https://www.independent.co.uk/news/world/americas/us-election/donald-trump-chance-of-winning-election-2020-joe-biden-poll-model-a9609236.html

”The Primary Model gives Trump a 91 percent chance of winning in November”, citeras den i Tyskland födde Norpoth. Enligt Norpoth skulle hans analysmodell på ett korrekt sätt ha förutsagt 25 av de 27 amerikanska presidentval som hållits sedan 1912. http://primarymodel.com/2020

Norpoths analysmodell tar med i beräkningen de tidiga faserna i partiernas nomineringsprocesser och lägger tonvikten vid, hur mycket entusiasm kandidaterna förmår generera på ett tidigt stadium. Norpoth: ”The terrain of presidential contests is littered with nominees who saw a political lead in the spring turn to dust in the fall.”

Om Norpoth har rätt innebär det att det Demokratiska partiets kandidat, den förre vicepresidenten Joe Biden, är illa ute trots ledning i flera opinionsundersökningar. Detta på grund av förluster i de tidiga primärvalen i Iowa och New Hampshire, då borgmästare Pete Buttegieg respektive senator Bernie Sanders visade sig starkast. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/direktrapport-demokraternas-primarval-i-new-hampshire

Kommer ”Sleepy Joe” Biden att triumfera över Trump i november?

Norpoths modell visade sig stämma perfekt i valet 2016, då Hillary Clinton förutspåddes en tämligen klar seger mot republikanen Donald Trump av de flesta så kallade förståsigpåare. Hon fick visserligen flest publika röster men kom till korta i den avgörande elektorsröstningen: Trump fick 304 elektorsröster mot 227 för Clinton. Enligt Norpoths modell skulle Trumps elektorsröster ökas på till 362 2020. https://www.theguardian.com/commentisfree/2016/oct/27/hillary-clinton-will-win-what-kind-of-president-white-house-obama

Sällan har väl det gamla talesättet ”det är svårt att sia, särskilt om framtiden” besannats som i USAs presidentval 2016. Ett osäkerhetsmoment inför det stundande valet är covid-19-pandemin. Den kan kosta president Trump segern men också ge honom ett försteg om det visar sig att smittan och dödsfallen minskar i USA samtidigt som ekonomin i bästa fall visar tecken på återhämtning.

Skulle den svage och uppenbart senile Biden vinna väntar kaos i världens ledande demokrati men också i världen. Biden, som ibland inte verkar veta var eller i vilket årtionde han befinner sig, kommer med all säkerhet att hänsynslöst utnyttjas av radikala vänstergrupper och påverka såväl inrikes- som utrikespolitik på ett katastrofalt sätt. Icke minst det röda Kina skulle gnugga händerna av förtjusning vid en seger för Biden.

Sverige-bildens utveckling: från internationellt föredöme till pariastat

28 juni, 2020

 

Företrädare för ”världens första feministiska regering” besöker Iran.

Sveriges rykte utomlands är inte längre vad det har varit. Från att tidigare ha ansetts vara ett internationellt föredöme som det perfekta exemplet på ”demokratisk socialism” med såväl välfärd som bibehållen demokrati, betraktas vårt land numera på sina håll som en pariastat. https://www.msn.com/en-us/news/world/sweden-tries-out-a-new-status-pariah-state/ar-BB15Qn1L

Det liberala flaggskeppet The New York Times – i och för sig långt ifrån alltid något sanningsvittne – hade således den 25 juni en artikel med rubriken ”Sweden Tries Out a New Status: Pariah State”. Bakgrunden är, föga oväntat, den svenska hanteringen av Kina-smittan. I artikeln citeras förra norska statsministern Gro Harlem Brundtland: ”When you see 5000 deaths in Sweden and 230 in Norway, it is quite incredible.”

I tidningstexten omtalas också det faktum, att svenskar inte är välkomna i något av de andra nordiska länderna på grund av rädsla för smittorisken. Personligen anser jag denna rädsla vara våldsamt överdriven, men jag kan inte förneka att den existerar och att den ger Sverige och oss svenskar ett dåligt rykte.

Svenska kvinnor i slöja blir världsnyhet

Jag undrar om inte den minskade uppskattning av Sverige i världen vi nu ser tog sin början, då ett antal kvinnliga medlemmar i ”världens första feministiska regering” jämte statsminister Stefan Löfven besökte Iran i februari 2017 för att underteckna ett antal handelsavtal med mullorna i Teheran. Det blev en världsnyhet då de svenska ministrarna uppträdde i slöja och i övrigt såg ut som om de hade ekiperat sig i närmaste lumpbod.

Det konstaterades i världspressen, att vare sig Tysklands förbundskansler Angela Merkel eller Storbritanniens premiärminister Theresa May hade beslöjat sig i möten med iranska ledare. De svenska ministrarna fick kritik från feminister såsom den iranska journalisten Masih Alinejad, som menade att svenskorna borde ha kritiserat diskrimineringen av kvinnor i Iran i stället för att dansa efter mullornas pipa.

Dåvarande EU- och handelsministern Ann Linde tillhörde de svenska delegaterna i Iran. Som utrikesminister sedan september 2019 har hon knappast inneburit någon förbättring jämfört med sin föregångerska på posten, Margot Wallström vilken lyckades med konstycket att göra sig ovän med både arabstaterna och den judiska staten Israel – i sistnämnda land förklarades hon persona non grata.

Dansande polis i Stockholms Pride-tåg.

