Tories bästa val på 34 år: behåller makten i Storbritannien

---

En satirikers syn på valet i Storbritannien: Theresa May i DUPs bröstficka.

Premiärminister Theresa May och hennes Conservative Party (Tories) gjorde jättefiasko i parlamentsvalet i Storbritannien samtidigt som Labour gjorde braksuccé.

Se där i ett nötskal svenska mediers rapportering kring det brittiska valet. Det behöver knappast sägas att denna var starkt partisk till förmån för vänsteralternativet, precis som sker vid varje amerikanskt presidentval. Som vanligt ser verkligheten något annorlunda ut.

Labour gjorde förvisso bra ifrån sig. Faktum är dock att de konservativa i procent räknat gjorde sitt bästa val på 34 år, då Storbritannien under Margaret Thatchers ledning besegrade Argentina i Falklandskriget. Tories fick i det nyligen hållna valet 42,3 procent av rösterna vilket är ett rekordartat folkligt stöd.http://cornucopia.cornubot.se/2017/06/brittiska-valet-storsta-valjarstodet.html

Till följd av det egenartade valsystemet med enmansvalkretsar – segraren erhåller alla röster – innebär det inte per automatik att ett stort antal röster ger önskat antal mandat i parlamentet.

Leanne Wood leder Plaid Cymru (The Party of Wales), som vill se ett självständigt Wales.

Till de stora förlorarna i valet hörde United Kingdom Independence Party (UKIP), som inte fick ett enda mandat. Räknat i mandat erhöll Conservative Party 318 (-13), Labour 266 (+32), Scottish National Party 35 (-19), Liberal Democratic Party 12 (+3), Democratic Unionist Party 10 (+2), Sinn Fein 7 (+3), Plaid Cymru (The Party of Wales) 4 (+1) och Green Party 1 (oförändrat). https://www.theguardian.com/politics/ng-interactive/2017/jun/08/live-uk-election-results-in-full-2017

Således backade de konservativa avseende platser i House of Commons (underhuset) och fick nöja sig med 318 mandat. Därmed uppnåddes inte egen majoritet, varför premiärminister Theresa May har tvingats uppvakta det nordirländska partiet Democratic Unionist Party (DUP) som gick fram till 10 platser i underhuset. DUP har lovat stödja Tories enligt principen en fråga i taget. https://en.wikipedia.org/wiki/Democratic_Unionist_Party

DUP är ett socialkonservativt parti som grundades 1971 av pastor Ian Paisley, Desmond Beal och andra ledande företrädare för Protestant Unionist Party. Partiets övergripande målsättning är att motverka den irländska nationalismen och försvara Nordirlands brittiska och protestantiska identitet. DUP är vidare negativt inställt till aborter och avvisar så kallade samkönade äktenskap. Partiet är för Brexit och EU-kritiskt. Paisley ledde DUP till 2008, då han efterträddes som partiledare av Peter Robinson.

Två starka kvinnor tar befälet i brittisk politik: Arlene Foster (DUP) och Theresa May (Tories).

Sedan december 2015 leds partiet av den 46-åriga trebarnsmamman Arlene Foster, vilket gör att satirteckningen här ovan inte är helt rättvisande. Foster har företrätt DUP i det nordirländska parlamentet i Belfast sedan 2003 som representant för Fermanagh och South Tyrone. Hon har sedan 2007 även innehaft flera ministerposter i Northern Ireland Executive.

För att förstå Arelene Fosters politiska engagemang bör man veta att hon har självupplevd erfarenhet av terroriströrelsen IRAs verksamhet. Hennes far, som var reservist i polisstyrkan Royal Ulster Constabulary, utsattes när hon var barn för ett mordförsök. Senare drabbades en skolbuss hon satt i som tonåring av en IRA-bomb. Foster är en supporter till det skotska fotbollslaget Glasgow Rangers. https://en.wikipedia.org/wiki/Arlene_Foster

Det har på sina håll grymtats över att Tories nu kommer att bli beroende av det avsevärt mer konservativa – några skulle säga reaktionära – Democratic Unionist Party. Storbritannien borde under alla omständigheter glädja sig åt att man nu slipper se Labour hamna i regeringsställning, ett parti som senast hade regeringsmakten under Gordon Browns misslyckade tid som premiärminister 2007-10.

Förre London-borgmästaren Ken Livingstone är avstängd från Labour efter att ha kallat Hitler ”sionist”.

Labour, nominellt socialdemokratiskt men i dagens läge sannolikt betydligt mer ideologiskt till vänster än så, har urartat till att bli ett parti som har svåra problem med antisemitism och en eklatant ovilja att ta avstånd från terrorism. 18 medlemmar, varav en parlamentsledamot och en före detta borgmästare i London, har avstängts för antisemitiska kommentarer. https://www.theguardian.com/politics/2017/apr/04/labour-suspends-ken-livingstone-for-a-year-over-hitler-comments

Förre borgmästaren i London, Ken Livingstone, har torgfört uppfattningen att Hitler var sionist samt försvarat den kvinnliga parlamentsledamoten Naz Shah för att på sin Facebook-sida förespråkat att Israel skulle omlokaliseras till USA. Livingstone har envist hållit fast vid sin uppfattning och därför fått sin avstängning förlängd, medan Shah gjort avbön och åter tagits till nåder. https://www.theguardian.com/books/2016/sep/13/the-lefts-jewish-problem-corbyn-israel-and-antisemitism-dave-rich-review

Labourledaren Jeremy Corbyn har länge gjort en slät figur i brittisk politik och mest väckt uppmärksamhet på grund av sin så kallade antisionism – en term som nästan alltid är en omskrivning för antisemitism – och negativa inställning till den judiska staten Israel. På meritlistan står vidare en mångårig faiblesse för den irländska nationalist-/terroriströrelsen IRA och dess politiska gren Sinn Fein. Han är nära vän med det senare partiets mångårige ledare Gerry Adams. Sinn Fein deltar visserligen i de brittiska valen men har som princip att inte låta sig representeras i underhuset.

Extremvänsterpolitikerna Jeremy Corbyn (Labour) och Gerry Adams (Sinn Fein) 1995.