Orsaken till israelernas ställningstagande bottnade dels i att en av den nya svenska regeringens första åtgärder 2014 var att erkänna det så kallade Palestina som statsbildning, dels att Wallström i riksdagen anklagat Israel för att ägna sig åt ”utomrättsliga avrättningar” då man oskadliggjorde palestinaarabiska terrorister. https://svenska.yle.fi/artikel/2015/01/15/sr-wallstrom-persona-non-grata-i-israel

Ett direkt beklämmande intryck gjorde Linde vid en TV-intervju med tyska Deutsche Welle, då hon i en intervju skulle försvara Sveriges pandemistrategi på grötig engelsk-skånska. Bland annat påstod hon att i Sverige kunde alla som ville bli testade för den kinesiska smittan, vilket var sakligt fel. I efterhand sökte hon, med begränsad framgång, rådda sitt anseende med att hon hade menat Stockholm och inte Sverige som helhet. https://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=7500581

Kritiken lät inte vänta på sig. Bland annat anmälde Sverigedemokraterna Ann Linde till riksdagens konstitutionsutskott (KU) för att hon ljugit om pandemitestningen.

Listan över exempel som visar att bilden av Sverige som internationellt föredöme flagnat betänkligt skulle kunna göras mycket lång. Jag skall ge ytterligare ett par exempel. Ett är att personer med funktionsnedsättning halkat efter betydligt i det svenska så kallade välfärdssamhället, vilket konstateras av Elisabeth Wallenius, ordförande i Funktionsrätt Sverige i en debattartikel i Expressen den 3 december 2019. https://www.expressen.se/debatt/sverige-fran-foredome-till-riktigt-daligt-exempel/

Sanningen är att inte ens ett av världens största skatteuttag räcker till för vård av sjuka, handikappade och andra behövande i dagens Sverige. Inte när oproportionerliga resurser går till att vidmakthålla världens mest extrema immigrationspolitik.

Kommer därtill polismaktens sorgliga utveckling under senare år. Från att ha satt brottslighetens bekämpande i första rummet tycks svensk polis numera prioritera socialt experimenterande och genustrams – vi har sålunda sett manliga gay-poliser i uniform dansa i Pride-tåg och en kvinnlig polis som böjt knä inför våldsamma demonstranter samtidigt som hon gjorde black power-hälsning.

Sådant borde enligt mitt förmenande resultera i avsked på grått papper. Så kommer dock icke att ske – istället uppmuntras svåitt jag förstår dylikt beteende från den högsta polisledningen. https://tommyhansson.wordpress.com/2020/06/06/efter-knafallet-infor-valdet-vad-ar-det-som-hander-med-den-svenska-polisen/

Tyska kommunister reser staty av massmördaren Lenin

23 juni, 2020

Statyn av Lenin avtäcks av kommunister i Gelsenkirchen.

Medan statyer rivs ned på olika håll i världen sker också det motsatta: statyer reses. Detta har nyligen skett i den nordtyska staden Gelsenkirchen, där medlemmar i det lilla kommunistiska partiet MLPD – som skall utläsas Marxistisches-Leninistisches Partei Deutschlands – avtäckte en staty av Sovjetunionens grundare Vladimir Lenin utanför det egna partihögkvarteret. https://www.bbc.com/news/world-europe-53123947

Statyn, som skall ha tillverkats i dåvarande Tjeckoslovakien 1957, står på bilden ovan intill en affisch med texten Gib Antikommunismus keine Chance!” (Ge inte antikommunismen någon chans!).

Det aktuella statyresandet var inte populärt bland övriga lokala partier, men rättväsendet i området gav ändå klartecken. Borgmästaren i Gelsenkirchen, socialdemokraten Frank Baranowski, uttryckte sig på följande sätt på YouTube: ”Det är svårt att förlika sig med det faktum att en diktator från det 21a /sic!/ århundradet placeras på en piedestal och att ett minnesmärke görs av det. Olyckligtvis har domstolarna beslutat på annat sätt, vi måste acceptera det men inte utan kommentarer.”

Gelsenkirchen är en gammal gruvstad i delstaten Nordrhein-Westfalen i norra Ruhr-området i Tyskland som 2011 hade 257 994 invånare. Staden är  kanske mest känd för fotbollslaget FC Schalke 04 som spelar i den högsta tyska ligan. https://sv.wikipedia.org/wiki/Gelsenkirchen

Vladimir Iljitj Lenin (1870-1924) hette ursprungligen Uljanov i efternamn. Han föddes i staden Simbirsk i Ryssland, vilken 1924 döptes om till Uljanovsk efter Lenins ursprungliga efternamn. Lenin tog sig det revolutionära namnet Lenin efter floden Lena. Han växte liksom de flesta revolutionärer upp i högreståndsmiljö – fadern var en folkhögskoleinspektör med adlig rang. På mödernet hade Lenin såväl judiskt som svenskt påbrå. https://sv.wikipedia.org/wiki/Vladimir_Lenin

Stalin och Lenin – två av historiens värsta massmördare.

Vladimir Iljitj radikaliserades då hans äldre broder Alexander Uljanov (1866-87), en nihilistisk samhällsomstörtare, avrättades genom hängning efter ett misslyckat attentatsförsök riktat mot den hårdföre tsaren Alexander III (1845-94) som också titulerades konung av Polen och storfurste av Finland. Han blev dock inte nihilist som brodern utan studerade Marx och Engels och utformade en egen ideologi utgående från dessas skrifter.

V. I. Lenin var jämte den judiske revolutionären Lev (Leo) Davidovitj Trotskij, ursprungligen Leiba Davidovitj Bronstein, ledande bland de kommunister som 1917 genomförde den bolsjevikiska statskupp som kastade tsarväldet över ända. Lenin blev efter bolsjevikernas seger i det ryska inbördeskriget 1922 ledare för den nya staten Sovjetunionen. Efter sin död i hjärnsyfilis vid 53 års ålder 1924 efterträddes han av den avhoppade prästseminaristen och bankrånaren Josef Vissarionovitj Stalin (1878-1953) med det ursprungliga (georgiska) efternamnet Dzjugasjvili.

Det var dock inte Stalin, under vars välde ”den stora terrorn” skördade uppskattningsvis 60 miljoner människoliv, som initierade terrorn som politiskt vapen i Sovjetryssland. Det var Lenin, som den 20 december 1917 bildade den hemliga underrättelsetjänsten Tjeckan vilken genom årens lopp gått under namn såsom OGPU, NKVD och KGB. Dess förste chef var den polske adelsmannen och fanatiske kommunisten Felix Dzerzjinskij.

Politiskt motiverade mord, tortyr och spioneri har städse ingått i dessa organisationers arbetsbeskrivningar. Den aktuella akronymen under Vladimir Putins styre är FSB. Tjekans dag firas fortfarande en 20 december med tillbörlig pompa och ståt. https://sv.wikipedia.org/wiki/Tjeka

Det troligen bästa och mest rättvisande som skrivits om Lenin på svenska är Kjell Albin Abrahamsons (1945-2016) bok Stor var Lenin…en massmördare och hans statskupp (Hjalmarson & Högberg 2017, 326 sidor). Abrahamson avslöjar obarmhärtigt alla förskönande amsagor om Lenin och porträtterar honom som den han var – en massmördande galning och despot. Som dessutom åke runt i Sovjetrysslands enda Rolls Royce. https://www.bokus.com/bok/9789198313437/stor-var-lenin-en-massmordare-och-hans-statskupp/

MLPDs partifana.

MLPD är ett obotfärdigt kommunistiskt parti som grundades 1982 av bland andra Willi Dickhut (1904-92), vilken 1966 blev utesluten ur det västtyska kommunistpartiet på grund av kritik mot de reformer som genomfördes i Sovjetunionen under Nikita Chrusjtjovs ledning. Att partiet nu reser en staty av den sovjetiska terrorns grundare är förvisso anmärkningsvärt men knappast någon jättesensation. https://en.wikipedia.org/wiki/Willi_Dickhut

 

 

Den moderna ikonoklasmens historielöshet: statyer rivs ner på löpande band

13 juni, 2020

Ett inspektionsteam besiktigar ryttarstatyn av general Robert F. Lee sedan guvernör Ralph Northam beordrat att den skall avlägsnas.

Efter George Floyds död i samband med ett polisingripande i Minneapolis har USA och andra delar av världen drabbats av något som liknar en masspsykos. Allting som har med ”rasism” att göra skall rensas ut. Ett stort antal statyer har redan rivits ner, framförallt i USA men även i andra länder.

Jag förstår mycket väl att folk som förtryckts av blodtörstiga och grymma despoter inte vill ha kvar dessa i statyform. Sådana som Nicolae Ceausescu i Rumänien, Vladimir Lenin och Josef Stalin i Sovjetunionen, Saddam Hussein i Irak för att inte tala om Adolf Hitler och Hermann Göring i Naziyskland. Good riddance, säger jag.

När man emellertid sätter igång med att förstöra minnesmärken över mer komplexa personligheter – det kan vara politiker men också vetenskapsmän och författare – därför att dessa på ett mer eller mindre avlägset sätt anses kunna knytas till rasism eller slaveri går det definitivt för långt.

Nu är det exempelvis på gång i det lättrörliga USA att allt och alla som hade med Amerikas konfedererade stater (CSA) att göra skall bort, såsom den gamla sydstatsflaggan ”Dixie” samt statyer och andra minnesmärken efter bemärkta sydstatsrepresentanter av typ general Robert E. Lee och CSA-presidenten Jefferson Davis. Representanthusets demokratiska talman Nancy Pelosi har nyligen klargjort att hon vill ha bort statyer över elva personer med sydstatsanknytning i Washington, D. C. https://www.washingtontimes.com/news/2020/jun/12/nancy-pelosi-adamant-statues-honoring-confederates/?utm_source=onesignal&utm_campaign=pushnotify&utm_medium=push

Bland de figurer Pelosi vill se skatta åt förgängelsen finns hennes egen partikamrat Jefferson Davis (1806-89), som var president i Amerikas konfedererade stater under hela dess existens 1861-65. Davis var ursprungligen inte för att sydstaterna skulle bryta sig ur unionen av amerikanska delstater men ställde lojalt upp då så krävdes. Han var före inbördeskriget senator samt krigsminister 1857-61. Efter krigsslutet var han bland annat VD för ett livförsäkringsbolag. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jefferson_Davis

Virginias guvernör Ralph Northam, partikamrat med Pelosi, dekreterade i förra veckan att den berömda ryttarstatyn föreställande general Robert E. Lee skulle avlägsnas från sin plats på Monument Avenue i Richmond ”så snart som möjligt”. En Lee-staty har redan nedmonterats i New Orleans. https://www.wtvr.com/news/local-news/new-developments-in-richmond-lawsuit-over-removal-of-robert-e-lee-statue

Jag har naturligtvis inget annat val än att överlåta åt amerikanerna själva att avgöra hur de skall hantera sina historiska minnesmärken, men låt mig i alla fall klargöra att i mina ögon är det som nu sker ett övergrepp på historien. Statymarodörerna tycks mena, att i historien finns bara gott och ont och att allt som anses representera det sistnämnda skall rensas bort. Jag kan också konstatera, att det Demokratiska partiet i USA på relativt kort tid tappat all normal politisk anständighet och blivit den tanklösa radikalismens och historielöshetens ömkliga parti.