Vänsterextremisten Jeremy Corbin, givetvis hjälten nummer 1 i det brittiska valet enligt svenska medier, har alltid vägrat ta avstånd från terrorismen oavsett om denna kommit från IRA eller islamismen vilket framgår av denna statistik: https://order-order.com/2017/06/08/100-times-jeremy-corbyn-sided-terrorists/

Samma dag som detta skrivs har det meddelats att premiärminister May sett sig föranlåten att avskeda två högt uppsatta kampanjstrateger för att blidka den interna Tory-opinionen, och det kan förutsättas att kommande regeringsbestyr och Brexit-förberedelser inte kommer att bli helt smärtfria. Mays beslut att utlysa nyval var säkerligen ett missgrepp.

Någon katastrofsituation råder dock inte – den verkliga katastrofen skulle ha inträffat om Labour och Jeremy Corbyn hade kommit till makten.

Marine Le Pen: en modern Jeanne d´Arc med skavanker

Marine Le Pen – Frankrikes nästa president?

Franska opinionsmätningar ger Front Nationals (FN) ledare, Marine Le Pen, född 1968, goda chanser att ta sig vidare till andra omgången i det franska presidentvalet i vår om ingen av kandidaterna når 50 procent av rösterna i den första (vilket är mindre troligt att någon gör). Och även om den allmänna klokskapen menar att hon troligen är chanslös i en andra omgång, så vet man aldrig – allt kan hända. https://sv.wikipedia.org/wiki/Marine_Le_Pen

Minns så att Hillary Clinton ansågs så gott som bombsäker vinnare i USAs presidentval den 8 november 2016. Spelbolaget Unibet räknade exempelvis ut att Hillary med 79 procents säkerhet skulle ta hem spelet mot Donald Trump. Chocken blev desto större när valresultaten började strömma in, och ansiktena på de svenska TV-kommentatorerna såg till slut ut som fiollådor. http://www.di.se/nyheter/spelarna-sager-sitt-hillary-clinton-vinner-valet/

Vi får se hur det går i Frankrike. Uppenbart är under alla omständigheter att många så kallade Sverige-vänner – dit jag räknar mig – hoppas på Le Pen. Frågan är dock om vi verkligen borde välkomna Marine Le Pen som ny fransk president, i så fall den första kvinnliga statschefen någonsin i detta en smula märkliga och självtillräckliga land. https://tommyhansson.wordpress.com/2011/11/09/vad-ar-det-for-fel-pa-frankrike/

De Gaulle på stadshusbalkongen i Montreal 1967: ”Vive Québec libre (Leve det fria Québec)!”

Charles de Gaulle (1890-1970), president 1959-69, är den ledare som i modern tid främst har personifierat den franska nationalandan. Milt vansinnig och definitivt storhetsvansinnig styrde den nästan två meter långe de Gaulle bort Frankrike från det militära deltagandet i NATO till förmån för en aktivistisk fransk utrikespolitik. När han besökte Kanada sommaren 1967 och från en balkong till stadshuset i  Montreal, till publikens jubel, pläderade för självständighet för provinsen Québec var måttet dock rågat. http://www.theunion4ever.com/various-lunatics/charles-de-gaulle/

Den då 76-årige De Gaulles tal innebar en präktig internationell skandal och betraktades allmänt som ett missbruk av Kanadas gästfrihet. Två år senare tvingades de Gaulle bort från presidentposten på grund av sin oförmåga att handskas med den franska studentrevolten. Han efterträddes av den tidigare premiärministern Georges Pompidou (1911-74). Här en länk till en kort filmsekvens från de Gaulles tal till de jublande Montreal-borna: https://www.youtube.com/watch?v=XasQu5YQFUM

Ingen fransk statschef har av naturliga skäl kunnat leva upp till Charles de Gaulles färgstarkhet och personliga karisma och det tror jag inte heller Marine Le Pen förmår göra om hon väljs till fransk president. Även om jag sympatiserar med exempelvis Le Pens islamkritiska budskap och hennes motstånd mot EU-byråkratin finns det annat i hennes uppsättning politiska idéer och uttalanden jag finner mindre tilltalande.

Marine Le Pen förtjänar beröm för att hon på ett förtjänstfullt sätt gjort sitt parti FN mer rumsrent. 2015 uteslöt hon till och med sin egen far, FN-grundaren Jean-Marie Le Pen, ur partiet sedan han återigen upprepat sitt mantra om att (de nazistiska) ”gaskamrarna var en detalj i historien” och därmed bagatelliserade Förintelsen. Sådant är straffbart i Frankrike, och Jean-Marie Le Pen har flera gånger bötfällts för liknande uttalanden.

Här är det inga sura miner mellan far och dotter…

Trots Marines ansträngningar är antisemitismen långt ifrån utrotad ur FN och den är inte heller begränsad till den äldre Le Pen. Undersökningar har visat att antisemitiska stämningar och känslor är mer utbredda inom fronten och dess väljarunderlag än hos andra politiska partier och deras sympatisörer. https://www.euractiv.com/section/eu-elections-2014/news/french-national-front-plagued-by-anti-semitism/

Dagens Frankrike är svårt plågat av islamisk extremism och aktiv islamism och har skakats av flera spektakulära terrordåd som tillsammans skördat omkring 200 människors liv. Många i det franska elektoratet sätter därför sitt hopp till Marine Le Pen och hennes motstånd mot denna form av extremism, som hotar icke minst Frankrikes judar. Jag önskar henne och Frankrike all lycka i det viktiga arbetet att rensa upp i det islamistiska träsket.

Det franska parlamentet antog redan 2010 en lag som förbjöd ansiktsmaskering på offentliga platser inklusive heltäckande slöjor av typ burqa och niqab. Senare har även Österrike infört en liknande lagstiftning. https://en.wikipedia.org/wiki/French_ban_on_face_covering Nu vill emellertid Marine Le Pen gå längre och även bannlysa all offentlig exponering av religiösa symboler såsom den manliga judiska huvudbonaden kippa och kristna kors, detta med motiveringen att det på så sätt skulle vara lättare att bekämpa radikal islam.

”Kanske kan de nöja sig med en vanlig hatt”, har Le Pen citerats med adress Frankrikes manliga judar, ”men det skulle vara ett steg i ansträngningarna att utplåna radikal islam i Frankrike”.

Islamistiskt terrordåd i Paris – men vad hjälper kippa- och korsförbud?

Det utpräglat sekulära Frankrikes religionsfrihet är redan hårt beskuren för att vara i ett västland, och ett kippa- och korsförbud skulle inte göra saken bättre. På vad sätt en sådan åtgärd skulle göra att det lättare att motverka islamismen har åtminstone denna bloggare mycket svårt att förstå – varför skall kristna och judar straffas för det islamistiska barbariet?