Det föreligger vissa missförstånd om vem som bar ansvaret för grundandet av Statens rasbiologiska institut i Uppsala…

Det är ett farligt förenklat synsätt som inte lämnar utrymme för de många gånger komplexa tankar och handlingar som skapat det som vi kallar historia. Ett exempel på detta är den amerikanske generalen Benedict Arnold, som betraktas som nattsvart förrädare i USA men som hjälte i Storbritannien på grund av att han gick över från den amerikanska till den brittiska sidan under Frihetskriget. Vi kan inte göra historien om intet eller ens förändra den endast därför att vi förstör sådant som påminner oss om mindre trevliga inslag i denna.

Den nästan alltid läsvärde Johan Hakelius tar i en krönika i Expressen den 13 juni upp precis detta under den något (i alla fall för göteborgarna) provocerande rubriken ”Borde man inte jämna hela Göteborg med marken?” Hakelius framhåller:

Människor har i alla tider levt med historien. Den har aldrig varit blid och rättfärdig. Men den finns där. Mångskiftande, skitig, full av nyanser och ytterligheter, dumheter och genidrag, övergrepp och hjältedåd. https://www.expressen.se/kronikorer/johan-hakelius/borde-man-inte-jamna-hela-goteborg-med-marken/

Som ett exempel på vad han menar anför Hakelius den brittiske köpmannen och filantropen Edward Colston (1635-1721), som tills helt nyligen stod staty i födelsestaden Bristol innan fanatiska anhängare av Black Lives Matter (BLM) kom på att de skulle riva ner statyn och slänga den i Bristols hamn. De hade upptäckt att bland Colstons försyndelser märktes att han varit verksam i Kungliga afrikanska kompaniet, som tillskansat sig monopol på den brittiska slavhandeln. Polisen stod overksam och tittade på när pöbeln rev ner denna staty och flera andra statyer.

Hakelius: ”Men det här var drygt 300 år sedan…Därför är det inte så märkligt att Edward Colston gjorde en del bra saker. Han donerade massor av pengar till fattiga, till sjukhus, till skolor och mycket annat.” Fanatiker förmår dock sällan hålla fler än en faktor åt gången i huvudet, därför måste minnesmärket över Colston väck. https://en.wikipedia.org/wiki/Edward_Colston

Nu går det ju förstås inte alltid som aktivisterna tänkt sig. Så när den antihistoriska pöbeln skulle dra ner en staty i Portsmouth, Virginia i USA lyckades man visserligen få ner statyn i fråga, men det bar sig inte bättre än att den landade i huvudet på en av aktivisterna med ymnig blodsutgjutelse och skallbrott som följd. Det uppges att aktivisten, Chris Greene, ligger i koma. https://twnews.co.uk/se-news/vansterextremister-rev-ned-staty-fick-den-i-huvudet

Frågan är hur länge Astrid Lindgren får sitta och läsa i sin stol utanför Junibacken i Stockholm.

Jag kan ha fel, men mig veterligt har i Sverige ännu ingen staty demolerats på samma sätt som skett i USA eller England. Viljan finns dock. Aktivisten Lovette Jallow, född i Gambia 1984, har deklarerat att hon vill få bort alla statyer av ”blomsterkungen” Carl von Linné (1707-78), vilken som bekant kategoriserat och namngivit betydande delar av världens flora och fauna. ”Gud skapade, Linné ordnade”, lyder ett gammalt talesätt.

Detta struntar Jallow fullständigt i. Hon har av någon anledning fått för sig att Linné var ”rasbiologins fader” och initiativtagare till Statens institut för rasbiologi i Uppsala. ”Jag vet att Linnéstatyerna i Sverige skakar”, menar hon. Det stämmer visserligen att Linné, liksom många andra vetenskapsmän vid denna tid, fuskade litet i rasforskning men dessa insatser förbleknar när vi vet vad han i övrigt åstadkom. Och Statens institut för rasbiologi bildades först 1922, närmare 150 år efter Linnés död när socialdemokraten Hjalmar Branting var statsminister.

Aktivisten Lovette Jallow: ”Jag vet att Carl von Linné-statyerna i Sverige skakar”

Jag undrar mot ovan skisserad bakgrund hur länge statyn av en sittande Astrid Lindgren utanför Junibacken får vara i fred för BLM-pöbeln. Ni vet ju, kära läsare, vilken syssla Lindgren låter Pippi Långstrumps pappa, Efraim Långstrump, ha. Så kan vi ju inte ha det, menade de politiskt korrekta renhetsivrarna och ändrade pappa Långstrumps profession som ”negerkung” till ”härskare av kurrekurredutterna” i de senare upplagorna av berättelsen om Pippi Långstrump. https://sv.wikipedia.org/wiki/Efraim_L%C3%A5ngstrump

Den masspsykos jag ovan beskrivit är ingen historisk innovation. Den går historiskt sett tillbaka till den så kallade ikonoklasmen, vilken under 700- och 800-talen yttrade sig i en massiv förstörelse av ikoner och andra påtagliga religiösa yttringar i det Bysantinska riket. Ikonoklasterna, eller bildstormarna, ansåg att bilder av sådant slag stred mot bibliska förbud att avbilda religiösa gestalter. På 1500-talet flammade företeelsen upp på nytt under reformationen, då reformerta proselyter gick lös på konstverk i kyrkor i Tyskland, Nederländerna och England. https://sv.wikipedia.org/wiki/Ikonoklasm

Ett mer sentida exempel på ikonoklasm är förstörelsen av statyn av amiral Horatio Nelson (1758-1805) i centrala Dublin – kallad Nelson´s Pillar – den 8 mars 1966. Statyn hade då stått på sin pelare sedan 1808 och övervakat O´Connell Street. Detta sprängattentat utfördes av medlemmar av den republikanska organisationen IRA (Irish Republican Army), som först förnekat att den var inblandad. Statyns skadade huvud återfinns numera som utställningsföremål i Dublin City Library.

Den legendariska irländska folkmusikgruppen The Dubliners gjorde händelsen känd genom sången Nelson´s Farwell som innehåller bland annat dessa textrader: ”In Trafalgar Square it might be fair to leave oul´ Nelson standing there, but no one tells the Irish what they´ll view”. https://www.youtube.com/watch?v=ZZeWW0DTOHs

De båda Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan sprängdes i luften med dynamit av talibanerna 2001. (Teckning Alexander Burnes)

Ett modernt exempel på ikonoklasm av brutalaste slag var sprängningen av de båda monumentala Buddha-statyerna i Bamiyandalen i Afghanistan 2001. Denna genomfördes av talibanerna på order av den beryktade dåvarande afghanske diktatorn mulla Mohammed Omar (1960-2013), en nära två meter lång enögd analfabet. Japans regering och flera internationella företag har åtagit sig att återuppbygga statyerna med utgångspunkt från de rester som finns kvar. Statyerna uppfördes under 500-talet. https://sv.wikipedia.org/wiki/Kulturlandskapet_och_fornl%C3%A4mningarna_i_Bamiyandalen

NATOs Stoltenberg varnar för axeln Kina-Ryssland

10 juni, 2020

Soldater ur Kinas väpnade styrkor på marsch på Himmelska fridens torg i Peking vid Folkrepubliken Kinas 70-årsjubileum den 1 oktober 2019.

USA kan komma att reducera sina styrkor i Tyskland med 9500 soldater – från 34 500 till 25 000. Det är uppgifter som läckts från försvarskretsar i Förenta staterna men som så här långt varken har bekräftats eller dementerats av president Donald Trump eller försvarshögkvarteret Pentagon. https://www.bloomberg.com/news/articles/2020-06-06/trump-to-pull-9-500-troops-from-germany-amid-continuing-tensions

NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg inledde en översynsprocess av den egna organisationen sedan såväl Trump som Frankrikes president Emmanuel Macron riktat kritik mot den 1949 bildade västliga försvarsalliansen såsom varande obsolet och i avsaknad av strategisk koordination, något som tydligt framgick av medlemslandet Turkiets invasion i norra Syrien 2019. Trump menade också att de europeiska medlemsländerna bidrar med för litet pengar till organisationen.

Stoltenberg uppmanar nu NATOs medlemsländer att stå upp mot det kommunistiska Kinas aggressiva hållning gentemot omvärlden. Stoltenberg citerades på följande sätt i Euobserver den 9 juni 2020:

The rise of China is fundamentally shifting the global balance of power, heating up the race for economic and technological supremacy, multiplying the threats to open societies and individual freedoms and increasing the competition over our values  and our way of life. https://euobserver.com/foreign/148597

Socialdemokraten Jens Stoltenberg föddes i Oslo 1959 och var Norges statsminister 2000-01 samt 2005-13. Han tog över som NATOs (North Atlantic Treaty Organization) generalsekreterare efter dansken Anders Fogh Rasmussen den 1 oktober 2014. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jens_Stoltenberg

NATOs generalsekreterare Jens Stoltenberg varnar för ökat samgående Kina-Ryssland.

Stoltenberg ger i sina kommentarer, som avgavs via video från NATO-högkvarteret i Bryssel, covid-19-viruset en betydande del av skulden till hotet från Folkrepubliken Kina. Den kinesiska pandemin har enligt NATO-chefen ”magnified existing tensions and trends when it comes to our security.” Kinas ökade status till att bli det land som efter USA spenderar näst mest pengar på det militära kräver i Stoltenbergs ögon ” a more global approach” från NATOs 30 medlemsländer.

Det var inte första gången den norske NATO-chefen tog upp Kinas växande betydelse på världsscenen. Samma argument som han nu använde i Bryssel använde han enligt CNBCs rapportering i december 2019. Han hävdade då, liksom nu, att NATO inte betraktade Peking som ”a new adversary” men att det ändå var väsentligt att uppmärksamma den kinesiska uppmarschen på olika plan och i olika delar av världen. https://www.cnbc.com/2019/12/02/jens-stoltenberg-rising-power-china-must-be-addressed-by-nato.html

”They´re coming closer to us in cyber space, we see them in the Arctic, in Africa, we see them investing in our critical infrastructure”, framhöll Jens Stoltenberg. ”And they´re working more together with Russia. All of this has a security consequence for Nato allies.” Av detta framgår att NATO inte har släppt vaksamheten gentemot den traditionella motståndaren Ryssland; som bekant bildades NATO en gång som en västlig försvarsallians i syfte att bemöta hotet från Sovjetunionen.