Jag spekulerar friskt nu, men möjligtvis är Le Pens tal om kippaförbud en blinkning åt FNs antisemiter att hon trots allt inte helt övergivit dem. Dessutom tror jag Le Pen, och jag medger att jag spekulerar igen, utifrån sitt utpräglat sekulära synsätt inte riktigt begriper sig på religion och vad den betyder för de olika trosbekännarna. Något som i mina ögon definitivt inte är en tillgång. http://forward.com/fast-forward/362315/marine-le-pen-says-jews-should-sacrifice-kippah-to-fight-radical-islam/

FNs frontfigur menar vidare att Frankrikes judar inte längre skall kunna äga medborgarskap i både Frankrike och Israel, även om hon har sagt att hon inte tänker sparka ut dem med dubbla medborgarskap som vägrar välja. Inga fransmän, anser Le Pen, skall kunna vara medborgare i ett land utanför EU inklusive USA. Undantag gör Le Pen dock för Ryssland, som Le Pen favoriserar på ett rätt uppseendeväckande sätt. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/02/10/french-jews-will-have-give-dual-israeli-citizenship-marine-le/

Le Pen har fått mothugg av bland andra den judiske franske parlamentarikern Meyer Habib, som framfört att ”Israel är en livförsäkring” för franska judar om situationen för dem i Frankrike skulle bli olidlig och att dessa inte kommer att avsäga sig sitt franska medborgarskap. Habib underströk vidare att Le Pens parti fortfarande är antisemitiskt präglat och att alla typer av extremism är farliga för Frankrike. http://www.jpost.com/Diaspora/French-MP-pans-Le-Pens-pledged-dual-citizenship-ban-Israel-life-insurance-for-Jews-481320?utm_source=dlvr.it&utm_medium=twitter

Le Pen deklarerade nyligen i ett tal i Lyon att två typer av ”totalitarianism” hotar Frankrike: den så kallade globalismen och den islamistiska fanatismen. Därtill vill hon, om hon blir vald, under sina första sex månader vid makten utlysa en folkomröstning om franskt utträde ur EU (”Frexit”) samt även verka för att Frankrike lämnar NATOs integrerade militärkommando för att i stället helt fokusera på att bygga upp en tillräcklig försvarsförmåga hemmavid. http://abcnews.go.com/International/wireStory/latest-le-pen-twin-totalitarianisms-threaten-france-45280332

Marine Le Pen flankeras på bilden av Matteo Salvini från italienska Lega Nord och Geert Wilders från nederländska Frihetspartiet under ”populistmötet” i Koblenz.

Om man skall döma efter Le Pens hittillsvarande utrikespolitiska instinkter torde detta försvar inte i första hand inriktas på att försvara Frankrike mot ett tänkbart angrepp från arvfienden i öster. Att hon uttryckt åsikten att ”Krim alltid har varit ryskt” kan jag köpa; det är, oavsett allting annat, ett faktum vilket jag själv kunde konstatera under mitt Krim-besök 2004. Detta är dock inget hållbart argument för att ryssarna och deras allierade kan bete sig  efter gottfinnande på halvön. Att Le Pen därtill beskrivit maktförändringen i Ukraina 2014 som en ”statskupp” är inte heller fel.

Hennes sätt att till synes entusiastiskt sluta upp bakom president Vladimir Putin, som på goda grunder av bland andra oppositionspolitikern och förre schackvärldsmästaren, numera New York-baserade Garri Kasparov, beskrivits som en maffiaboss tyder dock som jag ser det på en oförblommerad naivitet som passar föga för en eventuellt blivande fransk president. Dessutom har hon kallat de västliga sanktionerna mot ryska makthavare för ”komplett idiotiska”, vilket jag inte alls håller med om. http://www.independent.co.uk/news/world/europe/marine-le-pen-front-national-russian-kremlin-putin-invasion-annexation-crimea-ukraine-2014-a7566196.html

Marine borde kanske lära av USAs nye president Donald Trump, som hon såvitt jag förstår är en stor beundrare av. Trump talade väl om Putin och Ryssland före valet men har, väl på plats i Vita huset och troligen under intryck av förnuftiga medarbetare, anslagit en mer försiktig ton avseende ett eventuellt upphävande av sanktionerna.

Donald Trump lugnade Julia Tymosjenko.

Detta var vad den nye presidenten kommunicerade i samband med en så kallad bönefrukost med den ukrainska oppositionspolitikern, förra premiärministern Julia Tymosjenko, nyligen. Den senare sade sig efter mötet med Trump ha känt sig ”lugnare” vad beträffar Trumps avsikter: http://www.politico.com/story/2017/02/trump-ukraine-russia-sanctions-234631

Marine Le Pen måste nog med sina fel och förtjänster betraktas som den viktigaste av de politiker som brukar räknas som ledargestalter för den nya ”högerpopulismen” i Europa och som, förutom Le Pen, omfattar exempelvis Geert Wilders i Nederländerna, Frauke Petry i Tyskland, Nigel Farage i Storbritannien (även om UKIPs partiledare numera heter Paul Nutall), Norbert Hofer i Österrike och Matteo Salvini i Italien.

Med tanke på den fortgående immigrationskrisen i Europa och det växande missnöjet med EU skulle det förvåna i alla fall mig om inte dessa ledare och deras partier har framtiden för sig. I slutet av januari samlades  de till ett möte i tyska Koblenz i syfte att ventilera sina gemensamma intressen. https://www.washingtonpost.com/world/europe/europes-right-wing-populist-leaders-to-confer-in-germany/2017/01/19/356a056e-dd95-11e6-8902-610fe486791c_story.html?utm_term=.35e0e8d99c1c

Jungfrun från Orléans förevigad på miniatyrmålning från medeltiden.

Man må tycka vad man vill om Marine Le Pen, men att hon för tillfället har vind i seglen och undan för undan kommit att prägla den politiska debatten i Frankrike och i någon mån i det övriga Europa är ostridigt. I många anhängares ögon framstår hon som en modern Jeanne d`Arc (1412-31), även kallad jungfrun från Orléans, som trots att hon var en enkel bondflicka och analfabet utsågs till överbefälhavare för den franska här som slogs mot det engelska inflytandet under Hundraårskriget (1337-1453) mellan Frankrike och England.