Stoltenberg påpekade att Vladimir Putins ryska rike har använt militärt våld mot grannländerna Ukraina (2014) och Georgien (2008) och att man nu utplacerat nya markbaserade SSC-8-robotar med kapacitet att nå europeiska städer, något som tros ha sänkt tröskeln för potentiellt användande av kärnvapen. https://www.svd.se/trump-spelar-hogt-mot-putins-nya-missiler

Kina och Ryssland är vidare en effektiv axel för spridande av desinformation i väst, vilket framgått icke minst av covid-19-narrativet: båda länderna har exempelvis anklagat USA för att ligga bakom den pandemiska smittspridningen. Syftet är att splittra, försvaga och förvirra väst.Tidskriften Ny Teknik tillhör de medier som fäst uppmärksamheten på den ryska desinformationsverksamheten: https://www.nyteknik.se/samhalle/usa-rysk-fejk-kampanj-pastar-att-cia-ligger-bakom-coronaviruset-6988521

Två presidenter, två goda vänner: Kinas Xi Jinping och Rysslands Vladimir Putin i Kreml i juni 2019.

Den kinesiska storsatsningen på att tillskansa sig en ledande global roll, och detta inte bara militärt, märks icke minst i vårt eget land. Den numera nedlagda tidningen Veckans Affärer (VA) publicerade den 10 juli 2019 en exposé över det röda Kinas investeringar i det svenska näringslivet. ”Kinesiskt kapital flödar in i svenska bolag just nu”, konstaterade VA och hänvisade till årliga analyser i regi av konsultfirman Rhodium Group och den affärsjuridiska byrån Baker McKenzie.

Kinas ägande av kapitalet i tio svenska företag såg enligt VAs lista ut så här (en lista som kan ha utökats sedan dess):

Filmstaden SF Bio: 100% Dalian Wanda Group via ATC och Odeon Cinemas.
Nordic Paper: 100% Shanying International.
Nevs: 100% Evergrenade/Hongkong-baserade NMEH.
Volvo PV: 99% Geely.
North Pole: 75% CGN.
Tre: 60% Hongkong-baserade Hutchison Whampoa.
Arlanda Express: 37,5% SAFE/Ginko Tree.
Oatly: 30% China Resources.
Spotify: 9% Tencent.
AB Volvo: 8% Geely.https://www.va.se/nyheter/2019/07/10/svenska-bolagen-som-ags-av-kina/

 

 

 

Med Flyg och Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism

26 maj, 2020

Nils Flyg var kommunisten som blev nazist. Sven Olov Lindholm gjorde motsatt ideologisk resa – från nazism till kommunism. De båda männens politiska utveckling tecknas av historikern Johan Stenfeldt i boken Renegater. Nils Flyg och Sven Olov Lindholm i gränslandet mellan kommunism och nazism (Nordic Academic Press 2019, 320 sidor).

Nils Svante Flyg (1891-1943) föddes i Stockholm som son till en trädgårdsarbetare och en kvinna ur arbetarklassen. Han engagerade sig tidigt i den socialdemokratiska ungdomsrörelsen och fick i kraft av sin begåvning snabbt ledande positioner. När När Sveriges socialdemokratiska arbetareparti (SAP) splittrades i en reformistisk och en revolutionär del 1917 anslöt sig Flyg till den senare, som fick namnet Sveriges socialdemokratiska vänsterparti (SSVP) med Karl Kilbom som partiledare – med andra ord blev han kommunist.

En betydande del av Flygs tidiga engagemang gällde kulturen: bland annat skulle främmande filmer och västerländsk deckarlitteratur bekämpas liksom degenerativ ”negermusik”. Nils Flyg var en flitig skribent och publicerade sina många alster i tidningen Stormklockan, som startats 1908 som en socialdemokratisk publikation. https://sv.wikipedia.org/wiki/Stormklockan

Kapitalismen och imperialismen. Flygs ställningstaganden kom tidigt att kretsa kring kapitalismen och imperialismen, vilka båda skulle bekämpas. Johan Stenfeldt skriver (sidan 54): ”Allmänt stödjer han tanken att kapitalism är ett profitsystem, och att dess grundläggande orättvisa består i att den som säljer sin arbetskraft inte får njuta sitt arbetes frukter.” Den så kallade imperialismen blir nödvändig då kapitalismen till sin natur, i enlighet med lärofadern V. I. Lenins analys, förklaras vara expansionistisk och för sin överlevnad är beroende av global utsugning av människomassorna i vad som senare skulle bli känt som Tredje världen.

Det är värt att notera att Stormklockan inte var opåverkad av antisemitiska idéer som låg och skvalpade i tiden. Således publicerades återkommande en karikatyrteckning föreställande en sniken pantlånare med stereotypt judiska drag. Vulgärframställningen av den profithungrande juden blir här en sinnebild för den ondskefulla kapitalismen.

Sveriges socialdemokratiska vänsterparti splittrades 1921 sedan Tredje internationalen, Komintern, bildats med ambitionen att styra alla världens kommunistpartier från Moskva. Flyg följde med majoriteten vilken bildade Sveriges kommunistiska parti (SKP), senare Vänsterpartiet kommunisterna (VPK) och numera bara Vänsterpartiet (V). Nils Flyg var 1924-29 ordförande i SKP och satt i riksdagen åren 1929-40.

Nils Flyg: kommunisten som blev nazist.

1929 inträffade så den största splittringen i SKPs historia. Båda falangerna behöll det gamla namnet och kunde skiljas åt genom att de kom att kallas Kilbommare respektive Sillénare efter partiledarna Karl Kilbom och Hugo Sillén. Vid riksdagsvalet 1934 kom Kilboms-falangen in riksdagen efter att ha fått 5,33 procent av rösterna medan Sillénarna bara kom upp i 3 procent. Den förstnämnda inriktningen bytte sedan namn till Socialistiska partiet (SP) med Nils Flyg som ordförande. https://sv.wikipedia.org/wiki/V%C3%A4nsterpartiet

Nils Flyg hade inledningsvis inga problem med att acceptera sitt partis styrning från Moskva. När Komintern började inta en allt hårdare linje drog emellertid Flyg öronen åt sig och kom att intaga en alltmer kritisk hållning till den kommunistiska internationalen. Till detta bidrog också Kominterns beslut att Sovjetunionen skulle gå med i Nationernas förbund (NF). Slutligen blev såväl Kilbom som Flyg uteslutna ur Komintern.