Hon hade redan som 12-åring kristet färgade visioner som gick ut på att hon skulle bibehålla sin kyskhet och viga sitt liv åt att rädda Frankrikes självständighet. Hon föll i burgundernas händer, såldes till engelsmännen och brändes slutligen på bål som häxa och utövare av trolldom 1431. Dödsdomen upphävdes sedan 1465 av påven Calixtus III. 1920 helgonförklarade Jeanne d`Arc av påven Benedictus XV. Hon är Frankrikes skyddshelgon och dessutom särskilt helgon för soldater. https://sv.wikipedia.org/wiki/Jeanne_d’Arc

Marine Le Pen är en skild trebarnsmamma och moster till parlamentsledamoten Marion Maréchal-Le Pen, född 1989. Hon är inget helgon och knappast kristen så det stör, och inte heller lär hon bli bränd på bål (annat än bildligt talat i PK-media), men att hon i vida kretsar betraktas som Frankrikes räddare undan globalism och islamism är inte att ta fel på. Som framgått ovan menar jag dock att hon är en modern Jeanne d`Arc med vissa skavanker.

Marine som Jeanne d´Arc – Frankrikes frälsare.

Efter Brexit: Nu måste folkviljan respekteras!

Den brittiska flaggan vajade mest efter det brittiska EU-omröstningen…

Den hett emotsedda folkomröstningen i Storbritannien för eller emot fortsatt EU-medlemskap avlöpte inte riktigt som det politiska och mediala etablissemanget hade hoppats på och kalkylerat med – det vill säga ett brittiskt ”stay” (stanna) i unionen.

Trots att en opinionsmätning från Yougove ”i sista minuten” givit stanna-sidan en övervikt om fyra procentenheter – 52 mot 48 procent – blev det tvärtom: Brexit (Britannia exit) segrade med siffrorna 51,9 mot 48,1.

Tyvärr kan det nog inte sägas att stanna-sidan utmärkt sig som särskilt goda förlorare. När Nigel Farage, ledare för det brittiska partiet UKIP vilket gått i bräschen för uttåget ur EU, i ett krismöte i Europaparlamentet (EP) efter folkomröstningen påpekade, att unionsanhängarna inte längre skrattar åt honom som man gjort när han debuterade i EP 1999 utsattes han för en orkan av högljudda missnöjesyttringar. Det gick så långt att talmannen Martin Schulz tvingades be de upprörda parlamentarikerna att lugna ner sig.

Margot Wallström gillar inte folkomröstningar.

Flera debattörer har i samband med den brittiska folkomröstningen ifrågasatt folkomröstningar som demokratiskt instrument. Strax före omröstningen hävdade exempelvis utrikesminister Margot Wallström i ett TV-sänt nyhetsinslag att folkomröstningar leder till att människor ställs mot varandra samt att ett brittiskt utträde skulle kunna leda till ”upplösningen av själva EU”.

P M Nilsson skrev i Dagens Industri den 29 juni att ”demokrati är större än plötslig folklig makt”, medan Johan Anderberg i Expressen Kultur samma dag menade att det bara var nyttigt med ”lite sunt folkförakt” – det vill säga folket kan rösta fel, alltså är det bättre att låta den politiska eliten och kulturknuttarna bestämma.

Vad Brexit kommer att betyda för Europa, Sverige och Södertälje är ännu för tidigt att säga med några anspråk på exakthet. Sverigedemokraterna menar självklart att folkviljan måste respekteras fullt ut. Vi blir allt fler oavsett politisk övertygelse i övrigt som tröttnar på EUs utveckling mot en superstat och att Sveriges regering låter en handfull politiker och byråkrater i Bryssel bestämma över våra liv och våra öden.

Som kommunpolitiker i Södertälje märker vi praktiskt taget varje dag av EUs inflytande. Överstatliga EU-regler måste följas avseende exempelvis invandring, upphandlingar och miljöpolitik. Tiggarinvasionen vi kunnat iaktta sedan några år tillbaka är ett direkt resultat av EUs så kallade öppna gränser.
  
Tiggarinvasionen: ett resultat av EUs ”öppna gränser”. Foto: Avpixlat

Kanske har de som oroas över EUs förestående upplösning rätt, kanske inte. Troligt är att EUs kanske enda möjlighet att överleva är att drastiskt minska på de hittills ständigt växande ambitionerna att kontrollera alla EU-medborgares liv in i minsta detalj.

Det är en utveckling som vi i så fall varmt välkomnar. Europeiskt samarbete ja – superstat nej!

Fotnot: Texten har varit publicerad som debattinlägg i Länstidningen, Södertälje den 4 juli 2016 med Tommy Hansson och Tommy Blomqvist, båda SD Södertälje, som undertecknare.

Skrattar bäst som skrattar sist: Farage läser lusen av unionsanhängarna

Nigel Farage tog heder och ära av Europaparlamentets unionsanhängare: skrattar bäst som skrattar sist…

Frågan är om inte UKIP-ledaren Nigel Farages inlägg vid Europaparlamentets krissession i Bryssel efter den brittiska Brexit-röstningen är årets mest underhållande politiska debattinsats på våra breddgrader alla kategorier.

Den 52-årige Farage, som representerat United Kingdom Independence Party (UKIP) i Europaparlamentet sedan 1999, inledde med:

– Ni skrattade åt mig när jag stod här för 17 år sedan och förklarade att jag ville leda en kampanj för att Storbritannien skulle lämna den Europeiska unionen. Nu skrattar ni inte längre.

Då hade redan en betydande del av de parlamentariker som vill behålla den Europeiska unionen intakt inlett en orkan av buanden och hånfulla tillmälen mot mannen som, framför andra, anses ha fått Storbritannien att lämna EU. Det gick så långt att talmannen, Martin Schulz, tvingades vädja till parlamentet att lyssna artigt på vad Nigel Farage hade att säga, även om de inte höll med honom.

En bild av EU-maktens arrogans: ”konjaksjunkern”, ordföranden i Europeiska kommissionen Jean-Claude Juncker, söker hindra en fotograf att föreviga Nigel Farage.

En självklarhet, kan man tycka, men unionsfantasterna inom EU-gemenskapen inklusive parlamentet och massmedierna är nu ingen grupp som utmärkt sig för någon vidsträckt tolerans eller demokratisk övertygelse. Efter Brexit ifrågasätter en del av dem till och med demokratin som sådan: folket kan ju ha fel, och då är det bättre och säkrare att låta eliten styra.

Som Expressens Johan Anderberg, som bryter en lans för ”lite sunt folkförakt”; det är naturligtvis den politiskt korrekta eliten och kulturknuttarna som skall bestämma över våra liv: http://www.expressen.se/kultur/jo-brexit-valjarna-kan-faktiskt-ha-fel/

Det är i och för sig en rätt märklig utveckling att det blivit så. När jag började engagera mig politiskt i början på 1970-talet var Socialdemokraterna, hela vänstern och Centern emfatiska motståndare till EEC, som det gemensamma europeiska projektet då benämndes. Detta sågs som ett kapitalistiskt lurendrejeri och fördömdes i alla möjliga och omöjliga tonarter från vänsterhåll med Olof Palme i spetsen. Vi skulle behålla vår självständighet och inte utlokalisera den till Bryssel, sades det.

Det räckte för att jag skulle ta ställning för EEC/EG – jag ville ha friska västeuropeiska vindar i det instängda Sossesverige. Följaktligen röstade jag också för svensk EU-anslutning 1994.

Varken Olof Palme eller hans företrädare som S-ledare, Tage Erlander, var positiva till det europeiska gemensamhetsprojektet. Förändringen kom med Ingvar Carlsson.

Efter mordet på Palme 1986 ändrades bilden totalt. Också sosseriet, nu med Ingvar Carlsson i ledningen, hoppade på EU-tåget. Det begränsade handelssamarbetet inom ramen för EEC/EG gick inte an, men utvecklingen mot en överstatlig union med detaljstyrning från högkvarteret i Bryssel gick tydligen alldeles förträffligt. Märkligt, som sagt. Utvecklingen i opinionen beskrivs ganska omständligt men mestadels intressant här: http://www.oikonomia.info/?p=9346

I höjd med att Nigel Farage och hans UKIP tog säte och stämma i Europaparlamentet 1999 hade även jag blivit EU-skeptiker och röstade nej till att Sverige skulle gå med i EMU 2003.

Det är inte för mycket sagt att den unionsvänliga delen av Europarlamentet var rasande på den aggressivt vältalige britten som nu, efter nära två decennier som ett slags EU-fientlig Robin Hood, lyckats göra verklighet av sitt löfte att få Storbritannien att lämna EU-staten. Det hjälpte föga att Nigel Farage talade sig varm för fortsatt goda relationer beträffande handel med varor och tjänster, unionsanhängarna fortsatte bete sig som stora, oregerliga barn.

”Anledningen till att ni är så upprörda, så arga”, fortsatte Farage, ”är fullt förståelig. Ni är, i egenskap av politiskt projekt, i förnekelse. Ni är i förnekelse om att er valuta inte fungerar: titta bara på länderna runt Medelhavet.”

Nej, Nigel Farage skrädde minst av allt orden. När han vidhöll att ”Ni har i princip inte haft ett riktigt jobb i hela ert liv, eller arbetat som företagare eller med handel och ni har verkligen inte skapat några jobb”, tyckte talman Schulz att det var dags att huta åt honom och samtidigt åter be parlamentsledamöterna bete sig anständigt.

Det orättvisa brittiska valsystemet gynnar de två stora partierna.

Det är ett faktum att om inte Storbritannien hade haft kvar sitt gamla mossiga och djupt orättvisa valsystem, så hade UKIP kunnat göra de två dominerande partierna Tories (konservativa) och Labour (socialdemokrater) rangen stridig om att bli det största partiet. I valet den 7 maj 2015 gick UKIP fram till 12,9 procent av rösterna, en ökning från 3,1 procent 2010. Således en storartad framgång procentuellt sett. Mandatmässigt gav detta dock endast ett (1) mandat i underhuset.

Orsaken är att britterna går till val i enmansvalkretsar, där bara den segrande kandidaten väljs in i parlamentet. Övriga partier blir helt utan, vilket medför att de röster som ej lagts på den vinnande kandidaten är bortkastade. Röster har höjts för att reformera valsystemet, men de har inte fått tillräckligt genomslag än. Det politiska etablissemanget lär inte vara vänligare inställt till en valreform sedan Nigel Farage och hans UKIP vält den brittiska EU-skutan över ända…

Jag behöver knappast tillägga, att jag är en stor beundrare av Nigel Farage och då icke minst hans oefterhärmliga talekonst. Min beundran blir definitivt inte mindre av hans uttalande om de båda huvudkandidaterna i det kommande amerikanska presidentvalet nyligen. Farage höll på republikanen Donald Trump, som han menade skulle vara det bästa alternativet för Storbritannien.

”Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton.”

Om demokraternas Hillary Clinton uttalade sig Farage så här:

Det finns ingenting på jorden som kunde få mig att rösta på Hillary Clinton. Hon representerar den politiska eliten. Det är nästan som om hon känner att hon har en gudomlig rätt till att ha det jobbet. http://www.telegraph.co.uk/news/2016/06/28/nigel-farage-says-donald-trump-would-be-better-for-britain-than/

Här följer avslutningsvis en filmsnutt från Nigel Farages ovan beskrivna uppvisning i Europaparlamentet – titta, lyssna och njut!

Tredje vårtalet blev bästa SD-arrangemanget: Jimmie med nerv och närvaro

 -Nu är det full fart framåt som gäller – give´em hell! Foto: Photo2be

Tårarna bara strömmade. Som alltid för mig när jag lyssnar till vacker musik eller ser en stark film. Eller som i det här fallet: när jag såg och hörde Jimmie Åkesson hålla sitt tredje raka vårtal i Stockholm lördagen den 9 maj 2015.

Platsen var den vanliga, alltså scenen på den gamla fängelseön Långholmen. Jag såg att scenen med åskådarläktare någonstädes kallades ”amfiteater”, vilket är fel. En sådan hade läktare runt om scenen (amfi=”runt om” på grekiska), men på Långholmen finns det byggda läktare endast framför scenen.

Arrangemanget började klockan 13.00 med presentation av konferencieren Paula Bieler – om det hade hållits en tävling om eventets högsta klackar hade hon tvivelsutan vunnit den – samt allsång. Därefter samtalade Paula först med EU-parlamentarikern Kristina Winberg på temat ”SD i Bryssel” och därefter med vikarierande partiledaren Mattias Karlsson och nytillträdde partisekreteraren Richard Jomshof om partiets politik. Klockan var då 14.15 och det var dags för en bensträckare. Så långt hade tidschemat hållits till punkt och pricka.