Utan att gå in på alla bakomliggande faktorer kan konstateras, att Nils Flyg från senare delen av 1930-talet började orientera sig och sitt parti i en alltmer tysk- och nazivänlig riktning. Stenfeldt drar den tidsmässiga gränsen till 1937. Det började kring denna tidpunkt gå utför med Socialistiska partiet som hade stora problem med förlust av medlemmar och ekonomi – bland annat tvingades partitidningen Folkets Dagblad lägga ner 1940. När den två år senare återuppstod kunde detta ske endast med hjälp av ett ekonomiskt bistånd från Nazityskland omfattande 17 000 kronor i månaden, en ansenlig summa på den tiden..

Tyskland som ledande socialistisk makt. Johan Stenfeldts redogörelse för Nils Flygs ideologiska utveckling från kommunism till nationalsocialism visar att denna inte skedde genom ett abrupt brott mot allt vad han tidigare trott på. Snarare var den en gradvis övergång präglad mer av pragmatisk anpassning än en regelrätt kovändning. Övertygelsen att Sovjet svikit sina antiimperialistiska ideal som ledande socialistisk makt förde Flyg allt närmare Hitlers Tyskland, som han tenderade att betrakta som den ledande socialistiska statsbildningen.

Karl Kilbom ledde det ena av två kommunistpartier.

”Att ställa sig på Hitlers sida var således att ställa sig på framtidens sida” (sidan 143), sammanfattar Stenfeldt Flygs inställning från 1937 och framåt. ”Betraktat på detta sätt framstår Flygs utveckling mindre som en gåta. I själva verket rymmer den ett stort mått av logik, och präglas av en positionsförändring som bär starka kontinuiteter och som vägletts av principer som är kontinuerliga över tid: historicism och dialektik.”

Det kan tyckas paradoxalt att det var det Flygs marxistiska övertygelse som ledde honom till att ta ställning för Hitler och nationalsocialismen, men så är knappast fallet. Exemplet Nils Flyg är en illustration så god som någon till de totalitära ideologiernas intressegemenskap.

Medan andra bedömare antytt att Nils Flyg begick självmord var det enligt Johan Stenfeldt en blodpropp i hjärtat som  i början av 1943 ändade Flygs liv i hemmet i Nacka vid 51 års ålder.

Under det att Nils Flyg i egenskap av riksdagsledamot under elva år kan sägas ha tillhört det politiska etablissemanget i Sverige är så inte fallet med Sven Olov Lindholm (1903-98). Han föddes i Jönköping men växte upp i Mjölby, där pappan var spannmålshandlare. Efter realexamen slog Lindholm in på den militära banan och blev furir 1923. Därefter utbildade han sig till underofficer och kom att verka vid regementet A9 i Stockholm. En stor del av hans arbetsuppgifter ägnades åt att rida in unghästar.

Krigsmakten,staten, nationalismen. Under sin tid i huvudstaden kom Sven Olov för första gången i kontakt med svenska fascister. Han blev tidigt aktiv i den av Konrad Hallgren 1926 bildade Sveriges fascistiska kamporganisation (SFKO). Det var initialt tre huvudfrågor som lockade Lindholm till fascismen: krigsmaktens betydelse för nationens försvar; synen på staten som en historisk-organisk skapelse; nationalismen som värn mot imperialismen. Däremot förefaller judefrågan ha haft underordnad betydelse i detta skede av Lindholms politiska medvetenhet.

.Johan Stenfeldt skriver (sidan 152): ”Trots att det är fascismen som karakteriseras är det märkbart att begreppen ´nationalism´och ´socialism´är de mest centrala.” Nationen var för Lindholm den av historiska orsaker mest ändamålsenliga grunden på vilken ett rättfärdigt samhälle kunde byggas. Den övertygelsen skulle följa med Sven Olov Lindholm livet igenom.

Sven Olov Lindholm som nationalsocialistisk talare – talarstolen ”pryds” av både hakkorset och Vasakärven.

1929 bytte SFKO namn till Nationalsocialistiska folkpartiet (NSFP) och året därpå bildade man tillsammans med Nysvenska folkförbundet (NSFF) Svenska nationalsocialistiska partiet (SNSP) med veterinären Birger Furugård från Deje i Värmland som ledare. Fokus hade efterhand förskjutits från Mussolinis fascistiska Italien i riktning mot Hitlers nationalsocialistiska Tyskland. Den kapable skribenten Sven Olov Lindholm – han behärskade såväl prosa som lyrik – utsågs till partisekreterare och redaktör för partitidningen Vår kamp. https://sv.wikipedia.org/wiki/Sven_Olov_Lindholm

Vasakärve istället för svastika. SNSP fick i riksdagsvalet 1932 omkring 15 000 röster motsvarande 0,61 procent. Således knappast någon hejdundrande succé. Lindholm och ett antal SNSP-medlemmar tröttnade snart på den alkoholiserade och nyckfulle Furugårds bristfälliga ledarskap och bildade Nationalsocialistiska arbetarepartiet (NSAP), som blev det ledande svenska nazistpartiet. Sven Olov Lindholm var den självskrivne ledaren.