            

Från vänster Rune Söderlund, Botkyrka, Eric Hallberg, Värmdö och Rolf Gustavsson, Stockholm i solgasset på Långholmen (övre bilden). Flickorna som åkt hela vägen från Skåne för att servera kaffe till vårtalsbesökarna. Foto: Tommy Hansson      

Dags för denna bloggare och alla andra som ville röra på sig att köpa sig en korv eller, som i mitt fall (korvkön verkade vara flera kilometer lång), en mugg kaffe för en tia och två porslinsmuggar för en hundralapp med texten ”SD Oppositionspartiet” på. Samt hälsa på och prata med allehanda partivänner i vårsolen.

Klockan 15.00 var det dags för Paula Bieler, Mattias Karlsson, Richard Jomshof och Joachim Wallerstein att presentera Sverigedemokraternas vårkampanj omfattande fyra humoristiska filmsnuttar på temat ”Lagom är bäst”, det kanske svenskaste av alla svenska uttryck. Dessutom en litet längre film där fyra-fem ”vanliga” partimedlemmar från olika håll i landet fick komma till tals.

Nu är ju i och för sig inte den medverkande som syntes mest, SD Göteborgs drivande kraft Jörgen Fogelklou, någon särskilt ordinär partiarbetare utan en välkänd grafiker, speaker samt nu för tiden partiledningens förlängda arm i rikets andra största stad på Sveriges baksida (eller vilken sida det nu är, därom tvista de så kallade lärde)…

 Det var som synes fullt med folk på åskådarplatserna. Foto: Tommy Hansson

I alla fall. Tids nog var det ingen mindre än Jimmie Åkessons, snart 36 år gammal, tur att äntra scenen. Publikum fick dessförinnan som dramatikförhöjande effekt på scenens storbildsskärm följa Jimmie Åkessons SÄPO-bil när denna svängde in på området. Jimmie var klädd i mörkblå kavaj, vit skjorta med blommig slips och ljusa byxor samt hade kvar sin skäggstubb, som onekligen ger mer karaktär åt ansiktet.

Alla reste sig och gav den återvändande partiledaren stående ovationer efter den halvårslånga bortovaron. Det var då tårarna började strömma. Jimmie berättade inledningsvis att han inför comebacken givit fyra intervjuer som han själv valt ut. Därpå gick han ut löst med litet kommentarer om det brittiska valet.

– Bra att Tories vann, vilket innebär att britterna kanske håller folkomröstning om EU-medlemskapet om så där en två år – viktigt för Europas framtid i så fall. Det är viktigt att några européer sätter ner foten för att förhindra EUs utveckling mot federalism och ökad överstatlighet.

Åkesson passade också på att berömma systerpartiet UKIP, som från omkring 3 procent i förra valet nu nådde 13 procent. Ett lysande resultat – men till följd av Storbritanniens valsystem resulterade det i endast ett mandat i underhuset, till och med en nedgång med ett mandat.

         

Några ur arrangörsstaben lägger upp ritningarna med Paula Bieler med ryggen mot kameran på evenemangets högsta klackar (övre bilden). Jimmie har tagit plats på scen! Foto: Tommy Hansson

– Om britterna haft samma valsystem som vi hade UKIP fått omkring 80 mandat, konstaterade Åkesson. Som därpå uppmanade publiken att hylla UKIP med en varm applåd.

Här hemma har vi kanske ett rättvisare valsystem, menade SD-ledaren, men vad hjälper det när vi fått Decemberöverenskommelsen (DÖ) på halsen:

– I Sverige har vi någon konstig maktkartell – hur vi än röstar får vi Miljöpartiets politik. Det är en skam med denna borgerligt rödagröna röra, som sägs garantera politisk stabilitet. Men jag är inte så säker på att alla borgerliga väljare är så nöjda. Om man inte kan få igenom sin politik skall man banne mig inte vara med i en regering!

Härefter vände sig Jimmie Åkesson direkt till Stefan Löfven (som han i fjolårets vårtal häcklade för dennes feghet att vägra tala med SD):

– Stefan Löfven, du är inte min statsminister. Du är inte ens svenska folkets statsminister. Du borde avgå omedelbart och utlysa det nyval du en gång lovade!

 Bloggaren till vänster i samspråk med David Bergqvist, Nacka. I bakgrunden till höger riksdagsman David Lång. Foto: Karl Magnus Edman

Ord och inga visor från den comebackande Jimmie Åkesson. Som var självironisk och talade om att han nog borde lugna sig litet, ”jag måste tänka på att jag är utbränd”. Han gick sedan över till att konstatera, att DÖ-kartellen för en extrem invandringspolitik och att det är SD som är det normala partiet:

– Det är vi som tycker att ”lagom är bäst”. Efterhand som vi blir större, med 19,5 procent i bästa mätningen, tvingar vi de andra partierna att inte bara förhålla sig till oss utan också att ta efter vår politik.

Åkesson syftade här dels på Moderaternas förebådade omläggning av immigrationspolitiken med krav på uppehållstillstånd för asylsökande, dels tal om förbud mot det organiserade tiggeriet.

– Vi måste få restriktioner för den fria rörligheten i Europa, annars kan vi aldrig komma till rätta med problemen.

             Ballonger, ballonger och åter ballonger (övre bilden). På undre bilden syns bland andra Mattias Karlsson, Sven Pernils och Rune Söderlund. Foto: Tommy Hansson

Sedan kom SD-ledaren in på turbulensen i det egna partiet, som resulterat i en rad medlemsärenden och uteslutningar.

– Det är inte första gången det sker och säkert inte sista heller. För att kunna bli flera, måste man först kanske bli litet färre. SD är ett socialkonservativt parti på nationalistisk grund och det är viktigt med ideologisk renhållning. Vi är på god väg att bli det normala partiet i Sverige, och det är jag väldigt glad för!

Om sin egen framtid hade Jimmie Åkesson följande att förtälja:

– Jag har talat om för valberedningens ordförande att jag tänker kandidera för ännu en period som partiets ordförande.

Stående ovationer från publiken givetvis.

Jimmie rundade av med att erinra om att ungefär var femte väljare numera sympatiserar med Sverigedemokraterna och att var fjärde medlem av LO-kollektivet gör det. Målet att bli landets tredje största parti är uppnått.

– När vi nu säger att vi är redo att utmana om regeringsmakten så tänker vi också göra det. Nu är det full fart framåt som gäller – give´m hell!

 Se sån stil de har…Michael Hess, Karlskrona och Jan Sjunnesson, Stockholm på Stages uteservering. Foto: Tommy Hansson

Ofta när Jimmie Åkesson hållit något av sina bejublade tal har det pratats om att detta var ”hans bästa tal någonsin”. Jag hörde inga liknande omdömen denna gång, och personligen har jag hört Jimmie avleverera formellt sett fullödigare (och längre) tal tidigare. Ringrosten fanns där, vilket inte är så konstigt efter ett halvårs frånvaro från hetluften.

Ändå fanns det nerv och närvaro i det Jimmie framförde, och han verkade trivas på Långholmens scen denna vackra vårlördag inför uppemot 1000 jublande anhängare. När Jimmie Åkessons tal var över var klockan prick 16.00. Exakt enligt tidsschemat.

Framförallt är vi glada över att vår ordförande är tillbaka i god form och uppenbarligen beredd att föra den sverigedemokratiska fanan åtminstone fram till valet 2018 (om det nu dröjer så länge till nästa val). Så glada är vi sverigedemokrater för vad några kommentatorer på nätet kallat ”konungens återkomst”, att vi knappt tog någon notis om den handfull vilsekomna vänsterstackare som försökte störa mötet på behörigt avstånd från scenen.

 Inomhus. Foto: Tommy Hansson

För att sammanfatta så menar jag nog att detta var det bästa SD-arrangemanget någonsin. I alla fall av dem jag haft nöjet att bevista. Det har arrangörsstaben all heder av. Icke minst med bra musikmix i pauserna: allt från Evert Taube till Pugh Rogefelt. Den enda lilla skavank jag kan dra mig till minnes är att ljudet var på tok för högt uppskruvat när Paula Bieler skulle inleda presentationen av programmet efter bensträckaren. Det tog nog ett par minuter för trumhinnorna att återhämta sig efter den pärsen, och det tog ett tag innan ljudteknikerna fått ordning på ljudet.

Men något måste ju en sur gammal gubbstöt få anmärka på.

Efteråt bar det i bästa stämning av över Västerbron till ett näringsställe på Södermalm med ett antal SDare eller SD närstående personer. Mycket trevligt, tack för sällskapet!

 

Bra att SD funnit sin EP-grupp – men det kan bli problem…

 SDs EP-representant Kristina Winberg läser SD Södertäljes tidning Telgekuriren under ett besök i SD-tältet dagen före valet till Europaparlamentet. Foto: Tommy Hansson

Den stora nyheten för oss sverigedemokrater i dag är nyheten om att vårt parti funnit sin grupp i Europaparlamentet (EP) efter många ”om” och ”men”. SD kommer att ingå i en grupp, Europe of Freedom and Democracy (EFD), som domineras av Storbritanniens i dag största politiska parti, United Kingdom Indepence Party (UKIP), lett av den karismatiske och nyligen 50 år fyllde Nigel Farage.

Och det är alldeles uppenbart bättre att ingå i ett europolitiskt samarbete än att stå utanför ett sådant. Det innebär bland annat större ekonomiska anslag och bättre möjligheter att göra sin stämma hörd. På Twitter har framförts åsikten att detta är SDs största politiska framgång någonsin, men det tror jag är en alldeles för långtgående slutsats. Icke minst därför att det som sägs och uträttas i Euroaparlamentet inte brukar tilldra sig någon större uppmärksamhet i partiernas respektive ursprungsländer och därför att dess makt trots allt är begränsad.

Énligt SVT Nyhter har Farage haft följande att säga om bildandet av den nya gruppen:

Jag är väldigt stolt över att vi format den här gruppen. Vi kommer att arbeta för att återupprätta frihet, nationell demokrati och välstånd över hela Europa. Vi kan försäkra er att vi för ”den goda kampen” för att ta tillbaka kontrollen över våra länders öden.

Hela texten i nyhetsartikeln här:

http://www.svt.se/nyheter/val2014/sd-bildar-grupp-med-ukip

 Nigel Farage skojar med Beppe Grillo. Återstår att se om det blir lika roligt i Europaparlamentet.

UKIP ernådde genom sin exempellösa framgång i EU-valet 24 platser i Europaparlamentet. Näst största parti med 17 platser blev italienska Cinque Stelle (Fem stjärnor) med den mycket kontroversielle komikern och bloggaren Giuseppe ”Beppe” Grillo som frontfigur. Nigel Farage har tidigare sagts haft vissa problem att acceptera SD som del av sitt team men, så vitt jag känner till, inte haft några dubier vad beträffar Grillo. Detta är, kan jag tycka, överraskande.

Grillo är nämligen en pajas som kan förväntas vräka ur sig precis vad som helst, såvida han nu inte fått stränga förhållningsorder av den urbane Farage att föra sig med litet mera stil än tidigare. Beppe Grillo är beryktad för sitt hat mot Israel och USA och har bland annat antytt, att han föredrar Iran framför världens mest betydande demokrati. I en tweet har han därtill uppmanat al-Qaida att bomba Rom. Det tycks till råga på eländet råda liten tvekan om att Grillo faktiskt är övertygad antisemit.

Den israeliska sajten Arutz Sheva har haft följande att säga om denne italienske pajas:

Men Beppe Grillo är också en demagog med ett lågande hat gentemot Israel och Förenta staterna. Och hans popularitet trots de avskyvärda anmärkningarna visar, att ordet ”jude” återigen blivit en accepterad förolämpning på Europas offentliga marknadsplats.

Hela texten om Grillo här:

http://www.israelnationalnews.com/News/News.aspx/165724#.U6IOsZuKDIU

Det är enligt min mening ett icke obetydligt bekymmer i sammanhanget att Nigel Farage, trots sin erkända sakkunskap när det gäller EU-relaterade frågor, i stort sett tycks sakna nödvändiga kunskaper om Mellanöstern-problematiken och Israels roll som regionens enda demokrati vilken företräder traditionella västerländska värden.

 Att bemöta den växande islamiseringen och därmed antisemitismen i Europa kommer att bli en utmaning för den nybildade EP-gruppen vari SD ingår, särskilt som det finns tveksamheter om var några av partierna i gruppen står i frågan.