1938 blev det nytt nambyte, denna gång till Svensk socialistisk samling (SSS). Trots att man försökte distansera sig från sin tyska motsvarighet genom att använda Vasakärven och inte svastikan som symbol förlorade partiet hart när allt stöd under Andra världskriget. Partiet upplöstses slutligen i juni 1950, sörjt av få.

Efter ett kvartssekel som ledande svensk nationalsocialist övergick Sven Olov Lindholm 1951 till att bli privatman. Han fick genom partivännen Sven Hedengren anställning som lagerförman på en maskinfirma. Lindholm var änkeman och hade året innan gift om sig med den 25 år yngre Vera Schimanski, vilken kommit till Sverige via Folke Bernadottes så kallade vita bussar tillsammans med sin mor och bror. Hon var emellertid övertygad nationalsocialist och hade i Hitlers Tyskland tillhört Bund Deutscher Mädel, den feminina motsvarigheten till pojkarnas Hitlerjugend. Äktenskapet varade till 1962.

Vera gifte redan samma år om sig med trädgårdsmästaren och nazisten Göran Assar Oredsson från Strängnäs som blev ledare för Nordiska rikspartiet, NRP, populärt kallat ”Assar och hans nassar”. Partiet, eller rättare sagt spillrorna av vad som var kvar av detta, lades ner 2009. Vera Oredsson har förblivit sin ideologiska övertygelse trogen och betraktas i dag vid drygt 90 års ålder som den svenska nationalsocialismens ”grand old lady”.

Konrad Hallgren – svensk fascistledare på 1920-talet.

Omedelbart efter krigsslutet publicerade Lindholm skriften Döm ingen ohörd, där han söker försvara eller i varje fall förklara sitt  ställningstagande som Sveriges främste företrädare för världens mest avskydda politiska rörelse. Lindholm menar sig vara diskriminerad och förföljd: ”Skall lynchjustisen eller lag och rätt råda?” frågar han sig på skriftens försättsblad. Författaren anklagar pressen för att fara med osanning om det svenska nazistpartiets relationer med Tyskland och menar ytterligare, att de tyska koncentrationslägren knappast varit värre än den motsatta sidans krigsförbrytelser.

Lindholms skrift kom ut i en ny och nästan dubbelt så omfattande utgåva 1967. Talet om ”lynchjustis” var borta och författaren redogör för hur han tvingats tänka om. Han uppehåller sig vid rörelsens ambitioner att förena nationalism och socialism och söker vidare tona ned nationalsocialismens judehat. Istället menar han att den negativa inställningen till judar berodde på viljan att bevara den nordiska så kallade folkstammen (vilket för övrigt under 1920- och 1930-talen var ett gångbart tema hos de flesta partier). I en sista upplaga av skriften 1968 utvecklar Lindholm ytterligare tematiken från året innan.

Exakt när Sven Olov Lindholm övergick från att vara nationalsocialist till att bli vänsteranhängare och kommunist – han var medlem i Vänsterpartiet kommunisterna – är inte helt fastställt, men kanske kan man sätta gränsen vid 1967 då Lindholm dels kom ut med andra utgåvan av Döm ingen ohörd, dels höll ett tal vid den tidigare partikamraten Gösta Hallberg-Cuulas grav. Härefter blir det vänsterengagemang för hela slanten för den ärrade nazisten.

FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft. Sven Olov Lindholm hade vid flera tillfällen besökt Nazityskland och då icke minst partidagarna i Nürnberg. Han hade vederbörligen låtit sig imponeras av de fladdrande fanorna och facklorna, de till synes oändliga leden av uniformerade meningsfränder som i blankpolerade stövlar tågade till taktfast marschmusik och naturligtvis Führerns entusiasmerande tal. Då kunde han känna en oförglömlig gemenskap och sammanhållning.

Samma sorts känslor upplevde Lindholm på 1960- och 1970-talen i den så kallade FNL-rörelsen och Folkkampanjen mot kärnkraft: det var fart, det var fest, det var folkgemenskap med flygande fanor och klingande spel! Han berättar under rubriceringen Soldatliv och politik hur han upplevde allt detta:

En gång – 1. maj 1974 – anförtroddes jag att bära fanan åt Vasa FNL-grupp vid demonstrationen från Kungsträdgården till Hötorget. Det var 12 000 i tåget. På Kungsgatan tänkte jag på, att här marscherade mina ”egna trupper” för snart 40 år sedan under fanor med samma färger – blå-gul-röd – och jag tyckte det var något symboliskt med detta: innerst inne är det ju samma rättsbegrepp som driver mig som då, fast det tar sig andra uttryck. (Citerat från Stenfeldt, sidan 234).

En mindre lyckad FNL-demonstration i Stockholm i december 1972: ”Hanoi Jane” Fonda har fått rödfärg i håret av en USA-vänlig motdemonstrant.

Sven Olov Lindholm hade aldrig någon framträdande position inom vänsterrörelsen och lär inte heller ha eftersträvat någon sådan. För honom räckte det på äldre dar gott med att känna folkgemenskap och sammanhållning som fanbärare vid FNL-demonstrationer. Hans politiska utveckling är dock minst lika intressant som Nils Flygs ideologiska metamorfos av motsatt slag. De båda männens öden och äventyr, sådana de beskrivs i Johan Stenfeldts läsvärda bok, ger en god bild av de slående parallellerna mellan kommunism, nationalsocialism och fascism.

Sven Olov Lindholm avled i sitt hem i Rönninge i Salems församling söder om Stockholm vid 95 års ålder 1998.