Det menar i alla fall en brittisk bloggare, som hävdar att Farage inte förefaller känna till att det är islamismen som är det stora problemet i Mellanöstern. Vid ett möte med en judisk kommunitet i London framhöll Farage om Israel, föga djärvt, att han ”starkt stöder dess rätt att existera”. Bloggaren hoppades att någon israel i publiken skulle på motsvarande sätt fastslå att ”jag stöder Storbritanniens rätt att existera”, men så skedde inte…

http://edgar1981.blogspot.se/2013/07/nigel-farage-ukip-speaks-to-london-jews.html

Förutom redan nämnda brittiska och italienska partier kommer i SDs grupp att ingå Ordning och rättvisa (Litauen), Svobodni (Tjeckien), ZZS (Lettland) samt en oberoende fransk ledamot som hoppat av Front National (FN). SDs partiledare Jimmie Åkesson har framfört:

Vi blir nu medlemmar i en EU-kritisk grupp ledd av Nigel Farage som måste betecknas som Europas främsta företrädare i arbetet med att sätta stopp för EU-federalism och maktöverföring från medlemsstaterna till Bryssel.

 Kristina Winberg talar på Politikertorget i Södertälje den 8 maj tillsammans med Jimmie Åkesson och Linus Bylund. Foto: Kristian Kawecki

I likhet med Åkesson hyser jag också förhoppningar om att nämnda samarbete skall bära frukt och att SD-representanterna Kristina Winberg och Peter Lundgren, som jag personligen hyser stort förtroende för, skall finna sig väl till rätta. Jag utesluter dock inte att det kan bli problem, främst med tanke på att den halvgalne pajasen Beppe Grillos parti kommer att bli en inflytelserik medlem i partigrupperingen.

 

Wilders om SD och svenska ”hippien” Malmström

 Geert Wilders kan tänka sig samarbete med SD.

Geert Wilders, ledare för det nederländska Frihetspartiet (PVV), räknas som en av Europas mest kontroversiella politiker. Han bevakas dygnet runt eftersom det är väl känt att många meningsmotståndare helst vill se honom död.

Precis som extremistiska våldsverkare i Nederländerna tidigare mördat obekväma sanningssägare som Pim Fortuyn (2002) och Theo van Gogh (2004), båda kritiker av den omfattande muslimska invandringen och det våld muslimska män utövar mot kvinnor.

Wilders har gjort sig känd som en orädd politiker som inte tvekar att framföra kontroversiella åsikter. Som då han för någon månad sedan förklarade att han tyckte det var ”för många marockaner” i Nederländerna.

I ett uttalande för SVT Nyheter den 21 april menade den nederländske politikern, att det finns på tok för många i Bryssel som bestämmer över saker de inte har med att göra. Han var inte nådig mot den svenska EU-kommissionären Cecilia Malmström (FP):

Till exempel er svenska kommissionär Cecilia Malmström, jag kallar alltid henne er svenska hippie, hon kommer från ett vänsterliberalt parti. Ingen i Holland känner henne, ingen har valt henne här, men hon kan säga nej till alla våra förslag till förändringar av invandringen. 

Här en länk till artikeln:

http://www.svt.se/nyheter/varlden/wilders-ater-i-skottgluggen-efter-invandringskritiskt-uttalande

 ”Svenska hippien” Cecilia Malmström (FP).

Efter valet till Europaparlamentet den 25 maj hoppas Wilders och hans parti få till stånd ett samarbete med likasinnade europeiska partier såsom UKIP i Storbritannien, Front National i Frankrike – och Sverigedemokraterna. Om SD säger Geert Wilders:   ”Vi har en del gemensamt, vi är båda EU-skeptiska och vi är båda för att återta makten till nationalstaterna.”   

För något år sedan talade PVV-ledaren hos Tryckfrihetssällskapet i Malmö och för ett halvår sedan besökte han Sverigedemokraterna i Stockholm.

 

Storbritannien har fått nog!

Framgångsrik återflyttningskampanj i Storbritannien.

Enligt en engelsk rapport kostar den illegala invandringen i Storbritannien varje skattebetalare 4 250 brittiska pund per år, vilket motsvarar 44 236 svenska kronor enligt förhandenvarande kurs. Samtidigt avslöjar den brittiske invandringsministern Mark Harper att en statlig kampanjen för återflyttning visat sig vara oväntat framgångsrik.

Kampanjen använder sig av skåpbilar med text på sidorna. Texten lyder:

In the UK illegaly? Go home or face arrest. Text HOME to 78070.

På svenska: ”I Förenade kungadömet illegalt? Åk hem eller bli arresterad. SMSa HEM till 78070”. Texten på skåpbilen – se bilden ovan – informerar också om det skedde 106 arresteringar föregående vecka.

Harper kunde informera om att 125 illegala immigranter – vad som i Sverige vanligen kallas ”papperslösa” – överlämnat sig direkt vid kampanjstarten. 60 av dessa har redan rest tillbaka till hemlandet. Ni kan själva räkna ut hur mycket detta besparar de brittiska skattebetalarna.

Även den brittiska konservativa dagstidningen Daily Express – grundad 1900 och med en upplaga på strax under en miljon exemplar – har gått ut i en kampanj mot massinvandring ett par månader innan EU avskaffar restriktionerna för nya EU-medborgare från Rumänien och Bulgarien att komma till Storbritannien och leva på socialbidrag. Inte bara kampanj, förresten – som framgår av tidningens förstasida ovan kallar man det för crusade, det vill säga korståg.

I en förstasidesrubrik utropar tidningen ”Britain is full up and fed up” (ungefär ”Storbritannien är fullt och har fått nog”). Kampanjen, som stöds av UK Independence Party och dess ledare Nigel Farage, har hittills fått in 12 000 namnunderskrifter och fler lär flyta in. 98 procent av tidningens läsare har konstaterats stödja kampanjen, som vänder sig mot massinvandring och social turism.

Naturligtvis har det blivit ramaskrin litet varstans bland våra känsliga PK-medier och medlemmar i den notoriska godhetskamarillan. Det har associerats till 30-talets Tyskland, rasism etcetera. Vem bryr sig? Jag är normalt ingen anhängare av presskampanjer, som oftast är en vämjelig mix av politiskt korrekthet och socialpornografi, men kampanjer som sopar golvet med den gudsnådeliga vänsterrappakaljan känns bra som motvikt.

De båda kampanjerna visar att Storbritannien börjar tröttna på lågutbildade utlänningar som kommer för att försörja sig på socialbidrag, tiggeri och annan ljusskygg verksamhet. När får vi se samma typ av uppvaknande i Sverige?